* * *
Jag har fått anledning att återvända till Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets hjärta (recension 2014). Texten torde tillhöra de allra mest kanoniserade vi har, vid sidan av ett sådant verk som Kafkas Processen och några fler.
Det yttre händelseförloppet är relativt enkelt och överskådligt. En viss Marlow berättar för några åhörare om när han i tjänst hos ett företag som kapten för en nedgången båt reser uppströms på en afrikansk flod. Det rör sig rimligen om Kongofloden, fastän det aldrig explicit utsägs i själva berättelsen.
Syftet med uppdraget är att lokalisera en viss Mr Kurtz, som förestår en handelsutpost, men som inte hörts av på länge. Ju djupare in i vildmarken Marlow och de som är med honom når, desto mer överhängande känner de risken att något gått galet för Kurtz.
Men de når fram. Mr Kurtz finns där, dödligt sjuk. Och i fragment får Marlow kännedom om Kurtz' verksamhet: han har blivit förgudad och plundrat trakten på elfenben. Utanför hans stuga sitter avhuggna huvuden på pålar.
* * *
Mörkrets hjärta handlar således om just detta nämnda; det är berättelsens yta, som gärna lånar sig till betydligt djupare tolkningar, i regel civilisationskritiska.
Kurtz kan tänkas vara en symbol för den framträngande våldsamma västerländska kulturen, som ser till att lokalbefolkningen underkastar sig honom och antingen dyrkar honom som en gud eller möter hans våldsamhet.
Men det är inte enbart så enkelt. Marlow, berättaren, fångas in av Kurtz själsliga dragningskraft. Redan innan han träffat honom är han förhäxad, och graviterar mot honom, längtar efter att få komma in i den verkanssfär han har omkring sig. Samtidigt förfäras han av Kurtz brutalitet och förgudning. Dubbelheten är påfallande.
Det har hävdats att Conrad förmedlar koloniala idéer, för rasistiska föreställningar. Det är rätt och fel. Givetvis betraktar han de svarta afrikanerna som inte inordnats i en västerländsk kultursfär som den Andre: hur skulle han kunnat se det på annat vis utan att vara utanför sitt eget sammanhang? Exotiserandet av afrikanen är ett påtagligt inslag och givet tiden knappast ett överraskande sådant.
Men under berättelsens yta, fastän det inte är skrivet med rubrikversaler, vibrerar det av indignation över Kurtz' förgudligande och accepterande av förgudligandet. Det är svårt för Marlow att förhålla sig till honom. Att Kurtz gör ett enormt intryck på honom är dock givet.
I grunden är Mörkrets hjärta en svårt pessimistisk historia. Marlow strävar längtansfullt efter ett mål – att hitta och lära känna den alltmer legendariske Kurtz – men när han når målet visar det sig vara något helt annat än vad han trott; dessutom är målet för strävan – Kurtz – redan förlorad, döende. Motivet, i all sin kraft, synes snarast arketypisk.
* * *
Berättartonen i Mörkrets hjärta bör beröras.
Framställningen är drömsk, stundom mardrömsk, lätt hypnotisk. Särskilt då resan uppför floden, genom ett landskap som kan tänkas ha sett likadant ut sedan oräkneliga tidevarv; därigenom blir miljön också tidlös, liksom bortom tiden: ett land för drömmar och mardrömmar. Ja, något radikalt annat än den vita stad där Marlow får sin anställning.
Det främmande accentueras genom afrikanernas radikala annorlundaskap. Deras språk är obegripligt för Marlow, deras ritualer gåtfulla för läsaren.
* * *
Mörkrets hjärta är en bok vars känsla och nyanser mår bra av att läsas om.
Det är inte en tillfällighet att verket kanoniserats, diskuterats och diskuterats igen. Oavsett vilka föreställningar man anser att verket företräder drabbar boken uppenbarligen häftigt många läsare. Bara det är ett skäl att ta del av Marlows historia, för att själv får del av den drömska eller mardrömska värld som Joseph Conrad låter ta gestalt i kortromanen.
– – –
Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness), Joseph Conrad. Övers. Margaretha Odelberg. Wahlström & Widstrand 2003. ISBN: 91-46-16865-6. 121 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar