Visar inlägg med etikett fornnordiskt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fornnordiskt. Visa alla inlägg

lördag 7 oktober 2017

Hedendom på vift — en textkritisk kommentar

Det har seglat upp något på den hedniska himlen som vargen Skoll gärna får jaga undan, en rörelse med hakkorskinspirerad logga och ett sammelsurium av vidskepelse, avlagda vetenskapliga rön och vantolkad historia.

Rörelsen kallar sig Skandinaviska hedniska folkförbundet.

* * *

Då jag blivit ombedd att utveckla min kritik av ett inlägg på rörelsens hemsida, följer här en textkritisk kommentar till den text som där fått den något otympliga titeln "Det är bara vi Skandinaver som verkligen kan säga att detta är vårt eget, det är bara vi som ha urminnes hävd till detta kulturarv och land".

Redan där finns det saker att erinra om. Den etnocentriska jargongen är genomgående i inlägget.

Författaren hävdar att Skandinaviens fornarv är "otroligt mäktigt" samt att bara skandinaver kan hävda att "detta är vårt eget".

Om detta må sägas att Skandinaviens fornarv beträffande religiös kultur rent historiskt är beklagligt fattigt, inte minst i jämförelse med de antika kulturerna. Inte så att det inte har funnits en rik religiös kultur. Problemet är att den religiösa kulturen i stor utsträckning är onåbar för oss i dag, på grund av att skandinaver under sen järnålder och dessförinnan inte skrev, med undantag av runtexterna.

Det rörde sig om en kultur där berättelser och myter traderades inte via skrift utan via det muntliga ordet. Det innebär att alla berättande texter från fornnordisk tid passerat genom ett kristet filter, eftersom det var kristna skriftställare som bevarade berättelserna åt oss. 

Det utgör ett prekärt historiskt problem: vi kan helt enkelt endast med mycket stor svårighet rekonstruera vad fornnordiska människor trodde respektive inte trodde på. Vi hör inte de vikingatida rösterna genom Eddan, vi hör de kristna skriftställarnas tolkning av de fornnordiska berättelserna, och segrarna skriver som bekant historien.

Inte heller är våra myter något som kan märkas som "vårt eget". Flera myter bär mycket tydliga drag av kristna myter, till exempel den bekanta berättelsen om Tors fiskafänge, där liknande berättelser nedskrivits före vikingatiden, men då handlat om kristet folk. Vad som är en sameuropeiskt arv, vad som är indoeuropeiska ekon, vad som är specifikt nordiskt är nästan omöjligt att avgöra.

Vidare har vi ytterst lite text att gå på vad gäller östskandinaviskt område, det vill säga det geografiska område som blev Sverige. Eddan och de flesta sagorna, som samtliga nedtecknats av icke-hedningar, utspelar sig företrädesvis på Island och i Norge, ibland med avstickare till Danmark, brittiska öarna eller rentav ned på kontinenten. Svenskt område förekommer, men när det nämns är det av tveksamt historiskt värde.

Vad bonden öster om Vänern mer konkret faktiskt trodde på under äldre järnåldern är därför ytterligt svårt att säga något bestämt om. Vi har helt enkelt mycket lite att luta oss emot när vi hävdar att han trodde just på det som en kristen skriftställare skrev ner under medeltiden på Island. De arkeologiska fynden utgör artefakter, men deras tolkning är utmanande i allra högsta grad.

* * *

Författaren hänger vidare upp sig på begrepp som "etnisk" och reagerar mot "multietnisk" asatro. Det förefaller mig vara en djupt icke-hednisk hållning. Vi har inga som helst belägg för att den sena järnålderns skandinaver på något vis avvisade främlingar som anammade fornskandinavisk religiositet. Etnocentrism ljuder istället om den rasbiologiska hållning som blev i ropet under senare delen av 1800-talet för att sedan ebba ut i och med andra världskriget.

Författaren slår också ett slag för att inte följa den "historiska korrektheten", eftersom den tydligen inte "korrelerar" med "den dynamiska Nordisk/germanska folksjälen". Man hade här önskat en utveckling av exakt vad denna folksjäl består i. Åter ljuder en ton från 1800-talet, här dess nationalromantik.

Etnocentrismen fortsätter sedan i inlägget, genom att hävda att skandinaver har särskilda "medfödda talanger", att det finns ett "blodsminne", och att "DNA lagrar känslor och beteenden", därtill att skandinaver har "flera övernaturliga egenskaper".

Det är naturligtvis i sin helhet rappakalja som inte äger något som helst stöd i någon som helst vetenskaplig mening. En sann hednisk anda kan inte på detta sätt gå på tvärs mot vetenskapliga rön, utan måste arbeta med dem, annars blir hedendomen, liksom i stor utsträckning kristendomen, bara en inkapslad anakronism, som står kvar på ett sedan länge passerat kulturstadium.  Det är därför att göra hedendomen en stor otjänst, att kombinera den med inslag som helt enkelt inte har någonting alls som talar för sig.

Senare följer en kryptoarkeologisk utläggning, bland annat baserat på citat av en svårt kritiserad arkeolog, som på intet sätt vunnit gehör för sina utsagor i forskargemenskapen. Därtill inför författaren prat om så kallad jordstrålning. Det är en pseudovetenskap som hävdar att det finns en slags mystisk jordstrålning, som emellertid aldrig har kunnat påvisas existera i verkligheten.

* * *

Förbundet kommer nog att avfärda min kritik som riktad från så kallad akademisk hedendom med sin oönskade frätande skepticism. Må så vara.

Men skepticism är hedniskt: att inte vara godtrogen är en dygd. Att söka belägg för det någon hävdar är inte att söndra utan att söka bygga något på en grund som håller. Den grund som förbundet lägger är inte gedigen. Det finns ingen esoterisk kunskap att söka i blodet: den kunskap som finns är förmedlingsbar eller av föga värde. Hållningen gör inte skeptikern till en blodlös niding, utan en sanningssökare.

Och sanningen, vad gäller religion och kultur i sen nordisk järnålder, är att vi vet mycket mindre än vad många tror, och att vi måste leva i det spänningsfältet mellan vad vi tror och vad vi vet, vad som kan beläggas och vad som kan gissas.

Men även gissningar måste utgå från empiri, och inte det som uppfattas som övernaturliga ingivelser, hur övertygad man än må vara att man direktkommunicerar med krafter eller gudomar. Genuin hedendom hittar vi inte genom introspektion, utan genom ett ivrigt och nyfiket sökande i texter och i de arkeologiska upptäckter som ständigt görs. Där finner vi hedendomen, inte i en passerad etnocentrisk och esoterisk blodsmystik som alla kulturländer lämnade bakom sig för nästan ett sekel sedan.

Hedendomen i norrön version är värdefull. Att problematisera den är inte att förringa den.

För egen del förespråkar jag en avförtrollad sekulärhedendom, där dess kulturella värden tillåts bryta ytan och kontrastera inte minst mot den kristna hegemoni som länge rått över både Norden och västvärlden. Gudarnas existens är här inte av central relevans, men de berättelser som kan skönjas genom det kristna rastret har, menar jag, något som kan bidra till tolkningen av tillvaron och hjälpa oss att vara människor i världen.

torsdag 14 september 2017

Bokrecension: Det germanska spåret | Lars Lönnroth

Del av Rökstenen. 800-tal.
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

Boken utkom första gången 2017, och jag har läst e-boksutgåvan.

* * *

Jag är mycket förtjust i den fornnordiska kultursfären. De gamla texterna – Eddadikterna, de isländska sagorna – gör ett starkt intryck på mig: kargheten och knappheten producerar fortfarande en klar klang som förmår att gå ända in i bröstet.

De norröna texterna är en del av det som Lars Lönnroth kallar det germanska spåret och som han ger en översikt av i sin bok med detta namn. Han följer de germanska folkens avtryck i litteraturen från det att de skönjes hos Tacitus i antiken, intill de germanska berättelsernas avtryck i vår moderna kultur.

Lönnroth besitter oöverblickbara kunskaper i ämnet, insamlade under en hel akademisk karriär; avgränsning till det mest centrala inom ett område så förgrenat och mångfacetterat utan att tillåta sig utvikningar kan inte varit alldeles lätt, men han lyckas exceptionellt väl.

Det germanska spåret är tydlig, stilsäker och lättillgänglig. Tydlig som kartan i en turistguide för resande på främmande mark lotsar Lönnroth genom boken läsaren igenom de stora berättelserna, de stora idéströmningarna, pekar ut blindskären och visar på de stora djupen.

Särskilt tar jag ad notam den poängen av Lönnroth att texter som de norröna sagorna och Eddan själv är kraftigt påverkade av kristendomens inflytande.

När vi läser Eddan eller någon av sagorna bör vi akta oss för att tro att det vi läser självklart är genuint hedniskt material. Visst finns det hedniska många gånger där. Men alla berättelser och dikter är processade genom kristna skrivverkstäder, med allt vad det innebär av möjligt omformande. Och vissa av texterna tillkom sannolikt rentav direkt vid skrivpulpeten vid något isländskt kloster.

* * *

Germanerna var aldrig ett enhetligt folk. Inte under antiken. Inte nu. Men begreppet germansk äger ändå sin relevans, hur skadat det än blivit av nazisternas våldtäkt av hela ämnesområdet. Men då främst som etikett på en språkgrupp och måhända på de egenheter som ur diktsynpunkt uppstått inom språkgruppen.

Man märker nämligen till exempel hur vissa typer av versmått varit levande under lång tid, hur man hellre föredragit allitterationer och inrim än senare klassiska slutrim. Man märker av den berömda kärvheten i uttryckssättet. Och man märker de så kallade kenningarnas omskrivningar snarare än metaforer.

* * *

Lönnroth avslutar sin exposé hos Tolkien och fantasyvärlden. I Tolkiens Midgård ser han det germanska spåret, om än uppblandat med andra kulturelement. Även om jag själv hittills inte fastnat för just Tolkien, så menar jag att det germanska spåret är väl värt att utforska, gärna bortom nationalromantikens muntra vikingar och långt bortom Blut und Boden-tänkande.

Varför inte ända borta i de gamla texterna, som i några fall gjorts ungdomligt vitala igen genom samme Lönnroths översättningar: Eddan förra året, Njals saga ännu några år tillbaka i tiden, och Isländska mytsagor dessförinnan? Och framför allt: varför inte skaffa sig en ordentlig introduktion till hela ämnesområdet genom att läsa Det germanska spåret?
– – –
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien, Lars Lönnroth. Natur & Kultur 2017. Ebok, Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15164-2.

söndag 10 september 2017

Bokrecension: Beowulf | Björn Collinder (övers.)

Grendel. J. R. Skelton (1909)
Beowulf är en anglosaxisk episk dikt. Dess författare är okänd. Jag har läst verket i svensk tolkning av Björn Collinder (1894-1983).

* * *

Det är intressant att fördjupa sig inte bara i Beowulfs innehåll, som påminner inte så lite om dess fornnordiska kusiner, utan också i dess tillkomsthistoria.

Man vet nämligen inte med någon exakthet när verket en gång skrevs ner, än mindre vem eller vilka som gjorde det. Berättelsen finns nedskriven i en enda bevarad handskrift, som dateras till omkring år 1000.

Handlingen utspelar sig emellertid på folkvandringstiden, i stor utsträckning på 500-talet. En del av personerna som nämns i sagan har med all sannolikhet verkligen funnits en gång, om än inte Beowulf själv.

Så hur gammal är historien som sådan? Har den traderats muntligt? Det lämnar jag åt filologerna att fortsätta debattera. En av de filologer som ägnat mycket tid åt Beowulf är J. R. R. Tolkien. Hans uppfattning var att verket bör ha kommit till på 700-talet.

I dag är det hursomhelst ett engelskt nationalepos, fastän det faktiskt utspelar sig nästan helt och hållet i Danmark och södra Sverige.

* * *

Beowulf själv är en uppburen krigare från Göternas rike. När han hör talas om att ett monster vid namn Grendel hemsöker danakungen Hrodgars sal far han till honom likt en germansk Herakles beredd att utföra ett storverk.

Beowulf lyckas mycket riktigt att döda Grendel, och detta utan tillhjälp av vapnen, blott med nävkraft. Han sliter armen av honom, och Grendel linkar döende därifrån. Men knappt har Beowulf hyllats färdigt för denna bedrift innan Grendels moder påföljande natt dyker upp i salen och dödar en karl.

Beowulf, som sov i ett annat hus, söker tillsammans med några krigare reda på detta andra monsters näste, som visar sig vara beläget på botten av en hemsk tjärn. Med svärd och allt hoppar Beowulf i vattnet, och efter att ha sjunkit under en dag når han målet. Där i Grendels moders nästa besegrar han monstret. Grendels egen döda kropp finns också där nere, och Beowulf halshugger den och tar huvudet med sig till Hrodgar.

Beowulf blir mycket hyllad och reser sedan hem till Göternas rike igen.

Nu kunde man kanske tänka att Beowulf fyllt sitt mått av monsterdödande. Men icke. När han blivit gammal börjar en drake hemsöka Götaland, efter att ha blivit bestulen på något av den forntidsskatt den vaktar. Åldrad uppsöker Beowulf med sina mannar platsen där draken håller till. Och tillsammans med en av sina krigare lyckas han dräpa också detta tredje monster, men till ett högt pris.

Beowulf blir svårt sårad under kampen och inte långt därefter dör han, kremeras och läggs i hög.

* * *

Beowulfeposet är delvis gåtfullt. Trådar i narrativet sträcker sig in i norrön sagotradition, men berättelsen står tryggt på egna ben. Sigurdslegenden, såsom den äldre Eddan berättar den är mer gåtfull, delvis för att den där återges i brottstycken. Beowulf är nästan helt bevarad, som en enda sammanhållen dikt om 3182 rader.

De tre monster som Beowulf nedkämpar under sitt liv fascinerar.

De två första monstren är av okänt slag: närmare beskrivningar av dem får vi inte, men tillräckligt för att förstå att de är fruktansvärda varelser. Och det sista monstret beskrivs som en traditionell elddrake.

Greppet att låta Grendels moder ha sin hemvist på botten av en tjärn, hemsökt av onda varelser, är vidare mycket effektfullt. Beowulf måste överträda en gräns som under normala omständigheter hade varit mänskligt omöjlig att överträda: en hel dag sjunker han mot botten för att komma till salen där nere. När han väl bryter ytan igen är bara hans närmaste män kvar: de andra har gett upp hoppet om hans överlevnad.

* * *

Beowulf utgör också en intressant blandning av hedniskt och kristet idéinnehåll. Gud tillropas ofta, och det relateras till äldre tid som hednisk. Men kvar finns den starka ödestron, som till exempel i följande rader:
   "Lätt är det icke
att fly för ödet —
   fast fresta duger —
ty en man måste gå
   till den mark som är redd,
som går tvångsvis i arv
   till allt som har själ,
till människors barn
   som bo på jorden:
där skall sedan hans stoft,
   stadfast på sin bädd,
sova efter festen."
Vidare betonas vikten av ära: att en man skall bevara och gärna utöka sin ära. Wiglaf, Beowulfs medarbetare, säger:
   "Döden är bättre
för varje vigman
   än vanfrejdat liv!"
Beowulf själv ökar sin ära genom sina framgångsrika kampfulla äventyr.

* * *

Beowulf saknar inte heller en påtaglig poetisk nerv. Hur allvarligt klingar till exempel inte följande beskrivning av ett likbål:
"Hisnande dödseld
   far högt emot molnen  —
det smattrar ur bålet;
   nu smälta skallar,
sår spricka ut,
   och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
   Allt slukas av eldens
giriga käftar —
   de kämpar som stupat
av bägge folken;
   deras blomstring är slut."
Kremation var ju för övrigt något som från kyrklig sida kom att motarbetas: här talar rimligen seder från äldre tid.

* * *

Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, och bland annat översättare också av de båda Eddorna, har i Beowulf bevisat sig vara en framstående stilist.

Hur nära han ligger originalet undandrar sig min bedömning, men hans svenska tolkning är vacker, stundtals med inskjutna äldre ord som bara ökar känslan av att det som beskrivs i Beowulf hände för länge, länge sen.

Så det var ett rent nöje att läsa Beowulf, och jag hoppas kunna återkomma till den i framtiden, ty den lär tåla att läsas om – flera gånger.
– – –
Beowulf, Björn Collinder (övers.), Natur och Kultur 1959.

tisdag 21 februari 2017

Bokrecension: Götarnas riken | Mats G. Larsson

Forsby kyrka, ovanpå forntida storhög.
Foto: Riksantikvarieämbetet
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande är skriven av arkeologen Mats G. Larsson (f. 1946).

Boken utkom 2002.

* * *

Götarnas riken har meditativa kvaliteter. Det är nämligen så att Larsson tar läsaren med ut på sina exkursioner i det svenska landskapet, och låter landskapet tala för den sak han driver: att svearna redan under vendeltiden – perioden före vikingatiden – börjat lägga under sig götalandskapen Västergötland och Östergötland, främst i form av härjningar och skattepålagor.

Så blir och förblir boken en växelverkan mellan uppsökandet av fornminnen, bedömandet av kullar och åkrar, och lärda resonemang om hur de mycket fåtaliga källorna möjligen kan tolkas, tillsammans med de arkeologiska beläggen och inte minst ortnamnsetymologi.

Det är en språkligt mycket vackert skriven bok. Den tubbar mig att oftare ge mig ut i terrängen själv, och söka upp resta stenar, gravar och andra konkreta märken efter dem som levt här förut, för hundratals eller rentav tusentals år sedan. Ja, att lägga min hand på en sten som lagts på sin plats av en annan människa i en helt annan tid, en helt annan värld.

* * *

Men åter till göterna och svearna. Svearna, förklarar Larsson, verkar ha varit en stam, omvittnad sedan antiken i de få källor som finns, som höll till i nuvarande Uppland. Götarna fanns på motsvarande sätt i nuvarande Västergötland och Östergötland. Väldiga skogar skilde de två folkgrupperna åt, och enklaste sättet att nå varandra var naturligt nog vattenlederna.

Larsson finner belägg för att svearnas inflytande tidigt gjort sig gällande i götarnas områden. Till exempel återfinns ortnamn kopplade till svearnas verksamhet i de områden som lättast hade varit tillgängliga: tegneby, husaby, karleby och andra. Kanske kan dessa områden varit utposter för svear som i jakt på byte och ära sökt sig söderut. Tecken på försvarsanläggningar finns också utmed vattenleder.

Av allt att döma genomfördes tågen in på götarnas områden med våld eller hot om våld. Gravfynd vittnar om att tiden var allt annat än fredlig.

Svearna drog också ut i österled: även där fanns byten att vinna; skillnaden mellan att dra söderut in i landet och att dra österut, torde inte varit så stor, förutom att götarna och svearna bör ha talat samma eller liknande språk. Där fanns värdefulla saker att röva: både gods och människor.

* * *

Svensk forntid är mycket svåråtkomlig. Larsson är noga med att påpeka när andra forskare har andra uppfattningar, eller vad forskare förut ansett. Min spontana reflexion är att Larsson visar kanske ovanligt stor tilltro till vissa skrivna källor, men tilltron förtjänar källorna i så fall genom att Larsson förankrar de deras information i landskapet, i fornminnen, i sannolikheter.

Men likväl kan vi inte nalkas forntiden annat än genom hypoteser och teorier; det fattas för många pusselbitar för att man ska annat än ana konturerna av vad som kan ha varit en gång i tiden. Och då får den nyfikne pröva sig fram: se vad som skulle kunna antas utifrån det vi faktiskt vet, för att skapa broar över det som vi inte vet.

Detta gäller inte minst den norröna religionen och kulten, som också får visst utrymme i Götarnas riken. Främst möter vi den när konflikten mellan kristendomen och hedendomen beskrivs, när den förra började etablera sig och den andra ansattes. Man får onekligen intrycket att konverteringen gick relativt fort: den verkar i stort sett vara genomförd på ett sekel. Men samtidigt att den inte skedde utan betydande friktion på sina håll, inte minst bland svearna.

* * *

Götarnas riken spänner över vida tider, men främst fokuserar Larsson på vendel- och vikingatid samt den begynnande medeltiden.

Vendeltiden är väl annars inte särskilt väl belyst, särskilt inte i jämförelse med vikingatiden, och åtminstone inte i litteratur som vänder sig till en intresserad allmänhet. Larsson gör därmed en välgärning som låter ge ut sina tankar om perioden till en intresserad allmänhet, och låter oss ana hur det kan ha varit.
– – –
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Mats G. Larsson. Illustrationer av Hans Ekerow. Atlantis 2002. ISBN: 91-7486-641-9. 211 sidor.

söndag 2 oktober 2016

Bokrecension: Den poetiska Eddan | Lars Lönnroth (övers.)

"Thor", Lorenz Frølich
Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter är översatt av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

* * *

Det har gått en längre tid sedan det senast gavs ut en fullständig översättning av den poetiska (äldre) Eddan till svenska. Den senaste stammar från 1964, då Björn Collinder gav ut en omarbetad version av sin ambitiösa och kommenterade översättning från 1957.

Men nu har Lars Lönnroths översättning blivit tryckt. Intresserade har kunnat följa arbetet fortlöpande på Eddabloggen, där Lönnroth lagt ut en betydande del av det material som nu samlats i bokform.

* * *

Är det då nödvändigt med en ny översättning?

Svaret är ja. Vi som intresserar oss för den norröna kulturen och dess spår i litteraturen borde ställa oss samfällt upp och applådera detta verk, som tillgängliggör några av de förnämsta möjliga källorna till förkristen kosmologi, förkristet tänkande och förkristna myter.

För nyckelordet här är just tillgängliggör. Lönnroths översättning är i mitt tycke den mest tillgängliga tolkningen som jag känner till: texterna är klara som aldrig förr. Därtill kommer de koncisa, vetenskapligt vederhäftiga, presentationerna som inleder varje ny text, och de marginalkommentarer som löpande belyser svårbegripliga passager.

Få personer torde vidare vara så lämpade att genomföra en nyöversättning av Eddan som Lars Lönnroth, som ju är specialist på norrön litteratur.

Visst ligger det en särskild skönhet i till exempel Erik Brates Eddatolkning, där det gammaldags språket numera snarast låter som 1917-års bibelsvenska. Men ett arkaiserande eller göticerande språk ställer sig lätt i vägen för transparensen som ska göra sikten mellan berättelsen och läsaren så klar som möjligt.

Med detta sagt är det givet att man gärna kan använda de tidigare tolkningarna parallellt med Lönnroths.

* * *

Eddan innehåller inte heliga texter. Inte ens för hedningar torde den utgöra någon slags bibel. Den är helt enkelt en samling dikter som i en viss version råkat samlas mellan två pärmar i slutet av 1200-talet, då den förnämsta handskriften Codex Regius skapades. De guda- och hjältedikter som Eddan innehåller utgör inte heller en helhet. Det är uppenbart redan av innehållet att en rikare mytskatt förelegat: dikterna alluderar på andra myter, som vi inte längre känner till.

Naturligtvis utgör Eddatexterna inte heller för en akademiker som Lönnroth några heliga texter, tack och lov. Hos honom märks inget av den tendens som här och var kan anas, att till varje pris göra texterna så gamla som möjligt.

Tvärtemot vad ett sådant bias hade inneburit, förhåller sig Lönnroth ödmjuk. Vad vi har, förstår jag honom som, är de specifika texter som nedskrivits vid en viss tidpunkt. Deras respektive förhistoria i muntlig tradition är ytterst vansklig att spåra. Vissa inslag, förklarar Lönnroth ibland, tyder på hög ålder, medan andra inslag kan tyda på en lägre ålder. Åter andra inslag kan tyda på dikters släktskap med berättelser i engelsk eller främst tysk tradition.

* * *

Den poetiska Eddan rymmer onekligen dunkel. Hjältedikterna blir svårförståeliga utan en viss förförståelse rörande Völsungasagan och därmed Sigurd Fafnesbane och de personer och händelser som finns runtomkring honom. Lönnroth hjälper dock till med att skingra det dunkla, genom att sätta saker i sitt sammanhang i inledningarna, påpeka olika perspektiv, samt notera när vad en text syftar på är okänt för oss i dag.

Lönnroth har vidare valt att göra översättningen utan att mildra sådant som tidigare översättare ofta valt att uttrycka i mindre explicit form. Det gör vissa partier mer vulgära, men mycket begripligare. I förolämpningar plägar man ju icke bruka ett arkaiskt språk.

Samtidigt behålls den ödesmättade och högtidliga språkdräkten där sådan hör hemma, som i Völuspá. Eller i det mystiska Runatal i Hávamál.

* * *

Den poetiska Eddan i Lars Lönnroths tolkning är en riktigt god produkt. Utöver texten som sådan, är boken utsökt formgiven.

Översättningen torde ha sin givna plats i varje mans eller kvinnas bibliotek, som intresserar sig för norrön historia, poesi, mytologi — eller som helt enkelt genom en klar tolkning vill upprätta en kontakt med de dikter som bevarats åt oss i Codex Regius, samt de dikter ur senare källor som Lönnroth valt att komplettera utgåvan med.
– – –
Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter, Lars Lönnroth (övers.). Atlantis 2016. ISBN: 978-91-7353-854-1. 526 sidor.

måndag 30 november 2015

Omläsning: Egil Skallagrimssons saga

Jag läste om Egil Skallagrimssons saga, denna gång Atlantis utgåva, i översättning av Karl G. Johansson. Och jag fastnade särskilt för en serie händelser som skildras med början i kapitel 70. Nämligen när Egil drar i väg för att hämta norske kungens skatteuppbörd i Värmland.

– Låt mig försöka mig på ett litet referat!

* * *

Norske kungen Harald Hårfager har lagt under sig Värmland. I Värmland hade han en jarl, som skulle samla in skatt åt honom. Kungen skickade sändebud för att hämta in skatten, men alla dödades på vägen.

Kungen ber då en vän till Egil att ta på sig uppdraget att fara till Värmland. Men Egil, som den grymme, våldsamme viking han är, tar själv på sig det hela i vännens ställe. Fast kungen hade nog inte räknat med att Egils vän skulle utföra uppdraget, för kungen ville nämligen bli av med honom - och landsflykt hade varit alternativet till att vägra kungens order.

– Nåväl! Egil samlar ihop ett gäng och ger sig iväg tillsammans med några av kungens män. Det är vinter och snö överallt; det är hemskt svårt att ta sig fram. Och till råga på allt hinner sällskapet inte långt in i de djupa skogarna innan kungens män smyger sig iväg och försvinner i avsikt att lämna Egil och hans mannar åt sitt öde.

Efter ett tag kommer Egil och karlarna till en gård. Där bor en man vid namn Årmod, som erbjuder dem att stanna där över natten. Årmod bjuder gästerna på mat och nåt att dricka, men han ojar sig mycket över att han inte har någon öl att bjuda på.

Besynnerligt nog visar sig dock Årmod likväl ha öl hemma, och när gästabudet pågått ett tag kommer också det på bordet. Det blev ett djävla drickande, kort sagt. Och Årmods folk verkar försöka supa Egils folk under bordet. – Om det nu var detta eller lögnen om ölet som irriterade den av svåra humörsvängningar drabbade Egil må vara osagt, men han trycker upp Årmod mot väggen, spyr på honom så att det sprutar honom i ansiktet,
"i ögonen och näsan och i munnen och det rann ned över bröstet."
Sen bad Egil om mer att dricka, inför de förtrutna huskarlarna. Han drack så länge han fick mer, och sen gick hela sällskapet och lade sig att sova i ladan.

* * *

Nästa morgon är Egil tydligen fortfarande förbannad på sin värd, för med draget svärd går han in i Årmods sovrum, drar honom i skägget och trycker honom mot en bänk. Sen skär Egil av Årmod skägget och kröker fingret och drar ut hans ena öga, "så att det låg ute på kinden".

– Det faller sig därefter tämligen naturligt att Egil och hans beväpnade sällskap drar från gården. Och frampå dagen kommer de till en annan gård. Och där bor en viss Torfinn.

Torfinn ger Egil och de andra mat och hästarna de har med sig får foder. Det verkar som att den vildsinte Egil och bonden Torfinn kommer väl överens, för liksom i farten passar Egil på att medelst runmagi bota bondens sjuka dotter.

Egil får emellertid också veta att Årmod skickat folk som ligger i försåt för honom ute i skogen. De är naturligtvis ingen match för några käcka vikingar, som lyckas ta livet av två av dem, under det att resten flyr.

* * *

Och så var det dags för den tredje gården: nu kommer man till bonden Alf, och efter en övernattning hos honom kommer man ytterligare en dag senare till kung Harald Hårfagers jarl i Värmland: Arnvid.

Jarl Arnvid visar inte alls veta vad som hänt med kungens tidigare sändebud. Han hade ju minsann gett dem skatteuppbörden och sen hade de dragit därifrån. Men han var inte den som var den: även Egil fick med sig silver och pälsar att ta med till kung Harald, fastän Egil konfronterat jarl Arnvid med att det nog var han själv som sett till att sändebuden aldrig nådde tillbaka till Norge.

Egil hade inte fel. Så snart han och de andra lämnat jarl Arnvid sänder denne sitt folk efter dem för att ta deras liv. Resan gick bra tills Egil kom tillbaka till bonden Alf. Denne avrådde bestämt Egil från att fortsätta, för Alfs folk hade sett många spår i snön på stora stigen genom skogen. Men vi känner ju vid det här laget Egil för väl för att tro om honom att han skulle avstå från resan för en sån saks skull.

De ger sig iväg på oländig väg, och hamnar naturligtvis i ett bakhåll, där jarl Arnvids mannar attackerar Egil och de andra från två håll. Men räds ej, lilla hop! – Egil slår först ihjäl åtta män, sedan fäller han tre till med stenar och därefter elva ytterligare. Egils folk förefaller ha dräpt tre angreppsmän. Själva kom de undan med några blessyrer.

Sen gick resan galant. De tog in igen hos bonden Torfinn, där dottern nu helt kvicknat till. Och med hjälp av Torfinn och hans son tog de sig oskadda förbi Årmod och dennes huskarlar, som på grund av övermakten satt hemma och tryckte. Och så var Egil med sitt sällskap snart hemma igen.

* * *

– Kung Harald Hårfager fick naturligtvis veta hur hans jarl förfarit med skatteuppbörden och hans sändebud och drar till Värmland med en stark styrka vilket resulterar i att jarl Arnvid flyr och de bönder som ställt sig på tvären får betala dryga böter.

torsdag 28 maj 2015

Fragment: Helfärd

Jag tog tåget
till Stockholm
för att vandra
i de avspärrade
tunnlarna 
Jag sov i tält
många nätter
innan jag nådde
porten
som var lätt att öppna. 
Där mötte mig hon
som är lång och smal
stel och blek
och vi satte oss ner
och pratade länge 
hon skrattade lätt
och bjöd mig stanna
Jag sa
"nej"
men "jag kommer tillbaka" 
Jag fick smörgåsar
och nyponsoppa
i en termos
när jag gick 
Jag tog tåget
från Stockholm
och en kyla i benen
värmer mig,
värmer mig ännu.

måndag 13 april 2015

Bokrecension: Völsungasagan | Inge Knutsson (övers.)

"Sigurdsristningen", 1000-talet, Ramsundsberget, Sundbyholm
Völsungasagan är en isländsk högmedeltida berättelse med fornnordiska rötter. Den klassificeras som en så kallad fornaldarsaga. Jag har läst texten i översättning av Inge Knutsson (f. 1948). Litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932) medverkar med en informativ inledning.

* * *

Völsungasagans innehåll är mycket centralt i fornnordisk poesi. En stor del av den äldre Eddans kväden handlar om olika händelser som stammar ur samma berättelse. Någon gång kring år 1300 satte sig någon och sammanställde sagoversionen vi har, och använde sig då bland annat av Eddakvädena och säkert annat material som vi nu gått förlustiga. Författaren har även använt sig av de delar av äldre Eddan som rivits ur vårt bevarade huvudmanuskript Codex Regius.

Handlingen i sagan är förlagd till Norden, Tyskland och Frankrike. Själva den övergripande berättelsen är bekant också från kontinenten: den tyska versionen — som är oberoende av Völsungasagan — kallas Nibelungensången.

* * *

Det är inte lätt att försöka sammanfatta Völsungasagan så där lite knappt och koncist. Händelserna är för många och persongalleriet för rikt. Men jag ska försöka att skissa upp den mer centrala händelseutvecklingen.

Namnet Völsungasagan syftar på släkten Völsungarna. Denna ätt stammar från allfader Oden själv. Odens son Sige får många dådkraftiga och hjältemodiga ättlingar. Barnbarns barnbarns barn till Oden är genom denna ätt Sigurd Fafnesbane, berättelsens centralgestalt.

Sigurd Fafnesbane får sitt namn av att han dödat draken Fafner. Sigurd tillskansar sig dennes skatt som emellertid även bringar den som äger den i fördärvet. Sigurd är dessutom intrasslad i ett synnerligen krångligt triangeldrama som till sist leder till hans död. Fokus i berättelsen blir sedan Sigurds hustru Gudrun och hennes fortsatta öden, då hon agerar som hämningslös hämnare.

* * *

Till skillnad från de isländska släktsagorna är Völsungasagan helt fiktiv. Den utspelar sig visserligen huvudsakligen under folkvandringstiden och historiska personer som Attila förekommer, men rimligen mest för att knyta berättelsen till den visserligen förflutna med likväl verkliga historien.

Att berättelsen varit mycket spridd står klart. Vi återfinner motiv ur densamma på många stenristningar, och åtskilliga kväden ur Eddan skildrar som sagt delar av den.

Det är därför särskilt märkligt att hela sagan, som alltså försöker att knyta ihop fragmenten till en sammanhängande nedtecknad text flera århundraden efter att den bör ha börjat att berättas, inte i sin helhet översatts till svenska sedan 1737, innan  Knutssons översättning 1991.

Den okände författaren skriver under högmedeltiden under inflytande av de litterära ideal som rådde då. Riddarromanens värderingar inflyter i den fornnordiska sagan, så att helheten blir en blandning av olika världar, och den gamla isländska sagostilens kärva knapphet märker man inte mycket av. Dock bärs berättelsen upp av sin inneboende explosivitet, händelsernas råhet, tragiken, spänningarna.

För det är en oerhört rå berättelse. Völsungasagan får nästan Gamla testamentet att gå och ställa sig i en vrå och skämmas i jämförelse. Vi har barnamord, incest, självmord, mordbrand, tortyr, förgiftning, förräderi, fältslag, kluvna kroppar, spräckta huvuden och vassa svärd.

Och mitt i allt detta står konungasonen Sigurd Fafnesbane, en högmedeltida och tillika fornnordisk övermänniska, en tadelfri hjälte, ett ideal. Han är stor och stark, vis och modig, han räds inte döden utan accepterar ödet, hur det än må se ut. Han är artig men har ögon så vassa att nästan ingen vågar möta dem, han är klok och vältalig och äger stor övertalningsförmåga.

Och alla sina stora företräden till trots måste han möta sitt öde, och det ej på slagfältet utan genom förräderi av sin egen ungdomskärlek, den hjärtekrossade fallna valkyrian Brynhild, samt hennes bröder, varav en är Sigurds egen svåger Gunnar. Sigurd får ett svärd genom livet när han ligger och sover.

* * *

Det medeltida inflytandet till trots lyser det fornnordiska igenom, kanske tydligast genom den allomfattande ödestro som hela tiden är närvarande, och som också motiverar alla agerandes dödsföraktande mod: de vet med sig att de ska dö när ödet så utsett, och det lönar sig därför inte att kämpa emot eller att dra sig undan fara.

Men ytterligare ett motiv som följer genom hela historien är det gamla blodshämndsmotivet, så vanlig i isländska sagor. En ogärning hämnas av den förfördelades släktingar, om så hämnden må serveras med list eller med rå styrka, med trolldom eller med stridsyxa.

Möjligen kan man även nämna de noggrant beskrivna släktförbindelserna som ett arv från äldre isländska sagor. Dessa relativt invecklade sammanhang avhjälps emellertid hjälpligt av en bifogad släktkarta i bokens inledning.

* * *

Völsungasagan är en text som tål att läsas många gånger om. Den skänker förståelse för de äldre och svårbegripliga Eddadikterna, som den dessutom gärna citerar. Och den ger en välbehövlig överblick över den nordiska versionen av en samgermansk sagocykel, en överblick vi inte kunnat nå vår okände 1300-talsförfattare förutan.
– – –
Völsungasagan, Inge Knutsson (övers.). Inledning av Staffan Bergsten. Studentlitteratur 1991. ISBN: 91-44-32771-4. 173 sidor.

söndag 5 april 2015

Bokrecension: Old Norse religion in long-term perspectives | Anders Andrén, m.fl. (red.)

Långhus i genomskärning, sen järnålder
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions är en samling vetenskapliga rapporter, redigerad av Anders Andrén, Kristina Jennbert och Catharina Raudvere. Volymen ingår i forskningsprojektet Vägar till Midgård och utgavs 2006, efter en konferens i Lund 2004.

* * *

Det är en gedigen volym, Old Norse religion in long-term perspectives. Ett sjuttiotal forskare har bidragit med lika många texter som ur mängder av olika perspektiv belyser fornnordisk kult och kultur. Det är inte en alldeles lättillgänglig samling rapporter: i regel är de strikt akademiska och emellanåt sammanställda med ett språk som kräver en del förkunskaper inom respektive område.

Boken kräver således ett rejält intresse för ämnet.

Det har jag, tack och lov.

Nordisk förkristen kult och kultur fascinerar mig; egentligen handlar det kanske i stor utsträckning om att jag vill få en bred och djup förståelse för en verklighet som i hög grad ännu var obesmittad av den andliga pest som kristendomen kom att innebära.

Problemet är dock, att nästan all text som vi har bevarad – förutom tidiga runinskrifter – är nedtecknad i kristen tid. Det gör att förståelsen måste bli fragmentarisk och osäker. När sagor, kväden och berättelser skrevs ner, skrevs de ner av personer med en helt annan världsbild än dem vilkas tid de skildras: det blir därför en grannlaga uppgift att försöka komma bortom eventuell kontaminering genom, när det gäller texterna, stenhård källkritik.

Old Norse religion in long-term perspectives har emellertid en stor del av innehållet vikts åt arkeologiska undersökningar och resultat.

Arkeologin sätter oss, till skillnad från de flesta texterna, i direktkontakt med den förhistoriska nordiska järnåldern. Men inte blir det lättare att tolka fynden för det: den arkeologiska forskaren har resultatet av riter och handlingar i det förflutna, men att försöka utröna sammanhang, att nå svar på varför lämningarna ser ut som de gör, är näppeligen något enkelt, vilket också texterna i volymen visar prov på i sin försiktighet och i sina mer eller mindre långtgående hypoteser.

På det stora hela förblir vår kunskap bristfällig. Den fornnordiska världen möter nutidsmänniskan som ett tusenbitars pussel utan facit, där vi bara har ett hundratal bitar tillgängliga, och där vi inte ens med säkerhet vet om de bitar vi faktiskt har ens hör till bilden vi försöker mana fram.

Tvärsäkerhet bör man därför lämna åt sidan och istället ödmjukt vandra myrsteg fram på knappt farbara vägar för att möjligen få en bit att passa vid en annan: att göra ett kunskapsfragment en aning större, att låta ett fragment kasta ljus över ett annat, dunklare.

* * *

Artikelförfattarna tar med den hågade läsaren på en rundtur bland nedgrävda guldgubbar, gravplatser, intertextuella sammanhang, tolkningar av bildstenar, mytologiska tematan, forntida idéer, bildkonst, torshammare, språkvetenskapliga frågeställningar, receptionshistoria och långt mycket mer.

Men det jag efter läsningen främst tar med mig är ett caveat: att vara försiktig med slutsatserna, att inte nödvändigtvis låta texter som nedtecknades på 1200-talet – som de båda eddorna – vara självklara förklaringar till seder hundratals år tidigare, att bejaka oklarheten, det dunkla, det osäkra.

Den fornnordiska religionen var död när man började skriva ner myterna, sagorna, kvädena. De utgör i sin tid ekon, mer eller mindre förvrängda av seklerna som gått, från en tid som redan vid nedskrivandet definitivt låg i det förflutna.

Det hindrar emellertid inte att man – med juvelerarens försiktighet och noggrannhet – mycket väl kan försöka rekonstruera det som var. Och den rekonstruktionen vill jag hålla mig uppdaterad med, och att läsa Old Norse religion in long-term perspectives blir ett sätt att göra just det.
– – –
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions, Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere (red.). Nordic Academic Press 2004. 2006. ISBN: 978-91-89116-81-8.

fredag 27 mars 2015

Frejkällan

Jag ska berätta hur det gick till. 
Jag minns särskilt den sista vårdagsjämningen. Jag var liten då, så det var riktigt längesen. Och hela bygden var där, vid Frejkällan. 
Eskil Björn hade varit iväg och köpt några fula engelska trälar. Dem ledde de fram till Ulf Härgen som hade vargpälsen på sig. Ulf skar upp halsen på den första trälen och lät blodet rinna ut i silverfatet. Sen högg han av huvudet. Huvudet lade han i gropen de grävt där bredvid. Men blodet hällde han som gåva i Frejkällan.  
De andra två trälarna gjorde de likadant med och deras kroppar brände de upp nere vid sjön sen. 
Vi visste det ju inte då, men det var sista gången de gav blodsgåva i Frejkällan. Eskil hade hit en prästmunk några år senare och lät kristna sig. Ulf Härgen försvann en natt med sina knivar och yxor och fat och bägare. Jag tror att det var ungefär när Eskil döptes. De gamla gudarna kunde inte trivas med munkarna och deras böner, sa man.  
Men jag gick upp till Frejkällan varje vårdagsjämning i gryningen. Och ni tror mig inte nu, men alltid viskade det så märkligt från platsen där huvudena hade grävts ner, och alltid gick det vågor på källan, fastän ingen vind märktes av.  
Nu är det många år sen jag var uppe där. Men jag tror nog att några av oss som var med den sista gången ibland tar sig dit och minns Ulf Härgen, och Eskil Björn som han var innan han byggde kyrkan. Och jag tror nog att de som hittar dit upp fortfarande hör hur det viskar i marken och skvalpar i den djupa källan där. Åtminstone de som inget dop har tagit.

lördag 28 februari 2015

Bokrecension: Hedendomen i historiens spegel | Catharina Raudvere, m.fl. (red.)

Tors fiskafänge
Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden är en samling texter utgivna inom forskningsprojeketet Vägar till Midgård – Nordisk hedendom i långtidsperspektiv (2000-2007). Redaktörer för boken, som utgavs 2005 som publikation nummer sex från projektet, var Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert.

* * *

Titeln på föreliggande bok är sällsynt väl vald, eftersom de olika essäerna ur olika aspekter fokuserar på receptionen av hedendomen främst men icke uteslutande i senare tid. Det handlar alltså om hur det hedniska materialet och de hedniska idéerna speglas i eftervärlden, hur man förstått dem och använt sig av dem.

De åtta olika författarna har använt sig av några av sina olika infallsvinklar för att problematisera ett antal olika ämnen. Vi får således läsa om hur Odensgestalten skildras i Saxos Grammaticus Gesta Danorum. Vi får myten om Tors fiskafänge med jätten Hymer problematiserad och satt i ett större perspektiv genom en jämförelse med en på sin tid spridd kristen liknelse.

Läsaren får också stifta bekantskap med 1700-talshistorikern Sven Lagerbring och hans förhållande till förkristen nordisk historia. Vi får också ur konsthistoriskt perspektiv en inblick i svensk 1800-talskonst skildrande norröna motiv.

Därtill ställs vi inför en marxistisk genomgång av Nibelungentraditionens frånvaro av arbete, en intressant redogörelse för modern asatro – som visar sig i allt väsentligt vara en synnerligen modern företeelse. Ytterligare en text analyserar den danska tecknade serien Valhalla och avslutningsvis får en ganska svårbegriplig text om televisionens roll i fragmenterandet av historien, enär den icke med ett ord berör norrönt material.

* * *

Det ursprungliga stoffet är som det är: vi möter det i Eddorna, i sagorna, på runstenar. Dessa källor till kunskap om förkristen nordisk kult och kultur är emellertid inte självförklarande. Varje tid och väl i princip varje läsare måste ta till sig stoffet utifrån sina förutsättningar och sin kunskap och förhålla sig till det utifrån det kunskapsläge som den personen befinner sig i.

Det är alltså inte så lätt som att man kan läsa den äldre Eddan och sedan tro sig ha en karta över hur livet i den fornnordiska världen tedde sig. Vad vi får är fragment, vad vi får är produkter av en annan kultur: dessa utgör skärvor som måste problematiseras, såsom flera av forskarna i Hedendomen i historiens spegel förtjänstfullt gör.

Inte minst Henrik Jansons text om Tors fiskafänge är ur detta perspektiv fascinerande. Essän gör att man måste ställa sig frågan huruvida fiskemyten ursprungligen kunde finnas till utan den kristna liknelse som dokumenterats tidigare, eller om läget måhända är det omvända: att den germanska myten påverkat kristna förkunnare långt innan den skrevs ner.

Ingenting är självklart inom ett ämnesområde som är så dunkelt och där källmaterialet är så sprött.

Problematiseringen som förhållningssätt är nog det jag i första hand tar med mig från läsningen av Hedendomen i historiens spegel, nämligen vikten av att ständigt läsa, läsa om, tolka och sätta texterna i samband med varandra och i sitt sammanhang, för att på den vägen försiktigtvis kanske träda närmare wie es eigentlich gewesen, alltså: hur den förkristna världen egentligen kan ha sett ut i Norden.

Svaren kan vi kanske aldrig få, men för den sakens skull bör vi inte upphöra med försöken att nå dem.

* * *

Som en del av forskningsfältet som behandlar norrön kult och kultur innehåller Hedendomen i historiens spegel intressanta informationer och reflexioner. Boken ger ytterligare några pusselbitar i ett pussel vars motiv vi inte säkert känner och vars omfång likaledes måste vara okänt.
– – –
Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden, Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert (red.). Nordic Academic Press 2005. ISBN: 978-91-87675-24-9.

torsdag 26 februari 2015

Dikt: Naglfar

I fören står fadern –
fadern till Hel
och till Fenris
och ormen –
i fören på nagelskeppet,
och varma vindar viner.
Med kräklan slår han i relingen:
"Framåt, mina döda! Framåt!"
Och skeppet kränger
och skymningen faller.

onsdag 25 februari 2015

Loke och Sigyn

"Loke och Sigyn" (1863) av Mårten Eskil Winge (1825-1896)





























"Då kunde fängsel man vrida 
av Vales tarmar, 
ganska fasta voro 
fjättrarne snodda. 

I kedjor såg hon ligga 
under Kittellunden 
en led skepnad 
med Lokes drag. 
Där sitter Sigyn 
i sorg hos maken, 
föga väl till mods. 
Veten I än mer och vad?"

Völuspa, v. 34-35

lördag 20 december 2014

Dikt: Baldersbålet | Viktor Rydberg

Baldersbålet 
Världens oskuld vilar
på det vigda bålet.
Genom allt, som andas,
går en iskall rysning.
Blodröd sjunker solen,
fjällens skuggor växa,
och i askens krona
susar tidens höst. 
Gudar stumme bida
kring den bleke Balder.
Fimbulnatten nalkas,
nu må bålet brinna!
Himlens fäste mörknar.
Oden fattar facklan;
ännet, skumt av sorger,
sänkes mot hans bröst. 
Nu är ändad varje
hugfull hjätehärnad,
mänskobarm skall avla
endast onda uppsåt,
stark skall niding stånda,
god i länkar ligga,
tills att Surters låga
över världen far. 
Som i dvale domnad
dröjer vise fadern,
gudens tanke grubblar
över mörka gåtor,
dyker ned i djupen
efter dolda runor,
lyssnar ned i andens
urgrund till ett svar. 
Fann den vise fadern,
vad han fjärran letat?
Lugnat änne lutar
Lopt till Balders änne,
viskar till den döde,
vad ej Valhall vetat,
viskar det som ingen,
ingen anat har. 
Vill du gissa gåtan,
gå en natt i skogen,
lyss till stormens stämmor
i de skumma moar!
Lyss till kvalfull kvidan,
lyss till rop och klagan,
hör den djupa bikten
ur naturens bröst! 
Helig tystnad följer
fridlös fasas verop,
och som orgeltoner
svävar genom skogen
Odens högsta aning,
världsförsoningslöftet:
livets strid har mening,
djupsta fall har tröst. 
– Viktor Rydberg

tisdag 2 december 2014

Fragment: Eyvind Källas tal

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62
Eyvind Källas tal.
"Kung Olav förföljde oss sejdmän. Kung Olav hade ingen respekt för de gamla sångerna och de gamla gudarna. 
Efter att han kallat till ting i Tunsberg, där han talat strängt om trolldom, samlade han alla oss som däromkring var kända för vår konst och för vår kunskap och våra sånger. Han bjöd oss till gästabud. 
Då mjöd och vin ställdes fram på bänkarna hoppades vi att kung Olav ville försonas, men vi hade fel. När vi på natten blivit druckna slogs dörrarna igen och elden tändes vid väggar och på taket. Många vaknade inte ur sitt rus, men jag klättrade upp för takstockarna och nådde rökgången. 
Det brann omkring mig, det brann under mig, det fräste i mina kläder och i mitt hår.  
Men ner kom jag på baksidan av huset, och in i skogen sprang jag så långt jag orkade. Den natten sov jag i skogen, och också natten därefter. Sen mötte jag på en stig några vandringsmän som ämnade sig till kung Olav. Jag sade dem som sant var: att aldrig skulle Olav nå Eyvind Källa, aldrig skulle han tysta Eyvinds sånger. 
När jag kommit till en frändes stuga, höll jag mig gömd där en lång tid, och ingen av kungens män besvärade mig."

måndag 1 december 2014

Fragment: Olav Tryggvason och Eyvind Källa

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62-63
Kung Olav brände inne
Norges sista sejdmän;
Eyvind, som kom undan,
dränkte han i havet.

torsdag 26 juni 2014

Bokrecension: Vikingahistorier | Åke Ohlmarks (övers.)

Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren.
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare än en antologi texter från fornnordisk och tidig nordisk medeltid utvalda och översatta av religionshistorikern Åke Ohlmarks (1911-1984).

* * *

Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.

Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.

Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".

Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...

Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.

Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.

Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.

Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.

Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.

De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.

* * *

Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.

Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.

Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.

Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.

Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.

Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.

— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.

Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.

* * *

Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.

Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.

Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.

* * *

Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.

Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.

onsdag 25 juni 2014

Spekulativ rekonstruktion: Begravning

Husbonden ligger död framför högsätet. Två kvinnor tvättar liket med tyglappar. Eldskenet avslöjar att skägget ligger platt mot bröstet. Håret är struket bakåt, glest och blankt. Det sitter folk på bänkarna utmed väggarna, tysta och stirrande. Det är dunkelt, men ögonen gnistrar. Husbonden kläs i högtidsdräkt och läggs på bår. 
En av karlarna reser sig. Han går till väggen och tar ner spjutet som hänger där. Och han lägger det i husbondens famn. Den dödes arm lägger han över skaftet. 
”Det är tid nu”, säger han.
Båren bärs ut på tunet. Efter följer allt gårdens folk. Det är skymning. Någon slår på en trumma. 
De går till gravfältet bortom gårdens sista bodar. Några halvt övervuxna högar finns där. Och där brinner en eld. En grund grav är öppnad.  Däri ställs båren. Trumman ljuder och mannen som slår på den står vid gravens huvudända. Han sjunger en ordlös sång. Allt folket samlas omkring. 
Mannen som lagt spjutet i husbondens famn fyller nävarna med jord och låter den falla över den döde. Sen gör alla de andra likadant. Hela tiden trummar trumslagaren, hela tiden sjunger han en ordlös sång. 
Innan mörkret lagt sig är marken plan. 
”I morgon reser vi högen, nu dricker vi ölet”, säger mannen som lagt spjutet i sin faders famn. 
Han går mot salen med det tomma högsätet. De andra följer honom. Trumslagaren står ensam kvar bland gravhögarna. Han sjunger en ordlös sång.

söndag 1 juni 2014

Bokrecension: Nordiskt forntidslif | Albert Ulrik Bååth


Nordiskt forntidslif är skriven av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), från 1891 docent i fornnordisk litteratur. Föreliggande bok utgavs 1890.

* * *

Många av de böcker som kommer ut om fornnordisk tid skildrar gudarnas värld, alltså själva mytologin. I den serie föreläsningar som Nordiskt forntidslif består av skildrar istället Bååth hur livet torde ha tett sig för den fornnordiska människan till vardags, i synnerhet på Island, med ledning av stoffet i de fornisländska sagorna.

Sagorna är omstridda vad gäller vilken vikt man kan lägga vid dem som historiska källor, enär de ofta är nedskrivna några hundra år efter att händelserna de skildrar faktiskt timade. Men de får ändå räknas som synnerligen relevanta bland den i övrigt inte särskilt omfattande mängd skriftliga vittnesbörd om tiden i fråga.

Man får här särskilt notera, att ordet "saga" i sammanhanget inte betyder detsamma som i vår tid, utan ligger närmare dess etymologiska ursprungsbetydelse som har med "det sagda" att göra.

* * *

Bååth höll sina föreläsningar, som han själv skriver, "populära", det vill säga anpassade för en bredare publik. De är därmed mycket lättillgängliga, och för att blåsa liv i det han skildrar tar han ibland till nästan skönlitterär berättarteknik, för att ställa lyssnaren, och nu läsaren, på den fornisländska gården, inför de fornisländska trälarna, eller på det fornisländska Alltinget.

Vi gör nog rätt i att minnas att sagorna i stor utsträckning utspelas just på Island och åtminstone berättades av islänningar. Med detta sagt kan vi dock samtidigt gärna tänka oss, att kulturen över hela Skandinavien vid den här tiden — senare delen av den yngre järnåldern, det vill säga vikingatid — i mångt och mycket nog varit någorlunda homogen; man talade till exempel för varandra fullt begripliga språk, egentligen samma språk, vilket torde befrämjat ett kulturellt frändskap.

Varje föreläsning har ett särskilt tema, som systematiskt avhandlas. Vi får således stifta bekantskap med livet på gården, hur man såg på manligt respektive kvinnligt, hur man tänkte kring äktenskap, hur man såg på barn och ungdom, trälarnas plats i samhället, lagstiftningen och skaldernas funktion. Ofta exemplifierar Bååth med citat eller referat ur saga- och Eddatexterna.

Nordiskt forntidslif blir på detta vis en fortfarande utmärkt ingång till den fornnordiska föreställningsvärldens universum, väl värd att föda var och en hågad läsare som vill fördjupa sig i fornnordisk kultur.

* * *

Således får vi stifta bekantskap med kända fornnordiska teman, som kärleken till ätten, till hedern, till minnet, till modet. Bärsärkarna presenteras liksom blodshämndens draman. Brudköpen som utfördes till ättens fromma beskrivs i detalj, liksom vad som förväntades av maka och make i livet tillsammans.

Lite särskilt utrymme tänkte jag ge åt Bååths beskrivning av trälarnas situation i den fornnordiska kulturen, vilket får räknas som ett av dess mörkare stråt.

Trälarna, som ofta införskaffades som krigsbyten, sågs snarare "ej för personer, utan saker, tillhöriga en viss egare." Det var upp till ägaren att handla såsom han ville med trälarna. Han hade även rätten att ta deras liv som han behagade, så länge han "kungjorde dråpet samma dag, det skett".

Trälarnas kast sågs i allmänhet på med förakt. Så var det också ett svårt okvädningsord att kalla en fri man träl. Ordet betydde helt enkelt feg. Dessutom ansågs det vara vanärande att falla för en träls vapen, eller att ens att gå i dennes sällskap.

Villkoren för trälarna varierade. De hade olika arbetsuppgifter, varav vissa rentav "kunde vara rätt drägliga", som till exempel att förestå en mindre gård som tillhörde husbonden. Men samtidigt kunde de behandlas helt utan hänsyn till deras eget väl.

Emellertid kunde trälar göras fria. Sagorna ger exempel på att trälar vunnit sin frihet genom att utföra något särskilt farligt uppdrag åt sina herrar. Det kunde också hända att trälen fick utrymme att arbeta för eget gagn, så att han eller hon med tiden kunde köpa sin egen frihet genom en formaliserad ceremoni. Likväl synes den frigivne trälen ofta ha stannat i sin husbondes närhet, eftersom han därigenom fick någon sorts grundläggande trygghet, när han inte hade en egen ätt att falla tillbaka på.

* * *

Albert Ulrik Bååth, som året efter att Nordiskt forntidslif utgavs blev docent i fornnordisk litteratur och dessutom själv översatt en stor mängd fornisländska sagor, hittade naturligtvis som i sin egen ficka i det material som ligger till grund för de föreläsningar som gavs ut i Nordiskt forntidslif. Det gör att han med lätthet kan dra paralleller ur olika sagor, och så dra sina framställningars olika teser i bevis. Föreläsningarna blir på detta vis mycket välsydda. Texterna är mycket tilltalande för den nyfikne på ämnet både språkligt och innehållsmässigt.

Visst har åren gått sen Bååth gav ut sina föreläsningar. Likväl kan mycket matnyttigt hämtas fram ur vad Bååth undervisade om under slutet av 1800-talet.
– – –
Nordiskt forntidslif, Albert Ulrik Bååth. Fahlcrantz / C:os förlag 1890. 241 sidor.

onsdag 21 maj 2014

Video: "Hedendom för humanister"

Jag hade förmånen att bjudas in till Humanisterna Kalmar för att lördagen den 17 maj 2014 hålla ett anförande på temat "Hedendom för humanister: Fanns moral före Kristus?"

Anförandet kan ses här nedan.