tisdag 30 maj 2023

Bokrecension: Resa i Sverige | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924 är skriven av Fredrik Böök (1883–1961). 

Boken utkom första gången 1924. Jag har läst en upplaga från 1928.

* * *

Året 1924 stod Bööks stjärna i zenit. Han hade varit professor i litteraturhistoria, han var den ledande litteraturkritiska rösten i Sverige. Han var ledamot i Svenska Akademien. Han hade gett ut en mängd böcker, av dem flera reseböcker. Under första världskriget hade han rest omkring i Europa och skrivit om det han sett och dem han mött. Han hade samlat sina litterära essayer i en mängd samlingsvolymer.

Kort sagt: Fredrik Böök var vid denna tid någon man lyssnade på inom den kulturella sfären i Sverige. Hans tendens var allmänt konservativ, och eftersom politiska toner anas i många av hans texter må det sägas att han var avgjort tyskvänlig och direkt avvisande mot radikal socialism av till exempel kommunistiskt och sovjetiskt slag. Och han ger varje intryck av att äga bildning av klassiskt snitt.

Han var också känd för sin goda svenska, sin stilkänsla. Det märker vi när vi läser Resa i Sverige, där Böök inte far till andra länder och berättar om sina iakttagelser, utan stannar i hemlandet. 

* * *

Den 10 juni 1924 drar Böök med sällskap från Hallandsåsen fram i en Cadillac vidare söderut till Helsingborg. De kommer till Lund och så till Smygehuk. Resan norrut går sedan via Bööks hemtrakter i Blekinge, via Kalmar och Öland vidare genom Östergötland och norrut. Siljan nås och Östersund och Haparanda. 

Man tar en avstickare i Finland, återkommer och anländer omsider i Pajala, innan kosan styrs söderut och man avslutar sin expedition den 20 juli i Stockholm.

Under resan får Böök anledning att kommentera allehanda byar och bygder. I allmänhet tycker han om vad han ser. Och uppenbart uppskattar den konservative kulturpersonligheten att åka bil. Ytterligare något man märker är Bööks faiblesse för växter; han skriver om olika blommor han ser, och nämner gärna deras latinska namn. Emellanåt får han anledning att återberätta någon historisk anekdot; dessa delar hör avgjort till bokens bästa.

Jämförelserna kan ibland blir av det mer våghalsiga slaget, men de är säkert skrivna med gott humör:

”I Kivik dröja vi; fiskläget, med de små husen inbäddade bland fruktträden, utgör den mest lyckade efterbildning som jag känner av labyrinten på Kreta, ty fast jag bott där en hel sommar och ofta besökt orten, har jag aldrig vågat mig in på de knaggliga och krokiga gatorna utan att gå vilse. Det är lättare att hitta i Berlin eller Paris.”

Frans G. Bengtsson, en annan det svenska språkets mästare, säger i en på det stora hela mycket berömmande recension av boken i Ord och Bild 1925:4:  ”Som stilist har Böök sannolikt aldrig förut nått så högt som här.” 

Och ja, boken är skriven på vackert språk, men den blir måhända en smula söt i smaken efter ett tag. Bengtsson talar om de väl många adjektiven. Och Bööks personliga farbroderlighet vilar också bekvämt över texten på något svårbestämbart sätt. Böök är en god iakttagare, men folklig kan han aldrig framstå som, hur gärna han än samtalar med folk han möter. 

Experten på Tegnér och Stagnelius är för lärd, för mycket estet, för kultiverad för att framstå som helt bekväm i samvaro med folk som är av annat slag än han själv.

* * *

Man kunde kanske tänka sig att Böök skulle svärmat för karga fjäll, ödemark och oskövlad natur. Så är dock inte fallet. Han uppskattar kulturen: hur människan brutit sig fram genom markerna och omformat dem efter sina behov. Det ligger en seger över det vilda i denna civilisationens frammarsch. 

Böök hyllar det rationella, det ordnade, det förnuftiga. Han berusas inte av friheten i stuglösa bygder, utan ser nyktert på nyttan med kommunikationer. Han skriver:

”... det gäller att slå tillbaka ödemarkens uppror mot kultursamhället. Allt som gör livet ljusare, rikare och mänskligare [är] en seger och triumf.”

Men samtidigt:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors kring oss alla.”

Vi kan vidare och konstatera att Bööks konservatism inte främst är av nostalgiskt slag, såsom den möter i denna bok. Han skriver: ”Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste det vara i öppen och fri tävlan med det nya; det skall vara älskat och föredraget för sin egen skull, på sakliga grunder och icke bara av historiska pietetsskäl.”

Kan vi kanske kalla Bööks inställning ett konservativt upplysningstänkande? 

* * *

Resa i Sverige kan med fördel läsas ännu i dag. Dels för att skapa sig en bild av Sverige såsom det mötte en betraktare för nära ett sekel sedan, och dels för att ta del av Bööks sätt att skriva svenska. Båda fullgoda skäl i sig själva att ägna tid åt boken.
– – –
Fredrik Böök, Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. 242 sidor.

fredag 19 maj 2023

Bokrecension: Lars Hård | Jan Fridegård

Jan Fridegård
Lars Hård rymmer i en volym trilogin Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) av Jan Fridegård (1897–1968). 

Samlingsupplagan som jag har läst utgavs 1949.

* * *

Lars Hård är en antihjälte. Han är inte en sympatisk man, inte en särskilt vänlig karl. Det hade varit lätt för Fridegård att skapa honom till ett ljus och en nåd i den statarmiljö där han sätter in honom, men det hade varit en idyllisering, och trilogin om Lars Hård är inte en idyll. 

Trots att berättelsen om Lars Hård åtminstone delvis är självbiografisk, har Fridegård inte förgyllt sin huvudperson.

Lars Hård är högfärdig över den bildning han samlat ihop, ser sig som särskilt utvald och förmer. Lars Hård är ansvarslös och utan praktisk kraft. Han är en son till statare, som några och tjugo år gammal återvänder till hemmiljön från fabriken i staden, och han kommer sig inte riktigt för något. Hans intressen är förvisso lagda åt det intellektuella hållet, men att ägna tid åt Nietzsche och Schopenhauer passar inte bra in i den miljö där han nu hamnat, den miljö som han kommer ifrån.

Den unge mannen charmar herrskapsfröknarna som besöker gården som statarna är knutna till, och får till ett och annat erotiskt äventyr med dem. Men en dag kommer ett brev från staden. Det är från en gravid kvinna, som kräver honom på understöd som barnafader, något han på till synes något osäker grund anses vara. Brevet, som blir till flera brev, berör honom föga, utöver att det gör honom irriterad.

Nog får Hård sig jobb i skogen, men föredrar att utföra det dåligt och eftersom han inte betalar för barnets uppfostran och följaktligen hamnar i skuld slutar det med att han tas till en tvångsarbetsanstalt, där han snart slår ner en vakt och efter en kort tid på rymmen istället förpassas till Långholmens centralfängelse. 

Så långt första boken. Andra boken handlar framförallt om livet i fängelse och tiden efter frigivningen. Sista boken handlar i stor utsträckning om hemkomsten till gården och den långa, utdragna process då Lars Hårds moder ligger för döden och till sist avlider.

* * *

Lars Hård är vagabond och drömmare och anarkist. I dag hade han möjligen behängts med någon typ av diagnos. Och nog kunnat hitta en nisch i världen där han kunnat fungera. Men då, när boken utspelar sig, passar han inte riktigt in i den miljö där han befinner sig, kringränd som den är av ännu väldiga klassklyftor. 

Han kan först inte balansera sig själv och sin situation, Han verkar ansvarslös och rå. Och just därigenom blir han så mycket mer mänsklig än alla proletärhjältar som tänkas kan. Han är människa, inte helgon. En människa som försöker att se alltmer klart på sig själv, allteftersom han dras genom misär, allteftersom också han formas och utvecklas.

Som lättare att tycka om framstår Lars Hårds gamle skäggige far, son till en rysk emigrant. Han som ständigt sätter allt under evighetens synvinkel, hänvisar till sin kära bok Världsrymdens under, och anser det mesta vara flugskit värt i jämförelse med de större perspektiven. Han har arbetat hårt, älskat sin hustru och fäller i sin kärvhet tårar när hon dött.

Som direkt vidriga framstår i kontrast grannarna kusken och hans fru. De önskar inget mer än att dra ner människor med skvaller. De drivs av andras, inte minst Lars Hårds, olycka. De har inga försonande drag som mildrar intrycket av deras elakhet.

