söndag 14 oktober 2018

Bokrecension: Jökeln | Johannes V. Jensen

Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen) är skriven av den danske författaren Johannes V. Jensen (1873-1950). Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur år 1944.

Boken utkom första gången på danska år 1908. Jag har läst en upplaga från 1942 i svensk översättning av Sam Kellin.

* * *

Det är något särskilt med myter som litterär genre. Vi hittar dem ju över hela världen, även om vi kanske är mest bekanta med dem som tillhör vår kultursfär: de bibliska och de norröna myterna. I regel säger de något om gudar, men kanske ännu mer om människor. Genom mytiska berättelser har människor velat ge fast form åt förklaringar till de saker vi ser omkring oss: hur världen uppstod, vilka de första människorna var, varför vi talar olika språk, och så vidare.

Det är denna genre som Johannes V. Jensen experimenterar med i Jökeln, som är den första boken i en serie om sex som kallas "Den lange rejse".

Med stor fantasirikedom gestaltar Jensen i Jökeln de nordiska människornas ursprung, i förlängningen de vita människornas ursprung. Ja, boken kom 1908 och har ett rejält inslag av rasbiologi. Men det vore anakronistiskt att döma Jensen för detta, även om det är kusligt att den symbol han beskriver som dessa nordbors egen, en anordning för att tända eld, nog får förstås som – hakkorset.

* * *

Två personer står i centrum i den serie av myter som Jökeln består av.

Den första personen kallas i svensk tolkning Ung. Han lever under den tilltagande istiden. Ung dräper en stamfrände och går i exil från gruppen. Han klarar sig bra, lyckas finna ett eldstål så att han får elden i sin makt och ett samhälle byggs sakta upp, med början i hans egen familj, efter att han hittat en kvinna att leva samman med.

Jensen skildrar en civilisatorisk process. Ung är inte den första människan – men i någon mån blir han den första människan som civiliseras.

Lång senare lever en ättling till Ung, kallad Vitbjörn. Vid det laget har en kult växt fram av Ung. Vitbjörn kommer i konflikt med en ledare för denna kult och som ett eko av förfadern går också han i exil.

Nu upprepas melodin i någon mån, fast i en annan tonart. Vitbjörn tar civilisationsprocessen ytterligare några steg. Jensen visar hur han till sist lyckas tämja elden, hur han bygger skepp, hur han reser omkring. Allt under det att istiden drar sig tillbaka. Så blir till sist också Vitbjörn en kultisk figur, antar övermänskliga proportioner.

* * *

Nordborna, de vita människorna, framställs i Jökeln som civilisationsspridarna från Norden. De sprider sitt sätt att leva till mindre civiliserade folk, som de emellertid delar ett gemensamt ursprung med.

Folken i öst förmår imitera Vitbjörns konster, men inte att själva skapa något nytt. Det ligger mycket nära till hands att läsa bokens beskrivning av de olika folkslagen i termer av över- och underordning. De ljusa nordborna tillskrivs alla goda egenskaper; människor från det ociviliserade, djuriska östfolket får tjänstgöra som välfödda och nöjda roddarslavar i Vitbjörns skepp.

Ur denna aspekt har Jökeln åldrats ohyggligt illa. Särskilt naturligtvis med tanke på vad som skulle ske några decennier efter att boken publicerats. I all synnerhet i och med att hakkorset beskrivs som de vita nordbornas symbol.

Men som litterärt experiment äger boken ett värde. Jensen väver skickligt in vissa judeokristna mytologiska drag och vissa norröna mytologiska drag i sina nya myter, så att det framstår som att dessa äldre mytologier i själva verket är avspeglingar av de myter han berättar.

Så blir Ungs dråp av stamfränden en parallell till Kains brodermord av Abel. Och när Vitbjörn navigerar efter en vulkanisk eld om natten och dess rök om dagen blir det en parallell till Gamla testamentets molnstod som ledde judarna genom öknen.

Vidare mister Ung ett öga: han blir den enögde. Och Vitbjörn rider omkring i vagn och använder gärna en hammare. Så framställs dessa två män i Jökeln som det euhemeristiska ursprunget till dessa två viktiga norröna gudomligheter.

Jökeln är rik på naturbeskrivningar. Dialog saknas helt och hållet. Människorna som förekommer får vi främst lära känna genom vad de gör; vad de säger vet vi lite om, vad de tänker vet vi ännu mindre om. Språket påminner något om de isländska sagornas hårdkokta sätt att uttrycka sig.

* * *

Johannes V. Jensen skänker i Jökeln en mytologi åt den nordiska, vita mänsklighetens tidiga historia. Berättelsen är chauvinistisk och har inget med verkligheten att göra. Men en författare äger ju självklar rätt att utforma sina berättelser som det honom behagar: att låna, omforma, dikta och skapa något nytt med tillhjälp av det gamla.

Boken ger en tänkt legitimitet åt en över- och underordning mellan folken, främst mellan de nordiska och de sydliga eller östliga. Från norr, civilisationen. Från söder och öst, det djuriska – som behöver tämjas och läras eller som tas i tjänst. Vi bör emellertid notera, att Jensen inte blev inte nazist. Han tog tvärtom avstånd från användandet av hans idéer i nazistiska sammanhang när nazismen blivit en realitet. Men det rasbiologiska inslaget gör likväl Jökeln ohjälpligt besk att läsa.
– – –
Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen), Johannes V. Jensen. Övers. Sam Kellin. Saxon & Lindströms förlag 1942. 254 sidor.

fredag 12 oktober 2018

Bokrecension: Kritik och essäistik 1958-1991 | Sven Delblanc

Kritik och essäistik 1958-1991 är en samling artiklar, tal och texter av Sven Delblanc (1931-1992).

Boken utkom år 2007 och är försedd med ett förord av Lars Ahlbom, redaktör för samlingen, samt en inledning av Karl Erik Lagerlöf.

* * *

När Sven Delblanc avled i december 1992 hade han bakom sig ett liv i litteraturens tjänst. Han var författare av en stor mängd skönlitterära böcker, prisbelönt gång på gång. Han var litteraturhistoriker vid Uppsala universitet och skrev också litteraturkritik i pressen och essäer i allsköns litterära ämnen.

Det är artiklar av detta senare slag som har samlats i den rejäla volymen Kritik och essäistik 1958-1991. Det rör sig om drygt hundrafyrtio texter. Mycket av materialet har inte tidigare återpublicerats, förutom sådant som Delblanc själv gav ut i samlingen Fågelfrö.

För oss som älskar litteratur är boken en skattkammare.

Genom Delblancs artiklar får vi här stifta bekantskap med en väldig mängd författare och litterära verk, litterära ideologier och Delblancs egen syn på litteraturen och författaren i samhället.

Vi rör oss med Delblanc elegant genom seklerna och genom de olika litterära strömningarna. Där finns plats för reflexioner kring sekulariseringens betydelse för att vi har allt svårare att förstå ett religiöst språk, för hyllningar av Georg Stiernhielm, för listor av favoritböcker, för en jämförelse av Strindbergs Röda rummet och Ulf Lundells Jack i förhållande till verkens inställning till samhället... Ja, ämne står vid ämne.

Av naturliga skäl uppehåller sig Delblanc mer vid vissa författarskap än andra, mer vid vissa ämnen än andra.

Harry Martinson är rikt representerad, Ivar Lo-Johansson också. Och Hjalmar Bergman. Och Solsjenitsyn. Ett av de ämnen som återkommer är spänningen och förhållandet mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen. Ett annat är relationen mellan muntlig diktning och diktning skriven för att bli läst i enskildhet.

Vi möter föga av politik: texterna rör framförallt litterära spörsmål. En och annan nyckel får vi också till förståelsen av Delblancs eget författarskap.

* * *

Eftersom jag själv som intresserad amatör och litteraturentusiast skriver en del recensioner, är det häftigt inspirerande att studera en mästare på fältet genom hans verk. Delblanc skriver med en självklar auktoritet, grundad på en omfattande bildning, beläsenhet och ämnesinsikt. Det gör visserligen att man själv måhända väl tydligt uppfattar sin diminutiva litterära kompetens i jämförelsen; men det är ändå uppfriskande.

Dessutom introduceras jag för en del författarskap som väl gått mig förbi. Jag tänker då främst på Olle Hedberg och Herman Bang som jag båda två möter i Delblancs artiklar och därför nu läst något av.

Delblanc är dessutom en stor stilist. Det är njutningsfullt att läsa hans texter, även de gånger då ämnet i sig kanske inte engagerar mig överdrivet mycket. I de fallen blir ämnet likväl intressant genom hans sätt att skriva om det och genom den insiktsfullhet som texterna vittnar om.

* * *

Kritik och essäistik 1958-1991 är en bok att läsa, och läsa med njutning, för alla som intresserar sig för stor litteratur. Med det avser jag både den litteratur som Delblanc skriver om, men också texterna själva: vi möter här utmärkt litteraturkritik som litteraturform. Det behöver måhända – och kanske självklart – inte innebära att man nödvändigtvis tar allt Delblanc skriver som kungsord. Men det är ändå och konsekvent lärorik läsning.
– – –
Kritik och essäistik 1958-1991, Sven Delblanc. Förord: Lars Ahlbom (red.), inledning: Karl Erik Lagerlöf. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2007. ISBN: 978-91-7139-784-3. 511 sidor.

söndag 7 oktober 2018

Bokrecension: Tine | Herman Bang

Tine är en roman av den danske författaren Herman Bang (1857-1912).

Boken utkom på danska första gången 1889. Jag har läst boken i en översättning av Ingegerd Martinell, försedd med ett förord av Karl Vennberg, utgiven 1968.

* * *

Tine Bølling är klockarens dotter, klockaren som även undervisar byns ungar. Hon bor på övervåningen i klockarbostaden, som även tjänstgör som skola. Men mycket av sin tid tillbringar hon hos jägmästaren och hans familj. Hon hjälper till med det ena och det andra hos dem, övernattar inte sällan.

Vi befinner oss på ön Als, nära den tyska gränsen, år 1864. Det är då det dansk-tyska kriget bryter ut. Jägmästarn, löjtnant Berg sänder iväg sin hustru och sin son. Och själv kallas han in, och jägmästargården blir något av en uppsamlingsplats för officerare på väg ut till fronten, eller på väg tillbaka från fronten.

Det blir snart allt tydligare att Tine och jägmästaren dras till varandra. De visar en särskild, trevande ömhet för varandra, nalkas varandra, och förenas till sist också i kärlekens famntag.

Men kriget förändrar jägmästaren.

När han kommer åter efter några dagar vid fronten är han märkt av sin erfarenhet; Tine är inte för hans ögon: det är hustrun och sonen. Tine förstår sig själv som en distraktion, kanske, eller som oviktig. Och när jägmästaren senare svårt skadad ligger i sin säng och blott talar om sin hustru och sin son orkar inte Tine längre.

* * *

Tine är en kärlekshistoria, fint uppmålad. Det är inte en vild lidelsernas historia, utan en tung och allt starkare men likväl försiktig attraktion det är fråga om. De två, löjtnanten och Tine, dras helt enkelt till varandra, dras allt starkare till varandra ju längre i boken vi kommer.

Men det är ändå inte som kärlekshistoria jag kommer att minnas romanen.

Det är istället som en skildring av livet i en by i krigets omedelbara närhet: kanondundret hörs i jägmästarens gård likväl som i klockarens hus. Det vibrerar i väggarna av explosionerna. Och intrycket av de tillbaka dragande danska styrkorna, sårade och dystra, är starkt. Kontrasten med de höga herrarnas nationalism är påtaglig: verkligheten kolliderar med en drömd situation, där danskarna slår preussarna.

* * *

Tine känns förvånansvärt modern. Berättelsen är realistiskt utformad och de många bipersonerna i historien blir effektfull krydda i helheten; så den gemytliga och sprudlande fru Berg, den pompöse prosten, den omsorgsfulla fru Bølling, med flera.

Sven Delblanc har kallat Herman Bang "det nordiska genombrottets störste romanförfattare", och huruvida det omdömet är rättvist undandrar sig min bedömning, men att vi här har att göra med ett skickligt författarskap med nerv, det är uppenbart.
– – –
Tine, Herman Bang. Övers. Ingegärd Martinell. Förord Karl Vennberg. Stiftelsen Litteraturfrämjandet 1968. 185 sidor.

onsdag 3 oktober 2018

Bokrecension: En döds memoarer | Hjalmar Bergman

En döds memoarer är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931).

Boken utkom första gången 1918. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Som helhet blir jag inte riktigt klok på den mäktiga och märkliga En döds memoarer.

Hjalmar Bergman inleder boken med att skänka oss en mustig släktkrönika, med perspektivet taget från den helt unge Jan Arnberg, vilken som – får vi tänka oss – som vuxen berättar om sin borgerliga barndom och de släktingar som rymdes där, samt släktens historia. Väl så!

Det är utmärkt berättat, även om det inte är alldeles lätt att hänga med vad beträffar alla namn och vem som egentligen gjorde vad; historien börjar redan på 1700-talet med anfadern Fält, oäkta son till en greve Arnfelt. Den legitima ättelinjen efter greven och den illegitima har sedan i ett spänt förhållande följt varandra genom århundradena.

Så fortsätter släktkrönikan fram till Jan Arnbergs faders död någon gång vid förra sekelskiftet. Sedan händer något. Berättelsen ändrar tonläge och stil. Det blir skissartat, impressionistiskt.

Den unge Jan Arnberg växer upp, kommer på glid, dör inombords. Läsaren finner sig hjälplös åse hur han viljelöst blir andra viljors vindflarn. Hur en stenhård determinism tvingar honom vidare längst de nedärvda hjulspår som redan dragits upp av släkten före honom.

Där finns konflikten med släkten Arnfelt, den legitima linjen, där finns den stora idén och det havererade projektet. För fadern gällde det att återvinna ett släktgods, för Jan att starta en emigrationsfirma. Båda måste överge sina förhoppningar.

Det blir också allt svårare, ju längre romanen går, att hålla isär vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Kanske får läsaren erfara en återklang i Jan av den äldre släktingen Leonard, vars psykiska problem var kända. Vi märker hur fader Johannes allt mer ryms i berättelsen: är det Jans avlidne fader Johan? Är det en person i faders plats? Tror Jan att det är fadern? Ja, för Jan själv verkar det självklart. För läsaren en gåta.

* * *

En döds memoarer är en dyster historia. Dess kafkaeska karaktär skruvas upp allt mer ju längre in i berättelsen man kommer. Den mycket realistiskt målade morfar Julius, konservativ biskop, kontrasterar starkt mot gestalter som herr Hansen — som är omöjlig att riktigt få riktig koll på. Han kunde verkligen varit stigen direkt ur en Kafkanovell.

Det blir dunkelt. Pojken Jans ljusa eller inte fullt så ljusa barndomsminnen slår över i den uppväxande och vuxne mannens tilltagande mörker, förluster, besvikelser, där människorna rör sig vid varandra som skadeskjutna, vindsargade skepp i dimman, med suddiga konturer, men alltid stävande vidare.

Nej, jag blir inte riktigt klok på En döds memoarer. Den doftar av skuggkalla djup och dova stämningar. Ett mollackord i svensk litteratur.
– – –
En döds memoarer, Hjalmar Bergman. Bokförlaget Aldus/Bonnier 1964. 310 sidor.

måndag 24 september 2018

Bokrecension: Grottan i öknen | Lars Gyllensten

Grottan i öknen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det är en rejäl munsbit att ta sig an Grottan i öknen. Inte för att boken är särdeles lång, men den är desto mer komplex. Den är målad i lager på lager, så det krävs noggrant läsande för att uppfatta motiven.

Det vore fel att kalla boken en tydlig idéroman. Gyllensten kunde nog formulerat de idéer som kommuniceras i romanen genom att skriva en essä och därigenom nått större klarhet. Men Grottan i öknen är inte ett program, utan ett konstverk. Och det är som ett konstverk jag väljer att betrakta texterna som ryms i boken.

Så jag söker ledande motiv, något som förmår binda ihop de många fragmenten som här utgör en spretig helhet.

Först har vi en längre historia om ökeneremiten Antonius. Sen följer en mängd kortare texter som ofta handlar om författaren av Antonius helgonlegend, kyrkofadern Athanasius, men som också kan handla om personer i författarens samtid i Sverige. Avslutningsvis följer en längre text där en berättare besöker det pensionat där han för längesen bodde som skolpojke, i avsikt att försöka rekonstruera en viss Johannes Elfberg, som var en av föreståndarna där.

Vad är då de bärande motiven?

Jag tycker mig utläsa några saker. Först och främst illustrationer av alienation. Alltså ett avstånd mellan människan och det som omger människan. Antonius tar sin tillflykt till öknen. Athanasius skickas i landsflykt. Johannes Elfberg verkar ha valt ett liv i skymundan.

En av de kraftfullaste bilderna för denna alienation hittar jag dock i en av de kortare texterna i romanens mycket fragmentariska mittparti.

I denna text berättas om en tågresenär. När tåget passerar ett väldigt hus ser han i ett upplyst fönster hur en man misshandlar en kvinna. Men han vet hur han ingenting kan göra. Det hjälper inte att han drar i nödbromsen. Han kan inte kontakta polisen där på tåget. Han skulle inte kunna peka ut vilket fönster genom vilket han under en helt kort stund såg den svåra misshandeln. Han kan ingenting göra. "Verkligheten är otillgänglig som ett flimmer i en filmruta eller i en televisionsapparat."

* * *

Det ligger något skärskådande i Gyllenstens betraktande. Han ser genom chimärer som så att säga flyter ut ur en sådan person som Antonius: det rykte som utgår från honom men som inte är han. Människan är inte detta, utan människan är något annat.

På samma sätt har berättelser om Johannes Elfberg uppstått, som inte står i förbindelse med vem Johannes Elfberg egentligen var: han kallas kamrer, men var aldrig kamrer. Han kallas morbror, men var inte morbror.

Gyllensten skriver:
"Vi lever inte i världen, för då skulle vi inte härda ut. Vi lever i bilder av världen."
Gyllensten själv återkommer till begreppet "förnekelse". Och visst finns det motivet också i Grottan i öknen.

Antonius förnekar den yttre världen, avkläder sig den, drar sig undan. Johannes Elfberg förnekar sig en karriär, och begränsar sig till ett litet kontor kombinerat med sovrum i ett skolpensionat, som väl knappast gör några större vinster. Elfberg förnekar sig förvisso mer än så: han förnekar sig själv ett liv utanför den begränsade tillvaro där han existerar. I hans rum fanns föga mer än lite pengar att dela ut till de inneboende som veckopeng, räkningar, ett kartotek över de som nu bor och de som en gång bott där, en säng och en möbel att sitta i och röka.

* * *

Grottan i öknen är på intet sätt en munter historia, eller snarare: på intet sätt muntra historier, med tanke på de lager av berättelser som ryms i den. Den är djupt melankolisk, stundom livsfientlig, eller kanske snarare resignerad:
"Vad skulle en fattig fan göra? Till att leva hade man blivit född - till att fara illa var man nödd - till att slutligen dö var man dömd - till att inte mycket förmå var man skapad."
Men många av romanens personer finner sig likväl tillrätta i denna dystra yttre öken. — Och se där, "öken", ännu ett ord som återkommer, om än mest om en "inre öken". De förnekar ambitioner att leva i något annat än en inre eller yttre öken. Ja, de söker öknen, får på så vis öknen att uppfylla deras ändå djupast kända eller efterlängtade ambitioner, vare sig nu öknen är en faktisk öken eller en bildlig öken.

* * *

Grottan i öknen är ett konstverk, som sagt. Rent stilistiskt är den mästerligt utförd. Men tydlig är den inte. Trots att åtminstone de inledande och avslutande delarna är realistiska, den senare delen snarast ultrarealistisk, så är realismen inte berättelsernas enda syfte: de får fungera som meningsfyllda bilder, där författaren - som jag förstår det - försöker bibringa oss som läsare något av livsåskådning, idéer, ja, kanske rentav livsstämning. Delvis med hjälp av gestalter ur kyrkohistorien.

För konstverkets uttydande hade jag emellertid inte klagat om Gyllensten givit oss några fler fundamentstenar att ta spjärn emot: några fler tydliga nedslag i vad han vill illustrera, vad han menar, vad han vill ha sagt. Eller, om man så vill: några fler klippor att stå på, mellan de ytor av undanglidande ökensand som läsaren har att långsamt genomkorsa.
– – –
Grottan i öknen, Lars Gyllensten. Bonniers 1973. ISBN: 91-0-038484-4. 321 sidor.

måndag 17 september 2018

Bokrecension: Större än du nånsin tror | Olle Hedberg

Större än du nånsin tror är en roman av Olle Hedberg (1889-1974). Boken utkom år 1946 och jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Åtta år gammal har Lars Westrin blivit väl instruerad i hur man beter sig. Åtminstone hur man förväntas bete sig om man har den högborgerliga klassbakgrund som han har.

Visserligen är den gren av familjen som Lasse tillhör inte längre alltför välbeställd. Hans sjukliga moder och han själv lever på det kapital som finns kvar av arven efter Lasses avlidne fader och efter äldre släktingar.

Men man ser till att Lasse blir väldresserad. Och det finns fler släktingar som upprätthåller vanorna och sederna — farbror Victor Westrin, grosshandlare och redare, han är rentav mycket förmögen.

* * *

Olle Hedberg har placerat sin historia om Lasse Westrin någon gång strax efter förra sekelskiftet. Och visst är det en satir över högborgerlig livsföring. Men det är inte en direkt elak satir, snarare godmodig. Perspektivet är nästan konsekvent den helt unge gossens, Lasses eget, han som blivit lärd att tacka, buga, vara mycker artig, gå på visiter.

En effektiv panoramavy över den välbeställda miljö där Lasse hör hemma får vi, genom att hans mor Hedda får åka på sjukhem över sommaren, och Lasse således får skickas runt till olika släktingar.

Först hamnar han hos mammans uppvaktare, vars intresse för pojken antyds möjligen inte enbart vara av faderligt slag. Sedan får han resa till faster Clementine, som upprätthåller sina vanor i flera hyrda rum på ett lantligt järnvägshotell. Så kommer han till farbror Victor, den rike grosshandlaren och redaren, och genom Victor ordnas så att Lasse får åka med ett ångfartyg på en resa till London.

* * *

Lasse lever i en gyllene bur. Han är mycket beskyddad och mycket omhuldad.
Visst, hans tillvaro i den förberedande skolan hos två äldre ungmör är inte behaglig. En av de två är utpräglat elak, den andra är lättare att ha med att göra, men alkoholiserad.

Men i övrigt möter han omsorg och omtanke nästan överallt.

Någon gång ibland bryter verkligheten utanför skranken igenom. På en brädgård i Norrland ser han pojkar inte mycket äldre än han själv som arbetar. I London ser han social misär, får veta att alla de som sover i gräset i parkerna under dagarna är sådana som tvingats ströva omkring hela nätterna, eftersom det inte är tillåtet att sova utomhus då.

Lasse anses skral i skolan. Han har emellertid en mycket utvecklad fantasi. Ofta faller han in i lekar, om så bara i huvudet. I hemlighet har han under sina sommarresor med sig tre tomtedockor och en tygkatt i sin lilla väska. Och så ritar han gärna.

* * *

För det mesta håller sig Hedberg som berättare till Lasses eget perspektiv. Ibland bryter dock berättarrösten igenom och kommenterar det skeende, nån gång på ett sätt så att man förstår att han berättar om något som skett för ett bra tag sedan, något som tillhör det förflutna, på andra sidan om två världskrig.

Men barnets perspektiv, det ogrumlade och direkta perspektiv som Lasse har, är snyggt genomfört. Inte minst gäller det Hedbergs skildring av Lasses lekvärldar.

Lasse lägger naturligtvis inte in några analyser kring de världsvana släktingarnas vanor. Men likväl kommer det fram hur till exempel faster Clementine anstränger sig för att få umgås med ett visst par som kommer som gäster till järnvägshotellet där hon för tillfället slagit sig ner: hon behöver andra för att utöva sin livsstil. Det är i sådant som en mild satirisk effekt uppstår. Klassmedvetandet hos de vuxna är outtalat men ständigt närvarande.

Boken berättar också om hur man i dessa borgerliga klasser såg på socialisterna. De ansågs synnerligen farliga, inte minst som det under ett parti av boken utspelar sig en strejk, och ett mord på en strejkbrytare inträffar. Ibland anar man de vuxnas internationella sympatier. Någon gång för Tyskland och Kaisern, någon gång för Frankrike.

* * *

Så får läsaren följa den lille Lasses äventyr den där sommaren i början av 1900-talet över närmare sexhundra sidor. Därigenom lär vi också känna de miljöer han visats i och de sentiment som där finns, åtminstone i Hedbergs tolkning av tiden.

I allmänhet brukar jag vara skeptisk till böcker som drar ut i omfång. Men Större än du nånsin tror förmår bära upp sina sidor. Ja, det är väl till och med så att den liksom höjer hastigheten mot slutet, som för att hinna med att avsluta historien, innan sista sidorna nåtts.

Hedberg skriver medryckande och lättläst och man blir engagerad i Lasses öde och i de människor som finns omkring honom. Det är inte utan att man undrar vad det blev av en sådan gosse framöver. Det får vi emellertid inte veta mycket om.
– – –
Större än du nånsin tror, Olle Hedberg. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1946. 578 sidor.

torsdag 13 september 2018

Bokrecension: Väst-östligt | Vilhelm Ekelund

Väst-östligt: Tankar till en minnesdag är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom 1925. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga av verket.

* * *

Vilhelm Ekelund hör måhända inte till de mer lästa intellektuella författarna i svensk litteraturhistoria. Nog har han sina fantaster! Men desto fler, tänker jag, som står oberörda av honom eller oförstående. Så var det redan i hans samtid.

Själv är jag lite lätt hypnotiserad av Ekelund, fastän han är svår att förstå – det senare kan jag inte förneka. Hans aforistiska prosa är ofta enigmatisk. Om och om igen blir jag stående och undrar vad han egentligen vill ha sagt. I Båge och lyra, som jag nyss läste och skrev om, är tankegångarna tydligare än i Väst-östligt, som jag nu läst; i den förra boken är tankarna lättare översättbara till konkretion.

Men i Väst-östligt antar Ekelunds texter poetiska gestalter, och karaktäriseras av att ha ett tycke av marginalanteckningar, marginalanteckningar till några av hans litterära hjältar och inspirationskällor.

Det är som att Ekelund funderar över dessa författare, och i text uttrycker sina känslor och intryck av dem på ett så omedelbart sätt att det inte nödvändigtvis är klart vad som avses. Därtill kommer Ekelunds enorma referensapparat, hans bildning, som genom hänsyftningar visar hän på universa utom den specifika aforismen.

Och så en sak till: de många citaten, alltid oöversatta, på grekiska, latin, franska, tyska. Där inte mina språkkunskaper räcker till – blir också förståelsen av det Ekelund för övrigt skriver i samband med citaten dunkelt.

* * *

Men åter och återigen återkommer Ekelund i Väst-östligt till sina författare. Verket inleds med vad han kallar några "satser" relaterade till Jean Paul. Men i övrigt får vi främst läsa om Nietzsche, Schopenhauer, Goethe och Comte.

Nietzsche är väl den av dessa som Ekelund i detta verk är mest ambivalent till. Han hyllar honom i allmänhet, men reserverar sig för hans litterära slutskede, som ju utmärks av en frenetisk, bombastisk stil. Han kan således både anse honom vara "narraktig" – mot slutet – och skriva att han gjorde "sin själ till sol och öfverlägsenhet."

För Ekelund handlar det inte enbart om att läsa och lära. Intrycket jag får, är att här handlar det om att ta det ett steg längre: att implementera lärdomarna i livsföringen, att låta den egna anden, om man så vill, påverkas på djupet av de stora litteratörernas och tänkarnas verk.

Jag tänker mig, att Ekelund observerar sina författares litteratur, den andliga kost de tillagar, och förtär den, sin egen själshälsa till gagn. Och märker därvid när den smakar likartat, och drar paralleller författarna emellan.

* * *

Så blir då Väst-östligt en samling av Ekelunds impressioner av de författare han särskilt förefaller vörda och använda sig av i sin egen andliga utveckling.

Ur dessa impressioner kan förvisso enskilda slagkraftiga citat extraheras, som de nedan, men Väst-östligt är mindre citatvänlig än Båge och lyra, åtminstone om det är särskilt slagkraftigheten man söker. Varje textavsnitt är här mer av prosapoem, adresserande ett alldeles särskilt något som Ekelund reagerar på hos Nietzsche eller Goethe eller någon av de andra.

Men Ekelund skriver, för att ge några exempel:
"Och hvad var det någonsin annat än svalkan som all värdefull sträfvan riktade sig efter." 
"Bättre energi fanns aldrig än den, som utöfvar en stilla, stillande, välgörande inflytelse på sin omgifning." 
"Icke njutningen, utan glädjen är vår plikt, och vare vårt mål."
* * *

Ekelunds egen stil i aforismerna är välavvägd men också egen; genom sinnrika kombinationer och vändningar får orden ibland särskilda valörer och innebörder. Bildspråket är ofta blixtrande och uttryckligt. Det ger en säregen läsupplevelse. Som onekligen påminner om läsning av Nietzsche.

Ja, det är mödosamt att utforska Ekelunds texter. Men det är också givande. Ibland skiner solen fram även för en läsare som inte är lika välorienterad i antiken och i tysk litteratur som Ekelund. Några rader ger en lisa, en sådan svalka som Ekelund själv skriver om. Det är värdefullt.
– – –
Väst-östligt: Tankar till en minnesdag, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1925. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

söndag 9 september 2018

Bokrecension: Båge och lyra | Vilhelm Ekelund

Båge och lyra: Aforismer är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom år 1912. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade utgåva.

* * *

Det är inte alltid lätt att förstå Vilhelm Ekelund. Emellanåt är han svårt kryptisk. Aforismsamlingen Båge och Lyra är emellertid en tidig produkt av den excentriske författaren, och därmed fortfarande tämligen begriplig på det stora hela. Som läsare sitter jag kvar efter läsningen med allmänna intryck av Ekelunds tankevärld, som jag försöker tolka.

Båge och lyra står under tungt inflytande av Nietzsche. Ekelund framför det bejakande livet, livet som bejakar även motvinden, stormen. Den särskilda människan låter sig inte böjas av andras meningar, förmår använda invändningar för att svinga sig högre. Hon
"... [g]ör kölden och stormen till sina förtrogna."
Motståndet ger kraft att höja sig, medan medgången riskerar att få henne att falla, att halka. Det produktiva kräver till och med det svåra: det liksom behöver stärka sig genom att hantera motståndet.

Målet för ögonen bör vara skönheten: inte skönhet i en filistervulgär mening, utan skönhet på en högre nivå, en skönhet som växer ur dynamik, motstånd, som är hård. Jag får intrycket att strävan efter skönhet är något utmärkande för den särskilda typ av människa som Ekelund skissar fram.

* * *

Människan gör rätt i att vara tung och hård, men att just därigenom bli lätt: höja sig över, sväva liksom något ovanför världen i övrigt, oberörd av världen, eftersom hon bottnar i tillvaron, accepterar sig själv.
"Blif hvad du är, och det härliga är ditt."
Ekelund hittar ett ideal i antiken, särskilt den romerska litteraturens antika värld. Där ser han raka linjer, en marmorhård tillvaro som förmår hantera livsvillkorens inneboende tragik. I antikens kultur ser människan göra uppror mot sin timlighet. Att kristendomen blir en naturlig fiende för denna livshållning är inte långsökt. Ekelund skriver:
"Verklig upplevelse af antiken förutsätter nödvändigt ett lefvande hat till kristendomen."
* * *

Båge och lyra kom till under Ekelunds exil i Tyskland. Där hade han tidvis ett mycket tufft liv. Hans utsatta situation - motståndet! - torde han ha använt för att höja sig i anden, att proklamera en nietzschansk övermänniskas ideal. Det faktum att boken tillkom i Tyskland förklarar också det starka inslaget av reflexioner om Tyskland och om det tyska och om tyskar, som stundom prisas, stundom tadlas. Ett inslag av antisemitism ryms också mellan pärmarna.

Ekelund ger i boken uttryck för sitt stora förakt för medelmåttigheten, kälkborgerligheten, det populära. Den högre formen av människa hör inte till dessa kategorier, hon höjer sig över det, spänner blicken i fjärran.

Hon förmår vara likgiltig inför själva livets förlust och finner därigenom lugn. Hon inser att hon "befinner [sig] på en hopplös resa", men reser ändå, lever ändå. Hon är klarsynt, och vågar se.

* * *

Ekelunds nietzscheanska lära är en hård lära. Den är till för undantagen; Ekelund bryr sig nog föga om dem som han inte anser vara särskilda människor. Det rimmar väl med Nietzsches tankar om den fria anden och om övermänniskan.

Men alltsammans bör nog också se som en överlevnadsfilosofi.

I en värld som man inser är hård och krossande, behöver man kanske göra sig själv ännu hårdare för att inte krossas, i en värld full av förnedringar, får man kanske vara beredd att höja sig över förnedringarnas sveda, i en värld full av beskäftig vulgaritet får den skönhetslängtande våga höja sig över allmänna meningar om skönhet.
– – –
Båge och lyra: Aforismer, Vilhelm Ekelund. Framtidens bokförlag 1912. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Bekänna färg | Olle Hedberg

Bekänna färg är en roman av Olle Hedberg (1899-1974). Boken utkom år 1947. Jag har läst en utgåva från samma år.

* * *

Filosofie magister Sven Salkvist är en otrevlig men skärpt ung man. Salkvist får veta att hans moders syssling testamenterat sin kvarlåtenskap till honom. Den döde folkskolläraren Anton Danielson bor ute på landsbygden, och Salkvist beger sig till hans hem i vinterkylan för att få reda i vad som fallit på hans lott, efter en man som han visserligen visste fanns, men aldrig träffat.

När Salkvist får klart för sig att Danielson varit lungsjuk bestämmer han sig för att inte övernatta i dennes säng, utan ägnar en vaknatt åt att gå igenom den gamle lärarens ägodelar. Efter ett tag upptäcker han något unikt, ett väldigt kartotek.

Folkskollärare Anton Danielson har fört ett mycket omfattande register över människor han någon gång träffat i livet. På kort har han skrivit ner sina intryck av människorna. Vissa får korta notiser, andra långa berättelser. De flesta har sorterats i bokstavsordning, somliga under rubriker. Under "Bildhuggare" hittar Salkvist de personer som varit avgörande för Danielsons personutveckling - person som på något sätt påverkat honom särskilt mycket.

Allteftersom den kalla natten lider, nödtorftigt uppvärmd av kakelugnar, får vi med Salkvist läsa sida efter sida av Danielsons berättelser, såsom han skrivit dem i sitt kartotek.

Från att ha varit en nästan okänd man, växer Danielson ut, fragment för fragment, intill dess att han snarare än Salkvist blir romanens huvudperson. Den ensamma mannen med sina få tillhörigheter får konturer, framstår som en grubblare, särskilt upptagen av att förhålla sig till och förstå sin egen religiösa tro.

* * *

Danielson visar sig varit en bondestudent med vissa fina, prästerliga anor några generationer bort. Hans hemmiljö var inte varit harmonisk. Vi följer honom, genom indexkorten över personer han mött, från det att han som ung med brinnande lust ligger med vad han tror är byhoran, över en supig studenttid, förbi tiden som informator i en adelsfamilj där den psykosociala miljön är vidrig, men där han också möter sitt livs kärlek, till dess att kallet att bli folkskollärare blir uppenbart för honom.

Och vi möter hans komplexa förhållande till döden, ett förhållande som väl lägger grunden till hans religiösa tro, som inte är kyrkligt-kristen, utan snarare teistiskt-kristen, där en viktig poäng verkar vara en tro på att döden inte är slutgiltig förintelse.

Problemet väcks hos honom när hans älskade dör i en sjukdom, och den tro som då fäster sig i honom kan han inte frigöra sig från: de invändningar han i sitt grubbel vänder mot den egna tron känns helt legitima: han tror emellertid ändå, mot sitt eget förnuft och sina egna invändningar. Dödsfruktan tvingar honom att tro på ett liv efter döden.

Folkskollärare Danielson är en djup man.

Olle Hedberg tecknar honom i lager efter lager tills han i sina efterlämnade papper står upp som en mångdimensionell gestalt. Så blir det väl också för hans läsande arvinge Salkvist. Utan att han vet hur hans avlägsne släkting såg ut, får han en bild av vem han var, kan inte undgå att fascineras av honom. Och också vi, som lär känna Danielson, tror på honom: han är psykologiskt trovärdig, ja, helt realistisk, ända in i själskvalen.

* * *

Olle Hedberg skriver en rapp och medryckande prosa. Där finns inga longörer, ingen onödig utfyllnad. Språket är rakt, och han hoppar i Danielsons texter inte pryd över någonting: så väl den unge Danielsons sexuella aptit som sammanträffandet med en troligen homosexuell adelsman finns där, helt naturligt skildrat.

De många mer eller mindre elaka eller själviska människor som passerar revy på indexkorten är inte blott figurer: de blir till kött och blod. Man kan lätt tänka sig dem som människor i de miljöer där Hedberg placerar dem.

Det är ingen ljus livssyn som skymtar fram i Bekänna färg. Boken är på det stora hela djupt pessimistisk. De flesta människorna i romanen är antingen osympatiska eller kuvade, rovdjur eller offer. Enstaka undantag finns, men i allmänhet vilar en missmodets natt över hela historien. Själv verkar folkskolläraren stått ut med tillvaron främst genom att undervisa skolbarnen: däri fann han glädje, så uthärdade han.

Bekänna färg blir en psykologiskt trovärdig, rak och inkännande berättelse om en människa som försöker förhålla sig till döden, och vars religion blir metoden att stå ut med den. Boken framställer inte mänskligheten i något förklarat ljus. Men den visar hur en man, folkskollärare Anton Danielson, navigerar genom det liv som blev hans.
– – –
Bekänna färg, Olle Hedberg. Norstedts 1947. 298 sidor.

fredag 7 september 2018

Bokrecension: Straffångar | Dmitrij Mamin-Sibirjak

Straffångar: Två berättelser består av två noveller av Dmitrij Mamin-Sibirjak (1852-1912), nämligen Rymlingarna och Marzak, rövaren, samt ett förord av Nils Åke Nilsson.

Novellerna kommer från Mamin-Sibirjaks Berättelser från Ural och är översatta av C. G. Martinsson.

* * *

På en liten ö kallad Tatarön i floden Iset, strax utanför byn Tebenkovo, slår sig tre rymlingar från Sibirien ner. De har nu nått fram till trakten kring Ural, och det är inget unikt: rymlingar från de sibiriska fånglägren är vanliga där. De stannar i allmänhet en tid, hjälper bönderna i sitt arbete, och drar vidare när det börjar bli för kallt. Vi kan nog tänka oss att vi befinner oss i det tsaristiska Ryssland under senare hälften av 1800-talet.

Av de tre rymlingarna Olycklige Ivan, Vackre Josef och Långreven visar det sig snart att Ivan har en särskild koppling till Tebenkovo, fastän ingen där först känner igen honom.

För många år sedan utspelade sig där det som gjorde att han skickades i fångenskap. Han slog ihjäl sin bror. Kvar i byn finns fortfarande broderns hustru, Ivans egen ungdomskärlek. De två träffas, och båda får kämpa med sina fortfarande glödande känslor.

Mamin-Sibirjak låter oss följa rymlingarna och livet i byn under ett drygt halvår. Att berättelsen är en novell och inte en roman hindrar inte att man som läsare snart tycker sig ha fått en ganska bra bild av hur det är där, med de kärva lantbrukarna, byns alkoholiserade bråkmakare, skvallrande kvinnor som försöker tubba sina män mot rymlingarna sedan dessa förbarmat sig över en ung landstrykande kvinna som föder sitt barn ute på Tatarön.

Från att alla levt i relativ sämja förvärras stämningen alltmer och en slutgiltig katastrof randas.

* * *

Marzak, rövaren är en betydligt kortare novell. Den berättas av en man som i sin barndom fått se den legendariske och Robin Hood-liknande Marzak tillfångatas för att pryglas.

Berättaren möter sedan Marzak två gånger till under åren, i två nya skepnader. Revoltören som genom sitt motstånd mot brukets herre blivit en rebell, finner sig tydligen tillrätta i civilsamhället.

* * *

Båda berättelserna i Straffångar berör personer i ett utanförskap. De är marginalvarelser.

Ivan och hans kamrater har ställt sig utanför det vanliga samhället genom att rymma: de kan fortfarande leva, vara verksamma, tjäna pengar, efter att ha tagit sig över tajgan. Men när vintern kommer och kylan med den tar sig många av deras bröder tillbaka till något fångläger eller ett kloster för att få mat och för att inte frysa ihjäl.

Marzak är också en marginalvarelse, som genom de glimtar vi får av honom när historiens berättare möter honom, rör sig ut ur periferin. När berättelsen är slut har han gått hundraåttio grader från sin outsidertillvaro.

Mamin-Sibirjak skildrar sina ryssar känsligt och träffsäkert, utan sentimentalitet eller förskönande utsmyckning. En usling är en usling, men hans brottslingar behöver inte vara uslingar.

Ivan dödar sin broder, ja, men han gör det under ett bråk, och brodern har i ett arrangerat äktenskap gift sig med Ivans ungdomskärlek. Marzak tappar tålamodet med en bruksaristokrat, ja, men det efter att han blivit orättvist pryglad. Det är alltså något ädelmodigt, obändigt, över de halvtrasiga gestalter som Mamin-Sibirjak skapar.

Till detta kommer fina naturskildringar, särskilt i Rymlingarna, där flera månader av året går under det att novellen löper sitt lopp från början till slut.

* * *

Straffångar ger väl snarast ett smakprov på Mamin-Sibirjaks berättelsekonst. Och det är inte utan att jag känner att jag skulle vilja läsa mer av honom, lära känna fler av hans uralryssar och tilltufsade existenser.
– – –
Straffångar: Två berättelser, Dmitrij Mamin-Sibirjak. Övers. C. G. Martinsson, förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1974. ISBN: 91-550-1812-2. 125 sidor.

måndag 27 augusti 2018

Bokrecension: Baklängesminnen | Lars Gyllensten

Baklängesminnen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1978.

* * *

I baksidetexten står det att Baklängesminnen är en av Gyllenstens "mest tillgängliga romaner". Nåväl, det kan hända att jag inte förstår det tillgängliga i romanen, men på mig gör den ett annat intryck.

Boken är bråddjup, ger utrymme till åtskilliga tankar, och är livsåskådningsfilosofisk i allra högsta grad. Även om romanen på ytan kanske inte är svår i betydelsen svår att förstå, rymmer ytan under sig stora rum som blott skönjes, och som kräver läsarens reflekterande insats för att anas.

Baklängesminnen är berättad i första person. Vi får emellertid inte veta vad berättaren heter. Boken börjar med att berättaren från fönstret ser sin egen kista bli utburen till begravningsbilen utanför huset. Men han minns föga. Bakåt är det nästan blankt. 

Berättaren tar in vad som händer, upplever det tydligen som helt naturligt att han inte bara kan se sin döda kropp lämna hemmet, utan därtill att följa med på begravningen och där hålla ett tal.

Huvudpersonen befinner sig i allmänhet i det direkta nuet och försöker utifrån nuet att sträcka sitt frånvarande minne bakåt för att få sammanhang. Men bara fragment kommer till honom. Vare sig det nu gäller vid tillfället för den egna begravningen eller vid sitt bröllop.

Det förflutna flyter samman med nuet och bildar en överlappande väv, där det inte alltid är lätt att se vad som faktiskt händer huvudpersonen och vad som har hänt honom.

* * *

Huvudtesen, såsom jag uppfattar den, som romanen får uttrycka, är att varje människa – om man förutsätter en fri vilja – äger en oräknelig mängd möjliga liv. Och att det liv som blir endast är ett ställföreträdande liv för alla dessa andra möjligheter. En möjlig inkarnation av ett jag som liksom befinner sig bakom skeendena.

Därför är det också lämpligt att berättaren ägnat sitt yrkesmässiga liv åt att tillverka en slags attrapper eller skenbilder.

Han har arbetat med att göra dockor, ansikten, gestalta kända människors drag på saker som korkskruvar, men också åt att göra skumgummidockor med verkliga drag till nöje åt dem som köper dem, vad än de nu må kunna nyttjas åt. Berättaren ser sitt liv i någon mån som en attrapp, en ställföreträdare för ett djupare liv, på samma sätt som de tingestar han skapar har liknelse med verkliga människor.

Det verkar egentligen inte som att berättaren får ett särskilt lyckligt liv. En djup melankoli vilar över honom och det han erfar. Han verkar ensam. Otillfredsställd. Kanske fylld av känslan att hans potential inte utvecklades till sin fulla bredd och höjd. Han levde ett liv, men kunde haft så många andra liv. Omständigheterna har styrt. Han säger:
"Jag är ansvarig utgivare av mitt liv - fast det mesta i det är skrivet av annat och av andra."
Berättaren levde sitt liv, verkar han tycka, utan att riktigt vara närvarande. Själva hans jag, det som djupast är han, var så föga närvarande i det liv som hans ytliga jag levde. Det blev en "gyckelbild" av det som egentligen var eller kunde vara han. Han upplever en distans mellan jaget som arbetade i ateljén, som hade relationer och som levde i ett sammanhang, och det jag han liksom anar strax bakom detta, som inte riktigt kan komma till uttryck.

Baklängesminnen avslutas givetvis vid berättarens födsel, som då på ett vis smälter samman med hans bortgång. Hans inträde i livet och hans trötta utträde ur livet skiljs åt bara av en tunn hinna. Det förflutna kollapsar i berättarens värld så att det första och det sista ligger alldeles bredvid varandra. Ofärdig var han som foster, ofärdig är han inför döden.

* * *

Baklängesminnen ställer frågor till läsaren.

Först och främst frågan om på vad sätt vi verkligen lever våra liv, vi som oavvänt nalkas begravningen, oavsett vägen dit. Lever vi på ett sådant sätt att vi verkligen är närvarande, eller lever vi som om vi tankspritt utförde en uppgift, väntande på att livet, det verkliga livet, nån gång skall börja på riktigt? Baklängesminnen sätter värjspetsen just på det: nu är ditt liv, är du närvarande?

* * *

Lars Gyllensten är inte en lätt författare att ta sig an, men desto mer givande. Vissa böcker man läser ger en omedelbar tillfredsställelse. Andra böcker ligger och verkar, glöder, och tar sig till sist till en intensiv låga. Baklängesminnen är en bok av det senare slaget.
– – –
Baklängesminnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1978. ISBN: 91-0-041902-8. 178 sidor.

torsdag 23 augusti 2018

Bokrecension: Cigaretten efteråt | Horace Engdahl

Cigaretten efteråt är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 2011. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Hur recenserar man en bok som består av aforismer, betraktelser och fragment? Små, mycket koncentrerade, reflexioner, utan egentlig övergripande tematik, utöver att många av dem rör litterära frågor?

Jag väljer att helt enkelt försöka skriva något om läsupplevelsen likväl som om boken som helhet, även om det är lockande att rada citat efter citat, som de följande:
"Det kräver ingen särskild begåvning att vara lycklig, men för att leva ett anständigt liv som olycklig måste man ge sitt yttersta." 
"Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga." 
"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."
Naturligtvis är texterna stilistiskt fulländade. Det är ändå Horace Engdahl som är författare till dem.

Det är lätt att föreställa sig honom sittande på ett café i Gamla stan med sin Moleskine framför sig, nedtecknade text efter text, inspirerad av sin beläsenhet, omgiven av det kulturella nimbus som måste vara hans livsluft.

Så flyter formulering efter formulering ner på papperet och letar sig till sist in i Cigaretten efteråt. Stilen är förförande: så förförande att man ibland får stanna upp och fundera kring huruvida det han skriver verkligen stämmer, egentligen, eller om man förhäxats av elegansen i uttrycket.

Enligt baksidetexten kallar Engdahl texterna "mikrobetraktelser", och det är en träffande benämning. Överlag ger dessa mikrobetraktelser i min läsning uttryck för en viss svartsynthet, en antydd allmän pessimism, en Gyllenstensk skepticism till omvärlden. Humorn som finns där ibland är också lätt avmätt. Referenserna tas från många håll, men sällan från ett populärkulturellt konto. Epikuros är lika hemmastadd i Engdahls litterära betraktelser som Montaigne. Pessoa finns med där, och det gör Cioran också.

* * *

I ett längre avsnitt med texter skriver Engdahl om litteraturkritikern.

Han utvecklar i dessa kritikerns roll och funktion. Och han skriver band annat om vikten av att kritikern för sig själv har klart för sig varför han skriver om texten, vad som ger den egna kritiska texten ett värde. Men han skriver också om att se sig själv som den förste läsaren av texten framför sig, ja, jag tänker – så att man möter texten som om den vore helt ny, aldrig läst av annan läsare, på det att ett självständigt omdöme, en självständig kommentar till den, kan formuleras.

Och även om en kritisk text fördöms som felaktig eller stötande, så fyller den ändå sitt syfte, är meningsfull, för den får andra att tänka till. Hursomhelst, en giftig formulering må citeras i sammanhanget:
"En riktigt kritiker skall vara ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor."
Detta menas nog inte så elakt som det förstone kan uppfattas. Jag läser uppmaningen som besläktad med tanken att kritiken skall utmana, få människor att reagera, att tänka på egen hand, reflektera. Kritiken får gärna bli något som skaver mot det invanda, det förväntade.

Så blir också Engdahls aforismer, fragment och betraktelser ofta något överraskande, något som bryter av mot invanda tankegångar. Man skrockar ibland överraskat till inombords vid läsningen, ibland av igenkänning.

* * *

Att läsa Cigaretten efteråt är lite som att finna sig sitta i närheten av två gamla lärda vänner som för en kvick och spirituell konversation. Man kan inte låta bli att tjusas av lakonismer och iakttagelser som man får tjuvlyssnande får höra. Fast i Cigaretten efteråt är det samtalet inte fört mellan två vittra vänner i närheten, utan koncentrerat till boksidorna, med mig som läsare som mottagare av kvickheterna och Engdahl som konversatören.

Och det känns som väl spenderad tid att sitta och lyssna på honom den stund som boken tog att läsa: kanhända läser jag den igen, i förhoppningen om att en och annan formulering ska fastna för att bli citatmaterial i egna samtal och vid eget skrivande.
– – –
Cigaretten efteråt, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 2012. ISBN: 978-91-0-012694-0. 155 sidor.

onsdag 22 augusti 2018

Bokrecension: Rid i natt! | Vilhelm Moberg

Rid i natt! är en roman av Vilhelm Moberg. Boken utkom första gången år 1941. Jag har läst en upplaga från år 1943.

* * *

Rid i natt! skrevs under andra världskriget. Och den situation som då var omkring författaren återspeglas i verket. Men även utan kunskap om verkets tillkomsttid står historien för sig själv.

Året är 1650 och platsen Småland, främst den lilla byn Brändebol, där ett knappt dussin hemman finns. Brändebols fria skattebönder har nyss lagts under den näraliggande herrgården och blivit frälsejord. Det innebär att frälsemannen, tysken Klewen, har att uppbära skatt och inkräva dagsverken. Så slits de svältande bönderna från sina egna jordar för att kröka ryggen på annans jord.

Det tar de illa upp. Den stolte och sturske Ragnar Svedje reagerar först. Bönderna har svurit sig samman för att stå herremannens drängar emot, men han är den ende som står fast vid beslutet. Efter handgemäng med herremannens folk som leder till blodsutgjutelse tvingas han lämna gården och gå till skogs. På gården sätter sig sen herremannens fogde.

* * *

Rid i natt! lånar sig alltså lätt till allegori över nordiska öden under tillkomsttiden. Vi har den tyske överherren som ställer sina krav på den liksom ockuperade jordens innevånare. Vi har i byn medlöparen och vi har motståndsmannen, och vi har åldermannen som försöker hålla sig väl med både adelsman och bönder. Och missnöjet pyr bland dannemännen.

Kanske kan valde byåldermannen Jon Stånge få representera svensk politik: eftergifter åt de tyska, men samtidigt ett månande om det svenska oberoendet. Medlöparen respektive motståndsmannen hör snarare hemma i Norge och Danmark och representerar så olika attityder där till den tyska ockupationsmakten.

* * *

Rid i natt! är relativt sävligt berättad. Moberg tillåter sig många målande beskrivningar av djurliv och grönskan. Det kan bli lite segt ibland, som om själva nerven letar sig bort i mossan och jorden och skogen. Vidare är väl den kyska kärleken mellan fästefolket Ragnar Svedje och åldermannens dotter Botilla Jonsdotter föga dramatisk, utan tam, och engagerar föga.

Ragnar själv framstår mest som en symbol eller en arketyp, en manifestation av motståndsvilja. Mer  mångfacetterade är gestalter som änkan Annika Persdotter, byns lättfotade skvallerkärring, mästerman Hans i Lenhovda, med sin bitterhet, tjuven Ygge från Bläsmåla, som gömmer sig undan i skogen och blir Ragnars kamrat. Även Botilla får med tiden i sin nöd ett större djup.

Tyske herremannen Klewen äger en stark frånvarande närvaro. Han agerar i byn uteslutande genom sina ombud, så vitt vi får veta: fogden och drängarna blir hans lemmar. Ragnar Svedje själv träffar honom aldrig. Klewen blir känd genom sina befallningar, sin vilja. Men genom att aldrig komma till tals lär vi inte känna honom eller hans bevekelsegrunder: endast genom sina beslut når han läsaren. Han förblir onåbar.

Stämningen i romanen är gott uppmålad, i betydelsen att det är vadmalsgrått och slitigt, och det är varmt på sommaren och blött på hösten. Moberg låter därtill känslan av att vi är i det förflutna förstärkas av ett kraftigt och mustigt gammaldags språk, blandande utgångna språkvändningar med dialektala ord. Huruvida det verkligen kan sägas vara fråga om 1600-talsspråk eller snarare allmogens 1800-talsspråk undandrar sig mig bedömning, men illusionen språkbruket skapar är trovärdig.

* * *

Ragnar Svedje symboliserar den stolta upprorsanden som inte kan lida orätt och som är beredd att försvara rätten även till priset av att äventyra sitt eget väl, ja, sitt eget liv. Hans öde är inte avundsvärt och när boken är slut är resultatet nedslående. Men han har frid i sitt bröst: han har följt sin vilja och så vunnit harmoni.

Det är svårare för åldermannen Jon Stånge. Han försöker rationalisera och försvara sig, även när byborna med tiden vänder sig från honom som en herrevän. Det är svårt att säga om han djupast agerar pragmatiskt med byns och sitt eget väl för ögonen, eller av feghet: att inte fåfängt vilja stöta sig med övermakten och utsätta sig för dess missnöje. Jag kan inte tycka illa om honom, fastän han inte blir särskilt sympatiskt framställd.

Jon Stånge, liksom de andra gestalterna i romanen, agerar utifrån sin egen läggning, sitt eget mod, sin egen styrka. Jon Stånge är inte heroisk, men kanske realistisk i förhållande till herredrängarnas vapen och möjligheter att ta till våld och straff.

* * *

Rid i natt! är en motståndsroman, en bok om mod mot alla odds och de förtrycktas resning, manifesterat i en bondes stolthet och rättspatos och frihetskärlek som hindrar honom från att böja sig för orätten. Men det är också en historisk roman, som doftar av jord, och visar oss och hårda, arbetsamma liv, såsom de säkert kunde se ut för människorna som bodde i landet här för runt trehundrafemtio år sedan.
– – –
Rid i natt!, Vilhelm Moberg. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1943. 357 sidor.

torsdag 16 augusti 2018

Bokrecension: Fågelfrö | Sven Delblanc

Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier är en samling artiklar av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1986.

* * *

Det är något särskilt respektabelt med Delblanc, mitt i all hans beskhet. Han kritiserar sin omvärld fullständigt hänsynslöst, ja, nästan utan självbevarelsedrift. Även om han i detta verk av tidigare publicerade artiklar tydligen valt att utesluta något om det han skrivit om Palme, vilken nyss mördats före utgivandet.

Det respektabla består just i hänsynslösheten, frånvaron av fjäsk. Han är, vad jag kan se, inte helt hängiven någon ideologi – även om en viss konservatism lyser igenom – och kritiserar därmed inte som ideologisk politruk, utan blott utifrån sin egen bildning (han är ju bildningsaristokrat) och sina egna uppfattningar.

* * *

Fågelfrö består av arton texter med inledningar, fördelade på blocken Litterärt, Politiskt och Personligt. Avdelningen som avhandlar litterära ting avslöjar författaren såsom litteraturälskare, såsom en för vilken litteraturen och den litterära världen är livsluft. Det är där han skriver om Proust och om Musil. Det är där han driver med Svenska Akademien.

I de politiska texterna kommer åter satiren till sin rätt. Där får vi också se den riktigt elake Delblanc vid pennan.

I den allegoriska, grova folksagan Trenne bovar ger han sig på de tre borgerliga partiledarna Gösta Boman, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, under en tid när "kung Olof" regerar i landet.
"Gösta hade grånat i laster och brott, Gunnar var surögd av lösaktighet, och Thorbjörn luktade bagge, sedan han sovit ruset av sig i en fårkätte."
De tre stöter på jungfrun Svea, vilka de åstundar att "bola" med. Ja, det slutar hursomhelst med att Gösta Boman blir nedhuggen av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, som därefter dricker det förgiftade brännvin Boman haft med sig. Så dör de samtliga, och jungfru Svea återgår till kung Olof, vilken hon blir "besoven" av.

Någon vidare finess ådagalägger inte sagan. Men det lyckades tydligen Delblanc att väcka Bomans vrede, även om de senare verkar ha reparerat relationen. Sagan skulle väl illustrera oenighet mellan de borgerliga partierna i samtiden.

* * *

Men eljest skriver Delblanc mycket om risken med likriktning inom Sverige, och om statlig klåfingrighet. Vad gäller likriktningen förstår jag honom som att han upplever att de borgerligas alternativ till socialdemokratisk politik inte är något annat än en skillnad i grader, ej art. Och ändå bråkar de två blocken "som om inbördeskrig stode för dörren". Centralmakten växer likväl. Nya idéer är inte att finnas.

Delblanc skriver vidare om författarens roll i offentligheten. Och om vådan med att skriva satir, vilket bland annat illustreras av att han i allmänhet verkar ha fått en hög brev från folk som tagits hans Swiftska inlägg på högsta allvar, till exempel den text där han ironiskt argumenterar för statliga bordeller.

Men omöjligheten till litterär satir består också i "att allt tenderar mot indignation och sentimentalitet och högljudda skrik", vilket väl inte passar alldeles illa in på vår egen tid heller.

Vidare är han starkt kritisk till sovjetvänlighet inom svensk offentlighet, ger gliringar åt vänsterkantring på kultursidor, och vill se ett starkt försvar som garant för en effektiv neutralitet.

Som synes droppar Delblanc sitt gift likväl som riktar sin kritik åt både höger och vänster. Det må vara att han gör det från sitt ultralitterära elefenbenstorn, men träffsäkerheten är för den sakens skull inte mindre.

Hursomhelst är det en fröjd att läsa Deblancs prosa. Dess stilsäkerhet både vid ojusta käftsmällar och när han skriver en litterär presentation av en viss författare är mycket stor.

Det är roligt att läsa Delblanc. Men det var allt annat än roligt att drabbas av hans skriverier. För oss, sentida läsare, vittnar emellertid Delblancs artiklar om den dåtida samhällsstämningen och om då aktuella samhällsfrågor. Därmed har artiklarna förvandlats, och utöver att vara litterära texter också blivit historiska dokument.
– – –
Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier, Sven Delblanc. Bonniers 1986. ISBN: 91-0-047059-7. 147 sidor.

måndag 13 augusti 2018

Bokrecension: Dubbelgångaren | Fjodor Dostojevskij

Dubbelgångaren (ry.  Двойник) är en roman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom första gången 1846. Jag har läst boken i svensk översättning av E. von Sabsay och C. Sterzel, i en upplaga som utkom 1953.

Upplagan är även försedd med ett biografiskt förord av Nils Åke Nilsson, professor i ryska språket och litteraturen.

* * *

Man kunde tro att man läste Kafka. Men den unge Dostojevskij gav ut sin Dubbelgångaren nästan fyrtio år innan Kafka ens föddes. Men det drömska, mardrömslika, känner man igen. Det skulle förvåna mig om inte Kafka tagit intryck av den ryske giganten.

Huvudpersonen Jakov Petrovitj Goljadkin bor i S:t Petersburg, då den ryska huvudstaden. Han arbetar på ett ämbetsverk och kallas titulärråd. Inom verket råder en strikt hierarki och Goljadkin har väl någon slags mellanposition, men exakt vad han arbetar med får vi inte veta.

Vad berättelsen fokuserar på är att det dyker upp en annan person i Goljadkins närhet. Han ser likdan ut, ja, de är identiskt lika, och de heter likadant, kommer från samma ort och de arbetar på samma ställe. Märkligt nog verkar det bara vara Goljadkin själv som reagerar över likheten.

Personlighetsmässigt är dock skillnaderna större.

Goljadkin är försagd, räddhågad, har svårt för att prata. Den andre Goljadkin är fräck, social, har lätt att vinna bifall. Men den förste Goljadkin, märker vi snart, är måhända inte riktigt frisk. Han har en långt driven paranoia, är övertygad om att fiender konspirerar mot honom, och bland dem den andre Goljadkin. Han vill så gärna ställa allt till rätta, men allt rinner ut i menlösa försök, när han väl fått till ett samtal.

Det drömska intrycket i det vintriga S:t Petersburg består romanen igenom. Goljadkin driver omkring på gatorna: än på väg hit, än på väg dit, för att försöka ställa till rätta, kanske också för att försöka förstå. Han står frågande inför medmänniskornas ilska och småleenden omkring honom: de reagerar märkligt på vad han gör och vad han säger. Som i en dröm.

* * *

Dubbelgångaren är en ingående psykologisk studie av en människas dissociativa personlighet: man anar, fastän man inte riktigt får ihop det, att båda herrarna Goljadkin är en och densamma personen, fastän de dyker upp på olika platser.

Är i själva verket den andre Goljadkin en sida eller flera sidor av den förste Goljadkin? Det av honom som inte kommit till uttryck: delar som har framåtanda och en framgång som Goljadkin inte lyckas alstra? En externalisering av vad han egentligen skulle vilja vara? Har vi här att göra med en slags rysk Dr Jekyll och Mr Hyde, utan de mordiska inslagen?

Ja, det kan vara en tolkning. Det är åtminstone min tolkning. Fastän den skaver något mot berättelsens hårda text, om den skall läsas fundamentalistiskt.

* * *

Dubbelgångaren är en suggestiv berättelse att ta del av. Den alltmer förtvivlade Goljadkin kommer nog att stanna kvar i mitt medvetande en lång tid: han gör intryck som tragisk hjälte i en oförestående omvärld.
– – –
Dubbelgångaren (ry.  Двойник), Fjodor Dostojevskij. Övers. E. von Sabsay, C. Sterzel. Förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1953. 179 sidor

fredag 10 augusti 2018

Bokrecension: Fallet | Albert Camus

Fallet (fr. La Chute) är en roman av Albert Camus (1913-1960). Boken publicerades första gången på franska 1956. Jag har läst den i svensk översättning av Eva Alexanderson i en upplaga från 1966.

* * *

Det blev inga fler romaner från Albert Camus efter att Fallet kommit ut 1956. Året efteråt belönades han med nobelpriset i litteratur och några år senare dog han i en bilolycka.

Camus sista publicerade roman är ingen enkel bok att förhålla sig till. Jodå, den är lättläst och kort, men vad den vill säga är mindre klart: den öppnar upp sig för långtgående tolkningar utifrån begreppet "skuld", som jag anser vara helt centralt i texten.

* * *

Hela boken är utformad som en monolog. Det är vi som är den tysta samtalspartnern, när Jean-Baptiste Clamence berättar sitt livs historia under några dagar i Amsterdam. Han har varit advokat, en mycket skicklig sådan enligt sig själv.

Berättaren går från att beskriva sin grandiosa självbild, sin stolthet, sina utsvävningar över till sin särskilda insikt att han bär på skuld. Därifrån är steget inte långt till övertygelsen att alla bär på skuld, alla är skyldiga.

Clamence blir domaren-botgöraren, som han kallar sig själv. Han tar som sitt uppdrag att förse andra människor med insikt i sin skuld. Men någon religiös lösning har han inte: lösningen ligger möjligtvis i att även alla andra också bär på skuld.

Exakt vad som utgör grund för bedömningen av skuld förblir oklart. Det förefaller främst vara känslan av att ha handlat på annat sätt än man borde. Ett exempel ur boken är en enskild episod, som bara helt kort omnämns.

Clamence passerar en gång på en bro en kvinna. Efteråt hör han hur hon hoppat i vattnet, i avsikt att ta sitt liv. Hon skriker. Han låter bli att agera. Ingen annan vet om det, bara han och kanske kvinnan. Men han vet: han lät bli.

* * *

Fallet är inte – åtminstone inte i min läsning – en kristen bok, även om en sådan tolkning kanske inte är alldeles avlägsen, åtminstone begreppsligt.

Nej, jag menar att boken snarare ger uttryck för känslan av skuld just i en värld där ingen återlösning finns, men där människan måste skapa sig en herre som skänker henne skulden, kan "ersätta himlens lagar".

En nihilistisk lösning är inte aktuell för Clamence. En sådan kunde ha lytt: det finns ingen skuld, eftersom det inte finns något gott eller ont. Men Clamence säger själv att han är "anhängare av varje teori som vägrar att tillerkänna människan oskuld ..."

Clamences svar på problematiken blir istället att eftersom alla människor utan undantag har skuld, så nivelleras hela saken: genom sin skuld blir människan och är människan en del av mänskligheten. Clamence säger:
"När vi allihop är skyldiga, då har vi fått den verkliga demokratin."
Och Clamence lever som libertin. Han är till naturen om inte till övertygelsen ändå nihilist: han utnyttjar människor, särskilt kvinnor, leker med dem, som om de inte spelade någon roll utöver att skänka honom njutning, glädje och förströelse. Andra människor ser han som underlägsna, avlägsna:
"I varje fall är det så att jag aldrig i grunden har kunnat tro att människornas angelägenheter är något att ta på allvar."
Och samtidigt dömer han sig. Han dömer sig ständigt. Han är domaren inte bara av andra, utan också av sig själv. Genom insikten i sin egen skuld erfar han frimodigheten att få också andra att inse sin skuld. Han är botgöraren. Och han är domaren.

* * *

Fallet torde vara alldeles särskilt väl lämpad som underlag för diskussion. Det är en bok som är kort, och därför nog också med fördel kan läsas flera gånger, och därigenom utvinnas fler aspekter, impulser till möjliga tolkningar.

Jag tilltalas inte alls av Clamences filosofi: jag föredrar långt hellre än att gräva ner sig i kristet färgad skuld (syndens följd!), att förklara mänskligheten fri och bortom skuld (och synd!), eftersom begreppen ont och gott till sist ändå är tolkningar av fenomenen (för att tala med Nietzsche), inte något inneboende i dem.

Vi behöver ingen Frälsare från synden eftersom det inte finns någon synd. Och där det inte finns någon synd, där finns ingen skuld — åtminstone inte i den nästan metafysiska mening som den får hos domaren-botgöraren Clamence.
– – –
Fallet (fr. La Chute), Albert Camus. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. 102 sidor.

torsdag 9 augusti 2018

Bokrecension: Klipp i 70-talet | Lars Gyllensten

Klipp i 70-talet är en samling artiklar av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1979.

* * *

Det är inte nödvändigtvis lätt att läsa Lars Gyllensten. Men det är mycket stimulerande. Hans tankar ger impulser till att utveckla sina egna tankar kring de ämnen han tar upp.

Klipp i 70-talet tar Gyllensten upp olika fenomen; det rör sådana saker som kultur, massmedia, politik, religion, språk. Men inte på ett ytligt, pamflettartat vis, utan övervägt, resonerande och abstrakt: så abstrakt att jag ibland önskat större konkretion, fler konkreta exempel på vad han åsyftar i sina resonemang.

Jag ska försöka tolka några övergripande tankar ur artiklarna kring kultur och litteratur, om livsfilosofi och religion. Det rent politiska engagerar mig mindre.

* * *

Jag upplever det som att Gyllensten på ett ordentligt sätt bearbetar de ämnen som han skriver om. Han beskriver de inte utifrån någon viss ideologi — förutom den framskymtande allmänna socialliberalismen — och bekänner sig inte heller till någon ideologi, inte till någon skola.

Han gör inte anspråk på att vara en sanningssägare.

Själva skrivandet beskriver han som "ett slags klargörande och utmanande livsexperiment". Texterna är följaktligen resultatet av ett experimenterande. Gyllensten uttalar sig alls inte som en guru. Och jag misstänker att han skulle uppskatta att ses som inspiratör till eget skapande snarare än att som en ansamlare av lärjungar kring hans eget bygge.

* * *

En grundläggande tanke hos Gyllensten är att vi människor använder oss av modeller, symboler. Verkligheten i sig låter sig enbart fångas på det viset.

Det är då inte fråga om någon postmodernistisk grundton. Gyllensten själv, läkare under många år och medicinsk forskare, är empiriker. Utan det handlar om en medvetenhet om att modellerna för förståelsen av verkligheten är just modeller, inte verkligheten i sig själv. För att fånga in eller förhålla sig till verkligheten i all sin bredd och i allt sitt djup kan dessutom flera olika modeller vara nödvändiga parallellt.

Man kan skapa modeller över hur molekyler reagerar med andra molekyler i människohjärnan, men en sådan modell säger kanske föga om hur man kan tala om sådana saker som att finna meningsfullhet i livet. Till det senare kan andra modeller behövas: figurer, mytologier, berättelser. Litteratur. En litteratur som inte består av klichéer, utan som förutom att tilltala läsaren även utmanar henne: ger henne något att arbeta med, gör henne till en medskapande.
"Den värdefulla litteraturen är förledande, förförisk, skänker just-så-upplevelse — men är inte konciliant utan verkar också utmanande, innehåller något kontroversiellt, provokativt och är försedd med inre stridigheter."
Det räcker inte med ett kulturellt brus, ett slött betraktande. Människan måste, för att kulturengagemanget skall ha en djupare effekt, själv in i själva kulturen och kulturen måste in i henne: berättelserna, myterna, filosofin, reflexionerna.

Och vidare:
"Den värdefulla litteraturen är mångdimensionell och ger därför rättvisa åt den mångdimensionella människan – vädjar till hennes medskapande i flera existentiella dimensioner."
Denna "personlighetsdanande" (Gyllenstens term) litteratur och dito tänkande kan köra ner sina rötter och finna näring på många håll. Gyllensten själv använder sig gärna av äldre teologiska resonemang. Utan att för den sakens skull varken vara kristen eller religiös.

Men han menar att mycket skarpsinne ändå kan hittas i det tänkande som skett inom kristendomens hägn och kan användas som just modeller för tänkande också nu, kan skänka något fortfarande, även för en sekulariserad värld. Det är då inte fråga om dogmatisk läsning av teologi, utan om teologin som impulsgivare till reflexioner.
"Vi kan inte avhända oss religiöst-teologiska idé- och tankebyggnader utan att avhända oss högst innebördsrika och dugliga verktyg för vårt tänkande och handlande, var vi än står i vetenskapligt eller filosofiskt eller konfessionellt eller ideologiskt avseende."
För Gyllensten är Gud "[l]ika litet och lika mycket" verklig som Odysseus eller Hamlet. Men att han förnekar Guds fysiska existens, betyder inte att modellen eller symbolen – ikonen! — Gud är meningslös, lika lite som Odysseus eller Hamlet är meningslösa skapelser. Tvärtom, modellerna är nödvändiga för att kunna fungera i tillvaron som tänkande varelser.
"Vi kan inte leva på annat sätt än i och genom bilder, begreppssystem, symboler, arketyper eller modeller, som naturforskaren säger."
Alltså: i de religiösa likväl som i de antika berättelserna hittar Gyllensten värdefulla tankar och begrepp, som kan användas även av den som inte är religiös – eller som inte lever under antiken, och så vidare. Han skriver att han där, i de gamla berättelserna och lärorna "möter [...] stor erfarenhet, klokhet och skarpsinne ..."

Det rör sig inte om att hänge sig åt falska ideologier, åt "förljugen tro". Men det detta till trots behövs bilderna, modellerna: de kan hjälpa. Inte som trosbekännelser med dogmatiska sanningsanspråk, men som verktyg att använda, förstår jag det som, för att förhålla sig till tillvaron och till livet som människa.

Vad beträffar religionernas sanningsanspråk ändras då frågan från vad som är sant beträffande deras hävdanden, till att bli "en fråga om symbolers mening och liknelsers värde." Gyllensten skriver:
"Är Dantes eller Shakespears diktning sann? Frågan är besynnerlig. Deras diktning är meningsfull, avslöjande, verksam i människors värld."
 * * *

Det var några reflexioner utifrån läsningen av Klipp i 70-talet.

Boken är i viss mån märkt av sin tid, och avser väl också att vara en samling dokument från en viss tid, som titeln anger. Avståndstagandet från USA är mycket skarpt. Kärnkraftsfrågan återkommer gång på gång i miljövännen Gyllenstens texter. Och marxismen behandlas då och då, inte som en lämplig ideologi att vara anhängare till, men som en rörelse i tiden.

Jag väljer att inte uppehålla mig vid det strikt tidsbundna i detta tidsdokument, utan låter mig istället påverkas av det som går över tiden: de existentiella tankar, livsfilosofin, en vilja att reflektera kring våra modeller för tänkande, ett försök att genomskåda de förståelsekulisser vi bygger upp för att få en begriplig tillvaro.

Gyllestens relativt öppna resonerande öppnar också upp för eget resonerande. Det är det som är så givande med att ta del av hans texter. Oavsett om man håller med honom eller inte i enskildheterna, så börjar man gärna själv börja fundera kring det han skriver om, och kanske fogar man rentav därigenom några byggstenar till sitt eget meningsskapande i sitt eget liv.
– – –
Klipp i 70-talet, Lars Gyllensten. Bokförlaget ALBA 1979. ISBN: 91-7458-240-2. 188 sidor.

lördag 4 augusti 2018

Bokrecension: Minnen, bara minnen | Lars Gyllensten

Minnen, bara minnen är en självbiografi av Lars Gyllensten (1921-2006).

Boken utkom första gången år 2000. Jag har läst en e-boksutgåva från 2015.

* * *

Lars Gyllensten kan knappast kallas en lätt författare. Tvärtom, i sina verk avslöjar han ett stort djup, ett mycket intellektuellt och inträngande förhållningssätt. Hans självbiografi är däremot av ett tillgängligare slag. Här möter vi inte de språkfilosofiska resonemangen, de livsfilosofiska övervägandena, ödsligheten och nakenheten i hans övriga produktion. Det är rakt på sak och beskrivande.

Den första delen av självbiografin har någon känning av släktkrönika, möjligen mest intressant för Gyllenstens avkomlingar och släktingar. Jag har svårt att entusiasmeras av hans ganska långrandiga genomgång av äldre släktingars namn och kynnen.

Vi förs vidare över hans studier till läkare: dessa skildras ingående med också där omfattande genomgångar av berömda medicinska forskare som gjort betydande insatser, och vilka han haft med att göra. Däremot är hans karriär som forskare och läkare i övrigt knappt ens antydd.

* * *

Desto utförligare blir Gyllensten när han kommer över till arbetet inom Svenska Akademien, som han invaldes i år 1966, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1977 och 1986, och vilken han slutade medverka i 1989, i samband med Rushdieaffären.

Som litteraturintresserad är det nu det blir mycket intressant för mig.

Gyllensten drar undan förlåten en bit och låter oss skåda in i akademiens inre arbete, inte minst berättar han om de spänningar och konflikter som med tiden blev framträdande där och bidrog till att han verkar ha trivts allt sämre i sammanhanget.

Gyllensten tar tillfället i akt och rappar sina medarbetare — och andra personer – där han finner det befogat: Sture Allén, Gyllenstens efterträdare som ständig sekreterare, blir särskilt kritiserad. Men inte bara han.

I namnförteckningen i slutet av boken lämnar han ibland ett omdöme om de personer som tagits upp. Således står om just Allén: "prestigelysten myglare", Sven Delblanc: "grym smutskastare", P. O. Enquist: "opportunist", Olof Lagercrantz: "Janteandans överstepräst", Erik Lönnroth: "intrigör", Jan Malmsjö: "självutnämnd akademispecialist", Jan Myrdal: "Strindbergkarikatyr".

Men andra klarar sig bättre. Historikern Ingvar Andersson nämns som "hedersman", vilket också ett andra personer kallas: det är helt tydligt ett stort beröm.

Gyllensten påpekar dock också att det inte är fråga om några "stora lymlar" han kritiserar, och att han inte går in på deras litterära förtjänster. Det verkar snarare helt enkelt vara fråga om hans personliga uppfattningar om dem.

* * *

Lars Gyllensten själv kommer vi inte nära i självbiografin. Det är som om han beskriver sina egna göranden och låtanden en aning på distans, lite kyligt, nästan som om han beskrev någon annan. Visst ger han skäl för sina olika ståndpunkter, men någon själens självbiografi är det inte fråga om.

Därför är det svårt att säga att man verkligen lär känna Gyllensten genom hans självbiografi. Man lär sig om honom, javisst!, men lär känna — inte så mycket.

Således finns föga om hans personliga liv.

Det är den formelle, offentlige Gyllensten som presenteras, inledningsvis med sina släktingar. Men Gyllensten själv, hans personliga intressen, hans inre liv, hans filosofi — det är det mindre av. Vi får veta om när han träffar sin hustru Inga-Lisa, men nästan inget om deras liv tillsammans. Vi får veta att de får en dotter, men Gyllensten som far — nä, det berättar han inte om.

Inte heller berättar han mycket om vad han gör på fritiden, eller annat som kan belysa den person som han är, när han inte är i offentligheten. Hans eget omfattande författarskap är också medvetet sparsamt belyst.

Det är väl Gyllensten som formell person som han själv berör, när han i slutet av boken skriver:
"Jag har varit ett redskap, ett verktyg för mina plikter eller för de bedrifter som min ingivelse har förestavat mig, ofta på ett despotiskt vis. [...] Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv."
* * *

Minnen, bara minnen blir i min läsning framförallt en uppgörelse med författarens tid i Svenska Akademien. Ja, han skriver om annat också. Men den hårda kärnan utgör ändå konflikterna med de andra i sällskapet. Det är då han blir särskilt giftig. Därmed blir boken en redovisning av hans känslor inför densamma och inför andra ledamöter.

Men utöver giftet skänker boken också värdefulla inblickar i akademiens arbete för oss utomstående: hur det gått till att vaska fram pristagare, till exempel. Och några korn skänker ändå Gyllensten här och var kring sin egen person, bortom det opersonliga, formella.
– – –
Minnen, bara minnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-boksproduktion Bonnierförlagen digital 2013, 2015. ISBN: 978-91-0-013880-6.

torsdag 2 augusti 2018

Bokrecension: Herakles | Theodor Kallifatides

Herakles är en roman skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången 2006.

* * *

Den grekiska antika kulturen rymmer ett myller av myter, som i sin tur rymmer en oöverskådlig mängd personer och händelser: gudar, heroer, kungar, krigare, stodåd, krigsdåd, underliga dåd.

Att den grekiska mytologin därför gett näring åt konsten är inte märkligt: i den grekiska mytologins märkliga väsen, och varelser, världar och vedersakare finns massor som speglar den mänskliga tillvarons djupaste villkor: liv, död, hat, kärlek, avund.

I direkt eller indirekt form når oss dess historier ibland även i populärkulturen. Men jag har svårt att påminna mig en litteratur som går direkt på myterna själva, utöver de samlingar som återger myterna rentav.

Vad Theodor Kallifatides gör, är att han tar myterna om Herakles – Herkules på romersk tunga – och sätter samman dem till en litterär helhet. Myternas stiliserade heros blir hos honom en människa, skildrad i ett sagoskimrande, poetiskt språk. En person som äter, som småpratar och dricker.

Och det är ingen genomtrevlig gestalt som formas i Herakles. Tvärtom, han blir en livsfarlig sälle, driven av en oemotståndlig kraft inom sig att begå våldsdåd, att döda. Just när han fått det ganska bra, så förstör han det genom att slå ihjäl någon, nästan mot sin vilja. Det är som om ett mäktigt vattuflöde inom honom tvingade honom i den riktningen: han måste gå med strömmen. Måste slå. Måste döda. Måste våldta.

Och hela tiden är han omsvärmad av de gamla myterna, tolkade av Kallifatides. Han utför sina hjältebragder och hans rykte far i höjden eller ner i marken beroende på om han för tillfället gjort något storartat eller något omotiverat grymt och hänsynslöst. Till de senare hör hans hastiga mord av sina tre söner.

* * *

Jag får intrycket att Herakles söker. Söker något, kanske vet han inte riktigt själv vad. Något att slå sig till ro vid, kanske? Svar om sitt ursprung, möjligen? Han söker något, men finner inget, och förblir rastlös, nedsjunker i missmod när han inte ständigt sysselsätter sig. Herakles är ingen filosof, men famlar ändå efter filosofiska, livsavgörande svar.

Nej, Herakles framstår inte som en sympatisk människa eller gudamänniska i Kallifatides tappning. Ändå kan man inte låta bli att på något plan förstå honom. Han är vilsen. Hans främsta tillgångar är den väldiga styrkan och den stora förmågan till fysiska dåd. De är också hans förbannelse: de som möjliggör hans våldsamhet, en våldsamhet han inte kan avstå ifrån.

* * *

Herakles pulserar av sensualitet och sexualitet. Kallifatides låter den grekiska miljön vara full av åtrå, upphetsning, samlag, på ett sätt som 1800-talskompilatorer av myter aldrig hade tillåtit sig, fastän de från början nog knappast var fria från sådant.

Herakles själv åtrår. Och när hans kärlek inte finner ömsesidighet kan han ta vad han vill ändå. Den prinsessa som avvisar honom under ett parti i boken, när han tidigare vunnit tävlan om att få gifta sig med henne, blir senare våldtagen under flera dygn.

* * *

Det är något med språket i Kallifatides Herakles. Kapitlen är korta, koncentrerade, men inte stiliserade. Jag landar i att kalla prosan poetisk, kapitlen blir något som närmar sig prosapoemets uttrycksfullhet, dess förmåga att skänka syner, dofter, känsla. Det är oerhört vackert och uttrycksfullt skrivet.

Den som är hemmastadd i de grekiska myterna finner i Herakles ett förmänskligande av dem, utan att de övernaturliga inslagen tas bort. Och den som inte är lika van vid de grekiska historierna finner här en god ingång.

I äldre biblar skrev man över evangelierna "Evangelium enligt Matteus", "Evangelium enligt Markus" och så vidare. Vad vi har här är "Herakles enligt Kallifatides". Och frågar nån mig rymmer Kallifatides Herakles minst lika mycket av av mänsklighet och djup som någonsin ett evangelium. Nej, Herakles blundar inte för avgrunden, utan vi får se hur en människa – eller gudamänniska – sjunker ner i den, och ändå ständigt förblir människa.
– – –
Herakles, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2006. ISBN: 91-0-011116-3. 317 sidor.

söndag 29 juli 2018

Bokrecension: Snapphanens liv och död | Artur Lundkvist

Snapphanens liv och död: En prosaballad är skriven av Artur Lindkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en utgåva från 1977.

* * *

Mot slutet av 1670-talet låg södra Sverige som repet i en väldig dragkamp mellan Danmark och Sverige. Folket som bodde där i trakten, i Skåne och i Blekinge, drogs åt olika håll. Många ville väl bara vara i fred. Andra hade svenska sympatier, åter andra danska. Det var trots allt inte längesen svenskarna tagit över landskapen.

Och en del valde att gå till skogs och slå tillbaka. De var en blandad skara. De var friskyttar, snapphanar och regelrätta stråtrövare. En del av dem förde ett gerillakrig mot svenskarna och stod i dansk sold.

Det är i denna miljö som Artur Lundkvist låter sin historiska roman Snapphanens liv och död utspela sig. Berättelsen är, som han själv skriver i efterordet, en fantasi, men den ska ändå återspegla de verkliga förhållandena — som det kunde vara. Fiktionen speglar en realitet.

Och Lundkvist tar parti. Han utmålar svenskarna otvetydigt som de imperialistiska banditerna. Danskarna kommer betydligt lindrigare undan. Men i centrum står människorna som tagit sin tillflykt till skogarna för att därifrån överfalla svenskarna.

Boken är uppbyggd av fyrtioen korta kapitel, plus en inledning och ett efterord. Varje kapitel är nästan som en novell i sin egen rätt, även om samma personer ofta återkommer. Tillsammans utgör de en vy över snapphanetillvaron under en tidsperiod av ungefär två år.

Huvudperson är en viss Lars Jörgenssön. Han är självägande bonde på en enslig gård, där han bor med sin hustru, sin son, sina föräldrar och brodern Jösse. Jösse tvångsutskrivs ut till svenska armén, men rymmer till skogs. Kort därefter får gården besök av en tysk i svensk tjänst, vars övergrepp leder till Lars hustrus och sons död. Lars dräper honom.

Och så har han själv inget annat val än att gå till skogs och sluta sig till snapphanarna.

Lundkvist har, trots sin avoga inställning till svenskarna, en nyanserad bild av folket i skogen. En del är mycket ädla, som Lars Jörgenssön. Andra utmålas som banditer. Lars blir omsider löjtnant när hans grupp går i dansk tjänst som friskyttar och genomför räd efter räd mot de svenska. Ett slott intas. Foror kapas. Man har framgång och man tvingas iväg, och månaderna går och årstiderna skiftar.

* * *

Som jag tidigare skrivit om Lundkvist, så har han en enastående förmåga att beskriva naturen och landskapet. Det är som vore man där, kände dofterna. Allt detta utan att prosan är överlastad eller egentligen naturromantisk.

Berättandet är tvärtom rappt, och vi går snabbt från episod till episod nästan på ett sätt som påminner mig om isländska sagor. Själv liknar Lundkvist det vid ett träsnitt. Det är rätt träffande: tydliga bilder, rejäla linjer.

Nå, Snapphanens liv och död är en fartfylld historisk äventyrsroman med verklighetsbakgrund. Man känner med de utsatta människorna i det utsatta området. Hur de lider för att stormännen för sina krig, hur de tvingas till partisanskap när många av dem väl egentligen bara vill rå om sig själva, sina familjer, sina gårdar. Och hur de vanliga människorna i allmänhet till sist blir de som lider av herrarnas konflikter.
– – –
Snapphanens liv och död: En prosaballad, Artur Lundkvist. Bokförlaget Forum 1977. ISBN: 91-37-06445-2. 237 sidor.

onsdag 25 juli 2018

Bokrecension: Grottmannen | Sven Delblanc

Grottmannen är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1977.

* * *

Kärleksromaner hör inte till de genrer jag vanligen läser. Grottmannen är väl just en kärleksroman, men det är ändå en väldigt Delblancsk sådan: berättelsen är mörk, så långt från en feelgodhistoria man kan komma.

Mest av allt handlar Grottmannen om Sebastians Delfines bittra nostalgi. Han har erfarit en djup passion. Han försöker beskriva erfarenheten i ord, men tycker sig ständigt komma till korta. En djup, djurisk - grottmannalik - passion. Och den var besvarad.

Gertrud hette hon. När de möttes kunde de inte hålla sig ifrån varandra, de isolerades i varandras sällskap, som uteslutande bestod av sex, med avbrott för mat och sömn och toalettbesök. Allt det minns nu Sebastian, flera år senare. Han gör det till en nästan metafysisk erfarenhet, längtar tillbaka.

Ja, Gertrud och han gifte sig, de fick en son, men passionen vittrade bort, de skilde sig. Men han vill tillbaka, och vandrar självbetraktande genom romanens Uppsala och Stockholm, självplågande, självanalyserande.

* * *

Romanen låter historien drivas framåt både genom Sebastians eget berättande i form av hans tankar, men också i form av ett antal brev till sonen: brev som han snart inser att han aldrig kommer att skicka honom. Och därtill kommer en berättarröst. Berättarrösten och Sebastians berättande går om lott och smälter samman.

Och ofta blir Sebastians ältande av sin passion och dess fysiska uttryck generande intimt. Det är erektioner och det är samlag och det är åtrå.

Jag kan inte bli engagerad i hans hågkomster: hågkomsterna av en man som erfarit vad han uppfattar som en utomvärldslig hänförelse, och försöker att återskapa dem för sig själv i minnet.

Jag förmår inte bli engagerad i hans livsöde bortom samlagen heller. Han slog igenom som poet. Han skrev ett manus som Ingmar Bergman gjorde film av. Men lyckades inte hålla sig kvar: nu försörjer han sig som kulturproletär och skriver manus till pornografiska filmer på Filminstitutet, en arbetsplats som knappt saknar honom när han är borta.

Till det mer intressanta hör emellertid Sebastians familjebakgrund. Hans italienska påbrå och hans svenska, frikyrkliga, jantelagsridna påbrå. Alla dess människor. Deras möten.

* * *

I boken förekommer en del intressanta bipersoner.

Främst bland dem är kanske den amoraliske, libertinske filmskaparen Alex Sheithan, som också är vän till Sebastian. Han har lyckats göra sig ett stort namn. Och nu gnager han nu på en radikal amoralisk filmidé: han vill göra en film där ett antal sydamerikanska kvinnor dödas. På riktigt. För filmens skull. För konstens skull.

Erik Jerobeam Ahlenius är en annan biperson. Han är en försupen konstnär som vräks, men får vård. Sebastian träffar honom såsom medicinerad i en minnesvärd episod vid Fyrisån. Erik Jerobeams vilda konst har nu blivit till avbildningar av blommor, passande för kommunen att ställa ut, att köpa.

Och så Valborg Ahlenius, Erik Jerobeams syster, prästdottern från Hedeby, som arbetar som ledare för en kristen stiftelse. Hon är Sebastians älskarinna. Stel och korrekt behöver hon emellanåt hans sällskap eller snarare hans sexuella gemenskap.

* * *

Vad ska man ta sig till med en bok som Grottmannen?

I någon mån får den väl sägas vara en drift med sin tid.

Den driver med det genompolitiserade privatlivet, där marxistiska ideal genomsyrar de progressiva människorna, som emellertid inte alltid är just så progressiva som de vill vara.

Och Sebastians och Gertruds världar krockar. Även om de själva båda är progressiva själar, så kommer de från olika sammanhang. Sebastian från en proletär landsbygdsbakgrund, Gertrud från en mycket borgerlig bakgrund. När de får med varandras familjer att göra krockar världarna.

Boken driver måhända även med kulturlivet. Som hur dess elit kan höja till höjden för att sedan lika lätt fasa ut i marginalen.

* * *

Nej, Grottmannen var inte för mig. Den är för klibbigt intim, för ältande självbeskådande.

Men kanske var det just vad Delblanc avsåg med sitt verk: att skapa sådana känslor, att illustrera en sådan situation som Sebastian Delfines. Men jag kan alltså omöjligt bli engagerad i Sebastians minnen, hans jakt på att sätta ord på passionen han en gång upplevt.
– – –
Grottmannen, Sven Delblanc. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041-894-3. 327 sidor.