fredag 27 september 2019

Bokrecension: Det går an | Carl Jonas Love Almqvist

Det går an är en kortroman av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Boken utkom i sin första version 1839. Jag har läst en utgåva från 1976, med förord av Tore Zetterholm (1915-2001).

Rimligen bygger denna version av texten på den omarbetade text som Almqvist lät utge 1850, dock mycket varsamt språkligt moderniserad.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist gjorde sig kontroversiell med Det går an. Men hans omväxlande livsöde skall inte göras till huvudfokus här. Istället skriver jag om de två av de brännpunkter som torde ha skapat kontroversen kring boken: kritiken av skråväsendet utifrån ett kvinnoemancipatoriskt perspektiv samt försvaret för samboskap.

Men först berättelsen.

Sergeanten Albert beger sig med ångbåten Yngve Frey på väg från Stockholm mot Västergötland. Med ombord finns också Sara Videbeck från Lidköping. Vi får inledningsvis se, hur hennes moster Gustava inte hinner med båten; Sara är således ensam på sin resa, som är ställd hemåt.

Albert blir förtjust i Sara, och de två dras till varandra. Redan efter första dagsetappen delar de rum på ett gästgiveri i Strängnäs: Sara i sängen, Albert sittandes i en stol. Det blir väl så mer eller mindre mot Alberts ursprungliga, gentlemannamässiga avsikt: han söker hitta en vagn att övernatta i, men misslyckas.

I Arboga är båtfärden slut, och när de fortsätter med häst och vagn reser de två som ett par: folk tar dem för ett herrskap, alltså som en gift man och kvinna. De far mot Västergötland. Och omkring en vecka efter att de lämnat Riddarholmen i Stockholm ankommer de till Lidköping.

* * *

När de två når Lidköping har de kommit än närmare varandra: de har kyssts, de talar förtroligt, och det har blivit klart att Sara ingalunda är konventionell för sin tid.

Hon driver efter sin fars frånfälle och sin under sin mors sjukdom ett glasmästeri. Det ämnar hon fortsätta med, fastän hon är kvinna och därmed har begränsade möjligheter att vara företagare, åtminstone om man tänker sig att romanen utspelar sig på 1830-talet.

Inte heller vill hon gifta sig. Dels för att hon vill själv bära ansvaret för sin rörelse, dels för att hon inte tror på äktenskapet som institution. Hon har själv sett hur hennes föräldrars relation förstörts av att de av äktenskapets band tvingats leva tillsammans, fastän det väl med tiden visat sig att de inte kunde dra sams. Och kyrkans ”signerier” gör varken till eller från för att skapa kärlek, förklarar hon.

Vi ser en stark frihetspassion hos Sara. Hon är praktiskt lagd, och tar direkt del i arbetet, men har också ett gott huvud för räkning. Att gifta sig med Albert hade inneburit att han tagit över firman som hennes målsman. Samtidigt lyckas Almqvist hos henne skriva fram en tydlig kvinnlighet; det hade väl annars varit lätt att då hon var yrkesverksam i ett manligt yrke också tillskrevs en manhaftig personlighet: men icke så.

Sergeanten Albert blir väl ställd inför Saras radikala idéer om kärlek, men är inte sen att anamma dem.
"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."
Så etableras i och med romanen idag tämligen självklara saker i en tid där det var allt annat än självklart. Man ska leva tillsammans för att man älskar varandra, inte för att äktenskapet tvingar ihop två parter. Kvinnan ska ha rätt att driva affärsverksamhet utan att tyngas av hinder på grund av skråtvång eller könsdiskriminering.

* * *

Det går an är ett stridsrop för likställdhet och kärlek. När den kom ut ledde den till en hel serie uppföljare av andra författare, ofta med negativ tendens. Vänner avlägsnade sig från honom. Och det kom också att bli så att han miste sin anställning som rektor vid en skola. Det var alltså till en hög personlig kostnad som verket gavs ut. Idag står den som en lysande fyrbåk under 1800-talets första hälft; Almqvists bok fick omsider tidens vindar med sig.
– – –
Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Förord av Tore Zetterholm. Bra Klassiker, Bra Böcker AB 1976. 142 sidor.

måndag 23 september 2019

Bokrecension: Lydia Vik | Hilma Angered-Strandberg

Hilma Angered-Strandberg
Lydia Vik: En själs historia är en roman av Hilma Angered-Strandberg (1855-1927). Boken utkom första gången 1904. Jag har läst Litteraturbankens e-boksversion.

* * *

I Lydia Vik får läsaren följa titelpersonen genom hennes barndom, uppväxt och stadgande som vuxen.

Lydia växer upp i ett borgerligt hem, där fadern är en frisinnad ämbetsman och modern djupt, tungt och mörkt religiös. Lydia är levnadsglad och utåtriktad, något som bidrar till att göra henne en aning vild. Hon hamnar på ett religiöst flickpensionat, där hon formas till kristen inför konfirmationen. Religionens tröja passar dock inte på henne.

Vi möter henne senare som sällskapsdam till en gammal grevinna på ett gammalt slott; där står hon i längden inte ut, utan lämnar slottet och inleder en relation med författaren Måns Löfvén, som ingår i en bohemisk konstnärskoloni.

Lydia Vik och Måns Löfvén ingår ett informellt äktenskap: ett äktenskap utan kyrklig vigsel. Det leder omsider till skandal, och de två gifter sig i kyrklig ordning; därmed överges också deras symboliska radikalism.

Samtidigt som Måns böcker går allt sämre i handeln känner Lydia inom sig hur hennes egen vilja till författande växer och hon skriver i smyg en bok i ett fallfärdigt utkikstorn utanför staden där de bor. Efter starka slitningar mellan makarna som hotar deras samvaro, bestämmer de sig emellertid för att fortsätta gå samman; Lydia överger sitt litterära verk till förmån för makens svartsjuka törst på eget litterärt erkännande.

* * *

Lydia Vik tecknas med skarpa drag som en kraftfull och dynamisk person. Hon är obändig och har ytterst svårt att anpassa sig efter konvenansen. Hon har vad vi kan kalla en konstnärssjäl, som föga passar in i en tänkt framtid där hon möjligen skulle kunnat räkna med att vara guvernant.

Båda föräldrarna dör när Lydia är ung, och hon får treva sig fram ensam i världen; snart nog dock med den självgode Måns. Han är först övertygad om sin egen förträfflighet som författare, men senare trycks han allt längre ner när hans framgång avtar. Han drabbas av tungt missmod, som dock inte hindrar att han försöker sätta hämsko på sin hustrus kreativitet. Han känner att han måste vara konstnären och väl den drivande kraften i deras relation.

Lydia vet dock hela tiden med sig att hon är en undantagsmänniska. Hennes självförtroende förblir orubbat: hon skall göra stora ting! När hon skickat prover på sina texter till en kritiker och fått gillande för dem stärks hennes självbild som någon som skall ta världen med storm.

Det extrema självförtroende som Lydia försetts med kan stöta läsaren för pannan, men fascinerar också. Hon har aldrig fått något utgivet, men är helt övertygad om sina väldiga möjligheter; som författare vet hon med sig att hon är skickligare än sin make, som en gång var radikal, men som nu fastnat i det förflutna: hon är framtiden.

* * *

När Lydia Vik är som bäst kan man gott jämföra med Strindberg. Det är när satirens udd är särskilt skarp – som när kyrkan eller aristokratin blir måltavla för hån. Livet i staden där Lydia och Måns bor, med invånarnas kontroll av varandra är också en träffsäker satir.

Andra gånger upplever jag att texten tappar i stabilitet; den blir fladdrande impressionistisk, och drömda partier övergår till exempel i andra partier utan tydliga övergångar. Och berättarrösten låter händelseförloppen hoppa från ena stycket till det andra. Det blir ryckigt och berättelsen drar då lätt den röda tråden ur läsarens hand.

Hade dessa partier stabiliserats, kunde boken blivit ett mästerverk.

* * *

Således är Lydia Vik som bäst när den satiriskt-realistiskt avbildar verkligheten. Att berättelsen slutar lite snopet med att Lydia överger sin bok får sättas på kontot att berättelsen inte är en idylliserande frigörelseberättelse, trots Lydias frigjordhet i mångt och mycket.

Trots Måns försök till dominans är det ändå hennes kraft som är starkast. Men hon väljer att låta sitt eget författarskap vika för någon slags hänsyn till maken, som tydligen inte kan stå ut med att vara något annat än den mest framstående författaren i hushållet.

Dock låter hon honom först förstå sin personliga kraft, låter framskymta för honom att hur han än sätter ett sken av överlägsenhet framför sina ögon, så är det hon som är den avgörande kraften i relationen.

Den givna upplösningen på romanen hade väl annars varit att Lydia lämnar den ynklige Måns och följer sin stjärna och försöker få sin bok utgiven. Angered-Strandberg överraskar oss med att inte följa det spåret, i det att hon istället låter den självsäkra – ja, självgoda! – Lydia ödmjuka sig och lämna författaraspirationen.

* * *

Bokens starkaste partier är de som utspelar sig fram till och med äktenskapet med Måns Löfvén. Den vilda flickans obändighet, den religiösa anpassningen på flickpensionatet, den spända tillvaron i adelsgodset, avskedet och flykten därifrån: allt dit är utmärkt. Sedan blir det svajigt.

Jag förstår aldrig varför Lydia fastnar för Måns Löfvén, utöver att hon med stort gillande läst en bok av honom. Men den romantiska attraktionen mellan dem synes mig artificiell. Jag tror helt enkelt inte på den.

Hon, vars mest framträdande egenskap är självständighet, inleder en relation med en något fördrömd, något dominant konstnär. Ja, vad hon egentligen ser i honom –förstår jag aldrig. Därför kan jag heller inte förstå vad som håller dem ihop, och varför hon faktiskt till sist lägger ner sitt stora projekt, sin bok, för att låta honom fortsätta sträva på samma bana, nu dessutom tydligen i religiös riktning.

* * *

Lydia Vik är en intressant roman.

För det första är den stundtals rent stilistiskt mycket högtstående.

För det andra vittnar den om en spännande radikalitet. Udden måste fortfarande 1904 ha varit synnerligen spetsig och träffat sina mål: en förtorkad aristokrati, prästerskapet, småstadsmentaliteten.

Numera är väl den egentliga bördsaristokratin som sådan mest ett kuriosum i samhället, kyrkan är en angelägenhet främst för de som har med den att göra, men nog kan småstadsskvaller fortfarande vara en påtaglig faktor, även om få numera upprör sig över att ett par lever tillsammans utan att vara kyrkligt gifta.

Jag blir hursomhelst nyfiken på att läsa mer av Hilma Angered-Strandberg, ett författarskap som onekligen hamnat i skuggan av andra författarskap från samma tid.
– – –
Lydia Vik: En själs historia, Hilma Angered-Strandberg. Wahlström & Widstrands förlag 1904. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2019.

fredag 20 september 2019

Bokrecension: Kommentarer | Lars Gustafsson

Kommentarer är en samling texter av författaren och filosofen Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom år 1972.

* * *

Kommentarer innehåller en fyllig samling artiklar av Lars Gustafsson som publicerats i Bonniers Litterära Magasin, som han var huvudredaktör för, och Expressen, mellan år 1965 oh 1972.

Texternas ämnen är i allmänhet kulturella och oftast med litterär anknytning, till exempel litteraturkritik.

* * *

Onekligen var åren som artiklarna täcker en dynamisk period. Jag slås av hur genompolitiserat det kulturella samtalet måste ha varit.

Gustafsson är ju inte själv marxist, men det är inte mer än naturligt att han måste förhålla sig till den rådande diskursen. Därmed är det väl inte särskilt märkligt att ordet "marxism" i olika böjningsformer torde tillhöra de vanligare specialtermerna i boken. Och åter och återigen återkommer kriget i Vietnam, som Gustafsson är mycket kritisk till.

* * *

Lars Gustafsson försvarar forskningens frihet. När det talades om en uppstramande universitetsreform vid slutet av 60-talet, UKAS, går han upp till kamp. Han skriver:
"UKAS:s utredning måste diskuteras. Jag är beredd att gå ett steg längre: jag ser det som en medborgerlig plikt att på alla sätt sabotera, blockera och förhoppningsvis rasera detta grovt reaktionära angrepp mot kunskapens frihet."
Vad han såg som ett överhängande hot i och med den pågående utredningen var möjligheten av att forskningen underkastades samhällsnyttan, där "… handhavandet av kunskap helt [reduceras] till ett appendix till produktions-konsumtionssamhället."

Följderna han förutsåg, var att förmögna studenter istället valde att studera utomlands, samt att alternativa nav för kunskapsförmedling skapas utanför universiteten.

UKAS ledde till starka reaktioner, bland annat Kårhusockupationen, och först ett reviderat förslag gick igenom i riksdagen.

* * *

Det finns polemik som är elegant och rolig att läsa. När Gustafsson ilsknar till är han sällan elegant, men väl lite tjurigt trubbig. I en debatt om bland annat möjligheten av statliga bordeller, skriver han:
"Det är kanske ohövligt, men uppriktigt sagt tror jag att jag aldrig har haft så ovanligt korkade meningsmotståndare i någon debatt som denna."
Det är inte elegant. Lika elakt, men snyggare, är följande omdöme från 1972:
"Ur årets lyrikproduktion är det, det lovar jag, en dikt på trehundra som skulle tåla att översättas till danska."
Men jag kommer inte ifrån intrycket av att Gustafsson emellanåt förfaller till en viss missprydande elitistisk snobbism. Därmed kan han inte annat än oja sig över pressen och den av pressen skapade kändisen.
"En oerhört stor del av pressens utrymmen ägnas åt information om likgiltiga människors likgiltiga handlingar, framför allt sådana som man normalt försöker undandra offentligheten, skilsmässor, skandaler på krogar, rattfylleriaffärer."
Därmed inte sagt att Gustafsson hade fel i sak.

* * *

För övrigt tar Gustafsson upp allehanda fenomen och ämnen till diskussion och skärskådning.

Han hyllar Göran Sonnevis kraftfulla dikt ”Om kriget i Vietnam”. Han försvarar vidare ståndpunkten att man förvisso vet tillräckligt om kriget för att kritisera USA. Och han skriver ett öppet brev, synnerligen välformulerat, till biskopen i Västerås, efter att den amerikanske ambassadören talat i domkyrkan, och FNL-ungdomar som velat lyssna brutalt avvisats. Brevet slutar med att Gustafsson begär utträde ur Svenska kyrkan.

Sekelskiftesförfattaren Oscar Levertin en uppskattande artikel. Günter Grass’ Hundår beröms. Liksom Per Olov Enquists Legionärerna. Och P C Jersilds Grisjakten. Tingstens Dagbok från Amerika förhåller han sig betydligt mer ljum till.

Gustafsson diskuterar vidare en böjelse för fascism hos en del berömda portalgestalter för modernismen. Han kritiserar kritiker som ser mindre till verket de ska kritisera än vad de anstränger sig för att passa in författaren i en värdehierarki.

Han skriver också om vad han kallar "den offentliga lögnen", det vill säga – när det offentliga hävdar någonting som uppenbarligen inte stämmer med verkligheten.

Om detta skriver han, och mycket mer.

* * *

Man får säga att Gustafsson målgruppsanpassade sina texter. De artiklar som varit införda i BLM är betydligt mer abstrakt formulerade, än de texter som funnits i Expressen. Säkert för att den förra tidskriftens publik antas ha ett markant större specialintresse för kultur och litteratur, än kvällstidningens bredare publik.

Jag vågar sträcka mig så långt som att säga, att de mer abstrakta texterna emellanåt är så avancerade, att de hade tjänat på att hårdkokas.

Oavsett vilket, så är Kommentarer en intressant spegel av de litterära och kulturella frågor som var aktuella mellan 1965 och 1972, en inte alls oviktig period. Gustafsson är mycket skärpt och stod mitt i kultursfären, och kan därmed ge ett inifrånperspektiv som är givande att ta del av.

Jag tror att Gustafssons uppfattningar fortfarande kan stimulera till reflexion och bjuder dessutom på kulturhistoriska perspektiv.
– – –
Kommentarer, Lars Gustafsson. gidlunds/KRITIK 1972. ISBN: 91-7021-023-3. 252 sidor.

torsdag 19 september 2019

Bokrecension: Agenda | Vilhelm Ekelund

Agenda: Dagbok 13/6 1913 – 12/6 1914 är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken är utgiven och kommenterad av Sven Lindqvist (1932-2019). Den utkom första gången 1966.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en lättillgänglig författare eller tänkare. Hans texter och aforismer är lindrigt uttryckt kryptiska. De är inte mindre kryptiska när man läser dem i utkastform. Det är nämligen så de möter oss i Agenda, en dagboksliknande anteckningsbok som Vilhelm Ekelund förde från sommaren 1913 och ungefär ett år framåt. Han vistas då i Danmark.

Men å andra sidan kommer vi Ekelund nära. Blandat med utdrag ur vad han läser finner vi avstamp till tankar, som liksom skall prövas ut. Somt återfinns senare i de böcker han skriver.

Sven Lindqvist, som doktorerade på Vilhelm Ekelund, har utfört ett djuplodande arbete som kommentator.

Nästan varje anteckning av Ekelund har Lindqvist försett med kommentarer som ger uppgifter om var citat och allusioner kommer ifrån, och vad har Ekelund för tillfället lånat från Kungliga Biblioteket i Köpenhamn, samt textkritiska anmärkningar om huruvida Ekelund till exempel har skrivit till något i blyerts där texten står i bläck.

Och ibland finns översättningar av Ekelunds oöversatta citat – även om det är påfallande hur ofta citat lämnas oöversatta, förutsättande, gissar jag, att läsaren kan tillgodogöra sig tyska, franska, italienska.

* * *

Ekelund tar intryck av vad han läser, och läsa måste han göra intensivt. I någon mån är Agenda en läsdagbok. Bland de ofta återkommande författarnamnen ser vi Carlyle, Dostojevskij, Emerson, Goethe, Nietzsche, Strindberg, med flera. Agendan blir en plats där Ekelund kommenterar författarna och deras verk, och citerar meningar eller stycken han fastnat för.

Jag vet inte om det är möjligt att av Ekelunds texter skapa ett system, en grammatik över hans livsåskådning.

Men det finns drag som återkommer, även i en så fragmentarisk samling texter som Agenda. Det är det starkas supremati: det starka i individen, som höjer henne över allt smått. Den sant levande människan är något för sig, något som går på tvären. Trots allt är livet värt att leva, att bejaka.
"Älska lifvet på något sätt! Älska det som gåta, älska det som skönhet, älska det som vädjobanan, den ärofulla kampens. Men glöm allt som är smått."
Det finns också en mycket intelligensaristokratisk hållning i texterna. Ekelund är med självklarhet elitist och vet med sig att han har omdömesförmåga nog att bedöma andras idéer. Han ser sig inte som insulär svensk i första hand, utan som europé: han uppfattar det som att hans perspektiv är större än det inskränkt svenska.
"Mina böcker äro svaga. Men om det funnits lif i Sverige, skulle man sett att de äro starka nog att räknas till de starkaste i Sverige."
Det människan bör sysselsätta sig med är rimligen att förfina sin andliga struktur, sitt inre landskap.
"Allt förträffligt är redan sagdt. Men en människa som vet att befrukta sin själ med det förträffliga är alltid något nytt."
Självbilden är dock inte nödvändigtvis helgjutet heroisk hos Ekelund. Man märker av sprickor. Han skriver om hur den som är värdelös genom medvetenhet om sin värdelöshet kan finna frid i det, och att hans ”nervositet är viljesvaghet”. Han skriver också hur den värsta fienden är en själv.

* * *

Ekelund bjuder på gåtor och ger impulser som kan påverka läsaren på djupet. Jag för min del är fascinerad av hans författarskap, och är övertygad om att det är mödan värt att syssla med det. Det ger något tillbaka; det ligger en friskhet över det som förmår kyla ner det överhettade och värma det frusna.

Agenda ger inblickar i Ekelunds skrivande, och låter en del av impulser han själv mottar komma fram i dagen. Vi får se hur han arbetar med den litteratur han själv tar del av. Och hur det, som stoff, används för att bygga upp hans egen bejakelse av livet såsom storm, vilken ej bryr sig om hinder.
– – –
Agenda: Dagbok 13/6 1913 – 12/6 1914, Vilhelm Ekelund. Utgiven och kommenterad av Sven Lindqvist. Albert Bonniers förlag 1966. 149 sidor.

måndag 16 september 2019

Bokrecension: Essayer och kritiker [1913] | Fredrik Böök

Essayer och kritiker är en samling artiklar av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1913.

* * *

Fredrik Böök var sin tids mest inflytelserika litteraturkritiker. Själv var han litteraturhistoriker, ett ämne han blev professor i 1920. En del av de essayer och recensioner han skrev under åren 1911 och 1912 samlades i den volym jag nu läst. Ytterligare texter har samlats i andra volymer.

Det ligger en påtaglig nostalgisk känsla kring att läsa gammal litteraturkritik: det innebär ett återvändande till de litteraturkulturella fenomen som fanns en gång, men som ibland helt försvunnit eller som ibland faktiskt fortfarande diskuteras.

Det innebär att en del av de författarskap Böök lägger ner mycket tid på att analysera och bedöma numera nästan helt fallit i glömska, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna. Andra gestalter är väl kända till namnet fortfarande men sällan lästa. Och ja, åter andra är fortfarande kanoniserade.

Böök skriver om Esaias Tegnér, redan då saligen avsomnad sedan länge. Han skriver om Per Hallström, som kallats den siste nittiotalisten, han skriver om K. G. Ossian-Nilsson, om Sigfrid Siwertz, Ludvig Nordström och Hjalmar Söderberg med många fler.

Bedömningarna är suggestiva och personliga, invävda i elegant prosa. Han drar sig aldrig för att säga vad han tycker. Särskilt Ossian-Nilsson får känna på hur Bööks penna kunde stinga. Om honom och dennes bok Ödets man skriver han:
"Tyvärr har hans sunda omdöme inte kunnat hindra honom att skriva denna smaklösa, ytligt högtragiska själfdeklaration. På intet område är han så misslyckad som på romanens — hans enda resurs där är den raska och lifliga, men lösa och okoncentrerade stilen."
Sigfrid Siwertz Mälarpiraterna klarar sig betydligt bättre och hyllas. Boken kallas "alldeles förtjusande", samt att "man måste högtidlige gratulera författaren till att ha lärt både af Homeros och Mark Twain utan att förlora sin själfständiga värdighet av Stockholmsgrabb."

Att Hjalmar Söderbergs radikala frispråkighet inte kunde vinna gillande hos den konservative Böök är väl kanske inte ägnat att förvåna. När Böök recenserar Den allvarsamma leken skriver han att det är som att "bevista ett slags litterär bouppteckning: här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn, gamla anekdoter och gamla romanfigurer, självbiografiska bagateller och hela osmälta verklighetskomplex, där författaren nätt och jämnt gittat att byta om ett par bokstäfver i de verkliga namnen."

Nå, till saken hör att Söderberg i Den allvarsamma leken låter en viss docent Löök skriva i Nationalbladet. Så möjligheten av ett visst personligt agg gentemot Söderberg går knappast att utesluta.

* * *

Litteraturhistoriskt är det naturligtvis mycket intressant att läsa Bööks texter. Man får ett utmärkt panorama över den svenska litteraturen några år in på det nya seklet.

Men vidare har Böök oss sentida läsare också en hel del att lära om stil: han skriver nämligen en visserligen något gammaldags men alltid slagkraftig prosa. Det kan kanske hända att metaforerna kommer i överflöd, men de är likväl friska, om än ovana för en nutida läsare.

Och det finns ett personligt och vuxet tilltal i texterna som inbjuder till läsning. Där finns också stundom inslag av polemiska uddar, om än sällan av samma våldsamhet som hos Bengt Lidforss.

Man kan också få sig några tips till livs. Hilma Angered-Strandberg har aktualiserats på senare tid. Böök stöter sig på antiklerikalismen i romanen Hemma. Men han menar att boken ”har en obestridlig rätt till uppmärksamhet”. Kanhända får Angered-Strandberg en förnyad uppmärksamhet i våra dagar.
– – –
Essayer och kritiker, Fredri Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1913. 288 sidor.

lördag 7 september 2019

Omläsning: Mörkrets hjärta | Joseph Conrad

Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness) är en kortroman av Joseph Conrad (1857-1924). Verket utkom första gången som följetong i Blackwoods Magazine 1899. Jag har läst boken i svensk översättning av Margaretha Odelberg, i en upplaga från 2003s.

* * *

Jag har fått anledning att återvända till Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets hjärta (recension 2014). Texten torde tillhöra de allra mest kanoniserade vi har, vid sidan av ett sådant verk som Kafkas Processen och några fler.

Det yttre händelseförloppet är relativt enkelt och överskådligt. En viss Marlow berättar för några åhörare om när han i tjänst hos ett företag som kapten för en nedgången båt reser uppströms på en afrikansk flod. Det rör sig rimligen om Kongofloden, fastän det aldrig explicit utsägs i själva berättelsen.

Syftet med uppdraget är att lokalisera en viss Mr Kurtz, som förestår en handelsutpost, men som inte hörts av på länge. Ju djupare in i vildmarken Marlow och de som är med honom når, desto mer överhängande känner de risken att något gått galet för Kurtz.

Men de når fram. Mr Kurtz finns där, dödligt sjuk. Och i fragment får Marlow kännedom om Kurtz' verksamhet: han har blivit förgudad och plundrat trakten på elfenben. Utanför hans stuga sitter avhuggna huvuden på pålar.

* * *

Mörkrets hjärta handlar således om just detta nämnda; det är berättelsens yta, som gärna lånar sig till betydligt djupare tolkningar, i regel civilisationskritiska.

Kurtz kan tänkas vara en symbol för den framträngande våldsamma västerländska kulturen, som ser till att lokalbefolkningen underkastar sig honom och antingen dyrkar honom som en gud eller möter hans våldsamhet.

Men det är inte enbart så enkelt. Marlow, berättaren, fångas in av Kurtz själsliga dragningskraft. Redan innan han träffat honom är han förhäxad, och graviterar mot honom, längtar efter att få komma in i den verkanssfär han har omkring sig. Samtidigt förfäras han av Kurtz brutalitet och förgudning. Dubbelheten är påfallande.

Det har hävdats att Conrad förmedlar koloniala idéer, för rasistiska föreställningar. Det är rätt och fel. Givetvis betraktar han de svarta afrikanerna som inte inordnats i en västerländsk kultursfär som den Andre: hur skulle han kunnat se det på annat vis utan att vara utanför sitt eget sammanhang? Exotiserandet av afrikanen är ett påtagligt inslag och givet tiden knappast ett överraskande sådant.

Men under berättelsens yta, fastän det inte är skrivet med rubrikversaler, vibrerar det av indignation över Kurtz' förgudligande och accepterande av förgudligandet. Det är svårt för Marlow att förhålla sig till honom. Att Kurtz gör ett enormt intryck på honom är dock givet.

I grunden är Mörkrets hjärta en svårt pessimistisk historia. Marlow strävar längtansfullt efter ett mål – att hitta och lära känna den alltmer legendariske Kurtz – men när han når målet visar det sig vara något helt annat än vad han trott; dessutom är målet för strävan – Kurtz – redan förlorad, döende. Motivet, i all sin kraft, synes snarast arketypisk.

* * *

Berättartonen i Mörkrets hjärta bör beröras.

Framställningen är drömsk, stundom mardrömsk, lätt hypnotisk. Särskilt då resan uppför floden, genom ett landskap som kan tänkas ha sett likadant ut sedan oräkneliga tidevarv; därigenom blir miljön också tidlös, liksom bortom tiden: ett land för drömmar och mardrömmar. Ja, något radikalt annat än den vita stad där Marlow får sin anställning.

Det främmande accentueras genom afrikanernas radikala annorlundaskap. Deras språk är obegripligt för Marlow, deras ritualer gåtfulla för läsaren.

* * *

Mörkrets hjärta är en bok vars känsla och nyanser mår bra av att läsas om.

Det är inte en tillfällighet att verket kanoniserats, diskuterats och diskuterats igen. Oavsett vilka föreställningar man anser att verket företräder drabbar boken uppenbarligen häftigt många läsare. Bara det är ett skäl att ta del av Marlows historia, för att själv får del av den drömska eller mardrömska värld som Joseph Conrad låter ta gestalt i kortromanen.
– – –
Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness), Joseph Conrad. Övers. Margaretha Odelberg. Wahlström & Widstrand 2003. ISBN: 91-46-16865-6. 121 sidor.

tisdag 3 september 2019

Bokrecension: Bonniers | Åke Bonnier (d.ä.)

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 är skriven av Åke Bonnier (d.ä.) (1886-1979). Boken utkom år 1974.

* * *

Få svenskar har inte kommit i åtminstone någon kontakt med familjen Bonniers verksamheter. Särskilt Albert Bonniers förlag är och har länge varit en mycket inflytelserik institution inom kultursfären. Men numera ägs också åtskilliga tidningar och tidskrifter av Bonnierkoncernen, liksom andra företag inom media.

Men det började inte där. I släktkrönikan av Åke Bonnier (d.ä.) får vi följa med till den ringa begynnelsen och därifrån fram till år 1941.

Han börjar med Gerhard Bonnier (och dennes föräldrar), som föddes som Gutkind Hirschel i Dresden 1778, fortsätter med framförallt dennes söner Adolf Bonnier och Albert Bonnier, samt slutar med Albert Bonniers son Karl Otto Bonnier, som dör 1941.

Mest kända för eftervärlden i dag är väl Albert Bonnier och Karl Otto Bonnier, som genom bokförlaget gav ut så många av de mest berömda och inflytelserika svenskspråkiga författarna från det moderna genombrottet och framåt. Karl Otto Bonnier var författaren Åke Bonniers far.

Släktkrönikan tar givetvis också upp andra medlemmar i familjen under dessa år, men fokus ligger på bokförläggarna som nämnts ovan: de utgör krönikans kärna. Det är det ena benet som skildringen står på.

Det andra benet är mötena med kulturpersonligheter och författare. Åke Bonnier citerar ymnigt ur förlagets brev – både sådana som hans far och farfar själva skrivit och sådana som de mottagit. Det ger en synnerligen intressant inblick i hur förlagsverksamheten fungerade, och hur författarna förhöll sig till sina förläggare.

I boken möter vi vitterhetens och konstens jättar en efter en, somliga i brev, många av dem som personliga vänner till familjen: Viktor Rydberg, Emilie Flygare-Carlén, Zacharias Topelius, den stormande Strindberg, Gustaf Fröding, Ellen Key, Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson, Vilhelm Moberg.

Stämningen mellan författare och förläggare verkar i allmänhet varit god.

Åke Bonnier berättar att förlagstraditionen var sådan, att man inte såg det som sin uppgift att censurera författare. Jo, visst kunde man ge råd, men främst på estetiska grunder. Tvärtom kunde man se det som en äresak att även kunna ge ut texter som stred mot den frisinnade ideologi som till exempel var Karl Otto Bonniers.

Men naturligtvis hände det att de sa nej: Karl Otto Bonnier lär ha varit vankelmodig vad gäller att ge ut Sven Hedins Andra varningen, efter att ha gett ut föregångaren Ett varningsord i miljonupplaga. Han avböjer, men ångrar sig: då hade Hedin gått till annat förlag.

Naturligtvis är inte släktkrönikan menad som en kritiskt genomgång av förlagets verksamhet och släktens medlemmar. Det är snarare fråga om ett varmt och respektfullt inifrånperspektiv och det vore för mycket att vänta sig av huvudgestalternas ättling att lyfta fram negativa sidor hos sin far och farfar och så vidare.

Resultatet blir emellertid att personerna nu blir helgjutet präktiga och goda figurer. Det kan de ju ha varit. Men om icke, så hade framställningen vunnit i sälta på att låta Karl-Otto, Albert och de andra få åtminstone någon grad av svärta.

* * *

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 kan med fördel läsas av alla som intresserar sig dels för bokhandels- och bokförlagshistoria, och dels av dem som intresserar sig för det svenska kulturlivet under 1800-talet och framåt mitten av 1900-talet.

Vi som med glädje läser exempelvis August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg får genom Åke Bonniers beskrivningar och brevutdrag en fylligare bild av dessa författares personligheter och de rent praktiska omständigheterna kring publiceringen av deras verk.
– – –
Bonniers: En släktkrönika 1778-1941, Åke Bonnier (d.ä.). Albert Bonniers förlag 1974. Omslag: Herbert Lindgren. ISBN: 91-0-039375-4. 248 sidor.