söndag 11 april 2021

Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund
In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

tisdag 6 april 2021

Tio ordspråk ur Penu Proverbiale (1665)

Christopher Larsson Grubbe (1593–1681) sammanställde i Penu Proverbiale (1665) en stor mängd svenska ordspråk. Här följer tio av dem. Originalets "/" har ersatts med kommatecken.

Dhen som taar, han haar.

Dhen Steen man intet kan lyffta, dhen låter man liggia.

Fråga och lähra, sätter mången till ähra.

Ingen lefwer uthan lyte.

Jämmer och nödh, är hwardags brödh.

Lijten hwijla är altijdh godh.

Nödh bryter Laag.

Owaan giärning är altijdh tung.

Prijsa waahrligh, lasta spaarligh.

Spee och spott, giör ingen gott.

Sällan wann rädder man.

Ångra aldrigh wälgiordt.

Den hågade kan botanisera bland bokens hundratals, ja, väl tusentals ordspråk hos Litteraturbanken.

söndag 4 april 2021

Bokrecension: Historia och utopi | E. M. Cioran

Historia och utopi (fr. Historie et utopie) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1960. Jag har läst verket i svensk översättning av Jon Milos (1930–2015), i en upplaga från 1992.

* * *

Egentligen är Historia och utopi en samling essäer. I dessa angriper Cioran olika aspekter av människan och samhället. Det är, som det alltid är när det gäller Cioran, bittert och skärskådande. Där Nietzsche ställer sig affirmativt till livet och Schopenhauer avvisande undslipper sig Cioran ett pfh följt av en kvävd kräkning.

Cioran är misantropen och samhällskritikern framför andra i den västerländska litteraturen. Men han är samtidigt en mycket god stilist; det är en glädje att läsa framförallt hans aforistik. När texterna blir längre, som i Historia och utopi, blir de vindlande och mindre stringenta än de knytnävsslag som fragmenten utgör.

Men Cioran kommer in på åtskilliga aspekter av det mänskliga, och berör också sitt eget förflutna. Han är ständigt illusionslös, desillusionerad.

Hos människorna ser han få försonande drag: de drivs av sina lidelser, av grymhet och avund. Aldrig någonsin verkar där finnas möjlighet för dem att motståndslöst agera utifrån altruism. Egenintresset kombinerad med kortsynthet regerar dem. Likväl behöver de sina utopier: 

"I längden blir ett liv utan utopiska drömmar outhärdligt, i varje fall för den stora massan; för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse."

Behovet av drömmarna gör dem emellertid inte möjliga att förverkliga. Cioran ser igenom dem: ser både behovet av dem, och deras tomhet, vare sig det nu rör sig om religiösa utopiska mål eller politiskt-ideologiska. 

* * *

Ett samhälle har med nödvändighet destruktiva mänskliga drivkrafter inom sig. Och det är tolerant enbart i samma utsträckning som det är kraftlöst: "friheten kan endast existera där övertygelser saknas", och: "tolerans och vanmakt är synonyma." 

Det innebär givetvis inte att Cioran förordar absolutism; han diagnosticerar, han propagerar inte. Själv kallar han sig ”omedgörlig liberal”, utan att försöka radera ut sin ungdoms hängivenhet åt fascismen. Jag tror man får tolka hans självförståelse, som att hans förra fascism var ett uttryck just för hängivenheten åt en ideologi, en sådan som han i alla dess former nu genomskådar som chimärer, fastän de är ett djupt känt behov hos alla människor: 

"Allt hos människan kan utrotas utom hennes behov av det absoluta, som kommer att överleva även om kyrkorna rivs och till och med om religionen utplånas här på jorden."

I en text om Ryssland , som citatet ovan kommer ifrån, lyfter Cioran också fram hur tsarerna och kejsarna i Rom inte nödvändigtvis är några abnorma personligheter, utan tvärtom människor som har positionen att låta blomma ut det som hos många människor måste förbli latent. Därför "avslöjar [de] oss för oss själva, de förkroppsligar och belyser våra innersta hemligheter."

Cioran utesluter möjligheten att människan skulle engagera sig för att åstadkomma gott; tvärtom skriver han: "människan skrider inte till handling annat än för att göra andra illa." Man ska nog inte uppfatta det som en lat karaktärisering, utan som ett erkännande av hur människan i grunden regeras av destruktiva drifter. På ett annat ställe skriver han: 

"Behovet att mörda ligger oss i blodet, men vi har lyckats överföra det till tanken; denna akrobatik allena förklarar hur samhället kan finnas till och bestå."

Likväl kan det destruktiva driva handling i ett samhälle: "En värld utan tyranner skulle vara lika långtråkig som en zoologisk trädgård utan hyenor." Återigen knappast en lat kvickhet, utan en diagnos. Han förutser dessutom från sin utsiktspunkt, markerad av Kalla kriget, ett framtida tyrannvälde. 

Och det destruktiva fungerar också som drivkraft i det personliga livet. Han skriver om hur "ädel oegennytta" inte förmår åstadkomma mer än vad "snikenhet och avundsjuka" gör. Människans "fel och brister" är i själva verket produktiva. 

Människan drivs, menar sålunda Cioran, i första hand av sina destruktiva drifter. Kanske ligger häri något av förklaringen till Ciorans personliga tendens att dra sig tillbaka, att vara samhälleligt improduktiv.

* * *

Cioran är antifilosofen och antimänniskan. Han uttrycker genom hela sin produktion ett explicit "nej" till mänskligheten. Han skriver "Att föröka våra medmänniskor gränsar till det obscena och plikten att älska dem till det barocka." Det är givetvis en legitim om än vid första anblicken obehaglig hållning. Men i grunden ligger väl frågan kring huruvida människans liv är värt att leva. Cioran svarar där inte ryggmärgsreflexartat "ja", utan tar sig rätten att ifrågasätta och riva ner alla tänkbara stöd till "ja"-uppfattningen.

Om Cioran har rätt är mindre intressant. Vad hans nedrivande av illusioner i bok efter bok, också i Historia och utopi, kan lära oss om mänskligheten och om oss själva är desto mer intressant. Vågar vi egentligen skåda så skarpt in på oss själva, att vi står där helt avklädda ädla intentioner, tankekonstruktioner och helt råa? Och vad ser vi då? Ser vi "en kättare, ett vaket monster, ensamheten personifierad"? — Och hur hanterar vi i sådant fall den upptäckten, där i avgrunden av oss själva?

Cioran förmår att provocera och utmana ännu. Han är lut på fördrömda tankar.
– – –
E. M. Cioran, Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB, 1992. 169 sidor.

måndag 29 mars 2021

Bokrecension: Vinterresa i Norrbotten | Eyvind Johnson

Vinterresa i Norrbotten är skriven av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1955.

* * *

Vinterresa i Norrbotten är inte en tjock bok, den är verkligen i fickformat och rymmer de resebrev som Eyvind Johnson skrev i samband med en resa till Norrbotten år 1954. Resebreven publicerades först i tidningar, men samlades därefter i bokform. 

Trots det ringa omfånget är likväl verket en litterär ädelsten. En boks värde består ju knappast i antalet sidor. — Tonen är påtagligt stillsam, och medan Johnson färdas järnvägen fram, eller med bil, och passerar orter varifrån han har barn- och ungdomsminnen, ser han miljöerna samtidigt i nutid och dåtid: ja, det är nästan som att den nuvarande miljön är drömsk, och den historiska miljön, hans minnens miljö och människor, är mer verkliga. 

Johnson kom som bekant från Norrbotten, även om hans föräldrar stammade söderifrån. Han tillbringade sina första nitton år långt uppe i norr, och när boken skrivs har det hunnit gå runt trettiofem år sedan han lämnade landskapet. Likväl ligger landskapets avtryck som något självklart inom honom själv. Johnson reflekterar i sina brev om hur människor eller drag av människor han en gång mött mycket väl kan ha flutit in i hans berättelser, som utspelar sig på helt andra platser.

Breven tar sin början när författaren passerar Älvsbyn. Därefter passeras ort efter ort. Johnson minns människor som bott i de olika hus han ser, och ibland kommer han in på hela episoder som han bevarat i sitt minne. Just från Älvsbyn minns han ett möte med en kamrat och hur han där som ung biografmaskinist skulle ombesörja en filmvisning, som emellertid misslyckades på grund av att ljuset i maskinen inte fungerade.

När tåget rullar över glacimuren som håller samman banvallen i Boden erinrar han sig hur hans far och fosterfar var med om att bygga den, hur Eyvind själv tillsammans med systern bar mat till arbetsplatsen. Och där det förr var vildmark ser han nu hus.

Så fortsätter berättandet, lugnt, stillsamt. Minnen och fragment av minnen, skymten av människor och fragment av skymten av människor passerar den resande, tillfälligt åter i hembygden i vintertid. Johnsons minnesfokuserade djupseende är suggestivt. Han skriver när han reser över en myr, på väg mot Murjek:

"Ingenting annat än snö att se, och inga skidspår i den, och ändå ser jag /dem/ och /det/ bättre, tydligare än någonsin."

Han syftar på dem och det han en gång sett där.

Vi förstår hur mycket av Norrbotten och dess särskilda karaktäristika som Johnson fortfarande bär med sig, och knappast vill vara utan. Själv skriver han:

"Eftersom jag är född här och först levde i Norrbottensvärlden i nästan två decennier, så är jag präglad av den till livets slut."

Men han blir inte sentimental, det skriver han själv, det han känner kanske "är en rest av melankoli". Ungefär som kanske de flesta av oss känner, som inte längre bor kvar där vi vuxit upp, när vi vandrar omkring där vi en gång var barn och unga: där varje väg och varje bäck bär sina betydelser och har sina ekon av människoröster som på denna plats inte längre hörs utanför våra huvuden. 

Vinterresa i Norrbotten är en skildring av det som inte längre finns kvar, men som författaren ändå ser, hör — minns. Och det är mycket vackert skrivet.
– – –
Eyvind Johnson, Vinterresa i Norrbotten. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1955. 130 sidor.

Mordet i Mossebo 1850

På fredagsförmiddagen den 26 augusti 1853 halshöggs i Svenljunga Eric Johansson från Mossebo. Han var 24 år gammal. Brottet han dömts för var mord. Han hade skjutit ihjäl sin husbonde, klockmakaren Anders Johansson från småländska Näs i Båraryd. 

    I detaljerna skiljer sig berättelserna om vad som egentligen hände, men i det följande skissas fram vad som kan tänkas vara de huvudsakliga dragen.

    Eric Johansson hade en kamrat som kallades Eric i Grälebo. I Grälebo hade Eric Johansson varit dräng och kamraten Eric var son på platsen. Och de två verkar ha ägnat sig åt allehanda mer eller mindre kriminella aktiviteter, där Eric i Grälebo sägs ha varit drivande. Till sist hade drängen Eric Johansson fått lämna sin plats där på gården, för att få ett slut på stöket. Då fick han istället tjänst som dräng på andra sidan landskapsgränsen, hos klockmakaren Anders Johansson i Småland.

    Men nog verkar Eric i Grälebo och Eric Johansson haft fortsatt kontakt. De sade till klockmakaren att de kände till en man från Marks härad som tjänat stora pengar på postrån, men att denne nu inte vågade använda de heta pengarna. Men om klockmakaren kunde tänka sig att betala tusen riksdaler, så kunde han för det få den större summa pengar som rånaren själv inte vågade nyttja. Och jodå, det gick klockmakaren med på.

    Klockmakaren Anders Johansson tog ett lån för att få ihop beloppet och begav sig den 14 oktober 1850 åstad med sin dräng mot Svenljunga gästgivargård, där rånaren skulle möta upp och utväxlingen ske. Klockmakaren hade med sig en bössa, som Eric Johansson fick bära åt honom. 

    När de vikit av från en större väg för att ta sig fram på en stig mellan Bållsjö och backstugan Sandbrinken i Mossebo blev det allt besvärligare att ta sig fram. Eric Johansson befarar att husbonden skall vilja vända om. Det är då han skjuter honom i ryggen. Och så gömmer han kroppen under granris, ett stycke in i skogen. Men Eric Johansson blir trots den uttänkta planen förskräckt och tar sig från platsen. Man tror att Eric i Grälebo senare gick dit och tog hand om pengarna.

    När Eric Johansson på eftermiddagen kommer hem frågar klockmakarens hustru vart hennes make tagit vägen. Hon hade ju sett dem ge sig i väg tillsammans. Eric Johansson svarade att bonden fortsatt mot Halland och skulle förbli borta några dagar. 

    Man var misstänksam. Man upptäckte att Eric Johansson hade sin husbondes vita vantar, som bar spår av blod, och inte heller hade någon sett de två färdas på de vägar som Eric Johansson uppgett att de tagit. Eric häktades medan man undersökte vad som blivit av klockmakaren.

    Dagarna gick, och den försvunne kom inte åter. Man letade, men hittade honom inte. 

    Det hela började rullas upp när Eric i Grälebo försökte få femhundra riksdaler växlade hos en handlande. Denne tyckte det var märkligt mycket pengar, och undersökte saken. Sedeln kom från de pengar som klockmakaren lånat sig.

    Rättegång hölls vid Kinds häradsrätt. Eric Johansson erkände allt. Eric i Grälebo dömdes mot sitt nekande  till tre års fästning. Vart pengarna tog vägen berättade han aldrig. Eric Johansson, som ju avfyrat det dödande skottet, dömdes till döden. När hans huvud skildes från kroppen blev det den sista avrättningen som genomfördes i Svenljunga. 

    Om avrättningen skedde uppe på galgbacken utanför samhället eller vid det centralt belägna tingshuset har källorna olika uppgifter om, men det förefaller sannolikt att galgbacken vid detta tillfälle övergivits: i Borås Tidning (1/9 1853) omnämns ”afrättsplatsen wid Swenljunga tingsställe”. — Men Eric Johanssons kropp kom att begravas utanför kyrkmuren i Mossebo. I kyrkboken står antecknat:

”Drängen Eric Johansson
för mord och rån afrättad.”

I spalterna för dödsdag och begravningsdag står samma datum.

    Eric i Grälebo kom efter avsutten tid på fästningen i Karlsborg åter hemåt. I Mossebo ville först ingen ta honom i sin tjänst, men han fick omsider bli dräng på gården Hallåsen, bara några hundra meter från den plats där hans gamle vän Eric Johansson begravts utanför kyrkogården vid Mossebo kyrka.

* * *

KÄLLOR:

Jönköpings Tidning 23/10 1850 (länk)

Borås Tidning 31/10 1850 (länk)

Tidning för Wenersborgs Stad och Län 6/11 1850 (länk)

Borås Tidning 1/9 1853 (länk)

Rötter (länk)

Mossebo kyrkarkiv, Födelse- och dopböcker, 1827–1860

Alf Jernlind, Ingemar Herngren, Svenljunga. En bok om dess historia och utveckling. Svenljunga: Svenljunga Hembygdsförening, 1994.

Mossebo bygdekommitté, Mossebo socken. Kyrkan - Bygden - Folket. Mossebo: Mossebo bygdekommitté, 1994. 

fredag 26 mars 2021

Bokrecension: Sånger | Theokritos

Sånger är en utgåva av Theokritos lyrik, tolkad till svenska av Ingvar Björkeson (f. 1927), som även försett upplagan med kommentarer. Sture Linnér (1917–2010) har skrivit en inledning. Verket utkom år 2004.

* * *

Theokritos var verksam under första delen av 200-talet före vår tideräkning och stammade från det då grekiska Syrakusa. Han räknas som upphovsmannen till den så kallade bukoliska poesin, det vill säga herdediktningen. — Och visst tas herdemotivet upp i flera av de sånger som bevarats efter honom, men där finns också andra inslag, såsom öm och passionerad kärlekslyrik och mer lättsam och humoristisk lyrik.

I Björkesons tolkning finns samtliga sånger av Theokritos med, som allmänt anses äkta. Det rör sig då om tjugotvå stycken. 

Det som slår mig vid läsningen är hur påtagligt tillgängliga texterna är. Visst hjälper kommentarerna förståelsen, men texterna är långt ifrån så enigmatiska som till exempel Pindaros vindlande oden ofta kan vara. De mytologiska allusionerna är tydliga, och sångerna håller sig till en röd tråd som gör det lätt att följa med i tankegången. 

Björkeson har som alltid, lyckats överföra den antika poesin till välklingande svenska, och samtidigt bevarat en hög poetisk potens i texterna: texterna är njutbara på svenska inte bara som litteraturhistoriskt intressanta skildringar, utan också som poesi i sin egen rätt: något av den arkadiska naturskönheten, Eros verkningar i människorna och själva känslan av grekiska idyller som Theokritos frammanar överlever även på vårt tungomål och suggererar läsaren.

Människorna kommer nära. Vi kan till exempel i den fantastiskt charmiga och humoristiska ”Adonisfesten”, som enligt kommentaren utspelar sig i Alexandria år 272 f.v.t., praktiskt taget höra stadsvimlets ljud och känna knuffarna från dem som rör sig på gatorna. Theokritos berättar rappt och mycket medryckande, inte utan humor.

