fredag 6 maj 2022

Bokrecension: Molnbyggen | Torsten Ekbom

Molnbyggen. Essäer är en samling texter av Torsten Ekbom (1938–1914). Texterna har publicerats tidigare, men är omredigerade eller till dels nyskrivna inför denna utgivning. Boken utkom år 1980.

* * *

Torsten Ekbom är en stilist av Guds nåde. Ämnena som Ekbom tar upp i Molnbyggen varierar omväxlande, men den utsöka berättarstilen består rakt igenom dem, vare sig Ekbom nu skriver om olika utopier, sovjetiska författare eller staden Alexandria förr och nu. Det är lärt, men samtidigt behagligt roande. 

Det händer när man läser inte minst akademiska humanistiska artiklar av ett visst slag att man känner sig en smula trög. Något sådant utsätter inte Ekbom sina läsare för. 

Han tar som en god ciceron med oss till de ämnen han uppehållit sig vid och har något att berätta om. Utan fördunklande ordmoln. Berättandet kan grunda sig på en resa eller på läsning av en eller flera böcker. Men det personliga anslaget bevarar han i allmänhet. 

* * *

Några särskilda ämnen som Ekbom skriver om i Molnbyggen vill jag lyfta fram. 

Jorge Luis Borges fantastiska författarskap intresserar uppenbarligen Ekbom, precis som det intresserar mig. Borges lek med verklighet och litteratur har fascinerat Ekbom, och fascinationen smittar av sig. När Ekbom talar om Borges litteratur som synvillor känner man att det är mycket träffande. Borges texter har en fantastisk förmåga att förvrida perspektiven – och få läsaren att hisna.

Jules Vernes-essayen är också mycket intressant, och berättar i anslutning till Jorden runt på 80 dagar om hur på några år möjligheterna att resa på långt kortare tid revolutionerades i världen, inte minst genom järnvägens triumftåg jorden runt.

Och så har vi presentationen av ryska avantgardister under Sovjets första år, som kastades runt och klämdes av den officiella linjens varierande konstpolitik. Men också presentationen av författare som skildrat fångenskap i Gulag.

* * *

När man läser Torsten Ekboms essayer går tanken på ett självklart vis till Frans G. Bengtssons texter i samma genre. Och nog finns där ett syskontycke, där Bengtssons uppsatser får stå för den äldre brodern och Ekboms dito för den yngre. Båda har en enastående stilkänsla, och båda förefaller kunna gripa sig an vilken typ av ämne som helst och på ett bildat och givande sätt förmedla kunskap, insikter och perspektiv.
– – –
Torsten Ekbom, Molnbyggen. Essäer. Stockholm: Bonniers, 1980. 219 sidor.

lördag 30 april 2022

Bokrecension: Mulåsnan på Akropolis | Sture Linnér

Parthenon rekonstruerat, Athen

Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna
är skriven av Sture Linnér (1917–2010), docent i grekiska språket och litteraturen, författare, översättare. Boken utkom 1996.

* * *

Det finns något som jag skulle vilja kalla historiskt djupseende. Och det är något jag eftersträvar att utveckla. Sture Linnér hade det. Linnér ser i sitt älskade Grekland inte bara dagens yta, utan också vidare och förbi genom seklerna. 

Med denna blick, med skärpan ställd ibland på dagen och i bland på tusentals år tillbaka i tiden tar han med stor berättarglädje läsaren med på en resa Grekland runt. Fritt och associationsrikt berättar han om de platser och ämnen han stannar till vid, innan vi drar vidare.

Sture Linnérs kärlek till Grekland är varm och hjärtlig, om än inte okritisk. Men man får intrycket att Grekland – i vilken tidsålder man nu än råkar befinna sig i – är hans hjärtas hemland. Han har tillbringat mycket tid där, kan grekiska och är alltså docent i landets språk och litteratur. Rimligen är han mer bekant med det grekiska än många greker själva torde vara.

Och något av denna passion för det grekiska vill han uppenbarligen dela med sig av. Där kommer boktiteln in. Den syftar på en historia Linnér återberättar där en mulåsna bär upp last på Akropolis. När den slitit duktigt får den vila vid sidan av, men går likväl före de mulåsnor som fortfarande traskar upp mot Akropolis och visar vägen. Något av den vägvisande funktionen tar sig Linnér an.

Och så berättar han. Han kunde nog berättat hur mycket mer som helst, och fyllt inte bara denna boken och alla de andra många böcker han skrivit om Grekland och det grekiska utan dessutom ytterligare volym på volym, hyllmeter efter hyllmeter utan att han för den sakens skull behövt upprepa sig. 

Men nog är han särskilt fri i denna bok; det ena följer på det andra, nästan som i ett muntligt berättande, med småutvikningar och tillägg och huvudlinjer och annat som får förbli mer fragmentariskt.

* * *

Fokus ligger dock på tre stora huvudepoker. Det är det antika Grekland, det är Bysans och det är det moderna 1900-talets Grekland. 

En röd tråd menar Linnér själv är det bestående grekiska genom de olika epokerna, till exempel hur de olika föreställningar gått över i varandra, från mytologin via kristendomen till folksagor till en unik sammansmältning. 

En annan röd tråd är hur ovanligt beständigt det grekiska språket varit och förblivit genom tiderna. Omständigheterna kring detta fenomen uppehåller han sig för övrigt särskilt vid. 

* * *

Sture Linnér var en verklig humanist. Hans bildning var kolossal och humanistiskt bred. Han illustrerar gärna sin framställning med citat från vår tids poeter och för så in dikten som en betydelsebärande komponent i berättandet på ett vis som inte är alldeles vanligt. I Mulåsnan på Akropolis kombineras dessutom denna bildning med självbiografiska inslag, till exempel från de tider då Linnér arbetat för Röda korset eller FN.

I Mulåsnan på Akropolis berättar Sture Linnér om Grekland, om Hellas, såsom han lärt känna det och såsom han ser det: ser både dess nutida yta och dess historiska djup. – Och när Linnér berättar lyssnar jag mer än gärna.
– – –
Sture Linnér, Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna. Stockholm: Norstedts Förlag AB, 1996. 358 sidor.

fredag 15 april 2022

Bokrecension: Obehagliga stycken | Stig Ahlgren

Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944 är en samling texter av litteraturkritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Boken utgavs 1944.

* * *

Hur elak får man vara i en recension? Hur hårt får man gå till angrepp mot en annan människa och dennes verk? Ja, så länge det sker på ett elegant – jag vågar säga: konstnärligt – vis, så bör nog ganska mycket anses tillåtet. Den snygga elakheten kan vara njutbar att läsa, vad nu än det må säga om människans natur.

Elakheten i skrift synes emellertid legat för den vänsterlutande litteraturkritikern Stig Ahlgren. Ett antal av de texter som samlats i Obehagliga stycken ger otvetydiga prov på detta, vilket väl också titeln skänker en förväntan om.

Det är här fråga om främst ett visst antal svenska författare som Ahgren med perfid kvickhet ger sig på. Den förste är en vid tiden för utgivandet redan tämligen fallen ängel: svensk litteraturkritiks nestor, vars ord en gång sägs ha kunnat fälla eller skapa ett författarskap. Vi talar om Fredrik Böök (1883–1961), som under andra världskriget inte i tid övergav sin protyska inställning. Det kom från då och framåt kommit att färga hans rykte.

Professor Böök avhyvlas i flera artiklar, samtidigt som Ahlgren – med all rätt – hyllar dennes språkhantering och intelligens. Men personen Böök manglas trots det och blir i Ahlgrens framställning en högfärdig, hycklande och uppblåst gestalt. 

"I själva verket är Fredrik Böök en fattig människa, så fattig som endast den kan bli vilken alltid varit och alltid med naturnödvändighet kommer att vara utestängd från självförglömmelsens extaser."

Berömd är annars, förstår jag, Ahlgrens avhån rörande poeten och författaren Sten Selander (1891–1957): Selander är, menar Ahgren, "tråkig som en påstigande i Alvesta." Och "[h]an gör sig aldrig till tolk för en åsikt, som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel." — Aj.

* * *

Men Stig Ahlgren är inte enbart frätande i Obehagliga stycken, även om också bör hans upprepade avrättningar av den synnerligen produktive borgerlige kåsören Erik Zetterström alias Kar de Mumma (1904–1997) bör nämnas. 

För egen del fästs min blick också vid Thorsten Jonssons (1910–1950) författarskap, som  jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men som jag nu ser fram emot att ta del av. Eyvind Johnsons (1900–1976) Krilon-trilogi avhandlas balanserat. Och den adlige poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) hanteras snarast ömsint.

Mer allmänt pekar artikelantologin på några av de författare och böcker som var aktuella mot slutet av 30-talet och början av 40-talet, och som kunde bli föremål för en mer eller mindre omfattande recension och analys. En del namn är i dag kanoniserade – vi kan ta Pär Lagerkvist (1891–1974) som exempel. Andras ser man sällan, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna och second hand-butikernas äldre bokutbud.

* * *

Den litteraturkritik Stig Ahlgren gav ut i Obehagliga stycken hör hemma i sin tid, och utgör därmed viktiga litteraturhistoriska kvarlevor; de är vittnesbörd om kritikerns röst, men också om hur några betydande författarskap då mottogs. 

Dessutom är Ahlgren värd att läsa för sin utsökta, om en ibland våldsamt elaka, stilistiska förmåga. Det torde nog i allmänhet varit bäst att stillatigande uthärda densamma om man nu en gång drabbats av hans ogillande: slå tillbaka hade man knappast haft mycket för – på samma sätt som man inte har mycket för att röra runt med handen i samma syra som frätt en på huden.
– – –
Stig Ahlgren. Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944. Stockholm: Tidens förlag, 1944. 251 sidor.

tisdag 22 mars 2022

Bokrecension: 376 dygn på drivisen | Gurij Jakovlev


376 dygn på drivisen
(ry. 376 дней на льдине) är skriven av den sovjetiske polarforskaren Gurij Jakovlev. Boken utkom i svensk översättning av Arthur Magnusson 1959. Den första ryska upplagan förefaller ha tryckts 1957.

* * *

Omkring ett dussin sovjetiska polarforskare på ett några meter tjockt drivande isflak i Arktis; det låter som upptakten till en film, men var verklighet våren 1950 till våren året efter 1951 för Gurij Jakovlev och hans kolleger under ledning av Mikhail Somov, när de utforskade den arktiska naturen på polarstationen Nordpolen 2, i temperaturer mellan en sådär minus 40 grader och någon enstaka plusgrad.

Som man kan anta bekräftar Jakovlev skildring av detta dryga år att omständigheterna var utomordentligt svåra och farliga. De uthärdade dem, med det övergripande målet att underlätta för fartygstrafiken i Ishavet, en allt viktigare sjöregion för den sovjetiska sjöfarten.

Dag efter dag och vecka efter vecka arbetar gruppen på, ibland besökta av något flygplan som bistår med gods eller som kommer med avlösning för personal. En lång tid av året sliter de i mörker dygnet runt, och under sommartid i solljus dygnet runt. 

Isflaket spricker ibland. När delarna skjuts mot varandra reser sig höga isåsar. Och när flaken slits isär öppnas råkar med iskallt vatten, där det är kilometer ner till botten. Ibland får forskarna flytta sitt läger och sin utrustning för att undvika sprickorna, eller när smältvatten under den varmare perioden skapar svårforcerade sjöar runt tälten.

Gurij Jakovlev själv arbetade som isforskare. Han var en av dem som bland annat hade att ägna sig åt att studera avsmältnings- och tillväxttid för isen, något som krävde ideliga mätningar i alla väder. Hans forskningsobjekt var alltså själva isen och dess förändringar, medan andra till exempel ägnade sig åt metrologiska observationer, studier av havsbottnen eller åt radiotrafik.

* * *

Jakovlev skriver en saklig, städad prosa – åtminstone av översättningen att döma. Han ger intryck av att den sociala sammanhållningen var god i gruppen, oavsett om de för tillfället var drygt tio eller knappt tjugo personer på plats. Samtidigt beskriver han andra expeditionsdeltagares olika personligheter. Något präktiga framstår de allesammans, möjligen. 

Särskilt fäst verkar Jakovlev ha varit vid de djur man hade hos sig, särskilt hunden Ropak. Han berättar också om en knappast tämjd isbjörnsunge som fanns där i lägret. Den försvinner dock spårlöst ur skildringarna efter ett tag och man undrar onekligen vad som blev dess öde. Vilda, vuxna isbjörnar som sökte sig för nära lägret skjuts emellanåt.

* * *

Det direkt politiska innehållet är nedtonat. Självklart förefaller de alla vara goda sovjeter, och självklart har forskarna en representant från partiet hos sig. Men Jakovlev har inte skrivit en ideologiskt betonad bok, utan en bok om vetenskaplig möda, om uthålliga forskare i vetenskapens tjänst.

Men när jag försöker hitta information om Jakovlev själv blir det svårt. Han finns med som expeditionsdeltagare på olika sidor på nätet. Men om expeditionen har berättats att dess syfte nog inte var så opolitiskt som det framställs i 376 dygn på drivisen. Om man nu skall tro på det, så skall det även ha funnits en koppling till militären och flyget, under denna det kalla krigets tid. 

Detta skriver den annars så öppne Jakovlev emellertid ingenting om, och kanske kommer då bokens möjliga propagandavärde fram i här: att framställa expeditionen som en helt civil affär, ytterst syftande på att underlätta för sjöfarten.

Detta oaktat är 376 dygn på drivisen en givande läsning. Så mycket av den internationella tidsandan märks kanske inte av i direkt mening, men desto mer av villkoren för den enskilde forskaren under extremt utmanande omständigheter.
– – –
Gurij Jakovlev, 376 dygn på drivisen. Övers. Arthur Magnusson. Stockholm: Folket i bilds förlag, 1959. 284 sidor.

söndag 13 mars 2022

Bokrecension: The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian | övers. Robert Dobbin

"Diogenes" av Jean-Léon Gérôme (1860)

The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian är en samling texter av och om antikens kyniker och kynicismen, översatta av Robert Dobbin, som även redigerat samlingen och försett den med inledning, noter och uppslagsdel.

* * *

I den antika romersk-grekiska världen fanns det ett slags filosofer och vishetslärare som kallades kyniker. Med tiden kom de att falla i relativt vanrykte som moralistiska predikanter, inställda på att väcka anstöt. Från början var det inte så. De ville visa på en radikalt annan livsföring än vad människor i allmänhet valde. De sökte lyckan inte i det yttre, utan i ett oberoende.

De levde sin filosofi. Själva skrev de inte mycket, men de omnämns i åtskilliga källor, som sägs bevara deras ord och handlingar. Många av de viktigaste relevanta texterna har samlats i The Cynic Philosophers från Diogenes to Julian. Där har samtliga medtagna texter översatts av Robert Dobbin från grekiska till idiomatisk engelska. Han har även försett volymen med en omfångsrik notapparat, en uppslagsdel och en introducerande inledning.

* * *

I inledningen identifierar Dobbin några kärnteman i den kyniska filosofin. De kan vara värda att återge också i en recension. Han nämner parrhêsia (tala fritt), autarkeia (självständighet), askêsis (träning), karteria (uthållighet), och adderar tuphos (ånga), en kynisk beteckning för det ytliga och vulgära.

En kyniker, får vi snart klart för oss, är en person som väljer bort världslig glans och viljan att stå högt i andras ögon. Han (det är ofta en han, även om det finns undantag, såsom Hipparchia) klär sig mycket enkelt, sover utomhus, äter inte mer än nödvändigt, och sätter en ära i att tala sitt hjärtas mening. 

Genom att så döda sina behov av bekvämlighet och njutningar uppnår han en frihet som inte ens tidens konungar hade, ja, kanske de minst av alla. Tanken är, att den är rik som inte behöver mycket, snarare än den som faktiskt har mycket. Den senare blir nämligen aldrig nöjd.

Vi kan notera att romerske kejsaren Julianus Apostatas omdöme om de äldre kynikerna förefaller mycket positivt, fastän han själv inte var kyniker. Han skriver i en text som finns med i boken att källorna beskriver dem "as pledged to self-control, modesty and freedom, and opposed to malice, cowardice and superstition. [---] Cynics aimed to be indifferent to pleasure and pain, like the gods."

* * *

I mångt och mycket är den mig betydligt mer närstående stoicismen och den något äldre kynismen släkt. Kanske kan man säga, att stoicismen är kynismens mindre stökiga kusin, som visserligen hade många likartade kärnvärderingar, men på det stora hela också ett betydligt mänskligare ansikte. 

Stoicismen krävde inte av sina anhängare samma radikala askes som fanns inbyggd i kynismen, inte heller den anstötväckande och expressiva yttre gestalt som kynismen antog, som till exempel i anekdoten som berättar om hur Diogenes masturberade öppet utomhus, varefter han säger att det vore bra om det vore lika lätt att bli mätt genom att gnugga på magen. Kynikern ansåg inte att något som var naturligt var i behov att döljas. 

Med tiden synes de yttre attributen hos kynikerna bli mer framträdande, och den underliggande tankeströmningen, som ibland motiverade utmanande beteende, mer hamna i skymundan.

* * *

Av kynismen har vi ju ordet "cynism". Ganska orättvist, kan tyckas, eftersom kynikerna inte var så mycket cyniska som realister, i den meningen att de ansåg att förnuftet skulle styra våra tankar och beteenden snarare än den allmänna meningen, även om det innebar att man blev obekväm i samhället. 

Genom The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian lär vi känna kyniker såsom det berättats om dem under flera hundra år. Liksom stoikerna försvinner de när antiken dör ut och en ny livsåskådning jämnar de gamla med marken. Här kan vi återupptäcka dem, och för den intresserade finns det värdefulla ting att ta vara på även i vår livsföring i dag: en strävan efter att inte följa massan, en strävan efter att se ting för vad de är, en strävan att inte förslavas av ägodelar. Anammandet av sådan kynism äger då verkligen kraft att vara nyttigt för oss människor, fortfarande.
– – –
Robert Dobbin (red.), The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian. Översättning, inledning, noter etc. av Robbert Dobbi
n. London: Penguin Books Ltd, 2012. 232 sidor.

lördag 26 februari 2022

Bokrecension: En tid i helvetet | Arthur Rimbaud

Rimbaud. Teckning av Verlaine.
En tid i helvetet
(fr. Une saison en enfer) är skriven av Arthur Rimbaud (1854–1891). Boken utkom första gången på franska 1873. Jag har läst verket i en svensk översättning av Jonas Ellerström, utgiven 2002. Denna upplaga har försetts med ett efterord av pseud. Peter Glas.

* * *

Arthur Rimbaud är 1800-talslitteraturens enfant terrible. Anekdoterna om hans framfart är många och häpnadsväckande: man får känslan av att han knappt kunde tilltros att vistas i möblerade rum. Likväl var han ett litterärt geni.

Han var bara 19 år gammal när han skrev den märkliga En tid i helvetet, ett verk som blandar prosapoesi och poesi på vers. 

Om man i denna bok vågar jämställa diktarjaget med författarjaget vittnar det om en människas inre kamp. Inte i form av klara beskrivningar av typen "jag mår dåligt", utan i vilda bilder, drastiska blandningar av hedendom och kristendom samt ett hänsynslöst förakt för sig själv och omvärlden, dessutom av längtan efter något annat.

Bilderna skapar känslor och stämningar av långt kraftfullare slag än vad realistiska återgivningar hade kunnat göra. Det blixtrar över sidorna.

När Rimbaud skrev En tid i helvetet gick han igenom en separation med sin älskare, den gifte poeten Paul Verlaine. Vid Rimbauds avsked blev denne så upprörd att han sköt honom. Ett skott tog i handleden, och resulterade i förlängningen till att Verlaine spärrades in under två år för dråpförsök.

Det var nog inte det enda turbulenta inslaget i Rimbauds liv, vars ungdomstid kantades av skandaler. I En tid i helvetet hanterar han synbarligen stridandet och känslorna med ord och ett språk som kom att påverka poeter långt efter honom själv, inte minst modernisterna, och då inte minst en sådan svensk diktare som Gunnar Ekelöf. 

* * *

Självbeskrivningarna är många i En tid i helvetet. Rimbaud – eller det diktarjag som han skapar – "andades brottets torra luft". Han är konstant i ett utanförskap. Han är "av lägre ras", "totalt övergiven", en "idiot". Han vittnar om kulturens vanvett. Och naturen är "ett godhetens narrspel". För honom är lyckan hans "samvetskval", hans "inälvsmask".

Den tunga kristendomen lurar alltid i närheten, dess Gud anropar han, dess djävul samtalar han med. Synden är ett fenomen som han ständigt återkommer till, och straffet, helvetet: "Jag förtjänar ett helvete för min vrede, ett helvete för mitt högmod och ett helvete av smekningar – en mångfald helveten."

Och han utbrister uppgivet:

"Livet är en fars som alla spelar med i." 

Det finns också något nostalgiskt i den unge poetens verk, ett tillbakablickande till en tid då han kunde ägna sig åt sina fantasier och då världen liksom var öppen för honom, mindre förstörd. Själva skapandet verkar då varit annorlunda för honom, friare: "Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det outtryckbara." Och han kunde i en fabrik se en moské, "en salong på botten av en sjö".

* * *

Men vad är nu allt det här? Det är poesi utan sträng rationell ordning. Det är bild på bild och det är ett skrik ur mörker och förvirring. Det är fantastiskt bra; det tänjer språkets uttrycksförmåga bortom vad man trodde kunde var möjligt. Det är ett försök att i text omformulera smärta, avsky, förakt – och längtan bort.

En tid i helvetet var den enda bok som Rimbaud själv lät ge ut. Efter några ytterligare år slutade han skriva. De sista åren av sitt liv, innan han dog 37 år gammal, var han verksam som handelsman i Afrika. Då låg hans litterära verksamhet långt bakom honom, men litterärt intresserade avantgardister kom aldrig någonsin att glömma honom: den unge poeten hade hjälpt till att slå upp porten till ett nytt sätt att skriva om sina erfarenheter av livet och om sina själskval. 

* * *

Översättningen av En tid i helvetet som jag läst är gjord av Jonas Ellerström. Enligt efterordet av pseudonymen Peter Glas är tanken med tolkningen att den skall ligga så nära originalets ordalydelse som möjligt: det är idéinnehållet snarare än klang och rim som överförs till svenska, vilket givetvis hade krävt ett visst mått av omdiktning. Men denna översättning är likväl njutbar som poesi: bilderna behåller fräschören trots transponeringen till svenska. Känslan av svindel kvarstår även i svensk språkdräkt.

Den unge Rimbauds själskval och längtan kommer att blixtra länge än.
– – –
Arthur Rimbaud, En tid i helvetet. Övers. Jonas Ellerström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2002.

tisdag 15 februari 2022

Bokrecension: Tiden och världen | Stefan Zweig

Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940 (ty. Zeit und Welt. Gesammelte Aufsätze und Vorträge) är en samling texter av Stefan Zweig (1881–1942), översatta till svenska av Hugo Hultenberg. Boken utkom på tyska 1943 och på svenska 1944.

* * *

Jag vågar påstå att Stefan Zweig är en sådan författare som man numera emellanåt ser nämnd här och var, men som nog få läser, förutom möjligen hans självbiografiska Världen av igår. En annan infallsvinkel på hans författarskap erbjuder emellertid Tiden och världen, en samling texter – i själva verket den andra samlingen – av hans hand från olika sammanhang.

I samlingen behandlar Zweig i olika genrer en mängd olika ämnen, oftast ur ett starkt betonat humanistiskt perspektiv. Det handlar om Proust och det handlar om Tolstoj, men det skänker också tidsbilder av en värld som i dag är förlorad: tiden för första världskriget och mellankrigstiden fram till dess att andra världskriget bryter ut, ett utbrott som Zweig länge förutspått.

Zweig är kosmopolit och internationalist. 

För honom bör den humanistiska bildningen och konsten inte veta av några nationsgränser. Visst är han österrikare, visst älskar han det gamla Wien där världen möts och konsten ligger i luften, även om han kommer att lämna staden. Men först och främst är han europé och representant för den europeiska bildningstraditionen. 

Genom sin internationalism blir han också en avgjord fiende till kriget och all form av inkrökt nationalism och militarism. För honom är kriget ett rent vansinne, och vid tiden för första världskriget förbluffas han av hur personer i hans närhet och hela länders befolkning blir offer för en patriotisk yra som ställer folk mot folk.

* * *

 Så kommer vi till Zweigs språk. Han är naturligtvis en sann konstnär, men effekterna staplar han på varandra i en prosa som mättas av adjektiv. När han hyllar något, så hyllar han det utan gräns. Det som är bra är synnerligen bra. Det som är vackert är synnerligen vackert. Det mångordiga verkar en aning tröttande på mig, som föredrar det koncisa. Här blir det fråga om en estetisk kalligrafi. 

Ordsvallet riskerar att skymma budskapet. Man kan föras med av språket och samtidigt föras med i de meningar som Zweig framför. Men jag tror att man bör stanna upp inför vad han faktiskt säger i sak, och inte låta blända sig av skenet. 

Man bör fundera över huruvida vad han säger faktiskt  är rimligt, som när han talar om världshistorien som ett konstverk och antyder att det finns en ordnande kraft i densamma. Det gör att det som styr historien tillskrivs ett förnuft som det knappast har. Att händelser sker till följd av sina orsaker innebär ju inte med nödvändighet att där också finns en konstnärlig plan. Hos Zweig doftar det här av konstnärsmetafysik.

* * *

Till de mest intagande texterna i Tiden och världen hör hans skildring av den resa han 1928 gjorde till Sovjet-Ryssland i samband med hundraårsjubiléet av Tolstojs födelse. Han ser mycket. Han ser hur den iberiska madonnan fortfarande besöks i sitt kapell vid Röda torget, men hur en ny helgedom lockar större massor och frammanar väl så stor hänförelse: mausoleet där Lenins balsamerade kropp vilar. 

Och Zweig betonar hur åsidosatt Ryssland är från en europeisk synvinkel, och hur den som inte känner till det tsaristiska förtrycket borde vara försiktig när han talar om hur det nu är i det revolutionära Sovjet. "Hälften av alla domar över det nuvarande Ryssland är tyvärr i dag fördomar", skriver han. 

I dag vet vi hur det revolutionära Ryssland kom att utveckla sig. — Nå, vi kan från vår tid se sådant som inte var synligt för dåtidens människor. Vi ska inte anakronistiskt döma dem genom backspegeln, men vi kan gott söka förståelse och vishet i det som vi ser, som de inte kunde se då.

* * *

Stefan Zweig är en utpräglad litterär estet. Den humanistiska europeiska sfären är hans hemland. Och genom hans efterlämnade texter får vi hans unika perspektiv på den tid vari han levde: tider av hopp och av oro och av akut kris. Det är gripande och genom raderna doftar kultur, litteratur – och hoppet om mellanmänsklig gemenskap bortom alla nationsgränser.
– – –
Stefan Zweig, Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940. Efterskrift Richard Friedenthal. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1944.

tisdag 1 februari 2022

Bokrecension: Schack | Stefan Zweig

Bild: Rafael Rex FelisildaUnsplash

Schack (ty. Schachnovelle) är en novell av Stefan Zweig (1881–1942). Verket skrevs på tyska, men utkom postumt första gången i portugisisk översättning 1942, och först senare samma år i en begränsad upplaga på originalspråket. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Hugo Hultenberg i en eboksversion från 2020.

* * *

Det torde vara en utmaning att skriva en novell där schackspelande är centralt för handlingen samtidigt som berättelsen lyckas upprätthålla både litterär spänst och spänning för någon sin inte är inbiten schackspelare. Jo, schack är ett givande spel, men schack som litteratur – det känns kanske inte självklart givet.

Stefan Zweig lyckas skriva en sådan berättelse.

På ett fartyg någon gång omkring 1940 träffar berättarjaget österrikaren Dr. B. som nyligen suttit fängslad av Gestapo. För att bevara sin psykiska hälsa har han spelat schack i sitt huvud under månader. Men spelandet, som räddade honom, utvecklades till en mani som förde honom till sammanbrott: han kunde inte sluta tänka eller drömma om schackpartier.

Ombord på fartyget får Dr. B. av en händelse möjlighet att möta den regerande världsmästaren i schack. Frågan är hur den ömtålige Dr. B. hanterar att återigen nalkas schackspelet.

* * *

Stefan Zweig låter de stora världshändelserna som nyss timat och fortfarande pågår när han skriver novellen bilda naturlig förutsättning och miljö för handlingen. 

I sin tid blir Schack därmed ett varningsrop om den brutala nazismens framfart i Europa, men handlar samtidigt inte om nazismens framväxt och barbari på generell nivå, utan om en enskild mans betryck, räddning och mani. Dr. B. räddade sig från terrorn, men bär ärren från själva räddningsmedlet inom sig.

Dr. B. var endast intressant för Gestapo i kraft av sina kunskaper om ekonomiska tillgångar hos hov och kyrka. Det förklarar väl att nazisterna istället för att vidare internera honom när man inte längre tror sig kunna utvinna något av honom, helt enkelt landsförvisar honom. — Han är en man på flykt från sitt hemland, liksom även Stefan Zweig som judisk författare lämnat Österrike undan det överhängande nazistiska hotet.

Det kunde säkert gå att utvinna diverse allegoriska tolkningar av Schack. Men låt oss avstå: som intrikat och psykologiskt skarpsinnigt personporträtt äger den tillräcklig styrka.
– – –
Stefan Zweig, Schack (ty. Schachnovelle). Övers. Hugo Hultenberg. E-boksupplaga. Stockholm: Modernista, 2020.

måndag 24 januari 2022

Bokrecension: Bondetro och kyrkoro | Göran Malmstedt

Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige är skriven av historikern Göran Malmstedt (f. 1956), numera professor i historia vid Göteborgs Universitet. Boken utkom 2002. Jag har läst e-boksupplagan från 2015.

* * *

Om jag frågar dig hur du tänker dig en gudstjänst på 1600-talet, vad svarar du då? 

— Själv hade jag nog beskrivit något i stil med tysta små kyrkor med allvarliga människor i mörka kläder som med väl stor respekt ser upp mot en svartklädd präst i predikstolen.

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro, som undersöker kyrkolivet under 1600-talet, visar att den bilden i betydande grad kan vara felaktig, och i själva verket snarare återspeglar hur en gudstjänst gick till på 1800-talet. 

Vad Malmstedt hittar i sin undersökning av främst Skara och Uppsala stift från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet är ibland betydligt mer stökiga tillställningar. Domkapitlens och sockenstämmornas protokoll vittnar om ideliga ordningsproblem av olika slag. 

Låt oss titta lite närmare på hur det kunde vara, utifrån Malmstedts beskrivningar.

Ett av de återkommande problemen var att folk kom och gick lite som de ville. 

Ibland traskade folk in från kyrkogården eller kyrkbacken efter syndabekännelsen i gudstjänstens början, ibland försökte folk sig ut innan välsignelsen var läst i gudstjänstens slut. Man kan tänka sig hur det måste ha stört i ett kyrkorum som ofta var mycket mindre än de rymliga 1800-talskyrkor vi nu ser överallt på landsbygden. 

Dessutom verkar folk inte haft likadan känsla för fridfull andakt och värdigt beteende som en modern människa tänker sig det. Det vittnas om att karlarna på något ställe hade för sed att placera sina avtagna hattar och mössor – på altaret. Eller kanske hängde man dem i en ljuskrona.

Berusning bland de församlade var inte heller ovanligt. Särskilt som det var tradition att besöka krogen eller att supa till kvällen innan helgdagar, eller rentav på morgonen innan gudstjänstbesöket. Och hunden – ja, den tog man gärna med sig.

Inte var det nödvändigtvis lugnare på kyrkogården. 

När vi tänker oss kyrkogården i ett 1600-talssammanhang skall vi inte se framför oss de parkliknande ytor som numera omger kyrkorna. Malmstedt berättar om hur kyrkogårdarna inte hade planterade träd. Där var högt gräs. Och folk hade en tendens att idka köpenskap där eller att leka eller att dricka. Dessutom var det ett återkommande problem med djur som tog sig in och bökade i jorden och då fick fram de dödas ben.

* * *

Varför var det då så här? Var folk mer ohyvlade än numera? — Malmstedt visar på alternativa förklaringar. 

Det förmoderna samhället var, menar Malmstedt vidare, kollektivt till sin religiösa natur. Det var nödvändigt att gudstjänster firades, det var en del av människornas plikt mot Gud för att Gud skulle agera välvilligt mot dem, och var och en var nog i allmänhet troende på ett snarast självklart vis, men det var inte nödvändigt att jag som individ var med under hela gudstjänsten. Individen var oviktig; det religiösa var en kollektiv angelägenhet.

Under 1600-talet har Svenska kyrkan nyligen blivit evangelisk-luthersk. Kyrkans ledning strävar efter att betona nya moment i gudstjänstlivet och i det religiösa livet. Det kolliderar med de hävdvunna, traditionella hållningarna. Nu är det den personliga tron, utan gärningar, som gäller, och inte pliktuppfyllelse som kollektiv. 

Predikan verkar hållas i aktning, men huruvida man ansåg det viktigt att faktiskt lyssna och förstå vad prästen undervisade om synes mer oklart. Mässan, alltså nattvarden, som stod i centrum på ett särskilt sätt i den medeltida gudstjänsten verkar förbli mycket viktig. Det leder till protester när elevationen avskaffas ur ceremonielet – detta att prästen lyfter upp brödet och vinet för församlingen att skåda. 

Riten och traditionen hålls i helgd, det individuella tillägnandet verkar inte ansetts lika viktigt.

Vi bör också tänka oss söndagens gudstjänstfirande som en kombinerad religiös och social händelse. Det var nu man fick möjlighet att träffa vänner och bekanta från hela socknen, dryfta nyheter och skvaller och manifestera sin sociala ställning – något som kunde yttra sig som bråk om sittplatser inne i kyrkan. 

* * *

Så en ljudlig, hemmastadd och kringvandrande 1600-talsmänniska på gudstjänst var inte nödvändigtvis utan tro och respekt, men följde ett annat system av traditionella normer än vad Svenska kyrkan såsom reformerad och evangelisk-luthersk ville införa. Gudstjänstbesökaren hade möjligen suddigare gränser för det sakrala och det profana och betedde sig helt enkelt lite mer vardagligt även under gudstjänsten. Ungefär så uppfattar jag Malmstedts tes kring detta.

Malmstedt undersöker också  noga prästens roll i församlingen. Av honom förväntade sig församlingen att han var som folk, inte att han betedde sig som överhetens förlängda arm, fastän han också var detta.

Det kan dock inte varit lätt, som Malmstedt påvisar, eftersom prästen eller åtminstone prästfrun i allmänhet var från församlingen eller åtminstone trakten, och ett innehav av ett tjänsteställe kunde gå i arv i generationer. Det var heller inte tillåtet för präster att tjänstgöra i ett annat stift än det de fötts i. 

Prästen var således ofta mycket väl förankrad i bygden, och att agera med myndighet mot dem som man kanske växt upp tillsammans med och sköter sitt jordbruk vid sidan av föll sig nog näppeligen alltid som en enkel sak. 

Dessutom kan ju dessa i trakten uppväxta präster mycket väl vara väl så förankrade i de traditioner som är förhärskande där som församlingsborna, och lika lite som de vilja byta ut dem, vad än kyrkoledningen önskar.

Men man förväntade sig emellertid av sina präster, visar Malmstedt, att de utförde sin plikt: det vill säga, att de firade gudstjänst och besökte sjuka och döende med nattvarden. 

Om de sen var något försupna så var kanske inte det hela världen, men de skulle hålla sig väl med grannar och ha ett harmoniskt hemliv. Om så en präst agerar med makthandlingar, som att till exempel utestänga någon från nattvarden på grund av någon förseelse, kunde det tas mycket illa upp. Att bli utestängd från nattvarden kan väl i dag ses som något av lappri när man inte är troende, men för 1600-talsmänniskan innebar det både ett andligt straff och en svår social markering: man stängdes ute från både religiös och profan gemenskap på ett mycket tydligt vis.

Skulle nu en präst vara helt obekväm för en församling, så kunde man gripa till annat också, från allmogens sida. Malmstedt visar hur man till exempel vid installationen av en ny präst i församlingen, som man av någon anledning inte ville ha, helt enkelt kunde ta kyrknyckeln och låsa kyrkan så att varken ny präst eller den prost som skulle installera honom kommer in.

* * *

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro har alltså sin tyngdpunkt på 1600-talets kyrkoliv och tar upp många olika aspekter av gudstjänstfirandet och religiösa uttryck i lokalsamhället, samt den andliga överhetens förhållande till och reaktioner på desamma. 

Allt i undersökningen ger intryck av gediget vetenskapligt arbete, där källstudier har varit av alldeles avgörande betydelse. Inte minst uppskattar jag Malmstedts förmåga att undvika ett anakronistiskt analyssätt. Det vore enkelt att landa i någon form av bedömning av 1600-talsallmogen som en gudlös och stökig skara, men Malmstedt visar hur det i själva verket kan vara helt annorlunda: att man agerade i enlighet med de nedärvda sociala och religiösa normer som man sedan medeltiden varit van att följa. 

Språket är dessutom förtjänstfullt klart och tydligt; det är som Malmstedt skriver som all vetenskaplig prosa borde skrivas. Han förenklar inte analysen och tummar inte på det vederhäftiga, men texten förblir levande och tillgänglig för både lekman och historiker. Dessutom är det spännande att läsa hans undersökning.

Bondetro och kyrkoro rymmer också utblickar i Europa och mot slutet av boken spanar Malmstedt också framåt mot 1700-talet och 1800-talet, och visar intressant nog, att de åhörare som 1600-talets kyrkliga ledning önskade fick de först i och med en sådan inomkyrklig väckelse som schartauanismen: där fanns tysta åhörare, som verkligen ville förstå predikan och inte ägnade sig åt lättfärdighet vare sig före, efter eller under gudstjänstfirandet.

Bondetro och kyrkoro är en utomordentligt välskriven och intressant mentalitetshistorisk skildring av 1600-talskyrkan, såsom den kan ha upplevts av folket i bänkarna och prästerna i församlingarna. Den påminner oss också om att inte ta någonting för givet: inte ens hur man firade gudstjänst under ortodoxins tidevarv i Sverige.
– – –

Göran Malmstedt, Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2002. E-boksupplaga 2015.


torsdag 20 januari 2022

Bokrecension: Arthur Gordon Pyms äventyr | Edgar Allan Poe

Arthur Gordon Pyms äventyr (eng. The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket) är en roman av Edgar Allan Poe (1809–1849). 

Boken utkom på engelska första gången 1838. Jag har läst verket i svensk översättning av E. R. Gummerus, reviderad av förlaget och utgiven 1965.

* * *

Det är något besynnerligt med Arthur Gordon Pyms äventyr. Det är som att romanen vägrar att bestämma sig för vad den är för typ av verk. Poe leker på ett intrikat – eller möjligen tillkrånglat – sätt med olika berättartekniker och genrer. 

Således är historien ett pojkboksäventyr, en reseskildring, en dagboksroman, en skräckhistoria – och berättare är Pym själv, när det inte är en fiktiv version av Poe som skriver; han ska utformat en del av Pyms berättelse, såsom inledningen anger.

Dessutom rymmer Arthur Gordon Pyms äventyr i själva verket två huvudhistorier, vilket möjligen kan förklara att romanen redan ursprungligen gavs ut i två volymer, fastän den inte är särskilt lång i sin helhet. 

Den första delen fokuserar på ett myteri och ett skeppsbrott, den andra delen på utforskandet av Södra ishavet. Något egentligt samband har inte de olika historierna, utöver att de kronologiskt följer på varandra i Arthur Gordon Pyms levnad. Båda är helt realistiskt berättade med små inströsslade knep för att höja den realistiska tonen, som när författaren citerar ur andra böcker om enskildheter han möter, eller ivrigt anger longitud och latitud, eller nämner en sådan mängd sjötermer att den icke båtburna läsaren riskerar att bli yr.

* * *

Poe är en skräckförfattare, men i Arthur Gordon Pyms äventyr finns inte mycket av övernaturligheter, desto mer av fantastik. Skräcken manifesterar sig mest i form av ett och annat inslag av påtaglig brutalitet. Likväl kan det hända att skildringen uppehåller sig längre vid beskrivningen av hur pingviner och albatrosser bygger bon än vid en central persons död.

Pym själv har en något enastående förmåga att överleva svårigheter, men näppeligen genom sin egen försorg, mer av tillfälligheter. Han drar inte kortaste stickan i en lottdragning på liv och död: och överlever. Han avviker från truppen just som dessa dödas i ett bakhåll: och överlever.

* * *

En kritisk läsning av i dag skulle finna ett och annat att anmärka på vad som möjligen skulle kallas Poes latenta rasism. Det riskerar naturligtvis att bli en  anakronistisk läsning, som i värsta fall implicit förväntar sig av Poe att han skulle uttrycka sig annorlunda om Den Andre än hans tidsperiod i allmänhet torde ha gjort. 

Likväl: invånarna på den märkliga ö i Södra ishavet som en stor del av den senare delen av romanen berättar om tecknas föga empatiskt. De är vildar.  De är teknologiskt primitiva. De är de värsta människor som tänkas kan. De ljuger, bedrar, dödar och är våldsamma. Ja, domen över dem är långt hårdare än över de besinningslösa och mordlystna myterister i den egna besättningen som vi träffat på hundra sidor tidigare.

* * *

Arthur Gordon Pyms äventyr är en helt klart läsvärd äventyrsberättelse, märkt både av Poes geni och sin tids fördomar och klichéer. Den hade lämpat sig ytterligt väl för diskussion i ett litteraturvetenskapligt seminarium. 

Dock slås jag av att romanen kunde ha renodlats till två kortare noveller, en om myteriet och det efterföljande skeppsbrottet, och en om upptäcktsresan till Södra ishavet. De hade var och en kunnat bära sig i sin egen rätt. Men nu var det väl så att Poe ville skriva något längre, och då fick dessa två äventyr smältas samman till en enhet. Detta blev också Poes enda färdigställda roman.

Man må också notera slutet, som jag inte vill avslöja, men som är aningen rumphugget. Förklaringen inom fiktionen, som anges i ett likaledes fiktivt efterord, kallat ”Anmärkningar”, skrivet av en tredje gestalt vid sidan av Pym och Poe, som inte namnges. Förklaringen är att Pye helt enkelt  har avlidit i en olycka, som möjligen också förstört de återstående kapitlen. Ja, det ger ett realistiskt intryck, men det lämnar också historien hängande i ett mycket avgörande skede. 

Så Arthur Gordon Pyms äventyr är en besynnerlig roman, som drar åt olika håll, men hålls samman av en fantastisk författares odiskutabla talang. Den bär konturerna av sin tid, men bjuder också på halsbrytande äventyr.
– – –
Edgar Allan Poe, Arthur Gordon Pyms äventyr. Övers. E. R. Gummerus. Stockholm: Gebers, 1965. 178 sidor.

tisdag 18 januari 2022

Bokrecension: De fyra Djävlarna | Herman Bang

Herman Bang
De fyra Djävlarna. Noveller (da. Les quatre Diables og andre noveller) är skriven av Herman Bang (1857–1912). 

Verket utkom på danska första gången 1890. Jag har läst verket i översättning av Urban Andersson i en upplaga från 1981. Denna upplaga har försetts med ett förord av Knut Ahnlund samt illustrationer av Jane Muus.

* * *

Det är omöjligt för mig att läsa om Herman Bang, till exempel i Knut Ahnlunds förord till De fyra Djävlarna, utan att tänka på Oscar Wilde. Det för kanske inte tanken alltför vilse att tänka sig Bang som en dansk variant av Wilde. Båda extravaganta, litterära och med en sexualitet som samhället inte kunde acceptera. Ser man bilder av Bang stärks dessutom intrycket: man känner igen samma estetik.

I novellsamlingen De fyra Djävlarna finns dock föga av extravagans. Där regerar istället ett vemod och en tragik. De fyra berättelserna boken rymmer heter "De fyra Djävlarna", "En underbar dag", "Irene Holm" och "Fröken Caja". 

Den första är en tragisk kärlekshistoria kombinerad med död. Den andra handlar om fattigdomens möte med världens flärd, den tredje om de felslagna förhoppningarnas bleka vardag och den sista om något liknande: om något som man trott kunde blivit, men aldrig blev.

Det i mina ögon främsta exemplet på litterär virtuositet är den fint tecknade novellen "En underbar dag", som i sin realism och i sina antydningar ligger det strindbergska nära. 

I denna ömt berättade historia, som utspelar sig över två dagar i Finland, möter vi paret Etvös och deras nio barn. Herr Etvös är adjunkt – skollärare – och familjen har det ganska knapert. Genom ett halvt missförstånd bjuder en orten besökande tysk celebritet in sig själv på middag hos familjen Etvös. Det innebär att hela stadens societet också måste bjudas in, inklusive generalen och generalskan, en prinsessa av blodet.

Etvös hem är nu inte alls av det slaget att det är vant vid bjudningar av sådant slag. Sist man haft folk över var vid ett av barnens dop, för åratal sedan. Fru Etvös, svårt nervös, och herr Etvös, svårt slagen av hedern, får nu att göra, för att ombesörja att allt går så väl som det kan gå.

Utan stora ord lyckas Herman Bang så utmåla kontrasten mellan det rika och det povra; i antydningar från högdjuren framförs elakheter som går över det enkla parets huvuden, men vi förstår ändå att alltsammans förlöper väl: alla är till sist nöjda när rummen återigen tömts på gäster.

* * *

Novellerna i De fyra Djävlarna skildrar inga extraordinära äventyr. Det är enkla händelser utformade med den mycket begåvade författarens känsla för rätt ord på rätt plats. Med de ögonkast han skriver om och de dialoger han återger anar vi ofta mer än övertalas om vad som ligger precis under ytan.
– – –
Herman Bang, De fyra Djävlarna. Övers. Urban Andersson. Förord Knut Ahnlund. Illustrationer Jane Muus. Stockholm: Atlantis, 1981, 171 sidor.

lördag 15 januari 2022

Bokrecension: Vändpunkten | Klaus Mann

Klaus Mann i den amerikanska arméns tjänst 1944

Vändpunkten
(eng. The Turning Point, ty. Der Wendepunkt) är skriven av Klaus Mann (1906–1949). 

Boken utkom i en första version på engelska 1942. Vid Manns död låg en expanderad tysk översättning av honom själv klar; denna gavs med vissa strykningar ut postumt 1952. En fullständig version kom ut på tyska först 1989. 

Jag har läst boken i en svensk översättning från 1949 av Jane Lundblad, försedd med ett förord av Carl-Johan Vallgren. Denna upplaga utkom 2021.

* * *

Det kan nog ha både sina för- och nackdelar att vara son till en av 1900-talets mest kända författare, om man själv vill vinna erkännande inom samma gebit. Men sådan var situationen för Klaus Mann, son till Thomas Mann och dessutom brorson till Heinrich Mann. Likväl: Klaus skrev och gjorde sig ett namn som författare i sin egen rätt.

Manns självbiografi heter Vändpunkten och utgör en på många sätt fascinerande läsning. Naturligtvis på så vis att den ger en helt unik inblick i det Mannska familjelivet. Men också som vittnesbörd om en unik människa i en alldeles speciell tid.

På för självbiografier sedvanligt vis följer vi Mann genom barndomen upp till mannaåldern, men den alltmer tryckande erans utmaningar blir allt tydligare i takt med att nazismen får fäste och vinner allt större makt. Klaus Mann hatar nazismen av hjärtat och av sinnets fulla kraft. Det är nazismen som får honom och så många andra tyska intellektuella att välja eller tvingas till landsflykt. 

Mann, som rest världen kring får omsider Amerika som bas, och han börjar till och med att skriva på engelska. I Vändpunkten osar han hat och förakt mot dem som barbariserar hans tyska hemland. Han ansluter sig till amerikanska armén, utskeppas till Europa och skriver längre fram för den amerikanska militärens tidning Stars and Stripes.

Mann förefaller känna eller möta nästan samtliga av samtidens mer betydande författare. Många av dem karakteriserar han i självbiografin; åtskilliga med värme, somliga spetsigt. Och märkliga fenomen: hur många av dem väljer inte att ta sina egna liv! Ja, det var ju också den väg Mann själv valde något år efter att han skrivit Vändpunkten.

* * *

Icke utan intresse är för övrigt bokens antydningar om författarens sexualitet. Han blir inte helt explicit, men för den som känner till Manns homosexualitet är det lätt att förstå hans halvkvädna visor. Tiden och miljön var väl ännu inte mogen att höra helt klara ord om sådant, även om Mann dock ibland kan tyckas tala tydligt nog för att bli förstådd.

Klaus Manns självbiografi är en rejäl bok, vackert skriven, ja, omsorgsfullt skriven. Man får intrycket att han är mycket noga med formuleringskonsten, om nu översättningen speglar originalet i detta avseende.

Det centrala man tar med sig från läsningen är först och främst två saker: återskapandet av en viss kulturell och intellektuell miljö, samt Manns klara blick för nazismens barbari och den andliga död den medförde för Tysklands del.
– – –
Thomas Mann, Vändpunkten. Övers. Jane Lundblad. Stockholm: Modernista, 2021. 526 sidor.

torsdag 6 januari 2022

Bokrecension: Anarchism | Colin Ward

Anarchism. A Very Short Introduction är skriven av anarkisten och författaren Colin Ward (1924–2010). Boken utkom 2004.

* * *

Om vad du letar efter är en koncis och systematisk introduktion till den anarkistiska ideologin är Anarchism: A Very Short Introduction förmodligen inte den bok som du söker. Den är någonting annat. 

Skriven av en ledande anarkist, gör den nedslag inom olika ämnessfärer, och påvisar hur med anarkismen förenliga tankar kan återfinnas där. Men det finns också — medges! — genomgångar av några av vad några av de viktigare historiska anarkistiska tänkarna hävdat.

Framställningen i Anarchism är emellertid vindlande och till synes något godtycklig: man anar att urvalet av teman baseras på vad författaren intresserar sig för. Således finns mot slutet av boken till exempel en mycket stark emfas på ekologi kopplat till anarkism. Utbildningsväsendet får vidare ett förhållandevis stort utrymme. Ward menar att anarkistiska tankar där fått särskilt gehör. 

Men jag saknar en gedigen genomgång av hur ett anarkistiskt samhälle mer i detalj skulle kunna tänkas fungera och organiseras, utöver uppfattningarna att samarbete i mindre gemenskaper är att föredra framför organiserade statsbyråkratier, och att kapitalism är jättedåligt och att tvång i alla former är en vansklig eller rentav skadlig sak.

Namns nämnande är en annan favoritsak hos författaren: för en i ämnet icke särdeles insatt läsare, såsom jag själv, blir det stundom nästan katalogartat: personen si och så har sagt såhär, och personen si och så har sagt så här. Önskvärt hade varit att i alla fall i någon mån få veta vilka de här personerna är och i vilket sammanhang de återfinns.

* * * 

Jag förstår att anarkismen till sitt själva väsen är svårdefinierad. Men det förefaller som att en gemensam nämnare alltid måste vara: "the ideal of a self-organizing society based on volountary cooperation rather than upon coercion", som Ward träffande formulerar det.

Vidare är det en tilltalande sak som Ward för upp såsom en anarkistisk kärnuppfattning, nämligen att organisationer skall vara tillfälliga: en organisation skall inte existera för att vidmakthålla sig själv, utan för att den fyller en funktion för människorna. Eftersom "[t]here is a tendency for bodies to continue to exist after having outlived their functions." 

De skall, menar Ward, inte finnas till för att vidmakthålla sysselsättningen för en byråkratis tjänstemän, och de skall dessutom vara små, så att inte de personliga mötena omintetgörs och hierarkier utvecklas. Han ser en "inbuilt tendency of all human instituitions to ossify into oppressive bodies, which have to be opposed in the name of individual liberty."

Ward framför också tanken på federalism såsom centralt på en större skala. Nationsstaten ser han ingen större poäng med, däremot regionala områden där man organiserat sig utifrån sina specifika regionala förutsättningar och behov. Regionerna kan sedan samverka inom en federation.

* * *

Tendensen i boken är vänsteranarkistisk, och även om anarkismens syskonideologi libertarianismen nämns, avfärdas den också: dess representanter under 1900-talet "are acedemics rather than social activists, and their inventiveness seems to be limited to providing an ideology for untrammelled market capitalism", vilket delvis äger sin riktighet, men också nivellerar dess libertarianismens med anarkismen delade frihetsdriv. 

Men man får också säga att Ward markerar mot den traditionella socialismen, och jag tycker mig ha skäl att anta att anarkismen mer betonar den individuella friheten, medan socialismen har ett slags kollektivt ideal, som inte är synonymt med anarkismens frihetsideal.

Anarkismen är en radikal idéflora som tillför samtal om hur vårt samhälle ser ut viktiga perspektiv. Av just den anledningen hade jag i Anarchism önskat hitta klarare markeringar av hur det anarkistiska samhället på en större nivå skulle kunna utformas och fungera. Visst är nedslagen Ward gör ofta intressanta, till exempel inom kategorierna kriminalvård och utbildning, men makrovisionerna hade han gärna fått dröja utförligare vid. Då hade jag kanske efter läsningen känt att jag anat konturerna av anarkismen som ideologi på ett tydligare vis.
– – –
Colin Ward, Anarchism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2004. 109 sidor.

lördag 1 januari 2022

Bokslut 2021

 Antal inlägg: 67 (2020: 61, 2019: 78). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 5,6 (2020: 4,5, 2019: 6,5)

Antal recenserade böcker: 2021: 60 (2020: 54, 2019: 71)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 953.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Markens gröda av Knut Hamsun och Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren.

Planer för 2021:
Fortsatt recenserande.

lördag 25 december 2021

Bokrecension: Gränslösa | Daniel Hjorth

Gränslösa är en samling essayer av Daniel Hjorth (1931–1920). Boken utkom första gången 1995.

* * *

Essaysamlingens namn Gränslösa syftar på det löst sammanhållna tema som betecknar åtskilliga av texterna i boken: det handlar om människor som på något vis varit gränsöverskridande. Tyngdpunkten förefaller ligga på gestalter från Centraleuropa, verksamma bland annat under 1900-talets första hälft. 

Att läsa Gränslösa är att skåda ner i det förflutnas klara sjö: där rör sig ett myller av varelser, som ibland återkommer i olika sammanhang: människoödena korsar varandra här och där. Inte minst märks Thomas Mann och hans barn Erika och Klaus Mann. 

En annan gestalt, verksam nästan in i vår egen tid, är Bertolt Brecht, som får en allt annat än charmig avporträttering. Den tyskspråkiga sfären av kulturpersonligheter är rikt företrädd. Bland dem hör också en androgyn och könsöverskridande person som Annemarie Schwarzenbach hemma, med sina förälskelser och sin svåra narkomani.

Några fler inslag i boken må bli nämnda, för att ge en känsla av vad man som läsare kommer att möta.

Hjorth skriver om duellens historia, om den engelske gentlemannen, om den Nietzschebeundrande diplomaten Harry Graf Kessler. Den senare skriver om mötet med den svårt sjuke Nietzsche:

"Han hukade med sin alltjämt mäktiga gestalt och panna, tigande med stora sorgsna ögon i sitt hörn som en stor sjuk örn."

Och Hjorth skriver också om det under första världskriget av tyskarna förstörda biblioteket i Löwen, strax utanför Bryssel. Och om dess upprepade återuppbyggande och fyllande med böcker. I en text uppehåller sig författaren vid exilryssar i mellankrigtidens Berlin, en text som samtidigt ger en smak av den erans dekadenta och ohöljt lockande Berlin.

Daniel Hjorths stil är lättläst och intagande, men ärligt talat något slängig. Det hade gagnat texterna om de genomgått en hårdare kontroll av en redaktör. Det är naturligtvis inte fråga om en brist från Hjorths sida, utan snarare får man intryck av att skrivandet och tryckandet gått i sådant flygande fläng att språkliga märkligheter han själv skulle justerat nu fått stå kvar som de gör.

* * *

Mängden intresseväckande böcker man som litteraturintresserad kommer i kontakt med i Gränslösa är legio. Egentligen borde jag ha noterat dem alla: nu får jag väl bläddra igenom och se vad jag råkar på. Till exempel vill jag gärna läsa Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh om folkmordet på armenierna. Måhända kan jag något träna upp min gamla skoltyska under året som kommer, så att det inte vore omöjligt att ta sig igenom den på originalspråket.

Essayerna är osviklig njutningslektyr. För en stund, flera stunder, får läsaren försvinna ner i det förflutna, och känna av hur starkt pulsen slog också för dem som levde före oss.
– – –
Daniel Hjorth, Gränslösa. Stockholm: Bonnier Alba, 1995. 250 sidor.

torsdag 16 december 2021

Bokrecension: Ljuva ungdomstid | Johan Gabriel Oxenstierna

Johan Gabriel Oxenstierna
Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768 är skriven av Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). Dagboken, som skrevs på franska, är översatt av Inga Estrabaut (1930–1995) och utgavs 1965.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna förde dagböcker under delar av sitt liv. En av dem skrev han på franska mellan åren 1766–1768, från sextonårsåldern till artonårsåldern. Om den svenska översättningen vittnar om den franska grundtextens stil, så är det en mycket vältalig ung man som läsaren möter. 

Men visst sker en personlighetsmässig utveckling under de där åren. När vi läser grevens första anteckningar är väl perspektiven mindre, men när vi nått till slutet har han inträtt i kungliga kansliet, en aning desillusionerad, men likväl med ett gott hjärta.

Dagboksformens omedelbarhet är intagande. Ofta kan vi följa Johan Gabriel dag för dag, månad efter månad. Detaljer ur vardagslivet skiftar med ekon av historiska händelser i en större skala. Ett intrikat nätverk av vänner, bekanta och släktingar breder ut sig, där vi träffar på den avhållne betjänten Hofvander, mormor grevinnan Margareta Eleonora Gyllenborg f. von Beijer, den inflytelserike morbrodern, greve Jakob Gyllenborg, landshövding, och många, många fler. 

Ibland skymtar kronprins Gustaf förbi, den blivande kung Gustaf III, som Johan Gabriel skulle få mycket att göra med längre fram i sitt liv. 1768, mot slutet av denna dagbok, skriver greven om kronprinsen:

"Han är utvald av naturen snarare än av lagarna till att lyckliggöra ett stort folk och förstår att göra sig älskad samtidigt som man beundrar honom."

Jag tror att han i denna karaktäristik är helt uppriktig: samma beundran träffar inte alls kung Adolf Fredrik eller kronprinsens bröder.

* * *

När Johan Gabriel ännu bor hos föräldrarna på herrgården Skenäs i närheten av Vingåker är några av hans favoritsysslor att gå på jakt, röra sig i naturen, svarva, syssla med blommor och växter. Mycket tid läggs också på studier, som ämnar förbereda honom för en framtid som ämbetsman. Han är svårt intagen av Vergilius Aeneiden, och nämner också vad han för övrigt läser.

I allmänhet framstår greven som en ödmjuk, blygsam och försiktig ung aristokrat. Han är helt medveten om sin privilegierade ställning. — Ja, det är inte fel att tala om vad man kan kalla ett klassmedvetande hos honom. Till exempel menar han efter att ha kritiserat något riksdagsbeslut att många kommer att förlora arbetet, och säkert kommer det att leda till att folk tvingas till tjuvnad; "och hederligt folk som lever av ett nyttigt arbete kommer att bli brottslingar för att inte dö av hunger." 

Och på tal om en viss greve skriver han: 

"Efter sättet att tala är han en Sokrates; han är människovän, och ändå behandlar han sina underlydande ganska hårt. Hur skall man lösa ett sådant problem?"

Ett mer allmänt omdöme låter så här:

"Högfärd är en fix idé hos de flesta av våra herrar och särskilt hos våra adelsmän på landet, vilka i okunnighet är de bönders likar vilka de skinnar, men skiljer sig från dem genom högfärd och jakthundar."

Bördshögfärd och stränghet förknippat med detta avskyr Johan Gabriel alltså innerligt. Det faktum att Axel Oxenstierna är hans släkting verkar till sist på honom beklämning för att han inte kan hoppas bli en stor man av hans slag. 

* * *

I dagboksanteckningarna låter den ödmjuke unge mannen emellanåt också en viss spetsighet komma till uttryck. Han kan kritisera en predikan han hört, eller kvickt och något elakt karaktärisera folk i sin omgivning. Efter att ha hört en viss predikant, skriver han:

"... jag fann honom lika torr och tråkig som alltid, och utan uppehåll dundrade han mot våra synder, bland vars svåraste straff hans predikningar är."

Och på tal om en bekant, skriver han:

"... felet med honom är den överdrivna långsamhet med vilken han talar. Han vill berätta om en liten resa han gjort, och man har tid att göra resan själv och sedan fortfarande finna honom mitt uppe i sin berättelse."

Spetsigheterna skänker en viss dynamik åt de annars mer idylliska eller melankoliska skildringarna i dagboken.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna ger intryck av att ha varit en sympatisk man. Som skönhetsdyrkare, särskilt inom poesins område, var han möjligen, vad jag förstår, mer lämpad för vitterheten och skaldens verksamhet än för en tillvaro som ämbetsman och byråkrat. Men var man aristokrat i konungens närhet, så var man. Oxenstierna kom att gå från ämbete till ämbete, och slutade sin karriär som riksmarskalk. Han var också en av Svenska Akademiens ursprungliga ledamöter.

