Bokrecension: Motströms | Jörn Donner

Motströms. Om möjligheten att delta är skriven av Jörn Donner (1933–1920). Boken utkom år 1988.

* * *

Jörn Donner, en inte helt okontroversiell finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet blir 1987 invald i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet (SFP), ett parti som samlar den svensktalande minoriteten i Finland. 

Det är om detta han året efter ger ut boken: sin erfarenhet av att vara konstnär och politiker samtidigt, kombinerat med utblickar och tillbakablickar.

Bokens röda tråd eller syfte kan vara svår att skönja; mest är verket väl ett uttryck för Donners behov av att bearbeta och hantera sin egen situation. Han ser statsapparaten som ett maskineri som tuffar på ganska oberörd av politikers göranden och tyckanden; utrymmet för förändringar är knappt. Likväl landar han väl i något som kan tolkas som att när han nu blivit invald kan han försöka göra något gott för andra, så länge han inte behöver ägna sig åt direkta politiskt motiverade lögner. 

Men han ser också en konflikten i att binda sig vid ett parti samtidigt som han vill vara fri författare, vill vara utanför och behålla ett utifrånperspektiv. Hans partitrogna övertygelse är inte den starkaste.

”Kan jag påstå att detta svenska parti är bäst?
Jag kan påstå det, men jag tror det inte.
Därför säger jag det inte.”

Hans iver för arbetet inför att han tar upp ämbetet är inte överväldigande, men inställningen tyder samtidigt på en skärskådande kritik, fastän han riktar den mot sig själv:

”Jag märker att jag vill bli avpolitiserad, rentvättad från den atmosfär som präglar Anstalten. Den förföljer mig ändå, med uppmaningar att hålla ett tal eller att skriva meningslösa artiklar om ämnen som andra känner bättre, eller att uttala mig i frågor som jag är helt okunnig om.”

Och hans allmänna inställning till riksdagsmannaskapet antyds onekligen genom att han konsekvent kallar den finska riksdagen för Anstalten; något som ju antyder att han åtminstone i någon grad ser sig som fånge, men också, som han själv utvecklar, antyder en institutionalisering.

* * *

Vi får boken igenom Donners syn på Finland, inte minst landets då klämda position mellan Sovjet och västeuropa, där man på grund av sin historia försöker att inte reta den store grannen i öst till alltför stor vrede, men där man också – inte minst Donner själv och det sedan länge – blivit på det klara med att socialismen i dess sovjetiska och östeuropeiska form inte var någon väg till lyckan. Men i riksdagen kan Donner fortfarande träffa dem som tror på kommunismens löften, på ”Messias”, som han skriver.

Donner förordar stadskulturen som civilisationens höjdpunkt. Han har rest mycket och reagerar starkt mot all främlingsfientlighet. Han är europé och inte nationalist.

”Att vara europé är att tycka olika. Att vara europé är att medge oliktänkandes rätt att tycka olika.”

Ett sådant uttalande läser jag som en reaktion mot provinsiellt grupptyckande. Som ett bejakande av en större värld med fler åsikter. 

* * *

Motströms är en bok vari Jörn Donner både skriver av sig lite av den frustration han känner inför att åta sig politiskt uppdrag samtidigt som han ser sig som någon som tänker själv hellre än att drivas av en partipiska. Boken är personlig också genom att Donner tillåter sig många utvikningar där han skriver om erfarenheter han själv gjort i fjärran land och i sin egen historia. 

Motströms är välskriven och jag tolkar Donner som att han till sist landar i slutsatsen att när han nu en gång valts in, så kan han där försöka agera på ett sätt som gynnar medmänniskor. Politiken är för honom något han ägnar sig åt för andra. Skrivandet för sig själv.
– – –
Jörn Donner, Motströms. Om möjligheten att delta. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988. 122 sidor.

Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

Bokrecension: Antikens undergång | Hans Furuhagen

Tempelruin, Rom

Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021). Boken utkom som Bonniers julbok 1985.

* * *

Frågan om varför det västromerska riket gick under har sysselsatt de intresserade genom tiderna. Varje tid och ideologisk inriktning har haft sina förhärskande hypoteser. Somliga menade att imperiet i själva verket inte gick under, utan flammade upp igen i form av det tysk-romerska riket som existerade in på 1800-talet och vars sista utstickare då blev kejsar Vilhelm II som abdikerade 1918.

Hatte Furuhagen har i sin intagande essä presenterat några av huvudinriktningarna vad gäller hur historiker har förklarat imperiets undergång. Han delar upp dem i tre typer:

• Historisk ödesbestämdhet
• Yttre orsaker
• Inre orsaker

Den första typen av förklaringar går ut på att historien har sina egna lagar, enligt vilka riken uppkommer, når sin höjdpunkt och sedan degenererar. Även marxismens lagar för historisk utveckling hör till denna förklaringstyp.

Den andra typen handlar om sådant anfallande fiendefolk. Den tredje typen om allt det som kan hända inom rikets gränser: skattetryck och minskande produktivitet, men också sådant som religionsskiftet kan hänföras hit.

Furuhagen nämner också – och avfärdar med skäl – den bekanta teorin om att blyförgiftning ledde till sådana konsekvenser att Rom inte längre kunde bestå. På samma sätt avfärdar han äldre tiders teorier om rasblandning som skäl till förfall. 

* * *

På det stora hela slår Furuhagen fast, att man kan avläsa historikernas egna tidevarv och egna politiska idéer i försöken att förklara vad det egentligen var som hände där, runt femhundra år efter att Augustus skapat grundvalarna för kejsardömet. Furuhagen skriver:

”De historiker som sysselsatt sig med problemet om Roms nedgång och fall är alla barn av sin egen tid. Och om vi känner till deras politiska övertygelse, kan vi också förutsäga deras åsikt om orsakerna till romarrikets undergång.”

Så vad är då Furuhagens egen uppfattning? 

Han ser huvudorsaken till västromerska rikets fall i att det blev ohållbart dyrt att militärt möta trycket från de invaderande germanerna; skatten måste drivas så högt att den romerska ekonomin förstördes och för många romerska medborgare blev den egna staten mer en fiende än ett värn mot de germaner som angrep densamma. Då hade imperiet spelat ut sin roll och annat kom i dess ställe.

Och det synes ju plausibelt. 

