torsdag 4 juli 2024

Bokrecension: Dagligt liv i antikens Grekland | Robert Flacelière

Parthenon, Akropolis, Athen

Dagligt liv i antikens Grekland
(fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès) är skriven av Robert Flacelière (1904–1982), fransk antikhistoriker. 

Boken utkom på franska första gången 1959. Jag har läst verket i svensk översättning av Margareta Nylander i en upplaga från 1990.

* * *

Den svenska titeln på denna bok kan upplevas som något missvisande, den franska är mer exakt: verket behandlar inte hela det antika Grekland under hela antiken, utan framförallt, om än inte uteslutande, Athen under den klassiska perioden, avgränsad till omkring år 450 f.v.t. till 350 f.v.t. med fokus på athenske statsmannen Perikles styrelsetid, omkring 450-429 f.v.t. 

Det är utan tvekan fråga om en ur kulturell synpunkt glansfull era. Det är Sokrates tid och Platons tid och Xenofons tid. Det är Aristofanes, Euripides och Sofokles tid. Det är en tid vi kan veta förhållandevis mycket om, eftersom trots all då skriven text som försvunnit för oss ändå tillräckligt har bevarats för att vi ska kunna uppleva oss kunna komma den tidens människor nära. 

Vi kan bilda oss en hyfsad uppfattning om hur det då var att leva i Athen.

Det är givetvis en era som blivit idealiserad av eftervärlden. Men Flacelière är noga med att i sin tematiska genomgång av vardagslivets Athen lyfta fram det inte så upphöjda och det förtryck som också rådde i denna demokratins födelseort. Ja, du kunde som någorlunda välbärgad medborgare och man leva ett gott liv i Athen under den klassiska tiden, om du inte besvärades alltför mycket av medlidande med dem som hade det svårare än du: hustrurna och slavarna, inte minst.

* * *

Flacelière berättar levande och ständigt förankrad i källorna om Athen utifrån många olika perspektiv. Han kan använda sig både av samtida, äldre och yngre källor, om de bedöms kunna lägga något till vår förståelse av stadsstaten.

Vi får lära oss om hur enkelt många vanliga, arbetande athenare bodde. Han berättar om olika samhällsgrupper: medborgarna, utlänningarna, slavarna, barnen, ungdomarna, kvinnorna, hetärerna, handelsmännen, jordbrukarna, och dessas levnadsvillkor. 

Han berättar hur giftermål gick till och om hur barn välkomnandes till världen och uppfostrades. Han berättar om hur man klädde sig, vad man åt, hur religionen yttrade sig och hur rättssystemet och det politiska systemet fungerade. Han berättar om Athens krigsmakt och hur man förde krig. Ofta illustrerat av längre eller kortare citat ur de antika texterna.

Kort sagt fungerar Dagligt liv i antikens Grekland som en utmärkt introduktion till den athenska kulturen under klassisk tid, en kultur som på samma gång känns mycket välbekant och mycket främmande. Onekligen är det en mycket högtstående kultur som också har inslag som vi i dag har svårt att relatera till utan ett mått av historisk inlevelse.

Dagligt liv i antikens Grekland låter den athenska kulturen framstå för läsaren i sin komplexitet, med sin vidskepelse och sin skyhöga konstnärliga nivå. Boken sprider ljus över de ruiner vi än i dag kan se och ta på, och låter oss ana de människor som en gång kallade Athen sin stad och sin stat.
– – –
Robert Flacelière, Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès). Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1990. 324 sidor.

lördag 29 juni 2024

Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek


Salamanderkriget
(tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

måndag 17 juni 2024

Bokrecension: Händelser och människor | Torgny Segerstedt

Händelser och människor är en samling artiklar av Torgny Segerstedt (1876–1945), publicist och religionshistoriker. Boken utkom år 1926.

* * *

Torgny Segerstedt är i dag mest känd för den kompromisslösa och villkorslösa polemik han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning idkade mot Nazityskland. En polemik som tidigt fick Göring personligen att indignerat reagera.

De 84 texter som samlats i Händelser och människor är av tidigare datum och författades från 1918 fram till 1926. De berör mångahanda ämnen, såsom livssyn, politik, religion och enskilda människor. Tillsammans utgör de ett historiskt dokument av stort värde, som låter oss, ungefär hundra år senare, känna av den samtid som Segerstedt som intellektuell och liberal ledarskribent såg omkring sig.

Grundtonen är företrädesvis pessimistisk, men med en ohöljd förhoppning till människans humanistiska potential, trots allt som tyder på hennes nit som rovdjur bland rovdjur. 

”Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans.”

Segerstedt markerar mot sådant som väcker hans motstånd eller tveksamhet. Inte minst gäller det socialismen, främst såsom den växer fram i det kommunistiska Sovjet men också så som den yttrar sig som socialdemokrati i Sverige.

Grundvärdena hos Segerstedt är individualism och frihetlighet, och det som hotar individualism och frihetlighet får honom att resa ragg, såsom alla yttringar av hjordinstinkt. Ja, han är konsekvent skeptisk mot allt som tar påverkas av människomassornas opinionsmässiga tyngd. Han tilltror massan såsom sådan föga förnuft.

Segerstedt är mycket medveten om det flyktiga i allt mänskligt. För honom är alltings flyktighet en grundläggande förutsättning, som innebär att ingenting består i längden. Människan i sig förblir något gåtfullt.

”Vårt medvetande höjer sig likt en korallö ur okända djup, till vilkas botten ingen ljusstråle når ned.”

Vad gäller det religiösa området måste Segerstedt betraktas som mycket klarsynt beträffande Svenska kyrkans utveckling. Han ser hur dogmerna spelar allt mindre roll, och hur kyrkan ständigt kommit att anpassa sig till den tid där den existerar. Det är detta som gör att den överlever, inte dess kontakt med det ursprungliga i sin lära. 

Kyrkans funktion blir att svara mot ett religiöst behov i människan, snarare än att den fungerar som förmedlare av vissa sanningar. Man kan ana att Segerstedt ser att kyrkan som institution spelat ut sin roll.

”Den kristna livsåskådningen har förflyktigat. Den kyrkliga institution, som hägnat våra fäders liv genom seklerna, står inför sitt sammanbrott.”

Vad gäller utrikespolitik förhåller sig Segerstedt givetvis i stor utsträckning till det nyligen timade världskriget. Han är mycket skeptisk till Versaillesfreden och anar de möjliga konsekvenserna av ett orimligt hårt beklämt Tyskland genom främst Frankrikes försorg. Han skriver:

”Missmodet kommer att gripa omkring sig. Ur dess jordmån kan mycket spira, som annars aldrig skulle finna fäste i folkets sinne. [---] Den franska statsledningen förfar, som om den önskade göra allt vad i dess förmåga står för att driva fram hämndkänslorna i Tyskland.”

