Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire

Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.

Bokrecension: Polemiska inlägg | Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Polemiska inlägg är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868–1913). Boken utkom år 1913.

* * *

Om man inte är specialintresserad av litteraturhistoria eller kulturhistoria fokuserad på tiden kring sekelskiftet 1900 så har man möjligen inte hört mycket om Bengt Lidforss. Därför några ord om honom först. 

Bengt Lidforss var biolog, socialdemokrat och redaktör för Arbetet. Han blev känd som radikal skriftställare och attackerade med förkärlek förespråkare för konservatism och kristendom. En osviklig känsla för motståndarens blottor i argumenteringen gjorde att han med hårda slag kunde fälla de flesta till marken i sina spalter. Lidforss tålde inte tankeoreda, fluffighet och obskurantism. 

Den som vill läsa mer om den komplexa person som Bengt Lidforss var rekommenderas med värme att läsa avhandlingen Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (2002) av Lennart Leopold.

* * *

Att ta del av Bengt Lidforss artiklar i Polemiska inlägg är intressant inte bara för att det är direkt roligt att se honom agera i sitt rätta element, där han ibland springer i cirklar runt dem han för tillfället bråkar med. Det är intressant också för att man får en bild av tiden; åtskilliga kända namn passerar och det kulturella sekelskifteslandskapet framträder med skärpa. Man får en känsla för vad som diskuterades och var aktuellt.

Till dem Lidforss hårdast går till angrepp mot i samlingen är filosofen Vitalis Norström (1856–1916). En annan person som finner föga nåd inför hans ögon är biskop Gottfrid Billing (1841–1925). 

Lidforss attackerar också mycket skarpt lektor Sven Lönborg (1871–1959), som mot en skrivelse av biskopskollegiet om att värna den konfessionella kristendomsundervisningen hävdat friheten och därvid hänvisat till Paulus och Luther. — Här visar sig snart Lidforss lidelse för det korrekta. Fastän han säkert instämmer med lektor Lönborg om att konfessionell kristendomsundervisning inte är önskvärd på det sätt biskoparna vill mena, kan han ändå inte med att Paulus och Luther lyfts fram som representanter för religiös frihet.

Andra personer som förekommer i artiklarna, både såsom angripna och hyllade, är Verner von Heidenstam, Fredrik Böök, Torgny Segerstedt, C. D. af Wirsén, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Knut Wicksell, Karl Warburg, Per Hallström och Eli Heckscher.

* * *

Lidforss angreppssätt innebär ofta att vara noga med begreppen. När motståndaren hävdar att Lidforss själv skrivit eller sagt något går han först igenom vad han verkligen uttryckt. Visar det sig då att han blivit missuppfattad eller felciterad, angriper han hänsynslöst motståndaren för dennes falskhet i argumenteringen. Samma sak om han hittar andra sak- eller tankefel hos den han bemöter. 

Lidforss håller sig inte för god för att med viss elegans anklaga dem som angriper honom för dumhet och okunnighet. På tal om några konservativa författares agerande mot icke-konservativa menar han till exempel att det är fråga om ”de lysande medelmåttornas strid mot de äkta genierna.”

Ibland ger han intryck av överdriven giftighet; han förefaller då aktivt söka konfliktytor. Det är emellertid helt bortom alla tvivel att Lidforss ser till att vara mycket väl påläst inom de ämnen där han går in och strider; särskilt den tyska litteraturen har han uppenbarligen god bekantskap med, vare sig det nu gäller naturvetenskap eller teologi.

* * *

I Polemiska inlägg finns också stycken av i dag obehagligt antisemitisk natur. Bengt Lidforss var behäftad med den tidstypiska antisemitism som man också finner hos andra kulturpersonligheter. Visserligen kallar han sig själv ”filosemit” och skriver på annat ställe följande:

”I varje fall bör det väl bland tänkande nutidsmänniskor kunna anses som för alla tider fastslaget, att varje form av socialpolitisk antisemitism är och förblir en kriminal dårskap.”

Det hindrar emellertid inte Lidforss från återkommande hånfulla gliringar och utslag av kulturell antisemitism. Till exempel kan han inte med den svenska nationalism som vissa judiska svenskar ägnar sig åt. Och när hans motståndare i spalterna är av judisk börd drar han sig inte för att nämna det.

* * *

Det finns få pennor, om ens några, i Sverige som varit så skarpt vässade som Bengt Lidforss penna. Nog högg han säkert hål här och där som det inte var nödvändigt att trasa sönder, men också åtskillig uppblåsthet punkterades. 

Lidforss hanterade svenska språket på ett mästerligt vis. Var och en som någon gång skriver i polemiskt syfte kan nog lära sig ett och annat av hans lätthet och saklighet. Men också var och en som intresserar sig för den aktuella tiden hittar här mycket som fördjupar förståelsen för vad som då rörde sig i kultursfären.
– – –
Bengt Lidforss, Polemiska inlägg. Malmö: A.-B. Framtidens bokförlag, 1913. 266 sidor.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: Onda makter och goda | Bengt Lidforss

Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utgavs 1909.

* * *

Biologen, skribenten, socialisten Bengt Lidforss kunde vara långt mer än en nagel i ögat på sina motståndare; de som träffades av hans polemik upplevde det nog ofta som att de fått ett elegant och välriktat verbalt slag i ansiktet.

Genom att lyfta fram de argument och resonemang som hans fiender själva använt, och sedan belysa var de brister, lyckas Lidforss i allmänhet sätta fingret på det han uppfattar som de angripnas grundlösa uppfattningar, deras förstockelse – deras dumhet.

Bengt Lidforss synes nämligen vara helt allergisk mot dumhet och intellektuella brister när dessa egenskapers bärare framträder med pretention att övertala och bli tagna på allvar.

Han drar ner alla himlens blixtar och oväder över var och en som propagerar för reaktionära åsikter, fumlar runt med naturvetenskapen – som är en av hans paradgrenar som biolog – eller företräder en kristendom som kräver tro på det orimliga och övernaturliga.

Och lyckas någon uttala sig i en kombination av dessa perspektiv – ja, då är det ingen ände på den förödmjukelse de har att vänta, när väl Lidforss tagit till pennan.

* * *

Det är mot etablissemanget som Lidforss rasar. Själv är han socialdemokrat, och dessutom den förste universitetsläraren i landet som ansluter sig till partiet. Han tar lika tydligt avstånd från rörelsens vänsterflygel som från reaktionen.

Steget att gå med i partiet var nog så radikalt i hans hemmiljö: ett konservativt professorshem. Nog fick Lidforss problem att ta sig fram karriärmässigt inom universitetsmiljön, där politiska uppfattningar emellanåt satte folk på tvären mot hans avancemang, men omsider blev han dock, liksom sin far, professor.

Men Lidforss slår mot sina ståndsbröder, ofta i försvar för arbetarna. För honom är det givet att begåvning inte står i samband med vilken samhällsgrupp man tillhör. Ser han idioti eller galenskaper eller arbetarfientlighet bland bland akademiker, kyrkans folk eller andra, så agerar han utan hänsyn, ett enfant terrible av den högre borgerliga miljön.

Och nog hamnar han snett ibland.

Det finns stråk av misogyni i texterna, liksom av rasbiologiska slutsatser och antisemitism. I dessa avseenden är Lidforss onekligen ett barn av sin tids idéer; han genomskådar inte alltid samtidens idéer. Men rasbiologins legitimitet var given för honom som biolog, och det vore kanske orimligt och anakronistiskt av oss i dag att förvänta oss att han landat i andra åsikter än han därvidlag gjorde.

* * *

Nu är de strider som fyller många av sidorna i Onda makter och goda sedan länge begravda, liksom de personer som en gång var inblandade. Det gör inte texterna antikverade. De är nämligen fantastiska exempel på en utsökt stil.

Lidforss är kvick, elegant elak, stundom förintande kritisk, utan att bli vulgär eller tappa balansen. Det är, om man så får skriva, en mycket aristokratisk polemik han skriver: upphöjd utan att dra sig för att ta upp ämnen av vad slag det vara må, elitistisk utan att bli högdragen, och på gott humör även när han är uppretad.

* * *

I grova drag kan artiklarna i Onda makter och goda delas upp i två kategorier: dels mer politiska texter, dels mer polemiska.

I en text skriver han ett mycket fränt porträtt av den ryske tsaren Nikolaj II, som då fortfarande regerade. Kejsar Wilhelm II porträtteras också, men det porträttet mynnar oväntat nog ut i en hyllning av Bismarck. Han skriver:

”Kraft och mod äro dock dygder alltför sällsynta för att man icke skulle kunna hylla dem även hos en motståndare.”

Lidforss angriper också professor Vitalis Norström, en då för tiden känd konservativ filosof. Efter att i detalj gått igenom och trasat sönder två artiklar där professorn angriper arbetarna och socialisterna, blir Lidforss omdöme om Norström, att:

"… som socialfilosof är han ingenting annat än en stortalig moralist med bristfälliga kunskaper, oklart huvud och ett tarvligt hjärtelag."

En del utrymme ägnas också åt kristna naturvetare som försöker kombinera evolutionsteorin med kristen religion. Då är Lidforss på hemmaplan. Han är ju forskare i biologi och vet alltså vad han talar om, när han talar om evolutionen, och han är väl inläst på de senaste teologiska rönen från kontinenten, vilket får de svenska företrädarnas religiositet att framstå som föråldrad och förstelnad.

Rent besynnerligt blir det när en professor Quennerstedt försöker försvara Jesu obefläckade avelse – att Jesu moder Maria blev gravid utan att en man hade sex med henne – genom att dylika saker faktiskt är kända från naturen.

Lidforss verkar road av denna obstinata nödadvokatyr.

Han påpekar att de moderna teologerna tillhör jungfrudogmens ”argaste motståndare”, och andrar sedan att graviditeter utan befruktelse från en hane visserligen förekommer, hos t.ex. vattenlöss, men också hos en del andra arter genom yttre manipulation, varför Lidforss uppmanar ”den modärne apologeten” att visa:

"… huruvida det varit värme, mekaniskt tryck eller kemisk inverkan, som försatt ’den ädla jungfrun’ i det tillstånd, vartill annars mannens personligaste medverkan brukar vara nödvändig."

Lidforss fortsätter genom att skriva, att om nu jungfrufödelse kan ske naturligt bland människor, varför då inte anta att de många andra "religionsstiftare och heroer" som skall ha fötts på så vis, också gjorde det, och så slutklämmen:

"Ja, vem vet om det icke mitt ibland oss än i dag finns heliga män som ha uppkommit genom jungfrufödsel! Man gör ju stundom bekantskap med skribenter så blottade på allt manligt tänkande att man närmast skulle tro dem härstamma från en ändlös rad av gamla jungfrur, som sedan urminnes tider fortplantat sig partenogenetiskt."

Kvickheten är nattstånden nu, men man kan nästan känna träffen den fick in när det begav sig.

* * *

Onda makter och goda innehåller nitton uppsatser, några av dem uppdelade på ett par eller några delar när de först publicerades som tidningsartiklar.

Somliga av texterna äger intresse av historiska skäl – till exempel Lidforss referat av möten han varit med på, som ger oss en känsla av hur det kunde låta på socialistiska möten vid seklets början. Andra är intressanta främst på grund av sin formuleringskonst – som de många polemiska artiklarna.

Man kommer att bli obehagligt berörd då och då när man läser Lidforss. Måhända när han skriver något om rasblandning, måhända när han skriver något om kvinnor.

Men vi berövar oss upplevelsen av en enastående stilist om vi av dessa anledningar skyr hela hans produktion. Och inte bara hans produktion skulle ju i så fall få låsas in i giftskåpet: också mycket annat av det som skrevs när det begav sig skulle få stå vid Lidforssartiklarnas sida.

Istället får det som vi idag reagerar mot säga oss något om den tid i vilken texterna skrevs. Och vi får läsa med kritiska ögon, som vuxet och medvetet folk brukar. Kanhända kan vi rentav få lära oss något av Lidforss texter som kan vara oss till gagn i de opinionsstrider vi måhända ramlar in i än i dag.
– – –
Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen, Bengt Lidforss. Framtidens förlag 1909. 233 sidor.

Bokrecension: The Darkening Age | Catherine Nixey

The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World är skriven av den brittiska journalisten Catherine Nixey. Boken utkom första gången 2017.

* * *

Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.

Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.

Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.

Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.

The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.

Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.

* * *

Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:

”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”

Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.

För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.

* * *

Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:

”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”

Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.

Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.

Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.

Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.

* * *

Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.

Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.

Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.

* * *

The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.

Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.

Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.

Bokrecension: På Guds vägar | Björnstjerne Björnson

Bjørnstjerne Bjørnson

På Guds vägar (no. Paa Guds Veje) är en roman av Björnstjerne Björnson (1832-1910). Boken utkom år 1889 på norska.

Jag har läst boken i en svensk översättning, utgiven år 1934.

* * *

Norske prästsonen Björnstjerne Björnson var en av sin samtids mest uppburna nordiska författare. Själv förärades han 1903 med ett av de första nobelprisen i litteratur. Han skrev romaner, dikter och teaterstycken, och är dessutom författare till den norska nationalsångens text.

Utöver det var han också en engagerad samhällsdebattör. Mot senare delen av sitt liv fick han en skarpare udd mot kristendomen.

* * *

Ett bärande tema i På Guds vägar är relationen kärlek-kristendom. Detta tema gestaltas i form av ett invecklat relationsdrama, eller kanske man snarare borde kalla alltsammans en relationstragedi.

I en liten stad blir fritänkaren Edvard Kallem läkare. I staden tjänstgör sedan tidigare hans ungdomsvän och svåger Ole Tuft som präst. Tuft är gift med Edvard Kallems självständiga syster Josefine.

Kallem i sin tur är gift med Ragni, en person av sådant oskyldigt och naivt slag att man undrar om hon skulle lämna fotspår efter sig ens i daggblött gräs.

Problemet är, att Kallem för längesen räddat Ragni ur ett kärlekslöst äktenskap som hon ingått med sin systers änkeman. Kallem ordnar så att Ragni skickas utomlands och kan upplösa äktenskapet. De två gifter sig istället med varandra och återkommer efter några år till Norge.

Det sticker i ögonen på vännen och prästen Ole Tuft. Han är nämligen en präst som med åren stelnat i obetänksam dogmatism, omtänksamt dömande. Även systern Josefine har svårt att bära den ställföreträdande nesan, fastän hon inte är dogmatiker likt sin make

Ingen av dem kan i förstone se att det varit kärlek som dikterat vad Edvard Kallem och Ragni gjort; eller att det är en kärlek som binder dem samman.

* * *

På Guds vägar blir en vidräkning med stelbent religion, som sätter dömandet framför kärleken. Budskapet verkar vara, att kärleken måste vara eller bli den klave som bestämmer kristendomen. När inte kärleken får regera religionen blir den skadlig, ja, orsakar död.

Prästen Tuft och hans hustru tas genom svåra prövningar för att landa i en förståelse för detta, medan fritänkaren Kallem ständigt gör kärlekens gärningar som läkare, utan att vara troende.

I tidigare år har Kallem attackerat det teologie studerande Tuft med fritänkarargument: gått till anfall med fakta som Tuft haft svårt att försvara sig mot, som tvingat honom till reträtt, bort från sakskäl, till tro.

Men när de möts i vuxen ålder, prästen och läkaren, har de inte sådana bataljer. Nu är det deras olika livshållningar som kolliderar och liksom på avstånd utövar spänning mot varandra. Båda männen upplever stora, personliga svårigheter, drabbas av tragedier. Men till sist förändras prästen, och kan från predikstolen säga:

"Aldrig mera skall jag frysa fast i en lära, men låta livsvärmen lösa min vilja. Aldrig skall jag döma människor efter dogmer från forna tiders rättfärdighet, när den inte håller kärlekens mått i vår tid."

Så har till sist kärleken blivit religionens nyckel även för Ole, inte minst sedan han konfronterats med sin hustru, Kallems syster, henne vars själsstyrka och starka vilja han haft svårt att tygla, henne vars brist på trosdjup han klandrat: hon förändrar honom.

* * *

På Guds vägar illustrerar en kulturkrock som måste varit påtaglig i åtminstone bildade kretsar under andra hälften av 1800-talet, när fritänkeriet med religionskritiken blev allt svårare för dogmatiska religionsförespråkare att väja för. I På Guds vägar står den bildade, hjälpsamme läkaren mot den halvbildade, dogmbundne prästen. Ingen av dem vill ont: båda vill gott.

Men i sin religiösa iver blir prästen blind för att hans förhållningssätt och handlingar, som verkar stämma med religionens bud, blir till lidande för människor.

Det ligger väl en visdom i denna illustration som håller än i dag.

Fortfarande finns väl de religiösa som in absurdum försvarar dogmen framför kärleken, försvarar dogmen framför bättre vetande. Men samma kritik kan väl drabba var och en som sätter någon ideologisk hänsyn framför den rent praktiska hänsynen till medmänniskan.

* * *

Björnson var en av sin tids stora författare. Och fortfarande känns hans sätt att skriva relativt modernt.

Det är äkta stämning som manas fram, åtminstone släkt med den realism vi kan möta hos Strindberg, om det än i På Guds vägar ligger något av teatralisk hållning över det hela: det är stort och yvigt och känslotolkningen sitter ändå liksom utanpå personerna. Men På Guds vägar håller – nästan hundratrettio år efter att den först gavs ut.
– – –
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje), Björnstjerne Björnson. Saxon & Lindströms förlag 1934. 296 sidor.

Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:

"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."

Och i ett annat:

"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."

Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

Bokrecension: Fria tankar | Robert Ingersoll

Robert Green Ingersoll

Fria tankar är en samling texter av Robert Ingersoll (1833-1899), översatta till svenska av Axel Berggren.

Samlingen utkom, i denna översättning, på svenska år 1907 hos Björck & Börjesson.

* * *

Fritänkaren Robert Green Ingersoll, kallad "The Great Agnostic", anförs sällan i svenska sammanhang. Han var tjänstgjorde som överste för Nordstaterna under inbördeskriget, jurist och en mycket omtyckt amerikansk folktalare. Efter hans död publicerades hans tal i tolv volymer.

Ett av de ämnen som var centrala för honom var religionskritik.

* * *

Målet för Ingersolls dundrande religionskritik är framförallt kristendom i dess biblicistiska och renläriga form: sådan kristendom som hävdar att Bibeln är sann i allt den uttalar sig om, och bejakar både läran om himmel och helvete.

För en svensk läsare av i dag kan sådan kristendom synas främmande. Men den finns fortfarande kvar. Hos oss främst hos vissa frikyrkor och till och med i undanskymda vrår av Svenska kyrkan. Annars är den väl mest framträdande i amerikansk kultur.

Det innebär dock inte att Ingersolls religionskritik helt missar målet om den riktas mot liberalare former av kristendom, även om det knappast är den formen av religiösa idéer som Ingersoll hade främst i huvudet när han höll sina tal.

* * *

Ingersoll anser den renläriga religiositeten vara en stor plåga för mänskligheten.

Han menar att den satt mänskligheten i träldom under en tyrann i himmelen och under präster på jorden, som hotar med helvetet och lockar med himmelen. Han menar att denna form av absolutistisk kristendom försöker förmå människor att förlita sig mer på tro på prästernas gissningar än på eget och personligt intellektuellt sökande av sanningen.

Att människorna ska bli fritänkare, tänka fritt, är av avgörande betydelse för Ingersoll. Religionen och dess dogmer skall inte stå i vägen för den fria tanken och inte heller för det finaste i världen: sökandet efter lyckan, som ger livet mening.

Och jag tror, att även en heterodox kristen av i dag kan få sig tankeställare av att låta sig drabbas av Ingersolls hammarslag. Åt mycket kan denne moderna kristna människa säga Äh, det där tror vi inte längre på, helvetet har vi avskaffat och djävulen också. Åt annat krävs att han backar tillbaka lite och förhåller sig på till på ett mer reflekterat vis.

* * *

Texterna i Fria tankar har rimligen i flera fall framförts som tal. Själva den språkliga formen tyder på det. Texterna är fulla av effektfulla upprepningar, slagkraftiga formuleringar, och korta satser. Emellanåt dyker en illustrerande anekdot upp, som fungerat som humoristisk krydda vid framförandet.

På många sätt är förvisso Ingersoll en agnostisk, religionskritisk predikant. Men icke med absoluta anspråk:

"Jag gör icke anspråk på att säga, hvad som är absolut sannt, utan hvad jag anser vara sannt."

Hans evangelium är ett framåtskridandets evangelium, framåtskridande här på jorden, i en naturlig värld, och målet är lycka.

* * *

Ingersoll är även före sin tid vad beträffar sociala frågor.

I Fria tankar framkommer särskilt hans syn på kvinnor och barn, som förefaller mycket moderna. Kvinnan jämställs med mannen och barnen rekommenderas att bli uppfostrade utan aga och dessutom att få äta vad de tycker om och att både gå och lägga sig och stiga upp när de önskar.

Överhuvudtaget framstår Ingersoll som mycket hem- och familjekär.

* * *

Fria tankar spänner över mer än sexhundra sidor. Det är givet att det på så mycket utrymme också kommer med en hel del tveksamheter. En religionsvetare skulle kunna ställa upp en rätt diger lista på teologiska eller kyrkohistoriska tveksamheter eller misstag som Ingersoll ger uttryck för.

Det i sig kan ge en religiös människa skäl att avfärda helheten. Men det vore också ett misstag. För även om en och annan bredsida från översten skjuter snett eller rakt ner i vattnet, så är andra desto mer träffsäkra.

En utmärkande sak för Ingersoll är för övrigt hans vetenskapstro. För honom är vetenskapen vägen till människans frälsning, inte religionen. Vetenskapen skall bringa medlen för en bättre värld.

Och det är ju helt rätt, men det är inte vetenskapen i sig som skänker detta, per automatik, vilket de vetenskapliga framstegen i massdödsmetoder under 1900-talets krig visar. Vetenskapen i sig är viljelös: människorna måste använda dess resultat till det som gagnar människan, för att den skall bana vägen till en bättre värld. Som Ingersoll själv skriver:

"Människan måste förmedelst sin intelligens söka skydda sig själf. Hon får ingen hjälp från någon annan värld."

* * *

För att illustrera Ingersolls sätt att uttrycka sig kan det vara på sin plats att anföra några exempel. Här följer därför tio citat ur Fria tankar.

"De kristnas Gud är en på tronen upphöjd gissning — ett kanske — en ogrundad slutsats." 

"Ingen människa med ett spår af humor har någonsin grundat en religion — aldrig någonsin." 

"Religionen har icke förädlat människan — människan har förädlat religionen. Gud fullkomnas i den mån människan skrider framåt." 

"Vilden ber till en sten, som han kallar Gud, medan den kristne ber till en Gud som han kallar ande. Och bådas böner göra lika mycket nytta." 

"Om du finner slafveriet uppehållas i en bok, som säges vara skrifven af Gud, hvad skulle du då vänta att finna i en bok inspirerad af djävfvulen?" 

"Lycka är lifvets sanna mål och syfte." 

"Fåfängt hafva alla tämpel uppbyggts, alla altare rests, alla offer gjorts, alla böner bedts. Ingen gud har trädt emellan, ingen bön blifvit hörd, ingen hjälp har kommit från himlen." 

"Den nakne vilden, som tillbedjer en trägud är den religiösa ekvivalenten till den skrudade påfven, som knäböjer framför en bild af den heliga jungfrun." 

"Skolhusen äro de verkliga templen och skollärarne de sanna prästerna." 

"Alla religionssystem förslafva själen."

* * *

Fria tankar utgör i dag två saker. Dels ett historiskt dokument över hur religionskritiken yttrade sig under senare delen av 1800-talet. Dels ännu potenta delar som fortfarande fungerar som religionskritik.

När boken utkom i Sverige måste den ha ägt förmåga att skaka om rätt rejält. Jag tänker mig en intellektuell lantbrukare i en gammalkyrklig bygd, som kommit över denna rejäla lunta och läst in sig på den, och sedan avfyrat sina funderingar gentemot en konservativ svartrock.... Ja, det hade kanske kunnat agera som dynamit i ett berg!
– – –
Fria tankar, Robert Ingersoll. Övers. Axel Berggren. Björck & Börjesson 1907. 623 sidor.

EPISTEL I. Om apostoliska trosbekännelsen. Brev till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten

Till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten!

Det händer att jag läser den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll. Han ledde mig in på tanken och inspirerade mig att skriva er denna epistel. Hans snille äger jag inte, så mottag här ett brev från en dåre. För en dåre måste jag vara, då så många av er förstår något som är helt fördolt för mig. Jag syftar på er tro.

Men, för att inte metodister, katoliker, kopter, presbyterianer eller andra av de omkring trettiotusen olika kyrkornas medlemmar ska behöva inkluderas som adressater vill jag begränsa er till svenskkyrkliga kristna präster och dess bildade kristna menighet.

Vart skall jag gå för att få veta vad ni tror? Låt mig börja i er Kyrkoordning. I dess första kapitel och kapitlets första och enda paragraf står det bland annat så här:

”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, […] är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen [...]”

Det var klargörande! I dessa tre mycket gamla trosbekännelser ska vi alltså hitta vad Svenska kyrkan står för vad beträffar tron, denna undflyende tro, som jag försöker bli lite klarare över i denna epistel.

Vi tar och tittar lite närmare på den kortaste av dem, den Apostoliska trosbekännelsen, som ofta reciteras högt under söndagsgudstjänsten. Och såtillvida att vi inte skall uppfatta de svenskkyrkliga kristna prästerna och dess kristna menighet som hycklare, får vi anta att ni faktiskt menar det ni säger att ni tror på.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig,”

Detta är en passande inledning för en monoteistisk religions programförklaring. Ni bekänner här att ni tror på en gud. Men ni nöjer er inte därmed. Ni deklarerar även att denne gud är ”allsmäktig”, vilket måste förstås som att guden äger all makt, makten att göra som han behagar. Vi lär oss vidare att denne Gud för er är en Fader, och därmed får vi förstå att ni ser er som den gudens barn.

Det här var intressant!

Den gud ni i Svenska kyrkan säger er tro på skall följaktligen tänkas äga makt att till exempel gripa in och förhindra naturkatastrofer, krig, härjande sjukdomar. En allmakt som inte inbegriper förmågan att hindra sådant är knappast mycket till allmakt.

Den brinnande frågan hos varje tänkande människa måste då bli varför i hela världen denne gud inte ingripit mot sådant som de stora översvämningarna i Kina på 1930-talet, då nånstans mellan en och fyra miljoner människor miste livet. Eller mot mongolernas erövringar västerut på 1200-1300-talet, då nånstans mellan trettio och fyrtio miljoner människor dog. Eller mot spanska sjukans härjningar i början av 1900-talet, som orsakade nånstans mellan femtio och hundra miljoner dödsfall.

Man kan naturligtvis tänka sig att den gud som Svenska kyrkan bekänner är en ond gud. Att han uppskattar att se människor lida, eller att han helt enkelt inte bryr sig om en sådan sak som människors lidande.

Men med tanke på att ni, Svenska kyrkans bekännare, ser honom som sin fader och därmed er själva som hans barn, får man anta att ett normalt utslag av faderskärlek kombinerad med allmakt hade varit att inte låta miljoner och åter miljoner människor lida och dö i massmördarna Naturkatastrofens, Krigets och Sjukdomens händer.

