Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.

Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.

Bokrecension: Språket och tystnanden | George Steiner

Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga är skriven av litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner (1929–2020). 

Den svenska upplagan har översatts av Caj Lundgren, som även försett boken med ett förord. Steiner har själv godkänt urvalet av texter till den svenska upplagan, som gjorts utifrån texterna i den engelska upplagan Language and Silence (1967).

* * *

Hur ser den litteratur ut som bär med sig medvetandet om vad mänskligheten var förmögen att göra under Förintelsen? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en litteratur som inte bara är ett skrik, om man verkligen inser det lidande som då övergick världen och blev en tvingande del av den judiska identiteten – för överlevande judar och icke-judar att förhålla sig till?

Ja, hur förhålla sig till tyskan? Hur förhålla sig till det faktum att Förintelsen orkestrerades från ett land mycket rikt bemängt med litteratur, men kultur?

Det är frågor som dessa litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner, själv av judisk börd, ställer i Språket och tystnaden. 

Steiner pekar på hur det nazistiska narrativet smittade ner själva det tyska språket: det fanns ett nazistiskt sätt att skriva, att uttrycka sig. Och att det är något som tyskan tvingats försöka återhämta sig ifrån. Även själva språket måste således denazifieras. 

* * *

Ett annat ämne som Steiner uppehåller sig vid i Språket och tystnaden är frågan om marxistisk litteraturkritik. 

Steiner har inget till övers för totalitarism: men han undersöker fördomsfritt den litteratur och det förhållningssätt till litteratur som föddes ur marxistisk teori och ur Sovjet. Han särskiljer de ortodoxa leninisternas vurmande för tendenslitteratur med öppet program, och den mer åt Engels lutande litteraturkritiken som kunde se ett värde också i litteratur av icke-kommunister; även där kunde teman intressanta för socialismen uttryckas, vare sig nu författaren avsett det eller inte. 

Även insikter om litteratur som man kommit fram till ur ett ideologiskt vinklat perspektiv kan, verkar Steiner mena, vara fruktbara och betona relevanta ting.

* * *

Jag kan inte svara på huruvida översättningens stil ligger nära Steiners egen, men åtminstone i svensk språkdräkt framstår hans texter som en smula tröglästa. De är dock många gånger mycket relevanta, ibland provokativa, ofta tankeväckande.
– – –
George Steiner, Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. Övers. Caj Lundgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.

Bokrecension: Svenskan i tusen år | Lena Moberg, Margareta Westman (red.)

Svenskan i tusen år. Gimtar ur svenska språkets utveckling är en samling texter om svenska språket, sammanställda under redaktion av Lena Moberg (f. 1936) och Margareta Westman (1936–2000). 

Boken utkom första gången år 1996.

* * *

Svenskan i tusen år rymmer elva essäer eller artiklar som samtliga förhåller sig till svenska språket och ofta svensk språkhistoria. Den första texten behandlar den svenska som talades och skrevs under vikingatiden, och den sista texten ger några prövande och lätt varnande utblickar mot svenskans framtid.

Svenskan som språk, skriver Henrik Williams i sin text, börjar kunna anas på 800-talet. Då har den process börjat som kom att utsöndra de olika nordiska språken – och dialekterna – från varandra ur ett en gång gemensamt urnordiskt tungomål. 

Det innebär emellertid antagligen inte att vi hade kunnat göra oss förstådda i samtal med en vikingatida förfader, får vi veta. Svenskan hade lång väg att gå innan den förändrats till den nysvenska som vi talar och skriver i dag, och som egentligen börjar formas först någon gång på 1500-talet, för att ta ytterligare ett steg i vår riktning under 1700-talet. 

Vid det laget hade andra språk än nordiska sedan länge berikat svenskan, särskilt tyskan, franskan och latinet. 

* * *

Men svenskan som språk är inte något enhetligt, inte ens i våra dagar. 

Dialekterna var sannolikt långt starkare till vardags för drygt hundra år sedan än i dag, men de finns ju fortfarande kvar, om än i något avslipade varianter. Och även om man väl kan ana en talspråkifiering av skriven svenska, så är vårdad, skriven svenska likväl i allmänhet fortfarande något annat än talad svenska, även om vi tack och lov i de flesta sammanhang kommit en bra bit ifrån den blytunga kurial- eller kanslisvenska som en gång var given i många officiella sammanhang. 

Och även om man i media är mer tillåtande än förut visavi dialektala uttal, är ändå en slags rikssvenska stommen och riktmärket i språket, och är det språk som i regel används i de flesta officiella sammanhang, medan dialekterna fortfarande får breda ut sig i närmiljön. 

Jag märker själv hur min egen dialekt blir olika framträdande beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Under en löneförhandling eller i ett universitetssammanhang blir mitt språk stramare och mer riksspråkligt, men i privata eller mer vardagliga sammanhang, alldeles särskilt i samtal med äldre personer från min hembygd, framträder dialekten som en markering som nog vill uttrycka en gemenskap, en tillhörighet.

* * *

Texterna i Svenskan i tusen år är av mycket olika slag, även om ämnena förenas i det språkliga ärendet. En del är ledigt hållna essäer, andra mycket stramt hållna vetenskapliga utredningar i artikelform, med lägre grad av populärt tilltal. Men det som tas upp är konsekvent intressant. 

Vi får, för att bara göra ett urval, lära oss något om hur man möjligen okvädade varandra under 1600-talet. Dragkampen mellan latinet och svenskan i vetenskapliga texter på 1700-talet behandlas, liksom hur arbetarklass och allmoge tillägnar sig ett offentligt språk genom folkhögskolor och nykterhetsloger, och om riskerna med att använda fel typ av språk vid fel tillfälle. 

En analys av massmediespråk bjuds vi på, och vad gäller tidningsprosan utfaller analysen inte alldeles till dess fördel i de fall då den tenderar att motarbeta komplexitet och nyanserade resonemang till förmån för en story med tydliga goda och onda krafter. 

I en avslutande text dras några linjer ut för svenskans framtid; jag kan tycka att texten är av det dystrare slaget, men den varnar oss i vilket fall för att göra oss språkligt urarva, genom att låta engelskan i allt fler sammanhang bli det officiella språket, såsom i det europeiska samarbetet, inom affärsvärlden, inom vetenskapen. 

Vi kan, menar Margareta Westman helt riktigt i denna text, i allmänhet inte tala engelska såsom engelsktalande själva gör, och därmed ger vi oss själva ett sämre utgångsläge när vi ska föra resonemang på ett annat språk än det egna. Att ett exempel på lösning skulle vara att låta till exempel latin bli EU:s grundspråk förefaller mig utopiskt, även om det skulle innebära att alla i sann jämlikhetsiver skulle få lägga ner mer jämställd mängd tid på att lära sig språket och så få mer liknande förutsättningar. 

Engelskans hegemoni är nog här för att stanna, åtminstone under överskådlig tid; samtidigt tänker jag att vi behöver ju inte nödvändigtvis använda oss av engelska i de sammanhang där svenska lika gärna kunde fungera lika väl. 

Ett språk man lär sig i skolan ligger ju sällan lika bra i munnen som ett språk man fötts upp med och talar vid köksbordet. Ja, trots ganska omfattande engelskstudier upplever jag definitivt för egen del att jag har långt sämre precision eller flyt när jag uttrycker mig på engelska än på den svenska jag älskar.

* * *

Artiklarna i Svenskan i tusen år har försetts med litteraturlistor, som kan komma den till god nytta som vill fördjupa sig inom något ämnesområde som adresseras, vare sig det nu handlar om runsvenska, dialekter eller – eller något annat.

Svenskan i tusen år ger en inblick i den språkvetenskapliga ämnessfären som väcker nyfikenhet på att lära sig mer! Själv fastnar jag gärna särskilt vid de specifikt språkhistoriska utredningarna, analyserna och slutsatserna, men den som är intresserad av mer samtida frågeställningar och framtida utmaningar hittar också mycket av intresse i detta verk.
– – –
Lena Moberg, Margareta Westman (red.), Svenska i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 81. Stockholm. Norstedts Förlag AB, 1996.

Bokrecension: Maktspråk | Lars Melin, Martin Melin

Maktspråk: Boken med jävlaranamma! är skriven av Lars Melin (f. 1939), docent i svenska och Martin Melin (f. 1969), språkvetare. Boken utkom år 2007.

* * *

Kunskap är makt, visst är det så. Men språk är också makt. Den som använder rätt typ av språk, säger rätt typ av saker på rätt sätt får ett automatiskt övertag: språket kan utstråla och manifestera makt, auktoritet, inflytande.