På det mer inrikespolitiska området värnar Segerstedt om nationens förmåga att värna sig självt, och han far ut häftigt mot anslag att skära ner på försvaret. Segerstedt är inte chauvinist, men ser en svensk egenart som varken är bättre eller sämre än andra nationers egenart, men som dock är specifikt svensk. 

* * *

Icke socialist och icke konservativ, ej heller partigängare i det liberala partiet vandrar Segerstedt som den indvidualist han är sin egen väg framåt, framsägandes det han anser vara rätt och riktigt. Segerstedt bedömer efter merit, inte efter massans tycke eller efter samhällsställning. 

I sin polemik använder han gärna en torr, lätt överlägsen ironi, som måste haft förmåga att stundom svida i skinnet på dem den riktades mot. Ibland utvecklar han sin livssyn och kan då låta förvillande lik Marcus Aurelius och dennes stoiska visdomsord.

Språket är mycket gott och håller sig på en stilmässigt ibland skyhög nivå, som kanske emellanåt i våra öron kan tangera det preciösa eller rentav pastorala, men för det mesta endast ger belägg för Segerstedts fenomenala förmåga till utsökt formuleringskonst. Om och om igen vill man citera hans ofta dystra utlåtanden om världen och människorna. 

Nog bör man läsa Torgny Segerstedt än i dag! Naturligtvis för hans språk, men också för hur han med skarpt öga uppfattar sin omvärld. Någon gång märker vi att framtiden inte föll ut såsom han trott, men oftare ser han häpnadsväckande klart, ibland som om han betraktat framtidens händelser från en ännu mer framfaren framtid.

Man behöver inte hålla med Torgny Segerstedt i allt. Men man kan aldrig förneka honom hans mod eller hans nyktra försvar för den enskilda människans rättigheter och behov, trots allt det som gör människorna så farliga för sig själva och för varandra.
– – –
Torgny Segerstedt, Händelser och människor. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1926. 375 sidor.

torsdag 6 juni 2024

Bokrecension: Tempe och Thermopyle | Emil Zilliacus

Emil Zilliacus
Tempe och Thermopyle. Resebilder är skriven av Emil Zilliacus (1878–1961) och illustrerad av Hugo Zuhr (1895–1971). 

Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga som gavs ut 1956.

* * *

För att förstå Tempe och Thermopyle behöver man förstå vem Emil Zilliacus var. 

Denne finlandssvenske litteraturhistoriker, översättare, poet och författare utförde under sin levnad en oskattbar kulturgärning för svenska språket, på så vis att han översatte en mycket stor mängd främst antika grekiska texter till vår tunga. 

När Teme och Thermopyle första gången utgavs hade han redan hunnit översätta åtskilligt av Aischylos. Under resten av sitt liv kom han också att låta bland andra Sophokles, Euripides, Menandros, Lukianos och Herondas att tala svenska, förutom de epigram som han också översatte och därtill kom många andra texter som han berikat oss med. 

Antikens värld har således genom Zilliacus förtjänst blivit oss mycket mer tillgänglig.

I Tempe och Thermopyle berättar han om resor till olika platser i Grekland. Få andra har väl möjlighet på samma sätt som han att i det grekiska landskapet såsom han möter det se genom årtusendena. Han vandrar till fots, han rider på åsna, han far med tåg och båt – för att kunna utföra vad som närmast måste kallas pilgrimsfärder (jo, han har några år tidigare gett ut en bok som heter just Pilgrimsfärder i Hellas).

Det handlar om fysiskt påfrestande eskapader, stundom krypandes på alla fyra  upp för ett berg som ståtar med antika traditioner, eller krypandes i en grotta med likaledes gamla anor. Och detta var ju ett tag sedan: turistbussar lyser med sin frånvaro och den finlandssvenske akademikern verkar i allmänhet mest stöta på herdar och andra ur lokalbefolkningen på sin väg till sådant som finns kvar av forntidens byggnader eller ännu efter tusentals år porlande heliga källor.

Men nog verkar även själva landskapet förhäxa Zilliacus. Det blir, för att nu vara uppriktig, rentav något tröttande att återigen får det mycket blå havet uppmålat för sina ögon, eller grönskan eller värmen. Det kompenseras emellertid av de lärdomsfyllda beskrivningarna av de platser han når fram till, och den innerliga kärlek han uppenbarligen hyser för det gamla – och för all del också det nya – Grekland.

* * *

Så vart reser han?

Tempe är precis som det mer kända Thermopyle strategiska pass på vägen in i eller ut ur det gamla Grekland. Zilliacus besöker båda. Han bestiger Helikon, musernas hemvist, och med hjälp av sin ledsagare når han den Musornas källa som en gång kallades Hippokrene. På platsen för chariternas tempel, inte långt därifrån, står nu ett kvinnokloster, men av staden där templet en gång ingick finns rester kvar. Och Zilliacus besöker källan där chariterna badade, Akidalia. 

Och Zilliacus besöker Thera, numera känt som Santorini, och dess tempel, varav ett är bland de äldsta vi känner till av sitt slag, helgat Apollon Karneios. På Samos söker han resterna efter tyrannen Polykrates gamla huvudstad och dess byggnader. På Paros föreställer han sig, efter att han besökt en gruva där högkvalitativ marmor bröts redan under antiken, ödena för de statyer som sådan marmor förvandlades till:

”Gudar och gudinnor, kvinnor och män, jungfrur och efeber, smyckande templen, uppställda i helgedomarna och på samlingsplatserna, dyrkade och beundrade. För att sedan bortrövas och förvisas, misshandlas eller förintas i kalkugnarna, och slutligen åter samlas, de som överlevat misshandeln och massakrerna, sargade, lemlästade, sönderslagna, i museisalar världen runt.”

Avslutningsvis skildrar Zilliacus hur han besökte Circes berg i Italien, Monte Circeo. 

Berget är platsen som identifierats med Circes hem i Odysséen. Circe förvandlade de flesta av Odysseus besättningsmän till djur, innan Odysseus med Hermes hjälp betvingar henne och mannarna återförvandlas till människor. Och så börjar en fest som pågår, med Circe, i långliga tider.

Bestigningen av Monte Circeo blir ett vådligt äventyr för Zilliacus. Han får hungrande och törstande övernatta på bergets topp, när nattmörkret lägger sig över landskapet.

* * *

Tempe och Thermopyle är en mycket charmig resebok som samtidigt utgör ett kärleksbrev till antikens Grekland. Den resonerar mycket fint med min egen svaghet för den tiden och det landet, och min vilja att närhelst jag besöker Grekland gärna någon eller några gånger besöka platser kända från forntiden. 

För Zilliacus med sin intima kunskap om både de gamles språk och seder måste resor som de han beskriver i boken ha varit överväldigande upplevelser och det märks på hans sätt att skriva om dem. Över dem skiner solen även om det händelsevis skulle vara mulet, för ljuset kommer från förr och från en annan värld.
– – –
Emil Zilliacus, Tempe och Thermopyle. Resebilder. Illustrerad av Hugo Zuhr. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB, 1956. 161 sidor.

måndag 3 juni 2024

Bokrecension: Extremister | Magnus Sandelin

Extremister. Människorna bakom attentaten är skriven av journalisten Magnus Sandelin (f. 1970). Boken utkom första gången 2007. Jag har läst en upplaga med extramaterial som utgavs 2008.

* * *

2004 drar ett par nazister omkring och krossar glas på offentliga byggnader. De vill på så vis starta en revolution. 2005 samråder islamister för att åstadkomma ett attentat mot en vallokal med en brandbomb. 2006 konspirerar vänsteraktivister mot McDonalds och placerar en brandbomb i innertaket på en sådan restaurang. Allt detta sker i Sverige. 

Magnus Sandelin berättar om dessa händelser och människorna bakom dem i sin elegant skrivna och rappt hållna Extremister. Han intervjuar personer som var inblandade och sådana som kände gärningspersonerna, han gräver i förundersökningsprotokoll och domar. Och han för resonemang om bevekelsegrunder och sammanhang.

Det som slår mig är de stora likheterna mellan dessa våldsbejakande aktörer, oavsett vilken ideologi de förespråkar. Det rör sig om människor som blivit så radikaliserade att de godtar och förespråkar våld mot civilister eller personer som de anser accepterar den rådande ordningen i syfte att nå överordnade politiska mål. De förenas i sitt hat mot samhällsordningen. De delar hängivenheten till överordnade dogmer. I allmänhet kan man i deras sammanhang finna antisemitism.

Och så är de unga. Radikala unga, beredda att göra långt mer än lagen tillåter dem och vanlig hänsyn dikterar för att nå dessa överordnade politiska mål: den ariska rasens bevarande, islams utbredande eller kapitalismens undergång. De må bära olika symboler på sina kläder, men därunder bultar likväl fanatiska hjärtan.

Likväl bemöts de olika typerna av extremister inte lika i svensk opinion. 

Få skulle väl någonsin få för sig att ursäkta nazistiska försök att utöva terror. En och annan skulle anlägga postkoloniala, västkritiska perspektiv på islamistiskt våld. Men mest förstående synes en del i media etablerade personer vara inför vänsterextremt våldsutövande, särskilt om det riktas mot högerextremister. Likväl har de samtliga övergett de demokratiska spelreglerna ringaktar frihetliga kärnvärden såsom yttrandefrihet och mötesfrihet.

* * *

Magnus Sandelins bok är viktig. Den tar oss med in i dessa extremisters tanke- och föreställningsvärldar, belyser de vanföreställningar och konspirationer som blomstrar där, och lyfter fram vad man anser vara värt att skada och döda andra människor för – och vilka som är fiender: judar eller sionister, representanter för samhället som politiker eller poliser och – kan vi ana – var och en som ställer sig i vägen.

Mot bakgrund av vad Sandelin lyfter fram blir det särskilt beklämmande att ta del av den naivitet som från samhället stundom visats inför våldsbejakande vänsterextremism. 

Kanske hänger det ihop med en i någon mån utbredd föreställning om att även ett extremt vänsterengagemang i grunden är något fint, något sympatiskt, något som rör sig om en kamp mot orättvisor och rasism, om än med omogna avarter. Det är, som Sandelin framför, väl långt mindre kontroversiellt att ha en bakgrund i den vänsterautonoma rörelsen än i en nynazistisk organisation. 

Sandelin lyfter fram som åtminstone en delförklaring till detta sakernas tillstånd att man hyser så stark avsky för nazismen, att det man uppfattar som dess motsats bemöts med visst överseende. Fastän man också på denna sida möter antidemokratisk och våldsförhärligande aktivism. 

Sandelin skriver om extremvänstern att ”enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället”. Sandelin ser här naivitet. Jag är benägen att instämma. Syn för sägen bär de utdrag ur recensioner från recensenter som vill släta över extremvänsterns antidemokratiska problematik som Sandelin låter publicera i denna upplagas extramaterial.

* * *

Magnus Sandelin skriver en tillgänglig och välbalanserad svenska. Texten förankras i citat och välformulerade argument. Han reflekterar kring det han granskat och ger personliga infallsvinklar. 

Vad Extremister framförallt lämnar mig med efter avslutad läsning är beredvillighet att inte sortera upp den här typen av ideologiska extremister i olika väsensskilda schatteringar, utan att framförallt se vad som förenar: föraktet för samhällsordningen och viljan att förändra den med hjälp av våld och hot, med hjälp av rå fysisk makt på eget bevåg, för att uppnå någon form av tänkt högre syfte.
– – –
Magnus Sandelin, Extremister. Människorna bakom attentaten. Stockholm: Pocketförlaget, 2008. 229+10 sidor.

söndag 2 juni 2024

Bokrecension: Varaktigare än koppar | Harry Järv

Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka är skriven av Harry Järv (1921–2009), ställföreträdande riksbibliotekarie, författare, översättare. 

Boken utkom år 1962.

* * *

Harry Järv har i förordet till Varaktigare än koppar en ödmjuk inställning till de texter han i detta verk samlat och som han tidigare publicerat i olika sammanhang. Han skriver att de tidskrifter och tidningar där de tidigare förekommit varit föga lästa, och att han därför ”i praktiken” skrivit för ”skrivbordslådan.” 

Emellertid blev han rekommenderad att ge ut denna samling, och rekommenderades även en titel på samlingen, nämligen Tråkiga författare, något även förläggaren tydligen uppskattat, men som han själv inte kunde acceptera, eftersom han inte kunde klassificera en av de författare han skriver om såsom tråkig, nämligen Jaroslav Hašek. Likväl:

”Själv trivs jag mycket bra med tråkiga författare, bara de är gedigna, och det skulle glädja mig om jag lyckats presentera dessa gediget tråkiga författare på ett sätt som är adekvat – om också bara till en del.”

Den läsare som har ett rejält litteraturintressen är sannolikt benägen att hävda att Järv lyckas mycket bra med denna föresats. I en stor mängd essäer och artiklar introducerar och berättar han företrädesvis om olika författarskap, många för mig knappt kända eller kanske inte alls kända, som i fallet Karel Čapek, som jag hastade att beställa en bok av.

Mest intressant är för mig annars den inledande, långa essän, som väl också är den mest knastertorra. 

Det handlar om hur man genom tiderna, särskilt sedan 1700-talet och fram till 1900-talets första hälft, sett på författarskapet till Iliaden och Odysséen. Den akademiska striden har stått mellan om man ska räkna med en enskild författare, ”Homeros”, eller om man ska räkna med att texterna är redigerade kompilationer, kanske av sagocykler av olika ålder och ursprung. 

Denna djupgående presentation av filologers teorier kring författarskapet fungerar rent förhäxande på mig och fördjupar min beundran för verken som sådana. Någon tycker kanske att det är pretentiöst att på fullt allvar uppskatta Homeros — åt helvete med den uppfattningen, säger jag: Iliaden och Odysséen rymmer båda sin starka sirensång som gör det omöjligt för den välvillige läsaren att inte dras in i dem, gungas på havet i dem, känna solgass och bloddoft.

Detta om detta.

Vidare berättar Järv alltså om många fler författarskap. Han presenterar till exempel Canterburysägnerna, Rabelais mustiga berättarkonst, Goethe (särskilt i relation till storverket Faust), Walt Whitman (som jag inte förstår mig på). Robert Louis Stevenson behandlas i två texter, dels i relation till Skattkammarön, dels i relation till Dr Jekyll och Mr Hyde, där den senare texten utgör ett vådligt psykoanalytiskt anlagt försök att förstå sig på Stevenson ända in i dolda själsskrymslen.

Den sista, och väl allra längsta texten, utgör likaså den en synnerligen vågad psykoanalytisk djupborrning, då i Franz Kafkas huvud, där en novell av honom, dagboksanteckningar, andra texter och brev med mera får utgöra stoff som bekräftar den ena mer bisarra freudianska infallsvinkeln efter den andra. 

Järv tror på psykoanalysen som en pingstvän tror på Gud. Det man kan ta med sig av allt detta är kanske inte fördjupade kunskaper om Stevenson eller Kafka, men väl i psykoanalytisk metod och vad jag bara kan se som våldsam övertolkning.

* * *

Harry Järv skriver en utmärkt svenska och tar sina ämnen på största allvar. Han är uppenbarligen mycket väl inläst på vad han skriver om och hanterar sitt stoff med stor intelligens. Hans introduktioner lockar mig i flera fall till ytterligare läsning av de författarskap som han skriver om. 

Inledningsvis citerade jag Järv där han skriver om att han tycker om att läsa gedigna författare: en sådan är han också själv, även om jag har ytterligt svårt att följa honom i hans freudianska bisarrerier där dessa används som litterär och biografisk analysmetod.
– – –
Harry Järv, Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka. Malmö-Lund: Caverfors, 1962. 279 sidor.

onsdag 22 maj 2024

Bokrecension: Hem till Grekland | Agne Hamrin

Kretensisk vy.

Hem till Grekland
är skriven av Agne Hamrin (1905–1983), författare och journalist, bland annat under många år medelhavskorrespondent för Dagens Nyheter. Hem till Grekland utkom år 1975.

* * *

Grekland och det grekiska står mig på många vis nära. Skälen till det är flerfaldiga. 

Ett givet skäl är klimatet och naturen. Men mest avgörande är den mångskiktade kulturhistoria som möter snart sagt vart man där vänder sin blick. — Berget där borta nämns i Iliaden, orten där vi sover beboddes en gång av den ena eller den andra av dem vi känner från historien, de tankar vi tänker i dag har ofta rötter ner i grekisk mylla. Och de texter som överlevt sedan antiken är inte bara läsbara utan påfallande ofta njutbara, vackra, tankeväckande och utmanande. 

På många sätt är således för mig det historiska djupet i Grekland avgörande i min attraktion till detta land. Summan blir att Grekland som plats för mig blir något alldeles speciellt.

Agne Hamrin hyste uppenbarligen liknande känslor för landet som han skriver om i Hem till Grekland.

Hamrins bekantskap med denna en av sina hemprovinser (vid sidan av Sverige, Italien och Israel) är intim. Han känner sin samtids Grekland och han känner det historiska Grekland. Och i detta verk presenterar han det grekiska ur flera perspektiv. Han berättar om det längesedan förflutna, och han berättar om det Grekland som när boken kom ut 1975 nyss blivit fri från militärjuntans styre. Han ger sig iväg till platser bortom turiststråken och fascineras av byprästen likväl som av Mikis Theodorakis, av Lord Byron likväl som av Hippokrates: alla i en eller annan mening som synnerligen knutna till Grekland.

Det är som att texten om och omigen vill sticka iväg från författaren, i hans rena glädje över att berätta om något som ligger så nära hans hjärta; Hamrin får liksom med viljekraft hala in det han berättar om för att det inte ska bli för yvigt eller alltför fyllt med exkursioner. Han drar än i den ena och än den andra tråden som tillsammans utgör den stora grekiska väven genom årtusendena. Språket är journalistiskt rappt utan att blott bli överfarande. 

* * *

Några stycken kan särskilt nämnas. Så berättar Hamrin utförligt om de omständigheter som fanns kring Lord Elgins beryktade nedmontering av delar av Parthenon som han lät sin agent utföra, för sändande till London, där delarna fortfarande finns på British Museum. Hamrin har därvidlag en något försonande syn på det som inträffade, medan en äldre tids greklandsvän som Lord Byron hårt smädade Lord Elgin i sin diktning:

”När Byron skrev The Curse of Minerva doppade han verkligen sin gåspenna i vitriol. Bland världslitteraturens hatdikter hävdar den verkligen sin plats.”

En intressant historisk återgivning utgör beskrivningen av slaget vid Actium, då Octavianus sjökrafter drabbade samman med Marcus Antonius och Kleopatras skepp, varvid Octavianus genom sin seger lade ut kursen för det framtida romerska kejsarriket där han blev känd som Augustus. Hamrin står på en höjd med utsikt över platsen och förefaller se sjöslaget framför sig.

Vidare besöker Hamrin och återger med charmfull skärpa en grekisk by; han berättar om dess politiska inklinationer, och han berättar om hur rikedom räknas i enheter om får och getter. Hamrin besöker en kaféägare, för några år sedan deporterad av militärjuntan, därefter återkommen. Hamrin pratar också med kaféägarens mor, som upptänd av hat till de gamla makthavarna önskar deras död och betecknar prästerna som fascister. — Ja, också där en aspekt att ta vara på: ofta en personlig religiositet, samtidig med skepsis mot prästerskapet, som i Grekland kommit att leva i en besynnerlig symbios med staten.

Ytterligare berättar Hamrin om Alexander Panagoulis (1939–1976), som under lång tid torterades av juntans folk efter att ha försökt ett attentat mot den nya regimens ledare Georgios Papadopoulos (1919–1999). I sin cell skrev Panagoulis dikter med sitt eget blod som bläck. Panagoulis, som efter demokratins återinförande blev parlamentsledamot, kom sedermera att för många bli något av en frihetssymbol.

Nå, man kan fortsätta att anföra exempel på vad Hamrin berättar om i Hem till Grekland, denna vindlande beskrivning av ett land och en kultur och en oöverblickbar historia. Man kan anföra hur Hamrin skriver om ön Kos, om Sparta, om Athen, om det politiska systemet... 

Men än hellre vill man hänvisa direkt till boken: läs den, om du har minsta intresse av de ämnen som kan rymmas under den vida rubriken ”det grekiska”.
– – –
Agne Hamrin, Hem till Grekland. Stockholm: Bonniers, 1975. 248 sidor.

torsdag 16 maj 2024

Bokrecension: Fyrskeppet och andra noveller | Siegfried Lenz

Fyrskeppet och andra noveller är en samling noveller skrivna av Siefrid Lenz (1926–2014), tysk författare. 

Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt. 

* * *

Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.

Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.

Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs. 

De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.

Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet. 

De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna. 

Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.

Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka. 

Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:

”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”

Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.

Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.

* * *

De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.

Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.

tisdag 14 maj 2024

Bokrecension: Undergången | Joachim Fest

Tyska soldater lämnar ifrån sig vapen och hjälmar till sovjetiska soldater.

Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket
(ty. Der Untergang. Hitler und das Ende des Dritten Reiches) är skriven av Joachim Fest (1926–2006), tysk historiker specialiserad på Adolf Hitler och Tredje riket. 

Boken utkom första gången på tyska 2002. Jag har läst boken i en svensk översättning av Ulrika Jannert Kallenberg, i en upplaga från 2005.

* * *

Många av oss har nog sett filmen Undergången (2004), som skildrar Hitlers sista dagar i bunkern, med Bruno Ganz i huvudrollen som den ilskne och sjuke diktatorn. Filmen bygger på denna fackbok skriven av Joachim Fest.

Boken Undergången rekonstruerar de sista veckorna av slutstriden i Berlin 1945, med särskilt fokus på Hitlers öde, de sista veckorna och dagarna innan självmordet, samt tiden fram till kapitulationen. Som stöd använder Fest ögonvittnesskildringar, som han väger emot varandra. 

Förvånansvärt ofta verkar skildringarna skilja sig från varandra i detaljer. Fest berättar att han följer de versioner som verkar sannolikast, följaktligen de som han, som historiker, anser ligga närmast hur det verkligen var. Eller så redovisar han olika varianter. Eller så har han forskarens heder i att låta frågor förbli obesvarade, såsom icke längre möjliga att besvara.

En av dessa frågor är vad som hände med Hitlers kropp efter självmordet. 

Hur själva självmordet i sig gick till är inte helt fastslaget heller. Någon säger att Hitler återfanns i soffan bredvid Eva Hitler-Brauns döda kropp, någon säger att han satt i fåtöljen bredvid. Någon säger att han sköt sig i tinningen, någon i munnen, och någon att en tredje, okänd, person fått i uppdrag att skjuta honom. Någon säger att han samtidigt som skottet föll bet sönder en kapsel blåsyra. 

Efteråt bars Hitler ut ur bunkern tillsammans med Eva Hitler-Braun. Bensin hade införskaffats i dunkar, och bensinen hälldes över dem, där de lagts i ett kraterhål. Rysarnas artillerield föll samtidigt tungt över staden och försvårade alla handlingar. 

Man hade svårt, berättar Fest, att först få eld, men när man tänt på papper och slängt dem brinnande i riktning mot gropen tog det fyr. Fest menar, med stöd i återgivningar från dem som var på plats, att kropparna förbrändes till ben, som senare vid beröring föll samman. Och även om vi inte säkert kan veta saken, är det förmodligen så att allt som fanns kvar av Hitler kom att bli en del av hans tänder, som senare användes för att bekräfta hans död. 

Därmed får vi dra slutsatsen att Fest ställer sig tveksam till att de förbrända resterna av diktatorn skulle tagits om hand av sovjeterna, såsom i bland hävdas. Fest verkar anse slutsatsen rimligt att diktatorns kropp helt enkelt i stort sett förstördes till stoft och aska i rikskansliets trädgård utanför bunkerns nödutgång, och att allt som återstod av kroppen blev de nämnda tänderna.

Men Fest beskriver inte bara detta nav i mytologin om Hitler-Tyskland. Han berättar också om hur det förtvivlade motståndet fortsatte in absurdum, hur nära de ryska trupperna än kom. Manspillan blev därför in i det sista stor både på tysk och än mer på rysk sida. Att kriget var förlorat torde varit givet, åtminstone för Hitler själv, sedan länge, enligt Fest. Fest skriver:

”Nederlaget var tydligt beseglat, och det som fortsatte var ett krig bortom slutet.”

Nu handlade det om ren destruktion. Fest menar att det var ett tydligt och framträdande drag hos Hitler: viljan till destruktion, och att den framträdde i så att säga ren form under dessa sista veckor och dagar.

* * *

I Undergången möter vi inte enbart Hitler. I boken framträder också närmaste män vid sina sista besök: där finns Göring och Himmler, som båda snart skulle anses som förrädare. Där fanns Goebbels som trogen tillsammans med sin hustru och deras av henne mördade barn följde diktatorn i döden. Och där finns sekreterare, militärer och tjänstemän. 

Fest har disponerat sin bok i åtta kapitel. Vartannat kapitel består av historiskt berättande, vartannat kapitel är mer essärartat och utgör Fests reflexioner kring olika ämnen. Totalt består verket av knappt 190 sidor, så det är fråga om en koncis volym, vari Fest ändå får mycket sagt, på så vis att vi får både översiktsbilder och detaljbilder av det Tredje rikets sista dagar. Till detta kommer väl valda fotografiska illustrationer som skänker ytterligare djup till framställningen.
– – –
Joachim Fest, Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket. Övers. Ulrika Jannert Kallenberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005. 186 sidor.

onsdag 8 maj 2024

Bokrecension: Det öppna såret | Per Ahlmark

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi är skriven av Per Ahlmark (1939–2018), författare och tidigare folkpartistisk politiker. Boken utkom år 1997.

* * *

Det glöder av vrede i Per Ahlmarks Det öppna såret. Om massmord och medlöperi

Vreden stammar ur insikten att ledande svenska och internationella politiker, kulturpersonligheter och intellektuella genom sina ord agerat medlöpare till de regimer under 1900-talet som krävt flest dödsoffer för politiskt motiverat våld: Nazi-Tyskland, Sovjet, Kina och andra stater — tillsammans står de för omkring 170 miljoner mord på oönskade, vare sig dessa oönskade dödats på grund av sin ras, sin klass, sina uppfattningar eller vad det nu kan vara.

Till varningarna för medlöperiet beträffande höger- och vänsterextremism för Ahlmark ytterligare en varning, nämligen för islamistisk staters despoti. Han menar rent av att det är avgörande för demokratins framtid om ”delar av den muslimska världen rör sig mot liberalism eller fundamentalism.”

