Rörelsen kallar sig Skandinaviska hedniska folkförbundet.
* * *
Då jag blivit ombedd att utveckla min kritik av ett inlägg på rörelsens hemsida, följer här en textkritisk kommentar till den text som där fått den något otympliga titeln "Det är bara vi Skandinaver som verkligen kan säga att detta är vårt eget, det är bara vi som ha urminnes hävd till detta kulturarv och land".
Redan där finns det saker att erinra om. Den etnocentriska jargongen är genomgående i inlägget.
Författaren hävdar att Skandinaviens fornarv är "otroligt mäktigt" samt att bara skandinaver kan hävda att "detta är vårt eget".
Om detta må sägas att Skandinaviens fornarv beträffande religiös kultur rent historiskt är beklagligt fattigt, inte minst i jämförelse med de antika kulturerna. Inte så att det inte har funnits en rik religiös kultur. Problemet är att den religiösa kulturen i stor utsträckning är onåbar för oss i dag, på grund av att skandinaver under sen järnålder och dessförinnan inte skrev, med undantag av runtexterna.
Det rörde sig om en kultur där berättelser och myter traderades inte via skrift utan via det muntliga ordet. Det innebär att alla berättande texter från fornnordisk tid passerat genom ett kristet filter, eftersom det var kristna skriftställare som bevarade berättelserna åt oss.
Det utgör ett prekärt historiskt problem: vi kan helt enkelt endast med mycket stor svårighet rekonstruera vad fornnordiska människor trodde respektive inte trodde på. Vi hör inte de vikingatida rösterna genom Eddan, vi hör de kristna skriftställarnas tolkning av de fornnordiska berättelserna, och segrarna skriver som bekant historien.
Inte heller är våra myter något som kan märkas som "vårt eget". Flera myter bär mycket tydliga drag av kristna myter, till exempel den bekanta berättelsen om Tors fiskafänge, där liknande berättelser nedskrivits före vikingatiden, men då handlat om kristet folk. Vad som är en sameuropeiskt arv, vad som är indoeuropeiska ekon, vad som är specifikt nordiskt är nästan omöjligt att avgöra.
Vidare har vi ytterst lite text att gå på vad gäller östskandinaviskt område, det vill säga det geografiska område som blev Sverige. Eddan och de flesta sagorna, som samtliga nedtecknats av icke-hedningar, utspelar sig företrädesvis på Island och i Norge, ibland med avstickare till Danmark, brittiska öarna eller rentav ned på kontinenten. Svenskt område förekommer, men när det nämns är det av tveksamt historiskt värde.
Vad bonden öster om Vänern mer konkret faktiskt trodde på under äldre järnåldern är därför ytterligt svårt att säga något bestämt om. Vi har helt enkelt mycket lite att luta oss emot när vi hävdar att han trodde just på det som en kristen skriftställare skrev ner under medeltiden på Island. De arkeologiska fynden utgör artefakter, men deras tolkning är utmanande i allra högsta grad.
* * *
Författaren hänger vidare upp sig på begrepp som "etnisk" och reagerar mot "multietnisk" asatro. Det förefaller mig vara en djupt icke-hednisk hållning. Vi har inga som helst belägg för att den sena järnålderns skandinaver på något vis avvisade främlingar som anammade fornskandinavisk religiositet. Etnocentrism ljuder istället om den rasbiologiska hållning som blev i ropet under senare delen av 1800-talet för att sedan ebba ut i och med andra världskriget.
Författaren slår också ett slag för att inte följa den "historiska korrektheten", eftersom den tydligen inte "korrelerar" med "den dynamiska Nordisk/germanska folksjälen". Man hade här önskat en utveckling av exakt vad denna folksjäl består i. Åter ljuder en ton från 1800-talet, här dess nationalromantik.
Etnocentrismen fortsätter sedan i inlägget, genom att hävda att skandinaver har särskilda "medfödda talanger", att det finns ett "blodsminne", och att "DNA lagrar känslor och beteenden", därtill att skandinaver har "flera övernaturliga egenskaper".
Det är naturligtvis i sin helhet rappakalja som inte äger något som helst stöd i någon som helst vetenskaplig mening. En sann hednisk anda kan inte på detta sätt gå på tvärs mot vetenskapliga rön, utan måste arbeta med dem, annars blir hedendomen, liksom i stor utsträckning kristendomen, bara en inkapslad anakronism, som står kvar på ett sedan länge passerat kulturstadium. Det är därför att göra hedendomen en stor otjänst, att kombinera den med inslag som helt enkelt inte har någonting alls som talar för sig.
Senare följer en kryptoarkeologisk utläggning, bland annat baserat på citat av en svårt kritiserad arkeolog, som på intet sätt vunnit gehör för sina utsagor i forskargemenskapen. Därtill inför författaren prat om så kallad jordstrålning. Det är en pseudovetenskap som hävdar att det finns en slags mystisk jordstrålning, som emellertid aldrig har kunnat påvisas existera i verkligheten.
* * *
Förbundet kommer nog att avfärda min kritik som riktad från så kallad akademisk hedendom med sin oönskade frätande skepticism. Må så vara.
Men skepticism är hedniskt: att inte vara godtrogen är en dygd. Att söka belägg för det någon hävdar är inte att söndra utan att söka bygga något på en grund som håller. Den grund som förbundet lägger är inte gedigen. Det finns ingen esoterisk kunskap att söka i blodet: den kunskap som finns är förmedlingsbar eller av föga värde. Hållningen gör inte skeptikern till en blodlös niding, utan en sanningssökare.
Och sanningen, vad gäller religion och kultur i sen nordisk järnålder, är att vi vet mycket mindre än vad många tror, och att vi måste leva i det spänningsfältet mellan vad vi tror och vad vi vet, vad som kan beläggas och vad som kan gissas.
Men även gissningar måste utgå från empiri, och inte det som uppfattas som övernaturliga ingivelser, hur övertygad man än må vara att man direktkommunicerar med krafter eller gudomar. Genuin hedendom hittar vi inte genom introspektion, utan genom ett ivrigt och nyfiket sökande i texter och i de arkeologiska upptäckter som ständigt görs. Där finner vi hedendomen, inte i en passerad etnocentrisk och esoterisk blodsmystik som alla kulturländer lämnade bakom sig för nästan ett sekel sedan.
Hedendomen i norrön version är värdefull. Att problematisera den är inte att förringa den.
För egen del förespråkar jag en avförtrollad sekulärhedendom, där dess kulturella värden tillåts bryta ytan och kontrastera inte minst mot den kristna hegemoni som länge rått över både Norden och västvärlden. Gudarnas existens är här inte av central relevans, men de berättelser som kan skönjas genom det kristna rastret har, menar jag, något som kan bidra till tolkningen av tillvaron och hjälpa oss att vara människor i världen.
Inlägg