Ett inslag som återkommer i sångerna är kärleken och erotiken mellan man och yngling. Det är vad jag förstår diskutabelt huruvida det vid denna hellenistiska tid var ett utbrett fenomen i sinnevärlden, eller främst ett litterärt motiv. Men en mans prisande av den unge mannens eller pojkens skönhet, hans plågsamt förtärande och svartsjuka kärlek till honom, den finns i samlingen tydligt manifesterad, på liknande sätt som passionerad kärlek mellan man och kvinna kommer till uttryck.

* * *

Theokritos skriver en poesi som fortfarande förmår beröra, även efter att den överförts till ett annat språk. Och för den som behärskar grekiskan finns i denna upplaga sångernas text på detta språk återgivet parallellt med den svenska. Därigenom kan den som det förmår jämföra tolkningen med originalet. Det förmår nu inte jag, och jag litar därför till Björkesons omvittnat känsliga språköra.

Med honom far vi från herdarnas sångtävlande via mytologiska motiv till hyllande av Ptolemaios II Filadelfos. Vi möter Polyfemos och vi möter ett extatiskt firande av Dionysos i en parallell till Euripides Bacchanterna. 

De kulturhistoriska upplysningarna är mycket värdefulla vid sidan av de rent estetiska behag som texterna äger i all den fräschör som de äger åtminstone i svensk språkdräkt, som i sin hexameterform lockar till högläsning. Den milda förfrämligande effekt som de exotiska platsnamnen skänker ökar bara kraften i det beskrivna.

Ja, Theokritos arkadiska värld förmådde inspirera poeter långt efter hans egen tid, och än i dag äger de kraft att trollbinda.
– – –
Theokritos, Sånger. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Förord: Sture Linnér . Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. 229 sidor.


tisdag 23 mars 2021

Bokrecension: Tankar till tidsfördriv | Olle Holmberg

Olle Holmberg
Tankar till tidsfördriv är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och författare. Boken utkom år 1962.

* * *

Olle Holmberg ägnade lärd möda åt att forska kring författare såsom Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Johan Stagnelius med flera. Men han skrev också essayer och den slags tankeprosa eller prosapoetiska stycken som bland annat samlats i Tankar till tidsfördriv.

De texter som i denna bok indelats under olika vida temata spänner från små skönlitterära skisser och dialoger till renodlad aforistisk. Holmberg leker och vrider på välkända troper om döden och skönheten och livet och gör så något helt eget, ofta kännetecknat av lätt humor, ironi eller något som förefaller en aning blasé visavi det annars så högtidligt tagna.

Holmberg inför mängder av anspelningar och fyller gamla mytmotiv med nytt innehåll, som till exempel skildringen av ett samtal mellan ormen och Adam. Kristna associationer kan man göra legio, men det kristna finns med som resonansbotten för det nya som Holmberg formulerar.

* * *

Vilket allvar skall man då ta dessa prosapoetiska stycken på? Ja, det varierar: somliga är allvarliga nog, andra mer en intellektuell dans att delta i, som mycket väl kan mynna ut i något slags västgötaklimax. 

Vid läsningen passerar helgonet som föraktfullt skänker bort pengar han ändå inte ser något värde i. Och i en berättelse låter Holmberg tre typer av författare utkristalliseras: den genialiske, som skapar nytt, kopisten, som går i redan röjda spår, och så de som sätter samman, och tar av andra, kallar det sitt eget, men där egentligen blott klistret stammar från dem.

I åter en annan berättelse blir berättarjaget, som står och funderar på ett prydnadsföremåls ytterliga oanvändbarhet, upplyst om att det likväl har ett värde — ett estetiskt värde.

Hjärnan hos djuren, får vi vidare veta, sägs vara det smakligaste hos djuren. Således också hos människan; men människoätaren hade inte kunnat skilja Franciskus från Göring, ty tankarna är flydda, när materien förtärs: en nypa salt betyder då mer för smaken än de tankar hjärnorna en gång hyst.

Och i ett möte med döda skalder i den fjärde himlen får vi lära oss om de tre dödarna, som de glömda skalderna nu genomlidit: ”ungdomens död”, ”livets död” och ”minnets död”, när de som lever kvar inte längre minns dem; först efter dessa tre genomlidna dödar är de verkligen döda.

Det var några exempel på de reflexioner som uttrycks i de många små styckena i Tankar till tidsfördriv. Man anar allvar under den inte sällan frivola behandlingen av ämnena. Och nog tål de allra flesta av småstyckena att diskuteras och analyseras med viss utförlighet! 

Och en sak till: boken är utsökt vacker. Den är i litet format, framsidan luftig och ledig, liksom även brödtexten fått lov att inte bli alltför sammanpackad. Boken är inte lång, men som fysiskt objekt av utmärkt format, både estetiskt och praktiskt. — Men denna lilla bok med sin lediga typografi rymmer slitstarka tankar och tankeställare som alls inte bara, titeln till trots, behöver tjäna till endast tidsfördriv.
– – –
Olle Holmberg, Tankar till tidsfördriv. Stockholm: Bonniers, 1962.

fredag 19 mars 2021

Bokrecension: Vilhelm Moberg – en vänbok | Gunnar Karlsson (m.fl.)

Vilhelm Moberg. Målning av Dick Beer. Nationalmuseum.
Vilhelm Moberg – en vänbok är en samling texter utgivna till Vilhelm Mobergs minne av Albert Bonniers förlag 1973.

* * *

Vilhelm Moberg gick i sjön på morgonen den 8 augusti 1973.  Han valde att avsluta sitt liv efter att ha lidit av en depression. Depressionen gjorde att han inte kunde skriva, och när han inte kunde skriva mådde han ännu sämre. — Jag var inte med då, men händelsen måste ha skakat om i en nation där den snart sjuttiofemårige författaren räknades som en fixstjärna, både i kraft av sin person, sina verk och sin verksamhet.

Samma år som han dog utgav Albert Bonniers förlag en vänbok till minne av Moberg, som under en stor del av sin författarbana utgett böcker hos dem. I boken skriver tio vänner till Moberg om sina minnen av honom och om hans liv. Innehållet faller huvudsakligen inom ett eller flera av dessa fyra olika ämnen:

  • Vilhelm Moberg som person
  • Vilhelm Mobergs författarskap
  • Vilhelm Moberg som dramatiker
  • Vilhelm Moberg som aktivist

För mig framstår glimtarna av Mobergs person som de allra mest intressanta: hans författarskap, dramatik och verksamhet som krigare för den enskildes kamp mot överheten torde vara nogsamt beskrivet på allehanda håll: hans person beskriven av närstående är av mer unikt slag.

* * *

Naturligtvis är texterna hållna i varm ton, det rör sig trots allt om en nyligen död vän för dem som skriver. Men de är också uppriktiga, precis som Moberg var känd för sin uppriktighet. Således överslätas det inte att Vilhelm Mobergs vulkaniska humör inte torde ha varit alldeles lätt att hantera. Inför oförrätter verkar Moberg ha reagerat instinktivt med ilska och utskällningar.

Samtidigt blir det lika uppenbart att Moberg var en mycket känslig person; det är väl också hans känslighet som ligger bakom det svallande temperamentet. Han är inte sen att ta tillbaka sina ord, om han själv tycker att han förilat sig. Och han kunde också vara mycket glad, dansade gärna, och spelade gärna munspel. Överlag framstår han som en monumental personlighet. 

Under hela Mobergs varelse verkar pojken från soldattorpet finnas kvar: han som sett fattigdomen och arbetande folk och satte sig på tvären mot all oginhet och elakhet och orättvisa från maktens sida gentemot de mindre privilegierade i samhället. Författaren Artur Lundkvist beskriver Mobergs hållning:

"Individuell bondeanarkist, det är vad Vilhelm Moberg förblivit. En idealistisk utopism är vad han i själva verket ständigt bekänt sig till."

Och Ivar Öhman, chefredaktör på Folket i Bild, återger Mobergs ord under ett samtal med statsminister Erlander: "Ja, egentligen har jag alltid ansett mig vara Sveriges ende Socialdemokrat. En socialdemokrat av den äldre, avlagda modellen."

Öhman skriver också, på tal om klichébilden av Moberg:

"...visst var han åren igenom i uppror – mot samhället, mot auktoriteter och, inte minst, mot sig själv. Men han gjorde också uppror mot själva livet, mot alla stelnade former, mot det tunga svenska allvaret. Vilken glädje han kunde strö omkring sig!"

Man kan kanske använda ordet rigid i samband med den personlighetsbild som bokens olika texter tillsammans målar av Moberg. Rigid i den meningen, att för honom var rätt helt enkelt rätt och fel helt enkelt fel. Och såg han något som fel var han inte villig att kompromissa: han drev sin princip så långt det var möjligt. 

Herbert Tingsten skriver om hur Moberg förvisso kunde förlåta den han ansåg hederlig en hel del, men för den som "tummade med sitt samvete för att vinna fördelar eller anseende hade han det djupaste förakt."

* * *

Vilhelm Moberg kan inte alltid ha varit en lätt människa att ha med att göra. Man kan inte undgå att uppleva att det inom honom fanns starka spänningar: det explosiva, vredgade, rättfärdighetspatoset tillsammans med det glada, uppsluppna. Och mot slutet det svårt depressiva. 

Allt detta gör honom till en högst mänsklig gestalt, om än en människa med ovanliga krafter och ovanligt driv; krafter som han förmådde omsätta i konstnärligt skapande av ett förblivande värde, och som sätter honom där han nu står, som en av Sveriges, vid sidan av Strindberg, allra mest kanoniserade författare genom alla tider.

Vilhelm Moberg – en vänbok låter oss se Moberg ur några av hans vänners perspektiv, från tidiga ungdomen till den sista tiden, genom dramatiskt skapande, författarskap, rättsrötekamperna och personliga sammanträffanden. Den är, inte minst genom de personliga intryckens förmedlande, mycket värdefull.
– – –
Gunnar Karlsson (m.fl.), Vilhelm Moberg – en vänbok. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1973.

onsdag 17 mars 2021

Bokrecension: Dikter och fragment | Sapfo

Byst av Sapfo
Dikter och fragment är en samling tolkningar till svenska av texter bevarade efter Sapfo (sent 600-tal – tidigt 500-tal f.v.t.). 

Tolkningarna har gjorts av Vasilis Papageorgious (f. 1955) och Magnus William-Olsson (f. 1960). Boken publicerades första gången 1999, jag har läst en upplaga från 2006.

* * *

Sapfo är en central poet från den grekiska antiken, trots att så lite av hennes produktion har överlevt till våra dagar — endast en komplett dikt, och därutöver längre eller kortare fragment, somliga fragment enbart på ett eller något enstaka ord. 

Dessutom gör sig, utöver det fragmentariska, ytterligare barriärer för läsningen påminda: hur är det ens möjligt att ana något av poesins ursprungliga kraft, när vi dels är så långt borta från tiden då den tillkom, med allt vad det innebär av kulturskillnader, och dels inte talar det språk varpå poesin skapats?

Personligen är jag av den uppfattningen att det överhuvudtaget är tveksamt om poesi går att översätta, ens i vår tid: en dikts språk uppfattar jag som så intimt samverkande med diktens budskap, att man knappast kan skilja dem åt utan att göra våld på helheten.

Med detta sagt — något av vad Sapfo faktiskt uttryckte då, för längesen, kan ändå överföras till oss, särskilt som hon ofta uttrycker känslor som är oss så innerligt välbekanta, främst kärleken. Det bevisar Papageorgious och William-Olssons ansträngningar.

Den utförliga kommentarsdelen är därtill ovärderlig. Papgeorgious och William-Olsson motiverar där de olika val de gjort i tolkningsarbetet och förser läsaren med nödvändiga historiska upplysningar. Också det hjälper till att borra åtminstone titthål genom de redan nämnda barriärerna.

Förutom kommentarsdelen och själva tolkningarna har verket också av översättarna försetts med ett gediget förord, också det till stor hjälp för förståelsen av dikterna. 

Vi kan, inser jag, veta endast föga om Sapfos personliga biografi: de källor vi har tillgång till är de egna dikterna, och uppgifter av senare författare. Inte heller kan vi veta närmare när hon faktiskt levde, utöver att det handlar om slutet av sexhundratalet och början av femhundratalet före vår tideräkning.

Men de uppgifter vi med relativ säkerhet kan sluta oss till redogörs för, till exempel att hon var aristokrat, kanske hade hon en dotter, och hon umgicks i något slags kvinnlig gemenskap. Dikterna berör homosexuell kärlek mellan kvinnor, men översättarna menar att det är vanskligt att slå fast hur dessa inslag skall förstås. 

Berättelsen om Sapfo är uppenbarligen belagd med många, många lager, och hon har fått fungera som objekt för olika tolkningar: från en viktoriansk läsning till en annan tids queerteoretiska läsningar.

Det vi till sist har kvar är emellertid texterna, en till största delen suggestiv samling rester av en helhet. Som om dikterna vore sönderslagna, rikt dekorerade kärl, där bitar i högre eller lägre grad saknas, får vi för att ana mönster och bilder försöka att, med översättarnas hjälp, treva oss fram till möjliga sammanhang: anar vi kanske ett kultsammanhang här, en varm kärlek där?

* * *

Sapfos dikter förblir till största delen något undflyende, som skuggan av en doft eller känslan av det där stora skeppet som glider förbi ute i mörkret utan att riktig kunna ses, mer kännas. Vi som älskar antiken bör vara tacksamma gentemot Papageorgious och William-Olsson som försett oss med ett så rikhaltigt urval, som möjliggör dessa aningar av annan tid och tidlösa känslor.
– – –
Sapfo, Dikter och fragment. Övers., inledning, kommentarer Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson. Stokcholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006. 132 sidor.

fredag 12 mars 2021

Bokrecension: Det gamla riket | Vilhelm Moberg

Det gamla riket är en roman av Vilhelm Moberg (1898–1973). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1973.

* * *

Som bekant var Vilhelm Moberg, i dag väl mest känd för sitt fantastiska Utvandrarepos, en engagerad samhällskritiker. Det är han även i den satiriska roman som han gav namnet Det gamla riket, med en nickning åt Strindbergs Det nya riket (1882). 

I satirens, ironins och humorns tecken kan Moberg hänsynslöst gissla allehanda samhällsföreteelser, och främst slå mot de rättsskandaler han själv var med och åstadkom: Haijbyaffären och Kejneaffären, vars underlag än i dag framstår som dunkla. 

I Det gamla riket reser den småländske tingsnotarien Urban Secretessius i studiesyfte till det sydeuropeiska landet Idyllien, som i romanen fungerar som skrattspegel för det svenska samhället. Secretessius blir knappast en hjälte i läsarens ögon: han är självgod, hycklande, och utan ett uns av kritik märks hos honom visavi etablissemanget i Idyllien. Han är den perfekte karikatyren av en ämbetsman, lojal enbart mot det system han är satt att tjäna.

Idyllien är å andra sidan den perfekta karikatyren av en genombyråkratiserad stat. Den är så effektiviserad att ett effektivt liv nästan omöjliggjorts, om man nu får med ämbetsverken att göra. Som exempel kan nämnas hur det går till när Secretessius önskar besöka chefen för Riksbyrån för Brottsligheten. 

För att åstadkomma detta behöver han ett identitetsbevis från Riksståthållarämbetet, för att på Identifieringsbyrån kunna få ett intyg som krävs för att på Blankettbyrån få en blankett som behövs för att på Formulärbyrån kunna ansöka om ett formulär där han ansöker om att få träffa den önskade personen. — För Secretessius löser det sig när den högt aktade jurist han bor hos under sin vistelse får veta om hans önskan och genom ett telefonsamtal ombesörjer mötet.

Vilhelm Moberg kan inte ha gillat byråkrati. Inte heller det hyckleri som kan rymmas också inom en byråkrati.

* * *

Men byråkratin är enbart en av måltavlorna i romanen. 

En annan är hur hela statsapparaten skapat ett nät av lagar och sekretess för att hålla kung Alexander XVI:s många homosexuella äventyr hemliga. Komme de ut, befarar man, hade hela folket i sin kärlek till konungen efterliknat honom i detta och så hade hela landet riskerat att gå under på grund av uteblivna födslar.

För att inte dessa känsliga uppgifter om kungen ska spridas till allmänheten, är utpressning inte illegalt: hade sådana brott beivrats hade ju hemligheten kunnat bli publik. I stället kan utpressare uthämta arvode, och i särskilda fall förmås att fara utomlands eller avhysas till mentalsjukhus. Det är som synes Haijbyaffären som spökar här.

* * *

Vilhelm Moberg förklär sina agerande i pseudonymer som sällan är alldeles lätta att se igenom såhär ett sjuttiotal år senare. Spelplanen i rikets styrelse har ändrats om många gånger sedan det som Moberg driver med utspelade sig. Men åtminstone tidningar som Nattens Nyheter och Kvällskvisten är förhållandevis genomskinliga. Vem den åldrige kung Alexander XVI syftar på behöver man inte heller vara särskilt osäker om.

Men hur står sig då romanen som litteratur? 

— Jo, emellanåt är den onekligen lustig. Och att den måste svidit illa när den utgavs är lätt att förstå. Synen på homosexualitet kan förstås problematiseras. Vad som egentligen låg bakom skandalerna med Haijby- och Kejne-affärerna är inte klarlagt än i dag.

Men kritiken mot den genombyråkratiserade staten som likväl dignar av genvägar för den med kontakter förblir ett varningsrop att ta på allvar, även när man är långt ifrån det problem som uppstått i Idyllien: byråerna saknar ämbetsmän, för det föds för få medborgare i landet. 

Också rationaliseringsivern får sina törnar. Chefen för Ämbetsverket för utredning av myndigheternas utredningar förklarar:

"Det är vår strävan att förenkla och rationalisera som kräver så mycket folk och som åsamkar oss en sådan växande arbetsbörda, att vår arbetsdugliga personal dagligen minskas."

Och de två idéer som det sedan länge makthavande partiet i Idyllien vilar på klingar väl inte alltför obekant för polemiskt inriktade debattörer:

"1. Partiet skall komma till makten.
2. Partiet skall hålla sig kvar vid makten."

* * *

Nog är Det gamla riket fast bunden vid sin tillkomsttid. Men verket är fortfarande intressant som utopi-dystopi och naturligtvis som ett stycke litteraturhistoria. Vi får konstatera att Vilhelm Mobergs vredgade satir icke torde varit behaglig att drabbas av.
– – –
Vilhelm Moberg, Det gamla riket. Göteborg: Författarförlaget, 1973. 168 sidor.

söndag 7 mars 2021

Bokrecension: Vilsna fåglar | Per Hallström

Per Hallström
Vilsna fåglar. Berättelser är en novellsamling av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1894. Jag har läst en upplaga från 1910.

* * *

Den 10 november 1894 recenseras Per Hallströms Vilsna fåglar i Vestmanlands Läns Tidning. Recensenten skriver:

"Den som i literaturen vill finna lefnadslust och lifskraft, solsken och välgörande majregn gör klokast att ej studera Hallströms nya bok."

Och ja, det ligger onekligen något dystert över de flesta berättelserna i Vilsna fåglar. Man kan inte undvika att känna med de människor i boken som hamnat lite vid sidan av, stötta av livet och världen, fattiga, men likväl ständigt fortlevande, om än ibland haltande genom tillvaron. Dessa är de vilsna fåglarna.

Novellerna är inte egentligen handlingsdrivna enligt modellen först händer det ena, som leder till det andra, som leder till det tredje. — Snarare målar Hallström upp en situation av mer eller mindre tragisk natur, och stannar kvar i tragiken, utan upplösning annat än vid några tillfällen i döden. 

Vi, som läsare, tas med och betraktar något, och sedan, efter att vi fått en nästan smärtsam klar och osentimental bild, avslutas skildringen. Den börjar lugnt, den avslutas lugnt, men kan äga stark inre spänning.

* * *

Till de mest drabbande novellerna måste nog ”Olles mor” räknas. Berättarjaget befinner sig där efter många års bortavaro på en gästgivargård i sin hemtrakt och ser en man han känner igen. När han råkar få höra mannens namn erinrar han sig ett barndomsminne. — En vän försvann den gången från hemmet. Ingen har sett honom på timmar. Man räds det värsta, letar. Pojken hittas drunknad. Fadern bär gossen hem, lämnar honom till modern. Och fadern visar sig vara den man som berättarjaget långt senare ser på gästgiveriet, och han hör honom berätta där att hans hustru dött denna morgon.

Det är som synes en mycket tragisk historia. Det i sig gör den drabbande. 

Men Hallström har förmågan att spänna denna berättelse än hårdare, genom hur han mästerligt skriver om slaget mot familjen, faderns prosaiskt–praktiska lynne, moderns ångestfyllda förtvivlan och tillbakahållna sorg den där dagen för längesedan, som nu knyts ihop med nutiden och en ny sorg, som den fortfarande lika prosaiskt–praktiska fadern inte riktigt vet hur han ska hantera, och därför begivit sig i väg för att arbeta.

* * *

Döden är också på ett särskilt sätt närvarande i ”Två lif”. Där möter vi den när en gammal skjutshäst får dö efter några sista svindlande minuter på en äng. 

Åter en annan historia handlar om en fyraårs flicka och hennes dödskamp. Hennes paradisvisioner visar sig vara drömmar, och när döden till sist verkligen kommer, kommer den som en köld:

"... döden grep henne helt och kväfde henne och pressade de mjuka lemmarna till stelhet och kylde snålt hennes hy, som redan var så blek, och andades frost öfver ögonens glans, öfver hårets stackars tofviga ringlar och låg så kvar, fast man ej längre förnam honom, när ingen sprattlade mot hans grepp, dröjde som en tunn, orolig tystnad, som en stel köld för de lefvande och drack deras gråt och blödande ord."

Det är inte tröstande ord. Men varför skulle de tvingas vara tröstande? Det kan också vara en befrielse att sjunga ut om elände, och beskriva det med de ord som bäst representerar vad man faktiskt erfar och ser.

I detta ligger en av Per Hallströms största styrkor i Vilsna fåglar: att se förnedring, bedrövelse och elände rakt i synen, utan att vika undan och — acceptera. Illusionslöst acceptera. Hänsynslöst acceptera.

* * *

Per Hallström skriver en välklingande, vårdad och möjligen något vindlande prosa. Här blir den instrumentet för melodier i moll. Det passar den mycket väl för. 

Och, jag bekänner: för mig äger 1800-talssvenskan sin alldeles naturliga charm och skönhet, som gör språket i sig till en källa för språklig tillfredsställelse. Redan där finns en anledning att läsa Vilsna fåglar, men många fler finns: den illusionslöse världsbetraktaren kan nog finna ackord i verket som går i harmoni med drag i den egna livsstämningen.
– – –
Per Hallström, Vilsna fåglar. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1910. 156 sidor.

fredag 5 mars 2021

Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.

tisdag 2 mars 2021

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare
Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.

lördag 27 februari 2021

Bokrecension: Profiler | Barbro Alving

Profiler är en samling intervjuporträtt skrivna av Barbro Alving, signaturen Bang (1909–1987). 

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst Litteraturbankens e-boksupplaga från 2021.

* * *

Bang torde vara en av 1900-talets mer berömda journalister, och hennes verksamhetstid spänner över åtskilliga decennier. Det innebär givetvis att hon med tiden lärt känna många, många celebriteter, både svenska och utländska. 

Det är också påfallande i den samling intervjuporträtt som samlades i Profiler, att flera av dem som hon här skriver om har hon också en personlig vänskapsrelation med, säkert genom att förut ha intervjuat dem. Det gör att hon visserligen står i ett speciellt förhållande till dessa intervjuobjekt, som möjligen kan äventyra en journalistisk objektivitet, men som nog också innebär att intervjuobjekten många gånger sänker garden och kanske talar lite öppnare än de eljest gjort inför en helt okänd journalist. 

Porträtten i Profiler är många. De intervjuade är organiserade i bokstavsordning och blir således ställda i en intressant blandning. Det rör sig framförallt om kulturella — ofta litterära — och politiska gestalter, många av dem framstår i våra dagar som mer eller mindre legendariska: de var för Bang dagsaktuella personer, nu är de historiska figurer. 

Bang påpekar i sin inledning att texterna var skrivna just för dagen, ”dagsländor”, som hon själv skriver. Men nu, med många års perspektiv, framstår de som historiska dokument, som låter oss andas lite av den luft som sedan länge blåst undan, se leenden som blixtrat i en annan tid.

Några namn förtecknande de som Bang skriver om må nämnas: Frans G. Bengtsson är först i raden:

"Cigarrettröken lägger sig som en impertinent gloria kring Frans G:s tvåvåningspanna, vittra anekdoter hugger varann i svansen, gammal fin konjak glimmar mahognybrun i silverpytsar, det doftar av hemplockad svamp."

Ja, i ungefär sådan miljö vill man väl tänka sig denne författare och essayist. 

Vidare möter man i samlingen, för att göra ett urval, Bo Bergman, Ingrid Bergman, Gunnar Ekelöf, Karl Gerhard, Per Hallström, Sven Hedin, Harry Martinson, Vilhelm Moberg — som tar sitt liv innan publiceringen —, Gustav Möller, Agda Rössel och Elin Wägner. Samt alltså åtskilliga fler.

* * *

Porträtten är inte kritiska enligt modellen att ställa någon mot väggen. Det är välvilligt förstående skildringar av människor och stillsamma och resonerande samtal. 

Visserligen polemiserar Bang mot Harry Martinsons tal om Elin Wägner när Martinson tar sitt inträde i Svenska Akademien, men annars attackerar hon aldrig dem hon intervjuar. Det är nog i allmänhet ett bra recept för att få dem att tala öppet och avslappnat. Resultatet blir sympatiska målningar i text, med många fina detaljer medtagna.

Bang skriver en tillgänglig och en aning slängig prosa, som stundom kunde varit en aning stramare, om jag själv får ta mig fräckheten att ytterligt försiktigt framföra någon kritik. Men det blir aldrig tråkigt eller torrt, inte heller i de fall då jag inte alls eller knappt känner till de personer som får sina porträtt skrivna. 
– – –
Barbro Alving, Profiler. Stockholm: Gidlunds, 1983. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2021.

söndag 21 februari 2021

Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.

torsdag 18 februari 2021

Bokrecension: Den gyllene lyran | Sture Linnér

En konstnärs bild av Sapfo
Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros är skriven av Sture Linnér (1917–2010), filolog och diplomat. Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en e-boksutgåva från 2014.

* * *

Innan den klassiska tiden bryter in i Grekland talar man om den arkaiska tiden. Under denna epok var de tre lyriker verksamma som Sture Linnér skriver om i Den gyllene lyran: Archilochos, Sapfo och Pindaros. 

Det är inga skissade konturer som möter läsaren, utan tvärtom riktiga djupdykningar, särskilt i ett antal av de texter som finns kvar efter dessa lyriker. Linnér genomför närläsningar, ofta med beaktande av olika grekiska ords särskilda valörer. 

Det innebär att han kan låsa upp texterna och visa på sammanhang som kanske inte kan uttryckas i en översättning, och som den som inte kan läsa originalgrekiskan är utestängd ifrån. Den gyllene lyran blir en guide-bok, inte bara till poeterna själva, utan också den tid som de lever i.

För det är ju något enastående att – trots allt som gått förlorat – ändå så mycket text från denna avlägsna tid finns bevarad. Genom dem får vi tillgång till den diskurs som existerade där och då: hur man talade, vad man talade om, hur världsbilden såg ut, vad som ansågs relevant, hedervärt eller tadelvärt. 

Man slås av hur texter man annars, utan vägledning, måhända gått förbi ganska likgiltig, plötsligt öppnas upp till en hel värld av konnotationer och intrikata språkliga konstuttryck. Det finns en sofistikation här, som man nog ofta behöver en kunnig filolog i närheten för att upptäcka, hur vackra texterna än i sig kan vara i översättning.

* * *

Så möter vi Archilochos, verksam främst på 700-talet f.v.t, och hans vassa tunga. Vi möter Sapho, verksam på 600–500-talet f.v.t, och hennes vibrerande kärlekslyrik, och vi möter Pindaros, verksam på 400-talet f.v.t., och hans vittfamnande hyllningar av segrande tävlingsmän.

Linnér visar hur man inom forskningsvärlden på olika sätt förhållit sig till dessa lyriker, och tar ofta egen ställning. 

Ett återkommande problem är hur man skall förstå de självbiografiska inslag som kan synas förekomma i somliga texter. Linnér förefaller benägen att hantera dem med yttersta försiktighet: bara för att det i ett poem uppges att ett ”jag” tycker eller gör det ena eller det andra, kan man inte med självklarhet likställa detta ”jag” med författaren; det kan lika gärna röra sig om ett berättarjag. 

Denna vettiga källkritiska hållning innebär också, att vi inte kan säga mycket säkert om dessa poeters liv, när nästan allt man trott sig veta om dem extraherats ur deras egna texter och andra uppgifter stammar från senare tider. 

En maning till försiktighet som denna, rörande att jämställa ett berättarjag och författaren, må ju för övrigt dessutom hållas aktuellt vid läsningen av både prosa och poesi genom hela litteraturhistorien.

Linnér visar vidare hur intertextuella relationer kan se ut under den arkaiska tidsperioden, och senare, till exempel i det att homeriska vändningar identifieras hos diktarna, och vändningar från diktarna följs ända in i vår egen tid. 

* * *

En svensk författare som jag är särskilt intresserad av är Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelund å sin sida var mycket intresserad av den grekiska poesin, inte minst Pindaros lyrik. Ekelund lyfter ju till och med fram Pindaros som den främste bland antikens lyriska skalder. — Därför ser jag med stor glädje att Sture Linnér fångat upp detta, och Ekelund är faktiskt en av de moderna gestalter han oftast nämner, vare sig det nu gäller att anföra Ekelunds syn på något, eller att anföra något som han skrivit.

Den gyllene lyran är inte någon avkopplingslitteratur. Den kräver onekligen ett intresse av läsaren. Finns ett sådant intresse — eller om ett sådant intresse månne skapas — så är den synnerligen givande, och en sol stiger åter upp över de arkaiska grekiska städerna och landskapen. Archilochos, Sapfo och Pindaros kommer återigen nära, ja, som hörde vi deras egna röster.
– – –
Sture Linnér, Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros. Stockholm: Norstedts, 2014. Eboksproduktion: Publit.

söndag 14 februari 2021

Bokrecension: Folkliv och fantasi | Carl Jonas Love Almqvist

C.J.L. Almqvist
Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866), i urval och med förord och bibliografi av litteraturvetaren Magnus von Platen (1920–2002). Boken utkom år 1962.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist måste anses vara en av Sveriges mest mångsidiga författare, inte enbart i sin egen tid utan i hela den svenska litteraturhistorien. Hans produktion är mycket omfattande och han skriver i mängder av olika genrer. Almqvist rör sig hemtamt i fantastik och folklivsskildring, i opinionsbildning och polemik, han kan skriva poesi och prosa och ämnena för hans arbeten kan vara vitt skilda. 

Almqvist hör ju också rätteligen till de svenska författare som också begåvats med en modern och synnerligen ambitiös vetenskaplig textkritisk utgåva av sina verk, hittills omfattande 22 volymer.

Ett sådant berg av text kan måhända verka milt skräckinjagande att ge sig i kast med. Därför är sådana volymer som Magnus von Platens urval Folkliv och fantasi mycket värdefulla. von Platen ger i denna bok generösa exempel på både kortare och något längre texter av Almqvist. 

Vi möter självbiografiska texter, den suggestiva österländskt doftande fantastiknovellen Palatset, den gedigna och genuina folklivsskildringen Grimstahamns nybygge, satiren Ormus och Ariman, klassanalysen Svenska fattigdomens betydelse och mycket mer.

* * *

Det är flera saker som slår läsaren när man går in i Almqvists värld. 

En sådan sak är hur Almqvist är grundad både i sin egen tid, och samtidigt lutar sig in i framtiden genom sin vakna blick för vad som kan förändras och förbättras i landet och kulturen. Han står resolut på de fattigas sida och föreslår hur försoning och förbrödring med högre samhällsskiktet kan komma åstad. Jag tänker då på hur han analyserar sin samtid och sitt land i Svenska fattigdomens betydelse och Om folknöjen. 

I den förstnämnda texten betonar han hur ”sämre” och ”bättre” folk glidit ifrån varandra. De senare står främmande för de förra, och de förra står främmande för de senare, när de i själva verket borde stå tillsammans, med ömsesidig respekt. 

Det är inte fråga om förslag till en samhällsomstörtning hos Almqvist; men han önskar särskilt hos överklassen ett återvändande till det svenska — att de inte må vända sina blickar till utlandet för sina seder och tankesätt, genom vilket de vidgar klyftan mellan folket och sig själva. 

Nationalismen i detta avseende är inte att fatta som konservativ politisk ideologi, utan mer som ett sätt att ena den svenska kulturgemenskapen över klasskillnaderna. Överklassen har separerat sig från allmogen genom att, kunde vi kanske säga, skaffa sig helt andra kulturella referenser och preferenser än denna. 

Överklassen har blivit alltmer främmande för allmogen. Kontaktytorna minskar; också rent rumsligt: Almqvist ser hur tjänstefolk och herrskap inte längre äter tillsammans. Förändring är emellertid knappast möjlig under nuvarande omständigheter: först en framtida överklass kan egentligen åter vända sina ansikten mot folket igen, snarare än bort från det, mot andra nationers kultursfärer. 

Samtidens överklass skulle smärtas av att tvingas till förändring, därför menar Almqvist att det är bättre att invänta kommande generationer:

"Författarens stora allmänna önskan rörande flertalet av det svenska herrskapets nu levande individer är, att de ju förr dess hellre måtte utdö, och lämna ättlingar efter sig, som gå folket närmare."

Almqvist vill öppna de högre klassernas ögon för det särskilt svenska. Och en av de särskilt svenska egenskaperna som han identifierar är fattigdomen och förmågan att vara fattig utan förtvivlan. 

Man ska dock inte söka fattigdomen, inte alls, men svensken har lärt sig att uthärda den fattigdom som vidlåder henne, samtidigt som hon, kommen i rikare omständigheter, gärna lägger stora pengar på det som hon vill investera i, även om hon väl kan vakta på öret. 

Alltså: inte att söka fattigdom, men att kunna vara fattig ser Almqvist som ett nationaldrag. Därmed föds ett nästan stoiskt oberoende av yttre ting, som i själva verket är en styrka.

Men det svenska är, menar Almqvist, förutom fattigdomen och den särskilt svenska naturen, svårt att definiera förnuftigt; svenskheten känns mer än den kan pekas på. Det går inte att undervisas till svenskhet; det vore, menar han, som att försöka uppleva inandningen av vårluften genom en kemisk beskrivning.

Men Almqvist ägnar sig inte åt någon chauvinism. Svenskheten är inte något allsidigt förträffligt. I själva verket är bland det svenska ”ganska mycket eländigt och oskickligt.” Fattigdomen rör inte bara det materiella, utan även konsten, och – enligt Almqvist – språket, som dock är särskilt vackert. Sverige är fattigt och torftigt, men svenskarna kan hålla till godo och göra sina torftiga omständigheter till något som arbetar för dem.

* * *

Två av de annars mest drabbande texterna i Folkliv och fantasi är Palatset och Grimstahamns nybygge. Det är två helt olika typer av noveller, men båda utomordentligt skickligt genomförda. 

Palatset tar oss med till London, där en man får nys om en mystisk och elegant vagn man kan åka en tur med, och dessutom få betalt för besväret. Detta leder honom in i suggestiva äventyr med snarast skräckgotiska anslag.

Grimstahamns nybygge är alltså något helt annat. 

Berättelsen är en mycket realistiskt utformad skildring av hur en ung dräng och hans hustru tar över ett förfallet torp, utan arrendekostnad under en längre tid under förutsättning att torpet rustas upp tillika med dess odlingsmarker. Honom och hans hustru får vi följa under ett antal år. Skildringen är både finstämd och realistisk; den blundar varken för det vackra i vad de tillsammans åstadkommer, och det svåra de möter när de strävar. 

Jag slås av föreställningen att – ja, just så här kunde det bestämt ha gått till när det begav sig.

* * *

Magnus von Platen har gjort ett mycket gott urval av stimulerande texter. Men jag har inte alldeles lätt att inse fördelen med att låta modernisera språket. Det är fortfarande lätt ålderdomligt, men vissa äldre stavningssätt har slipats bort, och därmed, enligt mig, en betänklig del av tidsfärgen. 

Låt oss ta ett exempel ur Svenska fattigdomens betydelse. I Folkliv och fantasi lyder den språkligt moderniserade versionen sålunda:

"Statsekonomen (jämte samhällsfilosofen) har blivit så förnuftig, att han glömt bot allt vad glädjen, allt vad det poetiska, allt vad det högre livets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre livet."

Men går man till den textkritiska upplagan av Samlade verk 8 hos Litteraturbanken hittar man samma mening, lydande så här:

"Statsekonomen (jemte samhällsfilosofen) har blifvit så förnuftig, att han glömt bort allt hvad glädjen, allt hvad det poetiska, allt hvad det högre lifvets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre lifvet."

Det blir inte samma sak. — En läsare som vill läsa Almqvist vill rimligen läsa Almqvist så nära originalets textlydelse som möjligt. Åtminstone gäller det för mig. Kanhända är det en besynnerlig uppfattning hos mig.

Och om vi nu ändå är inne på detta med textkritik, så hade det gagnat Folkliv och fantasi om varje text i urvalet i direkt anslutning till texterna försetts med – då det inte är fråga om utkast – första publiceringsår samt eventuellt verk i vilket det då publicerades. Nu finns förvisso en utomordentligt god bibliografi i slutet av boken. Men för översiktens och omedelbarhetens skull hade det varit fint. 

Men för båda dessa kommentarer gäller ju följande vedermäle: den som är intresserad av sådant kan ofta med lätthet gå till de numera lättillgängliga textkritiska versionerna för jämförelse eller vidare upplysningar. De är utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet och finns digitaliserade på Litteraturbanken.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist är en fascinerande författare. Han behärskar romantiskt skrivande, likväl som realistiskt. Han kan skriva ironiskt och satiriskt och han kan genomföra analyser av sitt samhälle. 

Stundom synes han av urvalet att döma ha en tendens att vindla iväg i sina texter, men också det skänker ju mått av originalitet åt det skrivna. Magnus von Platen gjorde svensk kultur en betydande välgärning, när han skänkte den det urval av Almqvists texter som Folkliv och fantasi utgör. För min del gör den mig ännu mer intresserad av att läsa ännu mer av Almqvists litterära produktion.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1962. 222 sidor.

fredag 5 februari 2021

Bokrecension: Vägledare | Ragnar Jändel

Vägledare är skriven av Ragnar Jändel (1895–1939), författare och poet. Boken utkom år 1928.

* * *

Icke-väckt eller väckt människa — Ragnar Jändel gör skillnad på dem i essayerna som utgör Vägledare

Väckt är här den människa som aktivt och medvetet arbetar på sin bildning, de bildningssträvande. Och bildning betyder i hans mening inte enbart ett ackumulerande av kunskaper i syfte att befrämja inkomst och karriärmöjligheter, utan bildning ser han som något annat, ja, en hel livshållning: att se livet sannare och söka efter mening, gärna i de goda böckerna. 

Särskilt vänder han sig till arbetarungdomen: för dem vill ha visa på några av de författare som kan fungera som vägledare vad beträffar bildningssträvande. För mig, som sysslat en del med Vilhelm Ekelund, är det naturligtvis särskilt intressant att se Ekelund upptagen bland dessa vägledare.

* * *

Det finns ett tydligt elitistiskt drag hos Jändel. Han vill inte att arbetarungdomen som han adresserar skall läsa i allmänhet, utan han vill att de ska läsa sådan litteratur som fördjupar deras upplevelse av livet och själva levandet: han vill skapa förutsättningar för ett djupseende; litteraturen som förströelse eller tidsfördriv är han helt vänd från. Inte heller är det litteraturen som ideologisk ammunition som han rekommenderar; sådan konsumtion riskerar man att bli alltför ensidig av.

— Nej, för den med ”bildningsintresse” av genuint slag är det fråga om att söka ”bildningen, som den törstige söker källan, för att tillfredsställa sitt eget personliga, andliga behov.” Denne sökare är likgiltig, eller bör vara likgiltig för, den yttre framgången. Han vill vakna upp ur vardagstillvarons platthet. De andra diagnosticerar Jändel på följande vis:

”De flesta människor leva som i ett sömntillstånd, de flyta fram genom livet som i en dvala, utan att eftertänka vart det bär hän, vad det är för mening med att existera, utan kontakt alltså med de oerhörda livsproblemen.”

Dessa människor, menar Jändel, skall väckas, om de skall vinnas för bildningssträvandet och få ett behov av att se tillvaron på ett sätt som inte enbart är ytligt, inte enbart vardagligt, utan som utgör en kombination av stort allvar och barnets nyfikenhet. 

Denna strävan är individuell. Var och en måste gå sin egen bildningsväg. Även om gemensamma strävanden kan gagna är det individen det kommer an på att själv skaffa sig djupseendet. Den enskildes bildning gagnar alla, men vägen till bildningen måste var och en gå på egen hand.

Böckerna är då något som kan åstadkomma ökad bildning, men då inte ”dussinböckerna”, utan de böcker som författaren skrivit av ”ett djupt behov.” En rätt bok förmår möjligen ”väcka ens slumrande bildningsbehov.” Till dessa böcker bör man gå ”med samma känsla som man öppnar ett brev från en kär vän”, alltså som att bokens ärende verkligen angår en själv som människa.

* * *

En av de författare med ett ärende som den bildningssträvande kan gagnas av är alltså Vilhelm Ekelund. Jändel skriver, att ”[d]et torde knappast finnas någon svensk författare, som har mera att säga de verkligt bildningssökande än han.” Ekelund ”vill visa, hur det, trots allt, är möjligt att leva.” Han är en ”sällsynt givande författare” både ”som lyriker och som livsfilosof”.

Men Jändel behandlar också Dan Andersson, med vilken han var personligen bekant, och Sigbjörn Obstfelder, De författare han tar upp, menar han ”avgjort höja sig över mängden av flacka och likgiltiga medelmåttor.”

* * *

Bildning för Jändel är således inte bara ett hopsamlande av kunskap. Bildningen ger hos honom mer intryck av en process och livshållning för att uppleva världen, dess skönhet, och sanningen. Därmed kan han också påpeka, att bildning även kan finnas hos de enklaste människor. 

Jag får intrycket, att han med bildningssträvandet avser ett slags seriöst djupseende i tillvaron, som tydligt markerar mot filiströs bildningsfernissa. Bildningen fungerar som ett behov, och inte som ett smycke. Den syftar till att ”hålla blicken ren från vanans och vardagens damm och och att hålla hjärtat friskt och hindra det från att förtorka och förhårdna.”

