tisdag 21 mars 2023

Bokrecension: Motströms | Jörn Donner

Motströms. Om möjligheten att delta är skriven av Jörn Donner (1933–1920). Boken utkom år 1988.

* * *

Jörn Donner, en inte helt okontroversiell finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet blir 1987 invald i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet (SFP), ett parti som samlar den svensktalande minoriteten i Finland. 

Det är om detta han året efter ger ut boken: sin erfarenhet av att vara konstnär och politiker samtidigt, kombinerat med utblickar och tillbakablickar.

Bokens röda tråd eller syfte kan vara svår att skönja; mest är verket väl ett uttryck för Donners behov av att bearbeta och hantera sin egen situation. Han ser statsapparaten som ett maskineri som tuffar på ganska oberörd av politikers göranden och tyckanden; utrymmet för förändringar är knappt. Likväl landar han väl i något som kan tolkas som att när han nu blivit invald kan han försöka göra något gott för andra, så länge han inte behöver ägna sig åt direkta politiskt motiverade lögner. 

Men han ser också en konflikten i att binda sig vid ett parti samtidigt som han vill vara fri författare, vill vara utanför och behålla ett utifrånperspektiv. Hans partitrogna övertygelse är inte den starkaste.

”Kan jag påstå att detta svenska parti är bäst?
Jag kan påstå det, men jag tror det inte.
Därför säger jag det inte.”

Hans iver för arbetet inför att han tar upp ämbetet är inte överväldigande, men inställningen tyder samtidigt på en skärskådande kritik, fastän han riktar den mot sig själv:

”Jag märker att jag vill bli avpolitiserad, rentvättad från den atmosfär som präglar Anstalten. Den förföljer mig ändå, med uppmaningar att hålla ett tal eller att skriva meningslösa artiklar om ämnen som andra känner bättre, eller att uttala mig i frågor som jag är helt okunnig om.”

Och hans allmänna inställning till riksdagsmannaskapet antyds onekligen genom att han konsekvent kallar den finska riksdagen för Anstalten; något som ju antyder att han åtminstone i någon grad ser sig som fånge, men också, som han själv utvecklar, antyder en institutionalisering.

* * *

Vi får boken igenom Donners syn på Finland, inte minst landets då klämda position mellan Sovjet och västeuropa, där man på grund av sin historia försöker att inte reta den store grannen i öst till alltför stor vrede, men där man också – inte minst Donner själv och det sedan länge – blivit på det klara med att socialismen i dess sovjetiska och östeuropeiska form inte var någon väg till lyckan. Men i riksdagen kan Donner fortfarande träffa dem som tror på kommunismens löften, på ”Messias”, som han skriver.

Donner förordar stadskulturen som civilisationens höjdpunkt. Han har rest mycket och reagerar starkt mot all främlingsfientlighet. Han är europé och inte nationalist.

”Att vara europé är att tycka olika. Att vara europé är att medge oliktänkandes rätt att tycka olika.”

Ett sådant uttalande läser jag som en reaktion mot provinsiellt grupptyckande. Som ett bejakande av en större värld med fler åsikter. 

* * *

Motströms är en bok vari Jörn Donner både skriver av sig lite av den frustration han känner inför att åta sig politiskt uppdrag samtidigt som han ser sig som någon som tänker själv hellre än att drivas av en partipiska. Boken är personlig också genom att Donner tillåter sig många utvikningar där han skriver om erfarenheter han själv gjort i fjärran land och i sin egen historia. 

Motströms är välskriven och jag tolkar Donner som att han till sist landar i slutsatsen att när han nu en gång valts in, så kan han där försöka agera på ett sätt som gynnar medmänniskor. Politiken är för honom något han ägnar sig åt för andra. Skrivandet för sig själv.
– – –
Jörn Donner, Motströms. Om möjligheten att delta. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988. 122 sidor.

fredag 17 mars 2023

Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund


Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet
är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

söndag 12 mars 2023

Bokrecension: Antikens undergång | Hans Furuhagen

Tempelruin, Rom

Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid
är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021). Boken utkom som Bonniers julbok 1985.

* * *

Frågan om varför det västromerska riket gick under har sysselsatt de intresserade genom tiderna. Varje tid och ideologisk inriktning har haft sina förhärskande hypoteser. Somliga menade att imperiet i själva verket inte gick under, utan flammade upp igen i form av det tysk-romerska riket som existerade in på 1800-talet och vars sista utstickare då blev kejsar Vilhelm II som abdikerade 1918.

Hatte Furuhagen har i sin intagande essä presenterat några av huvudinriktningarna vad gäller hur historiker har förklarat imperiets undergång. Han delar upp dem i tre typer:

  • Historisk ödesbestämdhet
  • Yttre orsaker
  • Inre orsaker

Den första typen av förklaringar går ut på att historien har sina egna lagar, enligt vilka riken uppkommer, når sin höjdpunkt och sedan degenererar. Även marxismens lagar för historisk utveckling hör till denna förklaringstyp.

Den andra typen handlar om sådant anfallande fiendefolk. Den tredje typen om allt det som kan hända inom rikets gränser: skattetryck och minskande produktivitet, men också sådant som religionsskiftet kan hänföras hit.

Furuhagen nämner också – och avfärdar med skäl – den bekanta teorin om att blyförgiftning ledde till sådana konsekvenser att Rom inte längre kunde bestå. På samma sätt avfärdar han äldre tiders teorier om rasblandning som skäl till förfall. 

* * *

På det stora hela slår Furuhagen fast, att man kan avläsa historikernas egna tidevarv och egna politiska idéer i försöken att förklara vad det egentligen var som hände där, runt femhundra år efter att Augustus skapat grundvalarna för kejsardömet. Furuhagen skriver:

”De historiker som sysselsatt sig med problemet om Roms nedgång och fall är alla barn av sin egen tid. Och om vi känner till deras politiska övertygelse, kan vi också förutsäga deras åsikt om orsakerna till romarrikets undergång.”

Så vad är då Furuhagens egen uppfattning? 

Han ser huvudorsaken till västromerska rikets fall i att det blev ohållbart dyrt att militärt möta trycket från de invaderande germanerna; skatten måste drivas så högt att den romerska ekonomin förstördes och för många romerska medborgare blev den egna staten mer en fiende än ett värn mot de germaner som angrep densamma. Då hade imperiet spelat ut sin roll och annat kom i dess ställe.

Och det synes ju plausibelt. 

* * *

Frågan om västromerska rikets fall kommer nog att sysselsätta oss så länge det fortfarande finns historieintresserade människor. Allteftersom vi lär oss mer om den aktuella tiden blir bilden större och nyanserna fler. Det är knappast en vild gissning att förklaringspaletten bara kommer att bli rikare och rikare. 

Själv är jag benägen att se den gamla romerska republikens fall med Caesars maktövertagande som den stora katastrofen för imperiet. Och, precis som Furuhagen är inne på, återspeglar väl den hållningen min egen liberala, politiska hållning.
– – –
Hans Furuhagen, Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid. Stockholm: Bonnier, 1985.

Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten
(it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.

tisdag 7 mars 2023

Bokrecension: Om plikterna | Cicero

Cicero
Om plikterna (lat. De officiis) är skriven av Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.). Jag har läst verket i svensk översättning av Magnus Bergström utgiven 2021. Bergström har även skrivit en inledning till boken. Bo Lindberg har skrivit en efterskrift.

* * *

Det är något speciellt med att läsa Cicero. Ingen annan människas tankar under antiken kan vi komma så nära som Ciceros, med tanke på hur mycket av det som han skrev som fortfarande finns bevarat, både skrifter, tal och många brev. 

Men inte bara hans tankar och honom själv kommer vi nära, utan också hans tid: det han skrivit rymmer ovärderlig information om hans värld och dess historia. Där finns citat ur annars förlorade skrifter. Där finns anekdoter. Där finns beskrivningar av den romerska människans mentalitet och värderingar. 

Genom Ciceros ögon ser vi också andra berömda romare: i Om plikterna förekommer det till exempel några attacker mot den då nyligen mördade Gaius Julius Caesar. Cicero var ju övertygad och konservativ republikan, medan han i Caesar såg någon som riskerade att återupprätta den hatade monarkin i imperiet.

* * *

Om plikterna är ett verk i tre böcker eller delar ställd till Ciceros son, också han på romerskt vis med namnet Marcus Cicero. Cicero den yngre studerade i Grekland, och Cicero den äldre undervisar honom om hur han ser på människans plikter, alltså hur en människa bör handla i livet.

Plikterna härleder han, i verkets första bok lutad mot den grekiske stoiske filosofen Panaitios från Rhodos, från de fyra dygderna: vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. I dessa dygder kan vi hitta källan till ett rätt handlande. Den som följer sina plikter är en hedervärd människa.

I grund och botten handlar det om att man inte skall visa feghet, man skall vara juste mot sina medmänniskor, man skall använda ett gott omdöme och man skall inte föras vilse av njutningslystnad. Det finns ett drag av asketism hos Cicero, av att man skall vara beredd att offra sin egen bekvämlighet och rentav vid behov sitt eget liv för att rädda sin heder och ära som medmänniska. Och man skall leva med och för samhället, inte avskilja sig från det.

I verkets två senare delar ägnar Cicero mycket utrymme åt att argumentera för att det som är hedersamt per definition är nyttigt, och att det som är nyttigt per definition är hedersamt. Även om det i praktiken kan se ut som att det som är rätt och riktigt att göra leder till något som inte är särskilt nyttigt. 

Som det påpekas i översättarens inledning förefaller det som att Om plikterna aldrig riktigt färdigredigerades. Detta märks främst i att de två senare böckerna är en smula repetitiva. De upplevs som något av ett grovmanus, som man kan tänka sig att Cicero tänkt slipa ner till den perfektion som hans texter och tal alltid brukar ha. 

* * *

Man kan ha stor nytta av att läsa Om plikterna än i dag. Även om ord som ”plikt” och ”dygd” är svårt belastade med moralistiska undertoner, så var de inte det på samma vis under antiken. Cicero låter oss förstå att de för en människa var högst praktiska ting: du skall bete dig på ett civiliserat och kultiverat sätt, man ska kunna lita på dig, och de värderingar som styr och riktar detta beteende är de fyra dygderna. 

Cicero söker svar på rätt sätt att agera som individ och medmänniska i filosofin, inte i religionen och inte heller i vad som är opportunistiskt. Det knappast alltid som man i dag är beredd att hålla med om hans åsikter eller i hans bedömningar, men nog fungerar de även då utmärkt som underlag för funderingar och diskussioner. 

Och det är djupt tillfredsställande att läsa en i grunden etisk framställning som inte är fängslad vid religiösa eller ens metafysiska överväganden. Nog anser Cicero att man skall vörda gudarna. Men det inte fråga om att han i berättelser om gudarna söker egentlig legitimitet för sin hållning i den ena eller den andra frågan.

Han argumenterar genom att vända sig till exempel ur historien. Han anför vad olika greker eller romare gjort och utvärderar det utifrån vad plikten säger och vad dygderna pekar på. Och när olika plikter synes kollidera visar han hur man skall välja mellan dem. Plikter till gudarna först, sedan till fosterlandet, därefter till föräldrarna och sist till alla andra. Och plikter som hör samman med ”människors gemenskap” skall prioriteras. 

Cicero ger också praktiska råd. Som här:

”Alltså bör man inte hålla sådana löften som är skadliga för dem som har fått dem, och om de skadar dig själv mer än de gagnar den som du lovat någonting, är det inte heller mot pliktens bud om du sätter det större goda framför det mindre goda.”

* * *

På det stora hela bjuder Om plikterna på frisk luft och klara utsikter. Cicero är ett snille, dock var han ingen yrkesfilosof. Men tvingad till politisk overksamhet på grund av omständigheterna ägnar han sin begåvning åt att förmedla filosofi, särskilt stoiskt färgad sådan. I detta verket saknas inte goda råd att ta till sig, både som enskild människa och som människa i ett samhälle.

”... ingenting är mer lovvärt, ingenting mer värdigt en stor och lysande man än försonlighet och mildhet.”

”Vidare bör alla straff och tillrättavisningar vara fria från kränkande behandling och de bör syfta till vad som är nyttigt för staten och inte till vad som är nyttigt för den som utdelar straffet eller tillrättavisar någon med ord.”

”Om det överhuvudtaget finns något som är passande, så finns det verkligen inget som är mer passande än en harmoni i hela vårt sätt att leva och i våra individuella handlingar och den harmonin kan man inte bevara om man tar efter andras natur och åsidosätter den egna.”

Själva översättningen av Magnus Wistrand klingar vackert på ren svenska. Jag uppskattar de förklarande noterna, som redovisar översättningstekniska överväganden, som inte alltid kan vara lätta.

Jag hade önskat att förlaget, som skall ha all heder av och mycket stor tacksamhet för att de gett ut ett verk som Om plikterna, låtit korrekturläsa verket ytterligare någon gång, för då hade onödiga korrekturfel i texten kunnat undvikas. Men hursomhelst: det är mycket glädjande att ha en rejäl klassisk text som Om plikterna tillgänglig på svenska!
– – –
Marcus Tullius Cicero, Om Plikterna. Övers., inledning Magnus Wistrand, efterskrift Bo Lindberg. Göteborg: Daidalos AB, 2021. 256 sidor. 

söndag 19 februari 2023

Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.

måndag 6 februari 2023

Bokrecension: Drömskepp i torrdocka | Hans Ruin

Hans Ruin
Drömskepp i torrdocka är skriven av Hans Ruin (1891–1980), finlandssvensk filosof och författare. Boken utkom första gången 1951. Jag har läst en upplaga från 1963.

* * *

Det är en sann konst att skriva enkelt och elegant samtidigt; sådan skrift är ett nöje att läsa. Att skriva konstlat eller tillkrånglat är en spridd sjuka inte minst inom akademiska sammanhang — som om något vore mer intelligent tänkt om det är mer svårförståeligt uttryckt. 

Nej, den sanna konsten för prosaister av alla slag är att inte försöka gömma tankeinnehållet bakom ord, utan att lyfta fram tankeinnehållet så tydligt som möjligt.

Hans Ruin var professor i filosofi och senare docent i estetik. Han var med andra ord ungefär så akademiskt marinerad som det är möjligt att bli inom den humanistiska sfären. Likväl försöker han i Drömskepp i torrdocka inte förvirra läsaren. Han skriver klart och enkelt, bildat och associationsrikt om det som han behandlar i de olika texterna. Det är alls inte banalt, men inte heller flyger han så högt att det blir svårt att följa honom med blicken.

Grundtonen är pessimistiskt melankolisk. Så här kan det låta:

”Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn.”

Och så här:

"Människans liv är kort — ett fjärilsliv. Men själv anar hon det inte. Hon tror sig bära seklerna på sin rygg, medan nya fjärilssvärmar blåses ut över fälten och de gamla singlar som torra löv till marken."

Hans Ruin tar oss med bakåt i tiden, genom sekler och millennier. Eller kanske bara några decennier. Han blir nostalgisk över en gammal snabbseglande skuta i en torrdocka, en skuta som nu endast har draguppdrag på Östersjön, långt från lyx och rubriker. Han berättar om den kväll av kortspel då hans farfar i Ryssland på 1850-talet vann en livegen piga, en piga som efter livegenskapens upphörande stannade i familjen och uppfostrade hans far. 

Men han skriver också om det helt nära, som när ett svalbo faller till marken med följden att fågelungarna däri alla dör, även den som överlevt fallet och som Ruin försökt ge skyddande skugga i väntan på dess föräldrars ankomst.

En längre serie med texter handlar om en resa med ett fraktskepp på Medelhavet, varunder Ruin får möjlighet att besöka såväl Malta som Cypern, såväl Grekland som Egypten, därtill Istanbul. Han hänförs av platsernas historia. Han hänvisar till Dante, till Homeros och till flydda dagar. Det är som att Ruin genom sin egen tids ytskikt ser ner genom djupet, långt tillbaka i tiden, till andra världar på samma orter. 

Sammanfattningsvis utgör Drömskepp i torrdocka en fin samling texter, exceptionellt språkligt välbalanserade. Dessutom smittar författarens fascination för det förflutna läsaren med en vilja att också för egen del utveckla den typ av djupseende som Ruin uppenbarligen lärt sig bemästra.
– – –
Hans Ruin, Drömskepp i torrdocka. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1963. 118 sidor.

fredag 3 februari 2023

Bokrecension: Land till salu | Halldór Kiljan Laxness

Land till salu (isl. Atómstödin) är skriven av Halldór Kiljan Laxness (1902–1998) och har på svenska även utgivits med titeln Atomstationen

Boken är översatt av Rannveig och Peter Hallberg. Första isländska upplagan utkom 1948. Den svenska upplaga som jag har läst är från 1955.

* * *

Land till salu är en märklig bok. Jag får ibland associationer till Genet och ibland till Nikanor Teratologen. Men mest är det märkligt och nebulöst: jag kan inte se igenom referenserna till isländska efterkrigstida förhållanden, även om de korta kommentarerna efter boken ger knuffar i rätt riktning. 

Berättare i romanen är en ung kvinna vid namn Uggla som kommer till Reykjavik från nordliga landsbygden. Hon arbetar som hembiträde hos en rik parlamentsledamot med bortskämda ungar och oförskämd hustru.

Men hon tar också orgellektioner hos Organisten, som visar sig vara något av en blandning av filosof och visdomslärare med bohemiska bekanta som dyker upp hemma hos honom. Uggla blir också politiskt engagerad och ansluter sig väl till kommunisterna.

De stora hoten i boken får identifieras som viljan att sälja ut Island åt amerikanarna för att dessa där skall ha ett fäste gentemot öst under det uppblossande kalla kriget, samt de rika och inflytelserikas tomma uppblåsthet kombinerad med deras makt och förmögenhet. Och över allt svävar hotet om atombombskriget.

* * *

Berättelsen är spretig. Det finns ingen linje genom den. Jag kan inte se en kärna. 

Men jag gillar hur Laxness leker med personskildringarna: hur odågorna som besöker Organisten kallas "gudarna", hur den prostituerade kvinna där kallas "Kleopatra". 

Jag gillar hur Ugglas far på landsbygden genom sina stilla religionsfunderingar som gift sig med landskapets miljö verkar för något annat än kristendom, trots att mannen håller på att bygga en kyrka. I detta har han med sig prästen där. Naturen är viktigare än den kristna guden. Och gud för Ugglas fader är den gud som blir kvar när man avfärdat alla andra:

"Vårt gud är det som är kvar när alla gud har räknats upp och man har sagt: nej, inte han, inte han."

Ugglas eget öde är vindkastat. Hon står upp för sig själv och blir inte kuvad av husfruns elakhet. Hon blir gravid med en polis som blivit polis blott för att lära sig brott, även om han också är ridderlig och väl åtminstone delvis åker i fängelse genom sammanhang som är dunkelt politiskt motiverade.

Jag gissar att en islänning omkring år 1950 hade fått ut fantastiskt mycket mer ur Laxness bok än vad jag förmår hitta där. För mig blir den intressant, men hemlighetsfull, oklar.
– – –
Halldór Kiljan Laxness, Land till salu. Övers. Rannveig och Peter Hallberg. Stockholm: Vingförlaget, 1955. 215 sidor.


tisdag 24 januari 2023

Bokrecension: Berättelser om lyckliga människor | Lars Gustafsson

Berättelser om lyckliga människor är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), författare och filosof. Boken utkom första gången 1981.

* * *

Ibland undrar jag i vad mån folk i allmänhet har ett rikt inre liv. Eller finns där bara tomhet och tystnad? Vad sysselsätter sig de andra med på insidan? Vad är viktigt för dem? Vad gör dem egentligen lyckliga? Frågor som dessa utforskar Lars Gustafsson i Berättelser om lyckliga människor.

Nå, så särdeles lyckliga eller så mycket till ett rikt inre liv visar inte alla de människor upp, som Gustafsson berättar om. Det kunde varit motiverat att ge boken en alternativ titel: Berättelser om olyckliga människor.

Men likväl: de flesta av gestalterna har något som särskilt sysselsätter dem; där finns något i deras liv som upptar dem — vare sig det nu finns i minnena, i föreställningarna eller i den yttre, fysiska verkligheten. Vare sig det är ytligt sett viktigt eller inte viktigt. 

Någon räknar ut exakt på vilken latitud han bor. Någon annan gläder sig åt att kunna börja bygga en modelljärnväg och så få överblick över en bit verklighet.  Ytterligare någon annan lider av sömnlöshet en timme varje natt och lindrar sin insomnia till exempel genom att på hotellrum runtom i världen läsa telefonkatalogen och hitta historier i namn. 

En person med utvecklingsstörning lever i den alltid närvarande stunden. En äldre dam lyssnar till de ljud som kommer inifrån henne, tills en fågel som sjunger där tvångstystas genom medicinering.

* * *

Det är alltså en lång rad människor och människöden som Lars Gustafsson skapar och visar läsaren. En hel del av dem är flacka. Inte som konstnärliga figurer, utan som personligheter: människorna i sig är psykologiskt flacka, tämligen tomma, men trovärdiga. Andra har djup. Vissa har bråddjup, så djupa att få kan följa med ner i dem. 

Och kanske hittar verkligen en och annan av dem någon form av lycka; de flesta verkar dock inte särdeles lyckliga. Kanske består deras lycka mer i effektiv bedövning så att inte livets törnar känns lika hårda, lika vassa.

Lars Gustafsson förmår skapa levande människor. Icke nödvändigtvis människor man skulle söka, men icke desto mindre fullt levande och trovärdiga människor. Icke nödvändigtvis människor med rikt inre liv, men med tillräckligt medvetande för att skydda sig mot livets meningslöshet.
– – –
Lars Gustafsson, Berättelser om lyckliga människor. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1981. 226 sidor.

fredag 20 januari 2023

Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.

onsdag 11 januari 2023

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

söndag 1 januari 2023

Bokslut 2022

Antal inlägg: 39 (2021: 67, 2020: 61). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,25 (2021: 5,6, 2020: 4,5)

Antal recenserade böcker: 2022: 38 (2021: 60, 2020: 54)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 991.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: 376 dygn på drivisen av Gurij Jakolev och Jag var ung 1914 av Ernst Glaeser

Planer för 2023:
Fortsatt recenserande. Nå 1000 recensioner.