lördag 25 december 2021

Bokrecension: Gränslösa | Daniel Hjorth

Gränslösa är en samling essayer av Daniel Hjorth (1931–1920). Boken utkom första gången 1995.

* * *

Essaysamlingens namn Gränslösa syftar på det löst sammanhållna tema som betecknar åtskilliga av texterna i boken: det handlar om människor som på något vis varit gränsöverskridande. Tyngdpunkten förefaller ligga på gestalter från Centraleuropa, verksamma bland annat under 1900-talets första hälft. 

Att läsa Gränslösa är att skåda ner i det förflutnas klara sjö: där rör sig ett myller av varelser, som ibland återkommer i olika sammanhang: människoödena korsar varandra här och där. Inte minst märks Thomas Mann och hans barn Erika och Klaus Mann. 

En annan gestalt, verksam nästan in i vår egen tid, är Bertolt Brecht, som får en allt annat än charmig avporträttering. Den tyskspråkiga sfären av kulturpersonligheter är rikt företrädd. Bland dem hör också en androgyn och könsöverskridande person som Annemarie Schwarzenbach hemma, med sina förälskelser och sin svåra narkomani.

Några fler inslag i boken må bli nämnda, för att ge en känsla av vad man som läsare kommer att möta.

Hjorth skriver om duellens historia, om den engelske gentlemannen, om den Nietzschebeundrande diplomaten Harry Graf Kessler. Den senare skriver om mötet med den svårt sjuke Nietzsche:

"Han hukade med sin alltjämt mäktiga gestalt och panna, tigande med stora sorgsna ögon i sitt hörn som en stor sjuk örn."

Och Hjorth skriver också om det under första världskriget av tyskarna förstörda biblioteket i Löwen, strax utanför Bryssel. Och om dess upprepade återuppbyggande och fyllande med böcker. I en text uppehåller sig författaren vid exilryssar i mellankrigtidens Berlin, en text som samtidigt ger en smak av den erans dekadenta och ohöljt lockande Berlin.

Daniel Hjorths stil är lättläst och intagande, men ärligt talat något slängig. Det hade gagnat texterna om de genomgått en hårdare kontroll av en redaktör. Det är naturligtvis inte fråga om en brist från Hjorths sida, utan snarare får man intryck av att skrivandet och tryckandet gått i sådant flygande fläng att språkliga märkligheter han själv skulle justerat nu fått stå kvar som de gör.

* * *

Mängden intresseväckande böcker man som litteraturintresserad kommer i kontakt med i Gränslösa är legio. Egentligen borde jag ha noterat dem alla: nu får jag väl bläddra igenom och se vad jag råkar på. Till exempel vill jag gärna läsa Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh om folkmordet på armenierna. Måhända kan jag något träna upp min gamla skoltyska under året som kommer, så att det inte vore omöjligt att ta sig igenom den på originalspråket.

Essayerna är osviklig njutningslektyr. För en stund, flera stunder, får läsaren försvinna ner i det förflutna, och känna av hur starkt pulsen slog också för dem som levde före oss.
– – –
Daniel Hjorth, Gränslösa. Stockholm: Bonnier Alba, 1995. 250 sidor.

torsdag 16 december 2021

Bokrecension: Ljuva ungdomstid | Johan Gabriel Oxenstierna

Johan Gabriel Oxenstierna
Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768 är skriven av Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). Dagboken, som skrevs på franska, är översatt av Inga Estrabaut (1930–1995) och utgavs 1965.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna förde dagböcker under delar av sitt liv. En av dem skrev han på franska mellan åren 1766–1768, från sextonårsåldern till artonårsåldern. Om den svenska översättningen vittnar om den franska grundtextens stil, så är det en mycket vältalig ung man som läsaren möter. 

Men visst sker en personlighetsmässig utveckling under de där åren. När vi läser grevens första anteckningar är väl perspektiven mindre, men när vi nått till slutet har han inträtt i kungliga kansliet, en aning desillusionerad, men likväl med ett gott hjärta.

Dagboksformens omedelbarhet är intagande. Ofta kan vi följa Johan Gabriel dag för dag, månad efter månad. Detaljer ur vardagslivet skiftar med ekon av historiska händelser i en större skala. Ett intrikat nätverk av vänner, bekanta och släktingar breder ut sig, där vi träffar på den avhållne betjänten Hofvander, mormor grevinnan Margareta Eleonora Gyllenborg f. von Beijer, den inflytelserike morbrodern, greve Jakob Gyllenborg, landshövding, och många, många fler. 

Ibland skymtar kronprins Gustaf förbi, den blivande kung Gustaf III, som Johan Gabriel skulle få mycket att göra med längre fram i sitt liv. 1768, mot slutet av denna dagbok, skriver greven om kronprinsen:

"Han är utvald av naturen snarare än av lagarna till att lyckliggöra ett stort folk och förstår att göra sig älskad samtidigt som man beundrar honom."

Jag tror att han i denna karaktäristik är helt uppriktig: samma beundran träffar inte alls kung Adolf Fredrik eller kronprinsens bröder.

* * *

När Johan Gabriel ännu bor hos föräldrarna på herrgården Skenäs i närheten av Vingåker är några av hans favoritsysslor att gå på jakt, röra sig i naturen, svarva, syssla med blommor och växter. Mycket tid läggs också på studier, som ämnar förbereda honom för en framtid som ämbetsman. Han är svårt intagen av Vergilius Aeneiden, och nämner också vad han för övrigt läser.

I allmänhet framstår greven som en ödmjuk, blygsam och försiktig ung aristokrat. Han är helt medveten om sin privilegierade ställning. — Ja, det är inte fel att tala om vad man kan kalla ett klassmedvetande hos honom. Till exempel menar han efter att ha kritiserat något riksdagsbeslut att många kommer att förlora arbetet, och säkert kommer det att leda till att folk tvingas till tjuvnad; "och hederligt folk som lever av ett nyttigt arbete kommer att bli brottslingar för att inte dö av hunger." 

Och på tal om en viss greve skriver han: 

"Efter sättet att tala är han en Sokrates; han är människovän, och ändå behandlar han sina underlydande ganska hårt. Hur skall man lösa ett sådant problem?"

Ett mer allmänt omdöme låter så här:

"Högfärd är en fix idé hos de flesta av våra herrar och särskilt hos våra adelsmän på landet, vilka i okunnighet är de bönders likar vilka de skinnar, men skiljer sig från dem genom högfärd och jakthundar."

Bördshögfärd och stränghet förknippat med detta avskyr Johan Gabriel alltså innerligt. Det faktum att Axel Oxenstierna är hans släkting verkar till sist på honom beklämning för att han inte kan hoppas bli en stor man av hans slag. 

* * *

I dagboksanteckningarna låter den ödmjuke unge mannen emellanåt också en viss spetsighet komma till uttryck. Han kan kritisera en predikan han hört, eller kvickt och något elakt karaktärisera folk i sin omgivning. Efter att ha hört en viss predikant, skriver han:

"... jag fann honom lika torr och tråkig som alltid, och utan uppehåll dundrade han mot våra synder, bland vars svåraste straff hans predikningar är."

Och på tal om en bekant, skriver han:

"... felet med honom är den överdrivna långsamhet med vilken han talar. Han vill berätta om en liten resa han gjort, och man har tid att göra resan själv och sedan fortfarande finna honom mitt uppe i sin berättelse."

Spetsigheterna skänker en viss dynamik åt de annars mer idylliska eller melankoliska skildringarna i dagboken.

* * *

Greve Johan Gabriel Oxenstierna ger intryck av att ha varit en sympatisk man. Som skönhetsdyrkare, särskilt inom poesins område, var han möjligen, vad jag förstår, mer lämpad för vitterheten och skaldens verksamhet än för en tillvaro som ämbetsman och byråkrat. Men var man aristokrat i konungens närhet, så var man. Oxenstierna kom att gå från ämbete till ämbete, och slutade sin karriär som riksmarskalk. Han var också en av Svenska Akademiens ursprungliga ledamöter.

Men i dagboken som fått namnet Ljuva ungdomstid är han fortfarande en yngling som tar sina första steg ut från hemmet, ut i världen, den värld han kunde nå på en väg som hans namn gjort jämn för honom, även om hans egen ansträngning också krävdes.

Förutom att vara en djupt personlig skildring, är texten också ett viktigt och intressant kulturhistoriskt vittnesmål, som sätter oss i nära kontakt med den svunna miljö vari den unge greve Johan Gabriel Oxenstierna vistades.
– – –
Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid. Dagbok 1766–1768. Övers. Inga Estrabaut. Uppsala: Bokgillets förlag, 1965. 185 sidor.

torsdag 25 november 2021

Bokrecension: Resan till Kjörkelvik | Aksel Sandemose

Aksel Sandemose (1934)
Resan till Kjörkelvik (no. Reisen til Kjørkelvik) är skriven av Aksel Sandemose (1899–1965). Boken utkom postumt på norska år 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson i en upplaga från 1971.

* * *

Aksel Sandemose får nog kallas en riktig bitvarg. Det kommer till uttryck också i en så tillbakablickande och i stor utsträckning självbiografisk bok som Resan till Kjörkelvik. Ironin, sarkasmen och satiren ligger liksom alltid på lur och hugger huggormslikt här och var.

Resan till Kjörkelvik saknar en egentlig röd tråd, utöver den associationsgång som författaren själv har, där han fäster länk vid länk, ämne vid ämne och minne vid minne, från det ena till det andra, över tid likväl som rum.

Sandemose börjar med att skildra en resa till Norge från Danmark för att tillsammans med modern se släktgravar. Mot slutet av boken står han återigen på en kyrkogård, denna gång tillsammans med sin hustru i danska Nyköbing, för att se sin föräldragrav och leta efter sin lillebrors grav.

Mellan dessa två poler ryms mycket. Ofta återkommer han till sitt liv i Kjörkelvik, den plats på norska landsbygden som under ett drygt decennium blev hans hem, där han omväxlande kunde ägna sitt åt sitt skrivande och fysiskt arbete på ägorna: att sköta djuren, hugga ner träd, fixa och ordna – och beundra naturen.

Men inte framstår Sandemose som en lycklig man. När man möter hans minnen kommer man att tänka på ord som desillusionering och ensamhet, åtminstone om man skall förstå hans liv utifrån hans beskrivningar i Resan till Kjörkelvik. Han är själv mycket medveten om sitt annorlundaskap, och minst av allt tycker han om massmänniskan, massmeningar – pöbelfasoner.

