torsdag 17 juni 2021

Bokrecension: Under the Black Flag | David Cordingly

Edward Teach, "Blackbeard"
Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates är skriven av den brittiske marinhistorikern David Cordingly (f. 1938). 

Boken utkom första gången 1996. Jag har läst en upplaga från 2006. 

* * *

Det får anses becksvart ironiskt att piraten har fått en aura av tragikomisk teaterskurk kring sig. Nog kunde verklighetens pirater under piratverksamhetens gyllene tidsålder använda sig av dramatiska inslag för att sprida skräck omkring sig, men deras liv var knappast arkadiska i någon större utsträckning: deras verksamhetstid var i allmänhet kort och ändades inte sällan i galgen eller på ett tämligen våldsamt vis. 

Och det var knappast var något skönt behagligt kring det lidande de tillfogade sina många offer.

David Cordingly belyser i sin bok Under the Black Flag skillnaden mellan äldre likväl som nyare populärkulturs syn på piraten i förhållande till de verkliga piraterna . 

Vad gäller de verkliga piraterna fokuserar han särskilt på åren kring 1720 och geografiskt särskilt på Västindien, Sydamerika och Afrikas västkust. 

* * *

Naturligtvis fascineras jag som så många andra av ett öde som det som blev Edward Teachs, även känd som Svartskägg eller kanske snarare Blackbeard. 

Han är rimligen en av de allra mest kända piraterna, och till skillnad från många andra i samma bransch seglade han åtminstone en tid på ett väldigt skepp, Queen Anne's Revenge. Vraket hittades vid North Carolinas kust 1996, samma år som Under the Black Flag kom ut, och identifierades säkert först några år senare. Därför har den remarkabla upptäckten inte kommit med i boken.

Men bland många andra finns Svartskägg givetvis skildrad i verket ändå, inte minst omständigheterna kring hans synnerligen våldsamma död i strid år 1718. Det slutade med att hans huvud höggs av och hängdes från bogsprötet på hans eget skepp, som så seglades in i kolonin i Virginia. 

— Ja, piraterna använde avskräckande dramatik för att tvinga sina fiender till snabb kapitulation, men när statsmakterna satte in allt starkare kraft mot dem var dramatiken också påtaglig: offentliga hängningar var ett vanligt straff, och det hände att avrättade pirater hängdes i kedjor på väl synliga platser, stundom på ett sådant sätt att högvattnet sköljde över deras kroppar. 

* * *

Det kan finnas anledning att nämna, att Under the Black Flag ibland brister i fräschör. 

Visst kan det finnas anledning att använda en annan tids språk, men att uppenbarligen föredra en svårt nedsättande beteckning som ”whores” för prostituerade känns omotiverat. Och nog klingar en av flera föreslagna förklaringar till piratens attraktionskraft märkligt: att kvinnor skulle lockas av piratens råhet, att kvinnor ”want to give him the love they feel he is missing and they want to reform his evil ways.” Sådant privatpsykologiserande kannstöperi kunde boken gott vara utan.

Under the Black Flag bjuder stundom på en explosion av detaljer som kanske hade känts mer hemma i specialstudier än i ett översiktsverk. Läsaren riskerar att drunkna i namn och datum, särskilt som bokens struktur kunde varit mer stringent. Men det kan inte förnekas att namnen och datumen ger en skärpa åt berättandet som sätter oss närmare en mängd historiska händelser.

Boken är en något rörig men mycket innehållsrik volym som hade vunnit på en viss koncentrering och en viss sållning av detaljuppgifter. Behållningen för mig blir framförallt en inblick i piraternas ofta korta liv, samt insikter kring hur samhället reagerade på dem, dessa sjöburna ligor, som med hot och våld tillskansade sig varor och människor.

Att sedan ett piratskepp kunde organiseras enligt en slags demokratisk modell, där majoriteten bestämde kapten och majoriteten bestämde destination gör dem knappast mindre farliga för dem som hade ödet att torteras, rånas, kidnappas, våldtas eller säljas av dem.
– – –
David Cordingly, Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates. New York: Random House Trade Paperbacks, 2006. 296 sidor.

torsdag 10 juni 2021

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121–180). Jag har läst verket i översättning av Mikael Johansson (f. 1972), lektor i grekiska. Johansson har även försett upplagan med inledning och kommentarer. 

Boken utkom 2021.

* * *

Det går egentligen inte att recensera Självbetraktelser. Vad jag kan göra är att anteckna några intryck efter läsningen, ungefär som om jag läst något annat ojämförligt litteraturhistoriskt verk av omistligt värde. 

Jag skall därtill försöka att inte falla för frestelsen att låta hela denna anmälan bestå av citat ur boken: det hade annars varit lätt hänt, Marcus Aurelius är synnerligen citatvänlig.

* * *

Nu till saken. Jag har tidigare läst Självbetraktelser i den föregående svenska översättningen av Ellen Wester från 1911 (med senare omarbetningar). Att återigen läsa texten i Mikael Johanssons översättning gav emellertid en helt ny upplevelse. Borta är det tunga kyrkomålet, och framme finns ett mer ofriserat språk – där ord som stjärtgossar eller skita, eller någon hel passage, inte rensats bort för att skydda förment känsliga läsares ögon. 

Det är alltså en mer egentlig Marcus Aurelius vi får lyssna till, liksom otvagad, också på så sätt att Johansson har låtit det snåriga förbli snårigt även i översättning, och det fragmentariska likaså inte tillrättalagt mer än nödvändigt. Det är precis så jag vill ha det som läsare: att få komma så nära ursprungstexten som möjligt. 

Vidare, att Johansson fortlöpande redovisar olika översättningsval i en mycket omfattande notapparat gör bara upplevelsen än rikare. Jag räknar i hela boken till 609 noter! — Och där hittar man inte bara textkritiska överväganden, utan också mer lexikala uppgifter om personer som förekommer i texten, förklaringar rörande seder och bruk och det mesta man kan önska för att utvinna så mycket som möjligt av själva objekttexten. 

Dessutom är det intressant att se hur olika kärnbegrepp på grekiska återkommer i olika sammanhang när Marcus Aurelius skriver. Allt detta gör att jag, fastän jag till min bestående ledsnad inte läser grekiska, ändå får lov att känna mig en aning inkluderad i det språkliga arbetet med översättningen.

* * *

Marcus Aurelius skrev förmodligen sina betraktelser för eget bruk, en slags själens samtal med sig själv. Att texterna överlevt till vår tid är märkvärdigt nog, särskilt som de länge var okända eller åtminstone allt annat än välkända, som Johansson skriver om i sitt innehållsrika förord. 

Vad vi nu, så långt efteråt, får möta är en tänkare som om och om igen och på olika sätt aktualiserar och aktiverar stoiska läror utifrån olika perspektiv. 

För egen del — och det måste bli tal om ett ”för egen del”, eftersom det svårt att läsa Marcus Aurelius utan att reagera rent subjektivt på vad han reflekterar kring och hävdar — ja, för egen del ser jag mig som en åhörare till stoikerna; jag är helt övertygad om att en skrift som Självbekännelser i allra högsta grad förmår tala till läsare i dag – och påverka deras liv i en gynnsam riktning. 

Det behöver inte innebära att man ortodoxt bejakar allt vad Marcus Aurelius skriver när han kommer in på till exempel metafysiska frågor, men de finns nog som kan bli hjälpta av de grundsatser som han bygger på och de tankar han använder sig av i sina betraktelser. 

En förståelse för att en händelses inverkan på oss beror mer på hur vi tänker kring händelsen än händelsen i sig själv är viktig. Att sätta saker och ting i rimliga proportioner likaså: att se vad som är vad i en helhet, och vad som är orsak, stoff och syfte, för att tala med kejsaren. Och tekniker för att motarbeta dödsfruktan kan knappast vara inaktuella så länge människor lever. Och så vidare.

* * *

En nyöversättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser till svenska är en stor händelse, som bör tilltala många olika målgrupper: de som intresserar sig för stoicismen och antik filosofi, de som intresserar sig för historia och den grekisk-romerska kulturen, de som önskar lyssna till psykologiska råd om hur man lever ett gott liv... Fastän en sådan sak står helt i ödets händer, hoppas och önskar jag likväl att detta verk ska spridas, läsas och kommenteras under många år framöver. Det håller det för.
– – –
Marcus Aurelius, Självbetraktelser. Övers. och inledning Mikael Johansson. Omslag: Pelle Sjödén. Göteborg: Daidalos, 2021. 333 sidor.

lördag 5 juni 2021

Bokrecension: Det kulturella djuret | Patrik Lindenfors

Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk ekologi och forskare. Boken utkom 2019.

* * *

Vad är en människa? 

— Åtskilliga svar på och förklaringar kring denna fråga möter i Det kulturella djuret. Boken blir en resa genom årmiljoner och genom mängder av vetenskapliga rön, där pusselbit läggs till pusselbit för att skänka en bild av den enorma komplexitet som finns inom människan, inte minst inom hennes skallben.

Det som slår mig mest, ja, fascinerar mig, är i vilken liten grad människan som individ bestämmer själv över sin varelse: generna och miljön samt betingning bevisas om och om igen vara utslagsgivande för att göra oss till dem vi är. Ja, Lindenfors ger visserligen utrymme för en variant av fri vilja i sitt avslutande kapitel, det som kallas kompatibilism. Men den fria viljans själva natur kan alltjämt ställas i fråga, så vitt jag förstår, när allt vad vi är predisponerats genom faktorer som vi inte har någon kontroll över: det rör alltifrån hur människans medvetande och tankeprocesser fungerar och vad som styr dem, till hur hennes kropp fungerar och vad som styr den. 