Det är just utifrån maktperspektivet som herrarna Melin, far och son, analyserat hur språk kan användas. De hjälper oss att se igenom de chimärer som maktmänniskor kan skapa med hjälp av hur de uttrycker sig: deras trick och genvägar.

Men genom att avslöja dessa ger de också oss tips på hur man själv kan nyttja språket som vapen i vardagen; en händig sak om man har samvete därtill.

* * *

Några exempel må anföras.

Man kan uttrycka makt genom att ta över ett samtal och leda det in på andra vägar, det vill säga att man tar vid där någon inlett och sedan tvärt, efter överkopplingen, svänger åt ett annat håll.

Makten som en person anser sig besitta kan återspeglas i hur personen i fråga förmår andra personer att agera i önskad riktning. Ju mer makt man har, desto rakare kan begäran framställas. Det är en lång väg mellan "gå och handla" och "snälla, skulle du möjligen kunna tänka dig att hjälpa mig och gå och handla".

Maktförhållanden i ett samtal kan också uttryckas på olika sätt.

En signal är att en viss person behåller ordet, till exempel genom att aldrig släppa det ifrån sig. Kanske väljer personen att ta tankepauser mitt i meningar, så att det blir svårt att bryta in.

Och att undvika ögonkontakt med dem man pratar med är ett annat knep för att göra det svårare att bli avklippt. Andra kan bringas till tystnad genom dålig återkoppling: ett väl fungerande samtal bör vara som ett växelspel, men om det snarare är att prata än att samtala man önskar göra, kan det vara en god idé att snåla på responsen när någon annan talar.

Ytterligare ett knep kan vara att ställa frågor - som man på förhand vet att samtalspartnern inte kan svar på. Då får man möjlighet att besvara sin egen fråga och breda ut sig än mer, samtidigt som man demonstrerar sin egen kunskapsrikedom visavi den andre. Vill man riktigt trycka ner någon närvarande, kan man tala om personen i fråga som om han eller hon inte var där.

* * *

Det var bara något litet av allt det som Melin och Melin skriver om. Maktspråk tar upp långt mer än så. Författarna analyserar till exempel hur drev fungerar, och hur politisk retorik byggs upp och av vad den byggs upp. Samt hur effektiva slagord ofta låter bra men innehåller föga av substans och mer av förenkling. Med mera.

Melin och Melin skriver med skärpa och mycket humor. De är inte alltid helt politiskt korrekta, vilket ytterligare kryddar framställningen. Maktspråk är helt enkelt en rolig bok att läsa, och känslan den skapar är att man efter läsningen är i alla fall att man fått en något klarare blick för språkliga fällor som andra kan tänkas lägga ut, vare sig det nu gäller i vardagliga samtal eller från högsta politiska nivå.
– – –
Maktspråk: Boken med jävlaranamma!, Lars Melin, Martin Melin. Schibsted Förlagen 2007. ISBN: 978-91-7738-749-7. 182 sidor.

Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum

Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:

”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”

Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Bokrecension: Germanerna | Tore Janson

"Varusschlacht", Otto Albert Koch (1909)

Germanerna: Myten, historien, språken är skriven av latinprofessorn Tore Janson (f. 1936). Germanerna nominerades 2013 till Augustpriset.

* * *

Germanerna är skriven i en bitvis något polemisk ton gentemot dem som önskat adoptera germanerna som sina personliga förfäder, genom vilket man månne tänkt sig att något av deras mystiska eller mytiska glans liksom genetiskt förts vidare till nutidens tyskar eller skandinaver eller talare av germanska språk. Det är som bekant en tankegång som utnyttjades av nationalsocialismen.

Janson gör boken igenom en poäng av att påpeka, att germanerna inte såg sig själva som en enhetlig grupp. Beteckningen ”german” är romarnas beskrivning av de folkslag de mötte öster om Rhen och norr om Donau. Germanerna själva förefaller snarare identifierat sig som franker, goter, langobarder, suioner, angler och så vidare.

Termen germaner fungerade alltså som en behändig geografiskt betingad generalisering och på samma gång en sammansmältning av grupper som talade samma språk men sinsemellan inte såg sig som en politisk eller etnisk gemenskap. Germanerna blev på så sätt en slags barbarisk motbild gentemot de civiliserade romarna.

Janson skriver:

”Romarna ansåg att [germanerna] hörde ihop, med goda skäl, men själva tyckte de förmodligen inte att de utgjorde någon avgränsad del av mänskligheten.”

Först framåt 500-talet upphör hänvisningar till germaner mer eller mindre i romerska källor, och man talar istället om de olika enskilda folken, som man tidigare klumpat ihop under samma begrepp. Då hade Västrom fallit samman, och det var inte längre lika självklart att sätta tydliga gränser mellan romare och barbarer.

* * *

Dock blir det av Jansons pedagogiska bok tydligt att de folk som talade germanska språk trots allt hade en del kulturella gemensamma drag, även om de inte själva såg sig identifierade sig som just germaner.

Den viktigaste gemensamma nämnaren är givetvis språket. De germanska språken kommer från urgermanskan, som man tror talades några hundra år före vår tideräkning. Det uppstod i sin tur, tror man, några tusen år tidigare ur indoeuropeiskan, liksom latinet och grekiskan på sitt håll.

Urgermanskan bör först ha varit ett pangermanskt språk. Janson antar att germanskan ännu på Caesars tid var sig så lik, att olika talar på olika platser kunde förstå varandra utan större problem. Med tiden utvecklas dock urgermanskan till de olika germanska språk vi har i dag.

Ytterligare gemensamma nämnare för germanerna kan nämnas. Janson nämner, att germanerna sannolikt inte hade några städer att tala om, på sin höjd byar. I allmänhet bodde man tydligen i kluster av gårdar. I varje gård bör, enligt arkeologin, omkring fem till tio personer ha bott.

Handelscentra fanns inte, men viss handel med skinn, bärnsten och annat skedde med romarna.

Stridigheter mellan de germanska grupperna synes ha varit vanliga. Janson menar, att det ”verkar ha pågått maktkamper mer eller mindre permanent”.

Möjligen använde man sig av särskilt utsedda ledare i dessa sammanhang, men i allmänhet verkar centralstyrning och konungsliga gestalter inte ha existerat i större utsträckning. Det fanns, med Jansons ord, inte ”[n]ågon gemensam politisk organisation”.

Germanerna var endast i undantagsfall skrivkunniga. Därför är deras historia känd främst utifrån romerska beskrivningar. I den mån germanerna skrev något själva, skedde det i korta formuleringar i runor, och först med kristendomens spridning kom skriftspråket på bred front.

Säkert hade man liknande religiösa bruk. Vi vet att offer var ett element i detta: germanerna förefaller ha offrat både djur och emellanåt människor. Dock finns inga tidiga spår av tempelbyggnader, och källorna tiger om prästerskap. Veckodagarnas germanska namn, som man tror tillkom på 300-talet, kan säga något om vilka gudar man aktade: Tyr (tisdag), Oden (onsdag), Tor (torsdag) och Frigg (Fredag).

Man tror också att det fanns ett utbyggt muntligt historieberättande, där man kanske i sångernas form bevarade händelser i minnet: historiska händelser om hjältar, men även om religiösa ting. Allitteration synes ha varit ett framträdande stilgrepp i dessa sånger eller verser.

Över stora geografiska ytor hade man dessutom en särskild kulturyttring, nämligen den för de germansktalande områdena speciella djurornamentiken.

* * *

Efter läsningen av Germanerna framstår de folkgrupper som en gång talade föregångarna till det språk vi talar i dag som ganska löst sammanhållna grupper, där man kunde uppgå i en annan, större grupp vid behov, och där genetiska släktförbindelser månne inte var av särskild vikt för att sammanhålla den givna gruppen.

Det synes inte fel att tala om de germanska grupperna som en egen kultursfär, fastän de själva aldrig såg sig som en avgränsad grupp med en särskild identitet. Och rent logiskt bör många av oss nordbor rent bokstavligt talat vara genetiska ättlingar till germanerna som språklig och kulturell grupp.

Men det innebär inte att det finns en obruten kulturell arvslinje bakåt från oss till dessa människor. Vi är inte germaner.

Germanerna som sådana upphör att existera ett halvtusende eller mer efter vår tideräkning, och utvecklas i olika riktningar till nya språk- och kulturgrupper, varav urnordiska kom att utgöra stammen för de nordiska språk vi talar i dag.

* * *

Det är alldeles uppenbart att Janson behärskar sitt ämne alldeles utomordentligt väl. Germanerna blir ett koncentrat av det nuvarande forskningsläget, men framställt på ett så läsarvänligt sätt, att boken faktiskt rentav är lättläst om man har bara ett minimum av intresse för ämnet. För den som önskar fördjupning finns i slutet av boken en utförlig litteraturlista.

