Bokrecension: Carnivora | Lars Gyllensten

Carnivora är skriven av Lars Gyllensten (1921–2006). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det är inte lätt att säga hur man ska kategorisera Carnivora. 

Boken, vars titel betyder ”rovdjur”, består av korta prosastycken, som i allmänhet uttrycker cynicism. Särskilt hudflängs ideologier och konformism av olika slag. Boken skrevs i början av 1950-talet och det ligger ju därmed nära till hands att försöka hantera nazismen som nyss fanns så närvarande med anhängare och medlöpare av öppet eller mer dolt slag. Till det kommer en annan ideologi med sitt folk: kristendomen. Också kristendomen får värjspetsen mot livet. Allt väl så långt.

Men det är något trött och skissartat över helheten. Språket hotar ofta att falla samman, som om det inte fått styrsel nog genom att formas och styras. Språket är ibland mycket oklart och jag har svårt att förstå varför Gyllensten inte är tydligare. Han lyckas göra mig frustrerad när han låter mig läsa om gång på gång för att han utelämnar skiljetecken eller leker med associationer.

Man kan av hans efterord, som väl tillkommit med denna upplaga, eller åtminstone inte med första upplagan, utläsa att han anser boken vara den mest missförstådda i hans produktion, och det är inte konstigt. 

Vi får i efterordet också veta att styckena är ”konversationsövningar” som utspelar sig mellan 

”Goya – den märkte bäraren av en äkta lidelse – och papegoja – en nyckfull, oförbindlig pratsamhet.”

Detta gör ingenting klarare, utöver att vi då bör förstå det som att Gyllensten skriver texterna utifrån olika berättarroller och alltså leker med författaridentiteter. Det sammanfallande, frustrerande, språket kan möjligen hänföras till den pratsamma papegojans berättarroll, och det mer sammanhållna, bitska till Goyas berättarroll. 

Det är likväl oklart. Det må varit modernistiskt fräscht att leka med språket, men ett medvetet söndrigt språk förmår inte förmedla lika mycket som ett som man i alla fall försöker få att hänga ihop. Eller hur ska man tänka om det följande:

”När Valentin dansar är det kött som rör sig mjukt utan knakande gångjärn lusten rör med en slev i köttet en penna skaver smidigheter okyska närmande mellan det alltför fria och det alltför bundna.”

Kanske är det poetiskt. Kanske är det fri lek.

* * *

Men det finns pärlor bland de många korta prosastyckena. 

Några texter är särskilt drabbande. Till exempel den bara en halvsida långa texten om hur livet fortsätter i självmördarens lägenhet: möglet växer till: ”Livet slet sig och gick frigång...” Och den bara något längre texten om hur livet fortsätter på ett gammalt slagfält, där de döda genom jorden finns i smultron som plockas och äts av nya generationer.

Iskall cynism kan vid lyckliga tillfällen vara befriande och mycket väl ge trovärdiga skildringar av människor. Respektlösheten skänker sina egna poänger. Som när ett stycke berättar att om någon sammanlade alla de bitar av Jesu förhud som sägs förvaras runtom i världen skulle de tillsammans bilda ett två meter långt rör. Så rispar Gyllensten med svart humor de naivt frommas blinda godtrogenhet. 

Och Gyllensten gycklar med yttre respektabilitet och avtäcker mörker. Instrumenten kan vara ironi och sarkasm. — 

Ett justitieråd piskar en flottist. En omtyckt fotograf arrangerar möten mellan ”små vargungar” från parken och fina herrar, och hotar de förra till tystnad om de blir skadade under mötena. Gamla nazister övergår till katolicismen. Och Herren Gud låter katedralen Sacré Cœur klara sig från bomber, som bara träffar de trångbodda i deras bostäder däromkring. I en studentkällare sitter en öldrickande karl med en klackring på fingret som han tvingat av en jude 1941, efter att ha drivit in en piprensare av metall i den senares öra. Och efter bombbregnet över Nürnberg har tortyrinstrument i rådhusets källare klarat sig och varsamt restaurerats och ställts ut.

Ibland använder dessutom Gyllensten genomskådliga alias för personer som förekommer i texterna. Vi har ”biskop Gärs i Uddevalla”, det vill säga biskop Giertz. Och vi har ”professor Habilius”, det vill säga Ingemar Hedenius. 

* * *

Det finns vackra delar av Carnivora. Många andra delar står jag kall inför; de når mig inte och jag förstår dem inte. Om vi använder tanken på att Gyllensten använder två olika berättare: Goya och papegojan, så är det väl papegojan som jag inte förstår.

För min del kan jag inte förstå varför inte boken renodlades till en serie svarta, cyniska mikronoveller; för det är de svarta, cyniska mikronovellerna som jag anser vara de starkaste delarna i boken. De mer vildvuxna, mer experimentella texterna är för vildvuxna och för experimentella för att jag ska kunna ta dem till mig.
– – –
Lars Gyllensten, Carnivora. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1967. 111 sidor.

Bokrecension: Liv och nytta | Ingemar Hedenius

Liv och nytta är en essäsamling av Ingemar Hedenius (1908–1982). Boken utkom år 1961.

* * *

Ingemar Hedenius är förmodligen Sveriges mest välkända filosof, och definitivt den svenska filosof som blivit och ännu blir mest läst. Hans kamp mot vidskepelse, tankeoreda och orimligheter behåller i allra högsta grad sin relevans än i dag, och hans ibland utmanande tankeövningar förmår ännu engagera dem som tar del av dem.

I essäboken Liv och nytta är ett bärande tema olika aspekter av nyttomoral, en form av etik som Hedenius förespråkar. 

Den som använder sig av en nyttomoral reflekterar inför en handling kring hur handlingens konsekvenser bör komma att bli. Vid avvägningen mellan olika handlingssätt handlar anhängaren av nyttomoralen i enlighet med vad som rimligen ger nyttigast följdverkningar. Man räknar inte med en pliktetik, där absoluta påbud bestämmer vad som är rätt och fel och rätt och fel under alla omständigheter. 

Nyttomoralen kräver reflexion, ja, kalkylering med möjliga konsekvenser innan den förordar det ena eller det andra, snarare än att som pliktetiken stipulera att något i sig är gott eller ont oavsett omständigheter.

Hedenius sammanfattar effektivt:

”Nyttomoralens princip är, att man aldrig skall välja det alternativ som har de sämre följderna och att varje annat incitament till handling skall åsidosättas, om det är nödvändigt för att tillgodose nyttomoralens princip.”

Detta leder onekligen till en del konsekvenser. Till exempel på området brott och straff. 

En vanlig föreställning är att den som begått ett brott ska och bör straffas och straffet ska stå i direkt proportion till hur allvarligt brottet anses vara. Hedenius kallar denna föreställning halvt religiös och halvt magisk. Nyttomoralen räknar inte med sådana saker som egentlig skuld eller med en fri vilja, skriver han. Sådana saker existerar inte i sig själva, utan hör till den magiska sfären. 

Därför anser den som är anhängare av nyttomoral, ”att själva begreppet 'straff' avlägsnas och ersätts med sådana begrepp som 'vård', 'förvaring', 'uppfostran' och 'återanpassning'.” Det är en hård karamell för den att tugga på som har den föreställningen i ryggraden att den ska lida som åstadkommit lidande och att denna form av bestraffning har ett egenvärde. Vad ett sådant straff dock gör är enbart att utöka lidandet, inte att direkt angripa det som är det egentliga problemet: de oönskade handlingarna, som effektivare angrips på annat vis.

* * *

Hedenius inbillar sig inte att en värld utan ondska kan åstadkommas. Världen kommer alltid att stå på minussidan vad gäller lidande. Ondskan väger alltid tyngst. 

”Till livets villkor hör missförhållanden, som har en sådan natur och utbredning, att ingenting av det vi kallar vackert och gott kan rubba det förhållandet att livet på det hela taget är en ond affär.”

Vad människan och humanisten kan göra, är att helt enkelt försöka begränsa och minska andelen ondska. Det innebär också svåra avvägningar, där en grymhet på kan komma att minska ett lidande som bedöms som större än vad grymheten åstadkommer. 

”Hur vi än beter oss kommer vi att få ett tillstånd, som alltjämt är ont, och det är det mindre onda som bör eftersträvas.”

Till exempel, för att återgå till detta med brott och straff, hålls många dömda brottslingar inlåsta och det innebär ett lidande . Men släpps de utan vidare ut, riskerar ett större lidande för fler i samhället att bli följden. Därför är inlåsandet är nödvändigt. 

”Gängse moral vill inte se verkligheten, och aningslöst anser den sig därför kunna fördöma alla grymma handlingar, även när en grymhet skulle hindra ännu mer grymhet.”

Vi bör vilja se verkligheten rakt i ansiktet.

* * *

Det har en tillnyktrande effekt att läsa Ingemar Hedenius, i denna bok liksom i andra hans böcker. Han argumenterar med en stringens och logik som krossar allt motstånd, och han gör det på ett språk som även den filosofiskt helt oskolade förmår ta till sig, så länge man koncentrerar sig. För Hedenius är inte en filosof man läser för avkopplings skull. Men följer man honom skärper han i bästa fall läsarens syn på omvärlden.
– – –
Ingemar Hedenius, Liv och nytta. Stockholm: Bonniers, 1961. 212 sidor.

Bokrecension: Mot Lop-nor | Sven Hedin

Färjan med Hedin vid arbetsbordet.

Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom första gången 1954 och har försetts med förord av Gösta Attorps.

* * *

Mellan åren 1899 och 1902 var upptäcktsresanden och geografen Sven Hedin ute på en av sina stora expeditioner i Centralasien. Denna resa berättar han om i de två volymerna som utgör Asien. Tusen mil på okända vägar (1903). 

Nu är det ju så att omfånget på den ändå populärt hållna skildringen möjligen kan skrämma från läsning. Förmodligen är det därför som man på 1950-talet valde att tillgängliggöra verkets tolv första kapitel – med ett antal nedstrykningar – i Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. 

Denna del av det nämnda verket berättar i stor utsträckning om de månader 1899 som Sven Hedin färdades nedför floden Jarkent-Darja, som går upp i floden Tarim, samtidigt som han gör allehanda mätningar och ritar en karta över floden.

* * *

Sven Hedin är verksam som kartograf under en tid när de stora upptäcktsfärdernas tid närmar sig sitt slut. Snart kommer flyget och underlättar sådant arbete som han under färden på Tarim får ägna sig åt manuellt strax över vattenytan. Efter ideliga kompassavläsningar vid varje sväng i floden för han med enorm noggrannhet ner på papper hur floden ormar sig fram. Dessutom mäter han inte sällan vattnets rörelsehastighet och volym. 

Sin huvudsakliga arbetsplats har han på en flotte eller en färja, som bemannats av män med stavar som kan hålla färjan på rätt kurs. Själv sitter expeditionsledaren Hedin i öppningen till det tält, som ger honom utsikt föröver. Där har han tillverkat ett skrivbord, och där kan han arbeta. Han har även konstruerat ett mörkrum ombord, där han kan framkalla de fotografier som han tar under resan.

Parallellt med färden utmed floden rör sig en karavan som längre fram ska möta upp Hedin och hans allt större flotta av kanoter och andra småbåtar förutom färjan. 

Naturupplevelsen verkar vara något enastående. Emellanåt träffar de på lokalbefolkningen och lokala ledare som man bjuds på mat av. Ibland far man genom stäpp, ibland genom skog. Öknen finns länge i närheten. Ofta är floden djupt nedskuren i sanden. Inte sällan möter större eller mindre hinder som man får försöka navigera förbi eller över. Allteftersom anlitar man nya vägvisare bland de människor man möter under färden.

* * *

Det är givet av Sven Hedin är ledare för expeditionen. Vid ett tillfälle när han ska undersöka en sjö i närheten av floden och det är svårt att ta sig fram i vätan bärs han helt enkelt. Han ger varje intryck av att vara en herreman medveten om sina privilegier: det är han som betalar, de andra i expeditionen är alla mer eller mindre hans tjänare, inte hans medarbetare.

Det går inte att ta miste på att Sven Hedin tycker mycket om expeditionslivet. Det bjuder på många äventyr, han gör en vetenskaplig insats och befäster sitt rykte som geograf och upptäcktsresande. 

Dessutom besitter Hedin en enastående förmåga att i text sedan skildra sina resor. Han gör det på ett levande och medryckande sätt som är svårt att värja sig emot, även om de många exotiska namnen på vattendrag och orter är svåra att navigera bland, för det saknas i denna bok något som jag hade uppskattat mycket: en enkel karta. 

* * *

Sven Hedin skriver om sina upplevelser med en sällsynt inlevelse och en synnerligen vacker svenska. Berättelsen om flodresan kunde fungerat som äventyrsroman, och numera: varför inte som en miniserie.

Denna bok är illustrerad med Hedins egna teckningar, bland annat från resor från samma område tidigare. Originalboken i två band rymmer också otaliga fotografier från resan som hade kunnat berika också detta verk. Och läsaren får stifta bekantskap med hur det kunde te sig när en gentleman med självklar resning på huvudet gav sig iväg för att upptäcka och kartlägga sådant som västerlandet ännu inte visste mycket om.
– – –
Sven Hedin, Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. Förord: Gösta Attorps. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1954. 292 sidor.

Bokrecension: De sista bödlarna | Isak Lidström

De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning är skriven av Isak Lidström (f. 1988), historiker. Boken utkom år 2023.

* * *

Mellan åren 1855 och 1910 avrättades omkring 70 personer i Sverige. Alla utom en av dem halshöggs med bila, alltså med yxa. Den siste halshöggs med giljotin.

Vanligen gick det till på följande vis. 

Bödeln hade förberett en schavott, en slags plattform där den livdömde kunde ligga ner och åtminstone ytterligare några personer, bland dem bödeln, kunde stå. På schavotten fanns en stupstock, som var en träbjälke som på tvären urholkats för att den livdömde där skulle kunna placera in halsen. Den livdömde fick ta av sig ytterkläder, fick lägga sig ner och fick kragen nervikt. Och så högg skarprättaren omgående med sin bila, med resultatet att huvudet genom ett eller i värsta fall flera hugg skildes från kroppen.

Det fanns alltså i Sverige långt ända in på 1900-talet en yrkeskår, till sist representerad enbart av en person, vars yrke innebar att utövaren på uppdrag av det offentliga skulle döda brottslingar som dömts till döden. 

I allmänhet åtnjöt den utsedde skarprättaren en fast lön, oavsett hur ofta hans tjänster anlitades. För vissa skarprättare kunde det gå åtskilliga år mellan tjänsteuppdragen och åter andra kunde få flera avrättningar att ombesörja på ett enskilt år. Varje län hade att skaffa sig sin skarprättare, och det blev allt vanligare att flera län anlitade en och samma tjänsteman. Till sist fanns enbart en kvar, och Anders Gustaf Dalman blev Sveriges riksskarprättare.

Detta berättar Isak Lidström om i sin intressanta De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

* * *

Fokus i Lidströms bok är tvåfaldigt. Dels handlar den om skarprättarna själva, vilka de var och vad de gjorde, och dels handlar den om de sägner och myter som uppstod om dem, deras arbetssätt och de förrättningar de tjänstgjorde vid. 

Lidström kallar de utbroderade historierna om skarprättarna och avrättningarna för mästermannaminnen. Till de vanligare hör skrönan om att folk som kommit för att se avrättningen, ofta pojkar, och klättrat upp i träd vid bilans hugg svimmade och föll ner. En annan skröna är att bödeln  inmundigade en dryck som gjorde honom mordisk för att klara av sitt hanterande. Fick han då inte snart döda någon, till exempel eftersom transporten med den dömde dröjde, kunde man bli tvungen att ta en tupp till honom att halshugga för att inte han skulle bli tokig.

Den verkliga historien är ofta mer prosaisk. 

Skarprättaren må vara anställd och ha sin fasta lön att leva på, men uppdraget var i praktiken en bisyssla och lönen en extrainkomst utöver vad han förtjänade genom annat yrke. Men då och då kallade man på honom, och han hade att se till att infinna sig. Och landets brutalt utförda yttersta påföljd för brott, som först och främst träffade mördare, kom att återigen utföras. 

Den som vill lära sig mer om personer som Per Steineck, Johan Fredrik Hjort, Olov Wilhelm Bergendahl, Magnus Svensson Ferm, Anders Gustaf Dalman och de andra i samma skrå gör rätt i att studera Isak Lidströms De sista bödlarna. Lidström söker där inte sensationella effekter och tar inte till överord i någon riktning, utan ger oss helt nyktert och sakligt skarprättarnas historia, under det sista seklet som de var verksamma i Sverige.
– – –
Isak Lidström, De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning. Stockholm: Natur & Kultur, 2023. 207 sidor.

Bokrecension: Makten, äran och helvetet | Hans Villius

Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia är skriven av Hans Villius (1923–2012), historiker och legendarisk producent av historiska TV-produktioner. Boken utkom år 1959.

* * *

I sitt förord berättar Hans Villius att texterna i Makten, äran och helvetet i sina ursprungliga former presenterats i som föredrag och radioprogram. Texterna som nu finns i boken har vidare fördelats i två block. 

Det första blocket består av skildringar av händelser under andra världskriget, det andra blocket består texter om diverse andra historiska händelser.

Texterna har inte fördelats enbart på två block utifrån ämnen; de verkar också delvis vara av olika typer. I texterna om andra världskriget koncentrerar sig Villius på att ge en detaljerad bild av hur händelserna upplevdes i samtiden, för de medverkande. Han tar då utdrag ur diverse korrespondenser, dagböcker, och reportage till hjälp. Snart lägrar sig då åter stridens rök och ångest över El-Alamein, Dunkerque och över Atlanten då slagskeppet Bismarck jagades och till sist sänktes.

Texterna i det senare blocket är av något mer akademisk art. Här står till min oförställda glädje ofta källkritiska problem i centrum. Villius tar då enskilda händelseförlopp om vilka det råder olika meningar, och analyserar med källkritisk metod de källor som berättar om dem, för att försöka landa i rimliga slutsatser om hur det egentligen kan ha varit.

Det kan då gälla sådant som hur man från svensk krigsledning tänkte dagarna innan slaget vid Poltava när ryssarna provocerade svenskarna samtidigt som de vägrade att ställa upp på regelrätt fältslag och därmed till sist tvingade svenskarna att gå till angrepp under ogynnsamma omständigheter. Villius läser hur observatörer rapporterat om agerandet från rysk likväl som svensk sida och går steg för steg fram i slutsatser som gör att han kan rekonstruera ett logiskt händelseförlopp.

Det kan också handla om på vilket sätt Erik Dahlberg bidrog till krigsinsatsen under danska kriget 1657–1658 och hur han själv möjligen aktivt försökte forma bilden av sitt eftermäle.

Ett annat intressant kapitel behandlar den livländske adelsmannens Johan Reinhold Patkuls agerande som ledde till att han kom att ställas inför rätta för högförräderi och gå i landsflykt, efter att han försökt få den livländska aristokratin att agera mot Karl XI:s reduktion genom visst bedrägligt beteende, såsom författandet av en vinklad redogörelse för hans och ett annat sändebuds diskussioner med kungen själv om den livländska adelns privilegier. 

* * *

Generellt kan sägas, att fastän boken såsom fackbok betraktad är gammal, ger den många intressanta inblickar i hur man som historiker arbetar aktivt med källkritisk metod och ställer sinsemellan kanske bara något olika beskrivningar om en och samma händelse mot varandra och med knivskarp logik plockar sönder vad de uppger för att se vad som sannolikt är sant och vad som möjligen är efterhandskonstruktion.

Till sist är det ju ändå det som är förutsättningen för all vetenskaplig historisk forskning: förmågan att utöva källkritik på de texter som berättar för oss om vad som inträffat i det förflutna. Först efter genomgången sådan källkritisk behandling kan man ju våga sig på att med stöd av källorna försöka förklara, beskriva och rekonstruera vad det var som hände, vare sig det nu var under den slutande antiken eller under andra världskriget.

Den närvarande källkritiken är en styrka hos Villius. En annan styrka är hans berättarförmåga, som gör att han till exempel med hjälp av många ögonvittnesskildringar, förmår placera läsaren mitt i en värld som inte längre finns kvar. Ingen kan rimligen någonsin förstå andra världskrigets fasor som inte var där. Men något av dess ångest och mörker kan man möjligen ana genom sådana skickliga historiker som Hans Villius.
– – –
Hans Villius, Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia. Stockholm: Natur och Kultur, 1959. 216 sidor.

Bokrecension: Blick tillbaka | Prins Wilhelm

Prins Wilhelm

Blick tillbaka är skriven av Prins Wilhelm (1884–1965). Boken utkom år 1952 och samlar ett antal texter ur Prins Wilhelms tidigare produktion.

* * *

I sitt förord skriver Prins Wilhelm att texterna i Blick tillbaka inte är nyskrivna, utan har hämtats ur Där solen lyser (1913), Alle mans katt (1938), Fritt land (1941) och Episoder (1951). Han har enbart, berättar han, ordnat dem i kronologisk ordning. Det är alltså här fråga om en urvalsvolym. 

Karaktären på texterna är i allmänhet mer eller mindre självbiografiska eller så är det de skildrar självupplevt.

Intressantast i prins Wilhelms berättelser är de personhistoriska aspekterna. Prinsen kommer ju från en miljö som annars varit tämligen väl skyddad bakom draperier: han är son till Gustaf V, sonson till Oscar II, broder till Gustaf IV Adolf och gammelfarbror till Carl XVI Gustaf. 

Prins Wilhelms mor, drottning Victoria, var dotterdotter till kejsar Wilhelm I. Prins Wilhelms hustru mellan åren 1908–1914, Maria Pavlovna, var kusin med tsar Nikolaj II och sondotter till tsar Alexander II.

Det är alltså en oerhört monarkisk och furstlig miljö som är Prins Wihelms släktmässiga omgivning. Men själv kom han att ge sig på en bana inom flottan. Senare blev han känd för sina kulturella intressen och kom genom sitt omfattande författarskap att kallas diktarprinsen. Han skrev både prosa och poesi.

* * *

Texterna som samlats i Blick tillbaka är till tonen är i allmänhet mycket välkammade och lätt förnumstiga. Stundom levererar prinsen någon käck truism. 

Men där finns också genuint personliga uppgifter. Han skriver om sitt mindervärdeskomplex som ung, ett mindervärdeskomplex som han länge fick kämpa med. Man tror som läsare att den kadaverdisciplin prinsarna underkastades beträffande lydnad säkert inverkade på utvecklandet av ett sådan problematik. Prinsen skriver: ”Vi hade blivit tillsagda hundra gånger att inte fråga, bara lyda.” Sådana verkar förväntningarna varit på dem.

Prins Wilhelm skriver om sin konstnärliga och synnerligen konservativa moder, drottning Victoria, som utåt höll oerhört strikt på hovetiketten, men pekar också på att hon privat hade andra sidor. Han skriver:

”Medan hon mellan fyra väggar levde som den anspråkslösa och enkla människa hon i själva verket var, fördömande lyx och överflöd, höll hon styvt på att utåt uppträda med den värdighet hennes ställning fordrade.”

Prinsen kan inte klart svara på om hans mor var en lycklig människa. Kanske skickade hennes långt drivna självdisciplin glädjen i någon mån på flykten: man får det intrycket av de glimtar Prins Wilhelm ger. 

Skildringar av Prins Wilhelms far, Gustaf V, är emellertid betydligt färre än skildringarna av modern, åtminstone i denna bok. 

Desto mer har prinsen att berätta om sin farfar, Oscar II, som för den unge prins Wilhelm verkar framstått nästan som ett sagoväsen med sin ståt och sitt stora, grå skägg. Han var konung av det gamla slaget. Oscar II hade lätt för att prata med folk men bar också med sig en medvetenhet ”om sin intellektuella överlägsenhet”. 

Oscar II framstår som en skicklig skådespelare som tror sig vara den roll han fått. ”Ytan, symbolens fasad, var huvudsaken på ett helt annat sätt än i våra dar.” Och Wilhelm skriver: ”Människan bakom purpurn kom jag aldrig nära.” 

* * *

Prins Wilhelm skriver också om andra äventyr. Bland annat om livet till sjöss i en text som svämmar över av sjömanstermer; det må förlåtas en om sjölivet obildad läsare om det verkar nästan koketterande att så slänga sig med ett de invigdas språk.

Under en sjöresa där prins Wilhelm hamnar i Istanbul kom han att besöka sultanen Abdul Hamid. Sultanen verkar i all sin avskilda ståt inte imponerat särskilt på svensken:

”Själv satt jag bredvid Abdul Hamid. Han verkade kutryggig och maläten, ansiktshuden låg spänd under framträdande kindknotor,  nästan tyckte på nära håll mer lik en gams än en örns, blicken iskall och skägget färgat. […] Samtalet mellan oss fördes med tolk och blev därefter: frasrikt, artigt och intetsägande.”

Ett annat äventyr var när prins Wilhelm var med vid konungakröning i Siam, och ytterligare ett annat när han mer eller mindre oförmodat kom att som en av två ryttare eskortera tsar Nikolaj på en paradrytt genom Moskva.

Om tsaren har han ett och annat att berätta. 

Prinsen ”kände honom ganska väl”, berättar han. Han verkar nästan ömka Nikolaj, att han föddes just till härskare och tsar och inte till något annat som han passat bättre för. Prinsen verkar genuint tycka om Nikolaj som person, och skildrar hur avspänd Nikolaj kunde vara i familjekretsen, där han helt enkelt kallades ”Nicky”. Där var han ”[e]n glad, godmodig, vänlig människa utan skymten av yttre åthävor, enkel och hjärtlig i sitt sätt.” 

Men prins Wilhelm överskyler inte Nikolajs olämplighet som kejsare: han berättar att hans politik, som han förde utan att riktigt inse vad som hände utanför palatset, blev allt olyckligare och att han själv därmed kom att bereda sin egen undergång.

* * *

Det finns också mycket annat mer som prins Wilhelm berättar om, och som det kunde finnas skäl att analysera. Men det ovan relaterade ger emellertid några inblickar i världen bakom de monarkiska kulisserna som jag själv tycker är intressanta, inte minst då prins Wilhelm inte är en utomstående, utan i högsta grad en av de medverkande: han skriver inte om kungligheterna och aristokraterna som en utomstående, utan han skriver om sin mor, sin farfar, sina släktingar. 

Närheten innebär naturligtvis särskilda problem rent källkritiskt, men ingen kan förneka att prinsens uppgifter kommer från sammanhang som få andra haft tillgång till.
– – –
Prins Wilhelm, Blick tillbaka. Stockholm: Vingförlaget, 1952. 207 sidor.

Bokrecension: Ängslans boningar | Per Gunnar Evander

Ängslans boningar. En dagboksroman är skriven av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången år 1980.

* * *

Per Gunnar Evander lyckas i Ängslans boningar skapa en känsla av absurd, skör drömskhet, fastän han hela tiden använder en mycket realistisk berättarteknik. Så flyter den verklige Per Gunnar Evander samman med romanens jag, vid namn Per Gunnar Evander, på ett sådant vis att läsaren får det svårt att avgöra var fiktionen börjar och verkligheten tar slut. 

Romanens Evander är författare och refererar till sammanhang den verklige Evander befunnit sig i, men han skriver också ingående om sin broder, som ska ha tagit sitt liv. En sådan bror hade emellertid inte Evander i verkligheten. Fiktion och fakta växlar om på ett effektivt och konstnärligt intressant sätt.

Vari består då det drömska, eller rättare mardrömska? 

Jo, romanens Evander får efter att hans flickvän försökt att döda honom vila ut hos Henry och hans hustru. Henry är en gammal ungdomsvän från Evanders tid som löpare. Evander lovar att för denna tjänst göra vännen en tjänst i framtiden.

Det dröjer elva år, sedan hör vännen Henry av sig. Han behöver hjälp med att gräva ut en vattenledning för att hitta en läcka. Naturligtvis ställer Evander upp. Men arbetet är absurt omfattande. Det grävs för hand, och sträckan kan bli flera hundra meter lång om inte läckan visar sig, och det är tjäle och vattenledningen ligger långt ner under marken. 

Evander blir kvar i månad efter månad och gräver med spade och hugger med korp. Först hjälper vännen Henry till, men dennes hälsa blir allt sämre och till sist är det mest Evander själv som dag efter dag står där i den iskalla löpgraven. 

Det absurda består då bland annat i den brist på proportion som finns mellan den goda gärningen som innebar att den utsatte Evander fick husrum och mat under en tid för elva år sedan, och de långa månader av synnerligen hårt fysiskt arbete som gentjänsten innebär, med husrum och mat som enda lön.

Evander knotar på, funderar ibland på att ge fan i alltsammans, men fortsätter ändå. Han verkar inte notera den hänsynslöshet som vännen måste ha för att hålla kvar honom i detta arbete denna långa tid, istället för att försöka anlita professionell hjälp som kan hitta läckan enklare än att gräva hundratals meter genom frusen mark.

Man lockas alltså som läsare att tänka sig sökandet och det tunga grävandet som ett symboliskt uttryck. Åtminstone kan läsaren använda berättelsen på så vis: är grävandet ett uttryck för ett sökande efter mening? Eller kanske ett sökande efter vad som möjligen är fel och skaver?

Hursomhelst, oro genomflyter på ett obestämbart sätt romanen, vare sig det nu handlar om den hänsynslösa behandlingen av Evander, eller om de halvkvädna visor som kommer ur Henry och hans hustru, som antyder att de har mer inom sig än vad man först tror. 

På något vis kan man inte heller, trots allt, låta bli att känna medlidande med den allt sjukare, allt ömkligare, alkoholiserade Henry – han är vilsen men verkar inte själv förmå att hitta rätt, att hitta balans. Han är mycket tung, fysiskt, ja, men också psykologiskt.

Ängslans boningar är som berättelse litterärt intressant. Kanske är den väl utdragen – men historiens längd gör att det skapas utrymme för smygande oro, som möjligen inte kunnat uttryckas lika effektivt annars. Och allt det outtalade i romanen ger också gott om utrymme åt läsaren att själv försöka förstå om det finns ett djupare liggande budskap här, och i sådant fall vad det kan vara.
– – –
Per Gunnar Evander, Ängslans boningar. En dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1980. 253 sidor.

Bokrecension: Uppror bland marsvinen | P. C. Jersild

Uppror bland marsvinen är skriven av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1972.

* * *

Det går inte att ta miste på berättarglädjen när P. C. Jersild skildrar anekdoter ur sitt liv. Även när anekdoterna i sig är mest intressanta för en trängre krets, är de fortfarande underhållande att ta del av, på grund av Jersilds flyt i berättandet och hans muntra och mustiga ton.

De första hågkomsterna som vi får glimtar av i Uppror bland marsvinen daterar sig till 1940-talet, och de sista till början av 1970-talet, strax innan boken publicerades. 

Det är barndomsminnen och det är minnen från studietiden och det är minnen från arbetslivet. Vi som inte var med under dessa decennier får med läsningen en myckenhet av tidsfärg: jag upplever att Jersild förmår fånga inte bara det som händer, utan den tid och den miljö varuti det händer på samma gång: företrädesvis ett folkhemskt Sverige, präglat av socialdemokratiska värderingar.

Det är emellertid inte bara berättartonen som är sympatisk. Jersild själv ger varje intryck av att vara en sympatisk människa. Hans självbiografiska texter tyngs inte ner av någon skymmande narcissism, utan Jersild har förmågan att, vad det verkar, se på sitt eget förflutet med en blick som inte förställer perspektiv. Åtminstone är förmågan att göra så en sympatisk egenskap.

* * *

Två av avsnitten i Uppror bland marsvinen vill jag särskild understryka som läsning av särskilt och bestående värde. 

Dels rör det sig om en text som på ett förträffligt sätt beskriver tillvaron i den statliga byråkratin, när läkaren Jersild är arbetsmedicinsk konsult hos Statens personalnämnd. 

Jersild hamnar då bland annat på någon slags seminarium med Riksrevisionsverket, där herrar byråkrater omsider jagar upp sig betydligt över att Jersild i ett radioprogram lyft fram en problematik kring huruvida Riksrevisionsverkets försök till ekonomisk effektivisering av statsapparaten möjligen kan leda till försämringar för personalen i statliga verk, till exempel genom att tjänster tas bort. Dylikt är tydligen att anse som ofint ifrågasättande av målsättningar, till skillnad från att diskutera detaljfrågor. 

Alltsammans i detta kapitel ger intryck av satir, men antagligen hände det ungefär som Jersild berättar. Han skriver ju trots allt om sin bok i baksidetexten så här: ”Allt är sant, mer eller mindre.”

Den andra texten skildrar hur Jersild besöker Moskva 1971 under en socialmedicinsk studieresa. Och han har tandvärk.

Samtidigt som Jersild skriver om hur han försöker komma åt tandvärken associerar han vidare från det ena ämnet till det andra: huruvida man kan mäta lidande på ett sådant sätt att det kan jämföras, till exempel. Och risken för att fascinationen för de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget utvecklas till en slags ”aggressionspornografi”. 

Jersild konstaterar vidare att Stalins grav numera pryds av hans byst: vid ett besök fem år tidigare saknades förutom bysten även blommor på platsen. Och å ena sidan ser han vilken läkartäthet som finns i Sovjet, å andra sidan möter han ideologisk renlärighet som han står frågande inför. 

— Till sist lämnar Jersild sitt hotellrum och tar tandvärken med sig och konfronteras med en dödfull ryss, som han försöker hjälpa, innan han inser att även fyllan kan ses som en sista protest mot regimen. 

Detta konstaterande kan vara bland det mer kritiska som Jersild får ur sig om Sovjet i detta sammanhang och vid denna tid, utan att för den sakens skull i egentlig mening gilla det sovjetiska systemet.

* * *

Uppror bland marsvinen låter läsaren ta del av Jersilds tid som värnpliktig, som amanuens på Karolinska Institutet, hur han räddar en övergiven karp som finns bland försöksdjuren där, och vi får också ta del av hans erfarenheter som lungsjuk, med mera. 

Jersild skriver med schvung, och till och med en del texter som egentligen inte genom sitt sakliga innehåll berör så mycket får genom språket ändå sitt skimmer över sig. Och framförallt ger boken inblickar i en annorlunda tid — som ändå fanns för inte så längesedan. 
– – –
P. C. Jersild, Uppror bland marsvinen. Göteborg: Författarförlaget, 1972. 193 sidor.

Bokrecension: Sorgemusik för frimurare | Lars Gustafsson

Sorgemusik för frimurare är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936–1916). Boken utkom år 1983.

* * *

Tre personer står i fokus, två män och en kvinna. De förenas av en tids gemensamt förflutet i 1950-talets Uppsala och Stockholm. Men sedan drar deras respektive liv iväg med dem åt olika håll. De blir minnen för varandra — på sin höjd. 

Jan är ung poet, publicerad sådan och hyllad sådan. Så slutar han publicera sig, far till Afrika och ägnar sig åt en affär i Senegal, och åt att skjutsa turister i båt på floden. Anne-Marie studerar musik, och har åratal senare smärre roller på en scen i Göteborg. Det stora genombrottet kom aldrig. 

Hans är fysiker, gör internationell akademisk karriär och bosätter sig i USA. Han bjuds in på internationella konferenser för att tala om hur man kan reglera spridning av kärnvapen, men han vet med sig att det redan är för sent att göra något.

* * *

Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan. Särskilt Hans och Anne-Marie har i början inte, men senare i boken dock blivit cyniska, desillusionerade. Den stora tröttheten har lagt sig över dem och idealen har dött. De glider genom tiden i en tillvaro de inte har riktig kontroll över. De lever i ett allt mer påtagligt främlingskap inför världen.

Yttre handling är begränsad. Några möten. Några antydningar till intrig, en intrig som gör att Jan tvingas från Afrika. — Kan det vara detta förlaget i baksidetexten åsyftar med ”en yttre ram av internationell agentroman”? 

Och sömnlösheten som Hans har att hantera, bläddrandet i telefonkataloger och uppsökandet av ungdomskärleken känner vi för övrigt igen från Berättelser om lyckliga människor (1981). 

Det är stämning och hållning som är det mest betydande och bärande innehållet i Sorgemusik för frimurare.

När Hans en kväll umgås med en vän hamnar de i ett samtal om tilltagande nihilism, om hur människorna saknar skyddsmekanismer mot kaos. En gudomligförklarad stat kan försöka sätta barrikader i vägen, men den är inte stark nog: människor räds inte makt eller våld längre. De bryter igenom – till tomheten. 

Ann-Marie å sin sida upplever sin situation så här: ”... världens obeskrivliga blindhet fyllde henne med en känsla som liknade klibbigt äckel. Existensens klister.”

Gustafsson berättar alltså om hur människorna förhåller sig till den tomhet de ställs inför.

Kanske har poeten Jan, som slutade skriva dikter och slet upp sina rötter för att plantera dem i Afrika, blivit den av dem som ändå, trots allt, nått någon form av lycka. Eller åtminstone en tillfredsställelse. Han fick inte ett liv fylld av ett jagande efter stipendier och möjligen medlemskap i kulturella sällskap. Han fick tillbringa sin tid nära jorden, arbetande i affär och som flodbåtskapten.

* * *

Sorgemusik för frimurare ställer oss också inför frågor om Tiden som sådan. Tiden som en linje som kan ritas i olika riktningar, där vi dock bara kan se vart färden egentligen burit när vi ser bakåt. Och Hans tänker i ett sammanhang: 

”det enda man kunde se av sitt liv var det förflutna och det förflutna bildade en tät och gåtfull skog som stelnade i ögonblicket. [/] Men ögonblicket självt var alltid fullständigt tomt.”

Jag förstår det som en reflexion kring att punkten i tiden som han står på är tom, existerar utan att vi kan överblicka se innebörd, men från denna punkt kan vi kasta blickar bakåt och se vårt förflutna, ett förflutet som vi inte kan ändra, som har förstenats och som kan vara svårt att skärskåda.

* * *

Gustafsson placerar skickligt in sina romanfigurer i en historisk kontext: när han berättar om ungdomskretsen i Uppsala nämner han också personer från tiden och miljön som är högst verkliga, och även platser som jag förmodar är lika verkliga. 

En viss samhällssatir kan också anas. Särskilt effektivt blir det när Jan på en hotellrestaurang i Dakar råkar hamna bredvid ett team som ska förbereda inför en dokumentär för Sveriges Television. Teamet har alla de rätta åsikterna. De vet hur det egentligen ligger till med förtryck och kolonisering, och ser till exempel den imperialism som ligger bakom att man i Senegal till teamets förtrytelse talar franska – i stället för engelska.

* * *

Sorgemusik för frimurare är en stillsam och dyster roman. Men den ställer den stillsamma och dystra läsaren inför frågor som jag tror är viktiga att ställa sig som människa, ja, som en varelse som har att förhålla sig till tillvaron: hur hanterar jag möjligheten av kaos? Kan jag leva lycklig även med tomheten under fötterna?
– – –
Lars Gustafsson, Sorgemusik för frimurare. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1983. 223 sidor.

Bokrecension: Vägar och möten | Tage Aurell

Tage Aurell

Vägar och möten (och blad för vinden) är skriven av Tage Aurell (1895–1976). Boken utkom år 1960

* * *

Bland det allra mest värdefulla som man hittar mellan pärmarna av Vägar och möten – åtminstone från mitt perspektiv som är särskilt intresserad av Vilhelm Ekelund – är de skisser av vardagstillvaro med Ekelund som återfinns först i boken.

Det finns inte mycket skrivet om Vilhelm Ekelunds privatliv, men denna text ger några drag från när Aurell var inneboende hos den folkskygge författaren på 1940-talet. Samma text är för övrigt, så vitt jag minns, tidigare publicerad i En bok om Vilhelm Ekelund (1950).

På liknande sätt ges några drag av poeten Gunnar Björling, när denne besöker Tage Aurell i värmländska Mangskog. 

Så finns vidare en längre text om en bok av den norske skalden Olav Aukrust, en text försedd med halsbrytande många citat. Norskan är svårläst för mig, men det finns en ordlista med sist. I dag äger väl en uppsats som denna främst intresse för litteraturhistoriska specialister på nordisk lyrik.

Intressantare för mig framstår då Aurells olika skildringar av Fröding och hur personer ur Frödings diktning levt och ännu lever i Värmland vid tiden för Aurells eget skrivande. Själv bodde den unge Fröding hos släktingar på prästgården i Aurells Mangskog en tid. Då var han en tyst figur, vad det verkar, med skarpa, iakttagande ögon som sedan kunde göra det han sett och hört till poesi. 

Levande ögonblicksbilder bjuder sådant som följande på: en skräddare minns hur han som pojke en gång rott Fröding med kamrat ut på sjön, där Fröding och kamraten druckit annat än vatten. 

Och ”Lelle Karl-Johan” som skildras i en dikt av Fröding identifieras med en man som visar sig ha emigrerat till USA och blivit sjöman. Aurell träffar honom när han hälsar på där hemma. Då är torpet där denne en gång bott borta. Och Fröding har han själv inget minne av.

Aurell skriver också om några händelser och om samvaro i Frankrike, samt om en vistelse på Patmos, där en gång evangelisten Johannes ska ha bott.

* * *

Vägar och möten är en splittrad bok, som verkar ha tillkommit för att bevara texter av olika slag från förgängelse, texter som var och en är litterärt och ibland historiskt värdefulla, men som sinsemellan har olika teman. Bokformatet bevarar och tillgängliggör, som bekant. Därmed är Vägar och möten också värdefull: särskilt beträffande de glimtar av Vilhelm Ekelunds familjeliv som läsaren får, och likaså de skymtar av den frödingska tillvaron i Mangskog som Aurell bjuder på, och som honom förutan antagligen varit svåra att spåra upp i dag.
– – –
Tage Aurell, Vägar och möten (och blad för vinden). Stockholm: Rabén & Sjögren, 1960. 165 sidor.

Bokrecension: Ingen människa är en ö | Sture Linnér

Ingen människa är en ö är skriven av Sture Linnér (1917–2010). Boken utkom år 2007.

* * *

För att en bok som Ingen människa är en ö ska kunna sättas in i ett sammanhang är det rimligt att känna till något om vem Sture Linnér var. Därför först några ord om honom.

Sture Linnér är nog i dag mest ihågkommen som en stor vän av Grekland. Han kunde dess historia och kände dess nutid och var dessutom periodvis bosatt i landet. Linnér blev professor i grekiska språket och litteraturen. Och så var han gift med en grekisk kvinna, Clio. 

Kort sagt: Sture Linnér kunde Grekland. 

Men det är inte allt. Linnér kom också att ägna sig åt internationellt arbete. Dels i Röda korset, och dels för FN, där han under Kongokrisen blev Dag Hammarskjölds närmaste man. 

Redan av det nu sagda kan vi förstå att Sture Linnér hade mycket stora kontaktytor. Han träffade grekiska bönder under den tyska ockupationen. Han kände Dag Hammarskjöld personligen. Han var med på ett hörn under Vita rosens verksamhet genom att dela ut en del flygblad. Och han var kompis med Barbro ”Bang” Alving. 

I Ingen människa är en ö skriver Linnér några texter för att hylla en del av sina vänner och bekanta, personer som han uppenbarligen imponerats av i någon mån, eller personer som gjort stort intryck på honom. 

Det är ofta människor som gjort motstånd eller som stått mot strömmen. Linnér skriver att de samtliga ”ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig”. Han menar också att dessa personer ”förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka”.

* * *

Så vilka är det som Linnér berättar om? De är av högst olika typer. 

Vi har generalmajoren Gösta Törngren. Då Linnér var inkallad på Gotland under andra världskriget fann han gemenskap över gradnivåer med den botaniskt intresserade och bildade militären, som en gång blivit degraderad och befordrad direkt efter vartannat av marskalken Mannerheim.

I ett annat porträtt berättar Linnér om en kambodjansk flicka som han en gång mötte i ett gästhem i Kambodja. Hon har lidit svårt under Röda Khmererna och satt nu och läste ett kambodjanskt urval av Aristoteles-texter. Linnér bestämde sig för att hjälpa henne och smugglade henne över gränsen till Thailand. Han skulle senare oväntat träffa henne igen i ett flyktingläger i Somalia. Där stod hon och delade ut mjölk i sin tjänst för Röda korset.

Givetvis berättar Linnér också om sin vän Dag Hammarskjöld, en person som det nog inte alltid var så lätt för utomstående att komma nära. Linnér verkar emellertid ha kommit in i Hammarskjölds privata sfär och blivit en vän på riktigt, samtidigt som de jobbade tillsammans. Linnérs hågkomster är naturligtvis ovärderliga. 

Värt att notera är ju att det först var tänkt att Linnér och Hammarskjöld skulle sitta båda två i det flygplan som kraschade, varvid Hammarskjöld dog. Generalsekreteraren hade dock precis innan avfärd uttryckt att det var onödigt att de båda lämnade Leopoldville. Linnér steg av, och det räddade hans liv.

Det är knappast långsökt att Linnér dessutom lärde känna Giorgos Seferis, nobelpristagare i litteratur 1963. Om denne man skriver han också inkännande och varmt. Likaså om Allan Edwall, vars teknik som skådespelare vi får stifta viss bekantskap med.

Och Linnér skriver också om ytterligare fler personer som han träffade under kortare eller längre tid av sitt liv.

* * *

Olika kapitel i Ingen människa är en ö är skrivna på olika vis. Ibland berättar Linnér sina minnen på mer traditionellt vis, ibland återger han långa avsnitt ur brev han skickat och fått. De senare gör ju att läsaren upplever att man kommer alldeles särskilt nära de porträtterade. Man läser ju faktiskt deras privata budskap till en vän. Dessutom citerar Linnér gärna ur dikter.

Porträtten skiljer sig från vanliga biografiska framställningar på så vis, att de förra i de flesta fall är vänporträtt. De är avsedda att vara hyllande, men de är likväl inte måttlöst, ogrekiskt berömmande. Linnér ska också ha en eloge för att han undviker att ställa sig själv i strålkastarljuset på narcissistiskt vis; han finns med, eftersom han själv är den röda tråden mellan skildringarna, och vi förstår att han många gånger varit viktig, men han är inte huvudsaken: det är hans vänner, de porträtterade, som är det centrala, och de människor som de var.
– – –
Sture Linnér, Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts, 2007. 167 sidor.

Bokrecension: Banbrytare och stigfinnare | Henry Olsson

Henry Olsson

Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser är skriven av litteraturhistorikern Henry Olsson (1896–1985). Boken utkom år 1984.

* * *

Banbrytare och stigfinnare är en tung liten bok, där litteraturhistorikern Henry Olsson, likaledes ledamot av Svenska Akademien sedan 1952, i ett antal samlade texter från olika sammanhang framförallt berättar om människor han haft med att göra eller som han är väl inläst på.

De flesta av texterna förefaller en gång ha framförts som anföranden och de kommer från olika tider. Den äldsta är daterad 1951 och den yngsta 1975. En text är inte försedd med årtal.

Något av det särskilt intressanta i samlingen återfinner vi i de texter som behandlar Henrik Schück (1855–1947) respektive Martin Lamm (1880–1950), två litteraturhistoriska portalfigurer, där den senare är den förres lärjunge inom området. Olsson berättar inte bara om dessa personers bakgrund och verksamhet, utan också om hur de framstod som personer.

Språkvetaren och dialektforskaren Bengt Hesselman, som också behandlas, var dock sedan tidigare okänd för mig. Olsson vidgar här mitt vetande genom sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare på stol nummer 5.

Givande är också den djupa genomgången av Hjalmar Branting, hans far och mor och hans äktenskap. Arbetarhövdingen vars anletsdrag man gärna tänker sig huggna i monumental sten blir här en mjukare och mänskligare. 

Vidare läser jag gärna den korta skissen över Per Hallström skriven dennes dödsår, 1960. Olsson belyser det bestående och det bittra hos denne författare som mötte ödet att bli ställd i skuggan redan under sin livstid.

* * *

Henry Olssons prosa i dessa tal och texter är massiv. Sida upp och sida ner levererar Olsson stycken som äger tyngd men knappast mycket av stuns. De är seriösa, sällan publikfriande. Kanhända kan de i de flesta fallen karaktäriseras som akademiska i tonen, såsom akademiska texter skrivs när de ska läsas av andra akademiker. De är rejäla, utan utsmyckning.

Banbrytare och stigfinnare är givande läsning för var och en som vill utöka sin förståelse för det litterära Sverige under de personers tid som däri skildras. Till största delen då sent 1800-tal och första delen av 1900-talet. Det är en liten bok med stor tyngd, både språkligt och innehållsmässigt.
– – –
Henry Olsson, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1984. 186 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.

Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Italienska bref | Per Hallström

Florens, Toscana

Italienska bref är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1901.

* * *

Per Hallström tycker mycket om Italien. Det är ifrån resor till detta land i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som texterna i Italienska bref kommer. Texterna beskriver städer han besökt och människor som han träffat och i stor omfattning rika naturintryck, som han med exploderande färger och mängder av adjektiv låter oss få del av. 

I huvudsak är det platser i den norra delen av landet som breven handlar om, men han har även besökt Sicilien och andra områden. Rom finns med, men det verkar vara Toscana som vunnit hans hjärta framför allt, möjligen tillsammans med Venedig.

I dag är det givande att läsa Hallströms Italienska bref inte minst av den anledningen att det skänker kontakt med ett Italien såsom det såg ut innan massturismens dagar; ett Italien som är medvetet om sin skönhet och sin historia, men där nordeuropéer och amerikaner inte fyller varje gata i färgglada badshorts. 

Hallström är på det stora hela, vad det verkar, tämligen ensam som utlänning under sina resor och kommer på så sätt i nära kontakt inte bara med miljöerna som sådana, utan också med människorna där. Turisthanteringen är inte, så att säga, industrialiserad och automatiserad.

* * *

Bäst är de brev där Hallström inte svävar iväg alltför långt i sina ansträngningar att beskriva något enastående och fantastiskt och idylliskt. Skildringen av ett besök i Bocca d'Arno, en bardort utanför Pisa, är av detta slag. Människorna han möter är levande och naturen också: den ännu ganska öde stranden med nästan tomma badhytter och den svårforcerade, stora sandiga skogen i närheten.

När Hallström skriver om San Gimignano, ”ett stycke medeltid midt i det flammande solskenet”, introducerar han mig till en stad jag tidigare inte kände till, men som jag får en omedelbar lust att besöka. Staden, berättar Hallström, blommade på 1200-talet, men ger nu, alltså 1901, intryck av att vara märkvärdigt bevarad såsom den då var, som om renässansen hoppats över här.

Vidare beskriver den uppenbart religiöst skeptiske Hallström katolska processioner och ceremonier, och han dröjer vid konstverk. Den beundrade Michelangelo har fått ett eget kapitel, liksom poeten Percy Bysshe Shelley, vars grav Hallström besöker i Rom.

* * *

Språket i Italienska bref är vackert, men miljöbeskrivningarna är på sina ställen väl prunkande. Det kan bli tröttande läsning i längden. Möjligen kan också meningsbyggnaden emellanåt bli en aning mer komplicerad än vad som hade varit nödvändigt. Men så är nu en gång Hallströms stil.

Per Hallströms Italienska bref skrevs under resor mellan december 1897 och juni 1901. Han trivdes där, och trivseln sprids till läsaren av hans beskrivningar. Vi kan fortfarande uppleva Italien i all dess härlighet, men vi kan inte att uppleva Italien såsom Hallström upplevde det, omkring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, annat än i beskrivningar som dessa.
– – –
Per Hallström, Italienska bref. Stockholm: C. & E. Gernandts förlags aktiebolag, 1901. 224 sidor.

Bokrecension: Händelser | Per Hallström

Per Hallström

Händelser. Noveller är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1927. 

* * *

Per Hallström får nog kallas en bortglömd författare. När han nämns, är det ofta som ”den siste nittiotalisten”, och man sätter honom därmed i samma författargeneration som Fröding och von Heidenstam. 

Läser man Sven Delblanc i det klassiska översiktsverket Den svenska litteraturen får man veta att novellen var Hallströms medium framför andra, men Delblanc skriver också att Hallström ”var och förblev en smula otursförföljd”, i det att han hade att kämpa i den litterära konkurrensen mot sådana som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Någon ”[n]ationaldiktare kunde han aldrig bli, han var intelligensaristokrat och omutligt solitär i sitt rollspel", skriver han vidare.

Vare det nu med detta som det vill, i novellsamlingen Händelser är Hallström i högform. I stort sett alla berättelserna är bra, flera mycket bra. Flera av dem utspelar sig mot slutet av 1800-talet, men en del i mellankrigstid.

Även om novellerna innehåller händelser är det emellertid knappast händelserna i sig som intresserar författaren; det är personernas psykologiska reaktioner på händelserna. Händelserna är i skildringarna bakgrunden till de reaktioner de inblandade människorna får.

Grundstämningen är vemodig. Även om solen händelsevis skiner i Hallströms noveller någon gång, är det mulet ändå. Folk dör, kämpar med sig själva, är oförstådda. Glatt är det sällan, om någonsin. Språket är balanserat och använder sig inte av stämningsskapande effekter eller överord. 

* * *

Låt mig nämna tre av de berättelser ur samlingen som gör störst intryck på mig.

Till de särskilt dystra historierna hör ”Pyramus och Thisbe”, en kort historia om två barn, en liten flicka och en liten pojke. Deras familjer har hyrt sommarhus bredvid varandra, och de råkas en dag och leker tillsammans. Det visar sig att det ena barnet smittat det andra med difteri. 

De råkas aldrig mer, insjuknar båda två och dör; man bränner på doktorns inrådan deras leksaker, och det faller sig så att man gör det i samma hög. Däri står dockan upp som flickan haft med sig den där enda dagen de lekte tillsammans.

Det psykologiska porträttet i "Flussvasen" av Magna Chorée på ett ålderdomshem är också intressant. En betydande del av hennes liv cirklar kring en livslögn, om en sedan länge passerad förälskelse i en sedan länge död man. Under en sjukdom snuddar de verkliga omständigheterna vid hennes medvetande, men hon förmår inte ta dem till sig.

”Kolmilan” handlar om en kolare som brinner till döds vid en olycka vid en mila. Nästan ingenting blir kvar av honom. När hans kamrater förstår vad som hänt tillkallar de en präst, som tar sig ut i skogen för att förrätta en begravning; det är viktigt för kolarna att den döde visas heder. Såväl den gamle prästen som kolarna skildras enkelt men mycket trovärdigt.

* * *

Per Hallström är väl värd att läsa än i dag. En novellsamling som Händelser ger vid handen att vi här har att göra med en framstående stilist och en skarpögd själaskådare.
– – –
Per Hallström, Händelser. Noveller. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1927. 344 sidor.

Omläsning: Bitterhetens syllogismer | E. M. Cioran

Bitterhetens syllogismer (fr. Syllogismes de l'amertume) är skriven av Emil Cioran (1911–1995), rumänsk-fransk filosof. 

Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.

Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.

* * *

Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.

Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han. 

Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?

Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet. 

Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”

Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”

Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.

Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.

Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad. 

* * *

Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”. 

Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form. 

Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”

* * *

Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.

Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.

Bokrecension: Resa i Sverige | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924 är skriven av Fredrik Böök (1883–1961). 

Boken utkom första gången 1924. Jag har läst en upplaga från 1928.

* * *

Året 1924 stod Bööks stjärna i zenit. Han hade varit professor i litteraturhistoria, han var den ledande litteraturkritiska rösten i Sverige. Han var ledamot i Svenska Akademien. Han hade gett ut en mängd böcker, av dem flera reseböcker. Under första världskriget hade han rest omkring i Europa och skrivit om det han sett och dem han mött. Han hade samlat sina litterära essayer i en mängd samlingsvolymer.

Kort sagt: Fredrik Böök var vid denna tid någon man lyssnade på inom den kulturella sfären i Sverige. Hans tendens var allmänt konservativ, och eftersom politiska toner anas i många av hans texter må det sägas att han var avgjort tyskvänlig och direkt avvisande mot radikal socialism av till exempel kommunistiskt och sovjetiskt slag. Och han ger varje intryck av att äga bildning av klassiskt snitt.

Han var också känd för sin goda svenska, sin stilkänsla. Det märker vi när vi läser Resa i Sverige, där Böök inte far till andra länder och berättar om sina iakttagelser, utan stannar i hemlandet. 

* * *

Den 10 juni 1924 drar Böök med sällskap från Hallandsåsen fram i en Cadillac vidare söderut till Helsingborg. De kommer till Lund och så till Smygehuk. Resan norrut går sedan via Bööks hemtrakter i Blekinge, via Kalmar och Öland vidare genom Östergötland och norrut. Siljan nås och Östersund och Haparanda. 

Man tar en avstickare i Finland, återkommer och anländer omsider i Pajala, innan kosan styrs söderut och man avslutar sin expedition den 20 juli i Stockholm.

Under resan får Böök anledning att kommentera allehanda byar och bygder. I allmänhet tycker han om vad han ser. Och uppenbart uppskattar den konservative kulturpersonligheten att åka bil. Ytterligare något man märker är Bööks faiblesse för växter; han skriver om olika blommor han ser, och nämner gärna deras latinska namn. Emellanåt får han anledning att återberätta någon historisk anekdot; dessa delar hör avgjort till bokens bästa.

Jämförelserna kan ibland blir av det mer våghalsiga slaget, men de är säkert skrivna med gott humör:

”I Kivik dröja vi; fiskläget, med de små husen inbäddade bland fruktträden, utgör den mest lyckade efterbildning som jag känner av labyrinten på Kreta, ty fast jag bott där en hel sommar och ofta besökt orten, har jag aldrig vågat mig in på de knaggliga och krokiga gatorna utan att gå vilse. Det är lättare att hitta i Berlin eller Paris.”

Frans G. Bengtsson, en annan det svenska språkets mästare, säger i en på det stora hela mycket berömmande recension av boken i Ord och Bild 1925:4:  ”Som stilist har Böök sannolikt aldrig förut nått så högt som här.” 

Och ja, boken är skriven på vackert språk, men den blir måhända en smula söt i smaken efter ett tag. Bengtsson talar om de väl många adjektiven. Och Bööks personliga farbroderlighet vilar också bekvämt över texten på något svårbestämbart sätt. Böök är en god iakttagare, men folklig kan han aldrig framstå som, hur gärna han än samtalar med folk han möter. 

Experten på Tegnér och Stagnelius är för lärd, för mycket estet, för kultiverad för att framstå som helt bekväm i samvaro med folk som är av annat slag än han själv.

* * *

Man kunde kanske tänka sig att Böök skulle svärmat för karga fjäll, ödemark och oskövlad natur. Så är dock inte fallet. Han uppskattar kulturen: hur människan brutit sig fram genom markerna och omformat dem efter sina behov. Det ligger en seger över det vilda i denna civilisationens frammarsch. 

Böök hyllar det rationella, det ordnade, det förnuftiga. Han berusas inte av friheten i stuglösa bygder, utan ser nyktert på nyttan med kommunikationer. Han skriver:

”... det gäller att slå tillbaka ödemarkens uppror mot kultursamhället. Allt som gör livet ljusare, rikare och mänskligare [är] en seger och triumf.”

Men samtidigt:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors kring oss alla.”

Vi kan vidare och konstatera att Bööks konservatism inte främst är av nostalgiskt slag, såsom den möter i denna bok. Han skriver: ”Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste det vara i öppen och fri tävlan med det nya; det skall vara älskat och föredraget för sin egen skull, på sakliga grunder och icke bara av historiska pietetsskäl.”

Kan vi kanske kalla Bööks inställning ett konservativt upplysningstänkande? 

* * *

Resa i Sverige kan med fördel läsas ännu i dag. Dels för att skapa sig en bild av Sverige såsom det mötte en betraktare för nära ett sekel sedan, och dels för att ta del av Bööks sätt att skriva svenska. Båda fullgoda skäl i sig själva att ägna tid åt boken.
– – –
Fredrik Böök, Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. 242 sidor.

Bokrecension: Lars Hård | Jan Fridegård

Jan Fridegård

Lars Hård rymmer i en volym trilogin Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) av Jan Fridegård (1897–1968). 

Samlingsupplagan som jag har läst utgavs 1949.

* * *

Lars Hård är en antihjälte. Han är inte en sympatisk man, inte en särskilt vänlig karl. Det hade varit lätt för Fridegård att skapa honom till ett ljus och en nåd i den statarmiljö där han sätter in honom, men det hade varit en idyllisering, och trilogin om Lars Hård är inte en idyll. 

Trots att berättelsen om Lars Hård åtminstone delvis är självbiografisk, har Fridegård inte förgyllt sin huvudperson.

Lars Hård är högfärdig över den bildning han samlat ihop, ser sig som särskilt utvald och förmer. Lars Hård är ansvarslös och utan praktisk kraft. Han är en son till statare, som några och tjugo år gammal återvänder till hemmiljön från fabriken i staden, och han kommer sig inte riktigt för något. Hans intressen är förvisso lagda åt det intellektuella hållet, men att ägna tid åt Nietzsche och Schopenhauer passar inte bra in i den miljö där han nu hamnat, den miljö som han kommer ifrån.

Den unge mannen charmar herrskapsfröknarna som besöker gården som statarna är knutna till, och får till ett och annat erotiskt äventyr med dem. Men en dag kommer ett brev från staden. Det är från en gravid kvinna, som kräver honom på understöd som barnafader, något han på till synes något osäker grund anses vara. Brevet, som blir till flera brev, berör honom föga, utöver att det gör honom irriterad.

Nog får Hård sig jobb i skogen, men föredrar att utföra det dåligt och eftersom han inte betalar för barnets uppfostran och följaktligen hamnar i skuld slutar det med att han tas till en tvångsarbetsanstalt, där han snart slår ner en vakt och efter en kort tid på rymmen istället förpassas till Långholmens centralfängelse. 

Så långt första boken. Andra boken handlar framförallt om livet i fängelse och tiden efter frigivningen. Sista boken handlar i stor utsträckning om hemkomsten till gården och den långa, utdragna process då Lars Hårds moder ligger för döden och till sist avlider.

* * *

Lars Hård är vagabond och drömmare och anarkist. I dag hade han möjligen behängts med någon typ av diagnos. Och nog kunnat hitta en nisch i världen där han kunnat fungera. Men då, när boken utspelar sig, passar han inte riktigt in i den miljö där han befinner sig, kringränd som den är av ännu väldiga klassklyftor. 

Han kan först inte balansera sig själv och sin situation, Han verkar ansvarslös och rå. Och just därigenom blir han så mycket mer mänsklig än alla proletärhjältar som tänkas kan. Han är människa, inte helgon. En människa som försöker att se alltmer klart på sig själv, allteftersom han dras genom misär, allteftersom också han formas och utvecklas.

Som lättare att tycka om framstår Lars Hårds gamle skäggige far, son till en rysk emigrant. Han som ständigt sätter allt under evighetens synvinkel, hänvisar till sin kära bok Världsrymdens under, och anser det mesta vara flugskit värt i jämförelse med de större perspektiven. Han har arbetat hårt, älskat sin hustru och fäller i sin kärvhet tårar när hon dött.

Som direkt vidriga framstår i kontrast grannarna kusken och hans fru. De önskar inget mer än att dra ner människor med skvaller. De drivs av andras, inte minst Lars Hårds, olycka. De har inga försonande drag som mildrar intrycket av deras elakhet.

* * *

Böckerna om Lars Hård lär väckt uppseende när de först kom ut, delvis på grund av sitt grova språk. I dag bidrar detta till att skänka boken en betydande fräschör. Vad som var vågat då ser vi kanske som genuint i dag. Till det kommer ett ganska knappt och effektivt sätt att skriva; Fridegård kan visst beskriva natur och sådant, men han svävar inte iväg i excesser. 

Knappheten underlättas väl också genom att Fridegård gör Lars Hård själv till berättare; det är hans bittra röst som går genom alla böckerna. Det är hans utveckling sedd från hans egna ögon som läsaren följer.

Det bör också nämnas, att den som vill kan i boken hitta sådant som har ideologisk bäring: kritiken mot klassamhället finns där ständigt, och en inte särskilt dold hätskhet mot kyrkan, dess läror och dess prästerskap likaså. Lars Hård själv har avgjort någon form av andlighet, kanske någon form av religion, men den är knuten till naturen, och inte till den stränga gud han mött i gudstjänsten.

Dessutom bjuds läsaren på en intensiv skildring av det tuffa livet i ett svenskt fängelse någon gång kring 1920–30-talet. Fridegård hade ju egen erfarenhet just av den tillvaron och torde därför veta precis vad han skrev om: han fick 8 månaders straffarbete på Långholmen för att han med några kamrater stulit linolja i samband med att han lämnade det militära år 1919.

Den ursprungliga trilogin om Lars Hård följdes upp med två ytterligare böcker: Här är min hand (1946) samt Lars Hård går vidare (1951). Dessa senare verk återstår för mig att läsa.
– – –
Jan Fridegård, Lars Hård. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1949. 477 sidor.

Bokrecension: På väktargången | Olle Holmberg

Olle Holmberg

På väktargången är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och -kritiker. Boken utkom år 1928. 

* * *

Vad kännetecknar en god aforism? Läser vi några av våra goda aforistiker, såsom Nietzsche och Schopenhauer, så klart, och kanske Cioran, Lichtenberg och Horace Engdahl får vi ledning. 

Jag anser detta: en god aforism skall äga något kärnfullt och på ett träffande sätt formulera en iakttagelse eller en slutsats. Den skall inte vara helt banal och skall utan pynt ändå ha poetisk utstrålning.

Sport är inte mitt största intresse, men den som spelat golf vet hur boll och klubba låter när man får in en riktigt ren träff. Ungefär samma känsla skall en aforism framkalla: ah, en ren träff!

Olle Holmberg är aforistiker och får till åtskilliga sådana träffar i På väktargången; andra bollar toppas och i bland slår klubban i gräset. Och även när det inte är fråga om rena träffar kan man ofta finna delar som är mycket bra. 

Samlingen håller för det mesta en hög nivå, men med vissa undantag. Det är naturligtvis lockande att dra en enda lång citatlista ur boken, men jag skall avstå och hänvisar istället direkt till boken, och anför bara några exempel.

* * *

Aforismerna uttrycker en viss trötthet, viss pessimism. Där finns ett inslag av bildningsaristokratisk hållning. Där finns skepticism mot det hävdvunna. 

”Om inte det mänskliga skrubbas och skrapas och ryktas och borstas och tvättas med två åtminstone en gång i veckan så luktar det.”

Här har vi en kärnfull och lätt humoristisk iakttagelse av människan, där vi märker av skepticismen mot det mänskliga som sådant. Och att det föreställda goda är inte nödvändigtvis är gott får vi läsa om i den följande aforismen:

”De goda människorna tycker illa om de onda, men det är ingenting mot vad de onda tycker om de goda, hos vilka de anar avgrunder av bakslughet och hyckleri.”

Människan smutsar beständigt ner sig, behöver hållas i ordning. Med detta inte sagt att man tar avstånd från leken; man behöver inte vara enbart stram:

”Folk ropar efter allvar och stela miner och patetiska ord. De har inte allvar nog att våga vara — icke allvarliga. Den verkligt allvarlige kan ta ett danssteg och slå upp ett skratt till och med i kyrkan.”

Ett gillande av skepticismen och att icke vara kategoriskt dogmatisk ser vi också i en aforism som denna:

”Orden kanske, några, somliga, delvis, i viss mån och så att säga är oss givna på det att vi må kunna tala sanning.”

Således ord som modererar det definitiva: det kategoriska och dogmatiska — och ger oss möjlighet att vara inte fullt bestämda. Och snyggt genomskådande är detta:

”Skillnaden mellan att citera och att säga något 'eget' är ungefär den att i förra fallet är man inte ens själv hemfallen åt illusionen att det är en nyhet man förkunnar.”

Ja, och så vidare.

Olle Holmberg skrev ut många tankeböcker och i dem hittar man fler aforismer. Men av det jag läst av honom är nog På väktargången den mest renodlade samlingen formuleringar som hör till kategorin aforistik. 

Holmberg grundstämning, hans ”levnadsstämning” för att använda Vilhelm Ekelunds term, kan jag i stor utsträckning ställa upp på, och det bidrar väl också till att många av hans aforismer vinner gillande hos mig, utöver det förhållandet att de i allmänhet är elegant formulerade.
– – –
Olle Holmberg, På väktargången. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928. 90 sidor.