* * *

Frågan om västromerska rikets fall kommer nog att sysselsätta oss så länge det fortfarande finns historieintresserade människor. Allteftersom vi lär oss mer om den aktuella tiden blir bilden större och nyanserna fler. Det är knappast en vild gissning att förklaringspaletten bara kommer att bli rikare och rikare. 

Själv är jag benägen att se den gamla romerska republikens fall med Caesars maktövertagande som den stora katastrofen för imperiet. Och, precis som Furuhagen är inne på, återspeglar väl den hållningen min egen liberala, politiska hållning.
– – –
Hans Furuhagen, Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid. Stockholm: Bonnier, 1985.

Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten (it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.

Bokrecension: Om plikterna | Cicero

Cicero

Om plikterna (lat. De officiis) är skriven av Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.). Jag har läst verket i svensk översättning av Magnus Bergström utgiven 2021. Bergström har även skrivit en inledning till boken. Bo Lindberg har skrivit en efterskrift.

* * *

Det är något speciellt med att läsa Cicero. Ingen annan människas tankar under antiken kan vi komma så nära som Ciceros, med tanke på hur mycket av det som han skrev som fortfarande finns bevarat, både skrifter, tal och många brev. 

Men inte bara hans tankar och honom själv kommer vi nära, utan också hans tid: det han skrivit rymmer ovärderlig information om hans värld och dess historia. Där finns citat ur annars förlorade skrifter. Där finns anekdoter. Där finns beskrivningar av den romerska människans mentalitet och värderingar. 

Genom Ciceros ögon ser vi också andra berömda romare: i Om plikterna förekommer det till exempel några attacker mot den då nyligen mördade Gaius Julius Caesar. Cicero var ju övertygad och konservativ republikan, medan han i Caesar såg någon som riskerade att återupprätta den hatade monarkin i imperiet.

* * *

Om plikterna är ett verk i tre böcker eller delar ställd till Ciceros son, också han på romerskt vis med namnet Marcus Cicero. Cicero den yngre studerade i Grekland, och Cicero den äldre undervisar honom om hur han ser på människans plikter, alltså hur en människa bör handla i livet.

Plikterna härleder han, i verkets första bok lutad mot den grekiske stoiske filosofen Panaitios från Rhodos, från de fyra dygderna: vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. I dessa dygder kan vi hitta källan till ett rätt handlande. Den som följer sina plikter är en hedervärd människa.

I grund och botten handlar det om att man inte skall visa feghet, man skall vara juste mot sina medmänniskor, man skall använda ett gott omdöme och man skall inte föras vilse av njutningslystnad. Det finns ett drag av asketism hos Cicero, av att man skall vara beredd att offra sin egen bekvämlighet och rentav vid behov sitt eget liv för att rädda sin heder och ära som medmänniska. Och man skall leva med och för samhället, inte avskilja sig från det.

I verkets två senare delar ägnar Cicero mycket utrymme åt att argumentera för att det som är hedersamt per definition är nyttigt, och att det som är nyttigt per definition är hedersamt. Även om det i praktiken kan se ut som att det som är rätt och riktigt att göra leder till något som inte är särskilt nyttigt. 

Som det påpekas i översättarens inledning förefaller det som att Om plikterna aldrig riktigt färdigredigerades. Detta märks främst i att de två senare böckerna är en smula repetitiva. De upplevs som något av ett grovmanus, som man kan tänka sig att Cicero tänkt slipa ner till den perfektion som hans texter och tal alltid brukar ha. 

* * *

Man kan ha stor nytta av att läsa Om plikterna än i dag. Även om ord som ”plikt” och ”dygd” är svårt belastade med moralistiska undertoner, så var de inte det på samma vis under antiken. Cicero låter oss förstå att de för en människa var högst praktiska ting: du skall bete dig på ett civiliserat och kultiverat sätt, man ska kunna lita på dig, och de värderingar som styr och riktar detta beteende är de fyra dygderna. 

Cicero söker svar på rätt sätt att agera som individ och medmänniska i filosofin, inte i religionen och inte heller i vad som är opportunistiskt. Det knappast alltid som man i dag är beredd att hålla med om hans åsikter eller i hans bedömningar, men nog fungerar de även då utmärkt som underlag för funderingar och diskussioner. 

Och det är djupt tillfredsställande att läsa en i grunden etisk framställning som inte är fängslad vid religiösa eller ens metafysiska överväganden. Nog anser Cicero att man skall vörda gudarna. Men det inte fråga om att han i berättelser om gudarna söker egentlig legitimitet för sin hållning i den ena eller den andra frågan.

Han argumenterar genom att vända sig till exempel ur historien. Han anför vad olika greker eller romare gjort och utvärderar det utifrån vad plikten säger och vad dygderna pekar på. Och när olika plikter synes kollidera visar han hur man skall välja mellan dem. Plikter till gudarna först, sedan till fosterlandet, därefter till föräldrarna och sist till alla andra. Och plikter som hör samman med ”människors gemenskap” skall prioriteras. 

Cicero ger också praktiska råd. Som här:

”Alltså bör man inte hålla sådana löften som är skadliga för dem som har fått dem, och om de skadar dig själv mer än de gagnar den som du lovat någonting, är det inte heller mot pliktens bud om du sätter det större goda framför det mindre goda.”

* * *

På det stora hela bjuder Om plikterna på frisk luft och klara utsikter. Cicero är ett snille, dock var han ingen yrkesfilosof. Men tvingad till politisk overksamhet på grund av omständigheterna ägnar han sin begåvning åt att förmedla filosofi, särskilt stoiskt färgad sådan. I detta verket saknas inte goda råd att ta till sig, både som enskild människa och som människa i ett samhälle.

”... ingenting är mer lovvärt, ingenting mer värdigt en stor och lysande man än försonlighet och mildhet.”

”Vidare bör alla straff och tillrättavisningar vara fria från kränkande behandling och de bör syfta till vad som är nyttigt för staten och inte till vad som är nyttigt för den som utdelar straffet eller tillrättavisar någon med ord.”

”Om det överhuvudtaget finns något som är passande, så finns det verkligen inget som är mer passande än en harmoni i hela vårt sätt att leva och i våra individuella handlingar och den harmonin kan man inte bevara om man tar efter andras natur och åsidosätter den egna.”

Själva översättningen av Magnus Wistrand klingar vackert på ren svenska. Jag uppskattar de förklarande noterna, som redovisar översättningstekniska överväganden, som inte alltid kan vara lätta.

Jag hade önskat att förlaget, som skall ha all heder av och mycket stor tacksamhet för att de gett ut ett verk som Om plikterna, låtit korrekturläsa verket ytterligare någon gång, för då hade onödiga korrekturfel i texten kunnat undvikas. Men hursomhelst: det är mycket glädjande att ha en rejäl klassisk text som Om plikterna tillgänglig på svenska!
– – –
Marcus Tullius Cicero, Om Plikterna. Övers., inledning Magnus Wistrand, efterskrift Bo Lindberg. Göteborg: Daidalos AB, 2021. 256 sidor. 

Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.

Bokrecension: Drömskepp i torrdocka | Hans Ruin

Hans Ruin

Drömskepp i torrdocka är skriven av Hans Ruin (1891–1980), finlandssvensk filosof och författare. Boken utkom första gången 1951. Jag har läst en upplaga från 1963.

* * *

Det är en sann konst att skriva enkelt och elegant samtidigt; sådan skrift är ett nöje att läsa. Att skriva konstlat eller tillkrånglat är en spridd sjuka inte minst inom akademiska sammanhang — som om något vore mer intelligent tänkt om det är mer svårförståeligt uttryckt. 

Nej, den sanna konsten för prosaister av alla slag är att inte försöka gömma tankeinnehållet bakom ord, utan att lyfta fram tankeinnehållet så tydligt som möjligt.

Hans Ruin var professor i filosofi och senare docent i estetik. Han var med andra ord ungefär så akademiskt marinerad som det är möjligt att bli inom den humanistiska sfären. Likväl försöker han i Drömskepp i torrdocka inte förvirra läsaren. Han skriver klart och enkelt, bildat och associationsrikt om det som han behandlar i de olika texterna. Det är alls inte banalt, men inte heller flyger han så högt att det blir svårt att följa honom med blicken.

Grundtonen är pessimistiskt melankolisk. Så här kan det låta:

”Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn.”

Och så här:

"Människans liv är kort — ett fjärilsliv. Men själv anar hon det inte. Hon tror sig bära seklerna på sin rygg, medan nya fjärilssvärmar blåses ut över fälten och de gamla singlar som torra löv till marken."

Hans Ruin tar oss med bakåt i tiden, genom sekler och millennier. Eller kanske bara några decennier. Han blir nostalgisk över en gammal snabbseglande skuta i en torrdocka, en skuta som nu endast har draguppdrag på Östersjön, långt från lyx och rubriker. Han berättar om den kväll av kortspel då hans farfar i Ryssland på 1850-talet vann en livegen piga, en piga som efter livegenskapens upphörande stannade i familjen och uppfostrade hans far. 

Men han skriver också om det helt nära, som när ett svalbo faller till marken med följden att fågelungarna däri alla dör, även den som överlevt fallet och som Ruin försökt ge skyddande skugga i väntan på dess föräldrars ankomst.

En längre serie med texter handlar om en resa med ett fraktskepp på Medelhavet, varunder Ruin får möjlighet att besöka såväl Malta som Cypern, såväl Grekland som Egypten, därtill Istanbul. Han hänförs av platsernas historia. Han hänvisar till Dante, till Homeros och till flydda dagar. Det är som att Ruin genom sin egen tids ytskikt ser ner genom djupet, långt tillbaka i tiden, till andra världar på samma orter. 

Sammanfattningsvis utgör Drömskepp i torrdocka en fin samling texter, exceptionellt språkligt välbalanserade. Dessutom smittar författarens fascination för det förflutna läsaren med en vilja att också för egen del utveckla den typ av djupseende som Ruin uppenbarligen lärt sig bemästra.
– – –
Hans Ruin, Drömskepp i torrdocka. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1963. 118 sidor.

Bokrecension: Land till salu | Halldór Kiljan Laxness

Land till salu (isl. Atómstödin) är skriven av Halldór Kiljan Laxness (1902–1998) och har på svenska även utgivits med titeln Atomstationen. 

Boken är översatt av Rannveig och Peter Hallberg. Första isländska upplagan utkom 1948. Den svenska upplaga som jag har läst är från 1955.

* * *

Land till salu är en märklig bok. Jag får ibland associationer till Genet och ibland till Nikanor Teratologen. Men mest är det märkligt och nebulöst: jag kan inte se igenom referenserna till isländska efterkrigstida förhållanden, även om de korta kommentarerna efter boken ger knuffar i rätt riktning. 

Berättare i romanen är en ung kvinna vid namn Uggla som kommer till Reykjavik från nordliga landsbygden. Hon arbetar som hembiträde hos en rik parlamentsledamot med bortskämda ungar och oförskämd hustru.

Men hon tar också orgellektioner hos Organisten, som visar sig vara något av en blandning av filosof och visdomslärare med bohemiska bekanta som dyker upp hemma hos honom. Uggla blir också politiskt engagerad och ansluter sig väl till kommunisterna.

De stora hoten i boken får identifieras som viljan att sälja ut Island åt amerikanarna för att dessa där skall ha ett fäste gentemot öst under det uppblossande kalla kriget, samt de rika och inflytelserikas tomma uppblåsthet kombinerad med deras makt och förmögenhet. Och över allt svävar hotet om atombombskriget.

* * *

Berättelsen är spretig. Det finns ingen linje genom den. Jag kan inte se en kärna. 

Men jag gillar hur Laxness leker med personskildringarna: hur odågorna som besöker Organisten kallas "gudarna", hur den prostituerade kvinna där kallas "Kleopatra". 

Jag gillar hur Ugglas far på landsbygden genom sina stilla religionsfunderingar som gift sig med landskapets miljö verkar för något annat än kristendom, trots att mannen håller på att bygga en kyrka. I detta har han med sig prästen där. Naturen är viktigare än den kristna guden. Och gud för Ugglas fader är den gud som blir kvar när man avfärdat alla andra:

"Vårt gud är det som är kvar när alla gud har räknats upp och man har sagt: nej, inte han, inte han."

Ugglas eget öde är vindkastat. Hon står upp för sig själv och blir inte kuvad av husfruns elakhet. Hon blir gravid med en polis som blivit polis blott för att lära sig brott, även om han också är ridderlig och väl åtminstone delvis åker i fängelse genom sammanhang som är dunkelt politiskt motiverade.

Jag gissar att en islänning omkring år 1950 hade fått ut fantastiskt mycket mer ur Laxness bok än vad jag förmår hitta där. För mig blir den intressant, men hemlighetsfull, oklar.
– – –
Halldór Kiljan Laxness, Land till salu. Övers. Rannveig och Peter Hallberg. Stockholm: Vingförlaget, 1955. 215 sidor.

Bokrecension: Berättelser om lyckliga människor | Lars Gustafsson

Berättelser om lyckliga människor är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), författare och filosof. Boken utkom första gången 1981.

* * *

Ibland undrar jag i vad mån folk i allmänhet har ett rikt inre liv. Eller finns där bara tomhet och tystnad? Vad sysselsätter sig de andra med på insidan? Vad är viktigt för dem? Vad gör dem egentligen lyckliga? Frågor som dessa utforskar Lars Gustafsson i Berättelser om lyckliga människor.

Nå, så särdeles lyckliga eller så mycket till ett rikt inre liv visar inte alla de människor upp, som Gustafsson berättar om. Det kunde varit motiverat att ge boken en alternativ titel: Berättelser om olyckliga människor.

Men likväl: de flesta av gestalterna har något som särskilt sysselsätter dem; där finns något i deras liv som upptar dem — vare sig det nu finns i minnena, i föreställningarna eller i den yttre, fysiska verkligheten. Vare sig det är ytligt sett viktigt eller inte viktigt. 

Någon räknar ut exakt på vilken latitud han bor. Någon annan gläder sig åt att kunna börja bygga en modelljärnväg och så få överblick över en bit verklighet.  Ytterligare någon annan lider av sömnlöshet en timme varje natt och lindrar sin insomnia till exempel genom att på hotellrum runtom i världen läsa telefonkatalogen och hitta historier i namn. 

En person med utvecklingsstörning lever i den alltid närvarande stunden. En äldre dam lyssnar till de ljud som kommer inifrån henne, tills en fågel som sjunger där tvångstystas genom medicinering.

* * *

Det är alltså en lång rad människor och människöden som Lars Gustafsson skapar och visar läsaren. En hel del av dem är flacka. Inte som konstnärliga figurer, utan som personligheter: människorna i sig är psykologiskt flacka, tämligen tomma, men trovärdiga. Andra har djup. Vissa har bråddjup, så djupa att få kan följa med ner i dem. 

Och kanske hittar verkligen en och annan av dem någon form av lycka; de flesta verkar dock inte särdeles lyckliga. Kanske består deras lycka mer i effektiv bedövning så att inte livets törnar känns lika hårda, lika vassa.

Lars Gustafsson förmår skapa levande människor. Icke nödvändigtvis människor man skulle söka, men icke desto mindre fullt levande och trovärdiga människor. Icke nödvändigtvis människor med rikt inre liv, men med tillräckligt medvetande för att skydda sig mot livets meningslöshet.
– – –
Lars Gustafsson, Berättelser om lyckliga människor. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1981. 226 sidor.

Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

Bokslut 2022

Antal inlägg: 39 (2021: 67, 2020: 61). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,25 (2021: 5,6, 2020: 4,5)

Antal recenserade böcker: 2022: 38 (2021: 60, 2020: 54)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 991.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: 376 dygn på drivisen av Gurij Jakolev och Jag var ung 1914 av Ernst Glaeser

Planer för 2023:
Fortsatt recenserande. Nå 1000 recensioner.

Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.

Bokrecension: Polemiska inlägg | Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Polemiska inlägg är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868–1913). Boken utkom år 1913.

* * *

Om man inte är specialintresserad av litteraturhistoria eller kulturhistoria fokuserad på tiden kring sekelskiftet 1900 så har man möjligen inte hört mycket om Bengt Lidforss. Därför några ord om honom först. 

Bengt Lidforss var biolog, socialdemokrat och redaktör för Arbetet. Han blev känd som radikal skriftställare och attackerade med förkärlek förespråkare för konservatism och kristendom. En osviklig känsla för motståndarens blottor i argumenteringen gjorde att han med hårda slag kunde fälla de flesta till marken i sina spalter. Lidforss tålde inte tankeoreda, fluffighet och obskurantism. 

Den som vill läsa mer om den komplexa person som Bengt Lidforss var rekommenderas med värme att läsa avhandlingen Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (2002) av Lennart Leopold.

* * *

Att ta del av Bengt Lidforss artiklar i Polemiska inlägg är intressant inte bara för att det är direkt roligt att se honom agera i sitt rätta element, där han ibland springer i cirklar runt dem han för tillfället bråkar med. Det är intressant också för att man får en bild av tiden; åtskilliga kända namn passerar och det kulturella sekelskifteslandskapet framträder med skärpa. Man får en känsla för vad som diskuterades och var aktuellt.

Till dem Lidforss hårdast går till angrepp mot i samlingen är filosofen Vitalis Norström (1856–1916). En annan person som finner föga nåd inför hans ögon är biskop Gottfrid Billing (1841–1925). 

Lidforss attackerar också mycket skarpt lektor Sven Lönborg (1871–1959), som mot en skrivelse av biskopskollegiet om att värna den konfessionella kristendomsundervisningen hävdat friheten och därvid hänvisat till Paulus och Luther. — Här visar sig snart Lidforss lidelse för det korrekta. Fastän han säkert instämmer med lektor Lönborg om att konfessionell kristendomsundervisning inte är önskvärd på det sätt biskoparna vill mena, kan han ändå inte med att Paulus och Luther lyfts fram som representanter för religiös frihet.

Andra personer som förekommer i artiklarna, både såsom angripna och hyllade, är Verner von Heidenstam, Fredrik Böök, Torgny Segerstedt, C. D. af Wirsén, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Knut Wicksell, Karl Warburg, Per Hallström och Eli Heckscher.

* * *

Lidforss angreppssätt innebär ofta att vara noga med begreppen. När motståndaren hävdar att Lidforss själv skrivit eller sagt något går han först igenom vad han verkligen uttryckt. Visar det sig då att han blivit missuppfattad eller felciterad, angriper han hänsynslöst motståndaren för dennes falskhet i argumenteringen. Samma sak om han hittar andra sak- eller tankefel hos den han bemöter. 

Lidforss håller sig inte för god för att med viss elegans anklaga dem som angriper honom för dumhet och okunnighet. På tal om några konservativa författares agerande mot icke-konservativa menar han till exempel att det är fråga om ”de lysande medelmåttornas strid mot de äkta genierna.”

Ibland ger han intryck av överdriven giftighet; han förefaller då aktivt söka konfliktytor. Det är emellertid helt bortom alla tvivel att Lidforss ser till att vara mycket väl påläst inom de ämnen där han går in och strider; särskilt den tyska litteraturen har han uppenbarligen god bekantskap med, vare sig det nu gäller naturvetenskap eller teologi.

* * *

I Polemiska inlägg finns också stycken av i dag obehagligt antisemitisk natur. Bengt Lidforss var behäftad med den tidstypiska antisemitism som man också finner hos andra kulturpersonligheter. Visserligen kallar han sig själv ”filosemit” och skriver på annat ställe följande:

”I varje fall bör det väl bland tänkande nutidsmänniskor kunna anses som för alla tider fastslaget, att varje form av socialpolitisk antisemitism är och förblir en kriminal dårskap.”

Det hindrar emellertid inte Lidforss från återkommande hånfulla gliringar och utslag av kulturell antisemitism. Till exempel kan han inte med den svenska nationalism som vissa judiska svenskar ägnar sig åt. Och när hans motståndare i spalterna är av judisk börd drar han sig inte för att nämna det.

* * *

Det finns få pennor, om ens några, i Sverige som varit så skarpt vässade som Bengt Lidforss penna. Nog högg han säkert hål här och där som det inte var nödvändigt att trasa sönder, men också åtskillig uppblåsthet punkterades. 

Lidforss hanterade svenska språket på ett mästerligt vis. Var och en som någon gång skriver i polemiskt syfte kan nog lära sig ett och annat av hans lätthet och saklighet. Men också var och en som intresserar sig för den aktuella tiden hittar här mycket som fördjupar förståelsen för vad som då rörde sig i kultursfären.
– – –
Bengt Lidforss, Polemiska inlägg. Malmö: A.-B. Framtidens bokförlag, 1913. 266 sidor.

Bokrecension: Det var en gång ett krig | John Steinbeck

Det var en gång ett krig (eng. Once There Was a War) är en samling artiklar av John Steinbeck (1902–1968). Artiklarna skrevs under Steinbecks tid som krigskorrespondent under andra världskriget. 

Boken utkom första gången på engelska 1958. Jag har läst en svensk översättning av Hadar Högberg och Alvar Zacke i en upplaga från 1971.

* * *

John Steinbeck är känd som författare, belönad med Nobelpriset i litteratur, skildrare av stora depressionen i Amerika. Men han var också krigskorrespondent under andra världskriget och rapporterade från England, Nordafrika och Italien. Det är drygt femtio artiklar från detta värv som han samlade i Det var en gång ett krig.

Steinbecks inledning är mycket intressant. Den vittnar om hur han själv tänker kring sitt skrivande som korrespondent. Han skriver om hur han med tiden glömt de händelser som han skildrar. De platser vars namn han av krigspolitiska skäl utelämnat minns han inte längre vad de hette. Han berättar om hur texterna är snabbt tillkomna och sedan telefonerade över Atlanten för att tryckas i tidningar, särskilt New York Herald Tribune. 

Steinbeck funderar också kring sina egna artiklars förhållande till sanningen. Särskilt hur han väl förvisso inte ljugit i artiklarna, men också hur han medvetet utelämnat sådant som man inte tänkte sig torde vara lämpligt för hemmapubliken att ta del av. Steinbeck skriver:

”Allt som står att läsa i denna bok hände verkligen. Det är i de utelämnade detaljerna som osanningen ligger.”

Och: 

”Ja, vi skildrade bara en del av kriget, men på den tiden trodde vi, uppfyllda av patriotiskt nit, att det var bäst så.”

Den yttre censuren var därvid inte den tyngsta instansen som justerade vad som skrevs; Steinbeck menar att bedömningen av vad som uppfattades som lämpligt och mindre lämpligt att berätta om i allmänhet redan fanns inom korrespondenten. Till exempel ansågs det mindre lämpligt att skriva om soldaternas sexuella behov under tiden utomlands. På samma sätt ansågs det mindre lämpligt att skriva om de höga militärernas ibland mindre tilltalande sidor. 

* * *

Steinbeck själv uppfattar vid omläsningen av sina egna texter att de är kantiga och repetitiva. Det anser inte jag. De är balanserade, noggrant formulerade korta texter, som inte på något sätt ger intryck av hafs och hast. 

Den litterära konsten tas här i anspråk för att skriva journalistik och skildra enskilda människor, personligheter och händelser. Som när en mycket underlägsen amerikansk styrka intar en ö besatt av långt fler tyskar genom att tyskarna missuppfattat amerikanarnas truppantal. Eller hur det gick till när väldiga mängder soldater skeppades över från USA till England. Eller vikten av amuletter för många soldater. En och annan skepparhistoria eller spökhistoria får också finnas med.

Det är ett civiliserat krig som skildras. Till det som Steinbeck inte ville visa hemmapubliken hör det brutala våldet, den brutala döden. Den djupa ångesten, den obeskrivbara smärtan hänsyftas det sällan på. Det är desto mer plats för äventyrsanda och familjevänlig krigsdramatik.

Visst är artiklarna i Det var en gång ett krig vittnesbörd om och historiska kvarlevor efter andra världskriget, såsom John Steinbeck uppfattade det. Visst är berättelserna målgruppsanpassade. Men kanske kan man ana mörkret i närheten. Kanske kan man hitta det i de skuggor som är alldeles utanför berättelserna, och som Steinbeck väljer att inte belysa.
– – –
John Steinbeck, Det var en gång ett krig. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1971. 188 sidor.

Bokrecension: Komedier i Bergslagen. Två släkter | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Komedier i Bergslagen. Två släkter är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Det är den första boken i trilogin som fick just namnet Komedier i Bergslagen. 

Två släkter utkom år 1914.

* * *

Den som läst ett och annat av Hjalmar Bergman förut vet att det sällan är historier av det mer lättsamma slaget man möter; det förvånar kanske därför föga att titeln Komedier i Bergslagen skall uppfattas ironiskt. Det är här inte fråga om komiska ting utan om tragiska. 

Ja, boken är handlar om de tragiska mellanhavandena mellan två släkter i Bergslagen med början på 1600-talet, till någon gång under 1800-talet. Den ena släkten är att förstå som förmögen och halvaristokratisk, den andra som bättre situerad allmoge. Den förra släkten håller till främst på Klockeberga, den andra på Ryglinge. 

Hjalmar Bergman har låtit Två släkter utspela sig i fem olika tider i fem olika delar av verket, men där det som hänt i en generation får återklang i senare generationer. Ibland återkommer personer i olika åldrar i de olika delarna av romanen. Och omtagen är många och välbehövliga. I romanen förekommer inte färre än sex personer med namnet Jörgen Siedel av Klockebergasläkten, far och son samtliga, ofta med någon form av smeknamn.

Så här skriver Bergman:

”Jörgens far hette Jörgen och kallades Tjocke Jörgen. Jörgens farfar hette Jörgen och kallades Token, däför att han läst ifrån sig det lilla förstånd som en gång funnits. [– – –] Token, Tjocke Jörgen och lille Jörgen voro således namnen på dessa tre generationer. Före dem räknar släkten ännu tre Jörgen i rakt uppstigande led.”

Att få in bara alla dessa Jörgen på litet över tvåhundra sidor måste räknas som en bedrift. Och så tillkommer ett myller av ytterligare personer som jag ett tag försöker hålla kolla på med hjälp av en allt vidlyftigare släktkarta, men sedan bara låter komma och gå som de behagar.

Så vad händer? 

Myllret av folk lurar varandra och tar hjälp av varandra, är besvikna på varandra och hämnas på varandra. Man blir tokig och man tar livet av sig. En präst blir hängd. Ytterst få – om några alls — är nöjda. Har och var skänker Bergman läsaren rejäla skrönor. Många gestalter är påtagligt karaktärsfullt uttryckta. 

* * *

Språket vill jag nämna för sig. Hjalmar Bergman skriver i Två släkter en arkaiserande men mycket vacker prosa. Den är kristallklar. Det är handlingen och framförallt figurerna som krånglar till skildringen, alls inte språket. Och att det är tillkrånglat är med all säkerhet medvetet av författaren. 

Allra mest tror jag den skulle få ur boken som läste den ganska snabbt och i ett svep, inte som jag, ganska långsamt och utdraget över flera dagar. Då hann jag tappa tråden och fick försöka hitta den bäst jag kunde. Men — likväl kunde jag fortsätta njuta av språket under tiden.
– – –
Hjalmar Bergman, Komedier i Bergslagen. Två släkter. Albert Bonners förlag, 1914. 204 sidor.

Bokrecension: 1914–1918 in memoriam

Karl Ragnar Gierow

1914–1918 in memoriam är skriven av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), teaterregissör och författare. 

Boken utkom år 1939 och baseras på krönikespelen 1914 in memoriam och 1918 in memoriam som uppfördes av radioteatern.

* * *

Jag förknippar inte Karl Ragnar Gierow med krigshistoria; i hans 1914–1918 in memoriam är det emellertid just krigshistoria han skriver. 

Han formar krigets historia med en kollageteknik, där korta texter och enstaka dikter förmedlar vad som händer i kriget kronologiskt, ibland dag för dag. Det är främst det direkta krigets historia det rör sig om. Vad som händer i Sverige under dessa år i övrigt, som indirekt beror på kriget på kontinenten, får vi inte veta så mycket om, fastän sådant är vad som drabbade de som vid bokens utgivning väl i första hand sågs som dess målgrupp och läsare, drygt tjugo år efter krigets slut och på tröskeln till det nya krigets utbrott. 

Kollagetekniken sammanför texterna till en helhet. Tillsammans förmedlar de känslan av kriget och de outsägliga, orimliga uppoffringar av miljoner människor som då gjordes. Men det mesta är på strategisk nivå: generalen säger si, kejsaren säger så, och många hundratusen människor dog. Det är främst i Gierows dikter och i undantagsfall i texterna som den enskilda människan på marken anas i boken. Annars är det stora pilar, stora rörelser, stora offensiver.

Texterna använder Gierow med diktarens frihet. Ibland anger han varifrån de kommer. De är aldrig inom citationstecken. Någon källförteckning existerar inte. Han skriver själv i sitt företal:

”Citaten äro ibland förkortade, och ibland ha förklarande ord måst infogas. Det säger sig självt, att i varje sammanhang av saklig vikt äro de de ordagranna; avvikelserna ha vidtagits för att förtydliga, inte för att korrumpera.”

Det här är problematiskt. För boken som konstnärlig produkt gör det inte mycket, men för boken som en samling citat gör det desto mer: man vet alltså som läsare av ett återgivet telegram, en nyhetstext eller en replik inte med säkerhet att citatet är exakt sådant det en gång formulerades i originaltexten. Gierow kan ha klippt i det, eller infört något i det. Någon möjlighet att kontrollera har vi inte, för någon källförteckning finns som nämnts icke.

* * *

Men för att då fokusera på boken som konstnärlig produkt, snarare än som fackhistorisk: den gör intryck. Det stora krigets malande funktion, där led efter led av soldater upprepat i tusental, år efter år blir till ånga, ben och jord blir tydlig. Likaledes den våldsamt irrationella antihumana inställning härskarna och de maktägande har till sina undersåtar, när de i hundratusental låter dem dö i leran. 

Man tänker, att om ödet velat annat hade fyrtio mäktiga människor från de stora länderna kunnat samlats vid ett rejält bord året 1914 och beslutat sig för vadsomhelst annat än att låta denna världsbrand gå över världen. En världsbrand som också lade grunden till nästa världskrig.
– – –
Karl Ragnar Gierow, 1914–1918 in memoriam. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939. 162 sidor.

Bokrecension: Bröd och skådespel | Hans Furuhagen

Athen. Bild: J. Bühlmann (redigerad).

Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021), antikvetare och tv-producent. 

Boken utkom år 1978.

* * *

Vi har anledning att fundera kring varför antiken som historisk epok är så oavvisligt lockande. Själv undrar jag om det inte i stor utsträckning har att göra med att epoken samtidigt är kronologiskt avlägsen från oss, men människorna i stor utsträckning så nära, just eftersom vi faktiskt kan veta så mycket om dem, i många fall kan vi till och med fortfarande ta del av deras ord och tankar. De är mycket lika oss. De är mycket olika oss.

Ytterligare bitar till detta stora pussel som vi kallar antiken bidrar Hans Furuhagen med i sin sakliga och lättlästa Bröd och skådespel, vari han genom nio essäer tar upp olika aspekter på antiken, och då främst den del av antiken som berör italiska halvön och grekerna, även om egypterna också får en avdelning.

Furuhagen har valt att använda sig av ett populärvetenskapligt tilltal och skriver själv i sitt förord att han därför också använt sig av ”journalistiska grepp”, vilket väl först och främst tar sig uttryck i tonen samt i tendensen att använda nutida begrepp och fenomen för att kasta ljus över det förgångna.

Furuhagen menar att detta senare sätt att att beskriva det förflutna kan kasta ljus över våra egna likheter med den tidens människor. Det kan jag instämma med. Det finns pedagogiska vinster med att begripliggöra det förflutna medelst begreppsliga förenklingar som inte är helt och hållet faktiska, men på många sätt ändå fångar något av poängen.

* * *

Ett genomgående tema som återkommer i flera av essäerna är problemet med livsmedelsförsörjning. Grekland och Italien var inte nödvändigtvis idealiskt för att odla spannmål, och därför behövde sådana produkter importeras, och importeras i mängder. 

Företag av det slaget kräver givetvis enorma ansträngningar och deras framgångar eller misslyckanden kan skapa betydande följder i det mottagande landet.

En annan djupdykning handlar om järnhanteringen; nämligen hur bronsåldern övergår i järnålder och hur järnprodukter spreds över Medelhavsområdet; Furuhagen spekulerar här i om inte möjligen etruskerna varit av stor betydelse.

Vidare skriver Furuhagen också om kvinnornas situation i antikens Athen, om de olympiska spelen, om gladiatorspel, om staden Roms tidiga historia och vad vi egentligen kan ana om den, med mera.

* * *

Det är omöjligt att inte läsa Bröd och skådespel med intresse. Det är en sådan bok som lockar till fördjupade studier, en sådan bok som nog kan få rätt person i gymnasieåldern att överväga universitetsstudier i Antikens kultur och samhällsliv. Eller oss något äldre och mer stadgade att skaffa ännu några böcker i ämnet att studera på lediga stunder.
– – –
Hans Furuhagen, Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv. Stockholm: P A Norstedt & Söners förlag, 1978. 135 sidor.

Bokrecension: Frihet, jämlikhet, konstnärskap | Harry Järv

Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran. 

Boken utkom år 1974.

* * *

I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare. 

Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med. 

Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.

* * *

Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete. 

Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.

Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.

Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt. 

* * *

Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen. 

Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.

Järv skriver i en text från 1956:

”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”

Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment. 

Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”

Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.

I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”

Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.

* * *

Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa. 

Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.

Bokrecension: Inte bara om Hamlet | Olle Holmberg

Inte bara om Hamlet är en samling essäer av litteraturhistorikern Olle Holmberg (1899–1974). Boken utkom 1949.

* * *

Ibland behöver man läsa en bok av Olle Holmberg. Det är bra för den litterära matsmältningen att ta till sig litterär näring tillagad på bästa möjliga vis. – Ja, förlåt en ansträngd metafor. 

Men Holmberg skriver både fräscht och en aning gammaldags samtidigt; då och då smiter det med ett ord som åtminstone inte jag känner till eller inte hade förstått om det inte funnits i sitt sammanhang. Inte för att ordet är tekniskt, utan helt enkelt sällan är i bruk. Sådant gillar jag. Sammalunda gör ju emellanåt Peter Englund, en annan riktigt god författare. 

Det man kunde ha som invändning mot Holmbergs språk är att han stundom låter de språkliga valven spännas alltför långt från stödjepunkterna. Enklare utsagt: det händer att meningsbyggnaden ibland blir väl utbyggd och därigenom krånglig att läsa. Men det vore fel att säga att Holmberg skriver otillgängligt. Han skriver lärt. Klarheten blir emellertid fördunklad vid de tillfällen han på gammalt vis låter bli att översätta citat från främmande språk.

* * *

I de essäer som utgör Inte bara Hamlet försjunker Holmberg både i den mer allmänna litteraturen och i udda ämnen. 

Särskilt intressant läsning för mig är texten om Esaias Tegnér, en av mina gamla poetfavoriter, som väl alltid hos mig kommer att försvara den positionen genom dikten "Mjeltsjukan". Därtill vill jag nämna texten om Hermann Hesse, en författare som jag länge velat läsa mer av, men där läsningen ändå kommit av sig. 

Men också annat möter. 

Holmberg skriver om komikens grunder, gestaltpsykologi, konstruerar sokratiska dialoger och använder Hamletgestalten i en text om Sartre och existentialismen. En smula bisarrt blir det när Holmberg funderar kring "konisk" och "plan" verklighet: detta att vi uppfattar ting längre bort som mindre i storlek, när storleken likväl är densamma, vilket återspeglas i en plan återgivning, som på en vanlig karta. Jag har svårt att riktigt urskilja poängen.

Till essäerna kommer aforismer och fragment, en genre som Holmberg ju odlat också i andra böcker. Dessa texter har fått ett eget kapitel. De är inte för mig. Mina öron uppfattar tydligen inte den rena klangen i dem, som annars finns i Holmberg prosa.

* * *

Olle Holmberg är humanistisk författare av det gamla slaget: synnerligen bildad kan han referera till både fenomen i den egna samtiden och det förflutna. Han rör sig hemtamt i skönlitteraturen och diskuterar författare och verk inkännande och upplysande. Han kan vara mycket inbjudande att citera. Men även om man nu skulle vara likgiltig för litteraturhistoriska ting, så kan man likväl läsa Holmberg för det goda språkets skull. Då går man knappast utan utbyte från läsningen.
– – –
Olle Holmberg, Inte bara om Hamlet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1949. 202 sidor.

Bokrecension: Sverigeboken | Jörn Donner

Sverigeboken är skriven av Jörn Donner (1933–2020), finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet. Boken utkom 1973.

* * *

Vad är Sverige? Ja, en landmassa så och så lång från nord till syd och från väst till öst med si och så många invånare. Nog finns det lite sådan tabellfakta i Jörn Donners Sverigeboken, men hans syfte med boken är något annat: han vill fånga själva ”stämningen” av Sverige, som han skriver, såsom den framstår för honom, finlandssvensk främling i huvudstaden och på resa runtom i landet.

Jörn Donners bok skildrar ett år i Sverige: hösten 1972 till hösten 1973. Samtidigt som Donner är verksam på Svenska Filminstitutet i Stockholm reser han omkring och träffar olika nyckelpersoner och beser olika institutioner och företag. 

I sin egen bok kallar han sig ”J” och Sverigeboken berättas i tredje person: det var J ser och vad J gör och vad J känner som fungerar som nav i skildringen. 

Vad ser han då?

Jo, ett land där den politiska makten lever långt från folket. Folket är det stora, tysta som inte går på valmöten eller engagerar sig i politik. Dem de styrande möter på sina sammankomster är icke representativa för folket, den stora massan. 

Vidare ett land som gjort kompromissen, medelvägen och konsensus till arbetsverktygen framför alla andra vad gäller beslutsfattande. Det är också ett land som hyllar det jämna och medelmåttiga.

Än vidare ett land som förordar och gynnar den systematiserade tryggheten långt mer än den individuella friheten. Donner skriver: 

”J får intrycket att många svenskar föreställer sig det framtida samhället så helt utan luckor och svagheter att en enskild aldrig kan bli fel behandlad eller mött med oförståelse.

En madrasserad cell i det jordiska himmelriket?”

Jörn Donner är inte direkt partipolitisk. Han tar inte ställning för det ena eller andra partiet inför det stundande svenska valet. Men han noterar hur socialdemokratiskt Sverige är: hur socialdemokratin präglats in i folket. Och Donner reagerar mot inställningen i intellektuella kretsar att socialism är det enda rätta liksom den starkt betonade anti-amerikanismen.

* * *

Jörn Donner träffar många människor. Han pratar med Lill-Babs och Ingmar Bergman. Han samtalar med Torbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson. Han lyssnar på Palme. Han besöker fängelset i Hall och han besöker en ölburksfabrik. 

Och till sist samlar formulerar han sina tankar om det framtida Sverige; somt där är onekligen träffande. Att fler radhus och villor byggs — det vet jag inte, men att ”höghusområden” blir ”ghetton för invandrare” kan knappast förnekas. Bilismen blir viktigare, den sociala isoleringen växer liksom arbetslösheten. 

Han anar en ökning av nationalismen och ser en nyckelfråga i huruvida Sverige lyckas assimilera de invandrare som kommer till landet. Opinionen blir aktivistisk och den som inte deltar utmålas som fascist, menar Donner. Men samhällets grundläggande struktur består:

”Förnuft och trygghet kommer att förbli eviga ledstjärnor för svensk politik, vilken färg den än har. Jordbävningar mellan grupper och klasser kan inte inträffa.”

* * *

Sverigeboken är en pladdrig och ofokuserad samling skisser över det land som Jörn Donner såg det där året under första hälften av 70-talet. Till bilderna av Sverige tränger sig dessutom hans privata längtan efter ”H” in, som han förefaller haft en romans med, men som nu är långt borta. Det gör skildringen än mer ofokuserad och fragmentarisk. 

Grundstämningen är grå, grubblande och melankolisk. Sverige blir något slätstruket och massproducerat. 

Jag hoppas att det land som Sverige är i dag inte är fullt lika byråkratiskt, medelmåttigt och snålkallt som det Sverige som mötte Jörn Donner.
– – –

Jörn Donner, Sverigeboken. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 275 sidor.

Bokrecension: Jag var ung 1914 | Ernst Glaeser

Jag var ung 1914 (ty. Jahrgang 1902) är skriven av Ernst Glaeser (1902–1963). Boken utkom på tyska första gången 1928. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Arne Hirdman i en upplaga från 1952. I denna har Hirdman även skrivit förordet.

* * *

Det är något av en kliché att nämna att 1800-talet tog slut 1914. Men att säga så bär ändå en poäng: det var nu det gamla exploderade i det industriella kriget, som innebar att 1900-talet föddes i floder och sjöar av blod. Det första världskriget var stridsgasens, maskingevärets och skyttegravarnas krig. Det var eldkastarnas krig. Nu användes zeppelinare och flygplan för att spana och döda.

Jag var ung 1914 berättar om kriget inte från skyttegravarna, utan från hemmafronten, ur ett barns synvinkel. Den unge E., som kanske är mer eller mindre identisk med författaren, är tolv år när kriget börjar och kan med barnets klara och nyfikna ögon låta oss ana något av stämningen som rådde i en tysk småstad när kriget mullrade igång. 

Glaeser skildrar hur de första kallelserna till strid togs emot med jubel, hur soldaterna fick blommor, hur den nationalistiska yran förbrödrade borgare och arbetare. Och det som gör boken så effektfull är, hur den långsamt låter denna yra övergå i den trötta verklighet som ser tidningarnas sista sida fyllas med dödsannonser, allteftersom kulor sliter sönder de tappra fäderna och granater spränger sönder deras huvuden. Änkornas antal i den lilla staden utökas ständigt.

Det är det ena. Det andra som boken skildrar är en pojkes uppväxt, med allt vad det innebär i 10-talets Tyskland. Vi skymtar politiska spänningar innan kriget, vi ställs inför antisemitismen. Den unge E. börjar med skräck upptäcka sexualiteten i ett samhälle där man inte talade om sexualitet. För honom innebär dess gåta en jakt på vad han kallar hemligheten.

Emellertid är berättaren själv inte ett barn. Berättaren är den vuxne mannen som sätter sig in i sina barndomsminnen och berättar om sin uppväxtmiljö och sina upplevelser utifrån de förutsättningarna.

* * *

Jag var ung 1914 är en på många sätt drabbande bok, särskilt vad gäller den glidning som sker från det öppna hyllandet av kriget till förhoppningen att det någon gång måtte ta slut; från föreställningen om kriget som utflykt och äventyr till död och fördärv.

Glaeser fick sin bok bränd av nazisterna. Själv gick han i exil, men återvände till Tyskland innan andra världskrigets utbrott och tilläts fortsätta skriva under pseudonym. Men det är en annan historia. Jag var ung 1914 är en formidabel antikrigsbok som bör hjälpa till att vaccinera oss mot föreställningen att det är något vackert med krig; kriget är destruktivitet och söndersprängda skallar.
– – –
Ernst Glaeser, Jag var ung 1914. Övers. och förord Arne Hirdman. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1952. 286 sidor.

Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.