Men i dagboken som fått namnet Ljuva ungdomstid är han fortfarande en yngling som tar sina första steg ut från hemmet, ut i världen, den värld han kunde nå på en väg som hans namn gjort jämn för honom, även om hans egen ansträngning också krävdes.

Förutom att vara en djupt personlig skildring, är texten också ett viktigt och intressant kulturhistoriskt vittnesmål, som sätter oss i nära kontakt med den svunna miljö vari den unge greve Johan Gabriel Oxenstierna vistades.
– – –
Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768. Övers. Inga Estrabaut. Uppsala: Bokgillets förlag, 1965. 185 sidor.

torsdag 25 november 2021

Bokrecension: Resan till Kjörkelvik | Aksel Sandemose

Aksel Sandemose (1934)
Resan till Kjörkelvik (no. Reisen til Kjørkelvik) är skriven av Aksel Sandemose (1899–1965). Boken utkom postumt på norska år 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson i en upplaga från 1971.

* * *

Aksel Sandemose får nog kallas en riktig bitvarg. Det kommer till uttryck också i en så tillbakablickande och i stor utsträckning självbiografisk bok som Resan till Kjörkelvik. Ironin, sarkasmen och satiren ligger liksom alltid på lur och hugger huggormslikt här och var.

Resan till Kjörkelvik saknar en egentlig röd tråd, utöver den associationsgång som författaren själv har, där han fäster länk vid länk, ämne vid ämne och minne vid minne, från det ena till det andra, över tid likväl som rum.

Sandemose börjar med att skildra en resa till Norge från Danmark för att tillsammans med modern se släktgravar. Mot slutet av boken står han återigen på en kyrkogård, denna gång tillsammans med sin hustru i danska Nyköbing, för att se sin föräldragrav och leta efter sin lillebrors grav.

Mellan dessa två poler ryms mycket. Ofta återkommer han till sitt liv i Kjörkelvik, den plats på norska landsbygden som under ett drygt decennium blev hans hem, där han omväxlande kunde ägna sitt åt sitt skrivande och fysiskt arbete på ägorna: att sköta djuren, hugga ner träd, fixa och ordna – och beundra naturen.

Men inte framstår Sandemose som en lycklig man. När man möter hans minnen kommer man att tänka på ord som desillusionering och ensamhet, åtminstone om man skall förstå hans liv utifrån hans beskrivningar i Resan till Kjörkelvik. Han är själv mycket medveten om sitt annorlundaskap, och minst av allt tycker han om massmänniskan, massmeningar – pöbelfasoner.

* * *

Boken igenom blandar Sandemose intryck, och ibland träder han som författare själv in i texten på ett metalitterärt vis, och kommenterar själva skrivakten. Han kan beskriva vad som händer honom just som han skriver, att han får ett infall som han behöver skriva ner, eller att han en stund gjort något annat. Det gör att Sandemose på ett illusionsbrytande vis själv är mycket närvarande i det han skriver: han för läsaren in i det rum där han skriver och vi ser texten växa fram tillsammans med honom.

Bland minnesfragmenten möter vi  Sandemoses skildringar av sin skolgång, särskilt om när han som tonåring utbildade sig till vinterlärare, vilket ville säga en slags lärare som skötte lärarfunktion på landsbygden under vintern när barnen inte själva kunde ta sig till skolan. Seminarieläraren framstod då för den unge Sandemose som närmast en ofelbar mästare. Nu, många decennier senare kan han sarkastiskt utmåla honom som den bigott han av Sandemose själv att döma verkligen var.

Sandemose berättar också om en vistelse på Öland under det pågående andra världskriget. Där reser han omkring och försöker fly från en ond tanke, som jag misstänker i själva verket är en självmordstanke. Samtidigt beskriver han öns natur på samma prosapoetiska vis som han brukar skildra natur också annars.

* * *

Det må noteras att Sandemose ofta formulerar aforismer i sina texter. Några av dem kan återges här.

"Alltid en förklaring bortom förklaringen."

"Den som inte vill vara en del av tiden måste nog finna sig i att vara det i alla fall, men med förgiftat sinne."

"Ingen kan rätta till någon annan än sig själv, och det behöver man intensivast när man vill rätta till andra."

"Varje timme på dagen törnar en knöl och en människa ihop, likgiltigt vilka kretsar vi rör oss i, båda är representerade i alla yrken, alla institutioner, alla ekonomiska skikt."

"Allt jag hör och ser bekräftar och understryker summan av min livserfarenhet, som går ut på att människan är en besynnerlig krumelur."

* * *

Skrivtekniken i Resan till Kjörkelvik bygger alltså på associationer, vilket gör texten till ett lapptäcke av minnen och åsikter och historier inom en given ram. Det ena ger ständigt det andra, och så blir det en utvikning, innan han går tillbaka till det spår han nyss var inne på. 

Därför ryms något av hans barndomsmiljö, hans tid som skogsarbetare i Kanada, reflexioner kring skrivandet och andra författarskap, livet på Kjörkelvik, och en utläggning av begreppet "Jante", och så vidare, inom samma verk. Ibland fogar han in kortare skönlitterära texter, som den underbara historien om den underjordiska labyrint berättarjaget gräver och vistas i.

Blixt lyser upp efter blixt, ibland över åtskilliga sidor, ibland kortare.

Aksel Sandemose är inte som alla andra; han är en originell personlighet med ett originellt författarskap. Tål man av dess syra och eleganta elakhet är det en givande läsning, som skänker utsikter från det elfenbenstorn – snarare stentorn! – Sandemose byggt upp med egna händer, anfäktad av mygg och broms.
– – –
Aksel Sandemose, Resan till Kjörkelvik. Övers. Cilla Johnson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1971. 207 sidor.

söndag 21 november 2021

Bokrecension: I Bernadottes land | August Strindberg

August Strindberg
I Bernadottes land rymmer två texter skrivna av August Strindberg (1849–1912) på franska, i denna bok översatta av Sven Stolpe (1905–1996) och försedda med förord och kommentarer av Germund Michanek (1926–2015).


* * *

August Strindberg var på många sätt en provokatör, men det är nog ingen vild gissning att han 1884 var förbannad, om än inte helt överraskad, över att hans novellsamling Giftas hade åtalats för "hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten".

Boken frikändes emellertid, och tiden var kommen för den då i Schweiz bosatte Strindberg att – åter – ge sin syn på det svenska samhället och då i synnerhet det politiska och kulturella etablissemanget.

I en artikel publicerad i Frankrike beskriver han sitt fäderneslands aktörer: kungligheter, författare, dramatiker, skådespelare, konstnärer, publicister – och ger läsaren sitt omdöme om var och en av dem.

Strindberg hade först skrivit artikeln "La société de Stockholm" (Societeten i Stockholm). Den kom aldrig i tryck, men omarbetades till "Lettres de Stockholm" (Brev från Stockholm) vilken tredelad publicerades 1886 i La Revue.

I Sven Stolpes översättning kan vi läsa båda varianterna i boken I Bernadottes land, vari Germund Michanek dessutom sätter oss in i de närmare omständigheterna genom sitt förord och sina förklarande kommentarer. Boktiteln kommer från en tidigare titel på den första artikeln, "Au pays de Bernadotte".

* * *

Strindberg själv anade kungliga intriger bakom åtalet mot Giftas. Hur det ligger till med det får vi kanske aldrig veta med säkerhet, men det är knappast omöjligt att kung Oscar II var inblandad i det hela, även om Michanek påpekar att drottningen knappast agerade i saken.

Det är hursomhelst ingen tillfällighet att vare sig Oscar II eller drottning Sophia kommer särskilt nådigt undan för Strindbergs penna, särskilt inte i textens första version. Strindberg nyper åt höger och vänster och tar föga hänsyn. Men icke bara de! — Många får sina sting, och en och annan får erkännsamma nickningar i denna presentation av Sverige för den franska tidningsläsande publiken.

* * *

Jag är ingen Strindbergfanatiker, men ser honom likväl som en av det svenska språkets genom tiderna främsta författare. Jag är emellertid svårt förhäxad av det slutande 1800-talet och begynnelsen av 1900-talet. Det är en epok när det gamla samhället på ett fascinerande sätt möter det nya samhället, såsom vi känner igen det i dag. 

I Bernadottes land skänker ett mycket detaljskarpt, om än lätt karikatyriskt, tvärsnitt genom Sverige och den svenska kulturen såsom den såg ut från Strindbergs horisont mitt under denna epok. Glömda giganter passerar förbi, likväl som personer som vi fortfarande pratar om: Carl Larsson, Anders Zorn, Carl Snoilsky, und so weiter.

Strindberg målar upp ett samhälle där man markerat skillnaden mellan könen mycket tydligt: åtminstone i den kulturella miljön. I sällskapslivet umgås damer för sig, herrar för sig. Samtidigt hyllas Kvinnan som ideal över all måtta, utan att man för den sakens skull som man i sällskapslivet förväntas umgås med kvinnan.

Ordenslivet blomstrar. Strindberg nämner Par Bricole, Frimurarna och Idun, där särskilt den sistnämnda får en rejäl genomgång som framställer gruppen snarast som tillkommen för att ge tillfälle att dricka duktigt. Och på tal om Par Bricole, där Bellman hålls högt, så må det noteras att denne nationalskald behandlas synnerligen onådigt av Strindberg.

Sverige, lär vi oss, är för övrigt fullt av avundsjuka. Så snart någon blivit någorlunda framgångsrik flyr han landet. För att stå ut med att stanna kvar måste man "helt avstå från personlig egenart."

* * *

Ur persongalleriet kan några exempel plockas fram. 

Bland dem icke minst C. O. Berg, predikant och affärsman, gift med psalmförfattarinnan Lina Sandell. Berg var personlig fiende till Strindberg. Berg "älskar arbetaren men avskyr arbetet", Lina Sandell är "en ärelysten liten hustru". Affärsmannen Berg har för övrigt "förstått att försona Gud och Mammon i en mycket praktisk kompromiss." 

Hjalmar Branting förutsägs bli den förste socialistiske riksdagsmannen, vilket ju kom att besannas.

Predikanten Emmanuel Beskow, som stod kungahuset nära, hade enligt Strindberg "fritagits från ordinarie prästexamen", detta "på grund av sin höga kallelse och sin okunnighet". Och Beskow
"kan [...] ständigt framlocka medlidande i känsliga själar genom exakt den lätta lungsjukdom som krävs för att man skall vara en intressant ung man."
Nationalskalden Esaias Tegnér, redan då sedan länge saligen avsomnad, får sin Frithiofs saga nagelfaren. Om huvudpersonerna däri skriver Strindberg: 
"Denne unge ointresserade yngling och denna sluga blondin, som göra sina kalkyler som en specerihandlare, äro otroligt naiva. [...] Något löjligare än denne skandinaviske Werther kan man inte gärna tänka sig."
Kulten av Tegnér vidmakthålls av Svenska Akademien, som Strindberg naturligtvis inte låter gå fri från tadel. Den "är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen."

Vad gäller kung Oscar II hade ju också denne för vana att stundom dikta. Men Strindberg vill "meddela den kunglige diktaren att hans poesi inte har det minsta värde."

Viktor Rydberg, giganten, skriver också dikt, och Rydbergs "dikter äro tunga, tyskt oviga och allt annat än poetiska", skriver Strindberg. Emilie Flygare-Carlén får ett erkännande, men Anne-Charlotte Edgren-Leffler anser han ha "en torr, medelmåttig talang [som] representerar den maskulinistiska, androfoba genren."

Journalistkåren avfärdas som rakt inkompetent att behandla de ämnen som den skriver om. Pressen ljuger, och det enda man kan göra är att skratta åt den.

* * *

Åter till kungahuset. 

Denna vederfars skarpast behandling i den senare omarbetade artikeln Societeten i Stockholm. Där presenteras Oscar II som vacklande mellan olika opinioner. Strindberg verkar anse konungen smaklös. Konungen orerar oavbrutet när tillfälle ges. I ett stycke som Strindberg strukit över i sitt manus skriver han också om hur konungens "hemliga förbindelser" är kända för folket, även om inte kungen själv tror det.

Kort sagt: Strindberg framställer kung Oscar II som en påtaglig medelmåtta.

Drottning Sophia karaktäriseras som "[h]ögdragen och from", hon "roar sig med att uppträda som missionär". Kronprinsen, den blivande Gustaf V, äger varken "förtjänster eller laster".

* * *

Det framgår av Michaneks värdefulla kommentarer att Strindberg inte alltid är så noga med att detaljerna stämmer i sina skildringar: han slår med hela näven; att han träffar precist verkar mindre viktigt, huvudsaken är nog att det bränner till.

Vi kan dock notera, som ovan antytts, att i den publicerade artikelserien har angreppen mot konungens person mildrats betydligt i jämförelse med vad Strindberg skrev i den första, helt annorlunda, versionen.

Det är vidare besynnerligt hur väl Strindbergs formuleringskonst överlever en översättning från franska! Strindberg översatt till svenska låter onekligen fortfarande väldigt mycket som Strindberg. Samma schvung i ordvändningarna, samma rapphet, samma utomordentliga språkets mästerskap som kommer till uttryck.

De texter som utgör I Bernadottes land verkar av Michaneks förord att döma ha gått spårlöst förbi i Sverige när det begav sig. Förutom ett avsnitt hade de inte översatts innan Sven Stolpe gjorde det för denna upplaga, som publicerades 1981. Vi må vara tacksamma att de kommit oss till del: de ger oss en livfull bild både av Strindberg själv och av Sverige såsom han uppfattade landet.
– – –
August Strindberg, I Bernadottes land. Förord, kommentarer Germund Michanek. Översättning Sven Stolpe. Uppsala: Brombergs bokförlag, 1981. 151 sidor.

lördag 20 november 2021

Bokrecension: Ladugårdsarrendet | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist
Ladugårdsarrendet är en novell av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Dess första upplaga utkom 1840. Jag har läst en upplaga från 1966, illustrerad av Björn Hinders och med efterskrift av Thure Nyman.

* * *

Det finns vägar ut ur fattigdom även för en piga och dräng, blott man är flitig, modig och sparsam. –Kanske är det sensmoralen i Almqvists Ladugårdsarrendet. Berättelsen handlar om Greta och Anders, som flyttar till Stockholm och tar var sin tjänst, men som genom klyftiga val lyckas arbeta sig upp i samhället genom att ägna sig åt att arrendera mjölkkor och sälja mjölken.

Det är värt att lägga märka till, att Ladugårdsarrendet hänger samman med en annan av Almqvists folklivsskildringar, nämligen "Grimstahamns nybygge" (1839), som jag berör i en recension av antologin Folkliv och fantasi. Katrina, hustrun i det unga par man där följer, är syster till Greta i Ladugårdsarrendet.

Almqvists kvinnoemancipatoriska tendens, så tydlig i Det går an, kommer till uttryck också i denna folklivsskildring: det är Greta som är den centrala och drivande, den planerande, personen; Anders, som omsider blir hennes make, följer sin hustru. Tillsammans sparar de och är trogna i sina tjänster, och kan så lägga grunden för ekonomisk blomstring i 1840-talets Sverige.

Därmed blir Ladugårdsarrendet en i någon mån moralisk historia: en sedeskildring, inte enbart en folklivsskildring. Det saknas skuggor i historien, förträffligheten i de båda parternas livsföring är exemplarisk. Likväl stör inte detta förhållande läsningen; berättelsen är en trovärdig framställning av att nyktert slit kan löna sig. 

* * *

Texten i denna upplaga av Ladugårdsarrendet går huvudsakligen tillbaka på texten i Bööks edition av Almqvists Samlade skrifter, band XII (1920). Och nu upprepar jag vad jag skrev när jag läst antologin Folkliv och fantasi: dessvärre har gammalstavningen från Almqvists egen penna rensats bort – vad jag förstår – redan i Samlade skrifter, och man tappar därigenom tidskolorit.

Min käpphäst i sammanhanget är ju att text skriven på svenska åtminstone efter år 1700 i allmänhet inte bör moderniseras: då fördärvas författarens språk i någon mån, fastän man strävar efter att göra prosan mer lättläst. Men nog tål vi väl ett ”der” i stället för ett ”där”? 

Vi kan ta den första meningen. 1840 skrevs den så här:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likwäl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång."

I upplagan jag läst har den slipats om till följande:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, där oxar fordom gingo till avsalu, och som därföre än i dag kallas Oxtorget, utan att där likväl nu synas andre än människor, och hundar någon gång."

Skillnaderna är små och få, kan tyckas, men bär sina språkhistoriska betydelser.

* * *

Ladugårdsarrendet är en uppfostrande historia, med en något präktig huvudperson, men inte uppfostrande medelst pekpinnar utan genom exempel. Kanske man hellre borde kalla den uppmuntrande? — 

Berättelsen ger också en fin och inkännande bild av folkliv vid tiden för författandet: något av smak av dåtidens Stockholm med dess mer lantliga omgivningar. Och språket är, givetvis, utmärkt, och formuleringskonsten känns, sin historiska förankring till trots, förvånansvärt modern.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Ladugårdsarrendet. Illustrationer Björn Hinders. Efterskrift Thure Nyman. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1966. 93 sidor.

fredag 19 november 2021

Bokrecension: Skogen och sjön | Gustaf af Geijerstam

Gustaf af Geijerstam
Skogen och sjön. Berättelser är en novellsamling av Gustaf af Geijerstam (1858–1909). Samlingen utkom första gången 1903. Jag har läst andra upplagan, från 1911.

* * *

Kanske kan begreppet allmogeskildringar passa in som beskrivning av de sju berättelser som ryms i Skogen och sjön. De utspelar sig nämligen samtliga till största delen på landsbygden bland allmogefolk, bland torpare och bönder. 

Genomgående och återkommande motiv är utanförskap, ensamhet, särskildhet: att vara något utanför samhället och människors gemenskap. Och nog finns där dessutom ofta något av tragik i vad af Geijerstam skriver.

I den första berättelsen, "Kärleken" är det huvudpersonens kärlek som ställer honom vid sidan av: hans kärlek är inte besvarad, fastän han till sist får ja till giftermål från henne som han älskar. 

I "Skogens hemlighet" är det det gamla paret som bor långt, långt ute i skogen som står vid sidan av: sällan får de besök, och så långt det går klarar de sig själva, intill dess att mannen insjuknar och till sist bestämmer sig för att det får vara nog. Och det löser de gamla lika naturligt som vintern följer på hösten.

I "Kristins myrten" är det pigan på herrgården, som inte är riktigt som alla andra: arbetsam och pålitlig går kärleken dock förbi henne, förutom drängen som lämnade henne för längesen. Men så visar det sig en dag att en änkling uppe i skogen behöver en hjälp därhemma, ja, kanske en hustru. Kunde detta vara vägen bort från en ålderdom på fattighuset eller som sockenhjon? 

Och så vidare.

* * * 

Gustaf af Geijerstam skildrar ömt men jordnära udda existenser över många år. Han fäller inga domar över någon av dem, följer dem bara på deras egna vindlande vägar. Så med Sammel, sjömannen som efter många år återkommer till byn där han var sockenbarn, men trots gifte, stuga och bra jobb inte kan rota sig, utan kräver sin frihet och prövar människornas tålamod genom sin envisa sturighet.

Så också med prästen som i alla sina dagar inte förmår leva upp till sin föregångare, utan alltjämt lever i distans till sina församlingsbor, omgärdad av sin moralism, där föregångaren kunde vara kärleksfull.

Språket är vårdad tidig 1900-talsprosa, som kryddas av ett och annat ord som numera fallit ur bruk och en och annan språklig vändning som vi sällan ser i dag. Det ger en effekt av autenticitet, när människorna som skildras lever under 1800-talet och fram till författarens samtid i början på 1900-talet. De skänks därigenom något av förgångenhet redan i hur det berättas om dem. Det är mycket vackert.

Novellerna utspelar sig som sagt ofta under flera år, och skiftar mellan att gå in och handla om enskilda händelser på enskilda dagar och att göra flera års överblickar på några rader. Det senare särskilt mot sluten, som möjligen ibland förefaller en aning abrupta. De korta sammanfattningarna av huvudpersonernas öden utöver huvudberättelserna eller efter huvudberättelsens slut får väl där de förekommer uppfattas som en form av epiloger, som ger historierna en avrundning.

* * *

Skogen och sjön är en samling melankoliska berättelser där en doft av skog och mark dröjer sig kvar, och där någon gång rentav naturmystiken väcks till liv. Det är sällan halsbrytande äventyr som läsaren möter, men intensiva mänskliga känslor och öden som går ditt ödet vill om och om igen.
– – –
Gustaf af Geijerstam, Skogen och sjön. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1911. 217 sidor.