Men likväl: Ni, Svenska kyrkans kristna präster och kristna menighet, bekänner denne allsmäktige ehuru märkligt overksamme gud som både existerande och som en fader. Någon hade kanske uppfattat det som synnerligen kallt att dyrka någon som hade kunnat hindra miljoners död, varav åtskilliga döda miljoner torde varit sådana som bekände honom som sin fader och sig själva som hans barn.

Hade en brandman haft i sin makt att rädda trettio barn ur ett brinnande dagis men istället låtit vattenslangen vara och istället vänt sig bort, hade den brandmannen tadlats. Men om en gud haft i sin makt att rädda miljoner, och istället låtit sin hand vila och istället vänt sig bort, ja, då bekänner man honom som sin far och sig själv som hans barn.

Varför skulle någon bedja till en sådan gud och förvänta sig svar, när denne gud lät miljoner barn, kvinnor och män lida och dö, människor som också måste ha bett men inte fick någon förnimbar hjälp, ja, faktiskt att det skedde dem som om han inte funnits alls?

Nå, här ser jag ändå inte att dårskapen inte synes vara på min sida. Men vi fortsätter.

”... himmelens och jordens skapare.”

Kreationismen som idé torde åtminstone i vårt land vara en sällsynt företeelse. Den oheliga blandning av biblicistisk religion och valda vetenskapliga rön som densamma består av är främst en amerikansk företeelse. Men likväl! Likväl, kära svenskkyrkliga kristna prästerskap och menighet! I er apostoliska bekännelse säger ni att ni tror att Gud, er Fader, har skapat himmelen och jorden!

Menar ni att han tagit av intet och av intet konstruerat mineralerna, vattnet, jorden, och alla de kemiska beståndsdelar som vår jord består av? När menar ni att han gjorde det? Och hur gjorde han det?

En skrift, kära vänner, från bronsåldern eller järnåldern som uttalar sig om geologi och andra vetenskaper är inte nödvändigtvis pålitlig. Vi skulle aldrig låta vår läkarvetenskap vila på rön från samma tid, om dessa rön motsades av vad vi senare uppdagat. Varför då låta geologin vederfaras något sådant?

Eller tänker ni er att han var den berömde Orörde Röraren, han som satte igång allt en gång i alltings början?

Nå, frågan gör sig påmind hos mig igen: hur vet ni det? Vad gör det mer rimligt att en evig Gud plötsligt börjar tillverka mineraler och kolatomer, än att tillvaron i sig är evig, i en serie av Big Bangs som slutar i Big Crunches och sedan börjar om igen? Det är inte en tanke som är lättare att omfatta, men den är inte mer orimlig.

Och en annan tanke som når mig ibland: om man förutsätter att en gudom sätter igång skapelsen av hela universum – sätter igång Big Bang, som man kanske får höra ibland – hur vet man då att den gudomen är just den gudom som ni talar om som er Gud? Varför inte en helt annan gud – någon av hinduernas gudar, till exempel?

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,”

Här får vi lära oss att ni, Svenska kyrkans kristna präster och menighet, bekänner att det finns en Jesus, som, likt så många hedniska antika grekiska heroer, äger en gud som sin fader. Han är dessutom denne guds ende son.

Men ni bekänner inte enbart en tro på detta, utan även att denne Jesus är en Herre. Detta är ett märkvärdigt ord. Vi vänder oss därför till Svenska Akademiens Ordbok och läser där bokens första förklaring av just det ordet.

”person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt); härskare; behärskare”

Denna förklaring låter vi gälla, och drar därför slutsatsen att ni bekänner att Jesus är er härskare, vilket gör er själva till undersåtar, till de behärskade. Ni underkastar sig denne Jesus, som likt de antika grekiska heroerna äger en gud som fader. Ni skyr inte underkastelsen.

Ni som här bekänner Jesus som er härskare ser inte denne gudason som kommandes er till mötes som sujekt inför subjekt, som samtalspartner. Ni bekänner att ni underkastar er och låter er behärskas, att ni är beredda att ta emot order från honom, som är den som råder eller befaller.

Men order är dens kommunikation som icke bemödar sig om att argumentera! Hur mycket effektivare hade den kristna missionen under tvåtusen år icke varit, om Jesus en gång lärt sina lärjungar att argumentera för sin tro med sakskäl, snarare än att kräva underkastelse, emellanåt inte bara under Jesus själv, utan även under svärdet eller makten.

Ja, en enkel människa kunde rentav anta att inga starka argument fanns för den kristna saken, eftersom de kristna så föga använde sakskäl, och så mycket förlitade sig på andra medel, när tron spreds över världens länder: påstådda underverk, inblandning i känslolivet, hot om helvetesstraff, löften om hänsides härligheter maktspråk och i det yttersta: fängelse och svärdsspets.

Är jag verkligen en dåre om jag föredrar sakskäls anförande framför hot och känsloargument? Eller ligger dårskapen hos den som förödmjukar sitt ärende då han genomdriver det med just hot, med känsloargument?

Och så fortsätter vi.

”... vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria,”

Nu börjar det bli lite komplicerat. Nyss lärde vi oss att Jesus var ”enfödd” av gudafadern. Nu får vi lära oss att den helige Ande avlade Jesus, men att han föddes av Maria, som dessutom var jungfru.

Detta kan inte förstås på annat sätt än att den helige Ande gjorde Maria med barn.

Huruvida detta avlande skedde genom att en gudomlig spermie planterades in i Marias livmoder och sedan själv fick förena sig med Marias ägg, eller om Marias ägg som genom magi blev befruktat utan en spermies medverkan, ja, det är oklart.

Vad som är klart är att ni, svenskkyrkliga kristna präster och kristna menighet, under era gudstjänster ofta bekänner att sakförhållandet: den helige Ande gjorde Maria med barn, utan att hennes oskuld därmed förbrukades.

Det hade varit mycket intressant att höra någon av er förklara hur detta hänger ihop, hur ni tänker kring dessa ting: Hur kan en jungfru bli havande? Finns det en gudomlig spermie med i ekvationen? Eller skedde förvandlingen direkt med ägget? Eller förkroppsligades ett foster i Marias livmoder på ett omedelbart sätt?

Ett mysterium, kanske ni säger. Ja, men om det inte finns förklaringar till det, hur kan man då tro det? Enbart för att någon sagt att det förhåller sig så – eller för att det är rimligt och trovärdigt att det förhåller sig så?

”... pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,”

Det här stycket har jag inte mycket att invända mot.

Pontius Pilatus är en historisk person, det vet vi även från utombibliska källor. Han är för övrigt upphovsman till en av de klokaste sentenserna i hela Nya testamentet. Han lär ha yttrat: ”Quid est veritas?” eller ”Vad är sanning?” Det kunde stå som tänkespråk över varje fritänkares skrivbord, som en given grundfråga i allt sökande i filosofi, religion, historia eller vad det vara månde.

Quid est veritas, frågade sig Pilatus. Samma sak frågar jag mig, när jag nu försöker förstå vad ni svenskkyrkliga kristna egentligen tror.

I stycket ur apostoliska trosbekännelsen ovan kommer trosbekännelsen i hög grad i kontakt med det historiskt rimliga.

Jesus från Nasaret kan mycket väl ha pinats under Pontius Pilatus, ha korsfästs, dött och begravts. Det finns ultraateister och antiteister som förnekar att Nya testamentet har något som helst historiskt källvärde. Jag delar inte den uppfattningen.

Nya testamentet skall precis som andra historiska skrifter som innehåller fantastiska och legendariska berättelser hanteras med strikt källkritisk metod.

Men till sist landar åtminstone jag i uppfattningen, att det är betydligt mindre långsökt att anta att Jesus från Nasaret funnits som historisk person och att han dessutom sannolikt avrättats, än att han helt enkelt inte funnits utan uppfunnits och modellerats på messianska förväntningar och legendariskt stoff.

”... nederstigen till dödsriket. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,”

Detta med att Jesus efter sin död steg ner i dödsriket är intressant.

I ett av evangelierna säger Jesus till rövaren som hängde bredvid honom att denne redan samma dag skulle vara med honom i paradiset. Uppenbarligen, om båda berättelserna skall tros, så tillbringade Jesus sin tid som död både i dödsriket och i paradiset. Att de två är samma plats förefaller osannolikt, sett till den kristna terminologin.

Men att han som död steg ner till ett dödsrike ringer också grekiskt-antikt. Judarna och grekerna verkar åtminstone haft om varandra delvis påminnande föreställningar om livet efter döden i form av ett dunkelt dödsrike.

Föreställningen om att Jesus nedsteg till dödsriket, precis som vissa grekiska hjältar, måste förefallit grekiska lyssnare under tidig kristen tid som fullt begriplig och rimlig, förutsatt att föreställningen utkristalliserats hos er kristna redan då.

Och så har vi den här stora saken, som de svenskkyrkliga kristna bekänner, nämligen att Jesus på den tredje dagen står upp igen ifrån de döda, ja, inte helt olikt en grekisk hjälte som lyckas ta sig upp ur dödsrikets dunkel och åter kommer till livet, ja, som Orfeus själv! Föreställningen måste också den fallit i beredd jord på grekiskt territorium.

Men nu är vi inte på grekiskt territorium, och ännu i dag bekänner ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet att Jesus efter att ha varit död sedan fredagseftermiddagen kom till liv igen på söndagsmorgonen. Han ska alltså varit död i – säg – fyrtiotvå timmar och sedan börjat leva igen.

Jag håller det inte för helt osannolikt att framstående läkare och kirurger en dag skall ha möjlighet att återuppliva en person som varit kliniskt död under en lång tid.

Men Jerusalem år 33 eller däromkring var inte i framtiden. Om Jesus började leva igen efter omkring fyrtiotvå timmar efter sin död bör hans kropp innan återuppväckandet ha påbörjat förruttnelseprocessen.

Bakterier i Jesu kropp hade börjat nära sig av kroppens inre organ. Hjärncellerna börjar dö inte långt efter att hjärtat slutat slå. Blodet har samlats i kroppens lägst liggande delar.  Kroppen har antagit omgivningens temperatur. Och den bör ha genomgått likstelhet och den märks möjligen fortfarande av.

Så när Jesus börjar leva igen, efter att ha varit död och möjligen besökt både dödsriket och paradiset, kommer han tillbaka till en svårt skadad kropp, inte bara på grund av det som hänt kroppen i och med den långsamma avrättningen och tortyren som föregick döden, utan kroppen i sig själv har börjat brytas ner.

Jesus måste alltså, om han nu fortfarande är mänsklig efter återuppståndelsen, rulla tillbaka förruttnelseprocessen. Han måste få liv i hjärncellerna igen. Han måste rimligen återskapa det som förtärts av kroppens inre bakterier. Han måste få hjärtat att pumpa igen och låta blodet börja strömma i kroppen. Och så måste han skaka av sig eventuellt kvarvarande likstelhet.

Men vad jag förstår på er trosbekännelse, svenskkyrklige präst och menighet, är detta vad ni menar sker.

Den döda kroppen, som varit död i kanske fyrtiotvå timmar, får liv igen.

Ni ratar de alternativa förklaringar, som ligger närmare till hands för den som anlägger ett mer skeptiskt förhållningssätt, om man förutsätter att Jesus verkligen lades i graven: Dog verkligen Jesus på korset? Rövade någon eller några av hans lärjungar bort kroppen efter Jesu död, såsom det skall ha utkommit ett rykte om i samtiden? Hittade de första lärjungarna helt enkelt på att deras frälsare uppstått igen?

Så vitt vi vet – så vitt allt vi vet om verkligheten – så börjar inte det som är dött och har börjat att brytas ner återigen att leva. Det får anses som naturligt omöjligt. Och när vi utesluter det omöjliga från ekvationen, återstår kanske det osannolika som förklaring, som Sherlock Holmes menade. Det kan synas osannolikt att lärjungarna hittade på att Jesus uppstod från de döda. Men det är betydligt mer sannolikt än det omöjliga.

”... uppstigen till Himmelen, sittande på Gud Faders högra sida,”

Här kommer så ytterligare något enastående som ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet säger er tro på. Jesus har uppstigit till himmelen.

Termen vittnar om en helt föråldrad syn på kosmologi. Vi vet i dag att över oss finns förvisso en himmel, men något himmelrike märks inte av där. Annorlunda kunde man tro i en tid när inte observationer, satelliter och snillrika teorier förklarat kosmologin för oss. Då kunde man tänka sig, att ett rike faktiskt existerade där uppe.

För jag tror att det är ett misstag att se det som att intentionen när ”Uppstigen till himmelen” skrevs var att uttrycka någonting symboliskt, lika lite som evangeliets förklaring av Jesu högst påtagliga uppstigande till himmelen synes ha varit avsett att förstås metaforiskt.

Jesus stiger upp från det lägre till det högre – han uppstiger. Och det han stiger upp ifrån är det lägre, från jorden, till det högre, himmelen. Från något, får vi förstå det som, ofullkomligt, till något fullkomligt.

Och där, i himmelen, förblir han, enligt de kristnas trosbekännelse. Han sitter på Faderns högra sida. Den raka förståelsen av detta är givetvis att läsa det som om det rört en antik grekisk myt: hade det där stått att Hera satt vid Zeus sida, hade vi förstått det som att författarens intention helt enkelt var att illustrera att Hera rent bokstavligt talat på Olympens berg satt bredvid Zeus. På höger sida, det som vi i dag uppfattar som hedersidan.

Men visst. Det är öppet för vidlyftiga spekulationer. Sådana spekulationer kan lätt dyka upp när en tidigare trodd utsaga hamnar i vanrykte som orimlig.

Men vad Jesus verkligen gjorde efter att han återuppstått och lämnade jorden och sina lärjungar som återuppstånden gudamänniska, som heros, kan vi inte veta utöver vad de kristna konfessionella texterna förklarar. Och de förklarar uppstigandet som en helt naturlig och bokstavlig resa till himlen, ovanför människorna.

Detta bekänner ni, svenskkyrkliga präster och kristna menighet.

 

”... därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Ni bekänner också er tro att denne Jesus, som synes ha avrättats när kejsar Tiberius var det romerska rikets härskare och den blivande kejsaren Caligula var en ung man, och som skall ha genomfört en dödsrikesfärd innan hans döda kropp återigen började pumpa blod och återfå sin ledighet, ja, att denne Jesus skall komma tillbaka efter sitt mystiska försvinnande.

Vi får också veta vad han då ska ta sig för, nämligen att döma levande och döda. Den grekiska mytologins tre domare, Rhadamanthys, Minos och Aiakos – samtliga liksom Jesus gudasöner – nöjde sig med att döma de döda. Och dem träffade man på först i dödsriket.

Icke så med Jesus! Han skall komma tillbaka från himmelen i syfte att döma både levande och döda. Vi får därför tänka oss att de döda väcks ur sin sömn. På vilket sätt anges inte. Om 1100-talets och 1200-talets nu av tiden helt förintade människokroppar återigen skall tas i bruk, eller om det skall ske på annat vis, får vi inte veta.

Hur han skall döma dessa levande och döda anges inte heller i bekännelsen. Men att en dom skall förekomma bekänner ni. Att det skulle vara fråga om att helt enkelt föra alla människor till himmelen får vi ställa i fråga: det vore i så fall inte fråga om ett domsförfarande, utan om en transport.

”Vi tror ock på den Helige Ande,”

Så kommer vi till den tredje artikeln i apostoliska trosbekännelsen, som börjar med att tala om den helige Ande.

Mycken teologisk tankemöda har använts för att begripa sig på vad den Helige Ande är. Inte minst i relation till de två storheter som redan har bekänts i bekännelsen: Fadern och Sonen. Den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet hänvisas till Svenska kyrkans andra två huvudsymbola, alltså de två andra trosbekännelserna, där detta utvecklas på ett helt obegripligt och mycket förvirrande vis.

Den som säger sig förstå treenigheten ljuger. Den är helt enkelt en produkt av dimma för att ge intrycket av att kristendomen fortfarande är en monoteism, fastän man har tre enskilda personer i en och samma gudom. Exakt vad den Helige Ande gör eller är står vi därför i okunnighet om.

I somliga avkrokar av Svenska kyrkan menar man väl fortfarande att han förmår folk att brista ut i tungomålstal. Besynnerligt nog har jag aldrig hört talas om att detta tungomålstal – liksom i dess första omnämnande i Apostlagärningarna – skulle vara ett begripligt tal på ett språk främmande för den som uttalar det.

Andra, måhända mer sansade, präster och inom ämnet kunniga hävdar dock att dessa Andens frukter inte längre finns kvar och blott var något för den första tidens kristna.

Det är alltså oklart vad den Helige Ande gör eller är. Av andra sammanhang förstår vi att han är Gud. Men på vilket sätt förblir också det oklart. Men tror på honom – det gör ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet.

”... en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,”

Kyrkan är de troendes gemenskap. Denna bekänner man i Svenska kyrkan vara helig.

Helig är ett svårdefinierat ord. Men det antyder att kyrkan har med Gud att göra, att den är vigd åt Gud. Men kyrkan är inte bara vigd åt Gud, den är dessutom ”allmännelig”. Svenska Akademiens Ordbok säger om detta ord bland annat: ”i uttr. allmännelig kyrka o. d., som omfattar l. är afsedd att omfatta alla människor”. Här kommer en universalistisk ambition in i bilden! Allt skall omfattas av kyrkan!

Det nu gammaldags klingande ordet ”allmännelig” torde hursomhelst klinga bättre i svenskkyrkliga öron, än ursprungslatinets ”catholicam”, som än i dag i den svenska katolska versionen av apostoliska trosbekännelsen står kvar som – ”katolsk”. Hela stycket blir då: ”den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.”

Men åter till er, mina svenskkyrkliga kristna präster och dess menighet!

Ni bekänner en kyrka. Besynnerligt nog finns inte denna enda kyrka i sinnevärlden. Mängden kristna samfund tros vara över trettiotusen. Och det största enskilda samfundet, och ärligt talat det som kommer närmast en universalistisk kyrka, är den katolska kyrkan.

Menar ni då, kanhända, att det finns något som förenar alla dessa kristna inriktningar – en slags överkyrka? Nå, men i så fall hade man väntat sig större gemenskap mellan er. Men icke ens att ni äger nattvardsgemenskap med katolska kyrkan, som ni utgått ur! - Inte mycket enighet där, oavsett om den saken hänger på genuin ortodoxi från endera eller båda samfunden eller av gammal vana.

Men ni är inte en kyrka. Ni må komma överens om några minsta gemensamma nämnare. Men det kan även socialdemokrater och moderater. Ni kan kanske vara i samma rum. Men det kan också de flesta hyfsat civiliserade meningsmotståndarna.

Istället har ni genom århundradena bråkat med varandra. Är det något som har utmärkt kyrkans konkreta organisering genom seklerna så är det splittring, snarare än enhet. De större kyrkorna har kluvits eller ynglat av sig i sekter som ibland vuxit upp till egna samfund.

Men alla hårda ord till trots och de våldsamheter som stundom uppstått på grund av inomkyrkliga meningsskiljaktigheter bekänner ni här, svenskkyrkliga kristna präster och menighet, att ni utgör ett heligt samfund. Det är ett vågat förhållningssätt, ja, åtminstone har det varit det.

”... syndernas förlåtelse ...”

Så kom vi till synden! Kyrkan har den egenheten, som bland annat uttrycks genom söndagliga syndabekännelser under gudstjänsterna, att människan har att be Gud om förlåtelse för sin synd. Är inte det lite märkligt ändå?

Om jag slår en bekant på käften, varför tarvar det Guds förlåtelse? Det är rimligen en sak mellan honom och mig att reda ut, och rimligen är det till honom jag har att ställa min bön om förlåtelse och återupprättad bekantskap, inte till en Gud som inte träffades av slaget.

Men synd sägs vara det som skiljer människan från Gud. Synd skall vara det som inte Gud tycker om. Om jag syndar mot min nästa blir Gud arg, för han kan inte med synden, och det som är synd är mycket! — Katalogerna i både Gamla och Nya testamentet är fulla av aktiviteter som klassas som icke Gudi behagliga. Det är, som Luther insåg, helt enkelt omöjligt att inte synda, och därför är Guds nåd desto viktigare, ja avgörande, uttryckt genom Kristi försoningsdöd på korset.

Den slutsatsen leder till några tankar.

Primo, om jag nu till min natur är sådan att jag inte kan låta bli att synda, hur kan det då begäras av mig att jag skall be om förlåtelse? Vi skäller ju inte på en bil med sned hjulinställning för att den drar åt vänster eller höger. Bilen kan ju inte rå för det.

Secundo, om jag nu blivit försonad med Gud genom att Kristus tog mitt syndastraff på sig, hur kan det då begäras av mig att jag skall fortsätt att be om förlåtelse: räckte ändå inte nåden till, så att jag måste fortsätta falla på knä och känna skuld över min synd? Är den troende icke en gång för alla försonad med Gud? Om så – varför repetera böner om förlåtelse?

Men, ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet tror på syndernas förlåtelse, och det,  underförstår vi som Guds förlåtelse för att vi är just så bräckliga som han en gång gjort oss. Han visste, om vi förutsätter att han är allvetande, att frestelsen att synda skulle bli för stor i Eden, men byggde i oss inte in en större motståndskraft än att människan kunde bli tubbad till olydnad. Det är märkligt.

”... och ett evigt liv.”

De kristna bekänner här att de tror på ett evigt liv. Ett liv som pågår utan att ta slut.

Och här vet jag att det finns en del skiljaktiga uppfattningar. En del menar att livet fortsätter efter döden, direkt på andra sidan. Andra menar att människan dör och är död och vaknar först vid Jesu återkomst när det är dags för domen.

Jag tror att den vanligaste kristna uppfattningen är att döden är en portal, på vars andra sidan livet fortsätter, men på ett märkvärdigt upphöjt vis. Något tal om helvete hör man sällan numera. Vad vet jag – det kanske är avskaffat efter att ha torterat sinnena på fromma miljoner i så många generationer. Men den kristne som inte tror att livet fortsätter efter döden är nog sällsynt. Och då i regel fortsätter som en himmelsk tillvaro.

Detta förutsätter övernaturligheter som vi inte har några som helst belägg för. Vi kommer här till läran om själen som sätet för den egentliga mänskligheten. Det är en urgammal föreställning om att människan inte bara består av sin organism, utan även om något annat, något osynligt och obevisbart – ett objekt enbart för tro.

Nå, det finns nog ingen själ. För aldrig har någon presterat en begriplig eller trovärdig förklaring till vad själen är. Ju mer vi lär oss om hjärnan – eller åtminstone de som är begåvade nog att syssla med sådant – desto klarare synes det att medvetandet uteslutande har sitt säte där.

Vi vet långt ifrån allt om hur medvetandet fungerar, men det finns mig veterligen ingenting alls som tyder på att det skulle vara fäst vid en icke-materiell enhet som skulle påminna om det vi kallar själ.

Om till exempel våra minnen satt i själen: varför kan då den hjärnskadade få sina minnen förstörda? Tyder icke det på att minnena hör hemma i hjärnan snarare än i en andlig enhet som inte har med materia att göra? En människa som får ett slag i huvudet kan bli personlighetsförändrad. Tyder inte det på att personligheten sitter i hjärnan?

Så om medvetandet sitter i hjärnan, vilket är det rimliga att anta om man vill ha några sakskäl för sin uppfattning, vilken plats finns då för att något som kallas själ lämnar kroppen i dödsögonblicket, bär med sig vår personlighet, våra minnen, vår tro, våra tankar någon annanstans – oklart exakt vart?

Mig synes det därför nyttigt, om ni, svenskkyrkliga kristna präster och menighet som bekänner tron på ett evigt liv, förklarade vad ni egentligen menar med det – och kanske främst varför ni tror något sådan? För mig är det inte begripligt.

Till sist handlar rimligen tro på uppfattningar likt de som presenteras i apostoliska trosbekännelsen just om det, om tro. Om antaganden. Om antaganden man kan göra av olika skäl.

En del är kanske oreflekterat kristna på ungefär samma sätt som någon på ett oreflekterat sätt har andra uppfattningar om det ena eller det andra. Många tror för att man har fått lära sig att tro sedan barnsben. Andra tror för att de någonstans utmed livsvägen blivit övertygade om att det är rimligt att tro, eller – för en del – att det är orimligt att tro, men de tror ändå eftersom de känner sig tvungna av något slags känslobaserade skäl.

Ytterst sällan möter man nog en svenskkyrklig präst eller någon av dess menighet som säger sig en gång fördomslöst satt sig ner och läst allt de kunde komma över om just den religionen och sedan landat i slutsatsen att jo, detta tror jag på, det låter rimligt. Jag vågar hävda, att om någon likväl säger sig ha gjort just så, så har han med stor sannolikhet inte bjudit sig själv tillräckligt tuggmotstånd i parallelläsningen, i form av historiska redogörelser, vetenskapliga rön, andra religioners historia och dylikt – som inte är utgivna på kristna förlag.

Nåväl. Jag tror faktiskt (åh, där var ordet!) att många av er svenskkyrkliga kristna inte alls tror på en hel del av det som ni bekänner i trosbekännelsen. Kanske ser någon trosbekännelsen som en historisk artefakt eller ett stycke poesi.

Men jag vill mena att i sådant fall bör trosbekännelsen förpassas in i fromma böcker i kyrkohistoria. Ty söndagsgudstjänsten är inte en utflykt till flydda år och tider, utan de troendes samling inför den gud som de tror på. Varför vanhedra den stunden genom att uttala tro på något som man egentligen inte alls tror på? Varför göra gudstjänsten till en utrymme för anakronistisk musealism? Varför hyckla en tro som man inte delar?

Och om ni nu faktiskt tror på det ni bekänner tro på, varför inte förklara för oss som står utanför varför ni tror på sådant som synes trotsa varje rimlig tanke som tänks från begynnelse till slut?

Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Detta är inte skrivet ensamt i syfte att raljera.

Om jag emellanåt blivit spetsig är det för att göra poänger skarpare, för ämnet tar jag på största allvar. Ni säger att ni tror på alla dessa besynnerliga ting. Jag kan inte förstå hur någon kan göra det, som allvarligt tänker över vad de faktiskt säger sig tro på.

Jag kan inte se hur er lära till sin rimlighet skiljer sig på något remarkabelt vis från andra läror från samma epok, läror skapade av människor som visste mindre om sin omvärld än vad varje skolgående tioåring gör i dag.

Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Tror ni verkligen på det ni säger att ni tror på?

Citat: Eyvind Johnson om svensk kristendom

Under åren 1947-1949 var Eyvind Johnson (1900-1976) med sin familj bosatt i Schweiz. Från den tiden stammar boken Dagbok från Schweiz, vars avsnitt först publicerats som artiklar i tidskriften Vi.

Om kristendomen i Sverige skriver han i juni 1947 så här:

"Den kristendom man försöker intellektualisera i Sverige är ju i själva verket en halvhet, ett slags förfalskning. För antingen har man tro eller också har man inte. En lek bland yngre präster hemma — kanske även äldre — tycks vara att uppträda som om — och viska bakom handen: 'Jag accepterar ju inte allt — jag följer med forskningen. Jag tror bara så där i största allmänhet på nyttan av kristendomen', viskar de. 'Det etiska i den. Och sakramenten är ju vackra former, varför skulle vi avskaffa dem — och bönen är liksom bikten profylax.' Antyder, mumlar, yttrar de. 

Det är denna skevhet som innebär förfalskningen — som är en förfalskning just för att den är så medveten."

Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnson.
Albert Bonniers förlag 1949. s. 30f.

Johnsons litterära karriär blev som bekant lysande. 1957 invaldes han i Svenska Akademien. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson.

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.