Det finns ett mystiskt drag hos Jändel. Han lutar synbarligen emellanåt åt det religiösa hållet, även om religiositeten inte är av ett dogmatiskt slag, knappt kristen, fastän han lyfter fram Bibeln och vissa kristna författare som god läsning; det är inte utan att man blir nyfiken på hur Jändel skulle förhålla sig till författare som Epiktetos och Marcus Aurelius som alternativ eller komplement till några av de författare han själv nämner, såsom Thomas a Kempis.

* * *

Jändel vänder sig som sagt till arbetarungdomen, och då ”framför allt till den mognare och bildningsintresserade” delen av gruppen. 

Han skriver för att visa på författarskap som kan hjälpa till att fördjupa deras upplevelse av livet. Han avser inte att göra dessa ungdomar till effektivare föreningsmänniskor eller att hjälpa dem att göra en klassresa. Han talar till anden, Det är densammas vård och behov som utgör hans ärende. Visst är kunskap bildningens grund, menar han, men bildningen som sådan utgör mer än samlandet av kunskap. 

Bildningen utgör, skulle jag vilja uttolka det som, kunskapens omsättande i livsfilosofi, tillsammans med en skärpt blick för världen, dess skönhet och elände, och sanningen bortom klyschorna och det som bara är yta. Dessa väckta människor, väckta för bildningsprocessens tvingande krav, gör inte nödvändigtvis buller av sig, men är annorlunda från massan, från de flesta, och av dessa inte alltid gillade eller förstådda.

* * *

Den livshållning som Ragnar Jändel utformar i Vägledare är på många sätt sympatisk. Det är inte så att jag i allt kan instämma i vad han säger: en viss moralism vidlåder således somt, och man ser inte mycket av förståelse för den möjligen medvetna hållningen att ytlighet faktiskt kan vara ett sätt att leva som är att föredra framför den sensibla, genomskådande hållning som bör utmärka den person som eftersträvar den typ av bildning som Jändel skriver om. Hans nickningar mot mystik och religiositet står jag främmande inför.

Men på det stora hela måste jag ge honom rätt och jag vill gärna ställa mig själv som en vandrare i begynnelsen av en bildningsprocess, där bildningen genom lyssnande till alla tiders goda vägledare, är en livslång väg att vandra, snarare än ett mål som någonsin kan uppnås. Jag vill arbeta på att skärpa min blick, se ner i djupen av det mänskliga livet och existera medvetet, utan att för den sakens skull mista vare sig gott humör eller sinnesro. — Nå, det må vara en stjärna att navigera efter, fastän den aldrig kan uppnås.
– – –
Ragnar Jändel, Vägledare. Stockholm: Tidens förlag, 1928. 90 sidor.

onsdag 3 februari 2021

Bokrecension: Myrstigar | Jesper Svenbro

Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland är skriven av poeten och filologen Jesper Svenbro (f. 1944). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Myrstigar innehåller fyra texter om läsning och skrivande under antiken. Två av texterna har först varit föredrag, två av dem var redan ursprungligen essäer. 

Svenbro rör sig mycket hemtamt i den antika världen; allt han skriver i Myrstigar utmärks av enastående klassisk bildning och stora språkkunskaper. Trots detta är tonen ödmjuk och läsaren känner sig inte överväldigad, trots de språkhistoriska analysernas sofistikerade art. Svenbro är pedagogisk, hoppar inte över att lägga ut tankeled som väl för honom är självskrivna, men alls inte för en läsare som saknar samma insikt i de ämnen som han tar upp till behandling.

Vad vi får oss till livs när vi läser Myrstigar är en intrikat överblick rörande associationssamband i antiken mellan det lästa och det skrivna respektive uttryck för desamma i poesi och metaforik. 

* * *

Det blir tydligt att den syn som fanns på läsning i relation till det skrivna var annorlunda än hur vi i allmänhet tänker kring ämnet i dag. Att läsa var att göra sig själv till ett instrument för den som skrivit och därmed nedlagt — begravt — sin röst i texten. 

Läsaren, och vi talar då främst om högläsning, ställer sig till förfogande för den som formulerat orden, varvid under antiken en explicit parallell uppstår med den antika pederastin. Svenbro visar hur denna koppling finns i den antika föreställningsvärlden, och kontrasterar den mot förändringen som Sokrates i Platons skrifter åstadkommer när han förändrar synen på en sådan relation mellan författaren och läsaren. 

Sokrates skrev som bekant inte själv, men hans kyska handlingssätt visavi en ung man som älskar honom illustrerar hur hans efterföljare förmås röra sig bort från detta att författaren är den aktive och läsaren blott ett instrument för författarens intentioner. Läsaren blir inte enbart ett instrument som återskapar den ursprungliga rösten, utan någon som verkligen förstår vad som skrivits och därmed också får förmågan att försvara, att hjälpa det skrivna.

Och Svenbro poängterar vidare att förutsättningen för att Platon, till skillnad från Sokrates, lämnade skrifter efter sig, var att dessa stannade inom Akademin, där han kunde räkna med att de blev förstådda på rätt sätt, och inte bara instrumentellt upplästes.

* * *

Läsning var således inte nödvändigtvis något som förknippades med frihet i den antika, grekiska världen; läsning var en funktion för dem som gjorde sig själv till medel för någon annan. Läsningen kunde med fördel utföras av en slav, medan skrivandet däremot var en mer aktad handling. Skrivaren, formulerar Svenbro, ”gör vad en grekisk fri man bör göra: styra, äga, kontrollera.”

Emellertid förblir skriften som sådan inte — som i andra kulturer — något gudagivet. Skriften, förstår jag det som, är i själva verket något lägre än talet, som är språkets naturliga uttrycksform. Bokstaven är död när den inte uttalas. Skriften begraver talet och läsandet återupplivar det.

Själva återupplivandet av talet får ett intressant uttryck i gravskrifter, som Svenbro särskilt uppehåller sig vid i en essä. Han påpekar därvid att den grekiska odödlighetstanken främst tog sig uttryck via två kanaler: en biologisk, och en uppburen av ryktet. 

Den biologiska odödligheten består i att man förökar sig och barnen bär sina förfäders drag, gärna kompletterat genom att barnet får ett namn som minner om dess förälder eller förfäder. Den ryktesburna odödligheten är förknippad med att minnet av en själv fortlever bland människorna. 

Inskriptioner på gravstenar kan hjälpa till att åstadkomma detta senare; särskilt som att den som läste en inskription på en antik gravsten läste den just högt, och därmed rent ljudmässigt återkallar något av den där begravde till de levandes värld.

Svenbro skriver särskilt om inskriptioner på barngravar och reflekterar kring hur barnets föräldrar genom barnets död berövades det som jag här kallar den biologiska odödligheten, men genom inskriptionen som markerar platsen för en grav förevigas både den som är död och den som mist någon i döden. Den döde blir kvar bland de levande genom att hans eller hennes namn uttalas.

* * *

Svenbro citerar generöst och förser gärna de ord och begrepp som han tar upp till behandling med dess grekiska lydelse. Stundom leder resonemangen till vad som först förefaller vara ganska halsbrytande slutsatser, men som likväl, när det språkliga pusslet lagts ut för läsaren, likväl förefaller möjligt eller rentav sannolikt. 

Jag kommer på mig själv med gå från tveksam till övertygad under loppet av några sidor. Svenbro lägger belägg vid belägg och koppling vid koppling tills en helhet ligger där färdig, omöjlig att avfärda. 

Så sker till exempel i essän som tar sitt avstamp i den antika fabeln om cikadan och myrorna, hos oss oftare känd som syrsan och myrorna, där cikadan spelar hela sommaren medan myrorna samlar mat, och så när vintern kommer står cikadan utan mat och tvingas be myrorna om hjälp, som då blott uttrycker att cikadan väl får fortsätta dansa. 

Svenbro ger denna fabel, som kan synas så snusförnuftigt moralistisk, en helt ny innebörd, i det att han visar hur cikadan i kultursfären fungerade som symbol för talet och sången och myrorna för skriften. Därmed öppnas fabeln upp för helt andra tolkningar än de som för oss nog ligger närmare till hands. 

* * *

Myrstigar är en fängslande bok som för oss rakt in i det antika Greklands kultur- och tankevärld och Svenbro visar hur våra egna föreställningar och associationer ibland är helt annorlunda än de föreställningar och associationer som en gång rådde då och där. Visst är Svenbros lärdom nästan bedövande, men tack vare hans utmärkta sätt att ta läsaren vid handen genom sina resonemang känner man sig likväl trygg boken igenom; man lämnas inte på efterkälken.
– – –
Jesper Svenbro, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital.