 |
| Bengt Lidforss |
* * *
Bengt Lidforss är en traditionell biografi med begynnelse i sitt studieobjekts föräldrageneration och med slut i död, begravning och eftermäle. Arbetet bygger på omfattande källstudier, inte minst i privata brev, som det generöst citeras ur.
Biografin är utmärkt utförd, om än med en tydligt apologetisk tendens. Beyer uppskattar Lidforss.
* * *
Bengt Lidforss yttre levnadsöde är i mångt och mycket ett icke särskilt bekvämt sådant. Länge levde han ett påtagligt bohemiskt liv. Alkoholkonsumtionen var tidvis stor, och han kämpade till döddagar med ekonomiska bekymmer.
Förälskelser skakade honom, och det faktum att han var bisexuell gjorde inte livet kring sekelskiftet enklare. Därtill kommer hur illa han behandlades av det konservativa Sverige, när hans vandel adderades till hans vetenskapliga meriter när det var dags att få tjänster.
* * *
För sin tid var Lidforss radikal och han hade två huvudfiender.
Den ena var kristendomen, som han såg som en förljugen ideologi med förljugna företrädare.
Den andra var den reaktionära kapitalistiska bourgeoisien, som han såg som en bromskloss rörande arbetarklassens livsvillkors förbättring men också rörande frigörandet av dess potential, inte minst ur intellektuell synpunkt.
Värt att notera är att Lidforss själv kom från en gedigen borgerlig bakgrund: han var professorson, och fadern var en av dessa mycket konservativa, patriarkala män vars likar han ägnade livet åt att bekämpa. Faderns och sonens personliga relation verkar emellertid ofta ha varit god, om än rejäla slitningar förekom. Föräldrarna var nog tidvis synnerligen oroliga för sonens dåliga anseende och ständiga strider i tidningsspalterna och från talarstolar.
Lidforss radikalism hade tydliga gränser vänsterut. Han var socialdemokrat och tog avstånd från den tidens ytterlighetsvänster, som representerades av ungsocialister och anarkister.
* * *
Biografin rör framförallt människan Bengt Lidforss som person, som journalist och som polemiker. Beyer uppger själv att han inte går in djupare på Lidforss naturvetenskapliga forskningsmöda.
En djupt personlig sak som jag dock önskar att Beyer gått djupare in på – i den mån det nu är källmässigt möjligt – är Lidforss bisexualitet, något som ju var synnerligen känsligt under tiden. Men vid biografins utgivande 1968 var homosexuella relationer åtminstone avkriminaliserade.
Särskilt upplever jag det som att Beyer tassar osedvanligt försiktigt kring Bengt Lidforss och Vilhelm Ekelunds relation. Vi får veta att de hade en nära relation, men också att Ekelund tydligen misshandlat Lidforss svårt, varför är dock mer oklart.
* * *
Lidforss hatade kristendomen. Han lägger inga fingrar emellan när det gäller att kritisera eller avhåna kyrkliga företrädare när dessa framträder med anspråk i kulturdebatten.
En person som hamnade i skottlinjen var den konservative biskopen Gottfrid Billing. Denne var prokansler vid Lunds universitet och försökte lägga religiös-moralistiska hänsyn till vilka utnämningar som gjordes. Lidforss och de radikala ville naturligtvis inte att forskningen vid universitetet skulle hämmas av sådana överväganden.
Lidforss angrep gång på gång den konservativa biskopen; till exempel genom att samla citat ur dennes utgivna predikningar som skulle vittna om prelatens brist på stilkänsla.
Också Nathan Söderblom fick känna på Lidforss spetsiga penna. Lidforss kunde inte tåla luftiga argument med obskurant innehåll, eller att teologiska anspråk skulle komma lättare undan intellektuell granskning än vetenskapliga anspråk.
Generalangreppet på kristendomen gjorde Lidforss i Kristendomen förr och nu (1911). Genialiskt nog byggde den rejäla boken på de allra nyaste teologiska rönen från Tyskland, vilket gjorde att svenska teologer som gick i strid med Lidforss om boken samtidigt demonstrerade att de inte var med sin tid vad gäller hur teologin utvecklats på kontinenten. Lidforss använde teologin för att attackera teologin.
* * *
Biografin ger också en intressant tidsbild av kulturlandskapet i Sverige under decennierna kring förra sekelskiftet.
Åtskilliga författare och kulturpersonligheter har stått i någon form av relation till Bengt Lidforss.
Berömdast av dem är väl August Strindberg, med vilken Lidforss tidvis hade goda förbindelser, inte minst när Strindberg gav sig in på naturvetenskap. Vänskapen slets emellertid svårt. Dock var det givet att Lidforss under Strindbergsfejden stred för sin gamle vän mot Heidenstam och Böök, och mot den avlidne Oscar Levertin.
Hjalmar Branting var en annan person som Lidforss hade goda relationer till. Denne socialdemokratiske hövding talade på Lidforss begravning 1913.
Och giganten Georg Brandes skall som åhörare vid ett tal där det sades att det fanns få som Lidforss i Danmark ha utbrustit att det alls ingen fanns som han.
Om Lidforss är oförtjänt ställd i skuggan i dag, var han en central figur – hatad och beundrad – i sin egen tid.
* * *
Lidforss var intelligensaristokrat och elitist. Hans engagemang i arbetarnas villkor synes bland annat vara dikterat av att det var slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara begåvningar ur arbetarleden: att dessa hade det mycket svårare att ta sig fram än begåvningar och halvbegåvningar ur borgerligheten.
Det finns obehagliga drag i Lidforss åsiktsflora. Karln var antisemit och rasbiolog.
Beyer för en resonerande diskussion i frågan om antisemtismen. Han lyfter fram Lidforss förakt och avsky för den brölande tyska antisemtism som han mött under sina många år i sitt älskade Tyskland. Men samtidigt kan det omöjligt förnekas att Lidforss gärna spelade ut antisemitkortet, som Beyer också påpekar, när han gick till angrepp mot någon som händelsevis inte bara var hans motståndare utan även jude. I en person förenar så Lidforss antisemtism med anti-antisemitism. Att olika människoraser hade olika lynnen var för honom, biologen vid förra sekelskiftet, självklart.
* * *
Lidforss blev till sist professor, och det i Uppsala. Han avskydde uppenbarligen staden, och när han efter en kortare tid blev professor i Lund torde det varit med lättnad han återvände dit.
Det är mycket intressant att följa turerna kring Lidforss befordringar. Särskilt hur en legendflora utbildats kring den tidigare som bohemiske akademikern och hur denna tillåtits influera vid röstningar kring huruvida han skulle få docentstipendium.
Beyer skärskådar åtskilliga av dessa Lidforss-historier, och visar gång på gång hur anklagelserna varit utan grund. Fakta i fallet är emellertid att Lidforss förefaller varit en mycket omtyckt lärare som entusiasmerat sina studenter, och av allt att döma var hans vetenskapliga insatser av betydande slag inom sitt område.
* * *
Lidforss dog ung. Han blev bara fyrtiofem år, men hade lidit av ohälsa länge. När han avled hade han sedan ett tag vetat att hans dagar var räknade, eftersom han hade diagnosticerats med ett artärbrock, som hotade att närsomhelst brista. En tid av intensivt arbete hade föregått bortgången: han ville få så mycket klart som möjligt av sitt vetenskapliga arbete, där mycket endast fästs i hans tydligen osedvanligt goda minne och inte på pränt.
I begravningsprocessionen skall omkring tretusen personer ha gått med. Främst av dem alla gick muraren Anders Nilsson, en veteran i den skånska arbetarrörelsen. Femtiotvå röda fanor fladdrade.
* * *
Bengt Lidforss måste kallas ett snille.
Snillet kom tydligen till uttryck främst genom två kanaler: hans vetenskapliga arbete, och hans polemiska arbete. Jag har ingen aning om i vilken grad hans vetenskapliga arbete än i dag är av betydelse utöver dess historiska roll, men vi kan konstatera att hans utmärkta stil och frejdiga stridslust fortfarande i allra högsta grad är värd att ta del av.
Lidforss är en betydande gestalt i den unga arbetarrörelsens och socialdemokratins historia.
Hans livsöde är tragiskt men hans agitation i skrift och tal påverkade omgivningen. Ingen religiös mörkerman eller reaktionär opinionsbildare gick säker när de hamnat i Lidforss blickfång: hans penna naglade fast och hans ord avklädde varje fiende intill dess att de bara sprattlade patetiskt framför honom.
Och den typen av polemiker var väl inte vanliga då och är väl det inte heller i dag: polemiker som i med- och motvind hänsynslöst går till storms mot det oklart tänkta, det förnuftsvidrigt hävdade. Vi kan nog ha en hel del att lära oss av gamle Lidforss fortfarande, fastän han själv hade sidor som vi numera anser vara förnuftsvidriga. Han var hursomhelst, trots sin skarpa blick, en människa av sin tid.
– – –
Bengt Lidforss: En levnadsteckning, Nils Beyer. Norstedts faktapocket 1987. ISBN: 91-1-873281-X. 459 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar