Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: Varaktigare än koppar | Harry Järv

Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka är skriven av Harry Järv (1921–2009), ställföreträdande riksbibliotekarie, författare, översättare. 

Boken utkom år 1962.

* * *

Harry Järv har i förordet till Varaktigare än koppar en ödmjuk inställning till de texter han i detta verk samlat och som han tidigare publicerat i olika sammanhang. Han skriver att de tidskrifter och tidningar där de tidigare förekommit varit föga lästa, och att han därför ”i praktiken” skrivit för ”skrivbordslådan.” 

Emellertid blev han rekommenderad att ge ut denna samling, och rekommenderades även en titel på samlingen, nämligen Tråkiga författare, något även förläggaren tydligen uppskattat, men som han själv inte kunde acceptera, eftersom han inte kunde klassificera en av de författare han skriver om såsom tråkig, nämligen Jaroslav Hašek. Likväl:

”Själv trivs jag mycket bra med tråkiga författare, bara de är gedigna, och det skulle glädja mig om jag lyckats presentera dessa gediget tråkiga författare på ett sätt som är adekvat – om också bara till en del.”

Den läsare som har ett rejält litteraturintressen är sannolikt benägen att hävda att Järv lyckas mycket bra med denna föresats. I en stor mängd essäer och artiklar introducerar och berättar han företrädesvis om olika författarskap, många för mig knappt kända eller kanske inte alls kända, som i fallet Karel Čapek, som jag hastade att beställa en bok av.

Mest intressant är för mig annars den inledande, långa essän, som väl också är den mest knastertorra. 

Det handlar om hur man genom tiderna, särskilt sedan 1700-talet och fram till 1900-talets första hälft, sett på författarskapet till Iliaden och Odysséen. Den akademiska striden har stått mellan om man ska räkna med en enskild författare, ”Homeros”, eller om man ska räkna med att texterna är redigerade kompilationer, kanske av sagocykler av olika ålder och ursprung. 

Denna djupgående presentation av filologers teorier kring författarskapet fungerar rent förhäxande på mig och fördjupar min beundran för verken som sådana. Någon tycker kanske att det är pretentiöst att på fullt allvar uppskatta Homeros — åt helvete med den uppfattningen, säger jag: Iliaden och Odysséen rymmer båda sin starka sirensång som gör det omöjligt för den välvillige läsaren att inte dras in i dem, gungas på havet i dem, känna solgass och bloddoft.

Detta om detta.

Vidare berättar Järv alltså om många fler författarskap. Han presenterar till exempel Canterburysägnerna, Rabelais mustiga berättarkonst, Goethe (särskilt i relation till storverket Faust), Walt Whitman (som jag inte förstår mig på). Robert Louis Stevenson behandlas i två texter, dels i relation till Skattkammarön, dels i relation till Dr Jekyll och Mr Hyde, där den senare texten utgör ett vådligt psykoanalytiskt anlagt försök att förstå sig på Stevenson ända in i dolda själsskrymslen.

Den sista, och väl allra längsta texten, utgör likaså den en synnerligen vågad psykoanalytisk djupborrning, då i Franz Kafkas huvud, där en novell av honom, dagboksanteckningar, andra texter och brev med mera får utgöra stoff som bekräftar den ena mer bisarra freudianska infallsvinkeln efter den andra. 

Järv tror på psykoanalysen som en pingstvän tror på Gud. Det man kan ta med sig av allt detta är kanske inte fördjupade kunskaper om Stevenson eller Kafka, men väl i psykoanalytisk metod och vad jag bara kan se som våldsam övertolkning.

* * *

Harry Järv skriver en utmärkt svenska och tar sina ämnen på största allvar. Han är uppenbarligen mycket väl inläst på vad han skriver om och hanterar sitt stoff med stor intelligens. Hans introduktioner lockar mig i flera fall till ytterligare läsning av de författarskap som han skriver om. 

Inledningsvis citerade jag Järv där han skriver om att han tycker om att läsa gedigna författare: en sådan är han också själv, även om jag har ytterligt svårt att följa honom i hans freudianska bisarrerier där dessa används som litterär och biografisk analysmetod.
– – –
Harry Järv, Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka. Malmö-Lund: Caverfors, 1962. 279 sidor.

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

Bokrecension: Vägar och möten | Tage Aurell

Tage Aurell

Vägar och möten (och blad för vinden) är skriven av Tage Aurell (1895–1976). Boken utkom år 1960

* * *

Bland det allra mest värdefulla som man hittar mellan pärmarna av Vägar och möten – åtminstone från mitt perspektiv som är särskilt intresserad av Vilhelm Ekelund – är de skisser av vardagstillvaro med Ekelund som återfinns först i boken.

Det finns inte mycket skrivet om Vilhelm Ekelunds privatliv, men denna text ger några drag från när Aurell var inneboende hos den folkskygge författaren på 1940-talet. Samma text är för övrigt, så vitt jag minns, tidigare publicerad i En bok om Vilhelm Ekelund (1950).

På liknande sätt ges några drag av poeten Gunnar Björling, när denne besöker Tage Aurell i värmländska Mangskog. 

Så finns vidare en längre text om en bok av den norske skalden Olav Aukrust, en text försedd med halsbrytande många citat. Norskan är svårläst för mig, men det finns en ordlista med sist. I dag äger väl en uppsats som denna främst intresse för litteraturhistoriska specialister på nordisk lyrik.

Intressantare för mig framstår då Aurells olika skildringar av Fröding och hur personer ur Frödings diktning levt och ännu lever i Värmland vid tiden för Aurells eget skrivande. Själv bodde den unge Fröding hos släktingar på prästgården i Aurells Mangskog en tid. Då var han en tyst figur, vad det verkar, med skarpa, iakttagande ögon som sedan kunde göra det han sett och hört till poesi. 

Levande ögonblicksbilder bjuder sådant som följande på: en skräddare minns hur han som pojke en gång rott Fröding med kamrat ut på sjön, där Fröding och kamraten druckit annat än vatten. 

Och ”Lelle Karl-Johan” som skildras i en dikt av Fröding identifieras med en man som visar sig ha emigrerat till USA och blivit sjöman. Aurell träffar honom när han hälsar på där hemma. Då är torpet där denne en gång bott borta. Och Fröding har han själv inget minne av.

Aurell skriver också om några händelser och om samvaro i Frankrike, samt om en vistelse på Patmos, där en gång evangelisten Johannes ska ha bott.

* * *

Vägar och möten är en splittrad bok, som verkar ha tillkommit för att bevara texter av olika slag från förgängelse, texter som var och en är litterärt och ibland historiskt värdefulla, men som sinsemellan har olika teman. Bokformatet bevarar och tillgängliggör, som bekant. Därmed är Vägar och möten också värdefull: särskilt beträffande de glimtar av Vilhelm Ekelunds familjeliv som läsaren får, och likaså de skymtar av den frödingska tillvaron i Mangskog som Aurell bjuder på, och som honom förutan antagligen varit svåra att spåra upp i dag.
– – –
Tage Aurell, Vägar och möten (och blad för vinden). Stockholm: Rabén & Sjögren, 1960. 165 sidor.

Bokrecension: Banbrytare och stigfinnare | Henry Olsson

Henry Olsson

Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser är skriven av litteraturhistorikern Henry Olsson (1896–1985). Boken utkom år 1984.

* * *

Banbrytare och stigfinnare är en tung liten bok, där litteraturhistorikern Henry Olsson, likaledes ledamot av Svenska Akademien sedan 1952, i ett antal samlade texter från olika sammanhang framförallt berättar om människor han haft med att göra eller som han är väl inläst på.

De flesta av texterna förefaller en gång ha framförts som anföranden och de kommer från olika tider. Den äldsta är daterad 1951 och den yngsta 1975. En text är inte försedd med årtal.

Något av det särskilt intressanta i samlingen återfinner vi i de texter som behandlar Henrik Schück (1855–1947) respektive Martin Lamm (1880–1950), två litteraturhistoriska portalfigurer, där den senare är den förres lärjunge inom området. Olsson berättar inte bara om dessa personers bakgrund och verksamhet, utan också om hur de framstod som personer.

Språkvetaren och dialektforskaren Bengt Hesselman, som också behandlas, var dock sedan tidigare okänd för mig. Olsson vidgar här mitt vetande genom sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare på stol nummer 5.

Givande är också den djupa genomgången av Hjalmar Branting, hans far och mor och hans äktenskap. Arbetarhövdingen vars anletsdrag man gärna tänker sig huggna i monumental sten blir här en mjukare och mänskligare. 

Vidare läser jag gärna den korta skissen över Per Hallström skriven dennes dödsår, 1960. Olsson belyser det bestående och det bittra hos denne författare som mötte ödet att bli ställd i skuggan redan under sin livstid.

* * *

Henry Olssons prosa i dessa tal och texter är massiv. Sida upp och sida ner levererar Olsson stycken som äger tyngd men knappast mycket av stuns. De är seriösa, sällan publikfriande. Kanhända kan de i de flesta fallen karaktäriseras som akademiska i tonen, såsom akademiska texter skrivs när de ska läsas av andra akademiker. De är rejäla, utan utsmyckning.

Banbrytare och stigfinnare är givande läsning för var och en som vill utöka sin förståelse för det litterära Sverige under de personers tid som däri skildras. Till största delen då sent 1800-tal och första delen av 1900-talet. Det är en liten bok med stor tyngd, både språkligt och innehållsmässigt.
– – –
Henry Olsson, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1984. 186 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.

Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Jag vill skriva sant | Jesper Högström

Tora Dahl

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen är skriven av Jesper Högström (f. 1965). Boken utkom år 2021.

* * *

Den som intresserar sig för litteratur från 1930- och 1940-talet i Sverige kommer med största sannolikhet att förr eller senare stöta på kritikern Knut Jaensson och författaren Tora Dahl. Det gifta paret, som då bodde på Parkvägen 10 på Lidingö, var nav i en umgängeskrets av författare och konstnärer, där många med tiden kom att bli mycket välkända. 

Man pratade litteratur, man festade, man söp, man skvallrade och hade en och annan affär. Man diskuterade allehanda frågor. Man blev ovänner och vänner.

Till den här kretsens mer fasta medlemmar hörde Gunnar Ekelöf, som tidvis mer eller mindre bodde på Parkvägen. Diktaren Erik Lindegren var också ofta sedd. Så även Artur Lundkvist. Harry Martinson och Moa Martinson likaså. Och så Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Thorsten Jonsson. Med många fler. Flera av gestalterna kom alltså att hamna i Svenska Akademien vad det begav sig.

Tora Jaensson, känd som Tora Dahl, kämpade med sina egna litterära ambitioner. Men hennes eget genombrott som författare skulle ännu ligga längre fram i tiden, även om hon också på denna tid får böcker utgivna. 

Men Tora Dahl skrev också dagböcker. Flera stycken. Och mellan åren 1939 och 1944 en hemlig sådan, där hon särskilt öppet skriver om sitt eget liv och umgänget på Parkvägen. Jag uppfattar det som att den fungerar både som ett litterärt experiment och som en fortlöpande självterapi. 

Den hemliga dagboken deponeras senare på Kungliga Biblioteket med instruktioner om att den skall förbli förseglad till 1994. Vid det laget var de flesta som nämns i den döda. Även Tora Dahl själv.

* * *

Vad Jesper Högström har gjort är att försöka rekonstruera Tora Dahls liv mellan åren 1931 och 1944, särskilt utifrån hennes dagböcker, men också utifrån andra källor, såsom samtida brev. Han har gjort detta på ett sätt som både, vad jag förstår, försöker vara källorna mycket trogna – de citeras ofta utförligt – och har ett skönlitterärt anslag. 

Det är inte en fackbok så mycket som ett litterärt konstverk, dessutom ett mycket realistiskt och lyckat sådant, som av allt att döma är porträttlikt.

Det är alltså fråga om ett historieberättande mer än ett redovisande. Högström kombinerar författarens litterära driv med historikerns arbetssätt. Han har kastat om viss kronologi men nämner också hur han uteslutit sådant som inte kunnat verifieras. Källförteckningen är omfattande.

Boken blir genremässigt en syntes av skönlitteratur och biografi. Vida delar speglar verkligheten, men även sådant som måste vara konstruerat eller rekonstruerat ger intryck av att passa in i sammanhanget, i verkligheten. Det är skrivet utifrån de mönster som man faktiskt ser i källorna. Det är litterärt fruktbart, men givetvis historiskt diskutabelt. 

Bokens syfte har, skriver Högström i ett utmärkt resonemang om sitt arbetssätt, varit ”att mana fram atmosfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt.” Detta har lyckats. 

Till avslöjandena i boken hör Tora Dahls utomäktenskapliga sexuella relationer. 

Knut Jaenson och Tora Dahl var förvisso gifta och levde tillsammans, men någon intim fysisk relation var det sällan fråga om. De var goda vänner. Men när Knut förälskade sig i någon kunde Tora flytta ut ett tag så att han fick pröva hur den nya relationen fungerade. Å andra sidan hade Tora sina egna romanser. Hon skriver i den hemliga dagboken om relationerna med Gunnar Ekelöf och med Erik Lindegren, båda modernistiska diktare.

* * *

Till mina stora litterära upplevelser hör Vilhelm Ekelund. I Tora Dahls kretsar var Ekelund högt aktad. Men han var inte någon man umgicks med: för det var han väl alltför svårnalkad och avskild. Men man talar om honom. Han verkar nästan vara med som en tyst närvaro, som en bild på väggen. Åtminstone är han en mycket naturlig och vördad referenspunkt.

Knut Jaensson anser ”att Ekelunds från antiken hämtade livsvisdom är det bästa som finns i svensk litteratur idag”. Han skriver: ”... man vördar Ekelund och tar då och då en styrketår ur hans journaler ...” Och Tora Dahl skriver: ”[b]åde Ekelund och Lagerkvist lyssnar ständigt efter de djupa livsflödena.”

* * *

Jesper Högström har skrivit en naken och intim berättelse om ett liv och flera liv under ett antal år, där inte mycket är dolt och där det inte moraliseras. Det är relationer. Det är kända författare och konstnärer som människor. Och det är mullret från omvärlden. Högström skriver en mycket vacker svenska där orden stillsamt och skonsamt fyller sidorna. Jag vill skriva sant är ett litterärt mästerverk om en kämpande, skrivande människa.
– – –
Jesper Högström, Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler förlag 2021. 390 sidor.

Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

Bokrecension: Frihet, jämlikhet, konstnärskap | Harry Järv

Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran. 

Boken utkom år 1974.

* * *

I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare. 

Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med. 

Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.

* * *

Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete. 

Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.

Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.

Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt. 

* * *

Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen. 

Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.

Järv skriver i en text från 1956:

”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”

Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment. 

Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”

Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.

I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”

Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.

* * *

Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa. 

Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.

Bokrecension: Inte bara om Hamlet | Olle Holmberg

Inte bara om Hamlet är en samling essäer av litteraturhistorikern Olle Holmberg (1899–1974). Boken utkom 1949.

* * *

Ibland behöver man läsa en bok av Olle Holmberg. Det är bra för den litterära matsmältningen att ta till sig litterär näring tillagad på bästa möjliga vis. – Ja, förlåt en ansträngd metafor. 

Men Holmberg skriver både fräscht och en aning gammaldags samtidigt; då och då smiter det med ett ord som åtminstone inte jag känner till eller inte hade förstått om det inte funnits i sitt sammanhang. Inte för att ordet är tekniskt, utan helt enkelt sällan är i bruk. Sådant gillar jag. Sammalunda gör ju emellanåt Peter Englund, en annan riktigt god författare. 

Det man kunde ha som invändning mot Holmbergs språk är att han stundom låter de språkliga valven spännas alltför långt från stödjepunkterna. Enklare utsagt: det händer att meningsbyggnaden ibland blir väl utbyggd och därigenom krånglig att läsa. Men det vore fel att säga att Holmberg skriver otillgängligt. Han skriver lärt. Klarheten blir emellertid fördunklad vid de tillfällen han på gammalt vis låter bli att översätta citat från främmande språk.

* * *

I de essäer som utgör Inte bara Hamlet försjunker Holmberg både i den mer allmänna litteraturen och i udda ämnen. 

Särskilt intressant läsning för mig är texten om Esaias Tegnér, en av mina gamla poetfavoriter, som väl alltid hos mig kommer att försvara den positionen genom dikten "Mjeltsjukan". Därtill vill jag nämna texten om Hermann Hesse, en författare som jag länge velat läsa mer av, men där läsningen ändå kommit av sig. 

Men också annat möter. 

Holmberg skriver om komikens grunder, gestaltpsykologi, konstruerar sokratiska dialoger och använder Hamletgestalten i en text om Sartre och existentialismen. En smula bisarrt blir det när Holmberg funderar kring "konisk" och "plan" verklighet: detta att vi uppfattar ting längre bort som mindre i storlek, när storleken likväl är densamma, vilket återspeglas i en plan återgivning, som på en vanlig karta. Jag har svårt att riktigt urskilja poängen.

Till essäerna kommer aforismer och fragment, en genre som Holmberg ju odlat också i andra böcker. Dessa texter har fått ett eget kapitel. De är inte för mig. Mina öron uppfattar tydligen inte den rena klangen i dem, som annars finns i Holmberg prosa.

* * *

Olle Holmberg är humanistisk författare av det gamla slaget: synnerligen bildad kan han referera till både fenomen i den egna samtiden och det förflutna. Han rör sig hemtamt i skönlitteraturen och diskuterar författare och verk inkännande och upplysande. Han kan vara mycket inbjudande att citera. Men även om man nu skulle vara likgiltig för litteraturhistoriska ting, så kan man likväl läsa Holmberg för det goda språkets skull. Då går man knappast utan utbyte från läsningen.
– – –
Olle Holmberg, Inte bara om Hamlet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1949. 202 sidor.

Bokrecension: Den seriöse konstnären | Harry Järv (red.)

Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet innehåller texter översatta och introducerade av Harry Järv (1921–2009). 

Texterna har tidigare ofta publicerats i tidningen Horisont, där Järv var redaktör. Boken utkom år 1969. 

* * *

Antologier är väl inte särskilt ovanliga böcker i boklådor eller på antikvariat, men då handlar det nog oftast om ett urval dikter, citat, aforismer, sånger eller något annat. 

Harry Järv har gjort något annat: han har samlat kulturellt och konstnärligt intressanta texter av ofta något längre slag, den första av Alfred den store och den sista av Arthur Koestler. I de flesta fallen berör eller rymmer texterna någon form av litterärt tema, stundom genom sin egen stil, stundom genom vad de rent konkret handlar om.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de olika texterna. Det är nog att säga att Järv genom sitt urval bjuder på en intressant resa genom kulturhistorien, en resa som ibland får resenären att förvånas, ibland att humma sin uppskattning över någon skarp iakttagelse, och ibland att undra vad den aktuella författaren egentligen vill säga, eller varför han säger det på det vis som han gör.

Återigen aktualiseras och bekräftas förresten min mycket tveksamma (ärligare: helt och hållet avvisande!) inställning till Freud. — Järv har tagit med Freuds besynnerliga analys av Dostojevskij, där psykoanalysens fader med vilda teorier söker nycklar till den ryske författarens själsliv och biografi. 

Slutsatserna är nog föga värda rent litteraturhistoriskt, men texten påminner om det inflytande som Freuds teorier också har och har haft inom det litterära området.

Bland andra författare som får bidra med texter till samlingen märks till exempel Montaigne, Charles Baudelaire, H. G. Wells, Ezra Pound (vars text får låna sin titel åt hela boken), Bert Brecht, Väinö Linna och den redan nämnde Arthur Koestler. Men inte minst värdefulla i boken är Harry Järvs pregnanta introduktioner till texterna och deras författare, som föregår varje ny text eller serie av texter. De är aldrig mångordiga, men lämnar utrymme för Järvs egen röst. 

* * *

För att riktigt njuta av Den seriöse konstnären bör man som läsare ha ett stort eller rentav mycket stort litterärt och litteraturhistoriskt intresse. Har man det, så kan denna bok vara en riktig gottepåse av både surt och sött.
– – –
Harry Järv (red.), Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1969. 345 sidor.

Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.

Bokrecension: Sanning och lögn i litteraturen | Stephen Vizinczey

Sanning och lögn. Kritik och essäer (eng Truth and Lies in Literature. Essays and Reviews) är en samling texter av litteraturkritikern Stephen Vizinczey (1933–2021). 

Boken utkom på engelska 1985. Jag har läst den i svensk översättning av Ulf Gyllenhaak i en upplaga från 1988. Gyllenhaak har även skrivit en inledning. Texturvalet står Christopher Sinclair-Stevenson för.

* * *

Vizinczey är en elak litteraturkritiker. Hans omdömen är inte inlindade utan snarare maliciösa när han inte uppskattar vad någon har skrivit. Inte sällan är det akademiker som får stå i skottlinjen. Hans uppfattning är, att bara för att man är akademiker är man inte per automatik en habil författare. Han skriver om en bok följande:

"Denna bok tillhör den gamla fina traditionen av akademiska studier, som gör ämnet antingen tråkigt eller oförståeligt eller bådadera."

I ett annat sammanhang skriver han:

"Kanske förefaller det underligt, men det mått av lärdom finns inte som kan bota dumhet, och av formell utbildning blir dumheten bara större, därom råder det inget tvivel."

Och på åter ett annat ställe:

"Det tycks mig som om en av de största farorna för de västerländska samhällena är den okontrollerade tillväxten av universitet, vilken leder till att miljoner människor sysselsätter sig med intellektuella yrken utan att besitta någon intellektuell förmåga."

Vänligt är inte precis heller detta omdöme om en bok:

"Kritiska studier och biografier filtrerar genialiteten genom medelmåttighet, och denna bok utgör inget undantag."

En annan författare "fastnar […] i gyttjan av sin egen oförmåga att förstå." Och åter en annan: "... belamrar en redan livlös framställning med totalt meningslösa och ovidkommande fakta."

Så nej, Vizinczey är inte en snäll kritiker. Han är mördande rak, stundom direkt oförskämd, men säkert helt ärlig i sina negativa omdömen, precis som i sina positiva omdömen.

* * *

Inte är det något fel på litterär elitism, när det innebär att man anstränger sig för att urskilja och ägna sig åt den absolut bästa litteraturen. Livet är kort och böckerna är många: man bör skänka de böcker av sin tid som tilltalar en mest. 

Vizinczeys elitism är emellertid särskilt smal. Han ger några få författare genistatus, till exempel Stendhal, Heinrich von Kleist och några fler. Jag har inget emot att läsa dessa författare. Men jag kan inte förstå varför man skulle begränsa sig till några få, klart skinande solar. Det vore som att endast ägna tavlor som befunnits värdiga att hänga på Louvren sin aktning, fastän intressant konst förvisso också med all säkerhet kan hittas i Västerås eller Umeå. Eller att i en park endast beundra de vackra ekrarna och helt ignorera de vackra smörblommorna.

Men visst, jag tror också på att lära känna författarskap, att läsa hela eller stora delar av ett författarskap som man uppskattar. För min del har det till exempel inneburit att jag läst stora delar av vad Sven Delblanc och Lars Gyllensten publicerade, eftersom det är två författarskap som jag känner mycket för. 

Vizinczey går längre. Han anser inte bara att man skall läsa allt en mycket bra författare skrivit, utan också att man skall läsa dessa texter om och om igen för att verkligen lära känna verket. En roman börjar man förstå när man läst den fem gånger, menar han.

"Du måste läsa en roman ungefär fem gånger innan du uppfattar dess struktur, vad som gör den dramatisk, vad som ger den tempo och styrka."

Jag anser att detta är en något överdriven inställning. Visst kan man läsa böcker många gånger om, när de håller för det. Det finns böcker jag läst mer än en gång. Men risken är att man får så smalt fokus att man missar skönhet utanför detsamma.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen då? Jag förstår på ett sammanfattande vis Vizinczeys uppfattningar på detta tema, som att litteraturen bör vara sann, bör ge människor sådana som de är, inte sådana som de föreställer sig att de är, eller hycklar att de är. 

Litteraturen skall säga något, inte bara repetera sin tids vanföreställningar. Den skall avtäcka det sant mänskliga. Den skall tala sanning i synen på de läsande – och på makten.

Visst handlar Sanning och lögn i litteraturen framförallt om litterära ting, om litteratur och litteratörer. Men jag vill också särskilt lyfta fram den avslutande texten i samlingen, som handlar om Ungerns historia, och då inte minst dess lidande – under ottomaner, österrikare och sovjeter. Deltagandet i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och oviljan att leva under sovjetiskt överstyre synes vara vad som fick Vizinczey att själv lämna landet.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen skänker djupare insikter i åtskilliga mycket viktiga författarskap och är väl värd att läsa om det så vore enbart av det skälet. Men sedan är det ju också något lockande i att läsa eleganta avhyvlingar, och icke få sådana får man ju också ta del av i Vizinczeys samling texter och artiklar. Han kan den fina konsten att vara elak utan att bli platt vulgär.
– – –
Stephen Vizinczey, Sanning och lögn. Kritik och essäer. Övers. och inledning Ulf Gyllenhaak. Stockholm: Forum, 1988. 364 sidor. 

Bokrecension: Språket och tystnanden | George Steiner

Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga är skriven av litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner (1929–2020). 

Den svenska upplagan har översatts av Caj Lundgren, som även försett boken med ett förord. Steiner har själv godkänt urvalet av texter till den svenska upplagan, som gjorts utifrån texterna i den engelska upplagan Language and Silence (1967).

* * *

Hur ser den litteratur ut som bär med sig medvetandet om vad mänskligheten var förmögen att göra under Förintelsen? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en litteratur som inte bara är ett skrik, om man verkligen inser det lidande som då övergick världen och blev en tvingande del av den judiska identiteten – för överlevande judar och icke-judar att förhålla sig till?

Ja, hur förhålla sig till tyskan? Hur förhålla sig till det faktum att Förintelsen orkestrerades från ett land mycket rikt bemängt med litteratur, men kultur?

Det är frågor som dessa litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner, själv av judisk börd, ställer i Språket och tystnaden. 

Steiner pekar på hur det nazistiska narrativet smittade ner själva det tyska språket: det fanns ett nazistiskt sätt att skriva, att uttrycka sig. Och att det är något som tyskan tvingats försöka återhämta sig ifrån. Även själva språket måste således denazifieras. 

* * *

Ett annat ämne som Steiner uppehåller sig vid i Språket och tystnaden är frågan om marxistisk litteraturkritik. 

Steiner har inget till övers för totalitarism: men han undersöker fördomsfritt den litteratur och det förhållningssätt till litteratur som föddes ur marxistisk teori och ur Sovjet. Han särskiljer de ortodoxa leninisternas vurmande för tendenslitteratur med öppet program, och den mer åt Engels lutande litteraturkritiken som kunde se ett värde också i litteratur av icke-kommunister; även där kunde teman intressanta för socialismen uttryckas, vare sig nu författaren avsett det eller inte. 

Även insikter om litteratur som man kommit fram till ur ett ideologiskt vinklat perspektiv kan, verkar Steiner mena, vara fruktbara och betona relevanta ting.

* * *

Jag kan inte svara på huruvida översättningens stil ligger nära Steiners egen, men åtminstone i svensk språkdräkt framstår hans texter som en smula tröglästa. De är dock många gånger mycket relevanta, ibland provokativa, ofta tankeväckande.
– – –
George Steiner, Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. Övers. Caj Lundgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson

Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.