* * *

Böckerna om Lars Hård lär väckt uppseende när de först kom ut, delvis på grund av sitt grova språk. I dag bidrar detta till att skänka boken en betydande fräschör. Vad som var vågat då ser vi kanske som genuint i dag. Till det kommer ett ganska knappt och effektivt sätt att skriva; Fridegård kan visst beskriva natur och sådant, men han svävar inte iväg i excesser. 

Knappheten underlättas väl också genom att Fridegård gör Lars Hård själv till berättare; det är hans bittra röst som går genom alla böckerna. Det är hans utveckling sedd från hans egna ögon som läsaren följer.

Det bör också nämnas, att den som vill kan i boken hitta sådant som har ideologisk bäring: kritiken mot klassamhället finns där ständigt, och en inte särskilt dold hätskhet mot kyrkan, dess läror och dess prästerskap likaså. Lars Hård själv har avgjort någon form av andlighet, kanske någon form av religion, men den är knuten till naturen, och inte till den stränga gud han mött i gudstjänsten.

Dessutom bjuds läsaren på en intensiv skildring av det tuffa livet i ett svenskt fängelse någon gång kring 1920–30-talet. Fridegård hade ju egen erfarenhet just av den tillvaron och torde därför veta precis vad han skrev om: han fick 8 månaders straffarbete på Långholmen för att han med några kamrater stulit linolja i samband med att han lämnade det militära år 1919.

Den ursprungliga trilogin om Lars Hård följdes upp med två ytterligare böcker: Här är min hand (1946) samt Lars Hård går vidare (1951). Dessa senare verk återstår för mig att läsa.
– – –
Jan Fridegård, Lars Hård. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1949. 477 sidor.

onsdag 10 maj 2023

Bokrecension: På väktargången | Olle Holmberg

Olle Holmberg
På väktargången är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och -kritiker. Boken utkom år 1928. 

* * *

Vad kännetecknar en god aforism? Läser vi några av våra goda aforistiker, såsom Nietzsche och Schopenhauer, så klart, och kanske Cioran, Lichtenberg och Horace Engdahl får vi ledning. 

Jag anser detta: en god aforism skall äga något kärnfullt och på ett träffande sätt formulera en iakttagelse eller en slutsats. Den skall inte vara helt banal och skall utan pynt ändå ha poetisk utstrålning.

Sport är inte mitt största intresse, men den som spelat golf vet hur boll och klubba låter när man får in en riktigt ren träff. Ungefär samma känsla skall en aforism framkalla: ah, en ren träff!

Olle Holmberg är aforistiker och får till åtskilliga sådana träffar i På väktargången; andra bollar toppas och i bland slår klubban i gräset. Och även när det inte är fråga om rena träffar kan man ofta finna delar som är mycket bra. 

Samlingen håller för det mesta en hög nivå, men med vissa undantag. Det är naturligtvis lockande att dra en enda lång citatlista ur boken, men jag skall avstå och hänvisar istället direkt till boken, och anför bara några exempel.

* * *

Aforismerna uttrycker en viss trötthet, viss pessimism. Där finns ett inslag av bildningsaristokratisk hållning. Där finns skepticism mot det hävdvunna. 

”Om inte det mänskliga skrubbas och skrapas och ryktas och borstas och tvättas med två åtminstone en gång i veckan så luktar det.”

Här har vi en kärnfull och lätt humoristisk iakttagelse av människan, där vi märker av skepticismen mot det mänskliga som sådant. Och att det föreställda goda är inte nödvändigtvis är gott får vi läsa om i den följande aforismen:

”De goda människorna tycker illa om de onda, men det är ingenting mot vad de onda tycker om de goda, hos vilka de anar avgrunder av bakslughet och hyckleri.”

Människan smutsar beständigt ner sig, behöver hållas i ordning. Med detta inte sagt att man tar avstånd från leken; man behöver inte vara enbart stram:

”Folk ropar efter allvar och stela miner och patetiska ord. De har inte allvar nog att våga vara — icke allvarliga. Den verkligt allvarlige kan ta ett danssteg och slå upp ett skratt till och med i kyrkan.”

Ett gillande av skepticismen och att icke vara kategoriskt dogmatisk ser vi också i en aforism som denna:

”Orden kanske, några, somliga, delvis, i viss mån och så att säga är oss givna på det att vi må kunna tala sanning.”

Således ord som modererar det definitiva: det kategoriska och dogmatiska — och ger oss möjlighet att vara inte fullt bestämda. Och snyggt genomskådande är detta:

”Skillnaden mellan att citera och att säga något 'eget' är ungefär den att i förra fallet är man inte ens själv hemfallen åt illusionen att det är en nyhet man förkunnar.”

Ja, och så vidare.

Olle Holmberg skrev ut många tankeböcker och i dem hittar man fler aforismer. Men av det jag läst av honom är nog På väktargången den mest renodlade samlingen formuleringar som hör till kategorin aforistik. 

Holmberg grundstämning, hans ”levnadsstämning” för att använda Vilhelm Ekelunds term, kan jag i stor utsträckning ställa upp på, och det bidrar väl också till att många av hans aforismer vinner gillande hos mig, utöver det förhållandet att de i allmänhet är elegant formulerade.
– – –
Olle Holmberg, På väktargången. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928. 90 sidor.

onsdag 3 maj 2023

Bokrecension: Essayer och kritiker 1917–1918 | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Essayer och kritiker 1917–1918 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961), litteraturhistoriker och litteraturkritiker. 

Boken utkom år 1919.

* * *

Man behöver emellanåt för sin språkliga hälsa läsa något av Fredrik Böök. Han var ju förmodligen den mest inflytelserika svenska litteraturkritikern någonsin, men han var också i egen rätt en utsökt stilist. Man läser Böök för språket, och man läser det av litteraturhistoriska och kulturhistoriska skäl. 

Den här gången läste jag Bööks samling artiklar från 1917–1918, som kom ut i bokform år 1919. Boken är en av flera samlingar som gavs ut under olika år, allteftersom Böök skrivit artiklarna i dem.

Att texterna i allmänhet först tryckts i Stockholms Dagblad säger något om vilken vikt man gav dylika långa och ibland ganska smala kulturartiklar i dåtidens Sverige. Somliga artiklar tar upp över 30 boksidor; någon har väl ursprungligen tryckts i mer än en del. 

Men något motsvarande är svårt att tänka sig utanför specialtidskrifterna idag. Möjligen med undantag gjort för några tidningsdrakars kultursidor. Men inte ens där skulle väl den mest vågade redaktör låta motsvarande 30 boksidor text om en numera oläst 1700-talspoet rymmas i spalterna...! 

* * *

I sina artiklar kan Böök breda ut sig med bedömningar, psykologiska analyser och referat. En särskild böjelse har han för att sätta författares verksamhet i relation till nationella karaktärsdrag.

Böök har grundåsikter. Hans tendens är nationalistisk, konservativ, idealistisk, politisk höger, tyskvänlig, folklig och bildningsaristokratisk. Inslag av antisemitism förekommer. Inte så som antisemitismen skulle yppa sig hos nazister några år senare, men så som var vanligt vid 1800-talets slut och 1900-talets början också i bildade kretsar.

Vissa inslag i Bööks artiklar vore svår- eller otryckbara i vanliga publikationer av idag, men det vore anakronistiskt att bedöma honom utifrån dagens värderingar snarare än hans samtids. Böök skriver inte utifrån våra värderingshorisonter, utan utifrån det tidiga 1900-talets värderingshorisonter. Något annat vore nästan omöjligt för honom, och det kan vi därmed inte förvänta oss.

Språket har också förändrats under det sekel som gått. 

Den svenska som Böök skriver är oändligt vacker, men hör sin tid till, med sin meningsbyggnad, stilnivå och stavning. Dock är han ett exempel på hur språkets bredd kan komma till sin rätt. Det ligger nära till hands att skriva att han använder språket som den skickliga hantverkaren använder sina verktyg. Men det är nog ändå mer träffande att skriva att han skapar texter som den skickliga konstnären skapar målningar.

Böök vet precis vad han gör när han skriver och känner på grammet varje ords valör. Ironin är fin, sarkasmen vass, berömmet ibland drabbande och formuleringskonsten alltid vacker. Språkkänslan är imponerande. 

Man må inte alltid hålla med Böök i hans slutsatser eller bedömningar. Man bör emellertid lyssna till klangen i hans språk: där ligger hans stora företräde, än i dag.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1917–1918. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1919. 384 sidor.