* * *

Boken igenom blandar Sandemose intryck, och ibland träder han som författare själv in i texten på ett metalitterärt vis, och kommenterar själva skrivakten. Han kan beskriva vad som händer honom just som han skriver, att han får ett infall som han behöver skriva ner, eller att han en stund gjort något annat. Det gör att Sandemose på ett illusionsbrytande vis själv är mycket närvarande i det han skriver: han för läsaren in i det rum där han skriver och vi ser texten växa fram tillsammans med honom.

Bland minnesfragmenten möter vi  Sandemoses skildringar av sin skolgång, särskilt om när han som tonåring utbildade sig till vinterlärare, vilket ville säga en slags lärare som skötte lärarfunktion på landsbygden under vintern när barnen inte själva kunde ta sig till skolan. Seminarieläraren framstod då för den unge Sandemose som närmast en ofelbar mästare. Nu, många decennier senare kan han sarkastiskt utmåla honom som den bigott han av Sandemose själv att döma verkligen var.

Sandemose berättar också om en vistelse på Öland under det pågående andra världskriget. Där reser han omkring och försöker fly från en ond tanke, som jag misstänker i själva verket är en självmordstanke. Samtidigt beskriver han öns natur på samma prosapoetiska vis som han brukar skildra natur också annars.

* * *

Det må noteras att Sandemose ofta formulerar aforismer i sina texter. Några av dem kan återges här.

"Alltid en förklaring bortom förklaringen."

"Den som inte vill vara en del av tiden måste nog finna sig i att vara det i alla fall, men med förgiftat sinne."

"Ingen kan rätta till någon annan än sig själv, och det behöver man intensivast när man vill rätta till andra."

"Varje timme på dagen törnar en knöl och en människa ihop, likgiltigt vilka kretsar vi rör oss i, båda är representerade i alla yrken, alla institutioner, alla ekonomiska skikt."

"Allt jag hör och ser bekräftar och understryker summan av min livserfarenhet, som går ut på att människan är en besynnerlig krumelur."

* * *

Skrivtekniken i Resan till Kjörkelvik bygger alltså på associationer, vilket gör texten till ett lapptäcke av minnen och åsikter och historier inom en given ram. Det ena ger ständigt det andra, och så blir det en utvikning, innan han går tillbaka till det spår han nyss var inne på. 

Därför ryms något av hans barndomsmiljö, hans tid som skogsarbetare i Kanada, reflexioner kring skrivandet och andra författarskap, livet på Kjörkelvik, och en utläggning av begreppet "Jante", och så vidare, inom samma verk. Ibland fogar han in kortare skönlitterära texter, som den underbara historien om den underjordiska labyrint berättarjaget gräver och vistas i.

Blixt lyser upp efter blixt, ibland över åtskilliga sidor, ibland kortare.

Aksel Sandemose är inte som alla andra; han är en originell personlighet med ett originellt författarskap. Tål man av dess syra och eleganta elakhet är det en givande läsning, som skänker utsikter från det elfenbenstorn – snarare stentorn! – Sandemose byggt upp med egna händer, anfäktad av mygg och broms.
– – –
Aksel Sandemose, Resan till Kjörkelvik. Övers. Cilla Johnson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1971. 207 sidor.

söndag 21 november 2021

Bokrecension: I Bernadottes land | August Strindberg

August Strindberg
I Bernadottes land rymmer två texter skrivna av August Strindberg (1849–1912) på franska, i denna bok översatta av Sven Stolpe (1905–1996) och försedda med förord och kommentarer av Germund Michanek (1926–2015).


* * *

August Strindberg var på många sätt en provokatör, men det är nog ingen vild gissning att han 1884 var förbannad, om än inte helt överraskad, över att hans novellsamling Giftas hade åtalats för "hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten".

Boken frikändes emellertid, och tiden var kommen för den då i Schweiz bosatte Strindberg att – åter – ge sin syn på det svenska samhället och då i synnerhet det politiska och kulturella etablissemanget.

I en artikel publicerad i Frankrike beskriver han sitt fäderneslands aktörer: kungligheter, författare, dramatiker, skådespelare, konstnärer, publicister – och ger läsaren sitt omdöme om var och en av dem.

Strindberg hade först skrivit artikeln "La société de Stockholm" (Societeten i Stockholm). Den kom aldrig i tryck, men omarbetades till "Lettres de Stockholm" (Brev från Stockholm) vilken tredelad publicerades 1886 i La Revue.

I Sven Stolpes översättning kan vi läsa båda varianterna i boken I Bernadottes land, vari Germund Michanek dessutom sätter oss in i de närmare omständigheterna genom sitt förord och sina förklarande kommentarer. Boktiteln kommer från en tidigare titel på den första artikeln, "Au pays de Bernadotte".

* * *

Strindberg själv anade kungliga intriger bakom åtalet mot Giftas. Hur det ligger till med det får vi kanske aldrig veta med säkerhet, men det är knappast omöjligt att kung Oscar II var inblandad i det hela, även om Michanek påpekar att drottningen knappast agerade i saken.

Det är hursomhelst ingen tillfällighet att vare sig Oscar II eller drottning Sophia kommer särskilt nådigt undan för Strindbergs penna, särskilt inte i textens första version. Strindberg nyper åt höger och vänster och tar föga hänsyn. Men icke bara de! — Många får sina sting, och en och annan får erkännsamma nickningar i denna presentation av Sverige för den franska tidningsläsande publiken.

* * *

Jag är ingen Strindbergfanatiker, men ser honom likväl som en av det svenska språkets genom tiderna främsta författare. Jag är emellertid svårt förhäxad av det slutande 1800-talet och begynnelsen av 1900-talet. Det är en epok när det gamla samhället på ett fascinerande sätt möter det nya samhället, såsom vi känner igen det i dag. 

I Bernadottes land skänker ett mycket detaljskarpt, om än lätt karikatyriskt, tvärsnitt genom Sverige och den svenska kulturen såsom den såg ut från Strindbergs horisont mitt under denna epok. Glömda giganter passerar förbi, likväl som personer som vi fortfarande pratar om: Carl Larsson, Anders Zorn, Carl Snoilsky, und so weiter.

Strindberg målar upp ett samhälle där man markerat skillnaden mellan könen mycket tydligt: åtminstone i den kulturella miljön. I sällskapslivet umgås damer för sig, herrar för sig. Samtidigt hyllas Kvinnan som ideal över all måtta, utan att man för den sakens skull som man i sällskapslivet förväntas umgås med kvinnan.

Ordenslivet blomstrar. Strindberg nämner Par Bricole, Frimurarna och Idun, där särskilt den sistnämnda får en rejäl genomgång som framställer gruppen snarast som tillkommen för att ge tillfälle att dricka duktigt. Och på tal om Par Bricole, där Bellman hålls högt, så må det noteras att denne nationalskald behandlas synnerligen onådigt av Strindberg.

Sverige, lär vi oss, är för övrigt fullt av avundsjuka. Så snart någon blivit någorlunda framgångsrik flyr han landet. För att stå ut med att stanna kvar måste man "helt avstå från personlig egenart."

* * *

Ur persongalleriet kan några exempel plockas fram. 

Bland dem icke minst C. O. Berg, predikant och affärsman, gift med psalmförfattarinnan Lina Sandell. Berg var personlig fiende till Strindberg. Berg "älskar arbetaren men avskyr arbetet", Lina Sandell är "en ärelysten liten hustru". Affärsmannen Berg har för övrigt "förstått att försona Gud och Mammon i en mycket praktisk kompromiss." 

Hjalmar Branting förutsägs bli den förste socialistiske riksdagsmannen, vilket ju kom att besannas.

Predikanten Emmanuel Beskow, som stod kungahuset nära, hade enligt Strindberg "fritagits från ordinarie prästexamen", detta "på grund av sin höga kallelse och sin okunnighet". Och Beskow
"kan [...] ständigt framlocka medlidande i känsliga själar genom exakt den lätta lungsjukdom som krävs för att man skall vara en intressant ung man."
Nationalskalden Esaias Tegnér, redan då sedan länge saligen avsomnad, får sin Frithiofs saga nagelfaren. Om huvudpersonerna däri skriver Strindberg: 
"Denne unge ointresserade yngling och denna sluga blondin, som göra sina kalkyler som en specerihandlare, äro otroligt naiva. [...] Något löjligare än denne skandinaviske Werther kan man inte gärna tänka sig."
Kulten av Tegnér vidmakthålls av Svenska Akademien, som Strindberg naturligtvis inte låter gå fri från tadel. Den "är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen."

Vad gäller kung Oscar II hade ju också denne för vana att stundom dikta. Men Strindberg vill "meddela den kunglige diktaren att hans poesi inte har det minsta värde."

Viktor Rydberg, giganten, skriver också dikt, och Rydbergs "dikter äro tunga, tyskt oviga och allt annat än poetiska", skriver Strindberg. Emilie Flygare-Carlén får ett erkännande, men Anne-Charlotte Edgren-Leffler anser han ha "en torr, medelmåttig talang [som] representerar den maskulinistiska, androfoba genren."

Journalistkåren avfärdas som rakt inkompetent att behandla de ämnen som den skriver om. Pressen ljuger, och det enda man kan göra är att skratta åt den.

* * *

Åter till kungahuset. 

Denna vederfars skarpast behandling i den senare omarbetade artikeln Societeten i Stockholm. Där presenteras Oscar II som vacklande mellan olika opinioner. Strindberg verkar anse konungen smaklös. Konungen orerar oavbrutet när tillfälle ges. I ett stycke som Strindberg strukit över i sitt manus skriver han också om hur konungens "hemliga förbindelser" är kända för folket, även om inte kungen själv tror det.

Kort sagt: Strindberg framställer kung Oscar II som en påtaglig medelmåtta.

Drottning Sophia karaktäriseras som "[h]ögdragen och from", hon "roar sig med att uppträda som missionär". Kronprinsen, den blivande Gustaf V, äger varken "förtjänster eller laster".

* * *

Det framgår av Michaneks värdefulla kommentarer att Strindberg inte alltid är så noga med att detaljerna stämmer i sina skildringar: han slår med hela näven; att han träffar precist verkar mindre viktigt, huvudsaken är nog att det bränner till.

Vi kan dock notera, som ovan antytts, att i den publicerade artikelserien har angreppen mot konungens person mildrats betydligt i jämförelse med vad Strindberg skrev i den första, helt annorlunda, versionen.

Det är vidare besynnerligt hur väl Strindbergs formuleringskonst överlever en översättning från franska! Strindberg översatt till svenska låter onekligen fortfarande väldigt mycket som Strindberg. Samma schvung i ordvändningarna, samma rapphet, samma utomordentliga språkets mästerskap som kommer till uttryck.

De texter som utgör I Bernadottes land verkar av Michaneks förord att döma ha gått spårlöst förbi i Sverige när det begav sig. Förutom ett avsnitt hade de inte översatts innan Sven Stolpe gjorde det för denna upplaga, som publicerades 1981. Vi må vara tacksamma att de kommit oss till del: de ger oss en livfull bild både av Strindberg själv och av Sverige såsom han uppfattade landet.
– – –
August Strindberg, I Bernadottes land. Förord, kommentarer Germund Michanek. Översättning Sven Stolpe. Uppsala: Brombergs bokförlag, 1981. 151 sidor.

lördag 20 november 2021

Bokrecension: Ladugårdsarrendet | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist
Ladugårdsarrendet är en novell av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Dess första upplaga utkom 1840. Jag har läst en upplaga från 1966, illustrerad av Björn Hinders och med efterskrift av Thure Nyman.

* * *

Det finns vägar ut ur fattigdom även för en piga och dräng, blott man är flitig, modig och sparsam. –Kanske är det sensmoralen i Almqvists Ladugårdsarrendet. Berättelsen handlar om Greta och Anders, som flyttar till Stockholm och tar var sin tjänst, men som genom klyftiga val lyckas arbeta sig upp i samhället genom att ägna sig åt att arrendera mjölkkor och sälja mjölken.

Det är värt att lägga märka till, att Ladugårdsarrendet hänger samman med en annan av Almqvists folklivsskildringar, nämligen "Grimstahamns nybygge" (1839), som jag berör i en recension av antologin Folkliv och fantasi. Katrina, hustrun i det unga par man där följer, är syster till Greta i Ladugårdsarrendet.

Almqvists kvinnoemancipatoriska tendens, så tydlig i Det går an, kommer till uttryck också i denna folklivsskildring: det är Greta som är den centrala och drivande, den planerande, personen; Anders, som omsider blir hennes make, följer sin hustru. Tillsammans sparar de och är trogna i sina tjänster, och kan så lägga grunden för ekonomisk blomstring i 1840-talets Sverige.

Därmed blir Ladugårdsarrendet en i någon mån moralisk historia: en sedeskildring, inte enbart en folklivsskildring. Det saknas skuggor i historien, förträffligheten i de båda parternas livsföring är exemplarisk. Likväl stör inte detta förhållande läsningen; berättelsen är en trovärdig framställning av att nyktert slit kan löna sig. 

* * *

Texten i denna upplaga av Ladugårdsarrendet går huvudsakligen tillbaka på texten i Bööks edition av Almqvists Samlade skrifter, band XII (1920). Och nu upprepar jag vad jag skrev när jag läst antologin Folkliv och fantasi: dessvärre har gammalstavningen från Almqvists egen penna rensats bort – vad jag förstår – redan i Samlade skrifter, och man tappar därigenom tidskolorit.

Min käpphäst i sammanhanget är ju att text skriven på svenska åtminstone efter år 1700 i allmänhet inte bör moderniseras: då fördärvas författarens språk i någon mån, fastän man strävar efter att göra prosan mer lättläst. Men nog tål vi väl ett ”der” i stället för ett ”där”? 

Vi kan ta den första meningen. 1840 skrevs den så här:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likwäl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång."

I upplagan jag läst har den slipats om till följande:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, där oxar fordom gingo till avsalu, och som därföre än i dag kallas Oxtorget, utan att där likväl nu synas andre än människor, och hundar någon gång."

Skillnaderna är små och få, kan tyckas, men bär sina språkhistoriska betydelser.

* * *

Ladugårdsarrendet är en uppfostrande historia, med en något präktig huvudperson, men inte uppfostrande medelst pekpinnar utan genom exempel. Kanske man hellre borde kalla den uppmuntrande? — 

Berättelsen ger också en fin och inkännande bild av folkliv vid tiden för författandet: något av smak av dåtidens Stockholm med dess mer lantliga omgivningar. Och språket är, givetvis, utmärkt, och formuleringskonsten känns, sin historiska förankring till trots, förvånansvärt modern.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Ladugårdsarrendet. Illustrationer Björn Hinders. Efterskrift Thure Nyman. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1966. 93 sidor.

fredag 19 november 2021

Bokrecension: Skogen och sjön | Gustaf af Geijerstam

Gustaf af Geijerstam
Skogen och sjön. Berättelser är en novellsamling av Gustaf af Geijerstam (1858–1909). Samlingen utkom första gången 1903. Jag har läst andra upplagan, från 1911.

* * *

Kanske kan begreppet allmogeskildringar passa in som beskrivning av de sju berättelser som ryms i Skogen och sjön. De utspelar sig nämligen samtliga till största delen på landsbygden bland allmogefolk, bland torpare och bönder. 

Genomgående och återkommande motiv är utanförskap, ensamhet, särskildhet: att vara något utanför samhället och människors gemenskap. Och nog finns där dessutom ofta något av tragik i vad af Geijerstam skriver.

I den första berättelsen, "Kärleken" är det huvudpersonens kärlek som ställer honom vid sidan av: hans kärlek är inte besvarad, fastän han till sist får ja till giftermål från henne som han älskar. 

I "Skogens hemlighet" är det det gamla paret som bor långt, långt ute i skogen som står vid sidan av: sällan får de besök, och så långt det går klarar de sig själva, intill dess att mannen insjuknar och till sist bestämmer sig för att det får vara nog. Och det löser de gamla lika naturligt som vintern följer på hösten.

I "Kristins myrten" är det pigan på herrgården, som inte är riktigt som alla andra: arbetsam och pålitlig går kärleken dock förbi henne, förutom drängen som lämnade henne för längesen. Men så visar det sig en dag att en änkling uppe i skogen behöver en hjälp därhemma, ja, kanske en hustru. Kunde detta vara vägen bort från en ålderdom på fattighuset eller som sockenhjon? 

Och så vidare.

* * * 

Gustaf af Geijerstam skildrar ömt men jordnära udda existenser över många år. Han fäller inga domar över någon av dem, följer dem bara på deras egna vindlande vägar. Så med Sammel, sjömannen som efter många år återkommer till byn där han var sockenbarn, men trots gifte, stuga och bra jobb inte kan rota sig, utan kräver sin frihet och prövar människornas tålamod genom sin envisa sturighet.

Så också med prästen som i alla sina dagar inte förmår leva upp till sin föregångare, utan alltjämt lever i distans till sina församlingsbor, omgärdad av sin moralism, där föregångaren kunde vara kärleksfull.

Språket är vårdad tidig 1900-talsprosa, som kryddas av ett och annat ord som numera fallit ur bruk och en och annan språklig vändning som vi sällan ser i dag. Det ger en effekt av autenticitet, när människorna som skildras lever under 1800-talet och fram till författarens samtid i början på 1900-talet. De skänks därigenom något av förgångenhet redan i hur det berättas om dem. Det är mycket vackert.

Novellerna utspelar sig som sagt ofta under flera år, och skiftar mellan att gå in och handla om enskilda händelser på enskilda dagar och att göra flera års överblickar på några rader. Det senare särskilt mot sluten, som möjligen ibland förefaller en aning abrupta. De korta sammanfattningarna av huvudpersonernas öden utöver huvudberättelserna eller efter huvudberättelsens slut får väl där de förekommer uppfattas som en form av epiloger, som ger historierna en avrundning.

* * *

Skogen och sjön är en samling melankoliska berättelser där en doft av skog och mark dröjer sig kvar, och där någon gång rentav naturmystiken väcks till liv. Det är sällan halsbrytande äventyr som läsaren möter, men intensiva mänskliga känslor och öden som går ditt ödet vill om och om igen.
– – –
Gustaf af Geijerstam, Skogen och sjön. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1911. 217 sidor.

söndag 14 november 2021

Bokrecension: Michael Kohlhaas | Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist
Michael Kohlhaas är en kortroman av Heinrich von Kleist (1777–1811). Boken utkom på tyska första gången i samlingen Erzählungen år 1810. 

Jag har läst en upplaga från 1950, i svensk översättning av Alf Ahlberg (1892–1979).

* * *

Michael Kohlhaas är inspirerad av snarare än baserad på verkliga händelser. I den kortroman som Heinrich von Kleist skrev i början av 1800-talet är titelpersonen en tysk hästhandlare under 1500-talet. Kohlhaas får genom ett påhitt av Junker Wenzel von Tronka och hans underhuggare två sina unghästar beslagtagna när han passerar över dennes gräns.

Så borde junkern aldrig ha gjort.

När Kohlhaas inte lyckas få rätt genom det rättssystemet i den det tysk-romerska riket, till stor del på grund av junkerns i staten väl placerade släktingar, samlar han anhängare och ger sig ut för att bestraffa. 

Han förstör junkerns borg, men junkern själv lyckas komma undan. Kolhass jagar honom och bränner sig fram genom riket. Han vinner visst stöd; folk är trötta på översitteri från överheten, men även delar av överheten står på hans sida: man ogillar junkerns maktmissbruk.

Så börjar en synnerligen tillkrånglad historia om olika instanser, olika kurfurstendömen och domsagor. Jag ger snart upp i att försöka hålla reda på jurister, furstar och prinsar samt vem som har rätt att agera på vilket sätt. Mitt i alltsammans träffar Kohlhaas dessutom Martin Luther, som på sitt sätt försöker utverka rätt för hästhandlaren. Till sist blir själva kejserliga hovet inblandat.

Det som börjat med två kvarhållna unghästar och egendomar samt en misshandlad dräng utvecklas till något som tangerar uppror och inbördeskrig.

* * *

Språket i Michael Kohlhaas är något för sig. Jag tror aldrig jag läst en mer labyrintartad text: bisats följer på bisats som följer på bisats, innan tråden tas upp igen. Ibland känns läsningen nästan som att lösa långa rebusar eller att löpa ett terränglopp. Här ett exempel på en mening, tagen på måfå:

"I enlighet med ett förslag, som Kohlhaas gjorde och som prinsen antog, satte han sig ned och uppsatte ett sändebrev till Nagelschmidt vari han förklarade dennes påstående att han för att tillse att den amnesti, som beviljats honom och hans band, iakttoges hade gripit till vapen, var och en gemen och skamlös lögn, sade honom, att han (Kohlhaas) vid sin ankomst till Dresden varken satts i fängelse eller överlämnats åt stadsvakten, att hans process fortskred på det sätt han själv önskade, och till varning för allt det pack, som samlats kring honom till följd av de mordbränder han gjort sig skyldig till efter offentliggörandet av amnestin i Erzgebirge prisgåve honom åt lagens hela stränghet."

Att skriva på detta kamerala sätt har dock sina poänger. Det ger en arkaisk känsla åt berättelsen, och skänker den därigenom realism. Stilen är vidare i sin krånglighet likväl glasklar, även om det inte alltid är lätt att hänga med och man därför får läsa om både en och två gånger för att sy ihop det hela. Och utan att egentligen veta det – nog vilar det något av tysk stil över sådant uttryckssätt?

* * *

Michael Kohlhaas är en berättelse om en undersåte som får nog av förtryck och kräver sin rätt med våldets makt: det våld han utövar kommer dock att bli långt mycket grövre än den orätt han själv och hans dräng fått lida. 

Det skall också sägas att berättelsen ger balanserade personporträtt: här finns få, om ens några, genuint onda eller goda människor. Istället kämpar människor var och en utifrån sina motiv, vare sig detta nu är förtryck, självbevarelse, vrede, försvar av rätten eller mildhet. Kohlhaas själv får väl ses som något av en tragisk hjälte: det som begynner som en kamp för sin egen rätt slutar med grav destruktivitet och till slut hans egen död.

Läsvärd förblir Heinrich von Kleists kortroman Michael Kohlhaas under alla omständigheter – också mer än tvåhundra år efter att den först publicerats i sin helhet.
– – –
Heinrich von Kleist, Michael Kohlhaas. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Tidens förlag, 1950. 147 sidor.

torsdag 11 november 2021

Bokrecension: Man's Search for Meaning | Viktor E. Frankl

Man's Search for Meaning är skriven av den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl (1905–1997). 

Boken har utkommit i många versioner, den första på tyska 1946 med titeln ...trotzdem Ja zum Leben sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager.

Jag har läst en upplaga på engelska från 2006, där bokens första del är översatt av Ilse Lach. Denna upplaga har också ett förord av Harold S. Kushner och ett efterord av William J. Winslade.

* * *

Viktor E. Frankl satt internerad i olika nazistiska koncentrationsläger under flera år. Hans bok berättar om några av de erfarenheter han gjort och något av vad han genomlidit under denna tid. Grymheten trotsar givetvis all förståelse.

Men det explicita målet med boken är inte att heltäckande skildra livet i koncentrationsläger som sådant, utan snarare vad som kan hjälpa en människa att stå ut även under så vidriga omständigheter. Detta expanderar han sedan i form av den psykologiska terapi som han är upphovsman till: logoterapin. Om denna handlar bokens andra del.

Det är inte så att Frankl menar att den som följer hans rön nödvändigtvis överlever vidriga levnadsomständigheter. Men att den som överlever nog har hjälp av att tänka i enlighet med de idéer som han har identifierat, och att ett strävande efter en sådan hållning som han skriver om kan hjälpa i ytterst svåra situationer. Men också mer allmänt i livet.

* * *

Huvudpoäng i logoterapin är att mycket av människans svårigheter har sitt ursprung i en känsla av meningslöshet, i nihilism. Därför är det nödvändigt för den mentala hälsan att hitta mening i betydelsen ett personligt syfte. Frankl skriver:

"There is nothing in the world, I venture to say, that would so effectively help one to survive even the worst conditions as the knowledge that there is a meaning on one's life."

Det är då inte fråga om att fånga in "meningen med livet" i ett större avseende, utan om ett konkret syfte i mer närliggande omständigheter. Som till exempel att leva för sina nära relationer, för en uppgift, ett jobb, eller något liknande. 

Frankl själv höll under tiden i koncetrationslägren fast vid kärleken till sin hustru och tanken på den bok om logoterapi han börjat skriva, men fått konfiskerad, och som han börjat rekonstruera på små papperslappar.

Det finns enligt Frankl tre sätt att nå personlig mening på, nämligen genom ett arbete eller en gärning, genom att uppleva något eller möta någon, eller genom lidande. Kanske upplevs inte den innevarande stunden som meningsfull: ur ett längre perspektiv kan de dock bli det; logoterapin vill få oss att se bortom det nuvarande mot det förflutna och det som finns av värdefullheter där, och mot framtiden, och vad för mål som finns där.

* * *

Huvudfienden för Frankls logoterapi är existentialistisk nihilism: den personliga uppfattningen att existensen ytterst är meningslös, det Frankl betecknar som "The Existential Vacuum". Frankl antyder att nihilismen och känslan av meningslöshet kan ligga bakom sådana saker som drogmissbruk och excessiv sexuell aktivitet. Logoterapin menar han uttryckligen skall immunisera mot nihilism. 

För mig blir en sådan hållning problematisk: den intellektuellt reflekterande människan kan mycket väl komma fram till en åskådning som är genomnihilistisk. Är den personen då i fara för att hamna i mental ohälsa? Kanske. 

Men att fly från tankar för att de är ohälsosamma även om de är hållbara eller sanna är en tveksam strategi, tänker jag. Varje försanthållande av en mening av betydelse är trots allt en is som för eller senare riskerar att brista under trycket av intellektuell skepticism. Det gör inte livet tomt, men kanske genomskådningsbart. Vi kanske därigenom förstår något av dess ytterliga ömtålighet.

* * *

Om en känsla av meningsfullhet också i lidande förmår underlätta för människor att uthärda, så är väl det rimligen att applådera. Det innebär dock inte att lidande i sig, om än oundvikligt, är meningsfullt på något som helst sätt, men dock att själva genomlidandet kan ha en mening.

Men kanske ligger det tragiska i lidandet delvis i dess meningslöshet i sig självt. 

Frankl berättar i sin bok om hur en pojke som var fånge i ett koncentrationsläger förfrusit tårna och fick dem avtagna. Ett sådant lidande kan inte sägas vara meningsfullt, hur än erfarenheten som sådan fylls med mening av den lidande, om han eller hon nu än skulle överleva. Åtminstone blir det oerhört svårt för mig, som inte genomlevt koncentrationslägrets helvete, att förstå hur en sådan erfarenhet skulle kunna fyllas med mening.

Likväl kan jag inse vikten av hur man tolkar det man upplever. Frankl betonar vikten av att man har just rätt attityd, rätt inställning till det man genomlider. Här tangerar han stoicismen, som ju talar om hur det är ens tänkande som är avgörande kring hur man erfar det man möter, snarare än det man möter i sig självt.

* * *

Frankl har varit i helvetet och överlevt. Om detta handlar första delen av Man's Search for Meaning. Frankl har också grundat en terapeutisk skola, logoterapin. Om detta handlar andra delen av boken. 

Tillsammans illustrerar de hur människans idéer och attityder kan förmå människan att uthärda och rentav växa under de vidrigaste motgångar. Det är en viktig lärdom. Och det är nog denna sammanlagda berättelse och undervisning som gjort Man's Search for Meaning till en bok som kommit ut många åtskilliga exemplar.
– – –
Viktor E. Frankl, Man's Search for Meaning. Övers. Ilse Lasch. Förord Harold S: Kushner. Efterord William J. Winslade. Boston: Beacon Press, 2006. 165 sidor.

onsdag 3 november 2021

Bokrecension: Lessons in Stoicism | John Sellars

Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live är skriven av John Sellars, numera Reader (ung. docent) i filosofi vid Royal Holloway, University of London. 

Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Stoicismen är en riktning att ta ut för färden genom livet. Stoicismen utlovar inte en lätt färd, men en färd som till syvende og sidst leder till sinnesro och glädje. Stoicismen är också en mycket praktisk livsfilosofi: den blir levande genom att praktiseras, och den praktiseras genom att anhängarna tar till sig av dess praktiker och tankesätt, dess lösningsförslag på livets utmaningar, dess uppmaning till dygd i antik mening.

Hur ska man då göra för att låta en över tvåtusen år gammal livsfilosofi sammansmälta med den egna personen? 

– Jo, man behöver vägledare. Man kan läsa de texter som finns kvar av de gamla stoikerna, men man kan också läsa de nutida stoiker som talar för att livsfilosofin fortfarande är hållbar, givande, fruktbar; som hävdar att den inte är förlegad, utan med sin inbyggda elasticitet kan fungera fullgott som grund för tänkande och liv än i dag.

Här som annorstädes finns det förkunnare av olika slag. Men om jag skulle sätta en instruktiv introduktion i händerna på någon som intresserar sig för stoicismen som livshållning, så kunde John Sellars Lessons in Stoicism absolut vara ett förstahandsval.

Sellars skriver en klar prosa, refererar gärna till de äldre stoikerna och applicerar deras huvudsakliga poänger på praktisk livsföring och praktiskt tänkande. I centrum står sådant som att lära sig fatta rätta omdömen, att lära sig särskilja mellan vad vi kontrollerar och vad som ligger utanför vår kontroll, att identifiera negativa känslor och hantera dem på ett rationellt vis samt att lära sig att förhålla sig till egen och andras dödlighet. 

Boken visar också hur vi utifrån stoiskt perspektiv bör fungera som sociala varelser i en värld där samvaro och socialitet är en nödvändighet: att spela sin roll, att fungera som en del i en helhet, att bli kosmopolit med allt vidare cirklar av omsorg riktad från jaget ut mot hela mänskligheten.

* * *

Lessons in Stoicism är mycket koncist avfattad, utan att bli en katekes eller formulärartad. Sellars undviker att fördjupa sig i detaljer och finlir, men lyckas i gengäld på ett tydligt vis måla upp de stora konturerna av ett stoiskt perspektiv på livet. 

Och referenslistan i slutet av boken leder läsaren vidare till de stoiska författarnas egna verk. Några ytterligare verk av nutida författare förs i en särskild läslista upp som rekommendationer efter exempel på engelska översättningar av texter skrivna av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius.

Följaktligen erbjuder Lessons in Stoicism en tilltalande ingång till en livsfilosofi som det skulle ta en livstid att helt tillägna sig, om nu ens det skulle räcka till. För egen del har jag god nytta av de perspektivskiftningar den gamla tankeströmningen kan skapa, och jag tror på fullt allvar att stoicismen för många kan erbjuda en väg genom livet som kan resultera just i vad den utlovar: mer sinnesro och mer glädje.
– – –
John Sellars, Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live. London: Penguin Books, 2020. 80 sidor.

tisdag 2 november 2021

Bokrecension: Dessa dina bröder | Sven Edvin Salje

Dessa dina bröder är en roman av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1964. Jag har läst en upplaga från 1969, redigerad av Salje för Bonniers bokklubb Svalan.

* * *

Jag har återigen trätt in i Sven Edvin Saljes vemodiga nyssförflutna värld, där denna gången den unge Dane Wendt står i centrum. Med honom som huvudperson låter Salje läsaren träffa en mängd olika mer eller mindre originella människor, främst ur landsbygdsproletariatet i den sydsvenska by där Dane själv bor med sin mor och sina syskon. Fadern, den nästan blinde f.d. dragonen, är död i en hemsk olycka.

Tiden är perioden mellan de två världskrigen. Nu har en och annan bil börjat märkas på vägarna, och elektriciteten dras in här och var. Men än dröjer sig något av 1800-talets liv kvar där på landsbygden. De flesta arbetar som drängar eller pigor eller i stenbrotten, om de inte har en egen gård att sköta om. Man bor mest i torp och stugor. 

Men med Dane är det annorlunda än med andra. 

Som ung tonåring får han tungt ansvar för familjen sedan fadern dött. Hans kroppskonstitution passar inte för hårt kroppsarbete. I skolan går det bra, men inom honom finns en stark längtan ut. Han tillfredsställer den genom att börja ta sig omkring i trakten med en postorderkatalog, och tar upp beställningar. Han expanderar allteftersom åren går sin verksamhet och blir omsider gårdfarihandlare, till glädje för bygdens folk och till förtret för bygdens handlare. 

Det är den narrativa stommen i Dessa dina bröder

Det som ger romanen liv är emellertid i hög grad de många livfulla, mycket realistiska personporträtten. Romanen myllrar av människor. 

Först bland dem märker man nog skolläraren Ernst Bergman, kallad Paulus. Dane har honom som lärare och förblir sedan hans vän. Paulus är borgmästarson, högt utbildad, men har fastnat i skogsbyns skola, och lever med ärren av sin barndom, där han i hemmiljön aldrig ansågs fin nog för föräldrarna. Hans stora, klumpiga gestalt har arbetat emot honom, medan hans huvud har kunnat lyfta honom. 

Nu är han svartsynt, halvt alkoholiserad och åtminstone inledningsvis halvt föraktad av folket där i byn.

* * *

Dessa dina bröder är som sagt en vemodig berättelse. Människorna lever, sliter och dör. Någon djupare mening med deras liv är svårare att hitta, utöver den de själva hittar i sina familjer och nära relationer, och så utöver den glädje de stundom kan få av de småprylar de köper för sina inkomster av Dane. Och Dane själv lever i ett slags utanförskap: som de andra omkring honom blir han aldrig, han är allvarligare, lugnare, har andra prioriteringar. Och även om han slås med hårda slag också han, så tar han sig fram genom livet.

Det vore inte fel att kalla Dessa dina bröder för en arbetarroman för landsbygdens folk. Här är det inte industriarbetarna i staden som skildras, utan i första hand de människor som stannar kvar utanför städerna: åkrarnas, stenbrottens och de små byarnas folk. Här är det inte asfaltsblänk och skorstenar som utgör bakgrunden, utan grusvägar och årstidernas ständiga växlingar. 

Man får som läsare en insikt i de hårda liv de levde, de som kom före oss. Man kan idealisera landsbygden, men åkrarna ger inte sin näring för intet.

* * *

Sven Edvin Salje skriver en liksom uttäljd prosa, där inget kompliceras i onödan, men som likväl alltid är balanserad, naturlig och vacker. Texten är ett skönt hantverk utan krusiduller. Blicken för det mänskliga är mycket skarp och fångar upp detalj efter detalj som gör att allt känns verkligt, helt påtagligt. Man kan mycket väl tänka sig att Dane, Paulus och alla de andra människorna i Dessa dina bröder faktiskt funnits i verkligheten och varit just sådana som Salje beskriver dem. 

Dessa dina bröder är en utmärkt bok. Den är vemodig och känns på djupet. Den för oss bort från saftkalas i bullerbymiljö och ut till ensamma människor som försöker reda sig så gott det går i en värld där besvikelser är legio och varje steg framåt kostar möda.
– – –
Sven Edvin Salje, Dessa dina bröder. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1969. 325 sidor.

måndag 18 oktober 2021

Bokrecension: Sammanfattning av sönderfallet | E. M. Cioran

Sammanfattning av sönderfallet (fr, Précis de décomposition) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1949. 

Jag har läst verket i en svensk översättning av Nikanor Teratologen, som utkom 2013. Denna upplaga innehåller också ett efterord av Sven André.

* * *

Cioran för ett uppgivenhetens krig mot tillvaron, livet, meningsfullheten, illusionerna, människorna. Genom ett prunkande språk hugger han gång på gång in på det som folk håller kärast eller kanske rentav oundgängligt för ett drägligt liv. Han menar att det allt är tomt, och endast upprätthålls som skydd mot den intighet som ligger under allting, en intighet mot vilken allt stupar.

Man kunde tro att det är nedbrytande läsning att ta del av. Det är det inte. Det är istället befriande och renande. Ett konsekvent nedsablande av allt som väcker förhoppningar kan också det fungera tröstande, enligt modellen: allt är meningslöst, så vad spelar då något för roll?

Enligt Cioran underkastar sig människan i allmänhet någon form av idé, något som bär henne, vare sig det nu rör sig om en ideologi eller den form av ideologi som vi kallar religion. Dessa ting ger ett sken av att överbrygga tomheten, men de motiverar också handling, också våldsamma handlingar.

"Den som tror på sin sanning – de enda som lämnar något avtryck i människornas minne – lämnar efter sig en jord beströdd med kadaver."

Mot detta sätter Cioran sin antifilosofi, sin icke-handling, sitt bejakande av en nihilism utan alla dogmer. Han attackerar dem som tror på en sanning, men också dem som bär på livslögner, som likväl är livsnödvändiga för att kunna existera. Självmordet framstår som ett gediget alternativ i en sådan tillvaro, men Cioran skjuter det framför sig som bara ännu en handling.

"Överflödet av lösningar vad gäller existensens olika aspekter motsvaras av deras meningslöshet."

Hans är den ultimata skepticismen, som ifrågasätter de enskilda orden likväl som utbyggda tankekonstruktioner.

"Man byter idéer som man byter slipsar; för varje idé, varje kriterium, kommer utifrån, från tidens yttre former och tillfälligheter."

Det är lockande att bara anföra citat efter citat ur Ciorans prosapoetiska text. Ofta är han mycket träffsäker, men man kan inte läsa för många av de textstycken som boken består av utan att en viss mättnad infinner sig: mättnad på både budskapet, och på det ibland påtagligt överlastade språket, som ständigt med nya förolämpningar och degraderingar uttrycker äckel inför tillvaron och människorna.

* * *

Vad ska man då ta sig till med en tänkare som Cioran? — Man bör lyssna. 

De profeter han så intensivt hatade bär han själv drag av, såsom antiprofet. Det bör gynna den medvetna, mogna människan att reflektera över den avgrund som på alla håll stirrar mot en, där man står i den innevarande stunden. 

Det bör gynna den reflekterande, rationella människan, att se rakt igenom vackra ord och meningar – och se dess egenskaper av kulisser som skyler tomheten. 

Ja, det bör gynna den förtvivlade, förlorade människan, att erfara att situationen kanske på det stora hela är förtvivlad – om målet är att skapa något som är verkligt hållbart mot meningslösheten. Det kan nog finnas en vila också i den existentiella tomheten, runt filosofins och ideologiernas kadaver. Också där går det uppenbarligen att leva, kanske tack vare, tycks Cioran mena, att det finns vägar från livet.

"Människan börjar varje dag om på nytt, trots allt hon vet, i motsättning till allt hon vet."

* * *

Cioran skriver en trollbindande prosa som skrider över i poesi. Det ordens bedrägeri som han tycks varna för kan han själv använda sig av till mästerskap, i det att han låter orden tjänstgöra som förruttnelsens angreppsformationer mot allt uppbyggt, konstruerat och antaget.

Detta slag, när vi låter det utkämpas inom oss, gör oss mer erfarna, något nyktrare. Och efteråt, ja, då kan vi kanske rentav skratta åt existensens själva absurditet.
– – –
E. M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord Sven André.  Formgivning, sättning Johan Hammarström. Umeå: Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2013. 359 sidor.

söndag 10 oktober 2021

Bokrecension: A Guide to the Good Life | William B. Irvine

A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy är skriven av William B. Irvine (f. 1952), professor i filosofi vid Wright State University. Boken utkom 2009.

* * *

William B. Irvine presenterar i A Guide to the Good Life en mild, modern stoicism, fokuserad på dess etiska sida, det vill säga, på den sida som rekommenderar hur man handlar för att nå det goda livet, sinnesro och stoisk glädje. 

Irvines stoicism är en uppdatering av den gamla stoicismen. Det är fråga en praktisk livsfilosofi som avser förse utövaren med en högre grad av sinnesro genom vissa psykologiska metoder som ska minska eller utesluta negativa känsloströmningar hos utövaren. Han följer den romerska stoicismens tradition, som lade mer emfas på sinnesro, snarare än den grekiska stoicismen, som lade mer emfas på dygden, även om de två komponenterna påverkar varandra.

Irvine är själv stoiker och ser sig som en lärare som i boken presenterar stoicismen för nyfikna. Han använder sig mycket av sitt eget liv för att illustrera poänger, men hänvisar också mycket ofta till de stora, kända stoikerna: Seneca, Musonius Rufus, Epiktetos och Marcus Aurelius. Där han anser det rimligt uppdaterar han de stoiska hållningarna: han kan till exempel inte acceptera att Zeus skapade människorna eller att det finns ett särskilt inbyggt syfte med människans tillblivelse: Irvines stoicism vilar på evolutionsbiologi och psykologi. 

Vad jag kan sakna hos Irvine är mer ingående beskrivningar av stoicismen som idétradition. Boken fokuserar mycket starkt på stoiska metoder för att leva ett gott liv, men förbiser stoisk teori och ideologi.

Men givande läsning är det ändå fråga om. Man blir övertygad om att idéströmningen och dess praktiska tillämpningar fungerar som livsfilosofi för Irvine själv. Den hjälper honom och skänker honom mening. Och han skriver om den vältaligt, rakt och utan onödiga eufemismer, exempelvis när han behandlar självmordet som acceptabel och ibland föredragen stoisk sed.

Möjligen kan hans ofta personliga exempel på tillämpningar av stoiska metoder ibland förefalla en smula banala. Stoicismens kraft kan nog illustreras på andra föremål än författarens förmåga att uthärda tennismatcher eller tävlingar i rodd, även om exemplen är pedagogiska. Likväl fjärmar det de stoiska metodernas förmåga att rå på svårare tillstånd av ångest, livsleda och känslor av meningslöshet, som jun inte nödvändigtvis behöver vara patologiska, bara djupt mänskliga.

* * *

Några av de metoder eller tanketekniker som Irvine presenterar som stoiska kan anföras. 

Främst bland dem är negativ visualisering, som ha ofta återkommer till. 

Metoden går ut på att man föreställer sig att man mister någonting som man har, i avsikt att mer värdesätta det. Detta skall fungera både som en broms på begäret att ha nytt och annat än det man har, och som en psykologisk förberedelse på att man kanske en dag faktiskt kommer att mista det man har omkring sig – och dem man har omkring sig.

Irvine skriver:

"In engaging in negative visualization, we think of the ways our situation could be worse, and our goal in doing so is to make us value whatever we have."

En annan metod är den dualistiska dikotomin. Den stammar från Epiktetos, som menade att allt står antingen under vår kontroll eller utom vår kontroll. Den vise urskiljer vad som är vad och avstår från bekymmer rörande det han ändå inte kan kontrollera. Tanken är att det är dåraktigt att oroa sig över sånt som man ändå inte har något inflytande över.

Irvine modifierar denna dikotomi genom att införa ett tredje alternativ: sådant som vi har viss men inte total kontroll över. I dessa lägen är det rimligt, menar han, att internalisera sina mål: att ha som sitt mål att göra sitt bästa. Fastän slutresultatet i en given situation kan bli annat än det önskade, kan man då ändå nå målet att ha gjort så gott man kunnat under omständigheterna.

Irvine tillskriver stoikerna och Epiktetos denna hållning med det tredje kontrollalternativet där man bör internalisera sina mål (han sätter det under rubriken "Epictetus's Advice" i en tabell). Det är väl högst osäkert om en sådan epiktetisk tillskrivning har stöd i källorna, hur rimlig modifieringen än kan förefalla.

Vad gäller fatalismen gör Irvine också en intressant modifiering. Han menar att vi skall vara fatalistiska beträffande det förflutna och det innevarande ögonblicket: ingetdera av dem kan vi påverka och därför bör de inte bekymra oss. Däremot kan framtiden påverkas. 

Jag vill sätta ett reservation i marginalen också där kring huruvida de gamla stoikerna hade uteslutit framtiden från fatalismens nät.

Men så är detta också stoicism enligt Irvine. Det är hans tillämpning av en mer än tvåtusen år gammal filosofi till en helt annan tid än den under vilken den uppstod i. Likväl är många av de praktiska råd han ger både baserade i traditionen och tillämpliga i dag.

Som att vara noga med vilka vi blir vänner med. Inse hur oviktiga de saker vi irriterar oss över är genom att sätta dem i ett större perspektiv. Hellre svara på en förolämpning med tystnad eller självironisk humor än med en ny förolämpning. Vara nöjd med de levnadsomständigheter man befinner sig i. Inte se sig själv som ett offer. Och så vidare.

* * *

Det finns en uppenbar risk med böcker av detta slag, nämligen att de blir bara ännu ett tillskott till en flödande flod av mer eller mindre kvasipsykologiska självhjälpsböcker. Irvines bok har lite smak av detta. 

Vad läsaren får med sig är främst en verktygslåda med ett antal psykologiska knep — som möjligen fungerar. Vad jag saknar är fler djupdykningar i stoisk teori, själva den stoiska föreställningsvärlden, samt förklaringar och tillämpningar av de andra grenarna av stoisk lära: förutom etiken även fysiken och logiken. Jag saknar en mer omfattande intellektuell analys och genomgång av den stoiska idétraditionen.

Som det är nu blir Irvines framställning av stoicismen väl lättmjölksartad. Även lättmjölk är nog så närande, men en måltid får för min del gärna bestå av något mer.
– – –
William B. Irvine, A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy. New York: Oxford University Press, 2009. 314 sidor.

onsdag 29 september 2021

Bokrecension: How to be a Stoic | Massimo Pigliucci

How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living är skriven av Massimo Pigliucci (f. 1964), professor i filosofi vid City College of New York.

* * *

Har du någon gång haft förmånen att sitta på ett seminarium, där samtalet leds av en lärare som verkligen brinner för sitt ämne på ett personligt sätt, och där han eller hon efter en stund glömmer av klassrumssituationen och bara börjar berätta om sitt ämnesfält, engagerat och med passion? 

— Nå, lite så är upplevelsen att läsa Massimo Pigliuccis How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living.

Det är uppenbart att stoicismen är en livsfilosofi som betyder mycket för honom, att hans varelse kommit att sluta sig till den, och att han är en utövare av dess metoder. Inte minst eftersom han gärna använder situationer ur sitt vardagsliv för att illustrera poänger boken igenom, och det på ett så naturligt sätt, att det sömlöst förs samman med rön från naturvetenskapen eller filologin eller vad det nu kan vara.

Massimo Pigliucci är en vetenskapsman, väl så mycket vetenskapsman som man kan vara. 

Han har  doktorsexamina både i evolutionsbiologi och filosofi. För tillfället är han professor vid City College of New York. Därför förvånar det föga, att hans version av stoicismen följer vetenskapliga rön, och där äldre stoiska uppfattningar kommer i konflikt med vad vetenskapen senare kommit fram till, där är det stoicismen som får anpassa sig – och det gör den, åtminstone såvitt jag förstår Pigliucci, utan några större problem: den elasticiteten har den över tvåtusen år gamla tankeströmningen. Stoicismen är helt enkelt uppdateringsbar utan att därmed riskera att förlora sin identitet.

"In a world of fundamentalism and hardheaded doctrines, it is refreshing to embrace a wordview that is inherently open to revision."

Hela boken blir till en bildad betraktelse kring hur stoicismen fungerar – fungerar än i dag. Pigliucci fokuserar då inte minst på dess pragmatiska inställning till målet – att nå ett gott, lyckligt liv (eudaimonia), utan att för den sakens skull låta stoicismen plockas isär i sina beståndsdelar, så att bara en verktygslåda med psykologiska knep återstår. Helheten behålls. 

Pigliucci skriver:

"Although other components of the Stoic system are important, by far the distinguishing feature of Stoicism is its practicality: it began in the guise of, and has always been understood as, a quest for a happy and meaningful life."

* * *

Författaren påpekar hur nutida stoiker ofta graviterar mot någon av de tre stora antika stoiker, vars skrifter i betydande utsträckning finns kvar: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius. 

För hans egen del är det Epiktetos som intar den ledande positionen, och en stor del av boken fungerar som ett slags diskussioner med honom, där filosofens svar kommer ur hans skrifter, medan frågorna och invändningarna kommer från Pigliucci.

Ur boken destillerar jag några stoiska hållningar, som också fungerar i nutiden.

  • Dygden är det enda goda. Allt annat är föredragna eller icke föredragna externaliteter.
  • Skilj mellan det vi kan kontrollera och det vi inte kan kontrollera.
  • Se rationellt på vad som händer.
  • Lev efter naturen.
  • Människor gör onda saker av okunskap.

Några förklaringar kan vara på sin plats. 

Ordet "dygd" är ju svårt belastat numera, och man tänker sig något torrt och tråkigt. Pigliucci vill återföra det till sin antika betydelse, som något som har inte direkt med moralism att göra, men mer med ”utmärkthet”, en strävan efter att i sitt handlande vara utmärkt, särskilt kanske utifrån de dygder stoikerna erkände: vishet, självbehärskning, mod, rättvisa. 

Endast detta strävande, efter dygden, är obetingat gott, allting annat är antingen ovidkommande eller gott och ont i relativ betydelse, eller något man kan föredra eller inte föredra, men i grunden av långt mindre värde än dygden. 

I en konflikt mellan att riskera din dygd, själva dina önskade och inom stoicismen eftersträvade karaktärsdrag, och att agera mot bättre vetande, så bör du alltid välja dygdens sida och inte så att säga sälja din själ.

När det gäller den epiktetiska dikotomin rörande kontroll handlar det om att inse vad som ligger i vår makt att påverka (till exempel våra reaktioner) och vad som inte ligger i vår makt att påverka (till exempel att vi drabbas av vissa sjukdomar). Den vise fokuserar sin energi på det vi faktiskt kan göra något åt, och vill låta det som ligger utom vår kontroll lämna oss oberörda, eller åtminstone inte förstörda. Stoikern försöker undvika att oroa sig över det man ändå inte kan göra något åt, till exempel det förflutna, eller att andra människor beter sig illa mot en.

Pigliucci betonar också mycket starkt vikten av att se på vad som händer oss rationellt, och därmed inte låta våra intryck eller reaktioner löpa iväg med oss. Det kan vara värt att ta ett steg tillbaka, försöka att analysera det som hänt rent faktamässigt, och undvika att lägga in en bedömning. 

Så: Din bil startade inte i morse: ta ett steg tillbaka, minns att bilar krånglar, och att därmed också din bil kan krångla. Det beror inte på att bilen är dum. Rationellt sett kan du antingen försöka laga bilen, ta den till en verkstad eller kanske bara låta den stå till du har mer tid att engagera dig i den. Att du blir förkrossad över att du riskerar att komma försent till arbetet eller att dina planer blev störda hjälper dig inte. Ja, kanske kan den rationella synen på saker och ting ur ett stoiskt perspektiv applicerat på en vardagshändelse förstås så.

Att leva efter naturen är ett begrepp som jag anser Pigliucci har lite svårare att koncist hålla ihop. Men i hans förståelse av den klassiska stoiska formuleringen handlar det om att hysa en förståelse för naturen som rationellt system och människan som till sin natur ett rationellt djur, och att alltså vara öppen för vetenskaplighet och ett rationellt förhållningssätt till omvärlden, till skillnad från att låta ett djurlikt instinktsstyrt reaktionsmönster styra dig.

Vad gäller att människor gör onda saker av okunskap kan det nog vara en särdeles kontroversiell hållning. Men också detta bör förstås på rätt sätt, nämligen att alla människor strävar efter att göra vad som är gott utifrån deras föreställningar. Detta är inte nödvändigtvis vad som är gott för andra eller gott utifrån ett samhälleligt perspektiv eller ens för en själv. 

Också här är det således av vikt, kunde en stoiker säga, att ta ett steg tillbaka och utvärdera om det man gör är gott enbart för att vi intalar oss det, eller för att det faktiskt är gott på ett mer generellt plan.

Tjuven stjäl för att det för honom är gott att få den egendom han tillskansar sig. Men om tjuven förmås ändra sina föreställningar om vad som är gott, kanske stölden inte längre framstår som en lämplig handling. Kanske kan man uttolka det så. Som Pigliucci är inne på: det kan vara vettigt att se på den som gör onda saker som att han har fel, snarare än som att han är ond. 

Naturligtvis kan en sådan här fråga kompliceras oerhört, men grundtanken, som jag förstår den av boken, är ändå att människor handlar utifrån vad de uppfattar är gott, men den uppfattningen är inte nödvändigtvis rimlig eller rationell ur ett större perspektiv.

* * *

Jag tror att Pigliucci ringar in något viktigt, när han skriver:

"If there is anything that Stoicism trains people to do it is to monitor their own reactions and reflect critically on how they percieve and interpret the world."

Gott så, vill jag säga, gott så. 

How to be a Stoic är inte en handbok med definitioner över vad stoicismen är, inte heller en vägkarta till målet stoicism. Istället är boken ett samtal kring vad stoicismen innebär och kan innebära för en människa under 2000-talet. Den är praktiskt inriktad, och har därtill försetts med tolv stoiska övningar. 

För mig, som just nu utforskar stoicismen, blir det djupt fascinerande hur en mycket gammal livsfilosofi faktiskt visar sig kunna bära människor än i dag, och det oavsett deras förutsättningar. Pigliucci skriver intagande:

"The Stoics made a eudamonic life a reachable goal for everyone, regardless of social status, financial resources, physical health, or degree of attractivness."

Jag uppfattar stoicismen i denna tappning inte som någonting att i första hand nå fram till, utan som en väg att vandra, för att under vandringen ha en tillvaro präglad av lycka och sinnesro, där du är beredd på att vägen inte alltid kommer att vara lätt, men där du också får veta var du kan få kraft att orka också de besvärliga sträckorna. 

Pigliucci är noga med att påpeka att stoicismen inte är en ”silver bullet”, inte en ”magic wand”, det är inte en universalmedicin som läker alla sår och fixar alla problem. Men det är en funktionell hållning, som i bästa fall nog kan ge dig mer av ett liv präglat av – sinnesro.
– – –
Massimo Pigliucci, How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living. London: Rider, 2017. 277 sidor.

onsdag 22 september 2021

Bokrecension: Stoicism | Brad Inwood

Stoicism. A Very Short Introduction är skriven av Brad Inwood (f. 1953), professor i filosofi och klassisk litteratur. 

Boken utkom 2018 som nummer 570 i serien "A Very Short Introduction".

* * *

Stoicismen som aktiv och levande livsåskådning eller filosofi ebbade ut under senare delen av antiken. Den återupptäcktes under renässansen, och har på de allra senaste åren återigen väckts till liv som ett inspirerande sätt att se på världen och sig själv, inte minst i USA, där den moderna stoicismen genererar böcker, bloggar och podcasts. 

Men stoicismen är inte ett enhetligt fenomen, och vad man menar när man talar om den kan variera. 

Det blir ytterligt tydligt när man läser Brad Inwoods översikt Stoicism i den utmärkta bokserien "A Very Short Introduction". Trots att boken förvisso är översiktlig – det är ju själva idén med dessa introduktioner – är den inte grund. 

Inwood pekar till exempel på de skillnader som finns mellan antik stoicism och modern stoicism, liksom mellan stor och minimalistisk stoicism. 

Den nutida stoicismen tenderar att fokusera mycket starkt på ett av de tre element som den ursprungliga stoicismen vilade på: fysiken, logiken och etiken, där den senare är det man numera oftast tagit fasta på. Det är inte konstigt, eftersom fokuset på denna del kan upplevas vara särskilt tydlig i de stora antika, stoiska verk som överlevt till nutiden: texter av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. 

Inwood betonar dock, att stoicismen i antik tid för de flesta företrädare var något av en alltomfattande världsförklaring. Även om det redan då var en spretig idéflora som seglade under samma flagga. 

Det fanns de som mer fokuserade på den stora stoicismen, det vill säga stoicismen som världsförklaring, men också de som fokuserade mer på minimalistisk stoicism, det vill säga stoicismen främst som en guide för det personliga handlandet, vägen till ett gott liv: etiken, här alltså inte fattad snävt och uteslutande som moralfrågor, utan hela livshållningen och psykologin bakom stoicismen, om man så vill.

Men Inwood demonstrerar hur överflyglande varandra de olika delarna av stoicismen ofta var, så att det ena harmonierade med det andra och det tredje. Fysiken pekar bland annat på hur människan kan leva enligt naturen, logiken bland annat hur hon kan tänka rationellt, etiken bland annat hur detta kan omsättas i det personliga agerandet, i dygd, i tänkande.

Jag ska inte låtsas att jag hänger med i de skarpsinniga filosofisk-logiska slutledningarna som Inwood presenterar, eller vad egentligen den stoiska fysikens världsbild innebar, men det blir likväl uppenbart att den gamla tidens stoicism stod i framkant med den tidens vetande. 

Därmed menar Inwood att detsamma borde vara rimligt också för en nutida stoicism: att den kan överge det föråldrade i lärorna, och återigen ställa sig i de vetenskapliga rönens framkant, och genom dem inse vad det innebär att leva i enlighet med naturen, i enlighet med vår tillvaros villkor.

Inwood skriver också en hel del om hur stoicismen hänger samman med inte minst platonismen, vars idévärld de avvisade. 

Men liksom hos Platon och platonikerna hålls Sokrates fram som ett ideal. — Ja, för många stoiker är väl han en av de få sant visa människorna, en som har uppnått målet med att vara människa. Och hela uppdelningen av sin filosofi i logik, fysik och etik tog de, berättar Inwood, från platonisten Xenofon. Med Platon instämmer stoikerna dessutom i att det finns fyra huvddygder: rättvisa, mod, vishet och självkontroll.

* * *

Vi lär oss av Stoicism att stoicismen inte nödvändigtvis behöver degraderas till en samling psykologiska quick-fixes, utan uppenbarligen har fungerat och rimligen ännu kan fungera som en givande livshållning. 

Visst hittar man inom stoicismen läror, men inte finns det något råd eller något prästerskap som bestämmer vad man måste tro på för att ta till sig av denna livshållning, bli en del av den så att säga stoiska gemenskapen. Man behöver inte acceptera att den fysiska världen ytterst består av eld, jord, vatten och luft eller ens att det finns en välvillig styrande kraft i universum för att stoicismen skall fungera som övergripande filosofi.

För egen del är jag nu ute på en upptäcktsfärd. 

Förr såg jag stoicismen som olidligt torr och träartad. Men kanske har jag mognat: nu ser jag på punkt efter punkt, allteftersom jag tror mig åtminstone ana något av vad stoicismen kan göra med en människa på det personliga planet, att tankeströmningen är allt annat än torr och träig. Tvärtom finns det något kraftfullt dynamiskt i de processer den kan dra igång och vidmakthålla i det egna sinnet, och jag tror att den faktiskt kan leda till ett bättre liv, även om man fåfängt försöker bli en sant vis, en sant dygdig person i stoisk mening.

* * *

Stoicism. A Very Short Introduction är koncist skriven och kombinerar en personlig ton med akademisk tydlighet och oräddhet för att bli en aning komplex. För den som vill gräva lite under ytan på stoicismen, bortom slagord och vulgärtolkningar, kan Stoicism bli upplysande läsning, särskilt beträffande dess ursprungliga idéer.
– – –
Brad Inwood: Stoicism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2018. 118 sidor.

lördag 18 september 2021

Bokrecension: Okända fakta och udda historier om första världskriget | Niclas Hermansson

Tysk krigsfånge ledsagas av brittisk soldat.
Foto: National Library of Scotland / Flickr. (Beskuren).

Okända fakta och udda historier om första världskriget är skriven av läraren Niclas Hermansson (f.1974). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2021.

* * *

Hur mycket vi än läser om krig, vågar jag tro att vi som förskonats från att faktiskt uppleva dem omöjligt kan inse vad det innebär att utsättas för dem. Inte minst torde det gälla ett så generationsdefinierande och industriellt krig som första världskriget — som praktiskt taget slukade människoliv i flera år.

Men kanhända är det möjligt att ana något brottstycke av krigets brutalitet genom en bok som Niclas Hermanssons Okända fakta och udda historier om första världskriget, hur svåra siffrorna än är att greppa, som möjligheten att uppskattningsvis i genomsnitt ett tusen granater träffade varje kvadratmeter av slagfältet vid Verdun.

Hermansson skriver om första världskriget utifrån ett anekdotiskt perspektiv, och då anekdoter som inte är mer allmänt kända. Händelserna eller fenomenen som Hermansson berättar om har kategoriserats utifrån följande rubriker: "Människorna", "Uppfinningarna", "Drabbningarna", "Trupperna", "Händelserna", "Offren" och "Förstörelsen". 

Vi lär oss om till exempel J.R.R. Tolkiens erfarenhet av skyttegravarna, om vitmossans medicinska betydelse som inslag i bandage, om kampen mellan ett fåtal skepp av olika nationer på afrikanska Tanganyikasjön, om U.S.S. Cyclops spårlösa försvinnande på Atlanten, om posttraumatiskt stressyndrom (granatchock) – och om mycket mer.

* * *

Den svenska som Niclas Hermansson skriver är tillgänglig och väldisponerad. Möjligen är den anlupen med en viss stilistisk upprepningstendens. En ytterligare korrekturläsning kunde säkert strama åt texten ytterligare. Pedagogiska jämförelser i texten som sätter väldiga siffror i proportion röjer författarens profession som lärare. Men kanhända kan en del av de reflexioner som Hermansson formulerar rörande de historiska händelserna uppfattas som en aning snusförnuftiga. 

Det är förtjänstfullt att Hermansson är noga med att ange när olika källor har olika uppgifter. Det hade varit ytterligare behjälpligt för läsaren om till exempel varje kapitel försetts med källförteckning eller hänvisningar till de viktigaste källorna, även om jag begriper att det populärvetenskapliga anslaget då enligt någon möjligen ansetts tyngas ned. Det ska dock sägas att det finns en litteraturlista mot slutet av boken som kan tjänstgöra som ingång till vidare läsning.

Okända fakta och udda historier om första världskriget är en både intressant och viktig bok, som aktualiserar det komplexa första världskriget för en svensk publik, en publik som annars mest möter historieskrivning om andra världskriget. — Ja, det senare kriget riskerar väl ibland rentav att skymma det förra något för vår blick, trots att båda är av så avgörande betydelse för förra seklets likväl som det nuvarandes vidare historia.
– – –
Niclas Hermansson, Okända fakta och udda historier om första världskriget. Lund: Historiska Media, 2021, 231 sidor.

söndag 5 september 2021

Bokrecension: Då | K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop

Gränsvakt. Ur Försvarsstabens personalavdelnings Varför står jag här (1942)

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är skriven av Carl-Adam Nycop (1909–2006). Fotografierna har tagits av K. W. Gullers (1916–1998). Boken utkom första gången 1974. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

År 1974, när första upplagan av Då. Våra beredskapsår 1939–1945 kom ut, hade det bara gått tjugonio år sedan krigsslutet. Kriget var för den tidens läsare inte avlägsnare än vad året 1992 är för oss i dag. Därmed torde boken ha fungerat som en påminnelse för dem som upplevt beredskapstiden om hur det verkligen var, liksom en introduktion till ämnet för dem som var för unga för att själva ha upplevt det.

Nu är det sjuttiosex år sedan andra världskriget tog slut, och det är långt ifrån lika vanligt som 1974 att vi har levande minnen kvar av beredskapsåren. — Inte minst därför, att de som har egna minnen har blivit färre, fyller boken en viktig funktion för oss, sentida läsare: genom verkets exposé över åren och företeelserna kommer vi lite närmare en tid som våra föräldrar eller kanske far- och morföräldrar upplevde och genomlevde.

Det handlar om ransonseringskort, om sportprofiler, om transiteringståg, om mörkläggning, om produktion, arbete, industri, jordbruk. Det handlar om mobilisering och hemvärn. Om starka opinionsröster och om censur. Om cykelsemestrar och nöjesliv. Om att var beredd och om att vara försiktig.

Formatet är en så kallad ”bokfilm”, en idé som byggde på stort uppslagna bilder med förklarande texter, här kompletterade även med fördjupningskapitel. Men bilderna är helt centrala: ofta ganska vardagliga sådana, som ska ge en känsla för det vardagliga livet, även om fotografierna är tagna vid exceptionella tillfällen: en soldat vakande i ett snövärn, livet på logementet, en man med en plog dragen av två hästar, kung Gustaf V på jakttur i skogen.

* * *

Då. Våra beredskapsår 1939–1945 ger ett starkt intryck av den svenska neutralitetens ömtålighet: hur man försökte att balansera, men alltid hade övervikt åt det ena eller andra hållet; åt tyskarna i början av kriget, åt de allierade mot senare delen av kriget. 

Ja, neutraliteten och den vanskliga balansgången höll Sverige utanför kriget, med eftergifter här och var, men det kan inte alltid ha varit lätt att se de kämpande finnarna eller norrmännen eller de ockuperade danskarna i ögonen utifrån denna position, hur redo vi än stod med skarpladdade vapen utmed gränserna, redo att försvara neutraliteten både mot övergrepp från diktaturerna och demokratierna. 

Genom decenniernas avstånd kan vi ge vår fulla beundran åt folk som Torgny Segerstedt, som talade ur skägget i sina spalter. Den beundran är han mer än värd. Men låt oss för all del inte vara anakronistiska och glömma vad som motiverade de som motarbetade folk av Segerstedts kaliber: man ville till varje pris undvika möjligheten av ett stridande, blödande och omsider ockuperat svenskt rike.

* * *

Författare till texterna i  Då. Våra beredskapsår 1939–1945 är journalisten Carl-Adam Nycop, fotografierna är tagna av K. W. Gullers. 

Tillsammans ger texterna och fotografierna utmärkta bilder av atmosfären i Sverige under de dramatiska åren 1939–1945, då kriget fanns alldeles i närheten, men då också liv fortsatte levas som vanligt, så långt det var möjligt, i beredskap, brist och bemödanden, i ansträngningar som trots allt måste varit mycket mindre än de som drabbade länder alldeles i närheten.
– – –
K. W. Gullers, Carl-Adam Nycop, Då. Våra beredskapsår 1939–1945. Höganäs: Bra Böcker, 1975. Utan sidnumrering.

fredag 20 augusti 2021

Bokrecension: Också ett liv | Sven Aurén

Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942 är skriven av Sven Aurén (1906–1985). Boken utkom 1973.

* * *

Aftonbladets yngste reporter Sven Aurén satt sommaren 1933 i gamla rikskansliet i Berlin. Han satt utanför en stor mahognydörr. Bredvid honom sitter hans ciceron, riksrådet Boggs, och äter en medhavd smörgås. Plötsligt står den unge Aurén framför Tysklands nye rikskansler Adolf Hitler, en man i blå kavajkostym, avspänd och lugn. 

Det var med honom den svenske journalisten hade beviljats en intervju. Aurén ansåg Hitler annorlunda än karikatyrerna.

"Han föreföll mig som en ganska typisk tysk av den effektiva, säkra och hårda sorten."

Hitler gestikulerade och pratade om den tyska socialdemokratins korruption och undergång och nationalsocialismens uppgång. Avslutningsvis hälsade Hitler med nazisthälsning och det hela var över.

Att Aurén den dagen träffat en notorisk man stod nog klart för honom, men ingen kunde rimligen ana omfattningen av den notorietet som skulle komma att vidhäfta den tyske ledaren allteftersom tiden gick och allteftersom den tyska nazismens blodtörstighet blev känd.

Detta blev Auréns enda intervju med Adolf Hitler. Han skulle se honom vid fler tillfällen. Bland annat på ett riksdagssammanträde.

"... i talarstolen en helt annan man än den, som tagit emot mig på rikskansliet: likblek, uppjagad, med stel blick." 

Om Hitlers tal i allmänhet skriver Aurén också:

"Ordvalet och tonfallen, hånen och hatet, kloakdoften – anrättningen kunde inte varit mera vulgär. Inga medel var för grova."

Han frågar sig hur alltsammans kunde accepteras i så breda lager, och konstaterar: "De motstridiga förklaringarna och analyserna kan fylla ett bibliotek."

* * *

Sven Aurén fokuserar i denna volym på hågkomster från tidsperioden 1932–1942. Han besparar oss i stort minnen av mer privat slag, och följer istället två andra linjer: dels får vi en allmän redogörelse för världshistorien under den aktuella perioden och dels får vi specifika minnesbilder från hans många möten med både människor och platser. 

Intressantast är givetvis de specifika minnesbilderna, som utgör unika vittnesbörd, även om de nedtecknats långt i efterhand. Till dem hör det första mötet med Hitler som refererats ovan. Det kan synas vara av kuriosaslag, men påminner om att Hitler långt ifrån alltid uppfattades som en skrikande teaterfigur, vars svarta ögon hypnotiserade var och en som han råkade se på.

Ett annat möte med en högt uppsatt nazist hade Aurén 1940. 

En av Tyskland arrangerad resa från Berlin till Paris och åter igen för arton svenska journalister avslutades med att det utvalda sällskapet fick träffa Joseph Goebbels. Han tog emot i sitt arbetsrum och han gjorde vad det verkar ett avgjort obehagligt intryck på Aurén: 

".. de stickande ögonen förde tankarna mot en ödla". 

Goebbels pratar om de tyska framgångarna och frågar en av de närvarande svenskarna vad han tror om utgången av kriget. När denne svarar "Ungefär fifty–fifty" utlåter propagandaministern sitt omdöme om mannen, som visst gick ut på att den svarande var en idiot som svenska journalistkåren gott kunde vara utan. 

Det möjliga syftet med resan, att visa den tyska överlägsenheten, hade möjligen inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

* * *

Många fler berättelser ryms i Också ett liv. Aurén är närvarande i norska Nybergsund, när norske kungen och kronprinsen får fly för tyska jaktplan. Han är också med på en konvoj med brittiska fartyg som far från London till Skottland. Och till Skottland far han flera gånger per mörklagda flygplan från Bromma. 

Alla dessa häpnadsväckande och nervpåfrestande händelser verkar emellertid Sven Aurén, åtminstone så här i efterhand, ta med gott mod. Det ligger föga av svårmod över hans berättelser, snarare en vilja att dela med sig av vad han varit med om. 

Han inser helt och fullt att han som journalist haft en ofta privilegierad ställning: när till exempel svenska myndigheter inte lät kung Haakon VII övernatta på den svenska sidan av gränsen under sin flykt från tyskarna utan att löpa risk att bli internerad, kunde Aurén korsa gränsen och sova gott.

Också ett liv är mycket givande läsning. Jag har en känsla av att boken skulle ha kunnat bli dubbelt så omfattande, och jag hade gärna läst den i långt utvidgat skick, om bara det som tillkommit varit mer av det unika slag som Aurén presenterar när han berättar om sina intryck av dignitärer likväl som av städer satta under hot eller ockupation. 

Auréns upplevelser levandegör på ett konkret vis den tid som han behandlar: 1932–1942, tiden fram till och början av andra världskriget, allt sett med en försigkommen och begåvad journalists ögon.
– – –
Sven Aurén, Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 210 sidor.

måndag 16 augusti 2021

Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson
Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.