Vad jag kan märka av i texten, är en viss kluvenhet. Dels märker jag viljan att till varje pris beskriva germanerna som en splittrad samling folk, utan enhet. Men dels finns där fakta återgiven som tyder på att de grupper som utgjorde germanerna likväl hade många gemensamma drag. Resultatet blir att jag känner mig något förvirrad: germanerna var alltså inbördes mycket olika, men hade samtidigt signifikanta likheter?

Detta skadar inte boken; måhända ligger problemet helt hos mig som läsare, som inte riktigt förmår tänka mig in i komplexiteten i germanernas inbördes förhållanden och spänningar.

Förutom att läsaren stiftar ingående bekantskap med dessa germaner, får hon sig också till livs en intressant historisk översikt, inte minst över den dunkla men intressanta folkvandringstiden och därtill en orientering i språkhistoria.

Germanerna må vara lika döda som romarna. Men genom sin vetenskapligt försiktiga skildring av dem, ger Janson dem åtminstone lite kött på deras bräckliga skelett; och så kan vi ana åtminstone en kontur av de heterogena germanerna – dem som romarna klassade som barbarer, men som i sitt språk bar fröet till den svenska vi talar i dag.
– – –
Germanerna: Myten, historien, språken, Tore Janson. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303468-3.

Betraktelse 20: Om det goda språket

Det finns en något tröttsam diskussion om hur man bör skriva: om man ska vara progressiv och låta bli att döma det som kan kallas slarvigt språk, eftersom språket hela tiden utvecklas, eller om man ska vara konservativ och värna den typ av skriven svenska som traditionen föreskriver.

Jag har några uppfattningar i ämnet.

För det första är det inget egensyfte att använda ett tillkrånglat språk. Språkets förnämsta funktion är att vara förmedlare av ett budskap. Om avsändarens av budskapet i fåfänga klär ut sitt språk så att det blir onödigt svårbegripligt har avsändaren möjligen visat att han kan en mängd ovanliga ord, men han har samtidigt misslyckats med att överföra sitt budskap på ett så tillgängligt och begripligt sätt som möjligt. Bra språk är enkelt med inte simpelt.

För det andra finns det en poäng i att skriva standardsvenska. Oavsett vad man tycker om det, så påverkar det sätt man skriver på hur läsaren uppfattar en. Om man då slarvar med "de" och "dem" eller med "han" och "honom" eller med stavning eller i ordinarie sammanhang låter "och" bli "å", så skickar man signaler om att man dels inte behärskar språket och dels inte bryr sig tillräckligt om mottagaren för att formulera sig på ett korrekt sätt. En dåligt skriven text förmedlar inte en känsla av att man är genuin, utan av att man är obildad och möjligen lat. Det vinner man inget på. Ett bra språk är således ett korrekt språk.

För det tredje finns det ingen sällan fruktbart att skriva onödigt arkaiserande, utan att det finns särskilt syfte med det – som att låta högtidlig. Men att använda ett störande gammaldags sätt att skriva i ett PM eller i ett brev i dag riskerar att få något av ett löje över sig, i synnerhet om man inte avsett att vara lustig eller raljerande.

* * *

Jag är medveten om att jag själv har en tendens att skriva en standardsvenska som klingar gammaldags.

Det beror säkert på att jag läser mycket äldre litteratur; i mina öron skär sig inte skriven svenska från förra sekelskiftet eller 1800-talet lika mycket som det antagligen gör i deras öron som är mer vana vid modern skrivsvenska.

Men det kanske tydligaste sättet som min böjelse att skriva gammaldags visar sig på, är min kommatering, som blivit någon slags korsning mellan så kallad grammatisk kommatering och någon form av fri kommatering. Men! Så länge man är medveten om sitt sätt att skriva, kan man ju också påverka det, och anpassa det efter sammanhanget.

Således: Jag menar att vi bör sträva efter att skriva enkelt men inte povert, korrekt men inte onödigtvis arkaiserande. Det är inte språksnobbism. Det är vettigt.

Bokrecension: Orden och evigheten | Ola Wikander

Orden och evigheten är en essäsamling av språkvetaren, teol.dr. Ola Wikander (f. 1981). Somliga texter har tidigare publicerats i olika publikationer, andra är nyskrivna.

* * *

Orden och evigheten är en nästan förbluffande inspirerande bok för oss humanister. För min egen del har åren gått, och de få och små lärdomsspån jag gjort på de två antika språks område som jag själv en gång stiftat lite närmare bekantskap med – latin och bibelhebreiska – har väl med en underdrift blivit en aning mögliga.

Det har de inte blivit för Wikander: hans arbete reser katedraler av klassisk bildning, som vi andra, om nu en ansträngd metafor tillåts, får lov att träda in i.

I en tid när universitet rör sig i riktning mot att premiera det vetande som – helst snabbt – kan omsättas i pekuniärt värde, blir Orden och evigheten ett smakprov på det vetande som universiteten borde investera i för att förskaffa civilisationen rikedomar i kulturell valuta.

Visserligen handlar Orden och evigheten om språk, ofta mycket gamla språk. Men lika mycket handlar den om människan: om hennes kultur, om hennes sätt att tänka, om hennes idéer, om hennes själva väsen. Med språket som medel når Wikander fram till de människors liv som ändades och begravdes för flera tusen år sedan, och sätter perspektiv på den kanske ofta underförstådda premissen, att vi just nu, i denna tid, lever i den främsta, mest utvecklade och mest kulturellt rika epok som någonsin funnits.

Genom att undersöka det sedan länge förgångna kan så Wikander dra ut linjer som fortsätter ända in i våra tider: han följer glosor genom seklerna, och hittar ekon av det förflutna i de mest alldagliga av ting i dag: i teve-spel, i fantasygenren, i vardagsspråk. Det skapar emellanåt en känsla av gemenskap, men lika ofta ställs läsaren inför insikter i hur olika människor faktiskt kan tänka, beroende på när de levde och hur de uttryckte sig. Det som är nu, är hursomhelst inte en given kulturevolutionär höjdpunkt, vilande på millennier av utveckling.

"[Kunskaper i äldre texter, språk och historia] framhåller för oss att vår egen tid inte nödvändigtvis är höjdpunkten på all möjlig historia – och de ger oss verktyg att analysera samtiden med."

Måhända var tidigare kulturer inte nödvändigtvis lägre stående, utan blott annorlunda.

* * *

I sina essäer låter Wikander oss stifta bekantskap med latinets förmåga att skapa stämning, med Walesiskt uttal, med den gemensamma etymologin för det semitiska ordet för "Gud", med rigida romerska riter, med svårigheterna med att översätta japanska, med riskerna och möjligheterna att återskapa språkljuden i döda språk, med poängen med att sträva mot ett standardiserat snarare än anarkistiskt språkbruk, om gamla gudanamns betydelseglidningar, och mycket, mycket mer.

Och inte nog med att Wikander förser läsaren med smakprov från det språkvetenskapliga fältet och mer tvärvetenskapliga humanistiska ämnen, han förmår dessutom att presentera detta på ett så begripligt och lättsamt sätt, att läsningen blir direkt njutbar även utan direkta förkunskaper.

* * *

Den massiva bildning som Wikander ger oss skymten av i Orden och evigheten, alltså den klassiska humanistiska bildningen, upplever han själv stå under attack. Delvis genom hur universitet prioriterar att fördela sina ekonomiska medel. Men också genom hur den allmänna samhällsinställningen till den klassiska humanistiska bildningen synes vara allt mindre positiv.

Wikander ser en fara, i att tings existensberättigande blott sätts i relation till dess modernitet och hur det kan generera kapital. Men den kanske inte så lukrativa humanistiska forskningen sysslar likväl med bland det viktigaste vi har:

"Den humanistiska bildningen och forskningen är kunskapen i inget mindre än det som gör människan till människa. [...] Det en humanist studerar – mänsklighetens kulturer, tankar, filosofi, berättelser, religioner, lämningar och språk – är just de ting som skiljer människan från alla andra varelser på vår planet. Det den humanistiska forskningen studerar är därför i förlängningen själva mänsklighetens natur. För oss som är födda till människor borde knappast något större finnas."

Jag är beredd att hålla med. Även i det Wikander skriver strax efteråt:

"Just existensen av en lärdomstradition är en garant för en högre andlig kultur – den är dess andningsluft. Utan den kvävs kulturen, långsamt men säkert."

Jag känner mig emellertid något tryggare vad avser humaniorans framtid, när i dess eklektiskt sammansatta kolonner finns forskare som Ola Wikander och hans likar.

* * *

Läs Orden och evigheten, och få några smakprov på vad humanistisk bildning innebär!
– – –
Orden och evigheten, Ola Wikander. Wahlström & Widstrand 2010. Ebok 1.0 2013. ISBN. 978-91-46-22454-9.

Betraktelse 16: Om språklig arkeologi

Etymologi, läran om ordens ursprung, är intressant.

Denna språkliga arkeologi har mycket att lära den hugade, för genom att bilda sig uppfattningar om ordens historia kommer man via språket det förflutnas människor närmare: det historiska panoramat vidgas ytterligare några grader. Det går inte att tänka sig det komplexa mänskliga språket utan människorna som talar och talade det.

Språklig arkeologi kan med fördel bedrivas med hjälp av etymologiska ordböcker och ordböcker i utdöda språk – för vår del inte minst latin och gammalgrekiska.

Två av de mer kända etymologiska standardverken är dels Elias Wesséns klassiska Våra ord: Deras uttal och ursprung (första upplaga 1932), och dels Gösta Bergmans Ord med historia. Den förra fokuserar på ordmängd och korta förklaringar, den senare på färre ord men längre förklaringar.

Låt oss, för nöjes skull, göra en liten etymologisk utflykt med hjälp av dessa herrars guideböcker, och utröna två ords historia. Vi väljer på måfå:

* * *

Kannibal
Ordet kannibal sattes på pränt första gången av ingen mindre än Christoffer Columbus. 1492 gör han nämligen en anteckning, om att han stött på människoätande infödingar på Kuba och Haiti. Han kallar dem bland annat "caniba". Bergman framför hypotesen att ordet hänger ihop med "Indien", som ju Columbus trodde att han nått, och de som dessa i så fall varit undersåtar under: khanen. Således: Khan-Indier, förvanskat caniba. Var däremot Columbus fått ordet ifrån är okänt. Wessén å sin sida antar att ordet är en förvrängning av "karib", alltså karibier, som Columbus i och för sig också använder i anteckningen och alltså kan ha menat något annat med.

Första svenska belägget hittas 1674, då en reseskildring berättar att (väst)indierna kallas "Cariber" och "Canibaler".

Sakristia
Sakristian är rummet i kyrkan där prästen byter om. Det är bildat av "sacrista", en form av "sacristanus", som är medeltidslatinets namn på klockaren ("sakristan"), som väl numera närmast motsvaras av kyrkvaktmästaren. "Sacristanus" har i sin tur sina rötter i det antika latinets "sacer", som betyder helig, invigd.

Jag har själv hört förklaringen att efterleden -stia är att betrakta som ursprungligen ett eget ord, och att sakristia därmed är en sammansättning av de två orden sakri- och -stia. Bergman menar dock att det är ett missförstånd, som beror på att betoningen hos oss försvenskats, så att ordet låter tudelat. Wessén stöder för övrigt denna Bergmans slutsats.

* * *

Så har vi genom att konsultera två etymologiska böcker träffat på två ord som vi kanske använder utan särskild eftertanke, men som vid en lite närmare titt för oss till Christoffer Columbus, till Västindien och människoätande infödingar för femhundra år sedan, till medeltidens kyrkvaktmästare och möjligen till antikens romerska kult! Och då har vi ändå bara skrapat de två ordens historia på ytan...

SAOL blir gratis, digital och nedladdningsbar

Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), bibel vad gäller stavning av svenska ord, ges nu ut i en gratis, nedladdningsbar digitalversion.

Så, språkälskare, skaffa dig de 125 000 orden!

Svenska Akademien: SAOL Plus nedladdning

Något ur "Svenske ordseder eller ordsagor" (1604)

I Svenska folkböcker (red. Jöran Sahlgren, A.-B. Bokverk, Stockholm 1956) har ett antal äldre svenska texter bevarats. I volym VIII av denna serie finner vi bland annat Svenske ordseder eller ordsagor (Tryckt i Stockholm av Anund Olufsson Anno 1604).

I volymens förord, får vi veta att detta är Sveriges äldsta samling ordspråk, och bygger på de samlingar med latinska ordspråk som fanns under medeltiden. Emellertid vilar den svenska utgåvan tydligen på ett danskt original. I samlingen har också införlivats samtliga av Olaus Petri domareregler.

I förordet får vi även veta, att det nog kan vara en Johannes Bureus (1568–1652) som är samlingens upphovsman. (Mer om honom på Wikipedia.)

Några av dessa ordspråk gives så här nedan; några är bekanta, andra icke. Rimligen har man i Svenska folkböcker något moderniserat stavningen.

* * *

Av det stora nötet lärer ungnöt draga.

Aftonsång med dryck, morgonsång med hosto.

Allestädes framme, sällan välkommin.

Alle vilja väl hugga till, men ingen vill hålla i skafte.

Ära är att lära.

Allting skall man hoppas till det bästa.

Alle vilje gamble vara, men ingen vill gammal heta.

Alltid är frusin jord för lat svin.

Avundsman bör icke vittna.

Barnet gör i byn som det är hemme vant.

Bättre är två resor mätit än en gång förgätit.

Bättre är något än intet.

Bättre är en ko med ro än två med oro.

Dagarne blidke sorgen.

Döden är viss, men stunden är oviss.

Ett trull kysser icke gärna det andra.

Efter mans tal bör ingen dömas.

Få hava lyckan, men alle have döden.

Gamble vägar och gamble vänner de svika icke.

Han skall icke gå till skogs, som alle buskar rädes.

Varest aset är, där är kroppen.

Late herrer haver tröge dränger.

Man skall ej hava två tungor i en mun.

Ofta är stor ord små i gärning.

Präst vare präst, häst vare häst.

Kvinnotal liknas vid kråkegal.

Ris gör barnen vis.

Verket prisar mästaren.

* * *

Nu gäller det bara att memorera ordspråken, och svänga sig med dem, viss om att de varit i bruk i hundratals år...!

Tips: Englund om SAOL-appen

Läser hos Peter Englund om att det är en SAOL-app på gång, både till Iphone och Android. Appen släpps under senare delen av november. Läs mer om den på Englunds blogg Att vara ständig.

Citat: Språket som förutsättning för tänkandet

"The quality of our thoughts is bordered on all sides by our facility with language."

— J. Michael Straczynski

Tips: Nomina — namnetymologi hos Historiska Museet

Etymologi är intressant. På Historiska museets hemsida, hittar jag en underavdelning som kallas Nomina, där man kan söka på 4338 namn och få namnets etymologi, få veta om det bedöms som vanligt eller ovanligt, vad det betyder och ofta dess första dokumenterade förekomst i Sverige. Ofta finns även lite kuriosa medtaget också.

Jag heter Andreas Rustan Creutz.

Om mina förnamn får jag bland annat veta det följande:

Andreas: Vanligt förekommande; kommer från ordet för man eller människa på grekiska, samt förekom första gången i Sverige på en runinskrift från 1100-talet.

Rustan: Ovanligt; kommer från orden ära och sten på fornnordiska, men är dokumenterat i Sverige först 1828.

— Etymologin kände jag till åtminstone för mitt tilltalsnamn, men informationen om första dokumenterade förekomst i Sverige har jag inte stött på tidigare. Intressant!

Tips: Felstavat

På den högintressanta bloggen Faktoider, hittar jag länken till Nordstedts lista över våra vanligaste stavfel. Den kan vara värd ett besök. — Men nog kan vi stava till abonemang, definera, innom och succesivt?

In memoriam från år 1814: Prosten Boström

I »Götheborgs Stifts-Tidningar« av den 31 maj 1814, finns en insänd biografi över en hädangången prästman publicerad. Lyss till språket!

* * *

»Contracts-Prosten och Kyrkoherden i Berghem, Magister Johan Peter Boström föddes i Uddewalla den 9 Maji 1764. Hans Fader war Handskemakare derstädes. Han såg således icke sin födelse utmärkas af glansen; men mottogs dock af ömma Föräldrar och njöt en uppfostran, som syftade till detta wärdiga mål, att lemna Fäderneslandet af Ynglingens sediga uppförande, mognande förstånd och dagligen ökade kunskaper, ett säkert hopp om den tillkommande redbare Mannen. [/]

I Uddewalla Skola inhämtade han det omfång af kunskaper, der meddelades. Derifrån flyttades han år 1779 till Kongl. Gymnasium i Götheborg, der han icke dröjde att winna bifall genom ett anständigt uppförande och goda framsteg. År 1784 lemnade han Gymnasium i Götheborg och begfag sig till Upsala Academie. Sedan han genom ädla seder och kunskaper beredt sig aktning och förtroende i den stad, der hans steg blifwit af uppmärksamma ögon redan ifrån barndomen följda, öfwerlemnade Herr Großhandlaren Gudmund Bagge honom wården om sina Söners underwisning. För denne Man hyste han tacksamhetens känslor wid minnet af det ädla bemötande han åtnjutit, och då han anmärkte det olika sättet att behandla Informatorer, nämnde han honom bland de upplysta fäder, hwilka weta wärdera ett warmt nit för bildningen af deras barns förstånd och hjerta. [/]

Sedan honom blifwit bewiljadt Stipendium för att resa till Greifswald, anlände han dit och fortsatte sina studier. Han disputerade derstädes twänne gånger år 1788 under Herr Profeßor Elias Trägårds anförande, nemligen: den 14 November öfwer Theses Philologico-Criticæ och d 22 December pro Gradu öfwer en Academisk Afhandling De Quiete Solis ac Lunæ Jos. Cap. X. 12-14. hwarefter han samma år emottog Lagerkransen. [/]

Från yngre åren hade han önskat, att en dag inträda i det Stånd, hwars wärdige medlem han sedermera blef. Den 10 Febr. 1790 emottog han Prest-Embetet. Samma dag blef han förordnad, att i Embetet biträda Stads-Comministern i Uddewalla, Herr Olof Bruhn. Efter deß död upfördes han på förslaget till återbesättandet af den ledigblifna Comministraturen. År 1793 d. 20 Nov. erhöll han Fullmagt å Collegatet wid Skolan i Uddewalla, och tillträdde detta år 1794. Wid Prestmötet år 1795 förde han Protocollet. Den 24 April 1790 undergick han med wederbörlig apporbation Pastoral-Examen inför Consistorium i Götheborg, sedan han den 16 i samma månad aflagt wederbörligt Disputations-specimen. [/]

Den 20 Augusti 1804 erhöll han Fullmagt å Kyrkoherde-Embetet i Berghem efter föregånget enhälligt wal. Han lemnade nu en ort, der han njutit de största bewis af den warmaste wänskap och upprigtigaste högaktning, der man sedan alldrig glömt hans wärdiga och rörande framställningssätt af Religionens heliga sanningar. Han tolkade äfwen sitt hjertas känslor då han började sitt afskedstal med Davids ord i Ps. 42:7. Min själ är bedröfwad i mig. [/]

Han kom nu på en ort, der han för alla okänd utom för en enda ungdomswänm nuwarande Kyrkoherden i Bokenäs Herr C. H. Cramer. Snart wann han dock wänskap och förtroende bland sina Embetsbröder, och framledne General-Majoren och Riddaren Edenhjelm bemödade sig på allt sätt i förening med sin familj, att skänka honom någon ersättning för de wänner han i Uddewalla öfwergifwit. Men döden härjade snart denna högaktningswärda familj, och lemnade hos bildade wänner anledning till en smärtande saknad. [/]

Den 8 Sept. 1805 ingick han ett Christeligt äktenskap med sin företrädares, Prosten Herr Anders Normans efterlemnade Dotter Susanna Maria Norman, en ättling af den slägt, hwilken sedan 16:de århundradet bibehållit sig wid detta Pastorat.

Sedan framledne Contracts-Prosten Herr Swen Hjerthonn aflidit, blef Prosten Boström af Marks Contracts wördiga Prästerskap enhälligt wald till Contracts-Prost, och hedrades d. 13 December 1809 med Stiftets wördade Förmans bekräftelse härpå. Han erhöll icke allenast wid deßa tillfällen, utan äfwen wid flera andra, utmärkta bewis af sin Biskops ynnest, och sina Contractisters aktning och förtroende.

En widt utseende Eldswåda, som om Hösten 1812 ödelade ett hus på Prästegården, hwilken hotade att öfwer hela Berghems by och kyrka utbreda sina lågor, werkade hos honom, som ur djupa hwilan midt om natten upwäcktes, en smärtsam bestörtning, hwars intryck alldrig öfwergaf honom. Hans ömt älskade Makas sjukdom, som med en bitter förlust hotade hans husliga sällhet, tärde äfwen hans lefnad. Småningom aftynade han, och ägde d. 14 November sistl. år icke nog styrka, att efter slutad predikan, den sista han höll, börja de wanliga bönerne, utan måste uppkalla sin biträdare i Embetet, och sjelf lemna det rum, från hwilket han med framgång så många gånger talat till Menniskohjertat om bättringen och uppstigande från stoftet till heliga föremål.

Den 11 Martii innewarande år slocknade han lugnt och stilla, sedan han rigtat sin tanke mot den Gudälskandes mål. Han efterlemnade en ömt älskad Maka och 4 omyndige Söner, af hwilka den äldste är endast 8 år gammal.

Den 14 Martii lades hans Stoft i den graf, der hans företrädare sedan sextonde århundradet hwila.

Ljus war hans blick. Han uppsökte genom sin tankeförmåga, hwad den åldrige förgäfwes framletar ur erfarenheten. Han älskade ordningen och befordrade den genom sitt efterdöme. Han rättade med en ömhet och wärdighet, som tillwann honom den sannaste högaktning. Den lågtänkte fann honom beswärlig; men den ädle, den redlige kände behof af hans wänskap. Han talade och tåren dröjde icke, hjertat kände sig willigt att lyda hans råd, det lifwades af hans tröst. Hwad skulle man icke kunna hafwa wäntat sig af honom, om döden icke bortfört honom i just den ålder, då han hunnit att öka sitt wälde genom en med uppmärsamhet sökt och wunnen erfarenhet, och då hans werkningskrets fått ett widsträcktare omfång.«

* * *

Prosten Boström blev 50 år gammal.

* * *

Tidningen i fråga finns kvar än i dag, och heter numera Göteborgs Stifts-tidning. Den har bevarat sin layout sen 1907, och är en av de äldsta fortfarande utkommande tidningarna i Sverige. Numera har tidningen en synnerligen konservativ inriktning – i inomkyrkliga termer kallad gammalkyrklig.

Text: Om emigrationen från Sverige (1893)

Artonhundratalssvenska ligger mig varmt om hjärtat, även om den naturligtvis hör hemma just på artonhundratalet. Språk är organsikt och ska som något organiskt anpassa sig efter sin omvärld. Eller ska vi kanske kalla språket dynamiskt? Eller rörligt? Alltihop? – Det hindrar oss emellertid inte från att njuta äkta gammalsvenska i källorna.

Ett språkexempel ur en almanacka för år 1893:

»Om emigrationen från Sverige.

De stora folkvandringar, som i våra dagar försiggå från Europas flesta länder, leda mestadels till den så kallade Nya Världen eller Amerika, framför allt Nordamerikas Förenta stater. Dessa folkvandringar synas tilltaga år från år och hafva blifvit så öfvermäktiga alla andra folkströmningar, att när man talar om emigration eller utvandring, så menar man vanligen därmed utflyttning (från Europa öfver Atlanten) till Norra Amerika. Detta är dock icke fullt riktigt, ty ordet emigration (utvandring) bör rätteligen förstås såsom betecknande hvarje flyttning till främmande land, då den flyttande har för afsikt att därstädes blifva bofast. Med emigration menas således icke allenast utflyttning till Norra eller Södra Amerika utan ock till andra så kallade trans-atlantiska eller trans-oceansika (d.v.s. på andra sidan oceanen belägna) länder, samt äfven till främmande riken uti Europa. Det är dock endast i Sverige, som man gifver så vidsträckt betydelse åt ordet emigration, att man däri inbegriper utflyttningen äfven till europeiska länder, och detta beror därpå, att, tack vare våra husförhörslängder (hvartill intet annat land, utom Finland, har någonting motsvarande), vi kunna bokföra äfven de personer, som flytta icke längre bort än till våra grannriken inom landet, från socken till socken eller från landsbygden in till städerna, räknas ingenstädes till emigrationen, oaktadt denna omsättning i och för sig, i synnerhet till städerna och framför allt till de stora, ofta visat sig i storlek jämförlig med utflyttningen till främmande land.

Motsatsen till emigration är immigration (inflyttning), hvilken därför betyder utländingars inflyttning till ett land, för bosättning därstädes. När därför en svensk utflyttar till Amerika, kallas hos oß emigrant, men i Amerika immigrant. Vore flyttningen tvärt om, blefve ock benämningen omvänd. Hos oß omfattar immigrationen ett högst ringa antal verkliga utländingar, utan de flesta af våra immigranter äro icke annat än återvändande emigranter, och således svenskar, som en gång i tiden emigrerat men slutligen funnit att 'hemma är bäst', hvarför de åter uppsökt fosterjorden, eller ock blifvit hemskickade, enär de fallit det nya landet till last.

Hvilka ofantligt stora människomassor flytta till främmande länder, kan man finna däraf, att under de trettioåtta åren 1851—1888 skola enligt beräkning mer än tjugutvå millioner personer lämnat Europa för natt söka sin utkomst i andra världsdelar. Af dessa foro mera än tolf millioner till Nordamerikas Förenta stater.

Ungefär hälften af alla dessa emigranter beräknas hafva varit vuxna män, vid paß en fjärdedel utgjordes af vuxna kvinnor och omkring en fjärdedel af barn.

Enligt uppgift från Nordamerikas Förenta stater hade endast under de tio åren 1881—1890 dit inströmmat från världens alla kanter 5,247,000 människor, hvaraf dock största mängden eller 4,722,000 kommo från Europa. För att rätt fatta betydelsen därom, att om Sverige ensamt skulle nödgats lämna alla dessa människor, så hade på de få åren vårt land blifvit en fullkomlig ödemark, och skulle här nu icke finnas en enda människovarelse. Man ser häraf, i hvilken förfärande grad ett ungt land, sådant som Nordamerika, kan utsuga äldre länders lif och blod.

Före 1850-talet saknas uppgifter om utvandringen från vårt land, men den synes hafva varit ganska obetydlig, möjligen uppgående till några hundratal personer årligen och antagligen i det närmaste motvägd af inflyttningar. Under de därpå följande fyra årtiondena uppgifves emigrantantalet sålunda:

Åren 1851—1860 . . . . . 16,900 emigranter.
" 1861–1870 . . . . . 122,477 "
" 1871—1880 . . . . . 150,269 "
" 1881—1890 . . . . . 376,401 "

Hela det sända antalet uppgår alltså till 666,017 personer, och folkströmmen har årtionde efter årtionde gått i allt högre vågor, så att mera än hälften faller på det senast gångna.

Denna ökning har dock ingalunda fortgått i jämnt stigande, utan tvärt om visa de särskilda åren högst betydande växlingar. Under hvart och ett af åren 1858—1860 utvandrade sålunda endast några hundra personer, men år 1868 sprang utvandraretalet upp till fullt 27,000 samt som följande år ännu högre eller till 39,000, hvilket ej kunde annat än väcka allvarlig uppmärksamhet. Ännu mera betänkligt är, att man i senare tider fått bevittna, hurusom under 1880-talet icke mindre än trenne år (1882, 1887 och 1888) företett hvartdera en ström af mera än 50,000 emigranter. Huru stor denna förlust af människor är, kan man finna däraf, att ön Gotland, som dock utgör för sig ett helt län och ett helt stift, knappt har flera bebyggare.

Under det sista årtiondet utgjordes deß 376,401 utvandrare af 206,988 personer af mankön och 169,413 af kvinkön, och var mankönet således till antalet betydligt öfverlägset kvinkönet. Kvinnornas antal synes dock mer och mer vara i stigande och sålunda närma sig till männens antal.

Det är vidare utrönt, att de nämnda utvandrarne utgjordes af 67,765 gifta personer och 242,744 vuxna ogifta samt 65,892 barn. Erfarenheten i detta hänseende visar deßutom, att utvandrareskaran till städse större andel består af ogifta personer, eller att de gifta och barnen, ehuru äfven de i allmänhet under senare tider vuxit i antal, dock icke gjort det så mycket som de yngre personer, som ännu ej hunnit bilda egen familj. Beträffande de gifta är särskilt att anmärka, att om de såsom tillbörligt varit farit ut som par, så borde de till halfva antalet hafva varit män och till halfva antalet kvinnor. I själfva verket voro af sista årtiondets utvandrare 36,465 gifta män och 31,300 gifta kvinnor. Således hafva minst 5,000 män farit från sina hustrur, stundom måhända för att först se sig om i det nya landet, innan de hämtat till sig de sina, men väl oftast öfverlåtande åt fattigvården i hembygden att taga hand om de öfvergifvna hustrurna och barnen. Några hafva återvänt till fosterjorden.

Människor af alla möjliga åldrar, från och med spenabarnet till och med åldringen på grafvens brädd, bidraga till ökandet af utvandrareskaran, och man har sålunda under vissa år räknat ända till 3,000 barn, yngre än 5 år, som utförts af sina föräldrar. Största antalet utvandrare, eller nära en fjärdedel af hela antalet, faller dock på dem, som äro i åldern 20—25 år. Närmast därintill i storlek komma åldrarna 15—20 år och 25—30 år, hvilka åldersklasser hvardera utgjort ungefär en sjettedel af det hela.

Räknadt efter de olika yrken, som emigranterna tillhört och af hvilka de jämte hustrur och barn haft sitt uppehälle, innan de öfvergåfvo fädernejorden, hafva under åren 1881—1890 de emigrerade, familjemedlemmarna inräknade, varit: 104,000 tjänstehjon, 96,000 jordbruksarbetare jämte inhyses- och backstuguhjon, 67,000 arbetare af obestämdt slag, 45,000 fabriks- och handtverksarbetare, 5,500 bergverks- och bruksarbetare, 10,000 handlande och sjöfarande samt 49,000 utöfvare af andra eller ej uppgifvna yrken. Man finner alltså, att det är hufvudsakligen den s.k. arbetsklassen som begifver sig bort.

Undersöka vi nu, från hvilka trakter af vårt land emigranterna utgå, så befinnes det först och främst, om vi fortfarande hålla oß till sista årtiondet, att från rikets landsbygd utströmmade 304,232 och från städerna 72,169. Direkte efter antalet räknadt utvandrade således fullt fyra gånger så många från landsbygden som från städerna, men om man räknar efter folkmängden, blir det en något starkare utvandring från städerna än från landsbygden.

[---]«

Almanack För Året Efter Frälsaren Christi Födelse 1893, P. M. Norstedt & Söner, sid. 30ff.

Griftetal av år 1619

Detta är ett inlägg för er som är lika förtjusta i gammalsvenska och kyrkohistoria som jag. – På posten fick jag nämligen ett griftetal – begravningstal – från 1619, som jag vunnit billigt på Tradera.

I återgivningen av dess första del nedan är stavningen bibehållen, men radindelning och typstorlek är anpassad. Interpunktion är i rimlig mån bibehållen. För att något öka läsbarheten har jag infört vissa styckebrytningar, och markerat dessa med snedstreck inom klamrar ([/]).

Griftetalet begynner sålunda:

»Then VII. Lijkpredikningen hållen i Dandery Kyrkua / uthi Edle och Wälborne Joncker Göstaff Baners Begraffning / then 7. Junij, Anno 1619.

Texten aff Wijshetennes Bock 3. Cap.

The Rättferdighas Siälar äre i GUDZ Hand / och intet dödzqwal kommer widh them.

Uthläggningen.

När wij betänkia / medh hwadh sorgh wij födhas hijt i werlden / medh hwadh sorgh och bekymmer wij leffua / medh hwadh sårg wij skola skilias hädan / och död aff thenna werlden: Så är thenna allena wår tröst / ja wår enda tröst / som Gudh käär haffua / att wij effter thetta liffuet/ skola medh JEsu Christo / och hans uthkorade / bekomma hoos honom itt ewigt lijff / glädie tillfyllest / och lustigt wäsende på Gudz högra hand ewinnerliga.

En sådan öffuermåttan hughneligh tröst / haffua wij här til at lära / aff thenna upläsna sköna / herligha och märkeligha Sentens / som är taghin aff thet tridie Capitlet uthi Wijßhetenes bock. I hwilken giffs tilkenna / hwart the rättferdighas siäölar tagha wägen / när the ifrån kroppen skilias / genom then timmeligha dödhen. Nämligen the komma i Gudz hand / medh Christo i Paradis / medh Lazaro i Abrahams skööt: Ja / the bekomma medh Paulo then ewigha herlighetennes oförgängeligha Crono / then JEsus Christus giffua skal oß allom / som förwänta hans herliga uppenbarelse / som Paulus talar. Intet dödzqwal kommer widh them / ingen sorg / anfechtning / fattighdom / siukdom / förföljelse / ingen nödh / ehwadh nampn hon helst haffua kan.

Ther aff alla gudhfruchtigha froma Christna / kunna genom then werdighe helighe Andes bistånd /tagha en krafftigh tröst och hughswalelse / emoot alt thet onda oß möter i thenna werlden: Nämligha at wij / och alla wåra kärkomna skola som godha wandringsmän / på sistone komma til itt gott herberge / til thet himmelska Jerusalem / till thet ewigha uthloffuade Landet / til the helgha Englars / och uthwalda siälars hoop och gemenskap i Himmelen / ther see Gudz ansichte emoot ansichte / äwen som han är / lofwa honom medh ängla sången / Esa. 6. och säya: Helkigh / heligh / heligh ästu Herre Zebaoth. Medh Lambsens sång. Apoch. 15. och säya. Stoor och underligh äro thin wärk / Herre Gudh alzwolligh / rättfärdige och sanne äro tina wäghar / tu helgonens Konung.

För thenna sköna tröst skull / wele wij komma til sielffua orden / och them i Gudz fruchtan medh hwar andra kortelighen och enfalligen betrachta i thenna twenne stycken.

Thet förra skal wara om the Rättferdigha.

Thet andra om theras boning effter thetta lijfwet.

Hwad för helsosamma Lärdomar / wij kunna ther aff tagha / oß till rättelse uthi itt gudelight leffuerne / wil man i hwario stycke korteligen tilkänna giffua. GUdh alzmechtigh förläne oß här til / sin helghe andes mildrijka wälsignelse / genom JEsuom Christum wår HERRA.

Thet Förra Stycket.

HWadh nu thet förra stycket belangar / som är om the rättferdigha / så talar then helgha Skrifft offta och wäl om them: Synnerligen i Psalmerne. Såsom i then 34. lyda orden altså: Tå the rättferdighe ropa / så hörer HERREN / och hielper them uthu all theras nödh. Item ther sammastädes. Then rättferdige måste myckit lijda / men HERREN hielper honom uthu thy allo. Uthi then 37. Jagh haffuer ung warit / och är gammal worden / och haffuer än nu aldrigh sedt / then rättferdiga förlåtnan / eller hans sädh gå effter brödh. Och ther sammastädes. HERREN hielper the rättferdiga / han är theras starckheet i nödhenne. I then 92. Psalm: Then rättferdighe skal grönskas såsom itt Palmeträä / han skal wäxa såsom itt Cedreträä på Libanon. I then 112. Then rättferdighe skal aldrigh warda förgätin. Uthi Ordspråkens Book i thet 14. ståår: Then rättferdige är ock i dödhenom frijmodigh.

[/]

Esaias säger cap. 56. Then rättferdige förgåås / och ingen är som lägger thet på hiertat. Therföre är aff nöden / at wij beskådha / hwilka the rättferdiga äre / som wijßheten här om talar. Så menar icke wijßheten här the rättferdiga / som kunna medh theras gerningar / förtiena Gudz nåde och wänskap / och itt ewinerligt lijff: Såsom uti oskullighetenes stånd skee kunde: TY tå stodh thet uthi menniskiones förmögenheet fulborda lagen / och ther igenom rättferdigh och saligh warda. Förthenskul sägher Paulus Rom. 10. och Gal. 3. Moses skriffuer om then rättferdigheet / som kommer aff lagen: At hwilken menniskia som thet gör / han leffuer ther uthi. Sedan till thet andra / så menar icke heller wijßheten här them / som hålla sigh rättferdiga aff theras uthwertes gerningar och leffuerne. Såsom man lääs Luc. 18. om en Phariseer / hwilken gick fram i Templet / tackade Gudh / at han icke war som andra menniskior / röffuare / orättferdig hoorkarl / eller som en Publican: Uthan han fastade twå resor om wekon / och gaff tijende aff alt thet han ätte. Men Christus ogillade hans rättferdigheet och sade at Publicanen / gick heem igen / meer rättferdigat / än thenna Phariseen.

[/]

Så ogillade ock JEsus CHristus samma rättferdigheet Matth. 5. THer han sade til sijna LÄrjungar: Uthan idhor rättferdigheet / öffuergåår the Skrifftlärdas och Phariseers / tå skolen j icke komma i himmelriket. Och hoos Matt. 23. cap. lijknar han sådana rättferdiga whid graffuer / som uthan til äre hwijtmerade / och uthwertes synas dejliga: men inwärtes äre the fulla mewdh the dödas been / och all oreenligheet / giffuer ther mz tilkenna / at sådana kenna intet theras inwertes orenligheet / såsom arffsynden / alla onda tanckar / affecter och begärelser / hwilka sträffua emoot GUdz lagh: Uthan när the i uthwertes måtta icke haffua begått någon dödeligh synd / och uppenbar dårhheet / så mena the thet är alt wäl bestält / the äro rättferdige / och Gudh är medh them wäl tilfridz.

[/]

Uthan till thet tridie / så talar Wijssheeten här om the rättferdiga / som som aff Gudz lagh förnimma och kenna uthi theras samwet / at the äre aflade i synd / födde wredennes barn / och haffua i margfalligha måtto medh tanckar / ord och gerningar försedt sigh emoot Gudh / och förtörnat honom: Weta sigh alt så wara skylliga under lagsens förbannelse / döden och then ewiga fördömelsen. Ther näst fly til Gudh / ångra och begråta synderna / och bidia om nådh och wänskap / och syndernas förlåtelse / för Jesu Christi förskyllan skull: Troo ock / at Gudh wil ingen syndares dödh. Som han sielff talar hoos Ezech. cap 33. Troo at JEsus Christus är kommen i werlden / til at göra syndare saliga. 1 Tim. 1. Troo at GUdh icke sende sin Son til at döma werlden: uthan at werlden skulle haffua lijff genom honom. Joh. 3.

[/]

Ther til medh förståås och här sådana rättferdiga som uthi sin troo försaka all ogudachtigheet / och tiena leffuande Gudh i heligheet och rättferdigheet / alla theras lijffzdagar. Så warder Loth kallat aff Apostelen rättferdigh 2 Pet. 2. och war likwäl en fattigh syndigh menniskia / som man see kan aff thet 19. Cap. i then första Mosis book. Så war K. Dawid en rättfärdigh man / och likwäl tilförende en groff Syndare 2 Sam. 11. Sammaledes Petrus som Christum förnekade. Mat. 26. Och Paulus som förfölgde Gudz försambling. Act. 9. Och sådana rättferdigha äre icke i alle måtte rene ifrånh synd / som Johannes lärer 1. Cap. 1. Uthan haffua sina feel och swagheter. Som skriffui ståår i ordspråksens book. Cap. 24. Een rättfärdigh faller sino resor / och ståår åter up. Therföre Apostelen Paulus klagar sigh sedhan han war omwend till Gudh at synden lådde widh honom / som man lääs Rom. 7. ther han så säger. Thet goda som iagh wil / thet gör iagh intet: Uthan thet onda som iagh icke wil / thet gör iagh: Om iagh nu gör / thet iagh icke wil: Så gör icke nu iagh thet / uthan synden som boor i migh. Så finner iagh nu i migh en lagh / iagh som wil göra thet gott är / at thet onda lådher widh migh. Ty iagh haffuer lust til Gudz lagh/ effter then inwertes menniskiona. Men iagh seer en annor lagh i mina lemmar / som strider emoot then lagh / som i min hogh är / och griper migh fången uthi syndennes lagh / som är i mina lemmar. Jagh arma menniskia / hoo skal lösa migh ifrån thenna dödsens krop? Haffua altså Gudz barn sina feel / så länge the leffua här i werlden: Men the låta icke synden taga öffuerhanden medh sigh / uthan beflijta sigh om at dämpa henne til thes the öffuerwinna henne. Såsom Paulus herligeh förmanar til the Romare Cap. 6. Låter nu /sägher han / icke synden wållgih wara i idor dödheligha Lekamen / så at i henne effterfölien uthi hennes lustar: Och giffwer icke syndene idra lemmar til orättferdighetennes wapn: Utan giffuer idher sielffua Gud / lijka som the ther dödhe haffue warit / och nu leffua.

Men hwarföre kallas sådana rättferdiga / som så haffua sina feel och swagheter / och dagelighen dagz synda för Herranom? Swar: Thet skeer först / för Jesu Christi rättferdighetz skul / hwilken Gudh gifuer och tilägnar them genom troon. Samma rättfärdigheet / är såsom en Konungzkiortel / och betecker them i Gudz åsyn. Therföre och Esaias frögdadhe sigh så högeligen öffuer sama rättferdigheet Cap. 61. Och sade. Jagh frögdar migh i Herranom och min siäl är gladh i minom GUdh: ty han haffuer migh uthi klädt medh salighetennes klädher / och draghit uppå migh rätferdighetennes Kiortel / såsom een brudhgumme i sitt prål / såsom en Prest i sin prudning / och såsom en brudh hoffuerar uthi sin skrudh.

[/]

Til thet andra kallas Gudhz barn rättferdigha Compraré, när man liknar them emoot mörksens och werldzens barn. The ther giffua sina lemmar orätferdighetenne til tienst / och låta synden weldelighen regera i theras lekamen: wandra altså uthu tehn ena syndenin uthi then andra / och falla ifrån then ena orättferdigheten til then andra: Men Gudz barn the döda theras kötzliga begärelser / och styra synden / som är i theras lemmar / til thes the så råda öffuer henne. Therföre kallar man them medh rätta rättferdiga / och the andra orättferdigha.

[/]

Til thet tridie / kallas Gudz barn rättferdigha / propter novam obedientiam: för then nyia hörsamheten skul / som the bewijsa leffuande GUdh: ty the beflijta sigh om / at leffua Christo Jesu / som för them dödh och upstånden är. 2. Cor. 5. OCh hålla för nogh at wara / attthe i förlijdin tijdh haffua slitit sitt leffuerne effter hedningarnas wilia: Therföre beflijta the sigh / genom then helge andes bijstånd / then tijdh som tilbaka är i kötet / leffua effter Gudz wilja. 1 Pet. 4. I heligheet och rätferdighet i alla theras lijfzdagar / som Zacharias talar i lofsången. Luc. 2. Här kan något widare säya: Små barn / the kunna intet troo på Jesum Christum / ey heller leffua uthi sådana dygder / som tu här om talar / huru kunne thetå kallas rättferdigha för Gudh? Swar. När the döpas i then H. Trefaldigheetz nampn / så förnyas theras sinne och siäl genom Döpelsen / och then helga Anda / hwilken wercker i them troon: Ty effter thet är omögeliigt / at täckias och behagha Gudhi wäl / och them hörer Gudz rijke til / som Christus sägher Matth. 18. Så haffua the ock wisserliga troon / hwilken de bekomma / som sagdt är / genom Döpelsen och thens H. ANdes förnyielse. Och samma H. Ande är icke fåfäng hoos them / uthan wärcker i them sådana motus eller rörelser / som Gudhi äre tacknämlige / effter theras sätt. Therföre besluter man så: Såsom the haffua then salighgörande troon / så äre the och rättferdigha / haffua fridh medh Gudh / ära Gudz barn och arffuingar / och JEsu CHristi medharffuingar til thet ewiga liffuet.

Läran.

Thenna är förklaringen om menniskiones rättferdigheet / som gäller för Gudh: Ther aff wilj wele tagha en lära / en tröst och een förmaning. Lära skola wij betänckia wår älendheet / att wij nu meer icke äre i fullkomlighetennes och oskyllighetennes stånd / uthan genom Adams fall komne ther ifrå / äre syndare wordne / skyllige under Gudz wrede / döden och then ewiga fördömelsen. Såsom S. Paulus säger till the Romare cap. 5. Genom ene menniskio är synden kommin i werlden / och för syndennes skull döden. Och är så döden kommin öffuer alla menniskior / effter the alla syndat haffua. Gudz sanna kunskap och kennedom haffua wij mist / såsom och then heligheet och rättfärdigheet i hwilken wij skapade wore. Therföre födas wij här til werlden uthi owetenheet / oheligheet och orättferdigheet / alt wårt dichtande och trachtande thet är ondt alt ifrån moderlijffuet. Kunna altså intet göra Lagen tilfyllest / och ther igenom rätferdige warda: Ty Lagen är andeligh / men wij äri kötzlige / sålde under syndena. Säger Paulus om sigh. Rom. 7. Myckie mindre kunna wij genom Menniskio stadgar / uthwertes heligheet / och Pharisaiske gerningar bliffua rättferdigha uthan troon. Såsom man noghsampt märkia kan / aff then stolta Phariseen / som sigh så myckit berömde för Gudh / ther om man läser Luc. 18.

Trösten.

Och är wår tröst / at wij therföre icke skola bliffua förskutne ifrån Gudh / och ewinnerliga förtappade: Ty GUdh sielff haffuer funnit itt synnerlight sätt / genom hwilket han haffuer frelst oß ifrån wåra synder och all orättferdigheet / i thet han haffuer sendt sin Son i werlden til at borttagha werldennes synd / och göra alla bootferdiga syndare rätferdiga och saligha. Wil altså then ewighe och barmhertighe GUdh / ingen syndares dödh: uthan at alle omwenda sigh och leffua / ångra theras synder / fly til Gudz barmhertighet / och begära lijff och saligheet gneom Christum JEsum. Ty tå förlåter han öffuerträdelsen och synde öffuerskyler / som Dawid talar Psal. 32. Ja / han kastar them i haffzens diup. Mich. 7. Och kommer them aldrigh mera ihugh / Jer. 31. Och åter igen skäncker oß JEsu Christi rättferdigheet / som han medh sin dödh och pijna förwerfuat haffuer. Hwilken rättferdigheet / effter hon är fulkommeligh så förmå hon betäckia wår swagheet / frelsa oß ifrån then tilkommande wredhe / och förwerffua oß en ewigh salighet.

Förmaningen.

Therföre skole wij / och alla wara förmante at förskaffa oß samma rättfärdigheet: Hwilket skeer / när wij medh flijt och alfwar höra Gudz ord predikas: Ty troon är aff predikanen: Men predikanen genom Gudhz ord. Rom. 10. Så gick thet then purpurkrämerskan Lydia / om hwilken wij läsa / Act. 16. När Paulus predikade / lydde hon til / och HErren öpnade hennes hierta / at hon gaff acht uppå thet han sadhe / och lät döpa sigh / och alt sitt hws.

[/]

Til thet andra / skole wij bidia om trones förökelse / och säya medh CHristi Apostlar. Luc. 17. Herre föröka oß troon: och altijdh styrkia henne medh Sacramentzens rätta bruuk / ther igenom wij warde / lijka som / medh en pant försäkrade / om alt thet himmelska goda Jesus Christus oß förwerfwat hafwer.

[/]

Til thet tridie / skole wij och fliteligen wachta oß för synder emot samwetet / genom hwilka menniskian lijder Skepsbrott på trones wågna / Såsom Hymenæus och Alexander / om hwilka Paulus talar. 1 Tim. 1. Och twert om bewijsa wår troo medh goda gärningar: Ty säger Jacobus / Cap. 2. Troon / tå hon icke hafwer gärningarna / så är hon dödh i sigh sielff. Thet är /hon är intet annat / uthan een falsk och förgässligh mening. Skolom för thenskul lefwa effter Gudz lagh / älska Herren wår Gudh aff alt hierta / aff allo siäl och hugh / och wår nästa som oß sielfwa / Matth. 22. Thet är thet Christus säger. Matth. 5. Låter idart liws lysa för menniskiomen / at the måga see idra goda gärningar / och prijsa ider Himmelske Fader / som är i himmelen. Och i sådana Gudz fruchtan skole wij framhärda in til ändan / til thes Gudh han kallar oß aff thenna werlden. Ty säger Christus / hwilken som framhärdar / eller står fast uthi ändan / han skal blifwa saligh. Matth. 10.«

Detta var alltså griftetalets första del. Luthersk-ortodoxt så det förslår. Perforerat av bibelcitat. Välformulerat som en bok. Som avsett för att tryckas. – Min omedelbara reaktion är – hur stod folk ut med att lyssna! En van människa sägs kunna behålla koncentrationen i runt fyrtiofem minuter. Griftetalet, med dess formelsvenska, fortsätter långt efter detta längre utdrag som jag här återgett. – Det torde ha tagit en god stund att ta sig igenom den där dagen i början av juni för 381 år sedan, när junker Gustav Banér begravdes...

Men, om vi ser förbi den gammaldags stavningen, och grammatiska ändelser som vi inte längre använder, så märker vi likväl, att språket förändrats förvånansvärt lite under alla dessa år. Vad vi anar här, torde vara en tidig signal, om att den lärda svenskan håller på att bli utbrett standardiserad. Där King James Version av Bibeln i Storbritannien 1611 skapar en enhetlig engelska, kan säkert Gustav Vasas Bibel av år 1544 lägga grunden till en rikssvenska. Med griftetalet från 1619 som exempel, ser vi hur en svenska som är klart och tydligt igenkännbar utkristalliserats – åtminstone i ett lärt skikt av samhället, såsom hos prästerskapet.

Sen bjuder ju ett utdrag som det ovan på en fin möjlighet att analysera teologi. Men det låter jag bli. Nu i alla fall.

* * *

Jag har inte kunnat identifiera en Göstaff Baner som dog 1619 – nutida stavning Gustaf Banér – av den senare friherrliga släkten Banér. Titeln junker kan antyda att Gustaf var en förhållandevis ung man av fin ätt. Är han ung, kan detta rimligen förklara varför jag (ännu) inte fått fram information om honom. Kanhända behövs ett bibliotek.