Vad det handlar om är att personer talat sig varma för eller åtminstone urskuldat och förminskat destruktiviteten hos sådana regimer. Per Ahlmark nämner sådana personer vid namn, fäster deras egna ord vid dem och inte sällan de dunkla förklaringar de stundom själva avlevererat när regimerna fallit och det inte längre går att blunda för despotismen.

I stor utsträckning rör det sig om olika typer av gillanden av kommunistiska stater. Som när Olof Palme talar tillsammans med Castro, samtidigt som socialdemokrater och andra dissidenter spärrats in i Kuba, vid tillfället möjligen omkring 15 000 personer. Eller när Birgitta Dahl gör sitt bästa för att förklara Pol Pots ageranden.

Förklaringarna på senare år från de som en gång stött diktaturerna är legio. Men gemensamma stråk är skönjbara, tillsammans och genomgående eller var för sig: Vissa länder är inte redo för demokrati och frihet. De som talar mot Sovjet/Kina/Tyskland är propagandister. Vi som var röda när terrorn gick över det ena eller andra landet var det ändå av idealistiska skäl. Man bör inte stöta sig med diktaturerna. Det är mest rätt att försöka inta en mellanposition – mellan demokrati och diktatur och förbli neutral.

Men Ahlmark släpper inte ögonen från sina mål. Han konfronterar sina undersökningsobjekt med kalla fakta om vad de en gång uttryckt och kontrasterar mot tyranniernas realiteter, gång på gång. Han listar citat och analyserar gamla tal. Han avtäcker det som vittnar om antingen cynism eller naivitet hos dem som en gång agerade verbala dragoner för diktaturer.

* * *

Naturligtvis är det här en politisk bok, såtillvida att man anser att demokratins utbredande är en politiska fråga. — Men jag förstår det som att Ahlmark snarare utgår från att demokratins utbredande är en humanistisk fråga: alla gynnas av en sådan utveckling, och de som med ord hindrar detta genom att överskyla diktaturernas mord och terror och försvara dess ledare agerar mot mänsklighetens bästa. Ahlmark skriver: 

”[D]ebatten handlar om vår civilisations överlevnad.”

Det öppna såret är en spretig bok, som ibland nästan antar klippbokens karaktär av vid varandra sammansatta artiklar, även om temat förblir tydligt verket igenom: försvar för demokrati, attack mot antidemokrati. 

Ibland kunde jag önskat att Ahlmark fokuserat på färre personer, istället för att använda sig av den slags hagelbössepolemik som nu blir fallet. Träffytan blir bred och kraftfull, men kanske inte alltid så djupborrande som varit möjligt med Ahlmarks förmåga att gräva i det förflutnas lägg. Desto mer lyfter Ahlmark fram vetenskapsmän som forskat på ämnen som demokrati och ämnen som statliga, politiska massmord.

Nu blir det många personer som passerar förbi. Palme, som sagt, bland dem. 

”Panegyriken kring Palmes kamp för friheten är i sak, enligt min mening, felaktig eller grovt missvisande.” 

Men Ahlmark skriver också om många fler, en hel del som än i dag är bekanta namn för samhällsintresserade läsare. En del har vände sig från sitt förflutna, andra teg. Ahlmark adresserar också egna kritiker. En av dem som Ahlmark ägnar utrymme åt är hans personliga vän Bo Strömstedt.  Andra personer är Anders Ehnmark och P O Enquist, Jan Myrdal och redan nämnda Birgitta Dahl. Ahlmark kan ge personer han angriper rätt i sak i vissa avseenden, men håller fast vid de övergripande angreppsskälen.

* * *

Min känsla är att det inte är helt ovanligt i Sverige att folk är en smula extra förstående eller åtminstone överseende inför vänsterextrema inriktningar, ofta under sken av att kommunismen ändå är ett vackert ideal. Vi har emellertid inte längre rätten att blunda för den kommunistiska praktikens konsekvenser under 1900-talet. Ahlmark skriver om Sovjet:

”Tre kvarts århundrade av kommunism lämnade nästan ingenting annat efter sig än lidande. Ett uslare eftermäle kan ingen regim få.”

Samma sak i alla andra länder där kommunistisk dogmatik omsatts praktik. 

Kan man dessutom i dag möjligen ana en liknande undflyende inställning till islamistisk ideologi, mot bakgrund av att man inte vill använda vad man uppfattar som västerländska värderingar och tankesätt på en kultursfär som står främmande inför sådana värderingar och tankesätt?

* * *

Bland det viktigaste jag tar med mig från läsningen av Det öppna såret är Ahlmarks påminnelse om att demokrati och frihet från despoti är något värt att försvara och att sprida. Det är rimligen inte skadlig kulturimperialism. Det är att värna människan och mänskligheten. 

Och det är i någon mening att hedra minnet av den politiska terrorns många miljontals offer under 1900-talet. Ahlmark avslutar: ”De döda kan inte väckas till liv, men vi kan minnas dem. Vi kan lära av deras öde.”
– – –
Per Ahlmark, Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro, 1997. 410 sidor.

torsdag 2 maj 2024

Bokrecension: Paradoxmaskinen | Peter Englund

Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020 är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom 2024. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

"Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet."

Detta axiom återkommer hos Peter Englund. Hur viktigt är inte det att inse! Det gäller hur vi ser på och läser det förflutna, det gäller hur vi ser på vår samtid och det gäller hur vi tänker oss framtiden. Verkligheten i sig är en sak. Dess sken, det vi uppfattar av den utifrån våra föreställningar och fördomar, en annan. Likadant med politiker och andra som försöker styra tillvaron i någon riktning. Kan man bära med sig detta som stöd för tanken har man fått med sig något bra.

Peter Englund bär definitivt med sig insikten han själv formulerat i de texter som utgör Paradoxmaskinen, som samlar en stor mängd texter från över 30 års skrivande: artiklar, essäer, förord, med mera. Englund är en helt enkelt en enastående förklarare av och ciceron till det förflutna. Han rör sig hemtamt genom sekler och mister inte blicken för den talande detaljen, och ej heller för de stora sammanhangen.

Englund förmår vara vetenskapligt exakt och metaforiskt drastisk i en utmärkt balans. Han kan vara obekväm och ifrågasättande. När han recenserar böcker i somliga texter kan han vara giftigt nedgörande (som i det berömda fallet med Herman Lindqvists bok om stormaktstiden) och han kan hylla och rekommendera för nobelpris.

* * *

Texterna i Paradoxmaskinen är ordnade i tre stora delar: "Att skriva biografi", "Att skriva historia" och "Att skriva om det samtida". Inom dessa delar är sedan texterna ordnade kronologiskt, inte efter när de är tillkomna utan efter där deras huvudsakliga ämne är fäst i tiden. 

Englund berättar i förordet att det mesta i boken, en "klippbok", tillkommit på beställning. Och han skriver frankt, att "[d]et var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare." Och det är den här kombinationen av gedigen lärdom och schwung i berättandet som är så tilltalande i läsningen av Englund. Håll med honom eller inte, men nöjsam att läsa är han alltid. 

Om en bok skriver han:

"Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel."

Om ett författarskap skriver han:

"... att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."

Frän sågning respektive fräsch hyllning! — Och åter ett par formuleringar:

"Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil."

"Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två."

Man kunde fortsätta att citera en bra stund ur Paradoxmaskinen.

* * *

Ämnena är givetvis synnerligen mångfaldiga, vare sig de stammar från recensionsuppdrag eller icke. 

Några av dem: Bernhard von Beskow, Gustav V, kvinnliga nazister, Stalin, spioneri, underrättelsearbete, Ulf Lundell, Trump, Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall, Carl Grimberg, Karl XII:s död, Carl von Clausewitz' Om kriget, fascismens förutsättningar, Kalla kriget, med mera, med mera, ända in i nutiden, när Englunds analys rentav kan uppfattas få en mer utpräglat politisk ton, då senare tidens kapitalism kommer i hårkorset och då Englund vädrar sitt klimatsamvete.

En särskilt intressant text utgör "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som berättar om hur det gick till när just Englunds bok Stridens skönhet och sorg fick sin  begynnelse – eller rättare: om några tillfällen varifrån Englund kan spåra bokens ursprung, och hur han tänkte när han flätade samman dess framställning.

* * *

Det är roligt att läsa Paradoxmaskinen

Lärdomen är omfattande men presenterad på ett sådant sätt att det inte luktar det minsta instängdhet över texterna. Missförstå mig inte: jag läser gärna texter som är kvävande dammiga emellanåt, men ibland är det gott att andas den friska luft som Englund förmår låta strömma genom de ämnen han behandlar, vare sig den nu stundom fläktar varmt och stundom viner kall.
– – –
Peter Englund, Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020. Stockholm: Natur & Kultur, 2024. Omslag: Niklas Lindblad. E-boksupplagan.

söndag 21 april 2024

Bokrecension: På svarta listan | Pär Wästberg

På svarta listan är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången 1960. Jag har läst en upplaga från 1964, som också rymmer ett uppföljande efterord.

* * *

Jag är oförskämt dåligt insatt i Sydafrikas historia och hur apartheidsystemet fungerade. Kanske kan det delvis förklara den oväntat starka verkan som Per Wästbergs reseskildring På svarta listan gjorde på mig, en bok vari han rapporterar från Sydafrika genom att prata med människor, besöka de förtryckta likväl som förtryckare, och därtill oppositionella av olika hudfärg.

Wästberg skriver en rapp och okonstlad prosa som upplevs ligga nära de händelser han varit med om och de människor han träffat. Han tar aldrig till överord, utan låter det som han skildrar tala för sig självt. Han gapar inte, han berättar.

* * *

Per Wästbergs och hustrun Anna-Lenas reser från Rhodesia till Sydafrikanska unionen 1959. Då var Sydafrika ännu en självstyrande del av det brittiska samväldet. Det blev Wästbergs första besök i landet.

Apartheidsystemet hade en lång tid kvar att leva. Förmodligen mycket längre tid kvar att leva än vad man kunde tänka sig då Per Wästberg var på platsen och såg hur  den vita minoriteten genom drakoniska och anstötliga lagar gisslade både svarta (afrikanska) och färgade (mestadels asiatiska) befolkningsgrupper, med syftet att hålla var och en ras för sig. Effekten blev förtryck, att familjer slogs sönder, att folk fängslades eller skickades på tvångsarbete under slavliknande förhållanden, allt till en ständigt mullrande och bombarderande rasism. 

Man verkar allmänt ha tänkt att detta tillstånd icke kunde vara förblivande. Men de ledande kretsarna i Sydafrika inkapslade sig, alltmedan omvärlden fördömde dem. Och fortsatte på inslagen väg.

* * *

Men På svarta listan är inte en politiskt agiterande bok, även om den givetvis vill upplysa om hur illa det faktiskt var i Sydafrika. ”Vi som slipper leva i Sydafrika bör veta vad som sker och göra något åt det”, skriver Wästberg.

Fokus i boken ligger ständigt på de människor Wästberg och hans hustru träffar och de platser de besöker. De svarta människor han lär känna har förbluffande ofta livsgnista och hopp, trots alla vidrigheter. Man märker hur de framhärdar och väntar på en bättre framtid.

Wästberg ger många exempel på den bisarra värld som Sydafrika utgjorde. Han berättar hur en husmor som går till affären utan det pass alla afrikaner måste ha på sig utanför hemmet, riskerar att häktas och skickas till en farm för arbete eller till ett fängelse, utan att hennes familj ens informeras. 

Och Wästberg berättar att en av trettio afrikaner i Johannesburg får räkna med att dö genom att mördas. Varannan afrikan i Sydafrika blir någon gång i livet så misshandlad att det blir ett polisärende av saken. Varje afrikan i en sydafrikansk stad kan förvänta sig att bli arresterad åtminstone en gång om året, kanske, för att använda Wästbergs exempel, för att de gått och köpt cigaretter utan pass, eller missat bussen och därmed brutit mot utegångsförbudet efter klockan 23. 

Givetvis är också lönerna rasistiskt satta: en färgad murare tjänar 900 kronor i månaden, en svart murare 225 kronor i månaden, berättar Wästberg. Och så har vi den ökända § 10 i lagen om Urban Areas, som Wästberg förklarar sålunda:

”Ingen afrikan som med lagligt tillstånd bor i en stad har rätt att på eget bevåg ha hustru och barn boende hos sig. Ingen afrikan kan göra anspråk på att få bo kvar i en stad, om han inte arbetat för samma arbetsgivare i tio år eller levt på samma ställe i femton år.”

Notera att dessa femton år innebär att man som åtminstone svart kvinna inte får lämna staden under dessa femton år. Lämnar man ändå hemstaden för att till exempel hälsa på släktingar på annan plats kan man förvägras att få återkomma.

Det kan också hända, att en man och hustru inte längre får bosätta sig på samma ställe, efter att en rasprofilering skett av myndigheterna. En kvinna har blivit klassad som ¼ vit, och är därmed att anses som ”färgad”, precis som hennes barn, medan mannen är klassad som ”svart”. De får inte följa mannen när han genom tvång skickas till det referat där han visserligen föddes men som han inte besökt på trettio år.

Man läser och man häpnar. Detta är trots allt inte långt efter nazismens Tyskland, som kom att visa med all önskvärd övertydlighet vart politisk rasism kan leda. Men likväl: ”Ondskans legaliserade byråkrati härskar över [afrikanerna] med utstuderade paragrafer.”

* * *

Men mest stötande, vid sidan av de absurt diskriminerande lagarna och därmed sammanhängande förtryck, är de narrativ som de vita härskarna balsamerat sig i, som handlar om hur de svarta mår bäst av att bo med sina stamfränder (och därmed, vilket man inte talar lika mycket om, förvägras tillgång till rörelsefrihet och tillgång till annan kultur än den antikvariska man ordinerat dem), samtidigt som de vita är beroende av billig svart arbetskraft för sin privilegierade livsföring. 

Boerna vill förpassa de svarta till något slags föreställt förflutet. Men afrikanerna vill ta del av det moderna samhället, inte underhålla sig med ”värdelösa glaspärlor, lerhyddor, fattigdom...”

Apartheidens Sydafrika var en genomrasistisk stat. Per Wästberg visar hur denna stat såg ut inifrån, genom möten och otaliga citat av ledande män i staten. Han konstaterar i Johannesburg, att ”runt omkring oss härskade en enfald så oformlig och grym att den inte gick att tänka på.”

Det har nu gått tid sedan apartheid till sist avskaffades och ännu mer tid sedan Per Wästbergs skildring i På svarta listan först kom ut. Läsningen förblir emellertid omskakande och desillusionerande. Apartheidsystemet är ytterligare ett exempel på vad människor är förmögna att göra mot andra människor när grymheten och fördomen äger företräde.
– – –
Per Wästberg, På svarta listan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1964. 291 sidor.

fredag 12 april 2024

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm


Läst
består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

söndag 7 april 2024

Bokrecension: Onda nätters drömmar | Peter Englund

Allierad konvoj på väg till Algeriet. November 1942.

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel är skriven av historikern Peter Englund (f. 1957). 

Boken utkom första gången 2022, och jag har läst den i en upplaga från detta år.

* * *

Det är svårt att tänka sig något mer vittomfattande och mer svårgripbart än ett världskrig. Ska man berätta om ett sådant kan man välja att generalisera till de stora dragen: det landet anföll det landet och detta fick sådana och sådana konsekvenser. Men man kan också gå in i detalj, mana fram människor, nyanser och villkor för den enskilda. I Onda nätters drömmar gör Peter Englund det senare, och det på ett dispositionsmässigt experimentellt och språkligt mästerligt vis. 

Peter Englund begränsar sig i tid till november 1942, den tidsperiod när krigsvinden vänder mot axelmakterna. Under denna månad gör han i 360 korta kapitel nedslag i 39 människors liv. Skildringarna av de enskilda personernas liv är spridda genom boken, så att helheten blir till en stor väv av olika öden och sammanhang och förutsättningar. 

En del av dessa personer är civilister, en del är stridande på olika platser och olika sidor, en del är högt uppsatta, en del genomlever strider bokstavligen talat tryckta mot skyddsgropar. De flesta personerna har de allmänne läsaren sannolikt aldrig hört talas om, andra är betydligt mer välkända in i vår egen tid.

Och var och en av dem har sitt särskilda perspektiv på detta väldiga som kriget är.

Peter Englund har rekonstruerat dessa människors liv och dagar såsom de tedde sig vid de nedslag han gör i deras vardag. Till hans hjälp finns de stora historieverken, men också, och kanske framförallt viktigt för skärpans skull: dagböcker, memoarer, bevarade pappersspår. Väl valda fotografier skänker ytterligare djup i framställningen.

* * *

Det kan nog vara så att andra världskrigets verklighet är omöjlig att omfamna med sinnet, men den belysning ett verk som Onda nätters drömmar skänker från olika håll och platser ger ändå en inblick som hjälper den intresserade att förstå lite mer än man annars hade gjort: hur ransoneringarna upplevdes av en hemmafru, hur det var att hitta förruttnade stridskamrater som begått kollektivt självmord i djungeln.

Några i boken skildrade människor nämner jag, för att antyda bredden. Hélène Berr, universitetsstuderande i Paris. John Bushby, kulspruteskytt på brittiskt bombflyg. Albert Camus, ung författare. Vasilij Grossman, sovjetisk journalist i Stalingrad. Mun Okchu, koreansk sexslav på japansk fältbordell. Sophie Scholl, universitetsstuderande engagerad i motståndsrörelsen. Kurt West, infanterist vid Svir under fortsättningskriget.

I slutet av Onda nätters drömmar och ibland i förbigående tidigare under själva berättandet får vi veta hur det gick för de 39 människor som Englund berättar om. Några av dem överlevde inte kriget. En del levde in i vår tid, in i nya seklet. Men i allmänhet får vi ta del av skeendena såsom dessa människor själva får erfara dem. Det verkar dock som att många av dem fått ana tillräckligt vid denna tid för att förstå att något hänt i krigsförloppet. 

* * *

Peter Englund är enligt min mening en av vårt språkområdes främsta författare och berättare. Hans litterära tonsäkerhet är absolut. Han skriver tydligt och vackert. Och han tillåter sig ett visst inslag av arkaismer, som inte känns malplacerade eller tillkämpade, utan bara naturliga.

Det ska också sägas att Englund till fullo utnyttjar fotnoternas möjligheter, inte som referenssystem, utan som möjlighet att göra små utvikningar, förklaringar eller invändningar mot sådant kring vad de han berättar om uppger eller upplever. Det blir totalt 424 fotnoter. 

Onda nätters drömmar är ett populärhistoriskt verk. Englund har valt att bifoga en rejäl litteraturförteckning, men har avstått från att ta med en källförteckning av det mer detaljerade, akademiska slaget, som belägger uppgift för uppgift. Jag förmodar att det beror på en avvägning kring frågor om tillgänglighet och omfång.

* * *

Onda nätters drömmar presenterar några veckor av andra världskrigets förlopp i mycket stor skärpa. Där ryms det vardagliga likväl som det grymma och rent horribla. Här möter kriget naket, med död, sjukdom, tristess och lättnader. Peter Englund har skänkt oss ett mycket värdefullt verk som berättar om mänskliga villkor där kriget mullrar avlägset likväl som överallt kring de stridande – och icke-stridande.
– – –
Peter Englund, Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel. Stockholm: Natur & Kultur, 2022. 564 sidor.

söndag 31 mars 2024

Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.

fredag 29 mars 2024

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

söndag 24 mars 2024

Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz
Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

söndag 3 mars 2024

Bokrecension: Karl XII | C. O. Nordensvan

Karl XII
Karl XII. Synpunkter och betraktelser är skriven av C. O. Nordensvan (1851–1924), officer och militärhistorisk författare. Boken utkom år 1918.

* * *

Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).

Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga. 

Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.

Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna. 

Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.

Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt. 

* * *

Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser. 

Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.

Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.

Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:

”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”

Och vidare:

”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”

Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.

Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.

Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.

onsdag 28 februari 2024

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.