onsdag 29 september 2021

Bokrecension: How to be a Stoic | Massimo Pigliucci

How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living är skriven av Massimo Pigliucci (f. 1964), professor i filosofi vid City College of New York.

* * *

Har du någon gång haft förmånen att sitta på ett seminarium, där samtalet leds av en lärare som verkligen brinner för sitt ämne på ett personligt sätt, och där han eller hon efter en stund glömmer av klassrumssituationen och bara börjar berätta om sitt ämnesfält, engagerat och med passion? 

— Nå, lite så är upplevelsen att läsa Massimo Pigliuccis How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living.

Det är uppenbart att stoicismen är en livsfilosofi som betyder mycket för honom, att hans varelse kommit att sluta sig till den, och att han är en utövare av dess metoder. Inte minst eftersom han gärna använder situationer ur sitt vardagsliv för att illustrera poänger boken igenom, och det på ett så naturligt sätt, att det sömlöst förs samman med rön från naturvetenskapen eller filologin eller vad det nu kan vara.

Massimo Pigliucci är en vetenskapsman, väl så mycket vetenskapsman som man kan vara. 

Han har  doktorsexamina både i evolutionsbiologi och filosofi. För tillfället är han professor vid City College of New York. Därför förvånar det föga, att hans version av stoicismen följer vetenskapliga rön, och där äldre stoiska uppfattningar kommer i konflikt med vad vetenskapen senare kommit fram till, där är det stoicismen som får anpassa sig – och det gör den, åtminstone såvitt jag förstår Pigliucci, utan några större problem: den elasticiteten har den över tvåtusen år gamla tankeströmningen. Stoicismen är helt enkelt uppdateringsbar utan att därmed riskera att förlora sin identitet.

"In a world of fundamentalism and hardheaded doctrines, it is refreshing to embrace a wordview that is inherently open to revision."

Hela boken blir till en bildad betraktelse kring hur stoicismen fungerar – fungerar än i dag. Pigliucci fokuserar då inte minst på dess pragmatiska inställning till målet – att nå ett gott, lyckligt liv (eudaimonia), utan att för den sakens skull låta stoicismen plockas isär i sina beståndsdelar, så att bara en verktygslåda med psykologiska knep återstår. Helheten behålls. 

Pigliucci skriver:

"Although other components of the Stoic system are important, by far the distinguishing feature of Stoicism is its practicality: it began in the guise of, and has always been understood as, a quest for a happy and meaningful life."

* * *

Författaren påpekar hur nutida stoiker ofta graviterar mot någon av de tre stora antika stoiker, vars skrifter i betydande utsträckning finns kvar: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius. 

För hans egen del är det Epiktetos som intar den ledande positionen, och en stor del av boken fungerar som ett slags diskussioner med honom, där filosofens svar kommer ur hans skrifter, medan frågorna och invändningarna kommer från Pigliucci.

Ur boken destillerar jag några stoiska hållningar, som också fungerar i nutiden.

  • Dygden är det enda goda. Allt annat är föredragna eller icke föredragna externaliteter.
  • Skilj mellan det vi kan kontrollera och det vi inte kan kontrollera.
  • Se rationellt på vad som händer.
  • Lev efter naturen.
  • Människor gör onda saker av okunskap.

Några förklaringar kan vara på sin plats. 

Ordet "dygd" är ju svårt belastat numera, och man tänker sig något torrt och tråkigt. Pigliucci vill återföra det till sin antika betydelse, som något som har inte direkt med moralism att göra, men mer med ”utmärkthet”, en strävan efter att i sitt handlande vara utmärkt, särskilt kanske utifrån de dygder stoikerna erkände: vishet, självbehärskning, mod, rättvisa. 

Endast detta strävande, efter dygden, är obetingat gott, allting annat är antingen ovidkommande eller gott och ont i relativ betydelse, eller något man kan föredra eller inte föredra, men i grunden av långt mindre värde än dygden. 

I en konflikt mellan att riskera din dygd, själva dina önskade och inom stoicismen eftersträvade karaktärsdrag, och att agera mot bättre vetande, så bör du alltid välja dygdens sida och inte så att säga sälja din själ.

När det gäller den epiktetiska dikotomin rörande kontroll handlar det om att inse vad som ligger i vår makt att påverka (till exempel våra reaktioner) och vad som inte ligger i vår makt att påverka (till exempel att vi drabbas av vissa sjukdomar). Den vise fokuserar sin energi på det vi faktiskt kan göra något åt, och vill låta det som ligger utom vår kontroll lämna oss oberörda, eller åtminstone inte förstörda. Stoikern försöker undvika att oroa sig över det man ändå inte kan göra något åt, till exempel det förflutna, eller att andra människor beter sig illa mot en.

Pigliucci betonar också mycket starkt vikten av att se på vad som händer oss rationellt, och därmed inte låta våra intryck eller reaktioner löpa iväg med oss. Det kan vara värt att ta ett steg tillbaka, försöka att analysera det som hänt rent faktamässigt, och undvika att lägga in en bedömning. 

Så: Din bil startade inte i morse: ta ett steg tillbaka, minns att bilar krånglar, och att därmed också din bil kan krångla. Det beror inte på att bilen är dum. Rationellt sett kan du antingen försöka laga bilen, ta den till en verkstad eller kanske bara låta den stå till du har mer tid att engagera dig i den. Att du blir förkrossad över att du riskerar att komma försent till arbetet eller att dina planer blev störda hjälper dig inte. Ja, kanske kan den rationella synen på saker och ting ur ett stoiskt perspektiv applicerat på en vardagshändelse förstås så.

Att leva efter naturen är ett begrepp som jag anser Pigliucci har lite svårare att koncist hålla ihop. Men i hans förståelse av den klassiska stoiska formuleringen handlar det om att hysa en förståelse för naturen som rationellt system och människan som till sin natur ett rationellt djur, och att alltså vara öppen för vetenskaplighet och ett rationellt förhållningssätt till omvärlden, till skillnad från att låta ett djurlikt instinktsstyrt reaktionsmönster styra dig.

Vad gäller att människor gör onda saker av okunskap kan det nog vara en särdeles kontroversiell hållning. Men också detta bör förstås på rätt sätt, nämligen att alla människor strävar efter att göra vad som är gott utifrån deras föreställningar. Detta är inte nödvändigtvis vad som är gott för andra eller gott utifrån ett samhälleligt perspektiv eller ens för en själv. 

Också här är det således av vikt, kunde en stoiker säga, att ta ett steg tillbaka och utvärdera om det man gör är gott enbart för att vi intalar oss det, eller för att det faktiskt är gott på ett mer generellt plan.

Tjuven stjäl för att det för honom är gott att få den egendom han tillskansar sig. Men om tjuven förmås ändra sina föreställningar om vad som är gott, kanske stölden inte längre framstår som en lämplig handling. Kanske kan man uttolka det så. Som Pigliucci är inne på: det kan vara vettigt att se på den som gör onda saker som att han har fel, snarare än som att han är ond. 

Naturligtvis kan en sådan här fråga kompliceras oerhört, men grundtanken, som jag förstår den av boken, är ändå att människor handlar utifrån vad de uppfattar är gott, men den uppfattningen är inte nödvändigtvis rimlig eller rationell ur ett större perspektiv.

* * *

Jag tror att Pigliucci ringar in något viktigt, när han skriver:

"If there is anything that Stoicism trains people to do it is to monitor their own reactions and reflect critically on how they percieve and interpret the world."

Gott så, vill jag säga, gott så. 

How to be a Stoic är inte en handbok med definitioner över vad stoicismen är, inte heller en vägkarta till målet stoicism. Istället är boken ett samtal kring vad stoicismen innebär och kan innebära för en människa under 2000-talet. Den är praktiskt inriktad, och har därtill försetts med tolv stoiska övningar. 

För mig, som just nu utforskar stoicismen, blir det djupt fascinerande hur en mycket gammal livsfilosofi faktiskt visar sig kunna bära människor än i dag, och det oavsett deras förutsättningar. Pigliucci skriver intagande:

"The Stoics made a eudamonic life a reachable goal for everyone, regardless of social status, financial resources, physical health, or degree of attractivness."

Jag uppfattar stoicismen i denna tappning inte som någonting att i första hand nå fram till, utan som en väg att vandra, för att under vandringen ha en tillvaro präglad av lycka och sinnesro, där du är beredd på att vägen inte alltid kommer att vara lätt, men där du också får veta var du kan få kraft att orka också de besvärliga sträckorna. 

Pigliucci är noga med att påpeka att stoicismen inte är en ”silver bullet”, inte en ”magic wand”, det är inte en universalmedicin som läker alla sår och fixar alla problem. Men det är en funktionell hållning, som i bästa fall nog kan ge dig mer av ett liv präglat av – sinnesro.
– – –
Massimo Pigliucci, How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living. London: Rider, 2017. 277 sidor.

onsdag 22 september 2021

Bokrecension: Stoicism | Brad Inwood

Stoicism. A Very Short Introduction är skriven av Brad Inwood (f. 1953), professor i filosofi och klassisk litteratur. 

Boken utkom 2018 som nummer 570 i serien "A Very Short Introduction".

* * *

Stoicismen som aktiv och levande livsåskådning eller filosofi ebbade ut under senare delen av antiken. Den återupptäcktes under renässansen, och har på de allra senaste åren återigen väckts till liv som ett inspirerande sätt att se på världen och sig själv, inte minst i USA, där den moderna stoicismen genererar böcker, bloggar och podcasts. 

Men stoicismen är inte ett enhetligt fenomen, och vad man menar när man talar om den kan variera. 

Det blir ytterligt tydligt när man läser Brad Inwoods översikt Stoicism i den utmärkta bokserien "A Very Short Introduction". Trots att boken förvisso är översiktlig – det är ju själva idén med dessa introduktioner – är den inte grund. 

Inwood pekar till exempel på de skillnader som finns mellan antik stoicism och modern stoicism, liksom mellan stor och minimalistisk stoicism. 

Den nutida stoicismen tenderar att fokusera mycket starkt på ett av de tre element som den ursprungliga stoicismen vilade på: fysiken, logiken och etiken, där den senare är det man numera oftast tagit fasta på. Det är inte konstigt, eftersom fokuset på denna del kan upplevas vara särskilt tydlig i de stora antika, stoiska verk som överlevt till nutiden: texter av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. 

Inwood betonar dock, att stoicismen i antik tid för de flesta företrädare var något av en alltomfattande världsförklaring. Även om det redan då var en spretig idéflora som seglade under samma flagga. 

Det fanns de som mer fokuserade på den stora stoicismen, det vill säga stoicismen som världsförklaring, men också de som fokuserade mer på minimalistisk stoicism, det vill säga stoicismen främst som en guide för det personliga handlandet, vägen till ett gott liv: etiken, här alltså inte fattad snävt och uteslutande som moralfrågor, utan hela livshållningen och psykologin bakom stoicismen, om man så vill.

Men Inwood demonstrerar hur överflyglande varandra de olika delarna av stoicismen ofta var, så att det ena harmonierade med det andra och det tredje. Fysiken pekar bland annat på hur människan kan leva enligt naturen, logiken bland annat hur hon kan tänka rationellt, etiken bland annat hur detta kan omsättas i det personliga agerandet, i dygd, i tänkande.

Jag ska inte låtsas att jag hänger med i de skarpsinniga filosofisk-logiska slutledningarna som Inwood presenterar, eller vad egentligen den stoiska fysikens världsbild innebar, men det blir likväl uppenbart att den gamla tidens stoicism stod i framkant med den tidens vetande. 

Därmed menar Inwood att detsamma borde vara rimligt också för en nutida stoicism: att den kan överge det föråldrade i lärorna, och återigen ställa sig i de vetenskapliga rönens framkant, och genom dem inse vad det innebär att leva i enlighet med naturen, i enlighet med vår tillvaros villkor.

Inwood skriver också en hel del om hur stoicismen hänger samman med inte minst platonismen, vars idévärld de avvisade. 

Men liksom hos Platon och platonikerna hålls Sokrates fram som ett ideal. — Ja, för många stoiker är väl han en av de få sant visa människorna, en som har uppnått målet med att vara människa. Och hela uppdelningen av sin filosofi i logik, fysik och etik tog de, berättar Inwood, från platonisten Xenofon. Med Platon instämmer stoikerna dessutom i att det finns fyra huvddygder: rättvisa, mod, vishet och självkontroll.

* * *

Vi lär oss av Stoicism att stoicismen inte nödvändigtvis behöver degraderas till en samling psykologiska quick-fixes, utan uppenbarligen har fungerat och rimligen ännu kan fungera som en givande livshållning. 

Visst hittar man inom stoicismen läror, men inte finns det något råd eller något prästerskap som bestämmer vad man måste tro på för att ta till sig av denna livshållning, bli en del av den så att säga stoiska gemenskapen. Man behöver inte acceptera att den fysiska världen ytterst består av eld, jord, vatten och luft eller ens att det finns en välvillig styrande kraft i universum för att stoicismen skall fungera som övergripande filosofi.

För egen del är jag nu ute på en upptäcktsfärd. 

Förr såg jag stoicismen som olidligt torr och träartad. Men kanske har jag mognat: nu ser jag på punkt efter punkt, allteftersom jag tror mig åtminstone ana något av vad stoicismen kan göra med en människa på det personliga planet, att tankeströmningen är allt annat än torr och träig. Tvärtom finns det något kraftfullt dynamiskt i de processer den kan dra igång och vidmakthålla i det egna sinnet, och jag tror att den faktiskt kan leda till ett bättre liv, även om man fåfängt försöker bli en sant vis, en sant dygdig person i stoisk mening.

* * *

Stoicism. A Very Short Introduction är koncist skriven och kombinerar en personlig ton med akademisk tydlighet och oräddhet för att bli en aning komplex. För den som vill gräva lite under ytan på stoicismen, bortom slagord och vulgärtolkningar, kan Stoicism bli upplysande läsning, särskilt beträffande dess ursprungliga idéer.
– – –
Brad Inwood: Stoicism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2018. 118 sidor.

lördag 18 september 2021

Bokrecension: Okända fakta och udda historier om första världskriget | Niclas Hermansson

Tysk krigsfånge ledsagas av brittisk soldat.
Foto: National Library of Scotland / Flickr. (Beskuren).

Okända fakta och udda historier om första världskriget är skriven av läraren Niclas Hermansson (f.1974). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2021.

* * *

Hur mycket vi än läser om krig, vågar jag tro att vi som förskonats från att faktiskt uppleva dem omöjligt kan inse vad det innebär att utsättas för dem. Inte minst torde det gälla ett så generationsdefinierande och industriellt krig som första världskriget — som praktiskt taget slukade människoliv i flera år.

Men kanhända är det möjligt att ana något brottstycke av krigets brutalitet genom en bok som Niclas Hermanssons Okända fakta och udda historier om första världskriget, hur svåra siffrorna än är att greppa, som möjligheten att uppskattningsvis i genomsnitt ett tusen granater träffade varje kvadratmeter av slagfältet vid Verdun.

Hermansson skriver om första världskriget utifrån ett anekdotiskt perspektiv, och då anekdoter som inte är mer allmänt kända. Händelserna eller fenomenen som Hermansson berättar om har kategoriserats utifrån följande rubriker: "Människorna", "Uppfinningarna", "Drabbningarna", "Trupperna", "Händelserna", "Offren" och "Förstörelsen". 

Vi lär oss om till exempel J.R.R. Tolkiens erfarenhet av skyttegravarna, om vitmossans medicinska betydelse som inslag i bandage, om kampen mellan ett fåtal skepp av olika nationer på afrikanska Tanganyikasjön, om U.S.S. Cyclops spårlösa försvinnande på Atlanten, om posttraumatiskt stressyndrom (granatchock) – och om mycket mer.

* * *

Den svenska som Niclas Hermansson skriver är tillgänglig och väldisponerad. Möjligen är den anlupen med en viss stilistisk upprepningstendens. En ytterligare korrekturläsning kunde säkert strama åt texten ytterligare. Pedagogiska jämförelser i texten som sätter väldiga siffror i proportion röjer författarens profession som lärare. Men kanhända kan en del av de reflexioner som Hermansson formulerar rörande de historiska händelserna uppfattas som en aning snusförnuftiga. 

Det är förtjänstfullt att Hermansson är noga med att ange när olika källor har olika uppgifter. Det hade varit ytterligare behjälpligt för läsaren om till exempel varje kapitel försetts med källförteckning eller hänvisningar till de viktigaste källorna, även om jag begriper att det populärvetenskapliga anslaget då enligt någon möjligen ansetts tyngas ned. Det ska dock sägas att det finns en litteraturlista mot slutet av boken som kan tjänstgöra som ingång till vidare läsning.

Okända fakta och udda historier om första världskriget är en både intressant och viktig bok, som aktualiserar det komplexa första världskriget för en svensk publik, en publik som annars mest möter historieskrivning om andra världskriget. — Ja, det senare kriget riskerar väl ibland rentav att skymma det förra något för vår blick, trots att båda är av så avgörande betydelse för förra seklets likväl som det nuvarandes vidare historia.
– – –
Niclas Hermansson, Okända fakta och udda historier om första världskriget. Lund: Historiska Media, 2021, 231 sidor.

söndag 5 september 2021

Bokrecension: Då | K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop

Gränsvakt. Ur Försvarsstabens personalavdelnings Varför står jag här (1942)

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är skriven av Carl-Adam Nycop (1909–2006). Fotografierna har tagits av K. W. Gullers (1916–1998). Boken utkom första gången 1974. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

År 1974, när första upplagan av Då. Våra beredskapsår 1939–1945 kom ut, hade det bara gått tjugonio år sedan krigsslutet. Kriget var för den tidens läsare inte avlägsnare än vad året 1992 är för oss i dag. Därmed torde boken ha fungerat som en påminnelse för dem som upplevt beredskapstiden om hur det verkligen var, liksom en introduktion till ämnet för dem som var för unga för att själva ha upplevt det.

Nu är det sjuttiosex år sedan andra världskriget tog slut, och det är långt ifrån lika vanligt som 1974 att vi har levande minnen kvar av beredskapsåren. — Inte minst därför, att de som har egna minnen har blivit färre, fyller boken en viktig funktion för oss, sentida läsare: genom verkets exposé över åren och företeelserna kommer vi lite närmare en tid som våra föräldrar eller kanske far- och morföräldrar upplevde och genomlevde.

Det handlar om ransonseringskort, om sportprofiler, om transiteringståg, om mörkläggning, om produktion, arbete, industri, jordbruk. Det handlar om mobilisering och hemvärn. Om starka opinionsröster och om censur. Om cykelsemestrar och nöjesliv. Om att var beredd och om att vara försiktig.

Formatet är en så kallad ”bokfilm”, en idé som byggde på stort uppslagna bilder med förklarande texter, här kompletterade även med fördjupningskapitel. Men bilderna är helt centrala: ofta ganska vardagliga sådana, som ska ge en känsla för det vardagliga livet, även om fotografierna är tagna vid exceptionella tillfällen: en soldat vakande i ett snövärn, livet på logementet, en man med en plog dragen av två hästar, kung Gustaf V på jakttur i skogen.

* * *

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 ger ett starkt intryck av den svenska neutralitetens ömtålighet: hur man försökte att balansera, men alltid hade övervikt åt det ena eller andra hållet; åt tyskarna i början av kriget, åt de allierade mot senare delen av kriget. 

Ja, neutraliteten och den vanskliga balansgången höll Sverige utanför kriget, med eftergifter här och var, men det kan inte alltid ha varit lätt att se de kämpande finnarna eller norrmännen eller de ockuperade danskarna i ögonen utifrån denna position, hur redo vi än stod med skarpladdade vapen utmed gränserna, redo att försvara neutraliteten både mot övergrepp från diktaturerna och demokratierna. 

Genom decenniernas avstånd kan vi ge vår fulla beundran åt folk som Torgny Segerstedt, som talade ur skägget i sina spalter. Den beundran är han mer än värd. Men låt oss för all del inte vara anakronistiska och glömma vad som motiverade de som motarbetade folk av Segerstedts kaliber: man ville till varje pris undvika möjligheten av ett stridande, blödande och omsider ockuperat svenskt rike.

* * *

Författare till texterna i  Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är journalisten Carl-Adam Nycop, fotografierna är tagna av K. W. Gullers. 

Tillsammans ger texterna och fotografierna utmärkta bilder av atmosfären i Sverige under de dramatiska åren 1939–1945, då kriget fanns alldeles i närheten, men då också liv fortsatte levas som vanligt, så långt det var möjligt, i beredskap, brist och bemödanden, i ansträngningar som trots allt måste varit mycket mindre än de som drabbade länder alldeles i närheten.
– – –
K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop, Då. Våra beredskapsår 1939–1945. Höganäs: Bra Böcker, 1975. Utan sidnumrering.