Bokrecension: Processen | Franz Kafka

Processen är författad av Franz Kafka (1883-1924).

»Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.«

Så lyder de bekanta första orden i Processen. Vad som följer är en mardrömslik skildring, av K.:s vandring genom en mystisk rättsprocess, där varken han eller läsaren får veta vad han anklagats för, eller ens vad han kan göra åt det. Han anlitar en advokat och tar råd, men vad han får veta tangerar hela tiden det absurda. Eftersom man inte vet vad det är för brott som man anklagas för, måste försvarsinlagan täcka allt. Varför den oftast också blir fullkomligt onödig, som K. får veta.

Rättsmaskineriet fungerar i det fördolda, och verkar fungera parallellt med det traditionella rättssystemet. Vid sitt enda besök vid det rättskansli som har hand om just hans fall, märker han att det ligger i en förort, inrymt på en vind. Luften är så kvav, att han tvingas lämna institutionen.

Och processen fortsätter labyrintartat, till dess att det bekanta slutet kommer, och K. avrättas medelst slaktarkniv i ett grustag.

* * *

Josef K. genomgår dock en förändring. I början är han tämligen likgiltig inför det absurda i hela processen, och tar den lätt. Undan för undan väcks hans oro. Han börjar ta tag i det hela. Men så träffar han en fängelsepräst i kyrkan, lyssnar till denne: och den Josef K. som vi fått lära känna som en person som avfärdar nonsens och oviktigheter, inlåter sig i en lång diskussion om en märklig liknelse om rättssystemet som prästen anför.

Och när K. förs bort för att avrättas, ett år efter att processen påbörjats, verkar han helt enkelt ha resignerat. Något har hänt. Men vi får inte veta vad. — Det kan man bli frustrerad över. Eller helt enkelt acceptera som en del i det drömlika scenariots avslutande. Bara i sin sista stund fylls åter med hopp. Sedan dör han.

* * *

Kafkas prosa är tät. Jag kommer närmast att tänka på prosan i Jonathan Littells De välvilliga, som också är tät som cementblock lagda bredvid varandra. Det har den effekten att läsupplevelsen blir mycket intensiv och kvävande. Littells bok kom jag inte igenom. Den var alltför tät. Men Kafkas mycket kortare roman kunde jag dyka in i, och andas mellan sidorna. — Någon skrev, att han eller hon bara kunde läsa tre sidor ur Processen, utan att lägga den ifrån sig. Sen måste man andas. Det ligger något i det.

Processen är utan tvekan en av vår litteraturs största mästerverk. Snarare än en strikt logisk händelsekedja, ger den uttryck för en känsla av overklighet, av missmod, av maktlöshet. Naturligtvis har mängder av tolkningar gjorts av boken. Men i nuläget nöjer jag mig, med att helt enkelt ta till mig och uppleva den ständiga skymning som den skapar i läsaren under läsakten. Josef K. lever i en hyperrealistisk värld, som trots detta hela tiden är lite förvrängd, lite rubbad: som när man i drömmen springer och springer men inte rör sig.

Läs Processen. Läs den.
– – –
Processen, Franz Kafka, Bra Klassiker 1981. ISBN: 91-7160-514-2. 186 sidor.