måndag 18 oktober 2021

Bokrecension: Sammanfattning av sönderfallet | E. M. Cioran

Sammanfattning av sönderfallet (fr, Précis de décomposition) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1949. 

Jag har läst verket i en svensk översättning av Nikanor Teratologen, som utkom 2013. Denna upplaga innehåller också ett efterord av Sven André.

* * *

Cioran för ett uppgivenhetens krig mot tillvaron, livet, meningsfullheten, illusionerna, människorna. Genom ett prunkande språk hugger han gång på gång in på det som folk håller kärast eller kanske rentav oundgängligt för ett drägligt liv. Han menar att det allt är tomt, och endast upprätthålls som skydd mot den intighet som ligger under allting, en intighet mot vilken allt stupar.

Man kunde tro att det är nedbrytande läsning att ta del av. Det är det inte. Det är istället befriande och renande. Ett konsekvent nedsablande av allt som väcker förhoppningar kan också det fungera tröstande, enligt modellen: allt är meningslöst, så vad spelar då något för roll?

Enligt Cioran underkastar sig människan i allmänhet någon form av idé, något som bär henne, vare sig det nu rör sig om en ideologi eller den form av ideologi som vi kallar religion. Dessa ting ger ett sken av att överbrygga tomheten, men de motiverar också handling, också våldsamma handlingar.

"Den som tror på sin sanning – de enda som lämnar något avtryck i människornas minne – lämnar efter sig en jord beströdd med kadaver."

Mot detta sätter Cioran sin antifilosofi, sin icke-handling, sitt bejakande av en nihilism utan alla dogmer. Han attackerar dem som tror på en sanning, men också dem som bär på livslögner, som likväl är livsnödvändiga för att kunna existera. Självmordet framstår som ett gediget alternativ i en sådan tillvaro, men Cioran skjuter det framför sig som bara ännu en handling.

"Överflödet av lösningar vad gäller existensens olika aspekter motsvaras av deras meningslöshet."

Hans är den ultimata skepticismen, som ifrågasätter de enskilda orden likväl som utbyggda tankekonstruktioner.

"Man byter idéer som man byter slipsar; för varje idé, varje kriterium, kommer utifrån, från tidens yttre former och tillfälligheter."

Det är lockande att bara anföra citat efter citat ur Ciorans prosapoetiska text. Ofta är han mycket träffsäker, men man kan inte läsa för många av de textstycken som boken består av utan att en viss mättnad infinner sig: mättnad på både budskapet, och på det ibland påtagligt överlastade språket, som ständigt med nya förolämpningar och degraderingar uttrycker äckel inför tillvaron och människorna.

* * *

Vad ska man då ta sig till med en tänkare som Cioran? — Man bör lyssna. 

De profeter han så intensivt hatade bär han själv drag av, såsom antiprofet. Det bör gynna den medvetna, mogna människan att reflektera över den avgrund som på alla håll stirrar mot en, där man står i den innevarande stunden. 

Det bör gynna den reflekterande, rationella människan, att se rakt igenom vackra ord och meningar – och se dess egenskaper av kulisser som skyler tomheten. 

Ja, det bör gynna den förtvivlade, förlorade människan, att erfara att situationen kanske på det stora hela är förtvivlad – om målet är att skapa något som är verkligt hållbart mot meningslösheten. Det kan nog finnas en vila också i den existentiella tomheten, runt filosofins och ideologiernas kadaver. Också där går det uppenbarligen att leva, kanske tack vare, tycks Cioran mena, att det finns vägar från livet.

"Människan börjar varje dag om på nytt, trots allt hon vet, i motsättning till allt hon vet."

* * *

Cioran skriver en trollbindande prosa som skrider över i poesi. Det ordens bedrägeri som han tycks varna för kan han själv använda sig av till mästerskap, i det att han låter orden tjänstgöra som förruttnelsens angreppsformationer mot allt uppbyggt, konstruerat och antaget.

Detta slag, när vi låter det utkämpas inom oss, gör oss mer erfarna, något nyktrare. Och efteråt, ja, då kan vi kanske rentav skratta åt existensens själva absurditet.
– – –
E. M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord Sven André.  Formgivning, sättning Johan Hammarström. Umeå: Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2013. 359 sidor.

söndag 10 oktober 2021

Bokrecension: A Guide to the Good Life | William B. Irvine

A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy är skriven av William B. Irvine (f. 1952), professor i filosofi vid Wright State University. Boken utkom 2009.

* * *

William B. Irvine presenterar i A Guide to the Good Life en mild, modern stoicism, fokuserad på dess etiska sida, det vill säga, på den sida som rekommenderar hur man handlar för att nå det goda livet, sinnesro och stoisk glädje. 

Irvines stoicism är en uppdatering av den gamla stoicismen. Det är fråga en praktisk livsfilosofi som avser förse utövaren med en högre grad av sinnesro genom vissa psykologiska metoder som ska minska eller utesluta negativa känsloströmningar hos utövaren. Han följer den romerska stoicismens tradition, som lade mer emfas på sinnesro, snarare än den grekiska stoicismen, som lade mer emfas på dygden, även om de två komponenterna påverkar varandra.

Irvine är själv stoiker och ser sig som en lärare som i boken presenterar stoicismen för nyfikna. Han använder sig mycket av sitt eget liv för att illustrera poänger, men hänvisar också mycket ofta till de stora, kända stoikerna: Seneca, Musonius Rufus, Epiktetos och Marcus Aurelius. Där han anser det rimligt uppdaterar han de stoiska hållningarna: han kan till exempel inte acceptera att Zeus skapade människorna eller att det finns ett särskilt inbyggt syfte med människans tillblivelse: Irvines stoicism vilar på evolutionsbiologi och psykologi. 

Vad jag kan sakna hos Irvine är mer ingående beskrivningar av stoicismen som idétradition. Boken fokuserar mycket starkt på stoiska metoder för att leva ett gott liv, men förbiser stoisk teori och ideologi.

Men givande läsning är det ändå fråga om. Man blir övertygad om att idéströmningen och dess praktiska tillämpningar fungerar som livsfilosofi för Irvine själv. Den hjälper honom och skänker honom mening. Och han skriver om den vältaligt, rakt och utan onödiga eufemismer, exempelvis när han behandlar självmordet som acceptabel och ibland föredragen stoisk sed.

Möjligen kan hans ofta personliga exempel på tillämpningar av stoiska metoder ibland förefalla en smula banala. Stoicismens kraft kan nog illustreras på andra föremål än författarens förmåga att uthärda tennismatcher eller tävlingar i rodd, även om exemplen är pedagogiska. Likväl fjärmar det de stoiska metodernas förmåga att rå på svårare tillstånd av ångest, livsleda och känslor av meningslöshet, som jun inte nödvändigtvis behöver vara patologiska, bara djupt mänskliga.

* * *

Några av de metoder eller tanketekniker som Irvine presenterar som stoiska kan anföras. 

Främst bland dem är negativ visualisering, som ha ofta återkommer till. 

Metoden går ut på att man föreställer sig att man mister någonting som man har, i avsikt att mer värdesätta det. Detta skall fungera både som en broms på begäret att ha nytt och annat än det man har, och som en psykologisk förberedelse på att man kanske en dag faktiskt kommer att mista det man har omkring sig – och dem man har omkring sig.

Irvine skriver:

"In engaging in negative visualization, we think of the ways our situation could be worse, and our goal in doing so is to make us value whatever we have."

En annan metod är den dualistiska dikotomin. Den stammar från Epiktetos, som menade att allt står antingen under vår kontroll eller utom vår kontroll. Den vise urskiljer vad som är vad och avstår från bekymmer rörande det han ändå inte kan kontrollera. Tanken är att det är dåraktigt att oroa sig över sånt som man ändå inte har något inflytande över.

Irvine modifierar denna dikotomi genom att införa ett tredje alternativ: sådant som vi har viss men inte total kontroll över. I dessa lägen är det rimligt, menar han, att internalisera sina mål: att ha som sitt mål att göra sitt bästa. Fastän slutresultatet i en given situation kan bli annat än det önskade, kan man då ändå nå målet att ha gjort så gott man kunnat under omständigheterna.

Irvine tillskriver stoikerna och Epiktetos denna hållning med det tredje kontrollalternativet där man bör internalisera sina mål (han sätter det under rubriken "Epictetus's Advice" i en tabell). Det är väl högst osäkert om en sådan epiktetisk tillskrivning har stöd i källorna, hur rimlig modifieringen än kan förefalla.

Vad gäller fatalismen gör Irvine också en intressant modifiering. Han menar att vi skall vara fatalistiska beträffande det förflutna och det innevarande ögonblicket: ingetdera av dem kan vi påverka och därför bör de inte bekymra oss. Däremot kan framtiden påverkas. 

Jag vill sätta ett reservation i marginalen också där kring huruvida de gamla stoikerna hade uteslutit framtiden från fatalismens nät.

Men så är detta också stoicism enligt Irvine. Det är hans tillämpning av en mer än tvåtusen år gammal filosofi till en helt annan tid än den under vilken den uppstod i. Likväl är många av de praktiska råd han ger både baserade i traditionen och tillämpliga i dag.

Som att vara noga med vilka vi blir vänner med. Inse hur oviktiga de saker vi irriterar oss över är genom att sätta dem i ett större perspektiv. Hellre svara på en förolämpning med tystnad eller självironisk humor än med en ny förolämpning. Vara nöjd med de levnadsomständigheter man befinner sig i. Inte se sig själv som ett offer. Och så vidare.

* * *

Det finns en uppenbar risk med böcker av detta slag, nämligen att de blir bara ännu ett tillskott till en flödande flod av mer eller mindre kvasipsykologiska självhjälpsböcker. Irvines bok har lite smak av detta. 

Vad läsaren får med sig är främst en verktygslåda med ett antal psykologiska knep — som möjligen fungerar. Vad jag saknar är fler djupdykningar i stoisk teori, själva den stoiska föreställningsvärlden, samt förklaringar och tillämpningar av de andra grenarna av stoisk lära: förutom etiken även fysiken och logiken. Jag saknar en mer omfattande intellektuell analys och genomgång av den stoiska idétraditionen.

Som det är nu blir Irvines framställning av stoicismen väl lättmjölksartad. Även lättmjölk är nog så närande, men en måltid får för min del gärna bestå av något mer.
– – –
William B. Irvine, A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy. New York: Oxford University Press, 2009. 314 sidor.

onsdag 29 september 2021

Bokrecension: How to be a Stoic | Massimo Pigliucci

How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living är skriven av Massimo Pigliucci (f. 1964), professor i filosofi vid City College of New York.

* * *

Har du någon gång haft förmånen att sitta på ett seminarium, där samtalet leds av en lärare som verkligen brinner för sitt ämne på ett personligt sätt, och där han eller hon efter en stund glömmer av klassrumssituationen och bara börjar berätta om sitt ämnesfält, engagerat och med passion? 

— Nå, lite så är upplevelsen att läsa Massimo Pigliuccis How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living.

Det är uppenbart att stoicismen är en livsfilosofi som betyder mycket för honom, att hans varelse kommit att sluta sig till den, och att han är en utövare av dess metoder. Inte minst eftersom han gärna använder situationer ur sitt vardagsliv för att illustrera poänger boken igenom, och det på ett så naturligt sätt, att det sömlöst förs samman med rön från naturvetenskapen eller filologin eller vad det nu kan vara.

Massimo Pigliucci är en vetenskapsman, väl så mycket vetenskapsman som man kan vara. 

Han har  doktorsexamina både i evolutionsbiologi och filosofi. För tillfället är han professor vid City College of New York. Därför förvånar det föga, att hans version av stoicismen följer vetenskapliga rön, och där äldre stoiska uppfattningar kommer i konflikt med vad vetenskapen senare kommit fram till, där är det stoicismen som får anpassa sig – och det gör den, åtminstone såvitt jag förstår Pigliucci, utan några större problem: den elasticiteten har den över tvåtusen år gamla tankeströmningen. Stoicismen är helt enkelt uppdateringsbar utan att därmed riskera att förlora sin identitet.

"In a world of fundamentalism and hardheaded doctrines, it is refreshing to embrace a wordview that is inherently open to revision."

Hela boken blir till en bildad betraktelse kring hur stoicismen fungerar – fungerar än i dag. Pigliucci fokuserar då inte minst på dess pragmatiska inställning till målet – att nå ett gott, lyckligt liv (eudaimonia), utan att för den sakens skull låta stoicismen plockas isär i sina beståndsdelar, så att bara en verktygslåda med psykologiska knep återstår. Helheten behålls. 

Pigliucci skriver:

"Although other components of the Stoic system are important, by far the distinguishing feature of Stoicism is its practicality: it began in the guise of, and has always been understood as, a quest for a happy and meaningful life."

* * *

Författaren påpekar hur nutida stoiker ofta graviterar mot någon av de tre stora antika stoiker, vars skrifter i betydande utsträckning finns kvar: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius. 

För hans egen del är det Epiktetos som intar den ledande positionen, och en stor del av boken fungerar som ett slags diskussioner med honom, där filosofens svar kommer ur hans skrifter, medan frågorna och invändningarna kommer från Pigliucci.

Ur boken destillerar jag några stoiska hållningar, som också fungerar i nutiden.

  • Dygden är det enda goda. Allt annat är föredragna eller icke föredragna externaliteter.
  • Skilj mellan det vi kan kontrollera och det vi inte kan kontrollera.
  • Se rationellt på vad som händer.
  • Lev efter naturen.
  • Människor gör onda saker av okunskap.

Några förklaringar kan vara på sin plats. 

Ordet "dygd" är ju svårt belastat numera, och man tänker sig något torrt och tråkigt. Pigliucci vill återföra det till sin antika betydelse, som något som har inte direkt med moralism att göra, men mer med ”utmärkthet”, en strävan efter att i sitt handlande vara utmärkt, särskilt kanske utifrån de dygder stoikerna erkände: vishet, självbehärskning, mod, rättvisa. 

Endast detta strävande, efter dygden, är obetingat gott, allting annat är antingen ovidkommande eller gott och ont i relativ betydelse, eller något man kan föredra eller inte föredra, men i grunden av långt mindre värde än dygden. 

I en konflikt mellan att riskera din dygd, själva dina önskade och inom stoicismen eftersträvade karaktärsdrag, och att agera mot bättre vetande, så bör du alltid välja dygdens sida och inte så att säga sälja din själ.

När det gäller den epiktetiska dikotomin rörande kontroll handlar det om att inse vad som ligger i vår makt att påverka (till exempel våra reaktioner) och vad som inte ligger i vår makt att påverka (till exempel att vi drabbas av vissa sjukdomar). Den vise fokuserar sin energi på det vi faktiskt kan göra något åt, och vill låta det som ligger utom vår kontroll lämna oss oberörda, eller åtminstone inte förstörda. Stoikern försöker undvika att oroa sig över det man ändå inte kan göra något åt, till exempel det förflutna, eller att andra människor beter sig illa mot en.

Pigliucci betonar också mycket starkt vikten av att se på vad som händer oss rationellt, och därmed inte låta våra intryck eller reaktioner löpa iväg med oss. Det kan vara värt att ta ett steg tillbaka, försöka att analysera det som hänt rent faktamässigt, och undvika att lägga in en bedömning. 

Så: Din bil startade inte i morse: ta ett steg tillbaka, minns att bilar krånglar, och att därmed också din bil kan krångla. Det beror inte på att bilen är dum. Rationellt sett kan du antingen försöka laga bilen, ta den till en verkstad eller kanske bara låta den stå till du har mer tid att engagera dig i den. Att du blir förkrossad över att du riskerar att komma försent till arbetet eller att dina planer blev störda hjälper dig inte. Ja, kanske kan den rationella synen på saker och ting ur ett stoiskt perspektiv applicerat på en vardagshändelse förstås så.

Att leva efter naturen är ett begrepp som jag anser Pigliucci har lite svårare att koncist hålla ihop. Men i hans förståelse av den klassiska stoiska formuleringen handlar det om att hysa en förståelse för naturen som rationellt system och människan som till sin natur ett rationellt djur, och att alltså vara öppen för vetenskaplighet och ett rationellt förhållningssätt till omvärlden, till skillnad från att låta ett djurlikt instinktsstyrt reaktionsmönster styra dig.

Vad gäller att människor gör onda saker av okunskap kan det nog vara en särdeles kontroversiell hållning. Men också detta bör förstås på rätt sätt, nämligen att alla människor strävar efter att göra vad som är gott utifrån deras föreställningar. Detta är inte nödvändigtvis vad som är gott för andra eller gott utifrån ett samhälleligt perspektiv eller ens för en själv. 

Också här är det således av vikt, kunde en stoiker säga, att ta ett steg tillbaka och utvärdera om det man gör är gott enbart för att vi intalar oss det, eller för att det faktiskt är gott på ett mer generellt plan.

Tjuven stjäl för att det för honom är gott att få den egendom han tillskansar sig. Men om tjuven förmås ändra sina föreställningar om vad som är gott, kanske stölden inte längre framstår som en lämplig handling. Kanske kan man uttolka det så. Som Pigliucci är inne på: det kan vara vettigt att se på den som gör onda saker som att han har fel, snarare än som att han är ond. 

Naturligtvis kan en sådan här fråga kompliceras oerhört, men grundtanken, som jag förstår den av boken, är ändå att människor handlar utifrån vad de uppfattar är gott, men den uppfattningen är inte nödvändigtvis rimlig eller rationell ur ett större perspektiv.

* * *

Jag tror att Pigliucci ringar in något viktigt, när han skriver:

"If there is anything that Stoicism trains people to do it is to monitor their own reactions and reflect critically on how they percieve and interpret the world."

Gott så, vill jag säga, gott så. 

How to be a Stoic är inte en handbok med definitioner över vad stoicismen är, inte heller en vägkarta till målet stoicism. Istället är boken ett samtal kring vad stoicismen innebär och kan innebära för en människa under 2000-talet. Den är praktiskt inriktad, och har därtill försetts med tolv stoiska övningar. 

För mig, som just nu utforskar stoicismen, blir det djupt fascinerande hur en mycket gammal livsfilosofi faktiskt visar sig kunna bära människor än i dag, och det oavsett deras förutsättningar. Pigliucci skriver intagande:

"The Stoics made a eudamonic life a reachable goal for everyone, regardless of social status, financial resources, physical health, or degree of attractivness."

Jag uppfattar stoicismen i denna tappning inte som någonting att i första hand nå fram till, utan som en väg att vandra, för att under vandringen ha en tillvaro präglad av lycka och sinnesro, där du är beredd på att vägen inte alltid kommer att vara lätt, men där du också får veta var du kan få kraft att orka också de besvärliga sträckorna. 

Pigliucci är noga med att påpeka att stoicismen inte är en ”silver bullet”, inte en ”magic wand”, det är inte en universalmedicin som läker alla sår och fixar alla problem. Men det är en funktionell hållning, som i bästa fall nog kan ge dig mer av ett liv präglat av – sinnesro.
– – –
Massimo Pigliucci, How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living. London: Rider, 2017. 277 sidor.

onsdag 22 september 2021

Bokrecension: Stoicism | Brad Inwood

Stoicism. A Very Short Introduction är skriven av Brad Inwood (f. 1953), professor i filosofi och klassisk litteratur. 

Boken utkom 2018 som nummer 570 i serien "A Very Short Introduction".

* * *

Stoicismen som aktiv och levande livsåskådning eller filosofi ebbade ut under senare delen av antiken. Den återupptäcktes under renässansen, och har på de allra senaste åren återigen väckts till liv som ett inspirerande sätt att se på världen och sig själv, inte minst i USA, där den moderna stoicismen genererar böcker, bloggar och podcasts. 

Men stoicismen är inte ett enhetligt fenomen, och vad man menar när man talar om den kan variera. 

Det blir ytterligt tydligt när man läser Brad Inwoods översikt Stoicism i den utmärkta bokserien "A Very Short Introduction". Trots att boken förvisso är översiktlig – det är ju själva idén med dessa introduktioner – är den inte grund. 

Inwood pekar till exempel på de skillnader som finns mellan antik stoicism och modern stoicism, liksom mellan stor och minimalistisk stoicism. 

Den nutida stoicismen tenderar att fokusera mycket starkt på ett av de tre element som den ursprungliga stoicismen vilade på: fysiken, logiken och etiken, där den senare är det man numera oftast tagit fasta på. Det är inte konstigt, eftersom fokuset på denna del kan upplevas vara särskilt tydlig i de stora antika, stoiska verk som överlevt till nutiden: texter av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. 

Inwood betonar dock, att stoicismen i antik tid för de flesta företrädare var något av en alltomfattande världsförklaring. Även om det redan då var en spretig idéflora som seglade under samma flagga. 

Det fanns de som mer fokuserade på den stora stoicismen, det vill säga stoicismen som världsförklaring, men också de som fokuserade mer på minimalistisk stoicism, det vill säga stoicismen främst som en guide för det personliga handlandet, vägen till ett gott liv: etiken, här alltså inte fattad snävt och uteslutande som moralfrågor, utan hela livshållningen och psykologin bakom stoicismen, om man så vill.

Men Inwood demonstrerar hur överflyglande varandra de olika delarna av stoicismen ofta var, så att det ena harmonierade med det andra och det tredje. Fysiken pekar bland annat på hur människan kan leva enligt naturen, logiken bland annat hur hon kan tänka rationellt, etiken bland annat hur detta kan omsättas i det personliga agerandet, i dygd, i tänkande.

Jag ska inte låtsas att jag hänger med i de skarpsinniga filosofisk-logiska slutledningarna som Inwood presenterar, eller vad egentligen den stoiska fysikens världsbild innebar, men det blir likväl uppenbart att den gamla tidens stoicism stod i framkant med den tidens vetande. 

Därmed menar Inwood att detsamma borde vara rimligt också för en nutida stoicism: att den kan överge det föråldrade i lärorna, och återigen ställa sig i de vetenskapliga rönens framkant, och genom dem inse vad det innebär att leva i enlighet med naturen, i enlighet med vår tillvaros villkor.

Inwood skriver också en hel del om hur stoicismen hänger samman med inte minst platonismen, vars idévärld de avvisade. 

Men liksom hos Platon och platonikerna hålls Sokrates fram som ett ideal. — Ja, för många stoiker är väl han en av de få sant visa människorna, en som har uppnått målet med att vara människa. Och hela uppdelningen av sin filosofi i logik, fysik och etik tog de, berättar Inwood, från platonisten Xenofon. Med Platon instämmer stoikerna dessutom i att det finns fyra huvddygder: rättvisa, mod, vishet och självkontroll.

* * *

Vi lär oss av Stoicism att stoicismen inte nödvändigtvis behöver degraderas till en samling psykologiska quick-fixes, utan uppenbarligen har fungerat och rimligen ännu kan fungera som en givande livshållning. 

Visst hittar man inom stoicismen läror, men inte finns det något råd eller något prästerskap som bestämmer vad man måste tro på för att ta till sig av denna livshållning, bli en del av den så att säga stoiska gemenskapen. Man behöver inte acceptera att den fysiska världen ytterst består av eld, jord, vatten och luft eller ens att det finns en välvillig styrande kraft i universum för att stoicismen skall fungera som övergripande filosofi.

För egen del är jag nu ute på en upptäcktsfärd. 

Förr såg jag stoicismen som olidligt torr och träartad. Men kanske har jag mognat: nu ser jag på punkt efter punkt, allteftersom jag tror mig åtminstone ana något av vad stoicismen kan göra med en människa på det personliga planet, att tankeströmningen är allt annat än torr och träig. Tvärtom finns det något kraftfullt dynamiskt i de processer den kan dra igång och vidmakthålla i det egna sinnet, och jag tror att den faktiskt kan leda till ett bättre liv, även om man fåfängt försöker bli en sant vis, en sant dygdig person i stoisk mening.

* * *

Stoicism. A Very Short Introduction är koncist skriven och kombinerar en personlig ton med akademisk tydlighet och oräddhet för att bli en aning komplex. För den som vill gräva lite under ytan på stoicismen, bortom slagord och vulgärtolkningar, kan Stoicism bli upplysande läsning, särskilt beträffande dess ursprungliga idéer.
– – –
Brad Inwood: Stoicism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2018. 118 sidor.

lördag 18 september 2021

Bokrecension: Okända fakta och udda historier om första världskriget | Niclas Hermansson

Tysk krigsfånge ledsagas av brittisk soldat.
Foto: National Library of Scotland / Flickr. (Beskuren).

Okända fakta och udda historier om första världskriget är skriven av läraren Niclas Hermansson (f.1974). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2021.

* * *

Hur mycket vi än läser om krig, vågar jag tro att vi som förskonats från att faktiskt uppleva dem omöjligt kan inse vad det innebär att utsättas för dem. Inte minst torde det gälla ett så generationsdefinierande och industriellt krig som första världskriget — som praktiskt taget slukade människoliv i flera år.

Men kanhända är det möjligt att ana något brottstycke av krigets brutalitet genom en bok som Niclas Hermanssons Okända fakta och udda historier om första världskriget, hur svåra siffrorna än är att greppa, som möjligheten att uppskattningsvis i genomsnitt ett tusen granater träffade varje kvadratmeter av slagfältet vid Verdun.

Hermansson skriver om första världskriget utifrån ett anekdotiskt perspektiv, och då anekdoter som inte är mer allmänt kända. Händelserna eller fenomenen som Hermansson berättar om har kategoriserats utifrån följande rubriker: "Människorna", "Uppfinningarna", "Drabbningarna", "Trupperna", "Händelserna", "Offren" och "Förstörelsen". 

Vi lär oss om till exempel J.R.R. Tolkiens erfarenhet av skyttegravarna, om vitmossans medicinska betydelse som inslag i bandage, om kampen mellan ett fåtal skepp av olika nationer på afrikanska Tanganyikasjön, om U.S.S. Cyclops spårlösa försvinnande på Atlanten, om posttraumatiskt stressyndrom (granatchock) – och om mycket mer.

* * *

Den svenska som Niclas Hermansson skriver är tillgänglig och väldisponerad. Möjligen är den anlupen med en viss stilistisk upprepningstendens. En ytterligare korrekturläsning kunde säkert strama åt texten ytterligare. Pedagogiska jämförelser i texten som sätter väldiga siffror i proportion röjer författarens profession som lärare. Men kanhända kan en del av de reflexioner som Hermansson formulerar rörande de historiska händelserna uppfattas som en aning snusförnuftiga. 

Det är förtjänstfullt att Hermansson är noga med att ange när olika källor har olika uppgifter. Det hade varit ytterligare behjälpligt för läsaren om till exempel varje kapitel försetts med källförteckning eller hänvisningar till de viktigaste källorna, även om jag begriper att det populärvetenskapliga anslaget då enligt någon möjligen ansetts tyngas ned. Det ska dock sägas att det finns en litteraturlista mot slutet av boken som kan tjänstgöra som ingång till vidare läsning.

Okända fakta och udda historier om första världskriget är en både intressant och viktig bok, som aktualiserar det komplexa första världskriget för en svensk publik, en publik som annars mest möter historieskrivning om andra världskriget. — Ja, det senare kriget riskerar väl ibland rentav att skymma det förra något för vår blick, trots att båda är av så avgörande betydelse för förra seklets likväl som det nuvarandes vidare historia.
– – –
Niclas Hermansson, Okända fakta och udda historier om första världskriget. Lund: Historiska Media, 2021, 231 sidor.

söndag 5 september 2021

Bokrecension: Då | K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop

Gränsvakt. Ur Försvarsstabens personalavdelnings Varför står jag här (1942)

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är skriven av Carl-Adam Nycop (1909–2006). Fotografierna har tagits av K. W. Gullers (1916–1998). Boken utkom första gången 1974. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

År 1974, när första upplagan av Då. Våra beredskapsår 1939–1945 kom ut, hade det bara gått tjugonio år sedan krigsslutet. Kriget var för den tidens läsare inte avlägsnare än vad året 1992 är för oss i dag. Därmed torde boken ha fungerat som en påminnelse för dem som upplevt beredskapstiden om hur det verkligen var, liksom en introduktion till ämnet för dem som var för unga för att själva ha upplevt det.