Jag måste dra slutsatsen att vi får lära oss inte bara att spela med de kort vi fått, utan också att viljan kring hur vi spelar ut korten ligger utanför vad vi kan påverka med en vilja frigjord från kausalitet.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Det kulturella djuret. Bokens ämnen spänner över vida landskap, och vad man än fokuserar på i dessa landskap möter man något intressant, tankeväckande och ofta förbluffande. 

Vad sägs till exempel om forskningsresultatet att personer som vunnit stora pengar på lotteri och personer som förlamats i en olycka en tid efter händelserna föga skiljer sig åt vad gäller upplevd lyckonivå? Människan verkar återgå till sin grundnivå oavsett yttre omständigheter, oavsett om denna grundnivå på individuell nivå kan vara lutad åt mer eller mindre positiv eller negativ riktning från person till person. 

Eller vem hade intuitivt trott att uppfostran i hemmiljön har mycket mindre betydelse för hur den egna personligheten blir jämfört med de egna genetiska predispositionerna och påverkan i det yttre umgänget, såsom i skolan eller kamratgruppen?

Framförallt handlar Det kulturella djuret om hur evolutionära processer fungerar, både biologiskt och kulturellt. För det visar sig att evolution inte bara är tillstädes i biologiskt avseende, utan att dessutom kulturella ”memer”, idéer, kunskaper sprider sig, tillväxer eller försvinner enligt evolutionära principer. 

Ett annat särskilt genomgående ämne är hur människan förvisso är en typ av djur, men ett djur som med tiden – i relativa termer sagt helt nyss – fått en alldeles avgörande sammansättning, som, om jag förstått det rätt, möjliggjort sekventiellt tänkande. Därigenom har människan fått ett inre verktyg som utvecklat språk och därigenom avancerad kultur.

* * *

Jag är i grund och botten humanist. Därför nalkades jag Det kulturella djuret med viss rädsla för att inte förstå eller hänga med. Och visst, det var säkert åtskilligt som flög över huvudet på mig, men jag upplever ändå att Lindenfors påtagliga pedagogiska framställningssätt, kryddad med humor, gör att jag lyckas ta till mig det han berättar om. Läsaren förs med in i svåra forskningsfält, men aldrig på ett sådant sätt att man av författaren lämnas utan stöd i att förstå vad forskningen innebär. 

Det kulturella djuret tar alltså upp många ting kring ett nav som utgörs av den generella evolutionsteorin. Den hågade kan vidare fördjupa sig genom de mångfaldiga litteraturtips man hittar litteraturlistan längst bak i boken, samt i de 366 slutnoterna, som förankrar det som författaren skriver om i forskningen.

Vad är en människa? Ett helt uttömmande kan kanske aldrig ringas in, men många, många nycklar som öppnar förståelse av människans väsen hittar man onekligen i Det kulturella djuret.
– – –
Patrik Lindenfors,
Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling
. Stockholm: Ordfront, 2019. 284 sidor.

torsdag 27 maj 2021

Bokrecension: Psykopaten | Karolina Sörman, Marianne Kristiansson

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är skriven av Karolina Sörman (f. 1980), medicine doktor, och Marianne Kristiansson (f. 1955), professor i rättspsykiatri och överläkare. Boken utkom 2019. Jag har läst e-boksupplagan från samma år.

* * *

Begreppet psykopati kan nog vara en av de mer missbrukade och missförstådda termerna vi har. Ibland kan man nästan få känslan av att det smyger omkring psykopater överallt — men så är det sannolikt inte. Inte ens den dömde seriemördaren är nödvändigtvis en psykopat.

I Psykopaten. Verkligheten bortom myten tar Karolina Sörman och Marianne Kristiansson oss med och visar vad psykopati egentligen innebär och krossar på vägen åtskilliga populära föreställningar om psykopaten. De belyser psykopati utifrån många olika perspektiv och påpekar också vad som inte nödvändigtvis är att anse för psykopati.

Till exempel får vi veta, att psykopati inte är en sjukdom, inte ens en psykiatrisk diagnos. Man kan alltså inte i det svenska civilsamhället gå till en terapisession hos en psykolog och efter ett tag få diagnosen ”psykopat”. 

Istället används begreppet som ett verktyg särskilt inom rättsväsendet, bland annat inom Kriminalvården, för att bedöma sådana saker som lämplig placering på anstalt och risk för fortsatt brottslighet. 

Psykopatiska drag, såsom oräddhet, empatilöshet och stresstålighet i extrem utsträckning kan man nog identifiera här och var hos människor, men egentlig psykopati bedöms endast omkring en procent av hela befolkningen kunna etiketteras med utifrån nu använda skattningssystem och bland män dömda till längre straff för våldsbrott antas ungefär tjugo procent uppfylla kraven för psykopati.

* * *

Sörman och Kristiansson återkommer gärna till en ny modell för skattning av psykopati, den triarkiska modellen, där man talar om tre olika domäner av egenskaper, som en psykopat kan besitta, möjligen dessutom på ett överlappande vis. Det rör sig om domänerna ”nedsatt impulskontroll och känsloreglering”, ”extrem djärvhet och stresstålighet” samt ”kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser av sitt beteende”.

En person som skattas som psykopat enligt den nu oftast använda PCL-R-modellen kan skilja sig dramatiskt personlighetsmässigt från en annan person som fått samma poängtal. Men den triarkiska modellen förmår, vad jag förstår, bättre differentiera och fånga upp olika uttryck för psykopati. Den är heller inte i samma utsträckning som PCL-R-modellen anpassad efter ett kriminellt klientel.

Psykopaten är väl förankrad i forskningen, och fastän boken är skriven på ett populärvetenskapligt och pedagogiskt vis är författarna synnerligen noga med att referera till relevanta rön i en omfattande notapparat. Den vetenskapliga ingången blir också tydlig i det att de gärna uttrycker sig försiktigt, inte kategoriskt. Det är också på grund av den vetenskapliga förankringen som författarna knappt alls adresserar frågan om kvinnliga psykopater: detta område synes inte vara forskat på i tillräcklig utsträckning för att kunna säga något med större säkerhet.

Sörman och Kristiansson konstaterar att begreppet psykopati är så behäftat med missförstånd och föreställningar att det kanske i framtiden inte längre kommer att användas; kanske är det redan nu mer givande, menar de, att hellre tala om psykopatiska drag än om psykopati. Sådana drag kan alltså vara lögnaktighet, manipulerande beteende, bristande konsekvenstänk, samvetslöshet, elakhet med mera. 

Genom att kartlägga den specifika personlighetens olika uttryck, kommer man kanske närmare en lämplig behandling eller ett lämpligt bemötande än med ett allt täckande samlingsbegrepp: psykopati. Tanken kan till exempel ligga nära till hands att det är lämpligt att bestraffa en psykopat som begått våldsgärningar, men om personen genom sin specifika personlighet med olika psykopatiska drag inte kan svara på bestraffning, så är det nog inte den lämpligaste behandlingen av honom, om man faktiskt önskar en förändring av oönskade beteenden. 

Men författarna framhåller också att vi lider brist på bra studier rörande behandling av psykopati: det saknas egentliga belägg för att det ens är möjligt, men också belägg för att det inte skulle vara möjligt.

* * *

I Psykopaten får läsaren lära sig också om bakgrunden till psykopati. Mer forskning behövs, menar Sörman och Kristiansson, men det verkar finnas både biologiska och miljömässiga förklaringar till att psykopati utvecklas och etableras hos en person.

Men orsakerna till utvecklad psykopati förefaller hursomhelst mycket komplexa att kartlägga. Sörman och Kristiansson bestrider dock att någon skulle födas till psykopat, även om starkt antisociala drag kan identifieras redan hos unga personer och den genetiska faktorn kan vara betydande.

* * *

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är en högintressant bok för alla som i sin vardag, exempelvis inom rättsväsendet, kan möta personer med psykopatiska drag. Boken avdramatiserar delvis psykopaten och pekar på möjliga förklaringar till hans beteenden. 

Man behöver inte acceptera en utåtagerande eller rentav våldsbenägen psykopats handlingar för att man försöker förstå vad det är som gör att han agerar såsom han gör. Men att förstå gör oss bättre rustade att bemöta. Och det är en viss och välkommen förståelse för psykopatens inre maskineri som Sörman och Kristiansson förser läsaren med i detta viktiga verk.
– – –
Karolina Sörman, Marianne Kristiansson, Psykopaten. Verkligheten bortom myten. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. E-boksproduktion Axiell Media, 2019. Formgivning omslag: Lena Norrman/Gnå.

söndag 23 maj 2021

Bokrecension: Markens gröda | Knut Hamsun

Knut Hamsun
Markens gröda (no. Markens grøde) är en roman av Knut Hamsun (1859–1952). 

Boken utkom på norska första gången 1917. Jag har läst den i översättning av Hugo Hultenberg i en upplaga från 1929, som försetts med en inledning av Fredrik Böök.

* * *

Jag påminns om Vilhelm Mobergs utvandrarserie när jag läser Knut Hamsuns Markens gröda. I båda fallen rör berättelsen nybyggarlivet, och de utspelar sig delvis under samma tidsperiod. Men i Markens gröda drar en man, om vars bakgrund man inte får veta något, ut i den norska ödemarken och skapar sig ett hem. Han far inte till Amerika.

Denne egensinnige vildmarkens son är Isak. Han vandrar långt innan han är nöjd med platsen, men väl där uppför han sin torvhydda, och så börjar kultiveringen. Med tiden får han hustru, barn och en allt större gård, som kallas Sellanrå. Längre fram börjar nybygge efter nybygge att skjuta upp på vägen mellan honom och bebyggelsen.

Romanen består av två delar. Den första beskriver hur Isak och hans hustru Inger etablerar sig och de öden de genomlever. Den andra ger större utrymme åt deras barn och grannskapets människor.

* * *

Markens gröda är en enastående episk roman. Särskilt personskildringen och dialogen är mästerligt utförd. Människorna nedom fjället som Hamsun skapat har liv, är mångdimensionella och komplicerade. 

Några exempel: Isak är den envise arbetaren, tystlåten och hemmastadd i skogen. Han lever gott i den värld som han skapat åt sig själv. Hustrun Inger är enkel och rak, men har lidit svårt i yngre år av sin harmynthet, något som får omfattande konsekvenser. 

Deras två söner är olika till lynnet. Sivert är en lättsammare version av sin arbetsamme fader, medan Eleseus aldrig riktigt trivs på landsbygden eller med praktiskt arbete, varvid hans begåvning å huvudet höjs till skyarna av modern när han får skrivtjänst i staden.

Men kanske att den allra mest fascinerande gestalten utgörs av den f.d. länsmannen Geissler, en äventyrlig karl med näsa för affärer som känner kortaste vägarna genom den offentliga byråkratin. Han har ett gott öga till Isak och hans hushåll och hjälper honom på allehanda vis, innan han försvinner igen, åratal i streck.

— Så kan man fortsätta och räkna upp människa efter människa som lever sina liv i lycka och olycka, i framgång och motgång. Hamsun lyckas beskriva dem alla med stor realism, vare sig de nu får vara bifigurer eller stå mer i centrum. Och han förmår få dem att prata ett naturligt språk, ofta korthugget och bemängt med underdrifter, påminnande om de norröna sagornas dialoger.

* * *

Språket i Markens gröda är mycket njutbart. Det ligger något av isbergstekniken i det: Hamsun behöver inte alltid utsäga något explicit för att man ska ana att det ligger någon halvt fördold mening under orden. 

Trots romanens episka vidd är berättandet rappt. Åren kan gå snabbt förbi, och en vandring i skogen kan utspela sig under flera sidor, när det är motiverat. Språket är ofta kargt, men mycket mättat.

Människorna står levande inför läsaren. Jag märker att jag blir rent känslomässigt engagerad i flera av dem: ser då inte Axel att Barbro inte är bra för honom? Och Barbros far Brede Olsen — borde han inte ha en rejäl käftsmäll? Och Eleseus, han som är så vilsen i tillvaron, ska han väl någonsin finna sin plats?

* * *

Hamsun förföljs nu av sitt levnadsöde såsom det kom att bli drygt tjugo år efter att Markens gröda givits ut. Den tyskvänlige författaren ställde sig under ockupationen på ockupanternas sida. Men för läsningen av Markens gröda såsom ett litterärt verk gör ett sådant öde varken till eller från för dess kvaliteter. Ja, det finns rasistiska beskrivningar i texten, men den kompetente läsaren bör kunna konstatera och hantera det, utan att nödvändigtvis låta verket ligga oläst.

Markens gröda är nämligen en konstnärligt mästerlig roman. Tre år efter att den skrivits belönades Hamsun med nobelpriset i litteratur. Det var välförtjänt.

– – –
Knut Hamsun, Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Inledning: Fredrik Böök. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929. 225+179 sidor.

lördag 15 maj 2021

Bokrecension: Loggbok | Lars Forssell

Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91 är en samling essäer, artiklar och tal av Lars Forssell (1928–2007) i urval av Crister Enander. Boken utkom år 1996.

* * *

Läsningen av Lars Forssells Loggbok blir till en vitter vandring genom 1900-talets svenska och amerikanska litteratur, för all del med avstickare även till äldre tider och andra länder. Forssell skriver personligt, inkännande och lärt om sina intryck av både författare och det som författarna har skrivit, nästan alltid på ett fint vägande vis.

Det skulle bära för långt att ens skriva en lista över alla de författarskap som avhandlas i Loggbok

Men några namn kan nämnas, vilket också kan antyda bredden i texturvalet: Evert Taube, Sigfrid Siwertz, Viktor Rydberg, T. S. Eliot, Ezra Pound, John Milton, Norman Mailer, Graham Greene, August Strindberg, med flera, med flera. — Ja, det är rent förvånande hur många gestalter som hinns med på drygt 240 sidor...!

Det finns inslag av syrlighet i texterna, men om de flesta författare skriver han hövligt, eller åtminstone inte direkt elakt. Förutom när det kommer till Fredrik Böök, i en artikel från 1979. 

Forsell slår fast Bööks enorma betydelse som litteraturkritiker (”ett blygsamt omnämnande på SvD:s recensionsavdelning smällde hundrafalt högre än en jubelorkan i den övriga dagspressen”), men också att denna betydelse inte varit av det goda slaget. Forssell skriver:

”Jag tror ingen enskild svensk person under någon litteraturhistorisk era har gjort litteraturen så mycket skada som Böök och jag tror aldrig att en man så helt utan smak har dirigerat den allmänna smaken på samma infernaliskt dryga sätt som han.”

Där har vi ett lustmord om någonsin. 

Artikeln fortsätter med att erkänna Bööks lärdom och hans "flytande prosa", men slår ner på hans ”litteraturpolitik av bismarcksk inskränkthet” varmed han ersatte det som brast i smaken. Dessutom lyckades Böök, enligt Forssell, att skapa avsky hos det svenska folket för författare som Tegnér och Heidenstam genom sitt eget hyllande av dem.

Nå, Böök-artikeln är kort och osande, mest en suck av förakt och avsky, numera nöjsam att läsa, även om man anser att Forssell här går alldeles för långt. 

En direkt motsats till denna frätande syra är den långa och analytiska genomgång som Forsell gör rörande Jan Fridegårds språk, där han reder ut vad som i Fridegårds språk gör detsamma så bra.

En annan särskilt intressant utredning är artikeln om August Strindberg, där Forssell argumenterar för att inte gräva i hans böcker, särskilt En dåres försvarstal för att söka personen Strindbergs biografi, utan låta honom ha en distans mellan sig själv som författare och det författade. Forssell skriver:

”Vi har sålunda all anledning att glömma bort den jämförande litteraturforskning som tagit till sin uppgift att sammanställa Strindbergs liv och verk och beskäftigt titta efter om allting stämmer, åtminstone i den mån vi är angelägna om vår möjlighet att uppleva honom mindre som August Strindberg, dåre, än som diktare.”

Inställningen tycker jag är sund. 

Litteraturvetenskap bör, åtminstone såsom jag ser det, mer fokusera på verken och dess teknik och egen värld, snarare än vad verken möjligen kan säga om författarens själsliv eller yttre liv. Gör man det halkar man lätt in i psykologiska spekulationer som riskerar att bli vådligt fria, hur omtyckt metoden än var en gång i tiden.

* * *

Lars Forssell skriver ibland en snårig och ganska yvig prosa. Han placerar gärna långa inskott mellan tankstreck, som gör att läsaren riskerar att tappa bort sig i meningen. Dessutom störs läsningen i just denna antologi av att korrekturläsningen är påtagligt bristfällig. 

Jag menar naturligtvis inte att Forssell skulle skriva en dålig prosa. Men läsningen av dessa texter skulle onekligen på en del ställen varit njutbarare om stilen varit en aning stramare.

Den stora förtjänsten med Loggbok är dess många inbjudande presentationer av författarskap, en del nästan eller helt nya för mig, även om namnen varit bekanta. Forssell skänker avsevärt djupseende inför vidare kontakter med böcker av de författare han skrivit om.
– – –
Lars Forssell, Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91. Urval: Christer Enander. Stockholm: Hägglunds förlag, 1996. 243 sidor.

tisdag 11 maj 2021

ESSAY: Empress of Ireland

RMS Empress of Ireland

Empress of Ireland

Den 29 maj 1914 inträffade en sjökatastrof i S:t Lawrencefloden, i närheten av Quebéc. Oceanångaren RMS Empress of Ireland rammades av lastfartyget SS Storstad. Oceanångaren sjönk på fjorton minuter. Händelsen kostade över tusen människoliv.

    Men vi ska börja från början. 


En oceanångare byggs

Arbetet med att bygga RMS Empress of Ireland och hennes systerskepp RMS Empress of Britain påbörjades i Glasgow 1904. I januari 1906 sjösattes hon och i slutet av juni samma år påbörjades jungfrufärden från Liverpool till Quebec. 

    Synen måste varit mäktig: Empress of Ireland var 170 meter lång och hade med sina sju däck plats för 1542 passagerare fördelade på 1:a, 2:a och 3:e klass. — För att sätta siffrorna i perspektiv kan vi jämföra med den betydligt större Titanic som var närmare 270 meter lång och hade plats för 2435 passagerare. Vi kan också jämföra med Estonia som var 157 meter lång och hade kapacitet att ta 2000 passagerare. 

    Empress of Ireland var alltså inte ett enormt fartyg, men likväl stort, snabbt och påkostat. Förstaklasspassagerarna hade tillgång till bibliotek, rökrum, café och andra bekvämligheter. Även andraklasspassagerarna kunde njuta av lyx på en nivå som på andra skepp endast erbjöds i första klass.


Haveriet

Men så till de ödesdigra sista dagarna. 

    Det är den 28 maj 1914 och klockan är 16.30 lokal tid. Empress of Ireland kastar loss från Quebéc med destination Liverpool. Detta är tänkt att bli hennes 96:e atlantöverfart. Ombord finns 1057 passagerare och 420 i personalen, bland dem den ganska nye kaptenen ombord, den rutinerade sjöbjörnen Henry Kendall, som gått till sjöss redan som fjortonåring 1888. Han hade dessutom överlevt ett skeppsbrott 1901. 

    Bland passagerarna ombord finns många emigranter, som bestämt sig för att återvända till Europa.

    Efter midnatt har man hunnit en bra bit ut i S:t Lawrencefloden i riktning mot Atlanten och lotsen lämnar fartyget. Innan dess har man gjort ett stopp vid det lilla samhället Rimouski, där post lastas ombord. Därefter fortsätter färden. Det är kallt, bara strax över nollgradigt.

    Klockan 01:38 siktar utkiken lanternor från den norska kolfraktaren SS Storstad. Strax därefter börjar en tung dimma lägga sig över vattnet. Dimman döljer fartygen från varandra. Exakt vad som sedan hände finns det olika uppgifter om. De två fartygen kommunicerar i vilket fall med hjälp av signaler för att indikera hur man avser att navigera. Men klockan 01:56 kolliderar Storstads för med Empress of Irelands styrbords långsida och slår upp ett nästan fem meter stort hål. Empress of Ireland springer läck under vattenlinjen. 

    Det bästa hade nu varit om Storstad kunnat stanna kvar där hon var, för att försöka hålla allt stabilt, men strömmen för bort henne från Empress of Ireland. Och nu går allt mycket fort.

    Vatten forsar in i oceanångaren och ingen har tid att stänga vattentäta dörrar, eller så går de inte att stänga på grund av den tilltagande lutningen. Kapten Kendall förstår hur illa läget är och beordrar uppassarna att väcka passagerarna, dela ut flytvästar och få i väg dem till livbåtarna.

    Strömmen går efter någon minut. Fartyget lutar allt mer åt styrbord. Vattnet går in genom öppna fönsterventiler. Många som befunnit sig i hytter i fartygets lägre delar måste snart ha drunknat medan de längre upp får försöka ta sig till livbåtarna. Bara de på styrbords sida går att använda: de på babords sida slår in i fartygssidan när man försöker sänka ner dem. Totalt lyckas man endast få några få livbåtar i vattnet.

    Till sist lutar hela fartyget så mycket, med babord sida upp, att folk kan klättra ut genom fönsterventiler och upp på sidan, och fartyget verkar först ha lagt sig till ro. Men det går bara någon minut, så reser sig aktern något och Empress of Ireland går till botten. Hela förloppet tog fjorton minuter. 

    Kvar flytande står norska lastfartyget Storstad. Med en kraftigt demolerad för börjar hon sända ut sina livbåtar för att rädda dem som kan räddas. Två andra fartyg kommer att ansluta under de närmaste timmarna. Storstad kan senare fortsätta för egen maskin till Quebec.


Döda och överlevande

Man kommer att kunna konstatera att av de 1477 personerna ombord överlever 465, av dem 10 svenskar. 1012 personer förolyckas, av dem 18 svenskar. 

    Bland de överlevande befann sig kapten Henry Kendall. När Empress of Ireland fick slagsida slungades han överbord och räddades av folk på en livbåt i närheten. Han tog befälet på livbåten och såg till att den fylldes med överlevande som sedan transporterades till Storstad. Gång på gång gav sig kaptenen sedan ut på räddningsaktioner, tills allt hopp om att hitta ytterligare överlevande fick anses ute. 

    Med ombord hade också 167 soldater från Frälsningsarmén varit. Av dessa dog 159. Grace Hanagan, en dotter till två av soldaterna, överlevde och blev med tiden den passagerare från Empress of Ireland som levde längst: hon dog 1995, 87 år gammal. Hon var ett av de endast fyra barn som överlevde haveriet. Men 134 barn dör.

    En annan överlevare från Empress of Ireland var William Clarke. Hans öde trotsar all sannolikhet: han lär nämligen ha tjänstgjort som brandman på Titanic vid hennes undergång. Det bör kanske tilläggas att rörande Clarke är källäget emellertid inte det allra klaraste.

    De överlevande fördes till det närliggande Rimouski, där lokalborna ställde upp för att ta hand om dem som inte fick plats på varvet eller tågstationen. Många fördes senare med tåg ner till Quebec. Tjugotvå av de personer som överlevt själva haveriet dog av skador de åsamkats under natten, fyra redan på Storstad. 

    Letandet efter kroppar pågick i flera dagar. En del kom att begravas i Rimouski. Identifieringsarbetet kunde vara svårt: många av de döda hade endast nattkläder på sig, eller inget alls. Somliga kunde inte identifieras av anhöriga med säkerhet, eftersom de var så skadade. Men alla fotograferades och traktens begravningsentreprenörer kallades in för att genomföra balsameringar. Enkla kistor skaffades fram. På många av dem skrevs något eller några beskrivande ord: ”kvinna”, ”man”. De döda som förblev okända begravdes i gravar märkta ”okänd”. 


Sjöförklaring

Längre fram hölls en sjöförklaring, det vill säga en slags rättegång, om det inträffade. Undersökningen leddes av John Charles Bigham, senare Lord Mersey, som två år tidigare fyllt samma funktion i samband med Titanics förlisning. 

    Det visade sig att man från respektive fartyg hade helt olika syn på vad som hänt. Kommissionen kom emellertid fram till att det rimligen måste varit Storstad som ändrat kurs under mötet med Empress of India och därmed varit den direkta orsaken till haveriet. 

    En norsk undersökning kom i sin tur att fria det norska fartyget från skuld, och placerade den istället på kapten Henry Kendall, som hela sitt liv kom att vidhålla att han inte agerat felaktigt den där natten. 

    Ägarna till Storstad dömdes emellertid att betala två miljoner dollar, något som de fick sälja Storstad för att kunna klara av. Storstads vidare historia blev dock inte lång. Hon sänks av en tysk ubåt den 8 mars 1917, sydväst om Irland.


Dykningar

Vraket efter Empress of Ireland låg inte djupt, bara omkring fyrtio meter. Man lär till och med en tid kunnat se hennes mast och skorstenar under ytan. Fartyget hade dessutom värdefull last, både post och en ansenlig mängd silver. Därför hade man först planer på att försöka bärga fartyget, men då det visade sig ogörligt kom man under sommaren 1914 att genomföra dyk på platsen. Man lyckades få upp 318 säckar med post och 212 silvertackor och dessutom omkring 250 kroppar efter avlidna.

    I dag utmärks platsen där hon och hundratals döda vilar av en boj. Platsen, 8,3 kilometer från land, är skyddad i lag, men tillåten att besöka. Vraket lutar 65 grader åt styrbord. Vattnet är kallt året runt och dessutom strömt. Fortfarande finns omkring 600 döda där. Och flera personer har mist livet vid dykningar. Somt gods har plundrats från Empress of Ireland, till exempel porslin och en av hennes propellrar. Å andra sidan har också åtskilliga artefakter kunnat tas till vara.

    RMS Empress of Ireland kom under några år att frakta drygt hundratusen emigranter till Kanada och gick ett hemskt öde till mötes, men i dag är hon inte särskilt ihågkommen i det allmänna medvetandet. Fartyget var inte störst av sin typ. Antalet dödsoffer var högt, men andra förlisningar innebar fler offer. Dessutom mullrade första världskriget igång bara någon månad efter att hon gått under. Empress of Ireland hamnade på så vis för eftervärlden i skuggan både av Titanic som sjunkit två år tidigare och kriget som började strax efteråt. 

    Det är beklagligt. 

¤ ¤ ¤

KÄLLOR

Logan Marshall, The Tragic Story Of The Empress of Ireland And Other Great Sea Disasters, 1914
Empress of Ireland 1914 2014
Encyclopedia Titanica: ”Was there a Titanic crewmember named Clarke who also survived the Empress of Ireland” 
IrishCentral: ”On This Day: The Empress of Ireland, 'Canada's Titanic,' sinks in 1914” 
The Irish Times: ”First Titanic, then Empress: an Irish man’s lucky escapes” 
National Museums Liverpool: ”The Empress of Ireland” 
Norway Heritage: ”The Collision between the S/S Empress of Ireland and the S/S Storstad” 
Parks Canada: ”Wreck of RMS Empress of Ireland National Historic Site of Canada” 
The Past And Now: ”The RMS Empress of Ireland sinking resulted in the deaths of more passengers than the RMS Titanic disaster.” 
PBS: ”Empress of Ireland” 
Power & Motoryacht: ”The Tragic Story of the ‘Empress of Ireland’” 
Shipwreck World: ”RMS Empress of Ireland” 
Titanic Norden: ”Empress of Ireland” 
Wikipedia: "Grace Hanagan
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” (Svenska) 
Wikipedia: ”SS Storstad

lördag 8 maj 2021

Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.

onsdag 5 maj 2021

Uppsägningen

Bäste Henning!

    Ursäkta ett långt mail, men det har gått nästan två månader sen jag sa upp mig, och du förtjänar en förklaring.

Du måste undra vad fan som hände. Kanske tror du att det har med Amanda att göra? Nå, hon var en grinig jävel och hon var inte den bästa chef man kan tänka sig, men jag skyller inte alls på henne. Det var nåt helt annat. Du får tro mig om du vill, men jag ska skriva som det var. Radera mailet när du läst det, är du snäll.

Ja, det är ju ingen hemlighet att konstigheter händer på firman. Saker flyttar sig. Saker försvinner. Visst vande vi oss vid det, kan knappt ens minnas att vi pratade om det. Men det var värre än att pennor slutade fungera och att stolar drogs omkull. Jag ska berätta om tre tillfällen som ändrade allt för mig.

Första, för några år sen. Jag satt i lunchrummet. Det var ett jävla oväder. Regnet slog mot fönstren. Det var bara jag där. När jag druckit kaffet gick jag tillbaka till kontoret. 

    Det satt nån i stolen vid datorn. En ung flicka. Hon vände sig mot mig. Och hon hade inga ögon, ingen näsa. Det var bara ett stort gap i ansiktet. Och det rann liksom in dimma där, som om rök sögs in i henne. Ja, fan, vad hjärtat slog hårt i bröstet på mig. — Så befann jag mig genast ute i korridoren på väg mot kontoret igen, och när jag öppnade var det tomt. Jag fattade ingenting.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den där händelsen. Som om det aldrig hänt.    

    En annan gång kontrollerade jag produktionstabeller. Det var sent, men jag ville få det klart. Jag bläddrade mellan dokumenten på datorn för att kolla upp sånt som möjligen inte stämde. Det var långsamt, tråkigt, manuellt arbete. När jag satt där och skrev slocknade skärmen.

    Jag blev rädd att jag inte sparat vad jag gjort och tryckte snabbt på on-knappen. Skärmen vaknade igen. Men nu var det nåt annat där. I ett svagt grått ljus såg jag korridoren utanför kontoret, korridoren ner mot lunchrummet. Det var fullt av folk där, de gick i långa led, som om de stod i kö. En kö i ena riktningen, en kö i andra riktningen. Jag såg inga ansikten, bara gestalter, och hur de stelt rörde sig. Genast iskall vände jag mig mot dörren. Och det knackade! — Amanda tittade in. ”Är du kvar än?”, sa hon. 

    På nåt sätt fann jag mig och sa att jag ville bli klar med kontrollen innan jag gick hem. Amanda sa att hon avrundade nu och sa god kväll. ”Hej, hej”, sa jag. När hon stängt vände jag mig mot skärmen igen. Nu var de långa tabellerna med siffrorna där igen.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den händelsen också.

    Det sista hände ju ganska nyss, några dagar innan julledigheten. Jag kom som vanligt in vid åttatiden, hängde av mig på kroken bakom dörren. Sen gick jag till lunchrummet och hällde upp en kopp kaffe som jag drack medan jag bytte några ord med dig, Henning. – Ja, du var faktiskt i tid den gången. Vi pratade om din nya Volvo. 

    Jag hade några avstämningar med kunder att göra, så efter en stund lämnade jag dig där, och gick korridoren ner till kontoret igen. Jag öppnade dörren. Innanför fanns inget rum, inte mitt kontor. Det var ett stort, djupt hål, en avgrund. Tjock dimma rann ner för väggarna och försvann i djupet. Medan jag stod där och stirrade knuffade nån mig åt sidan, in i dörrkarmen. Jag hann inte se mer än en skugga. Men utan ett ljud hoppade den ner, föll och försvann långt ner i mörkret. 

    Jag kände hur jag blev tung i hela kroppen och höll på att falla framstupa, när du ropade på mig. Instinktivt vände jag huvudet mot dig, och du stod där vid sidan om mig och undrade om vi skulle gå ut och ta en lunch den dagen. — Jag svarade inte, kaffemuggen i min hand hade jag lutat så att jag spillt på skjortan. ”Åh, herregud, det får du ta och byta”, sa du. Förvirrad tittade jag in i kontoret igen. Allt var som vanligt. I hyllan hade jag en t-shirt, som jag snabbt fick på mig när jag krängt skjortan över huvudet.

    Det blev ingen lunch med dig den dagen, Henning. Jag sa upp mig på stående fot. Amanda skällde, men jag gick och var ute från fabriken inom en halvtimme. Sen hörde du väl inget från mig förrän min dödsannons kom i tidningen. — Det var nåt med avgrunden jag sett som inte släppte taget – jag kunde inte sluta tänka på den, jag var tvungen att veta mer, den drog mig till sig. Den satte sig inuti mig och drog ner mig inifrån och ut. 

    Nu vet jag vad den var, nu vet jag vilka det var som gick i korridoren, och jag vet till och med vad det var som satt i min stol utan ögon, utan näsa, bara med ett stort gap. Jag inbillade mig inte, bäste Henning!

    Men nu måste jag sluta. Du har fått en förklaring som räcker en bit på vägen. Kanske ses vi en dag.

    Din vän och kollega,
    Paul R.

måndag 3 maj 2021

Bokrecension: Essayer och kritiker 1915–1916 | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Essayer och kritiker 1915–1916 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1917.

* * *

Det sägs om den på sin tid så fruktade litteraturkritikern Fredrik Böök, att hans omdöme kunde avgöra ett författaröde. Så det förvånar inte att det i Essayer och kritiker 1915–1916 ryms inslag av varm uppskattning, likväl som man ibland också anar hur den tunga avrättningsbilan blixtrar till när något inte faller honom i smaken.

Att läsa Böök i dag ger ett tydligt tvärsnitt av hur den litteraturkritiska opinionen kunde ta sig uttryck för drygt hundra år sedan. Böök bör då stå som representant för en ganska konservativ uppfattning; på Strindbergsfejdens tid hade han ju också kämpat icke med Strindberg, utan med Sven Hedin och Heidenstam.

Kanhända avspeglar sig ännu fejden i de delar av Essayer och kritiker 1915–1916 som behandlar just den vid det laget döde August Strindberg. Den väldige författartitanen får nämligen en allt annat än smeksam behandling, när Böök utifrån Adolf Pauls Strindbergsminnen och bref angriper den förres mer infernaliska sidor.  Strindberg framstår snart som närmast patologiskt konfliktsökande och paranoid. Böök skriver:

"... det för [Strindberg] naturliga sättet att reagera mot alla intryck, mot människor och djur, ting och samhälle, var en oöfverlagd, rent impulsiv antipati, som var apriorisk i förhållande till alla teoretiska resonemang."

Böök citerar ymnigt ur Strindbergs brev, och idkar till och med censur i dessa: när Strindberg egentligen – som man kan utröna om man läser Nationalupplagans samling av Strindbergs brev – skrivit "skiten", anger Böök "skräpet", men påpekar därefter inom klamrar att "S. har ett annat ord"! — Det kan synas vara, om ett värdeomdöme tillåts, ett väl puritanskt ingrepp...

* * *

Med större gillande än inför Strindberg skriver Böök också om – bland andra – Almqvist och Fröding, något också om den vördade Heidenstam. Det är generellt mycket påtagligt hur han vid sina analyser använder ett då vanligt perspektiv inom litteraturvetenskapen, nämligen att genom texten söka författarens psykologi. Texterna tänks vittna om författarens inre landskap. 

En senare tid skulle gå i motsatt riktning och under namn av nykritik ägna hela sin uppmärksamhet åt texten istället, hävdande att det är hur texten faktiskt fungerar som är det intressanta, inte alls vad författaren möjligen avsett säga och ännu mindre vad texten kan tänkas säga om dennes psykologi. 

För egen del lutar jag mot ett nykritiskt betraktelsesätt vid läsande av texter, helt enkelt för att en sådan metod tar sig an det undersökningsbara på ett helt annat sätt, än den gissningslek det blir när man försöker gräva i författaren genom att gräva i texterna. 

Eftersom ett nykritiskt perspektiv är den typ av analys jag är van vid, blir kontrasteffekten när jag läser Böök naturligtvis tydlig, särskilt då när Böök analyserar Strindbergs och framförallt Frödings själsliv.

* * *

Det ryms också andra texter i Essayer och kritiker 1915–1916. Ett inte särskilt förklätt angrepp på Ryssland under rasande världskrig genom en analys av Maxim Gorkijs Min barndom förefaller mest propaganda för att Ryssland är barbariskt, något som inte alls Tyskland är, fastän somliga velat utmåla det så från engelskt håll, menar Böök. Texten är inte minst intressant som ett exempel på hur retoriken kunde se ut från den tyskvänliga opinionen i Sverige vid denna tidpunkt. 

Situationen med det pågående kriget blir också påtagligt när Böök skriver om boken Sönderjydske Søldaterbreve, vari Böök hittar åtskilliga exempel på dansk heroism. Men notera då, att Sønderjylland vid denna tid var – preussiskt.

* * *

Det kan verka som att jag varit hård mot Fredrik Böök i denna recension. Snarare än det har jag velat skärskåda det som kännetecknar delar av hans skrifter. Men Böök är inte bara den politiskt laddade litteraturkritikern eller den som med kritikens svärd uppdelar litteraturen i det goda och det dåliga. 

Han är också en alldeles lysande stilist, en av våra främsta sådana efter Tegnér. Han skriver en utmärkt svenska, som är bildad, klar och balanserad, om än välkammad i överkant. I mina ögon skadar det inte heller att han åtminstone 1916 eller 1917 ännu håller kvar vid gammalstavningen före 1906 års stavningsreform. Också det signalerar väl en viss åtminstone språklig konservatism.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1915–1916. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1917. 286 sidor.

lördag 1 maj 2021

Bokrecension: Dikter om kärlek och hat | Catullus

Dikter om kärlek och hat är en samling dikter av Gajus Valerius Catullus (c. 84 – c. 54 fvt). Urvalet  och översättningen till svenska är gjorda av Gunnar Harding (f. 1940) och Tore Jansson (f. 1936), och den förre har försett boken med ett förord, den senare med kommentarer. 

Den upplaga som jag har läst trycktes 2007.

* * *

Samtidigt som Caesar och Cicero var stora och allt större namn i det romerska riket skrev Catullus smädes- och kärleksdikter i samma värld. Dikternas franka naturell gör att de känns fräscha ännu i dag – ja, med all säkerhet kan de få pryda läsare att generas mer än tvåtusen år efter att deras upphovsman blivit stoft och aska. 

Det är förunderligt att Catullus dikter överlevt. Efter att poeten varit bortglömd sedan senantiken, som Tore Janson skriver om i sin kommentar, upphittas en handskrift med 116 dikter på 1300-talet, en handskrift som sedan dess förkommit, men bevarats i avskrifter. Av dessa 116 dikter har ett sjuttiotal översatts och tagits med i den volym som fått det passande namnet Dikter om kärlek och hat.

Det man med säkerhet vet om Catullus, berättar Gunnar Harding i sitt förord, är inte så mycket, men det man kan anta och på goda grunder gissar sig till uppgår likväl till lite mer. Det innebär naturligtvis en risk att läsa Catullus dikter biogafiskt, men så länge man är medveten om den problematiken kan metoden ändå i bästa fall antyda något mer om författarens liv.

Catullus kom från en relativt välbärgad familj i Verona och flyttade till Rom. 

Den Lesbia som han åter och återigen skriver om med kärlek, saknad och besvikelse tror man ha identifierat som Clodia, syster till den Clodius som Cicero angrep i en rättsprocess och därmed odödliggjorde. 

Harding skriver om hur Clodia var gift, men Catullus och hennes affär verkar ha varit något av det allra mest omvälvande i Catullus liv, om man nu får läsa dikterna biografiskt. Likväl kan deras saga inte få ett lyckligt slut: när Clodias make dör, är Catullus ändå ett omöjligt parti; kvinnan är för socialt överordnad för att kunna gifta sig med honom.

Nog om detta. Tillräckligt är att veta att Catullus i sina dikter om och om igen återvänder till sin smäktande åtrå och sina minnen av samlivet med Lesbia. Hon måste ha varit hans livs stora kärlek. 

* * *

Men nog skriver Catullus också om annat. Smädandet tar stort utrymme, och det kan ta skabrösa uttryck. Han drar sig inte för att kalla Caesar "Bög Remulus". Catullus själv är uppenbarligen en tid  förälskad i en viss Juventus, "vackrast av de blommor / som din släkt en gång haft och som den nu har / och skall ha under år som sen skall komma –", han som har "honungsögon", och som Catullus retar sig på har förälskat sig i någon man från "den stendöda hålan Pisaurum", och inte från Rom.

Kanske är en del av smädesdikterna i själva verket uttryck för ett gamängartat skämt vänner emellan. Nog gör till exempel dikten nummer 6 något av ett sådant intryck, där Catullus skriver om en viss Flavius. 

Catullus harangerar Flavius för att han inte berättar om sina amorösa äventyr med en flicka. Det måste bero på, menar Catullus, att hon är så tråkig, ja, kanske en "snorig slampa". Likväl är det klart att Flavius inte tillbringar nätterna ensam; det märks på hur hans kudde har "avtryck på två ställen" och på hans "sängskrälle med sitt gnälla gissel / då det skakar omkring tvärs över golvet." Flavius är nog "utknullad", menar Catullus, och han vill veta hur det ligger till: berättar Flavius utlovar Catullus att han ska föreviga de två ”i vackra verser”.

Cicero behandlas vänligare: han "talar bättre / än de Romulusättlingar som nu finns, / som har funnits och någonsin skall finnas", ett omdöme som ju stått sig till våra dagar. Rufus får det värre: han får inte ligga, eftersom han, enligt Catullus, har sådan armsvett, en "plåga som pinar var näsa".

* * *

Så omväxlar de grova smädelserna med de smäktande och passionerade dikterna. Men där finns också andra inslag, som en lång dikt med legendartat stoff om Attis som kastrerar sig för gudinnan Kybele, och som en vacker gravdikt över Catullus broder, vars grav vid Troja Catullus tydligen besöker.

Catullus dikter ger stämma åt skämtan och lidelser, och vittnar om grovkornig drift och i viss mån om fördomsfritt löje. Det är inte svårt att föreställa sig hur Catullus i glatt lag med vin och smaklig spis föredrar sina dikter i goda vänners lag, framkallande både högljudda skratt och kanske vredgat missnöje. 

Och vi får mer än tvåtusen år senare tjuvlyssna till vad som sysselsatt hans sinne, känna av den kärlek till den mystiska Lesbia som han hyser, och som ibland lyfter upp och ibland plågar honom, stundom både-och, samtidigt.
– – –
Catullus, Dikter om kärlek och hat. Urval, övers. Gunnar Harding, Tore Janson. Förord G. Harding. Kommentarer T. Janson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 122 sidor.

torsdag 29 april 2021

Bokrecension: Horatius satirer och epistlar i urval | Horatius

Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättningar av Arvid Andrén är en samling texter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65–8 fvt), översatta och försedda med förklarande ordlista av antikvetaren Arvid Andrén (1902–1999), som även skrivit företal och en introduktion.

* * *

Det är kanske inte i första hand för den poetiska skönheten som man vänder sig till Horatius i översättning, men väl för den utsökta och nyanserade bild texterna förmedlar dels av den romerska privatpersonen Horatius eget liv, dels av det romerska livet i allmänhet. 

Horatius skänker perspektiv från sin egen omgivning, både från gatunivå och från miljön kring aristokraten, vännen och beskyddaren Maecenas. Genom texterna passerar dessutom mängder av människor förbi, kvickt karaktäriserade och använda av poeten, ofta historiskt identifierbara. Horatius står mitt i den romerska världen i den första kejsartiden, och skriver om det han ser.

Så urvalet av Horatius satirer och epistlar ger förvisso en historisk vy över Rom såsom det var för över tvåtusen år sedan. Men det ger också en uppfattning av den livshållning som poeten själv vill förmedla, och som i huvudsak går ut på den gyllene medelvägen. — Inte vill han vara utfattig, men inte heller vill han vara rik med alla de omsorger, bekymmer och den oro det innebär. Bäst verkar han trivas med att själv kunna röra sig som han vill i staden, utan att behöva besvära sig med ståt.

Horatius skriver till exempel om hur han inte behöver bekymra sig om att utöka sin rikedom eller springa på visiter, inte behöver försörja ett stort hushåll. Ska han ut och resa klarar han sig med sin mula. Horatius beskriver hur han kan ta en kvällsrunda på Forum innan han återvänder "hem till min tallrik med purjo, / ärtor och tunnbröd", som förvisso ställts i ordning av hans tre slavar. 

När han sovit ut kan han på morgonen dra sig i sängen, läsa och skriva som det honom lyster och sen ge sig ut på stan igen, och så vidare. Det blir en mycket charmig beskrivning av ett förhållandevis bekymmersfritt liv, icke anfäktat av vare sig fattigdom eller rikedom.

Den rike, skriver han om i ett annat sammanhang, måste hålla koll på sina ägor, oroa sig för "ondsinta tjuvar och bränder", eller rentav vara beredd på att slavarna gör uppror. Dessutom riskerar han att inte vara särskilt avhållen, eftersom han själv bryr sig mer om sina pengar än om dem som finns i hans omgivning.

* * *

Den stora förmånen med att läsa dessa texter av Horatius är därmed den direktkontakt – visserligen förmedlad genom en översättning – som läsaren får med det romerska livet såsom det verkligen förefaller ha varit: det romerska stadsmyllret, maten man åt, det man bekymrade sig över och kopplade av med. Åtminstone verkar Horatius i detta urval i första hand dikta nästan självbiografiskt: han skriver, så ser det ut, om det som finns omkring honom och om det som han upplever.

Ett exempel på det är den resa han ger sig ut på och skriver om. 

Man reser från Rom ut till Forum Appi, där man får trängas med "båtfolk", "krogvärdar och slödder". Dit tog det två dagar att ta sig. Emellertid blir Horatius på denna plats illamående av det dåliga vattnet. På dåligt humör ser han de andra äta. 

De reser vidare per färja och plågas av insekterna i träsket de befar. De möter senare upp Maecenas och en hel rad andra bekanta, bland dem Vergilius. Längre fram får vi veta att Maecenas ägnar sig åt bollspel, medan Horatius själv, fortfarande med magproblem, tillsammans med Vergilius tar en tupplur.

På en krog ytterligare längre fram på resan lyckas krogvärden sätta eld på stället, och Horatius påpekar hur folket räddade maten och först därefter gav sig på elden. Och på en gård utanför Trivicium väntar tydligen poeten på en flicka som aldrig dyker upp, men han möter visst någon i drömmen, "som blev av smutsiga drömmar så full att den gav mig förlösning, / medan jag låg på min rygg och fläckade mage och nattdräkt." — Efter en lång rad orter når man till sist Brundisium, och så är resan slut.

Man får onekligen en bild av resan Horatius företog sig på klaraste och det mest realistiska sätt: inte minst intagande är scenen då den stormrike Maecenas spelar boll samtidigt som Horatius och Vergilius, två av världshistoriens mest välkända skalder, hellre sover en stund.

* * *

Nog blir Horatius lite snårig att läsa i översättning. Men innehållet kommer fram, även om jag —  trots att denna upplaga faktiskt har den latinska texten parallellställd med tolkningen — inte kan bedöma i vilken grad Andrén kompromissat med originaltextens överförande för att få till sitt valda versmått på annat tungomål.

I Horatius dikter hörs den romerska pulsen slå än i dag, långt efter att imperiet förgått och dess byggnader lagts i ruiner. Poeten framstår, trots sin lyriska genialitet, som en mycket mänsklig människa, kvick och iakttagande, förnöjd med lagom mycket av det mesta, intet i överflöd eller brist. 

Vi möter detaljer och en hel levnadsstämning. Naturligtvis är det en helt annan tid och helt annan kultur än vår (slaveriets självskrivenhet är ett exempel på något för oss svårsmält, så klart), men det är likväl slående hur djupt mänsklig Horatius framstår: en av oss i människosläktet, en man från relativt enkel bakgrund som fått utbildning och genom sin begåvning lyfts till gemenskap med aristokratin, men som inte mister ögat för vardagen, för gatulivet och lantlivet, för atmosfären i vardagens Rom.
– – –
Horatius, Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättning av Arvid Andrén. Övers. Arvid Andrén. Göteborg: Paul Åströms förlag, 1988. 100 sidor.

lördag 24 april 2021

Bokrecension: Rymd och Människa | R. R. Eklund

Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa är en samling texter av den finlandssvenske författaren Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946), i urval av J. O. Tallqvist (1910–1993) och Per Erik Wahlund (1923–2009), varav den senare även försett boken med en fyllig inledning till Eklunds liv och tankevärld. Boken utkom år 1950.

* * *

Någonstans jämför R. R. Eklund sig med en pipa som enbart spelar en enda ton, och som inte har med en orkester att göra. Nåväl! — Litterärt skulle jag snarare vilja jämföra honom med en ensam pianospelare, som spelar sina vemodiga, lätt drömska melodier för sig själv. Han sitter där och spelar sig in i sitt eget hjärta och tillbaka till sitt eget förflutna, förvisso skygg för orkestern.

Må den liknelsen gälla så långt den räcker. Men det utpräglat nostalgiska draget hos R. R. Eklund är tydligt. Han erinrar sig sin barndom och barndomsmiljö, återskapar den och låter den förbli levande: för honom står det gångna i direkt samband med hans liv i nuet. 

Ett annat markant drag i Eklunds texter är individualismen: framförallt aforismerna som vid sidan av dikterna utgör samlingen Rymd och Människa kännetecknas av introspektion, och en viss trötthet vid det mänskliga.

* * *

R. R. Eklund är månne en föga läst författare i dag. 

Wahlund beskriver i sin inledning hur Eklund hamnade något vid sidan av de finlandssvenska modernistiska författarna, även om han var engagerad i strömningen i dess begynnelse. — Kanske är Eklund emellertid inte modernistisk i traditionell mening. 

Jag menar att vi märker något av detta i urvalet: dikterna är inte modernistiskt svåra, och aforismerna inte modernistiskt gåtfulla: det är klart vatten som gäller för Eklund, en klarhet som med sig tar en äldre tids naturlyrik och fin de siècle-känsla in i en senare tids villrådighet och vilsenhet, där maskinernas tidsålder börjar göra sig påmind i utkanten av ängarna.

Eklund färdas i minnet tillbaka. Han vandrar återigen på mormors gård, han hör återigen modern ropa in honom för att äta. Han minns bäcken där han doppat sin fot. Och han diktar om ett djupt, men ibland skimrande, vemod. Det finns utrymme för döden, för leda, för ensamhet. Rentav för en dödslängtan, där döden ses som den stora rogivaren.

Det vore nog inte rimligt att kalla Eklund en religiös diktare eller författare, men han ger utrymme för en närvaro av något stort och mäktigt – skuggan av Gud, uppfattad på personligt vis, drar sig ibland över texterna. I en aforism talar om ”den Väldige, den Okände och Fruktansvärde.”

* * *

Intressantast tycker jag just aforismerna och fragmenten är. De har av redaktörerna samlats ämnesvis, till skillnad från dikterna som samlats kronologiskt. 

Aforismerna andas skepticism: mot världen, andra, författaren själv. De är släkt med Vilhelm Ekelunds stramare texter, men på något vis mer blodfyllda, mer vibrerande, mot Ekelunds ofta mer marmorplana, svala formuleringar. Intressant nog skriver faktiskt Eklund om Ekelund i en aforism. Han ser honom som en författare som kan bringa till hälsa om det vill sig väl; han erbjuder medikamenter, om han än är sträng. 

R. R. Eklund förefaller förorda det jordnära. Vi märker det i dikterna som är väl planterade i myllan. Vi märker det också i aforismerna, som verkar sky förkonstling, både till utformning och budskap. Skenbart enkelt iakttar han och noterar vad han iakttagit. 

"Där tvekan och sjukdom river upp hål ser man bäst." — Eklund har ingen idealiserad syn på människan: hon är lite skabbig och egoistisk och knappast heroisk. Vad hon förmår alstra av styrka förmår hon i allmänhet alstra på grund av yttre omständigheter, ty "[v]i äro kärl, speglar, instrument." Och nog finns där något av stoicism: "Att kunna somna på stupstocken! Göra ett örngott av det oundvikliga."

Men han dikterar få imperativ. Han är observatören, inte någon som oftare än nödvändigt ordinerar.

* * *

Efter läsningen av detta urval R. R. Eklund-texter upplever jag vad han skrivit som djupt sympatiskt; jag kan känna igen mig i den nostalgiska känslan inför det förflutna. Genomskådandet av yttre prakt och grannlåt är också mycket tilltalande, även om dysterheten ibland kan tangera det kvävande. 

Klart är hur som helst att R. R. Eklund otvetydigt genom sin litteratur förtjänat en mer framskjuten plats än vad jag tror han äger hos nutida läsare. Han har fortfarande något att säga oss.
– – –
R. R. Eklund, Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa. Urval av J. O. Tallqvist, Per Erik  Wahlund. Inledning av Per Erik Wahlund. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1950. 157 sidor.

fredag 23 april 2021

Bokrecension: Metamorphoser (vol. I) | Ovidius

Metamorphoser
(vol. I) rymmer de åtta första böckerna av Publius Ovidius Nasos Metamorphoses, i översättning av Harry Armini (1885–1957) och under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg (1904–1984). 

På latin utkom verket första gången omkring år 8. Denna översättning utkom första gången 1969. 

* * *

Det är lätt att bli hypnotiserad av Metamorphoser. Jag märker det gång på gång när jag långsamt läser de gamla sagorna och myterna, hexameterrad efter hexameterrad, förvisso i översättning, men ändå följande vad Ovidius författade för över tvåtusen år sedan.

Med Ovidius förs vi i de åtta första böckerna genom mängder av historier och hänsyftningar på historier, och det är inte utan att man som läsare suggereras att plötsligt befinna sig på ett antikt Sicilien eller i ett lika antikt Athen eller för all del olika grekiska öar, omgiven av gudar, halvgudar, nymfer, heroer, människor och andra varelser. 

Ja, Ovidius var romare, men vad han berättar om är företrädesvis grekiskt, även om gudarna får romerska snarare än grekiska namn. Metamorphoser är ett romerskt återberättande av grekiska legender, myter och sagor. Den röda tråden är vad titeln anger: metamorfoser, alltså förvandlingar av olika slag. 

Givetvis hjälper det läsningen om man är någorlunda välbekant med grekisk-romersk mytologi och den grekiska sagokretsen, men även om man aldrig hört talas om Jason eller Hermaphroditus eller Minotaurus torde läsningen av Metamorphoser vara givande: dels som kulturhistoria, dels som kvickt berättade historier, mättade av våld, åtrå, sex och intriger. — Detta är inte kost för barn, utan för någorlunda härdade litterära magar.

Ovidius tillgänglighet är förvånande. Trots de kulturella barriärer som måste finnas mellan det augusteiska romerska imperiets delvis grekiskbaserade kultur och vår egen tid, är det bara undantagsvis som man ställs inför rena obegripligheter i berättandet. Tvärtom är det i allmänhet helt tydligt och klart vad som åsyftas; kanske kan åtminstone en del av förklaringen till det ligga i att det antika arvet trots allt ligger kvar under ytan hos oss än i dag, även om man inte är närmare bekant med det eller dem som Ovidius skriver om.

* * *

Det kan nog vara på sin plats med ett referat av en av de många historierna i Metamorphoser. Jag väljer då historien om Procne och Philomela.

Kung Terevs var gift med Procne, och Procne hade en syster som hette Philomela. Terevs förälskar sig i sin svägerska med stark lidelse.

"Intet brott är så stort, att han ej i sin lidelse skulle
våga det."

Det vill sig så illa, att Terevs kidnappar, våldtar och gömmer Philomela. För att hon inte skall kunna berätta för någon vad som hänt skär han av henne tungan. Men Philomela lyckas meddela sig med sin syster genom att väva en väv där ett budskap kan utläsas; hon förmår en slav att överlämna den åt Procne. Procne läser väven och befriar systern. 

Nu börjar den Philomela och den ursinniga Procne planera hämnden mot Terevs. Vedergällningen blir fruktansvärd.

För att skada Terevs maximalt kväver Procne sin moderskärlek och sticker ner sin egen och Terevs son Itys. Han styckas — och sedan:

"En del av hans kött får koka i vatten,
en del stekes på spett. Blod rinner i strömmar på golvet."

Maken undfägnas med människoköttet. När han ätit ropar han efter sin son. Då avslöjar hustrun att den han ropar på – "finns inne i dig!" När Terevs inte förstår vad hon menar slänger hon gossens huvud på honom. Han förkrossas.

Så är tragedin förd till sin final. Och de tre huvudpersonerna förvandlas till fåglar.

Denna saga kan tjäna som exempel på den grafiska åskådlighet av lidande som Ovidius kan låta komma till uttryck i sitt verk. Naturligtvis finns också exempel på kärleksfulla händelser. Men det tragiska draget är inte ovanligt i sagorna.

* * *

Den första volymen av Metamorphoser i Harry Arminis översättning täcker originalets första åtta böcker. Men med finns också en fyllig inledning av Arminis vän Tönnes Kleberg, som var den som efter Arminis död fick i uppgift att färdigställa och redigera översättningen. 

Inledningen ger en bra bild både av Ovidius själv och den tid vari han var verksam, dessutom får läsaren stifta bekantskap med Metamorphosernas receptionshistoria genom seklerna. Det är ändå rätt hissnande att som läsare i dag indirekt sätta sig i förbindelse med läsare genom tjugo sekler. —

Vad jag efter läsningen av denna första del av Ovidius förvandlingssagor kan konstatera, är att de är synnerligen läsbara än i dag. Inte är det alltid sympatiska händelseförlopp som presenteras; men inte heller är ju livet som sådant med nödvändighet sympatiskt alla gånger. Här möter kärlek och värme. Här möter svärd och blod.
– – –
Ovidius, Metamorphoser (vol. I). Övers. Harry Armini. Red. och inledning Tönnes Kleberg. Malmö: Allhems förlag, 1969. LVIII + 291 sidor.

söndag 18 april 2021

Bokrecension: Antikvan och vetenskaperna | Nils Nordqvist

Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783 är skriven av boktryckarhistorikern Nils Nordqvist (1904–1999). Boken utkom år 1965.

* * *

Under 1700-talet fördes en typografisk fråga av särskild betydelse fram på dagordningen. Det gällde vilka bokstäver man lämpligen borde använda för svensk tryckt skrift. Striden stod mellan den gamla svenska eller tyska frakturen och den latinska antikvan som användes mer söderut. Den förra ansågs folk i allmänhet kunna läsa bättre, den senare ansågs renare rent grafiskt. 

I dag vet vi hur det gick; med tiden kom antikvan att bli totalt dominerande, även om frakturen hängde kvar här och var ända in på 1900-talet. Dagstidningarna övergav i allmänhet frakturen under andra hälften av 1800-talet.

Det är först och främst om några led i denna process: hur frakturen fick vika för antikvan, som Nils Nordqvists Antikvan och vetenskaperna handlar, ja, om hur antikvan stegvis vann insteg som föredragen stil.

* * *

Nordqvist gör tre nedslag i 1700-talet. Det första år 1703. Det är då Karl XII:s bibel kommer från trycket, ett riktigt praktverk. Det är tryckt med frakturstil, men Nordqvist påpekar hur proportionerlig typografin blivit, hur klar den är. 

Nästa ämne som Nordqvist tar upp är hur den vetenskapliga litteraturen, skriven på latin, trycktes i antikva och hur stegvis även svenskspråkig vetenskaplig litteratur kom att tryckas på detta vis. Visst hade det hänt att enskilda svenskspråkiga verk redan under 1600-talet tryckts i antikva, men frakturen dominerade.

Den år 1739 grundade Vetenskapsakademien, med Carl von Linné i spetsen, kom att röja väg. Sällskapet utgav vetenskapliga rön i sin kvartalsskrift. Och det uppstod tydligen ganska livliga diskussioner kring huruvida man i skriften skulle begagna den svenska stilen eller den latinska. Målet verkar ha varit klart: man skulle med tiden trycka i antikva, men hur snart? — I praktiken övergav Vetenskapsakademien frakturen 1743.

Nordqvists tredje nedslag rör den progressive boktryckaren Henric Fought, som bland annat vistades i England och därifrån tog med sig ett antikvatypsnitt av familjen Baskerville. 1782 trycker Fought Gustaf Fredrik Gyllenborgs Samling af Svenska Skalde-Stycken. På bilderna av sidor ur denna som återges i Antikvan och vetenskaperna kan man tydligt se den luftiga, mycket tydliga antikvatypografin, helt väsensskild från en äldre trycksvärtetung frakturstil. Fought trycker också Bellmans Bacchi Tempel året efter, och samma sak där: luftigt, tydligt, rent.

* * *

Vi vet att frakturen emellertid kom att hänga kvar, särskilt i typiskt folkliga och religiösa sammanhang. Almanackan, påpekar Nordqvist, trycktes i fraktur in på 1900-talet. Och religiösa uppbyggelseböcker trycktes också länge i fraktur, där möjligen också som ett uttryck för samhörighet med den tysk-lutherska kulturen och ett avståndstagande från den kontinentala-katolska kulturen.

För egen del är jag svag för frakturen, som alltså är något annat än det som populärt kallas Old English eller liknande. Frakturen är tunnare, mindre överlastad. Typsnittet kan näppeligen tävla med antikvan rörande klarhet och tydlighet, men det äger otvetydigt sin egen skönhet, även om vi nu framförallt möter det i tidningshuvuden eller i böcker tryckta förrförra seklet eller än tidigare. 

Införandet av antikvan som standardtyp för tryckbokstäver var onekligen en stor välgärning, och en del av stegen mot detta berättar Nordqvist om. Men — ett visst nostalgiskt skimmer kvarstår för min del kring de gamla bokstäverna.
– – –
Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783. Stockholm: Bokvännerna, 1965. 61 sidor.

lördag 17 april 2021

Bokrecension: Frändskaper | Per Erik Wahlund

Frändskaper. Aderton essayer
 är skriven av Per Erik Wahlund (1923–2009). Boken utkom år 1979.

* * *

Per Erik Wahlund är vad jag tycker om att kalla en lärdomsaristorkat, och det av bästa slag. Med det åsyftar jag att det hos honom finns en aktning för och en vilja att förmedla lärdom; detta inte på ett sätt som förminskar den mindre kunnige läsaren, utan på ett lustfyllt sätt, där författaren uppenbarligen finner ett stort nöje i att beskriva och lyfta fram mer eller mindre obskyra saker och personer att berätta om. 

Stilen, själva sättet att skriva, är dessutom utsökt: en aning konservativt och mycket vårdat, utan rädsla för att nyttja en eller annan glosa som fallit ur vardagsbruket, men helt lättflytande ändå, aldrig uppstyltat eller utklätt.

Wahlund skriver helt enkelt en vacker svenska, perfekt för essayformatet

Texterna är befriande rena från dagspolitiska eller ideologiska inskott. Här står den nyfikna lärdomen som går genom sekler i centrum, här gäller det bildning och kultur som omistliga mänskliga värden! Det dagliga viker för det bestående, men det bestående kan bli synligt också i det dagliga. Det bestående behöver inte vara det väldiga; således hör en hyllningsessay om en guldhamster till de allra mest charmerande texterna i Frändskaper

Men det finns ett markant undantag från ideologifriheten. 

I ett tal hållet inför Uppsalamoderaterna 1978 analyserar och kritiserar Wahlund det moderata idéprogrammet. Själv vill han kalla sig partilös, men talar emellertid om sin ”allmänt borgerliga och framför allt antimarxistiska livshållning” och godtar Gunnar Ungers i essayen citerade omdöme om honom såsom företrädare för en partiobunden ”kulturkonservatism av engelskt märke”. 

Trots denna borgerliga lutning är Wahlund inte sen att kritisera det moderata idéprogrammet ur allehanda aspekter, därigenom manifesterande sitt oberoende, likväl som han lyfter fram sådant som han ger sitt gillande. Wahlund blir inte en partigängare.

* * *

Den väldiga lärdomen klänger sig inte anemiskt fast vid de jättelika begreppen: Liv, Död, Sanning, Skönhet, Kärlek och så vidare. Lärodomsdriften kan hos Wahlund lika gärna uppehålla sig vid bästa materialet för guldhamstern att tillverka sig ett gryt av. Eller för all del vid det personligt upplevda livet i den uppländska skärgården, med givet medvetet historiskt perspektiv bakåt, som gör att Wahlund är helt på det klara med och kan utlägga betydelsen genom tiderna av den kallkälla som finns vid det torp han tagit över efter Jan Fridegård.

Med aldrig vikande lust till vetande refererar Wahlund till författare – gärna av äldre datum – som har något att säga om det han för tillfället skriver om. Det är givet att han därigenom kommer levnadsöden och fenomen på spåren som eljest tiden dragit sina höljande dimmor kring. Så blir till exempel i en essay den olycksföljde men framåtblickande jordbruksinnovatören och språkmannen Samuel Schultze (1698–1778) satt i ljuset.

Ett namn av något nyare datum som Wahlund också tar upp till behandling är Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946); det rör sig då om en äldre inledning till en antologi med texter av denne finlandssvenske författare. Wahlund skriver att han nog hade formulerat sig annorlunda numera, men essayen får mig strax mycket nyfiken på Eklunds författarskap, som tydligen till en icke ringa del bestått av kortare betraktelser och aforistik.

* * *

Det är märkligt hur vissa författare förmår skriva så att det blir intressant att läsa, även när inte ämnet i sig är något som man personligen känner sig engagerad i annars. Svarta vinbär är goda att äta och saften god att dricka – men det vittnar om Wahlunds smittsamma nyfikenhet och pedagogiska handlag att han lyckas göra en essay om dessa bär till direkt driven läsning. Det är som att författaren tar oss med till dem som en gång skrivit om bärets egenskaper, pekar i böcker som luktar så ljuvligt som gamla böcker gör, och visar oss delar av en hel fördold historieskrivning.

Det är en av de många styrkor Wahlund har som författare och lärdomsaristokrat. Till hans böcker går man inte enbart för att man vill extrahera data och kunskap om något specifikt, utan än mer för den rena njutningen att ta del av lärdom såsom just Wahlund skrivit fram den.
– – –
Per Erik Wahlund, Frändskaper. Aderton essayer. Stockholm: Bonniers, 1979. 224 sidor.

söndag 11 april 2021

Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund
In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.