Bokrecension: Det går an | Carl Jonas Love Almqvist

Det går an är en kortroman av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Boken utkom i sin första version 1839. Jag har läst en utgåva från 1976, med förord av Tore Zetterholm (1915-2001).

Rimligen bygger denna version av texten på den omarbetade text som Almqvist lät utge 1850, dock mycket varsamt språkligt moderniserad.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist gjorde sig kontroversiell med Det går an. Men hans omväxlande livsöde skall inte göras till huvudfokus här. Istället skriver jag om de två av de brännpunkter som torde ha skapat kontroversen kring boken: kritiken av skråväsendet utifrån ett kvinnoemancipatoriskt perspektiv samt försvaret för samboskap.

Men först berättelsen.

Sergeanten Albert beger sig med ångbåten Yngve Frey på väg från Stockholm mot Västergötland. Med ombord finns också Sara Videbeck från Lidköping. Vi får inledningsvis se, hur hennes moster Gustava inte hinner med båten; Sara är således ensam på sin resa, som är ställd hemåt.

Albert blir förtjust i Sara, och de två dras till varandra. Redan efter första dagsetappen delar de rum på ett gästgiveri i Strängnäs: Sara i sängen, Albert sittandes i en stol. Det blir väl så mer eller mindre mot Alberts ursprungliga, gentlemannamässiga avsikt: han söker hitta en vagn att övernatta i, men misslyckas.

I Arboga är båtfärden slut, och när de fortsätter med häst och vagn reser de två som ett par: folk tar dem för ett herrskap, alltså som en gift man och kvinna. De far mot Västergötland. Och omkring en vecka efter att de lämnat Riddarholmen i Stockholm ankommer de till Lidköping.

* * *

När de två når Lidköping har de kommit än närmare varandra: de har kyssts, de talar förtroligt, och det har blivit klart att Sara ingalunda är konventionell för sin tid.

Hon driver efter sin fars frånfälle och sin under sin mors sjukdom ett glasmästeri. Det ämnar hon fortsätta med, fastän hon är kvinna och därmed har begränsade möjligheter att vara företagare, åtminstone om man tänker sig att romanen utspelar sig på 1830-talet.

Inte heller vill hon gifta sig. Dels för att hon vill själv bära ansvaret för sin rörelse, dels för att hon inte tror på äktenskapet som institution. Hon har själv sett hur hennes föräldrars relation förstörts av att de av äktenskapets band tvingats leva tillsammans, fastän det väl med tiden visat sig att de inte kunde dra sams. Och kyrkans ”signerier” gör varken till eller från för att skapa kärlek, förklarar hon.

Vi ser en stark frihetspassion hos Sara. Hon är praktiskt lagd, och tar direkt del i arbetet, men har också ett gott huvud för räkning. Att gifta sig med Albert hade inneburit att han tagit över firman som hennes målsman. Samtidigt lyckas Almqvist hos henne skriva fram en tydlig kvinnlighet; det hade väl annars varit lätt att då hon var yrkesverksam i ett manligt yrke också tillskrevs en manhaftig personlighet: men icke så.

Sergeanten Albert blir väl ställd inför Saras radikala idéer om kärlek, men är inte sen att anamma dem.

"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."

Så etableras i och med romanen idag tämligen självklara saker i en tid där det var allt annat än självklart. Man ska leva tillsammans för att man älskar varandra, inte för att äktenskapet tvingar ihop två parter. Kvinnan ska ha rätt att driva affärsverksamhet utan att tyngas av hinder på grund av skråtvång eller könsdiskriminering.

* * *

Det går an är ett stridsrop för likställdhet och kärlek. När den kom ut ledde den till en hel serie uppföljare av andra författare, ofta med negativ tendens. Vänner avlägsnade sig från honom. Och det kom också att bli så att han miste sin anställning som rektor vid en skola. Det var alltså till en hög personlig kostnad som verket gavs ut. Idag står den som en lysande fyrbåk under 1800-talets första hälft; Almqvists bok fick omsider tidens vindar med sig.
– – –
Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Förord av Tore Zetterholm. Bra Klassiker, Bra Böcker AB 1976. 142 sidor.

Bokrecension: Lydia Vik | Hilma Angered-Strandberg

Hilma Angered-Strandberg

Lydia Vik: En själs historia är en roman av Hilma Angered-Strandberg (1855-1927). Boken utkom första gången 1904. Jag har läst Litteraturbankens e-boksversion.

* * *

I Lydia Vik får läsaren följa titelpersonen genom hennes barndom, uppväxt och stadgande som vuxen.

Lydia växer upp i ett borgerligt hem, där fadern är en frisinnad ämbetsman och modern djupt, tungt och mörkt religiös. Lydia är levnadsglad och utåtriktad, något som bidrar till att göra henne en aning vild. Hon hamnar på ett religiöst flickpensionat, där hon formas till kristen inför konfirmationen. Religionens tröja passar dock inte på henne.

Vi möter henne senare som sällskapsdam till en gammal grevinna på ett gammalt slott; där står hon i längden inte ut, utan lämnar slottet och inleder en relation med författaren Måns Löfvén, som ingår i en bohemisk konstnärskoloni.

Lydia Vik och Måns Löfvén ingår ett informellt äktenskap: ett äktenskap utan kyrklig vigsel. Det leder omsider till skandal, och de två gifter sig i kyrklig ordning; därmed överges också deras symboliska radikalism.

Samtidigt som Måns böcker går allt sämre i handeln känner Lydia inom sig hur hennes egen vilja till författande växer och hon skriver i smyg en bok i ett fallfärdigt utkikstorn utanför staden där de bor. Efter starka slitningar mellan makarna som hotar deras samvaro, bestämmer de sig emellertid för att fortsätta gå samman; Lydia överger sitt litterära verk till förmån för makens svartsjuka törst på eget litterärt erkännande.

* * *

Lydia Vik tecknas med skarpa drag som en kraftfull och dynamisk person. Hon är obändig och har ytterst svårt att anpassa sig efter konvenansen. Hon har vad vi kan kalla en konstnärssjäl, som föga passar in i en tänkt framtid där hon möjligen skulle kunnat räkna med att vara guvernant.

Båda föräldrarna dör när Lydia är ung, och hon får treva sig fram ensam i världen; snart nog dock med den självgode Måns. Han är först övertygad om sin egen förträfflighet som författare, men senare trycks han allt längre ner när hans framgång avtar. Han drabbas av tungt missmod, som dock inte hindrar att han försöker sätta hämsko på sin hustrus kreativitet. Han känner att han måste vara konstnären och väl den drivande kraften i deras relation.

Lydia vet dock hela tiden med sig att hon är en undantagsmänniska. Hennes självförtroende förblir orubbat: hon skall göra stora ting! När hon skickat prover på sina texter till en kritiker och fått gillande för dem stärks hennes självbild som någon som skall ta världen med storm.

Det extrema självförtroende som Lydia försetts med kan stöta läsaren för pannan, men fascinerar också. Hon har aldrig fått något utgivet, men är helt övertygad om sina väldiga möjligheter; som författare vet hon med sig att hon är skickligare än sin make, som en gång var radikal, men som nu fastnat i det förflutna: hon är framtiden.

* * *

När Lydia Vik är som bäst kan man gott jämföra med Strindberg. Det är när satirens udd är särskilt skarp – som när kyrkan eller aristokratin blir måltavla för hån. Livet i staden där Lydia och Måns bor, med invånarnas kontroll av varandra är också en träffsäker satir.

Andra gånger upplever jag att texten tappar i stabilitet; den blir fladdrande impressionistisk, och drömda partier övergår till exempel i andra partier utan tydliga övergångar. Och berättarrösten låter händelseförloppen hoppa från ena stycket till det andra. Det blir ryckigt och berättelsen drar då lätt den röda tråden ur läsarens hand.

Hade dessa partier stabiliserats, kunde boken blivit ett mästerverk.

* * *

Således är Lydia Vik som bäst när den satiriskt-realistiskt avbildar verkligheten. Att berättelsen slutar lite snopet med att Lydia överger sin bok får sättas på kontot att berättelsen inte är en idylliserande frigörelseberättelse, trots Lydias frigjordhet i mångt och mycket.

Trots Måns försök till dominans är det ändå hennes kraft som är starkast. Men hon väljer att låta sitt eget författarskap vika för någon slags hänsyn till maken, som tydligen inte kan stå ut med att vara något annat än den mest framstående författaren i hushållet.

Dock låter hon honom först förstå sin personliga kraft, låter framskymta för honom att hur han än sätter ett sken av överlägsenhet framför sina ögon, så är det hon som är den avgörande kraften i relationen.

Den givna upplösningen på romanen hade väl annars varit att Lydia lämnar den ynklige Måns och följer sin stjärna och försöker få sin bok utgiven. Angered-Strandberg överraskar oss med att inte följa det spåret, i det att hon istället låter den självsäkra – ja, självgoda! – Lydia ödmjuka sig och lämna författaraspirationen.

* * *

Bokens starkaste partier är de som utspelar sig fram till och med äktenskapet med Måns Löfvén. Den vilda flickans obändighet, den religiösa anpassningen på flickpensionatet, den spända tillvaron i adelsgodset, avskedet och flykten därifrån: allt dit är utmärkt. Sedan blir det svajigt.

Jag förstår aldrig varför Lydia fastnar för Måns Löfvén, utöver att hon med stort gillande läst en bok av honom. Men den romantiska attraktionen mellan dem synes mig artificiell. Jag tror helt enkelt inte på den.

Hon, vars mest framträdande egenskap är självständighet, inleder en relation med en något fördrömd, något dominant konstnär. Ja, vad hon egentligen ser i honom –förstår jag aldrig. Därför kan jag heller inte förstå vad som håller dem ihop, och varför hon faktiskt till sist lägger ner sitt stora projekt, sin bok, för att låta honom fortsätta sträva på samma bana, nu dessutom tydligen i religiös riktning.

* * *

Lydia Vik är en intressant roman.

För det första är den stundtals rent stilistiskt mycket högtstående.

För det andra vittnar den om en spännande radikalitet. Udden måste fortfarande 1904 ha varit synnerligen spetsig och träffat sina mål: en förtorkad aristokrati, prästerskapet, småstadsmentaliteten.

Numera är väl den egentliga bördsaristokratin som sådan mest ett kuriosum i samhället, kyrkan är en angelägenhet främst för de som har med den att göra, men nog kan småstadsskvaller fortfarande vara en påtaglig faktor, även om få numera upprör sig över att ett par lever tillsammans utan att vara kyrkligt gifta.

Jag blir hursomhelst nyfiken på att läsa mer av Hilma Angered-Strandberg, ett författarskap som onekligen hamnat i skuggan av andra författarskap från samma tid.
– – –
Lydia Vik: En själs historia, Hilma Angered-Strandberg. Wahlström & Widstrands förlag 1904. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2019.

Bokrecension: Kommentarer | Lars Gustafsson

Kommentarer är en samling texter av författaren och filosofen Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom år 1972.

* * *

Kommentarer innehåller en fyllig samling artiklar av Lars Gustafsson som publicerats i Bonniers Litterära Magasin, som han var huvudredaktör för, och Expressen, mellan år 1965 oh 1972.

Texternas ämnen är i allmänhet kulturella och oftast med litterär anknytning, till exempel litteraturkritik.

* * *

Onekligen var åren som artiklarna täcker en dynamisk period. Jag slås av hur genompolitiserat det kulturella samtalet måste ha varit.

Gustafsson är ju inte själv marxist, men det är inte mer än naturligt att han måste förhålla sig till den rådande diskursen. Därmed är det väl inte särskilt märkligt att ordet "marxism" i olika böjningsformer torde tillhöra de vanligare specialtermerna i boken. Och åter och återigen återkommer kriget i Vietnam, som Gustafsson är mycket kritisk till.

* * *

Lars Gustafsson försvarar forskningens frihet. När det talades om en uppstramande universitetsreform vid slutet av 60-talet, UKAS, går han upp till kamp. Han skriver:

"UKAS:s utredning måste diskuteras. Jag är beredd att gå ett steg längre: jag ser det som en medborgerlig plikt att på alla sätt sabotera, blockera och förhoppningsvis rasera detta grovt reaktionära angrepp mot kunskapens frihet."

Vad han såg som ett överhängande hot i och med den pågående utredningen var möjligheten av att forskningen underkastades samhällsnyttan, där "… handhavandet av kunskap helt [reduceras] till ett appendix till produktions-konsumtionssamhället."

Följderna han förutsåg, var att förmögna studenter istället valde att studera utomlands, samt att alternativa nav för kunskapsförmedling skapas utanför universiteten.

UKAS ledde till starka reaktioner, bland annat Kårhusockupationen, och först ett reviderat förslag gick igenom i riksdagen.

* * *

Det finns polemik som är elegant och rolig att läsa. När Gustafsson ilsknar till är han sällan elegant, men väl lite tjurigt trubbig. I en debatt om bland annat möjligheten av statliga bordeller, skriver han:

"Det är kanske ohövligt, men uppriktigt sagt tror jag att jag aldrig har haft så ovanligt korkade meningsmotståndare i någon debatt som denna."

Det är inte elegant. Lika elakt, men snyggare, är följande omdöme från 1972:

"Ur årets lyrikproduktion är det, det lovar jag, en dikt på trehundra som skulle tåla att översättas till danska."

Men jag kommer inte ifrån intrycket av att Gustafsson emellanåt förfaller till en viss missprydande elitistisk snobbism. Därmed kan han inte annat än oja sig över pressen och den av pressen skapade kändisen.

"En oerhört stor del av pressens utrymmen ägnas åt information om likgiltiga människors likgiltiga handlingar, framför allt sådana som man normalt försöker undandra offentligheten, skilsmässor, skandaler på krogar, rattfylleriaffärer."

Därmed inte sagt att Gustafsson hade fel i sak.

* * *

För övrigt tar Gustafsson upp allehanda fenomen och ämnen till diskussion och skärskådning.

Han hyllar Göran Sonnevis kraftfulla dikt ”Om kriget i Vietnam”. Han försvarar vidare ståndpunkten att man förvisso vet tillräckligt om kriget för att kritisera USA. Och han skriver ett öppet brev, synnerligen välformulerat, till biskopen i Västerås, efter att den amerikanske ambassadören talat i domkyrkan, och FNL-ungdomar som velat lyssna brutalt avvisats. Brevet slutar med att Gustafsson begär utträde ur Svenska kyrkan.

Sekelskiftesförfattaren Oscar Levertin en uppskattande artikel. Günter Grass’ Hundår beröms. Liksom Per Olov Enquists Legionärerna. Och P C Jersilds Grisjakten. Tingstens Dagbok från Amerika förhåller han sig betydligt mer ljum till.

Gustafsson diskuterar vidare en böjelse för fascism hos en del berömda portalgestalter för modernismen. Han kritiserar kritiker som ser mindre till verket de ska kritisera än vad de anstränger sig för att passa in författaren i en värdehierarki.

Han skriver också om vad han kallar "den offentliga lögnen", det vill säga – när det offentliga hävdar någonting som uppenbarligen inte stämmer med verkligheten.

Om detta skriver han, och mycket mer.

* * *

Man får säga att Gustafsson målgruppsanpassade sina texter. De artiklar som varit införda i BLM är betydligt mer abstrakt formulerade, än de texter som funnits i Expressen. Säkert för att den förra tidskriftens publik antas ha ett markant större specialintresse för kultur och litteratur, än kvällstidningens bredare publik.

Jag vågar sträcka mig så långt som att säga, att de mer abstrakta texterna emellanåt är så avancerade, att de hade tjänat på att hårdkokas.

Oavsett vilket, så är Kommentarer en intressant spegel av de litterära och kulturella frågor som var aktuella mellan 1965 och 1972, en inte alls oviktig period. Gustafsson är mycket skärpt och stod mitt i kultursfären, och kan därmed ge ett inifrånperspektiv som är givande att ta del av.

Jag tror att Gustafssons uppfattningar fortfarande kan stimulera till reflexion och bjuder dessutom på kulturhistoriska perspektiv.
– – –
Kommentarer, Lars Gustafsson. gidlunds/KRITIK 1972. ISBN: 91-7021-023-3. 252 sidor.

Bokrecension: Agenda | Vilhelm Ekelund

Agenda: Dagbok 13/6 1913 – 12/6 1914 är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken är utgiven och kommenterad av Sven Lindqvist (1932-2019). Den utkom första gången 1966.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en lättillgänglig författare eller tänkare. Hans texter och aforismer är lindrigt uttryckt kryptiska. De är inte mindre kryptiska när man läser dem i utkastform. Det är nämligen så de möter oss i Agenda, en dagboksliknande anteckningsbok som Vilhelm Ekelund förde från sommaren 1913 och ungefär ett år framåt. Han vistas då i Danmark.

Men å andra sidan kommer vi Ekelund nära. Blandat med utdrag ur vad han läser finner vi avstamp till tankar, som liksom skall prövas ut. Somt återfinns senare i de böcker han skriver.

Sven Lindqvist, som doktorerade på Vilhelm Ekelund, har utfört ett djuplodande arbete som kommentator.

Nästan varje anteckning av Ekelund har Lindqvist försett med kommentarer som ger uppgifter om var citat och allusioner kommer ifrån, och vad har Ekelund för tillfället lånat från Kungliga Biblioteket i Köpenhamn, samt textkritiska anmärkningar om huruvida Ekelund till exempel har skrivit till något i blyerts där texten står i bläck.

Och ibland finns översättningar av Ekelunds oöversatta citat – även om det är påfallande hur ofta citat lämnas oöversatta, förutsättande, gissar jag, att läsaren kan tillgodogöra sig tyska, franska, italienska.

* * *

Ekelund tar intryck av vad han läser, och läsa måste han göra intensivt. I någon mån är Agenda en läsdagbok. Bland de ofta återkommande författarnamnen ser vi Carlyle, Dostojevskij, Emerson, Goethe, Nietzsche, Strindberg, med flera. Agendan blir en plats där Ekelund kommenterar författarna och deras verk, och citerar meningar eller stycken han fastnat för.

Jag vet inte om det är möjligt att av Ekelunds texter skapa ett system, en grammatik över hans livsåskådning.

Men det finns drag som återkommer, även i en så fragmentarisk samling texter som Agenda. Det är det starkas supremati: det starka i individen, som höjer henne över allt smått. Den sant levande människan är något för sig, något som går på tvären. Trots allt är livet värt att leva, att bejaka.

"Älska lifvet på något sätt! Älska det som gåta, älska det som skönhet, älska det som vädjobanan, den ärofulla kampens. Men glöm allt som är smått."

Det finns också en mycket intelligensaristokratisk hållning i texterna. Ekelund är med självklarhet elitist och vet med sig att han har omdömesförmåga nog att bedöma andras idéer. Han ser sig inte som insulär svensk i första hand, utan som europé: han uppfattar det som att hans perspektiv är större än det inskränkt svenska.

"Mina böcker äro svaga. Men om det funnits lif i Sverige, skulle man sett att de äro starka nog att räknas till de starkaste i Sverige."

Det människan bör sysselsätta sig med är rimligen att förfina sin andliga struktur, sitt inre landskap.

"Allt förträffligt är redan sagdt. Men en människa som vet att befrukta sin själ med det förträffliga är alltid något nytt."

Självbilden är dock inte nödvändigtvis helgjutet heroisk hos Ekelund. Man märker av sprickor. Han skriver om hur den som är värdelös genom medvetenhet om sin värdelöshet kan finna frid i det, och att hans ”nervositet är viljesvaghet”. Han skriver också hur den värsta fienden är en själv.

* * *

Ekelund bjuder på gåtor och ger impulser som kan påverka läsaren på djupet. Jag för min del är fascinerad av hans författarskap, och är övertygad om att det är mödan värt att syssla med det. Det ger något tillbaka; det ligger en friskhet över det som förmår kyla ner det överhettade och värma det frusna.

Agenda ger inblickar i Ekelunds skrivande, och låter en del av impulser han själv mottar komma fram i dagen. Vi får se hur han arbetar med den litteratur han själv tar del av. Och hur det, som stoff, används för att bygga upp hans egen bejakelse av livet såsom storm, vilken ej bryr sig om hinder.
– – –
Agenda: Dagbok 13/6 1913 – 12/6 1914, Vilhelm Ekelund. Utgiven och kommenterad av Sven Lindqvist. Albert Bonniers förlag 1966. 149 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker [1913] | Fredrik Böök

Essayer och kritiker är en samling artiklar av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1913.

* * *

Fredrik Böök var sin tids mest inflytelserika litteraturkritiker. Själv var han litteraturhistoriker, ett ämne han blev professor i 1920. En del av de essayer och recensioner han skrev under åren 1911 och 1912 samlades i den volym jag nu läst. Ytterligare texter har samlats i andra volymer.

Det ligger en påtaglig nostalgisk känsla kring att läsa gammal litteraturkritik: det innebär ett återvändande till de litteraturkulturella fenomen som fanns en gång, men som ibland helt försvunnit eller som ibland faktiskt fortfarande diskuteras.

Det innebär att en del av de författarskap Böök lägger ner mycket tid på att analysera och bedöma numera nästan helt fallit i glömska, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna. Andra gestalter är väl kända till namnet fortfarande men sällan lästa. Och ja, åter andra är fortfarande kanoniserade.

Böök skriver om Esaias Tegnér, redan då saligen avsomnad sedan länge. Han skriver om Per Hallström, som kallats den siste nittiotalisten, han skriver om K. G. Ossian-Nilsson, om Sigfrid Siwertz, Ludvig Nordström och Hjalmar Söderberg med många fler.

Bedömningarna är suggestiva och personliga, invävda i elegant prosa. Han drar sig aldrig för att säga vad han tycker. Särskilt Ossian-Nilsson får känna på hur Bööks penna kunde stinga. Om honom och dennes bok Ödets man skriver han:

"Tyvärr har hans sunda omdöme inte kunnat hindra honom att skriva denna smaklösa, ytligt högtragiska själfdeklaration. På intet område är han så misslyckad som på romanens — hans enda resurs där är den raska och lifliga, men lösa och okoncentrerade stilen."

Sigfrid Siwertz Mälarpiraterna klarar sig betydligt bättre och hyllas. Boken kallas "alldeles förtjusande", samt att "man måste högtidlige gratulera författaren till att ha lärt både af Homeros och Mark Twain utan att förlora sin själfständiga värdighet av Stockholmsgrabb."

Att Hjalmar Söderbergs radikala frispråkighet inte kunde vinna gillande hos den konservative Böök är väl kanske inte ägnat att förvåna. När Böök recenserar Den allvarsamma leken skriver han att det är som att "bevista ett slags litterär bouppteckning: här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn, gamla anekdoter och gamla romanfigurer, självbiografiska bagateller och hela osmälta verklighetskomplex, där författaren nätt och jämnt gittat att byta om ett par bokstäfver i de verkliga namnen."

Nå, till saken hör att Söderberg i Den allvarsamma leken låter en viss docent Löök skriva i Nationalbladet. Så möjligheten av ett visst personligt agg gentemot Söderberg går knappast att utesluta.

* * *

Litteraturhistoriskt är det naturligtvis mycket intressant att läsa Bööks texter. Man får ett utmärkt panorama över den svenska litteraturen några år in på det nya seklet.

Men vidare har Böök oss sentida läsare också en hel del att lära om stil: han skriver nämligen en visserligen något gammaldags men alltid slagkraftig prosa. Det kan kanske hända att metaforerna kommer i överflöd, men de är likväl friska, om än ovana för en nutida läsare.

Och det finns ett personligt och vuxet tilltal i texterna som inbjuder till läsning. Där finns också stundom inslag av polemiska uddar, om än sällan av samma våldsamhet som hos Bengt Lidforss.

Man kan också få sig några tips till livs. Hilma Angered-Strandberg har aktualiserats på senare tid. Böök stöter sig på antiklerikalismen i romanen Hemma. Men han menar att boken ”har en obestridlig rätt till uppmärksamhet”. Kanhända får Angered-Strandberg en förnyad uppmärksamhet i våra dagar.
– – –
Essayer och kritiker, Fredri Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1913. 288 sidor.

Omläsning: Mörkrets hjärta | Joseph Conrad

Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness) är en kortroman av Joseph Conrad (1857-1924). Verket utkom första gången som följetong i Blackwoods Magazine 1899. Jag har läst boken i svensk översättning av Margaretha Odelberg, i en upplaga från 2003s.

* * *

Jag har fått anledning att återvända till Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets hjärta (recension 2014). Texten torde tillhöra de allra mest kanoniserade vi har, vid sidan av ett sådant verk som Kafkas Processen och några fler.

Det yttre händelseförloppet är relativt enkelt och överskådligt. En viss Marlow berättar för några åhörare om när han i tjänst hos ett företag som kapten för en nedgången båt reser uppströms på en afrikansk flod. Det rör sig rimligen om Kongofloden, fastän det aldrig explicit utsägs i själva berättelsen.

Syftet med uppdraget är att lokalisera en viss Mr Kurtz, som förestår en handelsutpost, men som inte hörts av på länge. Ju djupare in i vildmarken Marlow och de som är med honom når, desto mer överhängande känner de risken att något gått galet för Kurtz.

Men de når fram. Mr Kurtz finns där, dödligt sjuk. Och i fragment får Marlow kännedom om Kurtz' verksamhet: han har blivit förgudad och plundrat trakten på elfenben. Utanför hans stuga sitter avhuggna huvuden på pålar.

* * *

Mörkrets hjärta handlar således om just detta nämnda; det är berättelsens yta, som gärna lånar sig till betydligt djupare tolkningar, i regel civilisationskritiska.

Kurtz kan tänkas vara en symbol för den framträngande våldsamma västerländska kulturen, som ser till att lokalbefolkningen underkastar sig honom och antingen dyrkar honom som en gud eller möter hans våldsamhet.

Men det är inte enbart så enkelt. Marlow, berättaren, fångas in av Kurtz själsliga dragningskraft. Redan innan han träffat honom är han förhäxad, och graviterar mot honom, längtar efter att få komma in i den verkanssfär han har omkring sig. Samtidigt förfäras han av Kurtz brutalitet och förgudning. Dubbelheten är påfallande.

Det har hävdats att Conrad förmedlar koloniala idéer, för rasistiska föreställningar. Det är rätt och fel. Givetvis betraktar han de svarta afrikanerna som inte inordnats i en västerländsk kultursfär som den Andre: hur skulle han kunnat se det på annat vis utan att vara utanför sitt eget sammanhang? Exotiserandet av afrikanen är ett påtagligt inslag och givet tiden knappast ett överraskande sådant.

Men under berättelsens yta, fastän det inte är skrivet med rubrikversaler, vibrerar det av indignation över Kurtz' förgudligande och accepterande av förgudligandet. Det är svårt för Marlow att förhålla sig till honom. Att Kurtz gör ett enormt intryck på honom är dock givet.

I grunden är Mörkrets hjärta en svårt pessimistisk historia. Marlow strävar längtansfullt efter ett mål – att hitta och lära känna den alltmer legendariske Kurtz – men när han når målet visar det sig vara något helt annat än vad han trott; dessutom är målet för strävan – Kurtz – redan förlorad, döende. Motivet, i all sin kraft, synes snarast arketypisk.

* * *

Berättartonen i Mörkrets hjärta bör beröras.

Framställningen är drömsk, stundom mardrömsk, lätt hypnotisk. Särskilt då resan uppför floden, genom ett landskap som kan tänkas ha sett likadant ut sedan oräkneliga tidevarv; därigenom blir miljön också tidlös, liksom bortom tiden: ett land för drömmar och mardrömmar. Ja, något radikalt annat än den vita stad där Marlow får sin anställning.

Det främmande accentueras genom afrikanernas radikala annorlundaskap. Deras språk är obegripligt för Marlow, deras ritualer gåtfulla för läsaren.

* * *

Mörkrets hjärta är en bok vars känsla och nyanser mår bra av att läsas om.

Det är inte en tillfällighet att verket kanoniserats, diskuterats och diskuterats igen. Oavsett vilka föreställningar man anser att verket företräder drabbar boken uppenbarligen häftigt många läsare. Bara det är ett skäl att ta del av Marlows historia, för att själv får del av den drömska eller mardrömska värld som Joseph Conrad låter ta gestalt i kortromanen.
– – –
Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness), Joseph Conrad. Övers. Margaretha Odelberg. Wahlström & Widstrand 2003. ISBN: 91-46-16865-6. 121 sidor.

Bokrecension: Bonniers | Åke Bonnier (d.ä.)

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 är skriven av Åke Bonnier (d.ä.) (1886-1979). Boken utkom år 1974.

* * *

Få svenskar har inte kommit i åtminstone någon kontakt med familjen Bonniers verksamheter. Särskilt Albert Bonniers förlag är och har länge varit en mycket inflytelserik institution inom kultursfären. Men numera ägs också åtskilliga tidningar och tidskrifter av Bonnierkoncernen, liksom andra företag inom media.

Men det började inte där. I släktkrönikan av Åke Bonnier (d.ä.) får vi följa med till den ringa begynnelsen och därifrån fram till år 1941.

Han börjar med Gerhard Bonnier (och dennes föräldrar), som föddes som Gutkind Hirschel i Dresden 1778, fortsätter med framförallt dennes söner Adolf Bonnier och Albert Bonnier, samt slutar med Albert Bonniers son Karl Otto Bonnier, som dör 1941.

Mest kända för eftervärlden i dag är väl Albert Bonnier och Karl Otto Bonnier, som genom bokförlaget gav ut så många av de mest berömda och inflytelserika svenskspråkiga författarna från det moderna genombrottet och framåt. Karl Otto Bonnier var författaren Åke Bonniers far.

Släktkrönikan tar givetvis också upp andra medlemmar i familjen under dessa år, men fokus ligger på bokförläggarna som nämnts ovan: de utgör krönikans kärna. Det är det ena benet som skildringen står på.

Det andra benet är mötena med kulturpersonligheter och författare. Åke Bonnier citerar ymnigt ur förlagets brev – både sådana som hans far och farfar själva skrivit och sådana som de mottagit. Det ger en synnerligen intressant inblick i hur förlagsverksamheten fungerade, och hur författarna förhöll sig till sina förläggare.

I boken möter vi vitterhetens och konstens jättar en efter en, somliga i brev, många av dem som personliga vänner till familjen: Viktor Rydberg, Emilie Flygare-Carlén, Zacharias Topelius, den stormande Strindberg, Gustaf Fröding, Ellen Key, Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson, Vilhelm Moberg.

Stämningen mellan författare och förläggare verkar i allmänhet varit god.

Åke Bonnier berättar att förlagstraditionen var sådan, att man inte såg det som sin uppgift att censurera författare. Jo, visst kunde man ge råd, men främst på estetiska grunder. Tvärtom kunde man se det som en äresak att även kunna ge ut texter som stred mot den frisinnade ideologi som till exempel var Karl Otto Bonniers.

Men naturligtvis hände det att de sa nej: Karl Otto Bonnier lär ha varit vankelmodig vad gäller att ge ut Sven Hedins Andra varningen, efter att ha gett ut föregångaren Ett varningsord i miljonupplaga. Han avböjer, men ångrar sig: då hade Hedin gått till annat förlag.

Naturligtvis är inte släktkrönikan menad som en kritiskt genomgång av förlagets verksamhet och släktens medlemmar. Det är snarare fråga om ett varmt och respektfullt inifrånperspektiv och det vore för mycket att vänta sig av huvudgestalternas ättling att lyfta fram negativa sidor hos sin far och farfar och så vidare.

Resultatet blir emellertid att personerna nu blir helgjutet präktiga och goda figurer. Det kan de ju ha varit. Men om icke, så hade framställningen vunnit i sälta på att låta Karl-Otto, Albert och de andra få åtminstone någon grad av svärta.

* * *

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 kan med fördel läsas av alla som intresserar sig dels för bokhandels- och bokförlagshistoria, och dels av dem som intresserar sig för det svenska kulturlivet under 1800-talet och framåt mitten av 1900-talet.

Vi som med glädje läser exempelvis August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg får genom Åke Bonniers beskrivningar och brevutdrag en fylligare bild av dessa författares personligheter och de rent praktiska omständigheterna kring publiceringen av deras verk.
– – –
Bonniers: En släktkrönika 1778-1941, Åke Bonnier (d.ä.). Albert Bonniers förlag 1974. Omslag: Herbert Lindgren. ISBN: 91-0-039375-4. 248 sidor.

Bokrecension: Onda makter och goda | Bengt Lidforss

Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utgavs 1909.

* * *

Biologen, skribenten, socialisten Bengt Lidforss kunde vara långt mer än en nagel i ögat på sina motståndare; de som träffades av hans polemik upplevde det nog ofta som att de fått ett elegant och välriktat verbalt slag i ansiktet.

Genom att lyfta fram de argument och resonemang som hans fiender själva använt, och sedan belysa var de brister, lyckas Lidforss i allmänhet sätta fingret på det han uppfattar som de angripnas grundlösa uppfattningar, deras förstockelse – deras dumhet.

Bengt Lidforss synes nämligen vara helt allergisk mot dumhet och intellektuella brister när dessa egenskapers bärare framträder med pretention att övertala och bli tagna på allvar.

Han drar ner alla himlens blixtar och oväder över var och en som propagerar för reaktionära åsikter, fumlar runt med naturvetenskapen – som är en av hans paradgrenar som biolog – eller företräder en kristendom som kräver tro på det orimliga och övernaturliga.

Och lyckas någon uttala sig i en kombination av dessa perspektiv – ja, då är det ingen ände på den förödmjukelse de har att vänta, när väl Lidforss tagit till pennan.

* * *

Det är mot etablissemanget som Lidforss rasar. Själv är han socialdemokrat, och dessutom den förste universitetsläraren i landet som ansluter sig till partiet. Han tar lika tydligt avstånd från rörelsens vänsterflygel som från reaktionen.

Steget att gå med i partiet var nog så radikalt i hans hemmiljö: ett konservativt professorshem. Nog fick Lidforss problem att ta sig fram karriärmässigt inom universitetsmiljön, där politiska uppfattningar emellanåt satte folk på tvären mot hans avancemang, men omsider blev han dock, liksom sin far, professor.

Men Lidforss slår mot sina ståndsbröder, ofta i försvar för arbetarna. För honom är det givet att begåvning inte står i samband med vilken samhällsgrupp man tillhör. Ser han idioti eller galenskaper eller arbetarfientlighet bland bland akademiker, kyrkans folk eller andra, så agerar han utan hänsyn, ett enfant terrible av den högre borgerliga miljön.

Och nog hamnar han snett ibland.

Det finns stråk av misogyni i texterna, liksom av rasbiologiska slutsatser och antisemitism. I dessa avseenden är Lidforss onekligen ett barn av sin tids idéer; han genomskådar inte alltid samtidens idéer. Men rasbiologins legitimitet var given för honom som biolog, och det vore kanske orimligt och anakronistiskt av oss i dag att förvänta oss att han landat i andra åsikter än han därvidlag gjorde.

* * *

Nu är de strider som fyller många av sidorna i Onda makter och goda sedan länge begravda, liksom de personer som en gång var inblandade. Det gör inte texterna antikverade. De är nämligen fantastiska exempel på en utsökt stil.

Lidforss är kvick, elegant elak, stundom förintande kritisk, utan att bli vulgär eller tappa balansen. Det är, om man så får skriva, en mycket aristokratisk polemik han skriver: upphöjd utan att dra sig för att ta upp ämnen av vad slag det vara må, elitistisk utan att bli högdragen, och på gott humör även när han är uppretad.

* * *

I grova drag kan artiklarna i Onda makter och goda delas upp i två kategorier: dels mer politiska texter, dels mer polemiska.

I en text skriver han ett mycket fränt porträtt av den ryske tsaren Nikolaj II, som då fortfarande regerade. Kejsar Wilhelm II porträtteras också, men det porträttet mynnar oväntat nog ut i en hyllning av Bismarck. Han skriver:

”Kraft och mod äro dock dygder alltför sällsynta för att man icke skulle kunna hylla dem även hos en motståndare.”

Lidforss angriper också professor Vitalis Norström, en då för tiden känd konservativ filosof. Efter att i detalj gått igenom och trasat sönder två artiklar där professorn angriper arbetarna och socialisterna, blir Lidforss omdöme om Norström, att:

"… som socialfilosof är han ingenting annat än en stortalig moralist med bristfälliga kunskaper, oklart huvud och ett tarvligt hjärtelag."

En del utrymme ägnas också åt kristna naturvetare som försöker kombinera evolutionsteorin med kristen religion. Då är Lidforss på hemmaplan. Han är ju forskare i biologi och vet alltså vad han talar om, när han talar om evolutionen, och han är väl inläst på de senaste teologiska rönen från kontinenten, vilket får de svenska företrädarnas religiositet att framstå som föråldrad och förstelnad.

Rent besynnerligt blir det när en professor Quennerstedt försöker försvara Jesu obefläckade avelse – att Jesu moder Maria blev gravid utan att en man hade sex med henne – genom att dylika saker faktiskt är kända från naturen.

Lidforss verkar road av denna obstinata nödadvokatyr.

Han påpekar att de moderna teologerna tillhör jungfrudogmens ”argaste motståndare”, och andrar sedan att graviditeter utan befruktelse från en hane visserligen förekommer, hos t.ex. vattenlöss, men också hos en del andra arter genom yttre manipulation, varför Lidforss uppmanar ”den modärne apologeten” att visa:

"… huruvida det varit värme, mekaniskt tryck eller kemisk inverkan, som försatt ’den ädla jungfrun’ i det tillstånd, vartill annars mannens personligaste medverkan brukar vara nödvändig."

Lidforss fortsätter genom att skriva, att om nu jungfrufödelse kan ske naturligt bland människor, varför då inte anta att de många andra "religionsstiftare och heroer" som skall ha fötts på så vis, också gjorde det, och så slutklämmen:

"Ja, vem vet om det icke mitt ibland oss än i dag finns heliga män som ha uppkommit genom jungfrufödsel! Man gör ju stundom bekantskap med skribenter så blottade på allt manligt tänkande att man närmast skulle tro dem härstamma från en ändlös rad av gamla jungfrur, som sedan urminnes tider fortplantat sig partenogenetiskt."

Kvickheten är nattstånden nu, men man kan nästan känna träffen den fick in när det begav sig.

* * *

Onda makter och goda innehåller nitton uppsatser, några av dem uppdelade på ett par eller några delar när de först publicerades som tidningsartiklar.

Somliga av texterna äger intresse av historiska skäl – till exempel Lidforss referat av möten han varit med på, som ger oss en känsla av hur det kunde låta på socialistiska möten vid seklets början. Andra är intressanta främst på grund av sin formuleringskonst – som de många polemiska artiklarna.

Man kommer att bli obehagligt berörd då och då när man läser Lidforss. Måhända när han skriver något om rasblandning, måhända när han skriver något om kvinnor.

Men vi berövar oss upplevelsen av en enastående stilist om vi av dessa anledningar skyr hela hans produktion. Och inte bara hans produktion skulle ju i så fall få låsas in i giftskåpet: också mycket annat av det som skrevs när det begav sig skulle få stå vid Lidforssartiklarnas sida.

Istället får det som vi idag reagerar mot säga oss något om den tid i vilken texterna skrevs. Och vi får läsa med kritiska ögon, som vuxet och medvetet folk brukar. Kanhända kan vi rentav få lära oss något av Lidforss texter som kan vara oss till gagn i de opinionsstrider vi måhända ramlar in i än i dag.
– – –
Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen, Bengt Lidforss. Framtidens förlag 1909. 233 sidor.

Bokrecension: Mårbacka | Selma Lagerlöf

Mårbacka är skriven av Selma Lagerlöf (1858-1940). Boken utkom första gången 1922. Jag har läst en upplaga från 1944.

* * *

Tidsramen och kronologin är flytande i Mårbacka. Huvudfokus ligger på Selma Lagerlöfs egen tidiga barndom under vad som måste vara 1860-talet.

Lagerlöf berättar som utanförstående berättare: Selma själv, den unga flickan, skildras i tredje person. Men berättandet går också betydligt längre tillbaka: det berättas om tidigare generationer på gården under stora delar av 1800-talet och väl någon gång ännu längre tillbaka.

* * *

Mårbacka målar upp ett svunnet 1800-tal och en typ av liv som då kunde levas i någorlunda välbärgade kretsar på landsbygden. Familjen Lagerlöf hörde inte till aristokratin i egentlig mening, men tillhör ändå en slags landsbygdsöverklass.

Lagerlöfs minnen ger en god inblick hur tillvaron kunde te sig för dem som tillhörde det segmentet i samhället: hur man lekte som barn, hur man åt, vad man gladdes åt. Mycket upplevs idag som föråldrat, men de berättelser som var levande kring den unga Selma Lagerlöf har behållit sin kraft och mystik: den spökande prästen, näcken som i hästgestalt visar sig för farmodern, varsel. Det är dessa berättelser som är Mårbackas starkaste.

Men när herrgårdskulturen skildras i barndomsskimmer blir det väl sockersött och svårsmält åtminstone för en nutida läsare. Kulten av fadern löjtnanten står en till sist upp i halsen. Och det hör väl tiden till att inte skarpare reagera på den patriarkala kultur som var självklar och det klassamhälle som var lika givet. Lagerlöf framträder inte som kritiker av gamla tider, utan mer som idylliserare.

Det hade varit intressant att göra en klassanalys av Mårbacka.

I allmänhet skildras nämligen det vanliga folket, allmogen, som en aning grovhugget och inte särskilt skärpt. Medan det finare folket är jättefint, med eller utan sina egenheter. På så vis upplever jag emellanåt Lagerlöf som aningslös inför det hårda liv som måste varit verklighet för drängar och allmoge runtom gården Mårbacka, en gård som löjtnanten så gärna ville göra till herrgård.

* * *

Det vemod som ligger över efterskriften accentuerar det förgångnas skönhet i författarens minne. Det är då året 1919, den sjuttonde augusti. Selma Lagerlöf åker till kyrkogården med en vacker krans. Det är hennes faders hundraårsdag. Han och nästan alla de andra som förekommit tidigare i boken ligger nu begravda.

Lagerlöf noterar att ingen längre minns vilken festdag den sjuttonde augusti varit förr om året, när löjtnanten firades med skådespel och uppträden på sin bemärkelsedag. Selma går över kyrkogården till graven.

"… mitt sorgsna hjärta grät över att de lågo där döda, alla dessa, som jag älskat. Far och mor, farmor och faster och den gamla hushållerskan — alla hade jag varit med om att mylla ner här i djupet."

Vid det laget hade det älskade Mårbacka en tid gått ur släkten, men Selma Lagerlöf hade ett tiotal år före kyrkogårdsbesöket som hon skriver om kunnat köpa tillbaka gården och bland annat genomfört den ombyggnad som fadern enligt Mårbacka själv planerat: att lägga till en övervåning och göra huvudbyggnaden mer herrgårdslik, ja, fin nog att kunna ta emot konungen själv.

* * *

Selma Lagerlöf hade ett fantastiskt språk. Det är skenbart enkelt, men i sin enkelhet emellanåt mycket suggestivt. Det finns en ton i berättandet som drar in läsaren i sagokretsen.

Trots att Selma Lagerlöfs böcker gick ut i massupplagor är det inte svårt att tänka sig att hon berättar just för dig och ett litet sällskap, kanske samlat vid kakelugnen i salen på Mårbacka, i en tid före elektriskt ljus och när löjtnant Lagerlöf fortfarande sitter i sin stol och läser tidningen. Det är magin i Selma Lagerlöfs berättande.
– – –
Mårbacka, Selma Lagerlöf. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1944. 327 sidor.

Bokrecension: Bengt Lidforss | Nils Beyer

Bengt Lidforss

Bengt Lidforss: En levnadsteckning är skriven av journalisten och författaren Nils Beyer (1903-1994). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1987.

* * *

Bengt Lidforss är en traditionell biografi med begynnelse i sitt studieobjekts föräldrageneration och med slut i död, begravning och eftermäle. Arbetet bygger på omfattande källstudier, inte minst i privata brev, som det generöst citeras ur.

Biografin är utmärkt utförd, om än med en tydligt apologetisk tendens. Beyer uppskattar Lidforss.

* * *

Bengt Lidforss yttre levnadsöde är i mångt och mycket ett icke särskilt bekvämt sådant. Länge levde han ett påtagligt bohemiskt liv. Alkoholkonsumtionen var tidvis stor, och han kämpade till döddagar med ekonomiska bekymmer.

Förälskelser skakade honom, och det faktum att han var bisexuell gjorde inte livet kring sekelskiftet enklare. Därtill kommer hur illa han behandlades av det konservativa Sverige, när hans vandel adderades till hans vetenskapliga meriter när det var dags att få tjänster.

* * *

För sin tid var Lidforss radikal och han hade två huvudfiender.

Den ena var kristendomen, som han såg som en förljugen ideologi med förljugna företrädare.

Den andra var den reaktionära kapitalistiska bourgeoisien, som han såg som en bromskloss rörande arbetarklassens livsvillkors förbättring men också rörande frigörandet av dess potential, inte minst ur intellektuell synpunkt.

Värt att notera är att Lidforss själv kom från en gedigen borgerlig bakgrund: han var professorson, och fadern var en av dessa mycket konservativa, patriarkala män vars likar han ägnade livet åt att bekämpa. Faderns och sonens personliga relation verkar emellertid ofta ha varit god, om än rejäla slitningar förekom. Föräldrarna var nog tidvis synnerligen oroliga för sonens dåliga anseende och ständiga strider i tidningsspalterna och från talarstolar.

Lidforss radikalism hade tydliga gränser vänsterut. Han var socialdemokrat och tog avstånd från den tidens ytterlighetsvänster, som representerades av ungsocialister och anarkister.

* * *

Biografin rör framförallt människan Bengt Lidforss som person, som journalist och som polemiker. Beyer uppger själv att han inte går in djupare på Lidforss naturvetenskapliga forskningsmöda.

En djupt personlig sak som jag dock önskar att Beyer gått djupare in på – i den mån det nu är källmässigt möjligt – är Lidforss bisexualitet, något som ju var synnerligen känsligt under tiden. Men vid biografins utgivande 1968 var homosexuella relationer åtminstone avkriminaliserade.

Särskilt upplever jag det som att Beyer tassar osedvanligt försiktigt kring Bengt Lidforss och Vilhelm Ekelunds relation. Vi får veta att de hade en nära relation, men också att Ekelund tydligen misshandlat Lidforss svårt, varför är dock mer oklart.

* * *

Lidforss hatade kristendomen. Han lägger inga fingrar emellan när det gäller att kritisera eller avhåna kyrkliga företrädare när dessa framträder med anspråk i kulturdebatten.

En person som hamnade i skottlinjen var den konservative biskopen Gottfrid Billing. Denne var prokansler vid Lunds universitet och försökte lägga religiös-moralistiska hänsyn till vilka utnämningar som gjordes. Lidforss och de radikala ville naturligtvis inte att forskningen vid universitetet skulle hämmas av sådana överväganden.

Lidforss angrep gång på gång den konservativa biskopen; till exempel genom att samla citat ur dennes utgivna predikningar som skulle vittna om prelatens brist på stilkänsla.

Också Nathan Söderblom fick känna på Lidforss spetsiga penna. Lidforss kunde inte tåla luftiga argument med obskurant innehåll, eller att teologiska anspråk skulle komma lättare undan intellektuell granskning än vetenskapliga anspråk.

Generalangreppet på kristendomen gjorde Lidforss i Kristendomen förr och nu (1911). Genialiskt nog byggde den rejäla boken på de allra nyaste teologiska rönen från Tyskland, vilket gjorde att svenska teologer som gick i strid med Lidforss om boken samtidigt demonstrerade att de inte var med sin tid vad gäller hur teologin utvecklats på kontinenten. Lidforss använde teologin för att attackera teologin.

* * *

Biografin ger också en intressant tidsbild av kulturlandskapet i Sverige under decennierna kring förra sekelskiftet.

Åtskilliga författare och kulturpersonligheter har stått i någon form av relation till Bengt Lidforss.

Berömdast av dem är väl August Strindberg, med vilken Lidforss tidvis hade goda förbindelser, inte minst när Strindberg gav sig in på naturvetenskap. Vänskapen slets emellertid svårt. Dock var det givet att Lidforss under Strindbergsfejden stred för sin gamle vän mot Heidenstam och Böök, och mot den avlidne Oscar Levertin.

Hjalmar Branting var en annan person som Lidforss hade goda relationer till. Denne socialdemokratiske hövding talade på Lidforss begravning 1913.

Och giganten Georg Brandes skall som åhörare vid ett tal där det sades att det fanns få som Lidforss i Danmark ha utbrustit att det alls ingen fanns som han.

Om Lidforss är oförtjänt ställd i skuggan i dag, var han en central figur – hatad och beundrad – i sin egen tid.

* * *

Lidforss var intelligensaristokrat och elitist. Hans engagemang i arbetarnas villkor synes bland annat vara dikterat av att det var slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara begåvningar ur arbetarleden: att dessa hade det mycket svårare att ta sig fram än begåvningar och halvbegåvningar ur borgerligheten.

Det finns obehagliga drag i Lidforss åsiktsflora. Karln var antisemit och rasbiolog.

Beyer för en resonerande diskussion i frågan om antisemtismen. Han lyfter fram Lidforss förakt och avsky för den brölande tyska antisemtism som han mött under sina många år i sitt älskade Tyskland. Men samtidigt kan det omöjligt förnekas att Lidforss gärna spelade ut antisemitkortet, som Beyer också påpekar, när han gick till angrepp mot någon som händelsevis inte bara var hans motståndare utan även jude. I en person förenar så Lidforss antisemtism med anti-antisemitism. Att olika människoraser hade olika lynnen var för honom, biologen vid förra sekelskiftet, självklart.

* * *

Lidforss blev till sist professor, och det i Uppsala. Han avskydde uppenbarligen staden, och när han efter en kortare tid blev professor i Lund torde det varit med lättnad han återvände dit.

Det är mycket intressant att följa turerna kring Lidforss befordringar. Särskilt hur en legendflora utbildats kring den tidigare som bohemiske akademikern och hur denna tillåtits influera vid röstningar kring huruvida han skulle få docentstipendium.

Beyer skärskådar åtskilliga av dessa Lidforss-historier, och visar gång på gång hur anklagelserna varit utan grund. Fakta i fallet är emellertid att Lidforss förefaller varit en mycket omtyckt lärare som entusiasmerat sina studenter, och av allt att döma var hans vetenskapliga insatser av betydande slag inom sitt område.

* * *

Lidforss dog ung. Han blev bara fyrtiofem år, men hade lidit av ohälsa länge. När han avled hade han sedan ett tag vetat att hans dagar var räknade, eftersom han hade diagnosticerats med ett artärbrock, som hotade att närsomhelst brista. En tid av intensivt arbete hade föregått bortgången: han ville få så mycket klart som möjligt av sitt vetenskapliga arbete, där mycket endast fästs i hans tydligen osedvanligt goda minne och inte på pränt.

I begravningsprocessionen skall omkring tretusen personer ha gått med. Främst av dem alla gick muraren Anders Nilsson, en veteran i den skånska arbetarrörelsen. Femtiotvå röda fanor fladdrade.

* * *

Bengt Lidforss måste kallas ett snille.

Snillet kom tydligen till uttryck främst genom två kanaler: hans vetenskapliga arbete, och hans polemiska arbete. Jag har ingen aning om i vilken grad hans vetenskapliga arbete än i dag är av betydelse utöver dess historiska roll, men vi kan konstatera att hans utmärkta stil och frejdiga stridslust fortfarande i allra högsta grad är värd att ta del av.

Lidforss är en betydande gestalt i den unga arbetarrörelsens och socialdemokratins historia.

Hans livsöde är tragiskt men hans agitation i skrift och tal påverkade omgivningen. Ingen religiös mörkerman eller reaktionär opinionsbildare gick säker när de hamnat i Lidforss blickfång: hans penna naglade fast och hans ord avklädde varje fiende intill dess att de bara sprattlade patetiskt framför honom.

Och den typen av polemiker var väl inte vanliga då och är väl det inte heller i dag: polemiker som i med- och motvind hänsynslöst går till storms mot det oklart tänkta, det förnuftsvidrigt hävdade. Vi kan nog ha en hel del att lära oss av gamle Lidforss fortfarande, fastän han själv hade sidor som vi numera anser vara förnuftsvidriga. Han var hursomhelst, trots sin skarpa blick, en människa av sin tid.
– – –
Bengt Lidforss: En levnadsteckning, Nils Beyer. Norstedts faktapocket 1987. ISBN: 91-1-873281-X. 459 sidor.

Bokrecension: Bartleby, The Scrivener | Herman Melville

Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street är en novell av den amerikanske författaren Herman Melville (1819-1891).

Novellen publicerades i sin ursprungliga form i Putnam’s Magazine 1853 och trycktes om med smärre ändringar i The Piazza Tales 1856. Jag har läst Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Vi får aldrig veta namnet på berättaren i novellen, men vi får veta att han driver en juristbyrå på Wall Street. Där har han två anställda skrivbiträden och en springpojke. Och han bestämmer sig för att annonsera efter ytterligare ett skrivbiträde.

Snart dyker Mr Bartleby upp och får tjänsten. Han arbetar nitiskt, är mycket tystlåten, äter aldrig lunch. Men snart börjar han ge sitt alldeles egna svar när han får ett uppdrag:

"I would prefer not to."

Första gången gäller det att gå igenom ett mindre dokument. Men det dröjer inte länge innan det gäller allt mer. Till slut föredrar han att inte skriva alls.

"I would prefer not to."

Berättaren vet inte hur han ska hantera sitt besynnerliga skrivbiträde. Den givna responsen, att avskeda honom – nej, det blir inte av. Han blir så konfunderad och fascinerad att han avstår från att kasta ut honom Och Bartleby förblir där på byrån: han är där först på morgonen, är kvar där sist på kvällen. Även om han efter ett tag mest verkar tillbringa dagarna med att stirra ut genom fönstret på tegelväggen rakt emot.

* * *

Berättaren misstänker att Bartleby är sjuk, att han lider av själssjukdom. Han känner stor empati med honom, försöker på allt sätt resonera med honom, men kommer ingen vart. Bartleby har gått in i sin egen värld och stannar alltmer apatisk kvar där.

När inte Bartleby kan flyttas på, så får helt enkelt byrån flytta. Berättaren öppnar den i andra lokaler. Bartleby blir kvar i de gamla, till förtret för de nya hyresgästerna. Till sist får ändå polisen föra bort honom, och han hamnar i fängelse, där han snart går under.

* * *

Berättaren binds vid Bartleby av sin omsorg men också sin nyfikenhet: Bartleby är en gåta, som inte velat berätta någonting alls om sig själv. Det verkar som att skrivbiträdet fascinerar chefen, som därmed avhålls från att agera mot honom med mer brutal kraft.

Men samtidigt har berättaren ett företag att driva. Han slits mellan att göra det rimliga ur företagets perspektiv – att kasta ut den besynnerlige Bartleby – och sin empati.

Berättaren framstår som genomsympatisk. Bartleby framstår som kvaddad av livet, kanske ohjälpligt förlorad. Onåbar för berättarens omsorger, även när berättaren till sist i någon slags desperation erbjuder Bartleby att flytta hem till honom, intill dess att de kan komma på en lösning.

* * *

Bartleby, The Scrivener är en psykologiskt mycket intressant berättelse.

Melville förser oss med knapphändig information, och möjliggör ju därigenom för oss som läsare att själva fylla ut historien med reflexioner. Vem är Bartleby egentligen? Vad är det som gör att han helt enkelt slutar att vilja göra något? Varför går han till sist under? Symboliserar han något?