Nu är det sjuttiosex år sedan andra världskriget tog slut, och det är långt ifrån lika vanligt som 1974 att vi har levande minnen kvar av beredskapsåren. — Inte minst därför, att de som har egna minnen har blivit färre, fyller boken en viktig funktion för oss, sentida läsare: genom verkets exposé över åren och företeelserna kommer vi lite närmare en tid som våra föräldrar eller kanske far- och morföräldrar upplevde och genomlevde.

Det handlar om ransonseringskort, om sportprofiler, om transiteringståg, om mörkläggning, om produktion, arbete, industri, jordbruk. Det handlar om mobilisering och hemvärn. Om starka opinionsröster och om censur. Om cykelsemestrar och nöjesliv. Om att var beredd och om att vara försiktig.

Formatet är en så kallad ”bokfilm”, en idé som byggde på stort uppslagna bilder med förklarande texter, här kompletterade även med fördjupningskapitel. Men bilderna är helt centrala: ofta ganska vardagliga sådana, som ska ge en känsla för det vardagliga livet, även om fotografierna är tagna vid exceptionella tillfällen: en soldat vakande i ett snövärn, livet på logementet, en man med en plog dragen av två hästar, kung Gustaf V på jakttur i skogen.

* * *

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 ger ett starkt intryck av den svenska neutralitetens ömtålighet: hur man försökte att balansera, men alltid hade övervikt åt det ena eller andra hållet; åt tyskarna i början av kriget, åt de allierade mot senare delen av kriget. 

Ja, neutraliteten och den vanskliga balansgången höll Sverige utanför kriget, med eftergifter här och var, men det kan inte alltid ha varit lätt att se de kämpande finnarna eller norrmännen eller de ockuperade danskarna i ögonen utifrån denna position, hur redo vi än stod med skarpladdade vapen utmed gränserna, redo att försvara neutraliteten både mot övergrepp från diktaturerna och demokratierna. 

Genom decenniernas avstånd kan vi ge vår fulla beundran åt folk som Torgny Segerstedt, som talade ur skägget i sina spalter. Den beundran är han mer än värd. Men låt oss för all del inte vara anakronistiska och glömma vad som motiverade de som motarbetade folk av Segerstedts kaliber: man ville till varje pris undvika möjligheten av ett stridande, blödande och omsider ockuperat svenskt rike.

* * *

Författare till texterna i  Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är journalisten Carl-Adam Nycop, fotografierna är tagna av K. W. Gullers. 

Tillsammans ger texterna och fotografierna utmärkta bilder av atmosfären i Sverige under de dramatiska åren 1939–1945, då kriget fanns alldeles i närheten, men då också liv fortsatte levas som vanligt, så långt det var möjligt, i beredskap, brist och bemödanden, i ansträngningar som trots allt måste varit mycket mindre än de som drabbade länder alldeles i närheten.
– – –
K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop, Då. Våra beredskapsår 1939–1945. Höganäs: Bra Böcker, 1975. Utan sidnumrering.

fredag 20 augusti 2021

Bokrecension: Också ett liv | Sven Aurén

Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942 är skriven av Sven Aurén (1906–1985). Boken utkom 1973.

* * *

Aftonbladets yngste reporter Sven Aurén satt sommaren 1933 i gamla rikskansliet i Berlin. Han satt utanför en stor mahognydörr. Bredvid honom sitter hans ciceron, riksrådet Boggs, och äter en medhavd smörgås. Plötsligt står den unge Aurén framför Tysklands nye rikskansler Adolf Hitler, en man i blå kavajkostym, avspänd och lugn. 

Det var med honom den svenske journalisten hade beviljats en intervju. Aurén ansåg Hitler annorlunda än karikatyrerna.

"Han föreföll mig som en ganska typisk tysk av den effektiva, säkra och hårda sorten."

Hitler gestikulerade och pratade om den tyska socialdemokratins korruption och undergång och nationalsocialismens uppgång. Avslutningsvis hälsade Hitler med nazisthälsning och det hela var över.

Att Aurén den dagen träffat en notorisk man stod nog klart för honom, men ingen kunde rimligen ana omfattningen av den notorietet som skulle komma att vidhäfta den tyske ledaren allteftersom tiden gick och allteftersom den tyska nazismens blodtörstighet blev känd.

Detta blev Auréns enda intervju med Adolf Hitler. Han skulle se honom vid fler tillfällen. Bland annat på ett riksdagssammanträde.

"... i talarstolen en helt annan man än den, som tagit emot mig på rikskansliet: likblek, uppjagad, med stel blick." 

Om Hitlers tal i allmänhet skriver Aurén också:

"Ordvalet och tonfallen, hånen och hatet, kloakdoften – anrättningen kunde inte varit mera vulgär. Inga medel var för grova."

Han frågar sig hur alltsammans kunde accepteras i så breda lager, och konstaterar: "De motstridiga förklaringarna och analyserna kan fylla ett bibliotek."

* * *

Sven Aurén fokuserar i denna volym på hågkomster från tidsperioden 1932–1942. Han besparar oss i stort minnen av mer privat slag, och följer istället två andra linjer: dels får vi en allmän redogörelse för världshistorien under den aktuella perioden och dels får vi specifika minnesbilder från hans många möten med både människor och platser. 

Intressantast är givetvis de specifika minnesbilderna, som utgör unika vittnesbörd, även om de nedtecknats långt i efterhand. Till dem hör det första mötet med Hitler som refererats ovan. Det kan synas vara av kuriosaslag, men påminner om att Hitler långt ifrån alltid uppfattades som en skrikande teaterfigur, vars svarta ögon hypnotiserade var och en som han råkade se på.

Ett annat möte med en högt uppsatt nazist hade Aurén 1940. 

En av Tyskland arrangerad resa från Berlin till Paris och åter igen för arton svenska journalister avslutades med att det utvalda sällskapet fick träffa Joseph Goebbels. Han tog emot i sitt arbetsrum och han gjorde vad det verkar ett avgjort obehagligt intryck på Aurén: 

".. de stickande ögonen förde tankarna mot en ödla". 

Goebbels pratar om de tyska framgångarna och frågar en av de närvarande svenskarna vad han tror om utgången av kriget. När denne svarar "Ungefär fifty–fifty" utlåter propagandaministern sitt omdöme om mannen, som visst gick ut på att den svarande var en idiot som svenska journalistkåren gott kunde vara utan. 

Det möjliga syftet med resan, att visa den tyska överlägsenheten, hade möjligen inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

* * *

Många fler berättelser ryms i Också ett liv. Aurén är närvarande i norska Nybergsund, när norske kungen och kronprinsen får fly för tyska jaktplan. Han är också med på en konvoj med brittiska fartyg som far från London till Skottland. Och till Skottland far han flera gånger per mörklagda flygplan från Bromma. 

Alla dessa häpnadsväckande och nervpåfrestande händelser verkar emellertid Sven Aurén, åtminstone så här i efterhand, ta med gott mod. Det ligger föga av svårmod över hans berättelser, snarare en vilja att dela med sig av vad han varit med om. 

Han inser helt och fullt att han som journalist haft en ofta privilegierad ställning: när till exempel svenska myndigheter inte lät kung Haakon VII övernatta på den svenska sidan av gränsen under sin flykt från tyskarna utan att löpa risk att bli internerad, kunde Aurén korsa gränsen och sova gott.

Också ett liv är mycket givande läsning. Jag har en känsla av att boken skulle ha kunnat bli dubbelt så omfattande, och jag hade gärna läst den i långt utvidgat skick, om bara det som tillkommit varit mer av det unika slag som Aurén presenterar när han berättar om sina intryck av dignitärer likväl som av städer satta under hot eller ockupation. 

Auréns upplevelser levandegör på ett konkret vis den tid som han behandlar: 1932–1942, tiden fram till och början av andra världskriget, allt sett med en försigkommen och begåvad journalists ögon.
– – –
Sven Aurén, Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 210 sidor.

måndag 16 augusti 2021

Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson
Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.

söndag 8 augusti 2021

Bokrecension: Livets gäster | Sven Edvin Salje

Foto: Christer Mårtensson (Pixabay). Beskuren.

Livets gäster är skriven av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Livets balansräkning slutar inte nödvändigtvis med svarta siffror. Men det får gå ändå. Det är något av detta vi lär oss av Sven Edvin Saljes dystra bonderoman Livets gäster

I centrum står familjen Önnersson i den lilla sydsvenska byn Apeltofta. Elvin och Karin har fattat tycke för varandra. De har träffats på en folkhögskola, och hon tar honom med hem till gården hon växt upp på med sina tre bröder. 

Det blir senare Elvin och Karin som tar över gården, men hennes tre bröder har sina fordringar i arvet, tunga fordringar, som är Elvin svåra att bära: han lider. 

Till sist blir lösningen plötslig och radikal — han tänder eld på en loglänga, i avsikt att med försäkringspengarna köpa ut sina svågrar. Men elden sprider sig, och nästan alla hus brinner ner, däribland boningshuset. Det uppdagas inte, men kvar står Elvin med sitt svidande samvete. 

* * *

Elvin är inte av samma skrot och korn som de storvuxna svågrarna: ingen hårdhudad karl med smak för brännvin. Han spelar sin fiol, sjunger i kyrkokören, läser Marcus Aurelius och om fåglar. Livet som jordbrukare var nog inte vad han tänkt sig en gång, men ödet förde honom till den plats där han hamnade och han gör sitt allra bästa för att få allt att fungera, fastän passformen mellan detta hans liv och hans natur inte är optimal.

Karin och Elvin får barn. Yngst av dem Yngvar, som av en händelse som liten pojke ser tillräckligt av händelseförloppet brandnatten för att förstå vad som hänt. Också han bär med sig detta som ett skavsår i hjärtat. Han, som är den som visat mest håg för att en dag ta över gården, drar sig alltmer undan, hittar intressen i det politiska. Långa år i beredskapen under andra världskriget kyler ner honom ytterligare.

* * *

Den tidsram inom vilken Livets gäster utspelar sig är huvudsakligen från åren omkring första världskriget till strax efter andra världskriget. 

Den nya tiden bryter in i den traditionsbundna jordbruksbygden med bilar och traktorer. Tidningar och radio bär in nyheter om förloppen ute i världen till den idylliska dalen med den vita kyrkan och sjön. 

Människor kommer till och människor faller av. Men Salje behåller fokus på familjen Önnersson, och särskilt fadern Elvin och sonen Yngvar, även om många fint tecknade bifigurer hela tiden kommer in i deras liv. 

* * *

På det stora hela är Livets gäster en djupt tragisk historia. Det är inte fråga om någon feel good-litteratur. Tvärtom slår döden och besvikelser ner lika oväntat i romanen som i verkligheten. Förtrycket är obarmhärtigt på samma vis som det kan vara obarmhärtigt i den verkliga världen. Ångesten som lagt sig över främst fadern, men även sonen, känner man också som läsare. 

Romanen är ytterligt realistisk, ned i varje svettfuktig skjorta och torr jordkoka. Men det realistiska sträcker sig inte bara till frammaningarna av den materiella tillvaron i Apeltofta, utan också till själstillstånden hos de människor som bebor byn. 

Där har vi Elvins hustru, den väna och lugna och förstående, men ibland sjukliga, Karin. Och den skrävlande f.d. husaren Ryttare, som en gång visat sin skicklighet inför konungen. Och den vagabondartade vandraren Nätlagaren. Och äldste sonen Mårten, som blir journalist och får en penninggåva, överskottet från försäkringspengarna, och köper sig en motorcykel.

Livets gäster är ett konstverk av en mycket hantverksskicklig konstnär. Konstverkets halt lyckas dessutom motivera bokens längd; — en av mina käpphästar brukar ju i recensioner annars vara att den ena eller andra boken gott kunde koncentrerats och kortats ner. Men i här fyller bokens berättelse väl ut omfånget. 

Jag har inte läst något av Sven Edvin Salje förut, men efter denna litterära upplevelse vill jag mer än gärna stifta mer bekantskap med hans författarskap.
– – –
Sven Edvin Salje, Livets gäster. Stockholm: LTs förlag, 1955. 439 sidor.

söndag 25 juli 2021

Bokrecension: Ljuset som försvann | Rudyard Kipling

Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed) är skriven av Rudyard Kipling (1865–1936). Boken utkom första gången i Lippincott's Monthly Magazine 1891. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Edvin Björk, med dikterna översatta av Ernst C:son Bredberg och med förord av Sven Söderman, i en upplaga från 1928.

* * *

Ljuset som försvann, som även fått namnet Mörker på svenska, var Rudyard Kiplings första roman. Den lär delvis baseras på verkliga händelser ur författarens liv, främst den huvudsakliga kärlekshistorien.

Men en kort synopsis kan vara på sin plats. Dick Heldar är förälskad i Maisie, men hon känner inte detsamma för honom. Dick är en framgångsrik krigsillustratör och konstnär, och får fungera som Maisies lärare, något som inte gör honom tillfredsställd. 

En viss tävlan uppstår mellan de båda, och Dick börjar arbeta på sitt största verk, som precis hinner bli färdigt när en gammal skada gör honom blind. Hans modell, en gatflicka som inte tycker om honom, förstör tavlan.

* * *

Det ligger något oroligt över hela berättelsen. Den drar i olika riktningar och äger ingen rak linje. 

Men till det mer intressanta hör människoskildringarna, inte minst kvinnoskildringarna. Vi är här långt borta från några höviska ideal. De två mest framträdande kvinnorna i romanen, Maisie och gatuflickan Bessie, är allt annat än ljuvt skildrade. 

Maisie är mycket väl medveten om Dicks outtömliga kärlek till henne, men istället för att klippa av honom tar hon sig honom till sig på sina villkor och använder hon honom och hans färdigheter för att höja sina egna färdigheter som konstnär, till sist med en kyss på kinden som belöning. 

Bessie, å sin sida, har siktet inställt på att höja sin materiella och ekonomiska standard. Hon kommer nära och får känslor för Dicks bäste vän, krigskorrespondenten Torpenhow, något som Dick ställer sig i vägen för. Dick förstör hennes chanser med Torpenhow, Bessie förstör hans konstverk.

Den enda någorlunda sunda relationen i boken för nog sägas vara vänskapen mellan Dick och Torpenhow. 

Det är Torpenhow som upptäcker Dicks förmåga som tecknare när de möts vid en konflikthärd i Afrika, och de bor sedan grannar. När Dick mist sin syn, är det i första hand Torpenhow som har omsorg om hans väl, och han, som inte förstått att Dicks förälskelse är enkelriktad, reser till Frankrike för att hämta hem den åtrådda Maisie till sin väns sida. Han tror att han därigenom möjliggjort deras giftermål, när det i själva verket leder till deras definitiva brytning.

* * *

Jag skulle inte vilja kalla Ljuset som försvann för misogyn. Snarare är den i mycket en tragisk-realistisk berättelse om omöjligheten för människor att stundom nå varandra: hur de ligger på olika banor, hur de ingår i olika sfärer. 

Mest idealistisk är väl egentligen Dick själv. Han längtar efter den omöjliga kärleken. — Men samtidigt är han mycket pragmatisk. När han förstår att publiken inte vill ha den råhet som hans krigskonst innebär, polerar han den gärna för att falla i smaken, och därmed ha möjlighet att sälja. Den smutsiga soldaten får en ren uniform.

Ja, Ljuset som försvann är en tragisk historia om ett tragiskt människoöde. Dick kommer till sist tillbaka till slagfältet igen, men nu som blind, och möter sitt öde i öknen. Han har inte nått målet för sin åstundan vad gäller kärlek, och hans främsta konstverk är förstört sedan länge. Men han dör i famnen på vännen Torpenhow, ett uttryck för kanske det mest genuina i hans liv: vänskapen till sin osviklige vän.
– – –
Rudyard Kipling, Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed). Stockholm: Bröderna Lindströms Förlags A.-B. 366 sidor.

torsdag 15 juli 2021

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.

söndag 11 juli 2021

Bokrecension: Tid i otakt | Axel Strindberg

Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal är skriven av Axel Strindberg (1910–2000). Boken utkom år 1994.

* * *

Tillbakablickande historia äger sina egna inneboende problem, inte minst när det gäller självbiografiskt skrivande. Hur mycket minns man egentligen av hur det verkligen var för ett halvsekel sedan eller mer? Hur väl kan en dialog som inträffade 1929 förväntas stämma när man återskapar den 1994? — Detta är givna frågeställningar för den som funderar kring självbiografiskt skrivande. 

I Axel Strindbergs självbiografiska bok Tid i otakt skapas ofta direktkontakt med det förflutna genom återgivande av vad som förefaller vara autentiska brev från tiden eller dagboksanteckningar och skönlitterära skisser. Det är mycket bra. Därtill verkar boken också bygga på arkivstudier.

Men Strindberg har också låtit en distans smyga sig in mellan honom själv som författare och den person han skildrar: han berättar i tredje person, och den pojke, yngling, man han skriver om har fått namnet ”Manne”, rimligen syftande på hans mellannamn Emanuel. Flickvännen, senare hustrun, får heta ”Kaj”, inte Karen. Somliga vänner får också täcknamn, medan andra får behålla sina verkliga namn.

Allt detta distanserande skapar en möjlighet för författaren att se lite utifrån på sig själv och den värld som han levde i. Åtminstone skenbarligen. Kanske ger det också en känsla av frihet i berättandet: en möjlighet till kreativt skapande, inte enbart rekonstruktion — men det är givetvis omöjligt att säga, utan att kontrollera det Strindberg skriver med andra källor.

Vare det nu som det vill med detta. 

Tid i otakt berättar huvudsakligen om Axel Strindbergs ynglingaår och yngre mandomsår. Historien tar slut år 1938. Han lyckas skildra sin familjesituation och om hur hans liv förändras när båda hans föräldrar dör under hans tonårstid, hur han börjar på Stockholms högskola och där ägnar sig åt bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, hur han träffar sin blivande hustru Kaj (alltså Karen) och om deras starka och nära relation.

* * *

Axel Strindberg kommer från en borgerlig miljö och umgås i borgerliga miljöer och trivs bra med människor ur den borgerliga sfären. 

Men han väcks också till medvetande om orättvisor i samhället. Han blir socialist och i sitt akademiska skrivande använder han sig av ett historiematerialistiskt perspektiv, alltså marxistiskt, för att undersöka klassamhället i det förflutna. Han upptäcker en ständigt pendlande kamp mellan radikaler och konservativa. Strindberg är också avgjord antifascist och antinazist. 

Det förefaller som att Strindbergs undersökningar är en smula kontroversiella; han får väl sägas vara ganska tidigt ute med att använda marxistiska perspektiv inom svensk forskning. Likväl förvånar det honom att han lyckas kamma hem stort beröm av en sådan borgerlighetens bastion som Fredrik Böök, som vid tiden intresserade sig för marxismen, samtidigt som en litteraturforskare och kritiker som socialisten Victor Svanberg snubbar av honom.