Ja, Bartleby, The Scrivener skulle lätt hålla för en rejäl diskussion bland intresserade läsare.
– – –
Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street, Herman Melville. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg av Steve J. Nelson, Clara T. Nelson.

Bokrecension: Verklighet till döds | Harry Martinson

Verklighet till döds är skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1940. Jag har läst en faksimilupplaga från 1990.

* * *

Verklighet till döds är en sammansmältning av ett manifest och skönlitteratur, med delvis självbiografisk bakgrund.

Grovt kan boken delas in i tre delar. Den första delen handlar om en författarkongress i Sovjet. Den andra delen handlar om en sjöman vars fartyg torpederas: han drunknar sedan långsamt i havet. Den tredje delen, som är den mest omfattande, handlar om arbetet med att rekrytera svenska frivilliga till finska vinterkriget, och om när protagonisten själv tjänstgör vid fronten.

Boken är radikalt civilisationskritisk.

För Martinson – om vi utgår från att det är hans uppriktiga meningar som uttrycks i verket – är det industrialiserade samhället alienerat från det djupare mänskliga livet. Enligt honom har civilisationsprocessen efter slutet av 1800-talet hamnat bortom kontroll. De mjuka värdena har ersatts av maskinernas exakthet. Civilisationen skenar.

Det Martinson lyfter som motgift mot en internationell, nivellerande maskincivilisering, är bland annat en hembygdsnationalism, som tar sig tid att finna värden i skogens sus, i eftertänksamhet, i ett hyllande av ungefärligheter och ett dröjande vid naturens skönhet.

”Vi har sagan, suset, stämningen, overkligheten, tidlösheten. Vi har minnets diktande ögon, vi har bundenheten till förgångenhetens och förgänglighetens landssorg — dess blidare namn är vemod. Vi har skogstrollen och sjöarnas befriade glis och istidens oerhörda ära.”

Men den stora maskincivilisationen tar inte hänsyn till det unika; den maler bara ner allt till en massa, dödar det individuella. Bensinen kastar fram människorna, filmen skapar falska verkligheter, en platthet breder ut sig, där ”den tomma prestationsreligionens [haltlöshet]” kan regera.

Sverige förstörs av civilisation, en precis, jäktande maskincivilisation, där klockorna är människornas pådrivare snarare än tjänare.

* * *

Harry Martinsons kritik av industri- och maskinsamhället uttryckt som en kosmopolitisk kultur som tränger ut det unika kan lätt uppfattas som naiv; åtminstone uppfattar jag honom som romantiserande i den grad han möjligen föreställer sig att det var bättre att vara människa i torp- och backstugorna innan elektriciteten hittade dit, under hungerår och iskalla vintrar.

Men han är en drömmare och en konstnär.

”Det enda han hade kvar var det vaga och veka, det drömska. För detta vaga, veka och drömska ville han strida mot allt som trängde hårt på, vad det vara månde.”

Och i det kan man känna igen sig: i hans längtan bort från den ickemänskliga tillvaron till den djupare självmedvetna mänskliga tillvaron – en självreflekterande eftertänksamhet med utrymme för andra värden än prestationens supremati och slaveri under tid och produktionsnivåer.

Martinsons hat mot maskincivilisationens utbredning får honom att reagera starkt mot både den tyska och sovjetiska civilisationens maskinella övergrepp på andra kulturer. Dessa aggressiva länders vilja att trycka andra under sig är i Martinsons ögon, förstår jag det som, åtminstone bland annat ett uttryck för maskinkulturens nedtryckande av unicitet under det icke-mänskliga bensin-och plåtväldet.

* * *

Harry Martinsons alter ego i Verklighet till döds heter Holger Tidman. Det är Holger Tidman som är med på författarkongressen i Sovjet, och det är Holger Tidman som försöker rekrytera svenskar till Finlands hjälp och som senare själv tjänstgör i iskylan.

Genom Tidman möter vi Sovjets personkult av Stalin som måste stött Martinson för pannan, och också realiteterna i snön i norra Finland när granaterna exploderade och kulsprutorna genomborrade männniskokroppar.

Det är en påminnelse också det, om hur lågt människoliv värderas, när de stora civilisationerna vässar tänderna mot mindre kulturer. Hugger de som de en gång gjorde, så syns av människorna snart inte mer än förfrusna händer som sticker upp ur drivorna.
– – –
Verklighet till döds, Harry Martinson. Harry Martinson-Sällskapet/Carlssons Bokförlag AB 1990. ISBN: 91 7798 337 8. 216 sidor.

Bokrecension: Gunnar Emmanuel | Sven Delblanc

Gunnar Emmanuel: en tidlös berättelse är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga från 1980.

* * *

Redan berättartekniskt är Gunnar Emmanuel en riktigt bra roman! Författaren Sven Delblanc skapar i boken sitt alterego, en version av sig själv inom romanens värld: berättaren Sven Delblanc, lärare, författare.

Denne romanens Delblanc uppsöks i maj 1978 av hälsingesonen Gunnar Emmanuel Eriksson, som ska gå Delblancs kurs i Skapande svenska till hösten.

Gunnar Emmanuel har varit med om något besynnerligt och besynnerliga saker fortsätter att hända honom under månaderna som följer.

Vi får snart veta av berättaren Sven Delblanc att Gunnar Emmanuel är försvunnen när historien skrivs ner. Och att berättaren Sven Delblanc själv redigerat och konstruerat hans historia av vad som finns kvar.

Romanen består av tre typer av text. Det är den fiktive Delblancs berättelse i första person, och det är citat ur det som Gunnar Emmanuel skrivit, och det är den fiktive Delblancs redigeringar och rekonstruktioner av Gunnar Emmanuels egen historia, bland annat utifrån de fragment av historien som den fiktive Delblanc försökt få någon reda i.

Det här är intrikat, mångbottnat berättande i sin prydno!

* * *

Om man bortser från berättandet en stund och fokuserar på vad romanen handlar om – så är det tidsresor. Gunnar Emmanuel faller ur tiden på märkliga vis, och återfinner något av sig själv i andra människor i andra tider.

Om det nu verkligen händer.

Berättaren Sven Delblanc tror hursomhelst inte på Gunnar Emmanuel, men tycker att hans historia är värd att formulera och berätta.

Vi kan notera att berättaren Delblanc är något av en nidbild av den verklige Delblanc, såvitt jag förstår det: han utmålas som lite smådryg, småradikalt pessimistisk, lite raljerande, ironisk.

Ett elegant drag är att låta Gunnar Emanuel i sina anteckningar bli kritisk mot berättaren – till en viss gräns, innan han får rader strukna, där Gunnar Emmanuel enligt berättaren har ”tröttande utvikningar, ovidkommande polemiska utfall och sådant mera.”

Men Gunnar Emmanuel far genom tiderna, åtminstone som han upplever det, och stannar helt kort eller länge, och faller så tillbaka till samtiden igen. Han blir Albert och har en intim stund med drottning Victoria. Innan dess har han varit slav hos en romersk krigare och flytt från dennes närmande. Och han hamnar i Frankrike under mitten av 1700-talet och får se sin flickvän skickas till konungen som mätress.

Underliggande är Gunnar Emmanuels sökande efter flickvännen Vera, som mystiskt försvann i Tensta kyrka under en utflykt. Vi förstår att hon reste i väg i tiden, att hon kanske rentav hörde en annan tid till redan från början och blott var besökare i Gunnar Emmanuels samtid.

* * *

Intressant och värt att lägga märke till är att Gunnar Emmanuel inte reser genom tiden och förblir Gunnar Emmanuel. Han snarare blir en del av personer i det förflutna. Det beskrivs som att han är "en kådig furukärna" inom dem, inte identisk med dem.

I vilken grad just han, personen Gunnar Emmanuel med sina specifika minnen och sin specifika personlighet, är närvarande i det förflutna under sina resor, är inte helt klart.

* * *

Gunnar Emmanuel är en riktigt bra bok, särskilt om man intresserar sig för skickligt berättande. Delblanc skriver mästerligt, och lyckas skapa meningsbärande lager på varandra, och dessutom behåller han en helt realistisk ton även när innehållet nalkas fantastiken.

Vi vet inte med säkerhet om Gunnar Emmanuel i romanen verkligen reser genom tiden. Eller om det endast sker inom honom. En del tyder på att det är fråga om verkliga tidsresor, men säkra kan vi ändå inte vara. Frågan lämnas åtminstone delvis öppen för diskussion.

Romanen Gunnar Emmanuel fäster sig vid läsaren och tvingar henne att fundera kring den: vad som ska uppfattas som verkligt, och hur olika perspektiv påverkar hur vi uppfattar tillvaron.
– – –
Gunnar Emmanuel: en tidlös berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1980. ISBN: 91-0-045054-5. 223 sidor.

Bokrecension: Att stilla herrevrede | Bengt Ankarloo

Att stilla herrevrede: Trolldomsdåden på Vegeholm 1653-1654 är skriven av historikern Bengt Ankarloo (1935-2008). Boken utkom år 1988.

* * *

Fallet som skildras i Att stilla herrevrede rör trolldom.

Det är i mitten av 1600-talet. Jörgen och Kerstin Möllare bor i närheten av adelsgodset Vegeholm i danska Skåne. De sköter om traktens kvarn, mölla, som står på godsets mark och har det materiellt sett riktigt bra.

Av någon anledning hamnar de i dispyt med Edela och Iver Krabbe, herrskapet på godset. För att avvända herrevreden och dessutom skada herrskapet anlitar man olika typer av trolldom. Resultatet blir en domsprocess som till sist dras inför kungs.

* * *

Vad är det att skriva historia? Jag menar att det är den frågan som Bengt Ankarloos Att stilla herrevrede på olika sätt förhåller sig till och handlar om – lika mycket som det historiska trolldomsfallet.

Ankarloos fortgående exemplifieringar och resonemang visar hur man kan svara på frågan, alltså – hur en historiker kan angripa sitt stoff, hur det kan tolkas, hur det kan sättas in i ett sammanhang. Och inte minst: vad man faktiskt inte kan besvara utifrån de bevarade källorna. Ankarloo skriver:

"Att drömma och dikta är en sak, att veta en annan."

Det är en viktig principiell skillnad mellan en skönlitterärt berättande och en historisk undersökning, påpekar Ankarloo. Den historiska undersökningens resultat är strängt underkastade källornas kvalitet och uppgifter. Där inga källor finns, kan vi inte skriva historia.

* * *

Ett intressant påpekande hos Ankarloo är, att vi gärna tänker oss historien som ett pussel eller som ett detektivmysterium som har sin lösning. Han menar att bilden är missvisande. Jag förstår det som att han menar, att den historiska undersökningen inte alls nödvändigtvis går ihop sig, att det inte alls nödvändigtvis finns en enskild lösning på historiska problem, att man kan komma fram till svaren.

Ibland är allt man har fragment, som kanske dessutom motsäger varandra. Svaren uteblir, och slutsatserna måste bli provisoriska eller i vilket fall inte heltäckande.

I historien om Kerstin och Jörgen Möllare, de som har hand om kvarnen, vet vi inte säkert vad som var ursprunget till konflikten med herrskapet på godset, Edela och Iver Krabbe. Vi vet att kvarnens dammlucka togs bort av Iver Krabbe och några av hans karlar. Var det på grund av skatter och avgifter? Möllan var ”det ojämförligt största skatteobjektet i bygden”, skriver Ankarloo.

En gång var de visst på god fot, Krebbes och Möllers. Herrskapet var med när Kerstin och Jörgen lät döpa sin dotter. Edela var gudmor och Iver var fadder; det var en hedersbevisning. Men något hände. Och hur hänger konflikten ihop med den kusk och den ihjälskjutna hund som också figurerar? Vi kan inte veta.

* * *

Hur skriver då Ankarloo historia kring detta fall? Jo, på ett mycket elegant vis. Det finns vissa källor som berättar om de specifika personerna och vad de har sägs ha gjort.

Men Ankarloo sätter också in de enskilda indviderna och tiden i sitt sammanhang. När man till exempel för fallet inför kungs, måste man ta sig till kungen, som för tillfället befinner sig i Odense. Varför inte i Köpenhamn? Jo, för en pestepidemi rasar och kungen och rådet har satt sig i säkerhet. Och så får vi som läsare en liten exposé över pestutbrottet i fråga, och därmed en lite vidgad förståelse för tiden.

Ankarloo utreder också försörjningssituationen i trakten där Kerstin och Jörgen bodde. Därigenom kan han dra han slutsatser kring hur stor skörden borde vara, för att man ska ha möjlighet att försörja ett visst antal personer i ett hushåll.

Han jämför detta med uppgifterna om jordegendomar i bevarade källor och kan på så vis få en god bild över det jordekonomiska läget i bygden, vilket i sin tur dessutom har krävt att han översatt tidens måttenheter till sådana som kan förstås i dag.

Ankarloo belyser också att 1600-talets människor i vissa avseenden har en radikalt annan världsförståelse än nutidens människor. Att trolldomen stod i centrum för konflikten kan verka märkligt för en människa som hela sitt liv fått lära sig att sådant är vidskepelse. Men för dem, då, var det i allra högsta grad något verkligt. Ankarloo skriver:

"De trodde och förstod i relativ enighet, men vi kan inte tro deras tro, inte ha deras förståelse. Att då läxa upp det förflutna hjälper oss inte."

Och så är det ju. Vi kan konstatera att vi knappast tror att några knappnålar, benfragment och andra ting under en tröskel i sig själva kan åstadkomma vare sig lycka eller olycka. Men vad hjälper det att vi applicerar denna vår insikt på dåtiden, då man trodde att så var fallet?

För att förstå människorna då måste vi i alla fall försöka sätta oss in i hur de tänker kring dessa saker: att trolldom var ett mycket potent hot mot människors hälsa och liv. Att det var något som måste bekämpas för människors väl.

Inser man detta, inser man också det naturliga i att man inledde brottsmålsprocesser mot dem som på dessa vis gav sig på medmänniskor. Det var knappast ovanligt att gärningsmän likväl som offer utgick från att trolldom kunde ha en stor effekt.

* * *

Processen nådde sitt slut. Kerstin Möller dömdes till döden. Jörgen Möller döms till livstids straffarbete. Två hade bistått i råd och dåd: Inger Amme dömdes till landsflykt och Maren Storpe – ja, henne kan jag inte se att vi får veta vart hon tar vägen.

Genom att studera processen har Ankarloo låtit oss få en pedagogisk inblick i historisk arbetsmetod. Han har visat oss hur olika källor kan utvinnas på information, och hur man kan få fullödigare belysning på det studerade genom att sätta in människor och händelser i ett större sammanhang.

Han har också betonat vikten av källkritik och att vi inte nödvändigtvis kan nå fram till en heltäckande bild av det förflutna. Och han har gett oss en historia. Det är historien om några människor, en kvarn och en konflikt i mitten av 1600-talet.
– – –
Att stilla herrevrede: Trolldomsdåden på Vegeholm 1653-1654, Bengt Ankarloo. Författarförlaget 1988. ISBN: 91-7054-573-1. 164 sidor.

Bokrecension: Resor utan mål | Harry Martinson

Resor utan mål är skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången år 1932. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Resor utan mål är självbiografisk. I vad mån Martinson tar sig friheter med sin egen biografi vet jag inte: historierna i sig ger emellertid ingen anledning att betvivla att de är självupplevda och återskapade ur författarens minnen.

Boken blev rejält hyllad när den kom ut 1932. Martinson hade då tidigare givit ut två diktböcker, men inte prosa – även om Resor utan mål också innehåller poesi, liksom fortsättningen Kap farväl! året som utgavs året efter. Kap Farväl! befäste verkligen Martinsons rykte som betydande författare. 

Harry Martinson kom från mycket enkla förhållanden. Han blev inte proletär i någon fabrik i hembygden. Han blev en havets proletär, när han sexton år gammal gav sig ut till sjöss. I fartygens innandömen kom han att slita som eldare under åratal. 

Men det var inte enbart slit. Han fick verkligen se sig omkring. Stad efter stad besöker han, land efter land. Ibland metropoler, ibland små hålor. 

* * *

Martinson berättar fragmentsvis och associationsvis. Han börjar inte berättelsen med att anföra att när han var si eller så gammal gick han till sjöss och sen hände det ena och sen hände det andra. Nej, han hoppar. Anekdoter följer på ögonblicksbilder och intryck. 

Och han låter spänna språket till det yttersta, utan att det blir fråga om konstlade formuleringar, även om bildspråket ibland känns ovant eller vågat. Läs till exempel följande liknelse:

”Kasta en stock på vattnet framför en springdelfins bågvägskurs! Han hoppar i en båge över stocken, liksom en Kristus skulle ha gjort om han varit en springdelfin.”

Språkligt är Resor utan mål koncis, precis och kompakt. Verket är mättat, fastän det är ganska kort. Mastigheten gjorde också att jag boken styckevis.

* * *

Precis som det finns en Wanderlust i Vägen till Klockrike som jag nyligen skrev om, så är samma Wanderlust tydlig i Resor utan mål. Det är den färdandes Martinson vi möter, han som drivs vidare, tar hyra på fartyg igen, ger sig iväg och landar i Rio, i New York, i Kalix. 

Överallt tar han in dofterna av de kulturer som finns på platserna, och inte minst intresserar honom kvinnorna. De kvinnor som säljer sitt sällskap återkommer i berättelserna. Prostitutionen verkar varit ett givet inslag i många sjömäns liv.

* * *

Det är mellankrigstid. Martinson går till sjöss strax efter första världskrigets slut, när minor fortfarande gungar till havs. Och han blir kvar åtskilliga år. Han är grovarbetare, ingen passagerare. 

Nog har han en litterär blick, sjömannen, men han ger inte intryck av att sitta på däck och skriva romaner. Han befinner sig vid pannan och skyfflar kol. Han tvingas lära känna fartygen han arbetar på: deras egenheter, hur deras pannor bör skötas. Han är en sjöfartsindustrins proletär som senare gör litteratur av sina resor och sjöindustriella erfarenheter.

– – –

Resor utan mål, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1967. 118 sidor.

Bokrecension: Meteorer | Horace Engdahl

Meteorer är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst verket i en e-boksversion.

* * *

I Meteorer möter vi aforistikern Horace Engdahl.

Det är något nietzscheanskt med Engdahls aforismbruk: de är snillrikt formulerade och kan variera i längd och liksom pröva ut en tanke, en väg. Ett slags intellektuellt experiment, kan vi väl kalla dem, aforismerna. Det handlar inte om att formulera Sanningen, utan om att skriva ner funderingar, det som slår en, det som är iakttagelser.

* * *

Vad behandlar då Engdahl? Ja, vi möter tankar om konsten – inte minst litteraturen, naturligt nog – och om livet. Det handlar om människan som tänkare och som social varelse och om människans plats i samhället, i sällskapslivet. Känslan som bibringas läsaren av det författaren skriver är ett betraktade utifrån en lite bitter intelligensaristokratisk åskådning. Och så skriver författaren ner drömmar han haft.

Engdahl själv vänder sig mot utstuderad formuleringskonst: det bästa, verkar han mena, är om stilen bara är vehikel för budskapet. Men för att det ska ske på ett bra sätt krävs ändå förmågan att formulera sig snyggt, antingen medvetet eller för att det helt enkelt sitter i den naturliga språkkänslan hos den som skriver, så att författaren inte kan skriva på något annat sätt än – elegant, effektivt.

Så: Engdahl skriver utsökt och språket är en njutning att läsa i sin egen rätt. Han är en utsökt litterär estet. Följaktligen är texten skön att läsa, även de gånger man kanske inte nödvändigtvis instämmer med vad den säger, eller ens följer med i författarens tankegång. Men desto större genomslagskraft får formuleringarna när man helt instämmer i betraktelsen.

* * *

Boktiteln Meteorer är välfunnen. Engdahl inleder med att ge titeln en etymologisk bakgrund, där han bland annat nämner betydelsen av ”luftiga spekulationer”. Men även andra associationer kan gott göra sig påminda. Formuleringar i boken lyser till - och så fortsätter man till nästa. En del träffar, andra susar förbi, de flesta glänser. Boken är inte lång, men den lyser upp den stund man läser den.
– – –
Meteorer, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 1999/2003. E-bok. ISBN: 978-91-43-50426-2.

Bokrecension: Vägen till Klockrike | Harry Martinson

Vägen till Klockrike är en roman av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det var inte en ovanlig syn att möta luffare i svenska byar eller på svenska vägar under senare hälften av 1800-talet och kanske ett sekel framåt. De gick sina vandringar runtom i riket, en del längre, en del kortare, och ville eller kunde inte inordna sig i det framväxande industrisamhället.

Istället tog luffaren till vägarna. Mat fann han i naturen eller fick av vänligt inställda människor där han knackade på. Ibland sålde han lättburna saker, som nålbrev.

Luffaren ställde sig utanför samhället: han gick inte upp på morgonen för att ställa sig i en dånande verkstad av något slag, utan värderade sin frihet högre, även om det innebar att han kunde få lida av svält och smälek. Och i värsta fall gripas för lösdriveri.

* * *

Vägen till Klockrike utspelar sig under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet. Förändringen av samhället märks.

Kanske är luffaren ett skarvfenomen: något som uppstår mellan det gamla och det nya samhället, det som är varken-eller. Luffaren är inte torparen som drygar ut odlingen med inkomster från dagsverken, och luffaren är inte stadsbon med lägenhet och fabriksarbete som inkomstkälla. Han lever mitt emellan: på vägarna, på väg utan destination.

I romanen möter vi lufferiet det genom Bolle. Han var en gång handcigarrmakare, men handcigarrmakeriet trängdes ut av maskintillverkade cigarrer. Och när möjligheten att emigrera glidit honom ur händerna börjar han luffa.

Men Bolle är inte en traditionell huvudperson; det är mer så att det är genom honom läsaren upplever lufferiet. Vi ser med hans ögon. Vi möter de människor han möter. Och inte minst är "tadlet" den ständiga följeslagaren: de väletablerade människornas kritik av luffarens sätt att leva, deras anklagelser om arbetsskygghet. Därtill kommer den utbredda misstänksamheten mot luffarens hederlighet.

På vissa håll, åtminstone av romanen att döma, togs luffaren dock emot som en välkommen gäst som kanske rentav kunde göra ett handtag. Eller som åtminstone kunde få ett mål mat.

* * *

Genom romanen anläggs många olika perspektiv på lufferiet. Boken är episodiskt uppbyggd. Varje kapitel eller delkapitel berättar sin historia. Det kan röra sig om ett särskilt möte, en särskild händelse eller något annat, inte nödvändigtvis bundet till Bolle som person.

Vi får en känsla av hur luffaren kan ha upplevt sin situation, åtminstone såsom Martinson tolkar luffaren. Det är rädslan för de etablerade människornas misstänksamhet. Det är naturkärlek. Det är filosofiska övervägningar som lika gärna kan appliceras på livet som helhet som på lufferiet.

För det finns ett tydligt filosofiskt perspektiv i Vägen till Klockrike. Vi kan med andra kalla det civilisationskritik. Eller helt enkelt uppfatta boken som ett försvar för ett alternativt sätt att leva, det som inte underordnar sig förväntningar och traditionella normer och arbetssätt.

Det är inte att göra våld på romanen att låta lufferiet stå som en symbol för ett fritt liv. Det fria livet innebär kanske att man går på tvärs mot det etablerade, att man nås av "tadel", men man låter sig heller inte inrutas av förväntningar eller av andra människors begränsningar. Friheten utmanar.

"Ty verkligheten och hur den skall vara det bestämmes av de många, och mindretalet av människor får rätta sig efter dem eller gå under. Deras verklighet blir aldrig ansedd för annat än osannolik och overklig. Den kallas verklighetsfrämmande."

Ett budskap i Vägen till Klockrike kan vara att det är okej att inte vara så effektiv som möjligt: att det lite tillbakalutande, lugna livet är liv också det: kanske än mer liv, än det liv som förjagar sig självt i arbete, slit och möda på en och samma plats. Lufferiet blir på det viset – liksom boken – ett stilla rop mot industrialiseringens maskinering av människan: människan som kugge.

Och i vår tid kan budskapet kanske tala inte bara om alternativ till industrialiseringen, utan även till det samhälle som sätter vinstmaximering och tidsoptimering i centrum för det mänskliga arbetet, snarare än trevnad, medmänsklighet och, ja, ett lätt bohemeri.

* * *

Språket i Vägen till Klockrike är okonstlat och moget. Det känns så självklart att man riskerar att inte reflektera över hur vältonande det är, hur väl det passar till berättelsen. Där finns en berättare som bryter igenom ibland och rentav tilltalar läsaren, men oftast håller han sig dold. Det ger en sagoberättaraspekt åt historien.

I allmänhet är romanen realistiskt berättad, även om den mot slutet drar iväg in i något som kanske skulle kunna kallas en drömvärld.

Det var en upplevelse att läsa Vägen till Klockrike. Aksel Sandemose skriver någonstans att de guldkorn han hittat i sitt bokläsande under trettio år kan nämnas på en halv sida. Nåväl, det må vara krasst uttryckt. Men ändå – om jag hade en likadan lista, lika hårt gallrad, hade bestämt Vägen till Klockrike stått med bland mina guldkorn.
– – –
Vägen till Klockrike, Harry Martinson. Svalan, Albert Bonniers Förlag 1950. 362 sidor.

Bokrecension: En gammal historia | Per Hallström

Per Hallström

En gammal historia är en roman av Per Hallström (1866-1960). Boken utkom första gången 1895.

* * *

En gammal historia är gammal på flera sätt. Dels är det längesen boken rent faktiskt skrevs: den utkom år 1895. Dels behandlar den en tid ännu längre bort i det förflutna, åtminstone till största delen. Romanen har utspelar sig nämligen huvudsakligen under några drömska dagar i början av juli år 1823. Redan i sin samtid var En gammal historia tillbakablickande.

På ytterligare ett vis är det en gammal historia det är fråga om. Det handlar nämligen om kärlek med förhinder: det eviga temat.

Två personer älskar varandra på ett svärmiskt vis. Det är redar- och rådmansdottern Anne-Marie och informatorn i huset, magister Andreas. Hinder för kärleken reser den matriarkala farmor Ulrika, ung under Gustaf III:s dagar.

Av någon anledning faller alla till föga för denna inte särskilt sympatiska figur; man söker hennes gillande på alla vis: bockar och niger för tyrannen. Det är alltså av yttersta vikt att få farmor Ulrika att godkänna att Anne-Marie och Andreas förlovar sig, trots att farmor redan utsett en etablerad apotekare till friare åt sondottern.

När man så ska fira farmor Ulrikas namnsdag med ett mytologiskt festspel av magister Andreas,  mestadels avfattat på alexandriner, har man det hemliga syftet att genom spelets budskap beveka farmors hjärta att låta de två få varandra.

Nu blir det ju inte så. Farmor, tyrannen, ser vartåt festspelet drar, avbryter det och utnyttjar tillfället och högtidligheten att förklara sondottern och apotekaren förlovade.

Anne-Marie böjer sig, Andreas böjer sig. De blir båda olyckliga.

Vi får ett längre perspektiv på vad som hände sedan i bokens efterskrift. Det är ett barnbarn till Anne-Marie som i sin dagbok ger glimtar av mormoderns liv och som dessutom återger ett brev hon hittar från Andreas till Anne-Marie. Uppenbarligen kom ingen av dem över att så brutalt säras på.

* * *

Per Hallström leker med ett slags eteriska, nästan pastorala 1700-talsföreställningar: festdramat liksom hela den berättande delen om 1823 drar från 1700-talet och Gustaf III:s tid – vi möter skogsväsen, Dafne och Apollon. Men även personerna smakar av äldre epok än det slutande 1800-talets, när verket kom till. De är schabloner i en evigt återkommande berättelse om kärlek med förhinder.

Anne-Marie verkar förvisso ha lite blod, men Andreas är så vek att man undrar om han inte månde blåsa bort om en vårvind svepte fram mot honom. Farmor Ulrika, däremot, är genom sin sluga gemenhet också den mest realistiska figuren i romanen.

Hon är ur sagans värld – men också något mer: man kan ana hur hon agerar i vad hon uppfattar som släktens och även sondotterns intresse, när hon ser till att denna blir bortgift med en man som kan se till att hon hamnar i vettiga ekonomiska omständigheter.

Nog ser farmor Ulrika att Andreas äger begåvning; men det är ett för osäkert kort att satsa på för henne. Apotekaren är fix färdig; Andreas har möjligen en framtid som präst, möjligen som poet. Det skulle ta åratal innan han kan erbjuda Anne-Marie ett hem.

* * *

En gammal historia blev ett genombrott för Per Hallström. Boken upplevs i dag som lättläst, men tämligen träig. Dock är det samtidigt så att det under allt schematiskt pastischerande ändå finns något av nerv i berättelsen. Dessutom är prosan ett lysande exempel på 1800-talets formuleringskonst och grammatik! Sådär något år innan 1900-talet bryter in, är det gamla språket fullblommat, innan stavningsreformer.

Per Hallström är i dag föga läst, fastän han levde till 1960. Sven Delblanc skriver i standardverket Den svenska litteraturen (vol. II) om Hallström att han var: ”dömd att blomstra flyktigt och vissna länge.” Han beskriver också hans pessimism och konservatism.

Nog känns En gammal historia ålderstigen. Men jag har en förkärlek för litteratur som få längre läser. Så något mer av Per Hallström, en gång Svenska Akademiens ständige sekreterare, kan det säkert bli framöver.
– – –
En gammal historia, Per Hallström. Wahlström & Widstrand 1895. 181 sidor.

Bokrecension: Strountes | Gunnar Ekelöf

Strountes är en diktsamling av Gunnar Ekelöf (1907-1968). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Strunt. Så uttalas titeln på Gunnar Ekelöfs diktsamling Strountes. Och liksom titeln blir en drift med högtravande språkbruk är väl en del av dikterna i samlingen också en drift med högtravande diktande. Men det är inte bara så: de lättsamma nonsensdikternas sviter bryts i samlingen av seriös poesi.

Så här är somt sockrat, somt salt. Det finns utrymme för en dikt om en lammkotlett som inte vill bli uppäten, och en dikt om en solstrimma, likväl som en känd ljudvarierande dikt om skallighet: "Den gamla vanliga skalligheten", och så vidare.

Men dikterna utmanar också själva språklighetens gränser, ja, gränserna för vad som är möjligt att uttrycka med formuleringar och ord, utan att det blir helt obegripligt; eller: att det faktiskt blir obegripligt men ändå bevarar en ordklang som är tilltalande eller suggererande.

Då och då drar dikterna söderut: till Italien, till tider som förflutit: förflutenhetens gudadyrkare skymtar förbi, men också de kristna, ja, en munk med ”benfingerhänder rabblande”. Vid ett tillfälle får vi en legendartad pesthistoria.

Grönköpings-poeten A:lfred V:stl-nd får låna författaralias till en del dikter, däribland en kyrkogårdsdikt, som jag först tycker var tilltalande, men som vid närmare läsning avslöjar sig som tom: bilderna är klichéer eller haltar, språket tillkämpat ålderdomligt. En genrelek, tänker jag till sist om den och dess fjärilar på gravstenar.

Men direkt efter den dikten kommer en effektfullare, genuin dödsdikt, om döda som träder ur sina gravar och söker upp sina försvunna hem och dess innevånare, där de knackar på portarna:

"De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor"

Visst saknar de stundom en del ben, men de gör oss ingen skada, dessa döda: det är de levande som förmår skada oss, säger dikten.

Några rader i en annan dikt anklagar Sverige för att vara våldsamt sterilt i ett radikalt språkbruk som väl knappt tål budskapets allvar:

"Sverige, fasterland, på sin höjd mosterland
Natur, djupfryst, plastinlagd
garanterat bacillfri
aldrig vidrörd av människohand"

Suggestiv är dikten ”I Helskogen”, som gestaltar ett skogslandskap som ett dödslandskap, bortom årstider, ett skymningsland, där det ligger ett rådjurskadaver. Och så har vi en allvarlig inledning till ytterligare en dikt:

"Himlen är långt borta
Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
det är ständigt nära
Och jorden, den spetälska:
Vad härjad skönhet bär ej dess drag!"

Dessa rader äger påtaglig begriplighet. Diktens fortsättning är betydligt svårare att förstå; där finns könslighet, smekningar, konstreflexion, konträrism…

* * *

Ekelöf leker i Strountes med det allvarsamma och det nonsensbetonade sida vid sida. Själv skriver han:

"När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant …"

Jag tror att formuleringen kan tillåtas illustrera modernismens utnyttjade av ordens potens, utnyttjande så långt det gick tills kraften gick ur dem; då, därefter, kan orden åter, gjorda impotenta eller snarare urlakade och nedlugnade igen, fyllas med mening, laddas igen.

Diktandet i Strountes kan på så sätt delvis förstås som ett utforskande av orden bortom den maximerade meningsfullheten, i en ny meningsfullhet. Ett försök att återigen skapa ett poetiskt språk.

Det är också intressant att Ekelöf tillåter sig lekfullheten. I en samtid av superseriös och svårbegriplig poesi vågar han bli ekivok, tramsig, dubbeltydig. Det är en befriande erfarenhet att göra: att Ekelöf tillåter sig att vara lustig.

En av Sveriges absolut främsta poeter förblir Gunnar Ekelöf hursomhelst.
– – –
Strountes, Gunnar Ekelöf. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1966. 71 sidor.