Strindberg var inte ortodox marxist, även om han hörde hemma i det socialistiska lägret, skrev i vänstertidningar och var engagerad i den vänsterintellektuella föreningen Clarté. Man får av Tid i otakt intrycket av en hos honom stor och genuin skepsis mot vad Sovjet blivit, och man märker tydligt av ett pathos för demokrati och frihet — de senare mål som han främst ser som möjliga att eftersträva inom socialismen, och inte i ett samhälle där penningen äger makten och där de rika kan stänga ute de fattiga.

Axels förankring i socialistiska, demokratiska och frihetliga ideal gör också att han är uppmärksam på de fascistiska och nazistiska rörelserna ute i Europa – och dess tentakler också hemma i Sverige. 

— Men vi måste ställa skarpt i fråga hans sammankoppling av den konservative kyrkomannen, senare biskopen, ”Bo Giertz, m.fl.” med ”[k]ristlig nazism – mer eller mindre”. Giertz hade mig veterligen ingenting alls till övers för nationalsocialism och rent allmänt verkar Strindberg annars vara hederligt tydlig med att inte likställa konservatism med nazism.

Vidare. När Strindberg skildrar sin och hustruns långa resa runtom i Europa under en del av 30-talet är det ofta mot bakgrund av vad som händer i Spanien, Italien och Tyskland – och hur andra länder förhåller sig till dessa stater. I berättelsen omväxlar så de stora politiska perspektiven med skildringar av det personliga livet med hustrun och vad de är med om och vilka de möter. 

* * *

Och så är det detta med den mycket kände farbrodern. 

August Strindberg skymtar ibland fram som en skugga i boken, och har definitivt sin givna plats, fastän han är död, i den Strindbergska delen av släkten. Och jag tänker att det kan inte varit självklart lätt att slå sig fram som en pennans man i egen rätt och i en kultur där det egna efternamnet alltid kommer att förknippas med giganten, den äldre släktingen, fastän Axel Strindberg själv knappast kan ha haft några egna minnen av August.

Språkligt sett kan det vara värt att påpeka att Axel Strindberg skriver en slängig, vardaglig, nästan lite hafsig prosa, och använder sig gärna av rumphuggna meningar. Det är jag personligen inte alldeles bekväm med. En något stramare korrekturläsning kunde nog slipat av en del splintighet (om man nu inte vill ha den genuiniteten kvar) och dessutom åstadkommit rättning av en del korrekturfel.

* * *

Den som är intresserad av tiden, särskilt 30-talet, kommer att möta åtskilliga bekanta kulturella personligheter som Axel Strindberg antingen skriver om i förbigående, eller står i närmare kontakt med. 

Fredrik Böök, som redan nämnts, kom han att träffa och honom skriver han mycket uppskattande om, väl och explicit medveten om att Bööks tyskeri snart efteråt skulle göra honom mer eller mindre omöjlig i det officiella Sverige.

Jag får intryck av att vi som läsare ställs inför en god tidsspegel av hur en kosmopolitisk-bohemisk och intellektuell-radikal författarpersonlighet kunde uppleva Europa under 30-talet. Vi tas också med in i de sammanhang där Axel Strindberg var verksam och får förståa något av hur tankarna gick där, och hur tankarna bröts mot varandra: inom den akademiska världen, i tidningsvärlden, och i vänsterkretsar.
– – –
Axel Strindberg, Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal. Hedemora: Gidlunds bokförlag, 1994. 298 sidor.

söndag 4 juli 2021

Bokrecension: Andra världskriget i Sverige | Lars Gyllenhaal

Tyskar på rökpaus, sannolikt någonstans i Sverige. Bild: Järnvägsmuseet (Beskuren)

Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök
är skriven av Lars Gyllenhaal (f. 1968). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Ett intresse för andra världskriget riskerar att åsamka intressebäraren för associationer till MÖP-ig grabbighet — må så vara! Det ligger emellertid föga av sådan känsla över Andra världskriget i Sverige, där Lars Gyllenhaal undersöker och presenterar ett antal platser i Sverige med anknytning till händelser under kriget: en gång hemliga baser, soldatgravar, kulhål, ställen där flygplan störtat. 

Intresset från författarens sida är helt uppenbart genuint. Jag tror honom, när han beskriver sina känslor inför att på plats se spåren av vad som utspelade sig runtom i riket under de dramatiska åren. För även Sverige bär spår, fastän landet inte var direkt involverat i krigsoperationer. Här transporterades och förvarades nazistiska varor och materiel. Här exploderade minor. Här internerades soldater från båda sidorna i striderna.

Ibland har sådant lämnat fysiska avtryck i landskapet: en krater, en räls — eller ett minnesmärke av något slag. Andra världskriget i Sverige fungerar som en provkarta över sådana avtryck, lämplig för den hågade att använda för att hitta historiska utflyktsmål. Ja, inprickade på en karta mot bokens slut uppförs faktiskt 53 orter från norr till söder där dylik turism.

* * *

Jag är själv mycket intresserad av något aparta historiska resmål. Kyrkogårdar, gamla galgbackar och annat som inte nödvändigtvis nämns i vanliga guideböcker får mig gärna att stanna en stund, vid sidan av de givna slotten, runstenarna och särskildheter av allehanda slag. 

Kalla det morbidturism den som vill, det är intressant hursomhelst, för där har något verkligt hänt. Så är det alltså också med åtskilligt av det som Gyllenhaal berättar om i sina snarast journalistiskt kåserande avsnitt i boken. Där möter vi krevadgropar i Norrland efter sovjetiska bomber och en tysk bunker på svensk sida gränsen i fjällen.

Många av platserna som nämns hade kunnat ge skäl för hela böcker i sin egen rätt. Gyllenhaal utför gärna undersökningar på plats och gräver i historien; det hade inte sällan varit mycket intressant att höra resultaten av än mer omfattande grävningar. Till hjälp får läsaren emellertid då och då lästips, som hjälper den hågade till fördjupningsmaterial.

Förutom svenska platser med minnen av andra världskriget gör boken också några utblickar utöver gränserna, nämligen rörande hur svensktillverkat krigsmaterial använts i omvärlden. Även den norska motståndsrörelsen får ett stort utrymme, bland annat i form av en bilaga med utdrag ur en samtida instruktion för dem som kämpade mot ockupationen.

* * *

Andra världskriget i Sverige presenterar också ett mycket rikt bildmaterial. Många fotografier är tagna av författaren själv, många andra är han själv med på. Och många av de äldre bilderna kommer ur privata samlingar, rimligen aldrig förut presenterade i bokform. 

Därför är det beklagligt när bildkvaliteten saboteras av ett påtagligt dåligt tryck, åtminstone här och var i den pocketversion av boken som jag läst. Bilderna blir där emellanåt mörka och gryniga och de borde fått förmånen att tryckas på högre papperskvalitet. Det hade säkert gjort boken dyrare, men värdet av att de unika bilderna framstått klarare — och dessutom gärna påtagligt större! — hade kompenserat för det. 

Trycket gör dessutom att vissa bildtexter är synnerligen svårlästa. Det gäller också typografin: varför man valt en sådan liten storlek på texten, särskilt bildtexten, är inte lätt att förstå motiveringen till. Gissningsvis har sidorna helt enkelt förminskats från en större hardcover-upplaga. 

* * *

Lars Gyllenhaal har förut skrivit om allierad och tysk närvaro i Sverige under andra världskriget. Genom förordet förstår vi att han därefter fortsatt att nås av information i ämnet, som fick författaren att fortsätta sina undersökningar och att skriva denna bok. Vi bör vara tacksamma över att att så skedde, särskilt vi som intresserar oss för modern historia. Vi blir, genom boken, lite rikare på kunskap om var vi kan hitta märken efter kriget, även i detta land som förunnades att ha fred.
– – –
Lars Gyllenhaal, Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök. Stockholm: Lind & Co, 2020. 199 sidor.

onsdag 30 juni 2021

Bokrecension: Historia kring Karl XII | Gustaf Jonasson (red.)

Karl XII
Historia kring Karl XII är sammanställd av historikern Gustaf Jonasson (1925–2007) och rymmer texter av honom och ekonomihistorikern Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005), militärhistorikern Gustaf Petri (1885–1964), konsthistorikern Ragnar Josephson (1891–1961), historikern Harald Hjärne (1848–1922) och historikern Lauritz Weibull (1873–1960). 

Boken utkom 1964.

* * *

Karl XII som person, monark och fältherre är omstridd. Vi ser detta i hur han har skildrats alltsedan dess han 1718 sköts till döds. Gustaf Jonasson poängterar särskilt detta historiografiska förhållande i sin inledande uppsats, där man bland annat får lära sig om den ”gamla skolan” och den ”nya skolan”, där den förra var mer skeptisk till Karl XII än den senare.

Det är i dag kanske främst som historiografiska vittnesbörd som texterna i Historia kring Karl XII kommer till sin rätt; såsom källa till vetenskapliga rön bör man nog vända sig till de undersökningar som gjorts på senare tid, även om ett och annat av det som framförs i boken givetvis är baserat på grundliga vetenskapliga undersökningar. 

Men som alltid när man läser äldre vetenskaplig litteratur får man inte glömma, att vetenskapen är ett dynamiskt fenomen, som ändrar skepnad och får nya emfaser allteftersom nya upptäckter görs och nya slutsatser dras.

* * *

Texterna som utgör Historia kring Karl XII är ursprungligen tillkomna under en lång tidsperiod, från Hjärnes bombastiska tal ”Karl XII från europeisk synpunkt” som först avhölls 1918 och publicerades 1919, till Petris text, ”Från Narva till Njemen”, som bygger på hans gradualavhandling från 1960 och en artikel 1963.

Här föreligger följaktligen smakprov på olika tiders bilder av Karl XII och hans betydelse. 

Det kan också nämnas att texterna är av mycket olika karaktär, rent språkligt. Lauritz Weibulls kristallklara prosa när han med källkritiskt metod utreder vad som enligt källorna egentligen hände när Karl XII dog tillhör en helt annan värld än delar av somliga andra texter, som tenderar en slags labyrintisk kansli-akademiska som riskerar att förvirra läsaren mer än upplysa henne.

* * *

Tre bidrag var särskilt matnyttiga kunskapsmässigt i relation till vad jag själv tycker är särskilt intressant, trots att de har några år på nacken, vågar jag tro. 

Jag tänker då på Gustaf Petris rejäla genomgång av händelseförloppet under slaget vid Poltava, Ragnar Josephsons ingående redogörelse för Karl XII:s estetiska värderingar beträffande konst och arkitektur, och så Lauritz Weibulls nagelfarande av källorna kring Karl XII:s död.

Några ord till om den sistnämnda texten kan vara på sin plats. 

I dag anser väl de flesta inom facket att det är helt klart mest sannolikt att Karl XII dog av en norsk projektil. Weibull förnekar på intet sätt att så kan vara fallet, men lyfter fram de indicier som tyder på att kungen kan ha blivit mördad. 

Men när han gör detta, och både skriver om kungens kranium och hatt, och sedan går igenom de skriftliga källor som är relevanta i sammanhanget, får vi en inblick i hur en källkritikens mästare tar sig an kvarlevor och texter, och i texterna pekar på tendenser och försöker avgöra deras ålder och influenser. I sammanhanget blir det extra värdefullt att stora delar av de texter han hänvisar till bifogats som bilagor till texten, så att vi själva kan läsa och se vad han syftar på. 

Onekligen fanns det de som hade mycket att vinna på att Karl XII dog just när han gjorde det. Men det innebär ju inte med nödvändighet att det exekverades en konspiratorisk plan med avsikt att ta kungen av daga. 

Den där söndagskvällen den 30 november 1718 när Karl XII klättrade upp för löpgravens sida och tittade ut var beskjutningen intensiv. En kula, 1,9 centimeter i diameter, gick in genom vänster tinning och ut genom den högra. Trotsande alla eventuella indicier om ett annat möjligt sakförhållande är det enklast att förutsätta, i enlighet med Occams rakhyvel, att den som höjer sitt huvud över en löpgrav och förblir där en stund, samtidigt som det skjuts och skjuts och skjuts mot den från fienden: ja, den blev nog skjuten av fienden.

* * *

Historia kring Karl XII illustrerar hur man skrivit om Karl XII under några 1900-talsdecennier men levererar också sakhistoriska rön. Flera av bidragen pekar på intressanta skikt i kungens personlighet, särskilt texten om Karl XII som medveten estet. Ett och annat i boken påminner mig också, om att det inte är detsamma att skriva krångligt som att skriva akademiskt. Weibull är där ett föredöme: klart som vatten flödar hans ord, utan att någonsin göra avkall på vederhäftigheten.
– – –
Gustaf Jonasson (red.), Historia kring Karl XII. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1964. 183 sidor.

onsdag 23 juni 2021

Bokrecension: Berlin på 8 kapitel | Carl-Johan Vallgren

Brandenburger Tor, ca. 1915–1920

Berlin på 8 kapitel
är skriven av Carl-Johan Vallgren (f. 1964). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst en reviderad upplaga från 2010.

* * *

Kan man känna sig hemma i en stad man aldrig besökt? Kanske inte. Men något slags hemkänsla är ändå vad jag känner efter att ha läst Carl-Johan Vallgrens välskrivna kulturella, litterära, historiska, politiska guidebok om sitt Berlin, där han själv bodde i ett årtionde. Jag inbillar mig helt enkelt att jag hade känt mig hemma i det Berlin som han beskriver med dessa bland andra dessa ord:

"Berlin hade alltid varit subkulturernas stad, toleransens metropol, en asyl för människor som inte passade in någon annanstans."

Men inte är det en idylliserande bild av denna stora stad som växer fram: Vallgren skriver inte minst om det som skavt i stadens historia, stadens och dess medborgares många lidanden under kejsartid, krigstid, inflationstid, nazitid, kommunisttid. Men alltid med fötterna stadigt på marken: den mark som Berlin vilar på och där de verkliga människorna levt och stridit, druckit sin öl och värjt sig för förtryck och utövat förtryck, varit konträra och varit kollaboratörer.

Alltså: Vallgren ger oss en ytterligt mångdimensionell bild av Berlin i en bok som skådar ut över förflutenheten och nutiden i riktning efter riktning.

* * *

Berlin på 8 kapitel täcker framförallt tiden från förra sekelskiftet och framåt, kejsartiden till murens fall och den senare tiden. Författare och kulturpersonligheter passerar läsaren och man får nära nog en känsla av att Vallgren om inte känt så åtminstone rejält bekantat sig med de flesta av dem som han nämner. Han besöker somliga av deras gravar och en del av deras hem, vare det så fråga om Anna Seghers eller Ulrike Meinhof.

Det är ett spännande koncept, den disposition som Vallgren gett sin bok. Texterna består dels av essäer, dels av rekommendationen över färdvägar och destinationer, ibland på sådan detaljnivå att enskilda näringsställen nämns.

Med ett personligt, vänligt tilltal uppmärksammas vi på vad vi ska titta efter: kulhål från andra världskriget, resterna av DDR:s monumentalkonst, eller ett östtyskt miljonprojekt. Eller varför inte huset där Franz Kafkas flickvän Felice Bauer en gång bodde? Eller var de boklådor ligger som författaren särskilt rekommenderar? 

Vi tas med till bakgårdar likväl som till Alexanderplatz och Wannsee. Vi ställs inför byggnader varifrån naziregimen en gång styrde Nazi-Tyskland, eller varifrån STASI övervakade de egna medborgarna. Vi ställs inför nattlivet krogar och ställen som verkar särskilt lämpade att flanera på.

* * *

Berlin på 8 kapitel förefaller vara en utmärkt följeslagare i Berlin, även för den som ännu aldrig besökt staden. Den skänker komplexa inblickar i en komplex stad och några av de intressanta människor som någon gång bott där, och av vilka en del än i dag finns kvar där, vilande på någon av kyrkogårdarna. 

För min del får jag en stark lust att öva min gamla rostiga tyska för att vinna en mer omedelbar tillgång till den litteratur som stammar från Berlin och från Tyskland i övrigt. Och en resa till den tyska huvudstaden känns mer lockande än någonsin.
– – –
Carl-Johan Vallgren, Berlin på 8 kapitel. Stockholm: Månpocket, 2010.

torsdag 17 juni 2021

Bokrecension: Under the Black Flag | David Cordingly

Edward Teach, "Blackbeard"
Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates är skriven av den brittiske marinhistorikern David Cordingly (f. 1938). 

Boken utkom första gången 1996. Jag har läst en upplaga från 2006. 

* * *

Det får anses becksvart ironiskt att piraten har fått en aura av tragikomisk teaterskurk kring sig. Nog kunde verklighetens pirater under piratverksamhetens gyllene tidsålder använda sig av dramatiska inslag för att sprida skräck omkring sig, men deras liv var knappast arkadiska i någon större utsträckning: deras verksamhetstid var i allmänhet kort och ändades inte sällan i galgen eller på ett tämligen våldsamt vis. 

Och det var knappast var något skönt behagligt kring det lidande de tillfogade sina många offer.

David Cordingly belyser i sin bok Under the Black Flag skillnaden mellan äldre likväl som nyare populärkulturs syn på piraten i förhållande till de verkliga piraterna . 

Vad gäller de verkliga piraterna fokuserar han särskilt på åren kring 1720 och geografiskt särskilt på Västindien, Sydamerika och Afrikas västkust. 

* * *

Naturligtvis fascineras jag som så många andra av ett öde som det som blev Edward Teachs, även känd som Svartskägg eller kanske snarare Blackbeard. 

Han är rimligen en av de allra mest kända piraterna, och till skillnad från många andra i samma bransch seglade han åtminstone en tid på ett väldigt skepp, Queen Anne's Revenge. Vraket hittades vid North Carolinas kust 1996, samma år som Under the Black Flag kom ut, och identifierades säkert först några år senare. Därför har den remarkabla upptäckten inte kommit med i boken.

Men bland många andra finns Svartskägg givetvis skildrad i verket ändå, inte minst omständigheterna kring hans synnerligen våldsamma död i strid år 1718. Det slutade med att hans huvud höggs av och hängdes från bogsprötet på hans eget skepp, som så seglades in i kolonin i Virginia. 

— Ja, piraterna använde avskräckande dramatik för att tvinga sina fiender till snabb kapitulation, men när statsmakterna satte in allt starkare kraft mot dem var dramatiken också påtaglig: offentliga hängningar var ett vanligt straff, och det hände att avrättade pirater hängdes i kedjor på väl synliga platser, stundom på ett sådant sätt att högvattnet sköljde över deras kroppar. 

* * *

Det kan finnas anledning att nämna, att Under the Black Flag ibland brister i fräschör. 

Visst kan det finnas anledning att använda en annan tids språk, men att uppenbarligen föredra en svårt nedsättande beteckning som ”whores” för prostituerade känns omotiverat. Och nog klingar en av flera föreslagna förklaringar till piratens attraktionskraft märkligt: att kvinnor skulle lockas av piratens råhet, att kvinnor ”want to give him the love they feel he is missing and they want to reform his evil ways.” Sådant privatpsykologiserande kannstöperi kunde boken gott vara utan.

Under the Black Flag bjuder stundom på en explosion av detaljer som kanske hade känts mer hemma i specialstudier än i ett översiktsverk. Läsaren riskerar att drunkna i namn och datum, särskilt som bokens struktur kunde varit mer stringent. Men det kan inte förnekas att namnen och datumen ger en skärpa åt berättandet som sätter oss närmare en mängd historiska händelser.

Boken är en något rörig men mycket innehållsrik volym som hade vunnit på en viss koncentrering och en viss sållning av detaljuppgifter. Behållningen för mig blir framförallt en inblick i piraternas ofta korta liv, samt insikter kring hur samhället reagerade på dem, dessa sjöburna ligor, som med hot och våld tillskansade sig varor och människor.

Att sedan ett piratskepp kunde organiseras enligt en slags demokratisk modell, där majoriteten bestämde kapten och majoriteten bestämde destination gör dem knappast mindre farliga för dem som hade ödet att torteras, rånas, kidnappas, våldtas eller säljas av dem.
– – –
David Cordingly, Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates. New York: Random House Trade Paperbacks, 2006. 296 sidor.

torsdag 10 juni 2021

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121–180). Jag har läst verket i översättning av Mikael Johansson (f. 1972), lektor i grekiska. Johansson har även försett upplagan med inledning och kommentarer. 

Boken utkom 2021.

* * *

Det går egentligen inte att recensera Självbetraktelser. Vad jag kan göra är att anteckna några intryck efter läsningen, ungefär som om jag läst något annat ojämförligt litteraturhistoriskt verk av omistligt värde. 

Jag skall därtill försöka att inte falla för frestelsen att låta hela denna anmälan bestå av citat ur boken: det hade annars varit lätt hänt, Marcus Aurelius är synnerligen citatvänlig.

* * *

Nu till saken. Jag har tidigare läst Självbetraktelser i den föregående svenska översättningen av Ellen Wester från 1911 (med senare omarbetningar). Att återigen läsa texten i Mikael Johanssons översättning gav emellertid en helt ny upplevelse. Borta är det tunga kyrkomålet, och framme finns ett mer ofriserat språk – där ord som stjärtgossar eller skita, eller någon hel passage, inte rensats bort för att skydda förment känsliga läsares ögon. 

Det är alltså en mer egentlig Marcus Aurelius vi får lyssna till, liksom otvagad, också på så sätt att Johansson har låtit det snåriga förbli snårigt även i översättning, och det fragmentariska likaså inte tillrättalagt mer än nödvändigt. Det är precis så jag vill ha det som läsare: att få komma så nära ursprungstexten som möjligt. 

Vidare, att Johansson fortlöpande redovisar olika översättningsval i en mycket omfattande notapparat gör bara upplevelsen än rikare. Jag räknar i hela boken till 609 noter! — Och där hittar man inte bara textkritiska överväganden, utan också mer lexikala uppgifter om personer som förekommer i texten, förklaringar rörande seder och bruk och det mesta man kan önska för att utvinna så mycket som möjligt av själva objekttexten. 

Dessutom är det intressant att se hur olika kärnbegrepp på grekiska återkommer i olika sammanhang när Marcus Aurelius skriver. Allt detta gör att jag, fastän jag till min bestående ledsnad inte läser grekiska, ändå får lov att känna mig en aning inkluderad i det språkliga arbetet med översättningen.

* * *

Marcus Aurelius skrev förmodligen sina betraktelser för eget bruk, en slags själens samtal med sig själv. Att texterna överlevt till vår tid är märkvärdigt nog, särskilt som de länge var okända eller åtminstone allt annat än välkända, som Johansson skriver om i sitt innehållsrika förord. 

Vad vi nu, så långt efteråt, får möta är en tänkare som om och om igen och på olika sätt aktualiserar och aktiverar stoiska läror utifrån olika perspektiv. 

För egen del — och det måste bli tal om ett ”för egen del”, eftersom det svårt att läsa Marcus Aurelius utan att reagera rent subjektivt på vad han reflekterar kring och hävdar — ja, för egen del ser jag mig som en åhörare till stoikerna; jag är helt övertygad om att en skrift som Självbekännelser i allra högsta grad förmår tala till läsare i dag – och påverka deras liv i en gynnsam riktning. 

Det behöver inte innebära att man ortodoxt bejakar allt vad Marcus Aurelius skriver när han kommer in på till exempel metafysiska frågor, men de finns nog som kan bli hjälpta av de grundsatser som han bygger på och de tankar han använder sig av i sina betraktelser. 

En förståelse för att en händelses inverkan på oss beror mer på hur vi tänker kring händelsen än händelsen i sig själv är viktig. Att sätta saker och ting i rimliga proportioner likaså: att se vad som är vad i en helhet, och vad som är orsak, stoff och syfte, för att tala med kejsaren. Och tekniker för att motarbeta dödsfruktan kan knappast vara inaktuella så länge människor lever. Och så vidare.

* * *

En nyöversättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser till svenska är en stor händelse, som bör tilltala många olika målgrupper: de som intresserar sig för stoicismen och antik filosofi, de som intresserar sig för historia och den grekisk-romerska kulturen, de som önskar lyssna till psykologiska råd om hur man lever ett gott liv... Fastän en sådan sak står helt i ödets händer, hoppas och önskar jag likväl att detta verk ska spridas, läsas och kommenteras under många år framöver. Det håller det för.
– – –
Marcus Aurelius, Självbetraktelser. Övers. och inledning Mikael Johansson. Omslag: Pelle Sjödén. Göteborg: Daidalos, 2021. 333 sidor.

lördag 5 juni 2021

Bokrecension: Det kulturella djuret | Patrik Lindenfors

Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk ekologi och forskare. Boken utkom 2019.

* * *

Vad är en människa? 

— Åtskilliga svar på och förklaringar kring denna fråga möter i Det kulturella djuret. Boken blir en resa genom årmiljoner och genom mängder av vetenskapliga rön, där pusselbit läggs till pusselbit för att skänka en bild av den enorma komplexitet som finns inom människan, inte minst inom hennes skallben.

Det som slår mig mest, ja, fascinerar mig, är i vilken liten grad människan som individ bestämmer själv över sin varelse: generna och miljön samt betingning bevisas om och om igen vara utslagsgivande för att göra oss till dem vi är. Ja, Lindenfors ger visserligen utrymme för en variant av fri vilja i sitt avslutande kapitel, det som kallas kompatibilism. Men den fria viljans själva natur kan alltjämt ställas i fråga, så vitt jag förstår, när allt vad vi är predisponerats genom faktorer som vi inte har någon kontroll över: det rör alltifrån hur människans medvetande och tankeprocesser fungerar och vad som styr dem, till hur hennes kropp fungerar och vad som styr den. 

Jag måste dra slutsatsen att vi får lära oss inte bara att spela med de kort vi fått, utan också att viljan kring hur vi spelar ut korten ligger utanför vad vi kan påverka med en vilja frigjord från kausalitet.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Det kulturella djuret. Bokens ämnen spänner över vida landskap, och vad man än fokuserar på i dessa landskap möter man något intressant, tankeväckande och ofta förbluffande. 

Vad sägs till exempel om forskningsresultatet att personer som vunnit stora pengar på lotteri och personer som förlamats i en olycka en tid efter händelserna föga skiljer sig åt vad gäller upplevd lyckonivå? Människan verkar återgå till sin grundnivå oavsett yttre omständigheter, oavsett om denna grundnivå på individuell nivå kan vara lutad åt mer eller mindre positiv eller negativ riktning från person till person. 

Eller vem hade intuitivt trott att uppfostran i hemmiljön har mycket mindre betydelse för hur den egna personligheten blir jämfört med de egna genetiska predispositionerna och påverkan i det yttre umgänget, såsom i skolan eller kamratgruppen?

Framförallt handlar Det kulturella djuret om hur evolutionära processer fungerar, både biologiskt och kulturellt. För det visar sig att evolution inte bara är tillstädes i biologiskt avseende, utan att dessutom kulturella ”memer”, idéer, kunskaper sprider sig, tillväxer eller försvinner enligt evolutionära principer. 

Ett annat särskilt genomgående ämne är hur människan förvisso är en typ av djur, men ett djur som med tiden – i relativa termer sagt helt nyss – fått en alldeles avgörande sammansättning, som, om jag förstått det rätt, möjliggjort sekventiellt tänkande. Därigenom har människan fått ett inre verktyg som utvecklat språk och därigenom avancerad kultur.

* * *

Jag är i grund och botten humanist. Därför nalkades jag Det kulturella djuret med viss rädsla för att inte förstå eller hänga med. Och visst, det var säkert åtskilligt som flög över huvudet på mig, men jag upplever ändå att Lindenfors påtagliga pedagogiska framställningssätt, kryddad med humor, gör att jag lyckas ta till mig det han berättar om. Läsaren förs med in i svåra forskningsfält, men aldrig på ett sådant sätt att man av författaren lämnas utan stöd i att förstå vad forskningen innebär. 

Det kulturella djuret tar alltså upp många ting kring ett nav som utgörs av den generella evolutionsteorin. Den hågade kan vidare fördjupa sig genom de mångfaldiga litteraturtips man hittar litteraturlistan längst bak i boken, samt i de 366 slutnoterna, som förankrar det som författaren skriver om i forskningen.

Vad är en människa? Ett helt uttömmande kan kanske aldrig ringas in, men många, många nycklar som öppnar förståelse av människans väsen hittar man onekligen i Det kulturella djuret.
– – –
Patrik Lindenfors,
Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling
. Stockholm: Ordfront, 2019. 284 sidor.