Bokrecension: Fyrskeppet och andra noveller | Siegfried Lenz

Fyrskeppet och andra noveller är en samling noveller skrivna av Siefrid Lenz (1926–2014), tysk författare. 

Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt. 

* * *

Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.

Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.

Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs. 

De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.

Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet. 

De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna. 

Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.

Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka. 

Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:

”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”

Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.

Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.

* * *

De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.

Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.

Bokrecension: Händelser | Per Hallström

Per Hallström

Händelser. Noveller är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1927. 

* * *

Per Hallström får nog kallas en bortglömd författare. När han nämns, är det ofta som ”den siste nittiotalisten”, och man sätter honom därmed i samma författargeneration som Fröding och von Heidenstam. 

Läser man Sven Delblanc i det klassiska översiktsverket Den svenska litteraturen får man veta att novellen var Hallströms medium framför andra, men Delblanc skriver också att Hallström ”var och förblev en smula otursförföljd”, i det att han hade att kämpa i den litterära konkurrensen mot sådana som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Någon ”[n]ationaldiktare kunde han aldrig bli, han var intelligensaristokrat och omutligt solitär i sitt rollspel", skriver han vidare.

Vare det nu med detta som det vill, i novellsamlingen Händelser är Hallström i högform. I stort sett alla berättelserna är bra, flera mycket bra. Flera av dem utspelar sig mot slutet av 1800-talet, men en del i mellankrigstid.

Även om novellerna innehåller händelser är det emellertid knappast händelserna i sig som intresserar författaren; det är personernas psykologiska reaktioner på händelserna. Händelserna är i skildringarna bakgrunden till de reaktioner de inblandade människorna får.

Grundstämningen är vemodig. Även om solen händelsevis skiner i Hallströms noveller någon gång, är det mulet ändå. Folk dör, kämpar med sig själva, är oförstådda. Glatt är det sällan, om någonsin. Språket är balanserat och använder sig inte av stämningsskapande effekter eller överord. 

* * *

Låt mig nämna tre av de berättelser ur samlingen som gör störst intryck på mig.

Till de särskilt dystra historierna hör ”Pyramus och Thisbe”, en kort historia om två barn, en liten flicka och en liten pojke. Deras familjer har hyrt sommarhus bredvid varandra, och de råkas en dag och leker tillsammans. Det visar sig att det ena barnet smittat det andra med difteri. 

De råkas aldrig mer, insjuknar båda två och dör; man bränner på doktorns inrådan deras leksaker, och det faller sig så att man gör det i samma hög. Däri står dockan upp som flickan haft med sig den där enda dagen de lekte tillsammans.

Det psykologiska porträttet i "Flussvasen" av Magna Chorée på ett ålderdomshem är också intressant. En betydande del av hennes liv cirklar kring en livslögn, om en sedan länge passerad förälskelse i en sedan länge död man. Under en sjukdom snuddar de verkliga omständigheterna vid hennes medvetande, men hon förmår inte ta dem till sig.

”Kolmilan” handlar om en kolare som brinner till döds vid en olycka vid en mila. Nästan ingenting blir kvar av honom. När hans kamrater förstår vad som hänt tillkallar de en präst, som tar sig ut i skogen för att förrätta en begravning; det är viktigt för kolarna att den döde visas heder. Såväl den gamle prästen som kolarna skildras enkelt men mycket trovärdigt.

* * *

Per Hallström är väl värd att läsa än i dag. En novellsamling som Händelser ger vid handen att vi här har att göra med en framstående stilist och en skarpögd själaskådare.
– – –
Per Hallström, Händelser. Noveller. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1927. 344 sidor.

Bokrecension: Som det brukar vara | Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson

Som det brukar vara är en novellsamling av Thorsten Jonsson (1910–1950). Boken utkom första gången 1939.

* * *

Som det brukar vara består av elva noveller som samtliga utspelar sig i Västerbotten omkring tiden för utgivandet, det vill säga under mellankrigstiden, då första världskriget fortfarande stod mycket tydligt i minnet, spanska inbördeskriget var aktuellt och Hitler hade kommit till makten i Tyskland. 

Sådana stora händelser ute i Europa får sina reflexer även i Västerbotten, där till exempel en man reser i väg för att ansluta sig till republikanerna i Spanien. Någon annan antas vara något anstruken av nazism.

Men närmare ting utgör kärnan i Thorsten Jonssons noveller. Ofta går där något tragiskt men samtidigt mycket realistiskt genom berättandet om olika människoöden. I bland anar vi det bara: Jonsson använder sig av isbergstekniken, känd från Hemingway. – Jonsson säger något, och läsaren får ana något mer. 

Det är som att se på en lätt krusad vattenyta, och skymta stora varelser som rör sig strax därunder.

Effekten blir stor, men effektskapandet osökt: allt förblir mycket realistiskt. Till effekten bidrar att Jonsson gärna berättar sina historier genom att inta olika figurers särskilda perspektiv. Vi får, till exempel, vet hur det gick till när en snickerifabrik brann ner. Och vi får vår kunskap genom olika personers berättande: ägarens, ägarens hustru, sonen som var den siste som lämnade fabriken, den yngre sonen som lekte i närheten. 

Till sist, genom att låta dem berätta i sin egen takt och på sitt eget vis får vi vad som upplevs som en mycket bra bild av just denna familj, som drabbats på detta hårda vis.

Flera av novellerna binds dessutom samman genom att personer som varit huvudpersoner i en novell skymtar förbi som bifigurer eller namn i andra noveller.

* * *

Jonsson använder sig också av inre monologer. En av novellerna är en enda tankeströmning hos en flicka eller ung kvinna som är ute och cyklar en natt. I ett annat fall lyssnar vi till en åldrande kvinnas samtal med sitt barnbarn, när kvinnan nyss fått sitt ben amputerat. 

En av novellerna som jag tycker är särskilt elegant utförd är "Här vilar Lucy Amalia Holsberg". Där följer läsaren en ensam kvinna från strax före hennes död, vidare via bland annat dödsannons och tal vid graven, avlägsna släktingars brev och texten på gravstenen. 

Även samlingens sista novell, "Vårnatt i Estersvik", som skildrar ett tragiskt skeende en tidig vårnatt genom en mängd olika personers synvinklar, är alldeles särskilt drabbande. 

* * *

Man reagerar nog på att Jonsson låter en del personer komma till tals på en dialekt som är synnerligen svårförståelig för en sörlänning. Men det känns likväl inte konstgjort, utan tvärtom äkta också detta. Det blir inte ett effektsökande, utan helt enkelt en anpassning till hur verkliga människor på platsen kan tänkas uttrycka sig.

Just äktheten är vad som stannar kvar hos mig som främsta intryck när jag nu läst Som det brukar vara. Människorna känns äkta, de beter sig och känner som äkta människor. När jag läser om människorna i denna bygd tror jag gärna att de funnits där och gjort just de erfarenheter som Jonsson berättat om: prästen med sina ekonomiska bekymmer, den unge mannen som vantrivs i butiken där han jobbar, den spända relationen i det anade känslomässiga triangeldramat mellan en man, en hustru och en besökande gammal vän. 

Thorsten Jonsson kan konsten att skriva gripande och realistiska noveller – utan sökta effekter.
– – –
Thorsten Jonsson, Som det brukar vara. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939, 225 sidor.

Bokrecension: Schack | Stefan Zweig

Bild: Rafael Rex Felisilda, Unsplash

Schack (ty. Schachnovelle) är en novell av Stefan Zweig (1881–1942). Verket skrevs på tyska, men utkom postumt första gången i portugisisk översättning 1942, och först senare samma år i en begränsad upplaga på originalspråket. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Hugo Hultenberg i en eboksversion från 2020.

* * *

Det torde vara en utmaning att skriva en novell där schackspelande är centralt för handlingen samtidigt som berättelsen lyckas upprätthålla både litterär spänst och spänning för någon sin inte är inbiten schackspelare. Jo, schack är ett givande spel, men schack som litteratur – det känns kanske inte självklart givet.

Stefan Zweig lyckas skriva en sådan berättelse.

På ett fartyg någon gång omkring 1940 träffar berättarjaget österrikaren Dr. B. som nyligen suttit fängslad av Gestapo. För att bevara sin psykiska hälsa har han spelat schack i sitt huvud under månader. Men spelandet, som räddade honom, utvecklades till en mani som förde honom till sammanbrott: han kunde inte sluta tänka eller drömma om schackpartier.

Ombord på fartyget får Dr. B. av en händelse möjlighet att möta den regerande världsmästaren i schack. Frågan är hur den ömtålige Dr. B. hanterar att återigen nalkas schackspelet.

* * *

Stefan Zweig låter de stora världshändelserna som nyss timat och fortfarande pågår när han skriver novellen bilda naturlig förutsättning och miljö för handlingen. 

I sin tid blir Schack därmed ett varningsrop om den brutala nazismens framfart i Europa, men handlar samtidigt inte om nazismens framväxt och barbari på generell nivå, utan om en enskild mans betryck, räddning och mani. Dr. B. räddade sig från terrorn, men bär ärren från själva räddningsmedlet inom sig.

Dr. B. var endast intressant för Gestapo i kraft av sina kunskaper om ekonomiska tillgångar hos hov och kyrka. Det förklarar väl att nazisterna istället för att vidare internera honom när man inte längre tror sig kunna utvinna något av honom, helt enkelt landsförvisar honom. — Han är en man på flykt från sitt hemland, liksom även Stefan Zweig som judisk författare lämnat Österrike undan det överhängande nazistiska hotet.

Det kunde säkert gå att utvinna diverse allegoriska tolkningar av Schack. Men låt oss avstå: som intrikat och psykologiskt skarpsinnigt personporträtt äger den tillräcklig styrka.
– – –
Stefan Zweig, Schack (ty. Schachnovelle). Övers. Hugo Hultenberg. E-boksupplaga. Stockholm: Modernista, 2020.

Bokrecension: De fyra Djävlarna | Herman Bang

Herman Bang

De fyra Djävlarna. Noveller (da. Les quatre Diables og andre noveller) är skriven av Herman Bang (1857–1912). 

Verket utkom på danska första gången 1890. Jag har läst verket i översättning av Urban Andersson i en upplaga från 1981. Denna upplaga har försetts med ett förord av Knut Ahnlund samt illustrationer av Jane Muus.

* * *

Det är omöjligt för mig att läsa om Herman Bang, till exempel i Knut Ahnlunds förord till De fyra Djävlarna, utan att tänka på Oscar Wilde. Det för kanske inte tanken alltför vilse att tänka sig Bang som en dansk variant av Wilde. Båda extravaganta, litterära och med en sexualitet som samhället inte kunde acceptera. Ser man bilder av Bang stärks dessutom intrycket: man känner igen samma estetik.

I novellsamlingen De fyra Djävlarna finns dock föga av extravagans. Där regerar istället ett vemod och en tragik. De fyra berättelserna boken rymmer heter "De fyra Djävlarna", "En underbar dag", "Irene Holm" och "Fröken Caja". 

Den första är en tragisk kärlekshistoria kombinerad med död. Den andra handlar om fattigdomens möte med världens flärd, den tredje om de felslagna förhoppningarnas bleka vardag och den sista om något liknande: om något som man trott kunde blivit, men aldrig blev.

Det i mina ögon främsta exemplet på litterär virtuositet är den fint tecknade novellen "En underbar dag", som i sin realism och i sina antydningar ligger det strindbergska nära. 

I denna ömt berättade historia, som utspelar sig över två dagar i Finland, möter vi paret Etvös och deras nio barn. Herr Etvös är adjunkt – skollärare – och familjen har det ganska knapert. Genom ett halvt missförstånd bjuder en orten besökande tysk celebritet in sig själv på middag hos familjen Etvös. Det innebär att hela stadens societet också måste bjudas in, inklusive generalen och generalskan, en prinsessa av blodet.

Etvös hem är nu inte alls av det slaget att det är vant vid bjudningar av sådant slag. Sist man haft folk över var vid ett av barnens dop, för åratal sedan. Fru Etvös, svårt nervös, och herr Etvös, svårt slagen av hedern, får nu att göra, för att ombesörja att allt går så väl som det kan gå.

Utan stora ord lyckas Herman Bang så utmåla kontrasten mellan det rika och det povra; i antydningar från högdjuren framförs elakheter som går över det enkla parets huvuden, men vi förstår ändå att alltsammans förlöper väl: alla är till sist nöjda när rummen återigen tömts på gäster.

* * *

Novellerna i De fyra Djävlarna skildrar inga extraordinära äventyr. Det är enkla händelser utformade med den mycket begåvade författarens känsla för rätt ord på rätt plats. Med de ögonkast han skriver om och de dialoger han återger anar vi ofta mer än övertalas om vad som ligger precis under ytan.
– – –
Herman Bang, De fyra Djävlarna. Övers. Urban Andersson. Förord Knut Ahnlund. Illustrationer Jane Muus. Stockholm: Atlantis, 1981, 171 sidor.

Bokrecension: Ladugårdsarrendet | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist

Ladugårdsarrendet är en novell av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Dess första upplaga utkom 1840. Jag har läst en upplaga från 1966, illustrerad av Björn Hinders och med efterskrift av Thure Nyman.

* * *

Det finns vägar ut ur fattigdom även för en piga och dräng, blott man är flitig, modig och sparsam. –Kanske är det sensmoralen i Almqvists Ladugårdsarrendet. Berättelsen handlar om Greta och Anders, som flyttar till Stockholm och tar var sin tjänst, men som genom klyftiga val lyckas arbeta sig upp i samhället genom att ägna sig åt att arrendera mjölkkor och sälja mjölken.

Det är värt att lägga märka till, att Ladugårdsarrendet hänger samman med en annan av Almqvists folklivsskildringar, nämligen "Grimstahamns nybygge" (1839), som jag berör i en recension av antologin Folkliv och fantasi. Katrina, hustrun i det unga par man där följer, är syster till Greta i Ladugårdsarrendet.

Almqvists kvinnoemancipatoriska tendens, så tydlig i Det går an, kommer till uttryck också i denna folklivsskildring: det är Greta som är den centrala och drivande, den planerande, personen; Anders, som omsider blir hennes make, följer sin hustru. Tillsammans sparar de och är trogna i sina tjänster, och kan så lägga grunden för ekonomisk blomstring i 1840-talets Sverige.

Därmed blir Ladugårdsarrendet en i någon mån moralisk historia: en sedeskildring, inte enbart en folklivsskildring. Det saknas skuggor i historien, förträffligheten i de båda parternas livsföring är exemplarisk. Likväl stör inte detta förhållande läsningen; berättelsen är en trovärdig framställning av att nyktert slit kan löna sig. 

* * *

Texten i denna upplaga av Ladugårdsarrendet går huvudsakligen tillbaka på texten i Bööks edition av Almqvists Samlade skrifter, band XII (1920). Och nu upprepar jag vad jag skrev när jag läst antologin Folkliv och fantasi: dessvärre har gammalstavningen från Almqvists egen penna rensats bort – vad jag förstår – redan i Samlade skrifter, och man tappar därigenom tidskolorit.

Min käpphäst i sammanhanget är ju att text skriven på svenska åtminstone efter år 1700 i allmänhet inte bör moderniseras: då fördärvas författarens språk i någon mån, fastän man strävar efter att göra prosan mer lättläst. Men nog tål vi väl ett ”der” i stället för ett ”där”? 

Vi kan ta den första meningen. 1840 skrevs den så här:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likwäl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång."

I upplagan jag läst har den slipats om till följande:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, där oxar fordom gingo till avsalu, och som därföre än i dag kallas Oxtorget, utan att där likväl nu synas andre än människor, och hundar någon gång."

Skillnaderna är små och få, kan tyckas, men bär sina språkhistoriska betydelser.

* * *

Ladugårdsarrendet är en uppfostrande historia, med en något präktig huvudperson, men inte uppfostrande medelst pekpinnar utan genom exempel. Kanske man hellre borde kalla den uppmuntrande? — 

Berättelsen ger också en fin och inkännande bild av folkliv vid tiden för författandet: något av smak av dåtidens Stockholm med dess mer lantliga omgivningar. Och språket är, givetvis, utmärkt, och formuleringskonsten känns, sin historiska förankring till trots, förvånansvärt modern.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Ladugårdsarrendet. Illustrationer Björn Hinders. Efterskrift Thure Nyman. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1966. 93 sidor.

Bokrecension: Skogen och sjön | Gustaf af Geijerstam

Gustaf af Geijerstam

Skogen och sjön. Berättelser är en novellsamling av Gustaf af Geijerstam (1858–1909). Samlingen utkom första gången 1903. Jag har läst andra upplagan, från 1911.

* * *

Kanske kan begreppet allmogeskildringar passa in som beskrivning av de sju berättelser som ryms i Skogen och sjön. De utspelar sig nämligen samtliga till största delen på landsbygden bland allmogefolk, bland torpare och bönder. 

Genomgående och återkommande motiv är utanförskap, ensamhet, särskildhet: att vara något utanför samhället och människors gemenskap. Och nog finns där dessutom ofta något av tragik i vad af Geijerstam skriver.

I den första berättelsen, "Kärleken" är det huvudpersonens kärlek som ställer honom vid sidan av: hans kärlek är inte besvarad, fastän han till sist får ja till giftermål från henne som han älskar. 

I "Skogens hemlighet" är det det gamla paret som bor långt, långt ute i skogen som står vid sidan av: sällan får de besök, och så långt det går klarar de sig själva, intill dess att mannen insjuknar och till sist bestämmer sig för att det får vara nog. Och det löser de gamla lika naturligt som vintern följer på hösten.

I "Kristins myrten" är det pigan på herrgården, som inte är riktigt som alla andra: arbetsam och pålitlig går kärleken dock förbi henne, förutom drängen som lämnade henne för längesen. Men så visar det sig en dag att en änkling uppe i skogen behöver en hjälp därhemma, ja, kanske en hustru. Kunde detta vara vägen bort från en ålderdom på fattighuset eller som sockenhjon? 

Och så vidare.

* * * 

Gustaf af Geijerstam skildrar ömt men jordnära udda existenser över många år. Han fäller inga domar över någon av dem, följer dem bara på deras egna vindlande vägar. Så med Sammel, sjömannen som efter många år återkommer till byn där han var sockenbarn, men trots gifte, stuga och bra jobb inte kan rota sig, utan kräver sin frihet och prövar människornas tålamod genom sin envisa sturighet.

Så också med prästen som i alla sina dagar inte förmår leva upp till sin föregångare, utan alltjämt lever i distans till sina församlingsbor, omgärdad av sin moralism, där föregångaren kunde vara kärleksfull.

Språket är vårdad tidig 1900-talsprosa, som kryddas av ett och annat ord som numera fallit ur bruk och en och annan språklig vändning som vi sällan ser i dag. Det ger en effekt av autenticitet, när människorna som skildras lever under 1800-talet och fram till författarens samtid i början på 1900-talet. De skänks därigenom något av förgångenhet redan i hur det berättas om dem. Det är mycket vackert.

Novellerna utspelar sig som sagt ofta under flera år, och skiftar mellan att gå in och handla om enskilda händelser på enskilda dagar och att göra flera års överblickar på några rader. Det senare särskilt mot sluten, som möjligen ibland förefaller en aning abrupta. De korta sammanfattningarna av huvudpersonernas öden utöver huvudberättelserna eller efter huvudberättelsens slut får väl där de förekommer uppfattas som en form av epiloger, som ger historierna en avrundning.

* * *

Skogen och sjön är en samling melankoliska berättelser där en doft av skog och mark dröjer sig kvar, och där någon gång rentav naturmystiken väcks till liv. Det är sällan halsbrytande äventyr som läsaren möter, men intensiva mänskliga känslor och öden som går ditt ödet vill om och om igen.
– – –
Gustaf af Geijerstam, Skogen och sjön. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1911. 217 sidor.

Bokrecension: Vilsna fåglar | Per Hallström

Per Hallström

Vilsna fåglar. Berättelser är en novellsamling av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1894. Jag har läst en upplaga från 1910.

* * *

Den 10 november 1894 recenseras Per Hallströms Vilsna fåglar i Vestmanlands Läns Tidning. Recensenten skriver:

"Den som i literaturen vill finna lefnadslust och lifskraft, solsken och välgörande majregn gör klokast att ej studera Hallströms nya bok."

Och ja, det ligger onekligen något dystert över de flesta berättelserna i Vilsna fåglar. Man kan inte undvika att känna med de människor i boken som hamnat lite vid sidan av, stötta av livet och världen, fattiga, men likväl ständigt fortlevande, om än ibland haltande genom tillvaron. Dessa är de vilsna fåglarna.

Novellerna är inte egentligen handlingsdrivna enligt modellen först händer det ena, som leder till det andra, som leder till det tredje. — Snarare målar Hallström upp en situation av mer eller mindre tragisk natur, och stannar kvar i tragiken, utan upplösning annat än vid några tillfällen i döden. 

Vi, som läsare, tas med och betraktar något, och sedan, efter att vi fått en nästan smärtsam klar och osentimental bild, avslutas skildringen. Den börjar lugnt, den avslutas lugnt, men kan äga stark inre spänning.

* * *

Till de mest drabbande novellerna måste nog ”Olles mor” räknas. Berättarjaget befinner sig där efter många års bortavaro på en gästgivargård i sin hemtrakt och ser en man han känner igen. När han råkar få höra mannens namn erinrar han sig ett barndomsminne. — En vän försvann den gången från hemmet. Ingen har sett honom på timmar. Man räds det värsta, letar. Pojken hittas drunknad. Fadern bär gossen hem, lämnar honom till modern. Och fadern visar sig vara den man som berättarjaget långt senare ser på gästgiveriet, och han hör honom berätta där att hans hustru dött denna morgon.

Det är som synes en mycket tragisk historia. Det i sig gör den drabbande. 

Men Hallström har förmågan att spänna denna berättelse än hårdare, genom hur han mästerligt skriver om slaget mot familjen, faderns prosaiskt–praktiska lynne, moderns ångestfyllda förtvivlan och tillbakahållna sorg den där dagen för längesedan, som nu knyts ihop med nutiden och en ny sorg, som den fortfarande lika prosaiskt–praktiska fadern inte riktigt vet hur han ska hantera, och därför begivit sig i väg för att arbeta.

* * *

Döden är också på ett särskilt sätt närvarande i ”Två lif”. Där möter vi den när en gammal skjutshäst får dö efter några sista svindlande minuter på en äng. 

Åter en annan historia handlar om en fyraårs flicka och hennes dödskamp. Hennes paradisvisioner visar sig vara drömmar, och när döden till sist verkligen kommer, kommer den som en köld:

"... döden grep henne helt och kväfde henne och pressade de mjuka lemmarna till stelhet och kylde snålt hennes hy, som redan var så blek, och andades frost öfver ögonens glans, öfver hårets stackars tofviga ringlar och låg så kvar, fast man ej längre förnam honom, när ingen sprattlade mot hans grepp, dröjde som en tunn, orolig tystnad, som en stel köld för de lefvande och drack deras gråt och blödande ord."

Det är inte tröstande ord. Men varför skulle de tvingas vara tröstande? Det kan också vara en befrielse att sjunga ut om elände, och beskriva det med de ord som bäst representerar vad man faktiskt erfar och ser.

I detta ligger en av Per Hallströms största styrkor i Vilsna fåglar: att se förnedring, bedrövelse och elände rakt i synen, utan att vika undan och — acceptera. Illusionslöst acceptera. Hänsynslöst acceptera.

* * *

Per Hallström skriver en välklingande, vårdad och möjligen något vindlande prosa. Här blir den instrumentet för melodier i moll. Det passar den mycket väl för. 

Och, jag bekänner: för mig äger 1800-talssvenskan sin alldeles naturliga charm och skönhet, som gör språket i sig till en källa för språklig tillfredsställelse. Redan där finns en anledning att läsa Vilsna fåglar, men många fler finns: den illusionslöse världsbetraktaren kan nog finna ackord i verket som går i harmoni med drag i den egna livsstämningen.
– – –
Per Hallström, Vilsna fåglar. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1910. 156 sidor.

Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.

Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.

Bokrecension: Skärkarlsliv | August Strindberg

Skärkarlsliv: Berättelser är en novellsamling av August Strindberg. Samlingen utkom i sin första upplaga 1888. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Skärarkarsliv tänktes som en uppföljare till den sympatiska Hemsöborna. Nu har emellertid en skarpare svärta letat sig in i skildringarna från skärgården. Vi möter allehanda lite tragiska figurer och det berättas om hur det sker okända ting ute på öarna, ting som man inte pratar om.

Många av huvudpersonerna i berättelserna är minnesvärda.

Vi har till exempel den fördrömde Alrik Lundstedt, som tänker sig en vacker organisttjänst och blir klockare på Rånö. Där ute lever han ett excentriskt liv, fyllt med fantasier som nästan tar konkret form. Så indragna i den unge fantastens föreställningsvärld blir vi, att man till sist tvekar om vad som är verkligt och inte.

Och så har vi prästen Norström. För honom är älgjakten en av årets höjdpunkter. Ett år visar det sig dock att prinsen önskar komma och jaga på ön. Det innebär ju stor ära, men också att pastorns egen näring hotas.

En mörk historia är den om Andreas Ek, som ställs inför rätta för att ha slagit ihjäl sin hustru. Han vägrar försvara sig, men vi anar snart att det ligger en annan historia bakom: den är Ek inte villig att vittna om. Man håller tyst ute i skärgården.

Eviga bekymmer och stort kiv råkar Höjer ut för. Han tar över en liten gård efter modern när styvfadern flyttar därifrån. Han och styvfadern ligger i ständiga bråk. Men Höjer har svårt att få tjänstefolket att lyda och skaffar sig en arrendator, som han själv gör dagsverken för. Och det går utmärkt väl; arrendatorn tar över kampen mot styvfadern, till dess de istället går i allians och allt blir ännu svårare för Höjer.

Ja, det var uppläggen i några av historierna i Skärkarlsliv. Allesammans, dessa och de icke nämnda, är skrivna naturtroget, som om det rörde sig om skrönor som berättas i en bygd om verkliga personer som en gång levt där.

Trots de många tragiska ödena ligger det en viss folklig mustighet över novellerna. Man får intrycket att Strindberg vet precis vad han skriver om; åtminstone har han lyckats frammana känslan av att – jo, så här skulle det nog kunna gå till där ute på öar och kobbar.

* * *

Tydligen väckte boken visst uppseende genom sitt naturalistiska språk. Novellen ”Flickornas kärlek”, som finns med i nutida upplagor, fick från början inte alls vara med. Gissningsvis tog den för lätt på kärlek och kärleksyttringar.

Annat som dock kom med stötte tydligen tidens recensenter för bröstet. Svenska Dagbladets recensent, som också ger beröm åt boken, skriver till exempel om en scen i inledningsnovellen, att den är "[o]sannolik och sårande", nämligen att prästen ger själavård vid ett toddyglas.

Även novellen om en skräddare som ställer till kalas, väcker Svenska Dagbladet-recensentens djupa ogillande:

"Vi förstå icke hur man kan sätta sig öfver all hänsyn för det anständiga så som Strindberg här gjort. Han uträttar med sådan cynism ingenting annat än att han skrämmer bort en del af den publik, som eljest skulle läsa honom."

(Svenska Dagbladet 26 september 1888, via KB)

Så vad har Strindberg skrivit som framkallar en sådan reaktion? Jo, han berättar om hur skräddaren dagen efter festen går omkring på sin tomt och sin stuga, och konstaterar hur fulla gästerna måste ha varit – själv däckade han på vinden. I stugan har man "spytt som kattor" och när skräddaren kommit ut i trädgården utbrister han: "… ha de inte varit och pippat i ärtsängen!"

Ja, det som idag bara verkar som en genuin skildring av ett rejält sjöslag, stack visst i ögonen åtminstone på somliga när det begav sig. Så blev, enligt den textkritiska kommentaren till Skärkarlsliv (red. Nils Åke Sjöstedt), visst pippandet i ärtsängen senare också för en tid utbytt till ”trampat i ärtsängen”, och ”spytt som kattor” blev ”burit sig åt”…!

Jag föredrar Strindbergs original.
– – –
Skärkarlsliv: Berättelser, August Strindberg. P A Norstedt & Söners förlag 1971. 185 sidor.

Bokrecension: Bartleby, The Scrivener | Herman Melville

Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street är en novell av den amerikanske författaren Herman Melville (1819-1891).

Novellen publicerades i sin ursprungliga form i Putnam’s Magazine 1853 och trycktes om med smärre ändringar i The Piazza Tales 1856. Jag har läst Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Vi får aldrig veta namnet på berättaren i novellen, men vi får veta att han driver en juristbyrå på Wall Street. Där har han två anställda skrivbiträden och en springpojke. Och han bestämmer sig för att annonsera efter ytterligare ett skrivbiträde.

Snart dyker Mr Bartleby upp och får tjänsten. Han arbetar nitiskt, är mycket tystlåten, äter aldrig lunch. Men snart börjar han ge sitt alldeles egna svar när han får ett uppdrag:

"I would prefer not to."

Första gången gäller det att gå igenom ett mindre dokument. Men det dröjer inte länge innan det gäller allt mer. Till slut föredrar han att inte skriva alls.

"I would prefer not to."

Berättaren vet inte hur han ska hantera sitt besynnerliga skrivbiträde. Den givna responsen, att avskeda honom – nej, det blir inte av. Han blir så konfunderad och fascinerad att han avstår från att kasta ut honom Och Bartleby förblir där på byrån: han är där först på morgonen, är kvar där sist på kvällen. Även om han efter ett tag mest verkar tillbringa dagarna med att stirra ut genom fönstret på tegelväggen rakt emot.

* * *

Berättaren misstänker att Bartleby är sjuk, att han lider av själssjukdom. Han känner stor empati med honom, försöker på allt sätt resonera med honom, men kommer ingen vart. Bartleby har gått in i sin egen värld och stannar alltmer apatisk kvar där.

När inte Bartleby kan flyttas på, så får helt enkelt byrån flytta. Berättaren öppnar den i andra lokaler. Bartleby blir kvar i de gamla, till förtret för de nya hyresgästerna. Till sist får ändå polisen föra bort honom, och han hamnar i fängelse, där han snart går under.

* * *

Berättaren binds vid Bartleby av sin omsorg men också sin nyfikenhet: Bartleby är en gåta, som inte velat berätta någonting alls om sig själv. Det verkar som att skrivbiträdet fascinerar chefen, som därmed avhålls från att agera mot honom med mer brutal kraft.

Men samtidigt har berättaren ett företag att driva. Han slits mellan att göra det rimliga ur företagets perspektiv – att kasta ut den besynnerlige Bartleby – och sin empati.

Berättaren framstår som genomsympatisk. Bartleby framstår som kvaddad av livet, kanske ohjälpligt förlorad. Onåbar för berättarens omsorger, även när berättaren till sist i någon slags desperation erbjuder Bartleby att flytta hem till honom, intill dess att de kan komma på en lösning.

* * *

Bartleby, The Scrivener är en psykologiskt mycket intressant berättelse.

Melville förser oss med knapphändig information, och möjliggör ju därigenom för oss som läsare att själva fylla ut historien med reflexioner. Vem är Bartleby egentligen? Vad är det som gör att han helt enkelt slutar att vilja göra något? Varför går han till sist under? Symboliserar han något?

Ja, Bartleby, The Scrivener skulle lätt hålla för en rejäl diskussion bland intresserade läsare.
– – –
Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street, Herman Melville. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg av Steve J. Nelson, Clara T. Nelson.

Bokrecension: Kärlek genom ett fönster | Hjalmar Bergman

Kärlek genom ett fönster och andra berättelser är en novellsamling av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utkom år 1929.

* * *

Hjalmar Bergman är en utmärkt berättare. Hans texter lyckas förmedla underfundiga historier med ett språk som inte sällan är humoristiskt, men ofta dessutom antyder ett djupt mörker. Många av de fjorton novellerna i Kärlek genom ett fönster rymmer en betydande svärta och tragik, fastän språket ofta dansar fram, lätt och mycket elegant.

Något tema som sammanhåller novellerna ser jag inte. Tvärtom rör sig Bergman över vida vidder och i olika tider. De flesta av berättelserna utspelar sig i vad som kan vara författarens samtid. Någon annan ger känslan av en förflutenhet på någon eller några generationer. En novell utspelar sig under Jesu barndom, en annan handlar om hans mormor, när hon ännu var en liten flicka.

* * *

Bergman lyckas gång på gång effektivt gestalta personers karaktärer och personligheter i berättelserna. De blir levande, mångdimensionella varelser.

Det handlar till exempel om modern som ojar sig över kostnaderna att hålla sin son i skola, och vid hans död mest verkar vara intresserad av ett skadestånd.

Det handlar om den trogna hustrun, som står ut med sin makes patologiska otrohet, och förblir hans beskyddarinna, även när han näppeligen förtjänat det, men dock behöver det.

Det handlar om den upphöjde professorn och läkaren, som långsamt bringas, liksom läsaren, till en isande insikt.

Det handlar om den förståndshandikappade och synadsbegåvade gumman på fattighuset. Och om den begåvade konstnären ur allmogen som luras av aristokraten.

Särskilt snyggt gör Bergman dessa personbeskrivningar i novellen ”I bonngårn satt snåle Axelsson och mös —”. Där handlar det om två systrar, "två gamla bättredarsfröknar i en bättredarsgård", som får lov att bo kvar på födelsegården, fastän en viss Axelsson köpt den.

Axelsson utmålas i dialogerna som en synnerligen snål person; men Bergman låter oss samtidigt förstå att det nog inte är hela sanningen, vilket så småningom blir uppenbart – om än inte för systrarna själva.

* * *

Så har vi detta med svärtan. Den finns där ofta. Människor bär på tyngder som de inte låtsas om, eller lever i omständigheter som de försöker putsa upp, men egentligen mer sminkar över.

Det blir tydligt i den långa novellen ”De fyra årstiderna”, där årstider syftar på olika perioder i Margherites liv, från det att hon som ung flicka tagits om hand av en blind musikant, över hennes upptäckt som danserska, till åldrad madame, som man numera ler i smyg åt.

Margherites lyckas i yttre måtto. Men musikanten tar livet av sig för att möjliggöra hennes lycka, och visar sig som beskyddande gengångare då och då längre fram. Hennes make dör, hennes barn dör. Hon åldras och mister något av sitt behag, ehuru fortfarande uppburen: när hon plötsligt blir pestsjuk är hyllningarna från vännerna snart förbytta i tjuvnad och flykt. Genom hela novellen låter Bergman mörkret vila stillsamt i den yttre framgångens omedelbara närhet.

* * *

Hjalmar Bergman var en mästerlig berättare. Det kommer inte minst till sin rätt i novellens koncisa form. Han förmår att genom sitt språk skänka sina berättelser en påtaglig fräschör, och bygger upp dem med träffande poänger: få eller ingen av dem är utan en knorr på slutet. Och människorna som befolkar Bergmans fiktiva världar är verkliga som få.
– – –
Kärlek genom ett fönster och andra berättelser, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1929. 263 sidor.

Bokrecension: Straffångar | Dmitrij Mamin-Sibirjak

Straffångar: Två berättelser består av två noveller av Dmitrij Mamin-Sibirjak (1852-1912), nämligen Rymlingarna och Marzak, rövaren, samt ett förord av Nils Åke Nilsson.

Novellerna kommer från Mamin-Sibirjaks Berättelser från Ural och är översatta av C. G. Martinsson.

* * *

På en liten ö kallad Tatarön i floden Iset, strax utanför byn Tebenkovo, slår sig tre rymlingar från Sibirien ner. De har nu nått fram till trakten kring Ural, och det är inget unikt: rymlingar från de sibiriska fånglägren är vanliga där. De stannar i allmänhet en tid, hjälper bönderna i sitt arbete, och drar vidare när det börjar bli för kallt. Vi kan nog tänka oss att vi befinner oss i det tsaristiska Ryssland under senare hälften av 1800-talet.

Av de tre rymlingarna Olycklige Ivan, Vackre Josef och Långreven visar det sig snart att Ivan har en särskild koppling till Tebenkovo, fastän ingen där först känner igen honom.

För många år sedan utspelade sig där det som gjorde att han skickades i fångenskap. Han slog ihjäl sin bror. Kvar i byn finns fortfarande broderns hustru, Ivans egen ungdomskärlek. De två träffas, och båda får kämpa med sina fortfarande glödande känslor.

Mamin-Sibirjak låter oss följa rymlingarna och livet i byn under ett drygt halvår. Att berättelsen är en novell och inte en roman hindrar inte att man som läsare snart tycker sig ha fått en ganska bra bild av hur det är där, med de kärva lantbrukarna, byns alkoholiserade bråkmakare, skvallrande kvinnor som försöker tubba sina män mot rymlingarna sedan dessa förbarmat sig över en ung landstrykande kvinna som föder sitt barn ute på Tatarön.

Från att alla levt i relativ sämja förvärras stämningen alltmer och en slutgiltig katastrof randas.

* * *

Marzak, rövaren är en betydligt kortare novell. Den berättas av en man som i sin barndom fått se den legendariske och Robin Hood-liknande Marzak tillfångatas för att pryglas.

Berättaren möter sedan Marzak två gånger till under åren, i två nya skepnader. Revoltören som genom sitt motstånd mot brukets herre blivit en rebell, finner sig tydligen tillrätta i civilsamhället.

* * *

Båda berättelserna i Straffångar berör personer i ett utanförskap. De är marginalvarelser.

Ivan och hans kamrater har ställt sig utanför det vanliga samhället genom att rymma: de kan fortfarande leva, vara verksamma, tjäna pengar, efter att ha tagit sig över tajgan. Men när vintern kommer och kylan med den tar sig många av deras bröder tillbaka till något fångläger eller ett kloster för att få mat och för att inte frysa ihjäl.

Marzak är också en marginalvarelse, som genom de glimtar vi får av honom när historiens berättare möter honom, rör sig ut ur periferin. När berättelsen är slut har han gått hundraåttio grader från sin outsidertillvaro.

Mamin-Sibirjak skildrar sina ryssar känsligt och träffsäkert, utan sentimentalitet eller förskönande utsmyckning. En usling är en usling, men hans brottslingar behöver inte vara uslingar.

Ivan dödar sin broder, ja, men han gör det under ett bråk, och brodern har i ett arrangerat äktenskap gift sig med Ivans ungdomskärlek. Marzak tappar tålamodet med en bruksaristokrat, ja, men det efter att han blivit orättvist pryglad. Det är alltså något ädelmodigt, obändigt, över de halvtrasiga gestalter som Mamin-Sibirjak skapar.

Till detta kommer fina naturskildringar, särskilt i Rymlingarna, där flera månader av året går under det att novellen löper sitt lopp från början till slut.

* * *

Straffångar ger väl snarast ett smakprov på Mamin-Sibirjaks berättelsekonst. Och det är inte utan att jag känner att jag skulle vilja läsa mer av honom, lära känna fler av hans uralryssar och tilltufsade existenser.
– – –
Straffångar: Två berättelser, Dmitrij Mamin-Sibirjak. Övers. C. G. Martinsson, förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1974. ISBN: 91-550-1812-2. 125 sidor.

Bokrecension: En dag i Ivan Denisovitjs liv | Alexander Solsjenitsyn

En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича) är en långnovell av Alexander Solsjenitsyn (1918-2008).

Berättelsen utkom första gången 1962. Jag har läst en svensk översättning av Hans Björkegren (1933-2017) i en upplaga utgiven 1970.

* * *

Ivan Denisovitj Sjuchov sitter i ett sibiriskt fångläger i början av 1950-talet. Han är en arbetsfånge som förväntas arbeta på befallning tillsammans med sina olycksbröder. Och Sjuchov har suttit fängslad, inte bara i det nuvarande lägret, sedan 1942.

Brottet? Han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget, rymde, återvände till Röda armén och dömdes för fosterlandsförräderi som spion till tio års fängelse.

Lägret verkar mest hysa dylika politiska fångar. Sjuchov kan ändå glädjas åt att han fängslades så tidigt: senare dömda fick i allmänhet tjugofem års fängelse istället.

Livet i lägret är mycket strängt reglerat. De är hundratals där. De räknas, visiteras, skickas hit och dit på olika arbeten. Under en enda dag av de 3653 dagar Sjuchov sitter fängslad följer vi honom. Från klockan fem på morgonen när reveljen går, till sängdags kvällen.

Och det är en dag som alla andra: de tusentals dagarna måste flyta samman. Upp, äta, i väg till arbete i den bitande kölden, arbeta, tillbaka, äta, lite fritid och så sova. Däremellan räknas om och om igen.

Dagen består av en kamp i att försöka utnyttja den fritid man ändå får, att skydda sig mot kylan, att försöka få i sig mat.

* * *

Det mest förvånansvärda är att Sjuchov har lyckats att acklimatisera sig. Efter omkring åtta år som fånge har han förlikat sig med sitt öde. Han känner till att när han väl släpps ut kommer han nog inte att få återvända hem till familjen. Han kommer sannolikt att förvisas.

Men Sjuchov fyller sina timmar med den dagliga verksamheten: han slöar inte i arbetet. Under dagen som vi följer honom är han och hans arbetsbrigad satt att mura. Och han gör det kvickt och med stolthet och längre än han behöver.

Han drömmer inte om friheten eller om något annat: bara att fungera inom den mall som fängelsesystemet utgör, med små avvikelser som att gömma undan en särskilt bra murslev istället för att lämna in den efter arbetet, så att han kan vara säker på att kunna använda den igen. Eller att gömma en avslagen bit av ett sågblad, som han - trots att det är helt förbjudet - kan göra om till en liten kniv.

Och åter och åter igen: jakten efter mat. Man kan kanske överleva på den dagliga ransonen, men med lite flit kan man utöka den. Kanske genom att mygla i matsalen, kanske genom att göra någon tjänster så att man får dennes ranson eller del av dennes matpaket hemifrån. Det gäller att hushålla: att gömma överblivet bröd och ta vara på varje droppe vattning soppa.

Sjuchov skapar sig ett liv innanför stängslen, i fångenskapen, i relation till de andra som sitter där: en yngling, en kommendörkapten, en innehavare av hedersutmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Och många fler, alla inordnade i informella och formella hierarkier.

* * *

Solsjenitsyn satt som bekant själv i Gulag. Han dömdes 1945 till åtta års fängelse för att ha skrivit nedsättande om Stalin till en vän. Han släpptes ut 1953. År 1962 publicerade han En dag i Ivan Denisovitjs liv, först i tidskriftsform, sedan i bokform. År 1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men bara några år efteråt tvingades han i exil. Först efter Sovjets fall återvände han till Ryssland.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är rimligen delvis baserad på hans egna erfarenheter. Liksom Sjuchov i berättelsen ägnar sin arbetsdag ut murande, hade också Solsjenitsyn bland annat arbetat som murare under fångenskapen.

Och fastän Gulag-lägren i dag är borta, fungerar Solsjenitsyns långnovell som en kraftfull illustration av behandlingen av återkomna krigsfångar och dissidenter i Sovjetunionen. Och ur ett större perspektiv varnar den för hur en inhuman stat kan te sig, där yttrandefrihet och respekt för människan som individ krackelerat.

Visst är En dag i Ivan Denisovitjs liv skönlitteratur, men fiktion kanske man ändå inte bör kalla den, åtminstone inte helt konsekvent. Den är också en illustration.
– – –
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича), Alexander Solsjenitsyn. Övers. Hans Björkegren. Whalström och Widstrand 1970. 131 sidor.

Bokrecension: Historier mellan åsarna | Artur Lundkvist

Historier mellan åsarna är en novellsamling av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst den i en upplaga från samma år.

* * *

Noveller? Jo, boken består av noveller. Men i det här sammanhanget vill jag nog hellre använda titelns ord "historier". Det luktar ändå lite mer skog om det ordet, lite mer ålder.

För fastän Historier mellan åsarna ofta utspelar sig under Lundkvists barndom, så är det ändå något ännu äldre över dem. Ibland rent konkret: som när vi far in i forntiden; ibland till känslan. Det ligger en bitter nostalgi över hela samlingen. En skavande nostalgi. Inte en skimrande.

Det är som om dessa berättelser är kusiner med Selma Lagerlöfs naturmystiska historier, men råare, mer ohöljda, naknare. Ofta osar de av sexualitet av olika slag, sexualitet och begär.

Jag vet inte i vilken grad de historier som utspelar sig i förra seklets början faktiskt har sin grund i verkliga händelser. Det gör å andra sidan detsamma. De är skrivna som om de kunde ha hänt, som om de har hänt. Realismen är påtaglig och ingår äktenskap med naturmystiken: skogarna, mossarna, de tidiga industrierna på landsbygden. Granarna och stugorna får endast sällan vika för en och annan motorcykel eller bil.

Likväl är det tider i förändring. Näcken uppenbarar sig i en historia, åldrad, ensam. Hans skägg har mist sin gröna färg. Besök får han bara sällan. Och folket på Lövtungan, som lever på gammaldags vis i sina omålade hus, ja, också de blir stadsbor och flyttar.

* * *

Mest drabbande, åtminstone i min läsning, är samlingens första historia, den som heter "Goan". Den utspelar sig i forn tid, i hednisk tid. En kvinna är satt på en ås för att tjäna henne vars namn man inte uttalar: Fröja. En gång om året åker Goan i vagn runt i bygden, en representant för fruktbarhetsgudinnan, och ligger med alla karlar. Allt för den goda växtens skull.

Hon är myndig och ensam, ceremoniell och respektingivande. Intill dess att växten slår fel: då knorrar folket, tänker sig måhända att de får göra något åt Goan, som tydligen inte tillfredsställt henne vars namn man inte nämner. De får blod och mord i blicken.

Ja, rent historiskt må det vara som det vill med autenticiteten i en historia som denna: den äger emellertid känslan av genuin sägen som kärna - fiktiv eller ej - och fungerar därför som en känslosättare för något främmande: något som en gång var. Bitter nostalgi, som sagt.

Och så detta med sexualiteten. Den kommer om och om igen, i olika former, fruktad på olika vis.

Den finns naturligtvis hos Goan. Den finns hos bondmoran som ligger med en av drängarna. Den finns i historien om de besökande hororna från Danmark. Den finns i en hustrus avund mot kvarnen som verkar vara mer avhållen av maken än hon själv. Den finns på farligt vis hos gubben, som skräms av att granntösen söker skydd nära honom, i hans knä, under ett oväder: tänk om folk tror att... Och hos mannen som drömmer mardrömmar om att han åtrår sin dotter.

Åtrå, begär, sexualitet. Oregerliga som de ålar en flicka i en historia är satt att flå. Allt utmärkt skildrat av Lundkvist, med raka ord, i en annan tid: bitter nostalgi.

* * *

I själva verket utgör de små historierna konstverk, var och en i sin egen rätt. Lundkvist målar upp en vägstrykare, en ung man som förläst sig på Jack London, och gör allt för att efterlikna sin hjälte, den amerikanske författaren. Han är något som kunde funnits en gång, kanske faktiskt fanns. Han står där levande för läsaren.

Och ett annat av de särskilda mästerverken i Historier mellan Åsarna: "Gubben", där hela historien är en monolog av en dement man, ur vars berättelse man lyckas plocka ihop att han haft ett omväxlande och arbetsamt liv, fastän hans minne nu gör det svårt för honom att gripa tag i det förflutna, han som tenderar att blanda ihop sin sköterska med sin egen moder.

* * *

Historier mellan åsarna är full av berättarglädje. Men det man möter är inte lycka. Nästan alla historier går i moll, rymmer antingen tragedier eller något dystert eller förbjudet. Det är märg i alltsammans, som vore de berättade i ett tänkt förflutet, vid ett gistet bord, nära en sprakande eld. Trötta lantbrukare dricker en öl efter nattens inbrytande: bitter nostalgi.

Den värld som Lundkvist skildrar är nu borta, i den mån den någonsin funnits. Ja, den var redan på väg bort när historierna utspelade sig. Att läsa Historier mellan åsarna blir därför att tappa in i något förflutet. Det är inte idylliskt. Men det är påtagligt, rått och kraftfullt.
– – –
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist. Bonniers Folkbibliotek 1969. 248 sidor.

Bokrecension: Döden i Venedig | Thomas Mann

Venedig. James Holland (1867). Beskuren, något redigerad.
Bild via Metropolitan Museum of Art.

Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig) är en långnovell av Thomas Mann (1875-1955). Berättelsen utkom första gången på tyska 1911. Jag har läst den i en översättning av Karl Vennberg, utgiven 1981.

* * *

Fastän Döden i Venedig inte är en tjock bok – bara 125 sidor med relativt stor stil i min upplaga — är den full av litterära referenser. Där finns ideliga blinkningar till antiken: till mytologin och till filosofin. Man finner nietzscheanska drag och inte heller Freuds inflytande är långsökt att läsa in.

Likväl är själva grundberättelsen inte särskilt komplicerad, även om berättandet i sig är komplext med avancerade tankegångar och långa meningar. Huvudpersonen Gustav von Aschenbach är en hårt självdisciplinerad tysk författare i övre medelåldern, nyligen adlad för sina förtjänster och med utdrag ur sina texter i skolböcker.

von Aschenbach får plötsligt en impuls att resa bort. Han hamnar på ett hotell i Venedig. Där drabbas han av en passion. Passionen stegras till ett rus, som får den strikte författaren ur balans. Men passionen är svårt tabubelagd. Målet för hans passion är nämligen en aristokratisk polsk pojke i fjortonårsåldern; inte längre ett småbarn, knappt en yngling.

Det som först fångar von Aschenbach är pojkens påtagliga skönhet: av estetiska skäl förhäxas han av honom.

"Med förvåning lade Aschenbach märke till att pojken var fulländat vacker."

Passionen för pojken, vars namn är Tadzio, övergår i besatthet. För att återknyta till det nietzschanska temat far von Aschnbachs apolliniska natur i bakgrunden när hans dionysiska dito tränger fram och bemästrar sig honom. Han blir berusad. Ja, det illustreras till och med av Mann i den dröm huvudpersonen har: han drömmer om en antik dionysisk-backanalisk fest.

Samtidigt med von Aschenbachs tilltagande förälskelse kommer något mörkt över Venedig. Det var dåligt väder när han anlände, men med tiden kommer något annat in i gränderna och över kanalerna. Turisterna börjar resa hem. Till sist lyckas han få veta vad myndigheterna försöker dölja: en koleraepidemi härjar i staden.

Någon närmare kontakt får von Aschenbach aldrig med Tadzio. De talas aldrig vid. Pojken märker nog sin beundrare, skänker honom något ögonkast då och då. Men von Aschenbach är en skugga, en betraktare.

* * *

Det ligger något mystiskt över Döden i Venedig. Som om i den utvecklades något nästan övernaturligt, fastän det inte gör det.

Det är något skrämmande med Venedig.

Och de tre rödhåriga personer (eller är de fler?) som på olika ställen i boken dyker upp: är de samma person? Vad representerar de? Den första ger von Aschenbach impulsen att resa, den andre är en medresenär som mycket äldre än han vill verka umgås i gott lag med några ungdomar, den tredje är en sångare utanför hotellet. Jo, något kusligt tillför också dessa gestalter.

Och så den smygande döden, unkna vindar och doften av bekämpningsmedel. Döden gör sig alltmer påmind, och tar sig till sist till berättelsens förgrund.

* * *

Naturligtvis kan ämnet i Döden i Venedig stöta en och annan moralist för pannan. ("Hur kan man skriva om sånt?!")

Själv kommer jag dock att tänka på sådana litterära mästerverk som André Gides Immoralisten och Pier Paolo Pasolinis Amado mio. För vad det här är frågan om är stor litteratur, enastående gestaltning och ett förmedlande av en berättelse som inte kan undgå att uppväcka känslor hos läsaren. Det finns ingenting slipprigt i novellen, men desto mer av skönhetsdyrkan.

von Aschenbach valde inte sin passion, passionen övertog honom. Den leder till ångest och i förlängningen till döden, men också till ett lösgörande av hans andar, när det apolliniska som dikterat hans liv ger efter för det dionysiska levnadsruset. Han dyrkar den grekiske gud han har funnit. Han kapitulerar inför och besätts av skönheten.

De litterära referenserna – varav flertalet säkert går mig förbi – kunde säkert göra skäl för både en och två avhandlingar i litteraturvetenskap. De ger boken tyngd, en rik associationsvärld och ett intryck av praktiserad lärdom.

Läs gärna Döden i Venedig för en känslomässigt omskakande erfarenhet, men också för att läsa ett stycke riktigt bra litteratur.
– – –
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig), Thomas Mann. Övers. Karl Vennberg. Bra Klassiker 1981. 125 sidor.

Bokrecension: Förberedelser till flykt | Lars Gustafsson

Förberedelser till flykt och andra berättelser är en novellsamling av Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom första gången 1967. Jag har läst den i e-boksutgåvan från 2016.

* * *

Förberedelser till flykt utkom år 1967. Lars Gustafsson skriver i ett efterord från 1976 om receptionen av novellsamlingen. Han beskriver hur den blev välvilligt recenserad, innan den försvann bakom horisonten, men dock kom att få liv i översättningar utomlands, enskilda noveller för sig eller i sin helhet.

Men framförallt ger han i efterordet en nyckel till hur de experimentella novellerna skall förstås.

"Att skapa ett tomrum och låta läsaren ana att det har ett innehåll utan att detta innehåll någonsin kommer till synes, så skulle man alltså kunna karakterisera den grundläggande tekniken i denna bok. [---] Denna bok handlar om en enda sak, om tomrummet."

Det är en träffande beskrivning. I de elva noveller som boken rymmer saknas nämligen något, i större eller mindre grad. Det är något som inte berättas. Det finns just – ett tomrum. Ett tomrum som läsaren själv fyller med innehåll utifrån det som faktiskt berättas.

* * *

I novellen "Thorn" ställs vi inför ett det mystiska i ett på kartor uppdykande och försvinnande hus. Vi får inga förklaringar. Det ges utrymme för en outtalad berättelse inom berättelsen.

En annan novell, "Bakunins resa", tar slut där den i normala fall borde ha börjat. Något oerhört avslöjas för läsaren. Inte heller där får vi förklaringar. Historien som liksom tagit sats i flera sidor avstannar i omedelbar tystnad när den avbryts. Och så står läsaren där igen, vid ett tomrum. Berättelsen som inte berättas får utrymme att formas i läsarens eget huvud.

Kanske tomrumstekniken kommer till allra störst uttryck i den mästerliga "Fragmentarisk text*". Hela novellen består av en lång fotnot. I fotnoten förs ett lärt resonemang om vad som förefaller vara en saga. Allt vi får veta om texten som kommenteras är det som kommer till uttryck genom kommentaren, indirekt eller i form av citat. Likväl formas hos läsaren någon form av bild av hur sagan i sina huvuddrag kan ha sett ut. I tomrummet utbreder sig en berättelse.

Konkurrerande med "Fragmentarisk text*" i att dra tekniken till sin spets är "Slutspel i Whorfington". Där har författaren låtit novellen bestå av ett slutkapitel i en tänkt roman. Allt läsaren får sig till livs är alltså avslutningen: hela den föregående romanens handling och innehåll kan man bara få en känsla för genom dess avrundande kapitel.

Jag vill också särskilt nämna en av mina favorittexter i Förberedelser för flykt. Nämligen "Sportfiskarna".

Där är det ett frånvarande hot som finns i tomrummet, ett hot som aldrig får konkret form, och som det lämnas åt läsaren att skapa sig en uppfattning om. I novellen skildras några sjöar som sommartid besöks av mängder av sportfiskare. Då och då flyter ett ruttnande djurkadaver förbi.

Detta och annat låter oss förstå att det finns något farligt alldeles utanför bild, något som alltmer sätter bygdens invånare i skräck.

* * *

Förberedelser till flykt är hypnotiserande experimentell litteratur. Det i efterordet utvecklade målet med texterna, såsom jag uppfattar det – nämligen att skapa ett tomrum som vi anar äger ett innehåll – når författaren på ett utmärkt vis, och i de olika novellerna på olika vis.

I praktiken blir novellerna underlag för ett författarens medskapande med läsaren. Novellerna blir så att säga kompletterade av läsarnas egna berättelser. Det resulterar i en sällsam läsupplevelse.
– – –
Förberedelser till flykt och andra berättelser, Lars Gustafsson. Albert Bonniers förlag 2016. E-bok 1.0. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital. ISBN: 978-91-0-016205-4.

Bokrecension: Doktor Murkes samlade tystnad | Heinrich Böll

Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren) är en novellsamling av Heinrich Böll (1917-1985). Boken utkom på tyska 1958 och i svensk översättning av Per Erik Wahlund 1960.

Jag har läst boken i en upplaga från 1981.

* * *

Den västtyske författaren Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972. Och fastän jag inte läst något av honom förut, så vittnar den käcka lilla boken Doktor Murkes samlade tystnad vältaligt för det rättmätiga i den utnämningen.

Berättarkonsten är nämligen fantastisk.

Det är humoristiskt, men ofta med ett djup allvar under lustigheterna. Det är direkt. Och de absurda personerna i novellerna framträder tydligt som levande varelser. De är trovärdiga, fastän de är överdrivna och karikatyrmässiga. Men liksom man genast ser när en god karikatyrtekning föreställer någon man känner igen, så känner man genast igen Bölls karaktärer såsom förvridna verkliga människor.

* * *

Två av de fem novellerna i samlingen gör särskilt starkt intryck på mig. Den ena av dessa är "Det kommer att hända något", den andra är "Kasseraren". I dessa två berättelser är den satir som den tyska boktiteln nämner också tydlig.

"Det kommer att hända något" berättar om en ung man som emellanåt tvingas ta ett jobb för att få in lite pengar. Genom att framställa sig som ohyggligt arbetsinriktad lyckas han få anställning på Alfred Wunsiedels fabrik.

Där får han ett kontor, med mängder av telefoner, vilka han snart ser till att utöka antalet av, intill dess att han efter två veckor har tretton apparater framför sig. Och överallt går folk omkring och ropar "Det måste hända något!" eller varianter därpå. Chefen Wunsiedel själv ropar in i varje kontor varje dag: "Det måste hända något!" och det föreskrivna svaret är "Det kommer att hända något!"

Och det verkar vara själva navet i verksamheten: den extrema och allomfattande inriktningen på aktivitet, handling: hända, hända, hända saker. Ja, det anmodas så starkt att saker ska hända, att det enda som verkar hända är just förökandet av antalet uppmaningar till handling. Om fabrikens produkter talar ingen, inte om leveranser, om kunder inte heller.

Ja, det är först efter att huvudpersonen slutat sin anställning som han reflekterar över vad det egentligen var som fabriken faktiskt tillverkade.

* * *

"Kasseraren" handlar om en person, djupt fascinerad av att på matematisk och statistisk väg räkna ut och i grafer framställa hur företag effektivast gör sig av med broschyrer och sådant som kommer i posten, som inte är vanliga brev. Hans fascination sträcker sig ut över frågan kring hur man ska hantera något så infernaliskt irriterande som förpackningar kring de varor man köper.

Den stackars mannens besatthet är så stor att han blir stämplad både som mentalsjuk och asocial, men ändå lyckas ett försäkringsbolag få upp ögonen för hans särskilda och nischade talang. Men karln märker att han inte intresserar sig lika mycket för det praktiska arbetet som det övergripande teoretiska.

Där han sitter i källaren på försäkringsbolaget och två gånger går igenom posten har han visserligen största delen av dagen fri att spendera som han behagar, men hans tanke och möda ägnas så snart han kommer hem återigen åt matematiken, statistiken och graferna, som följer honom in i sömnen.

* * *

Vad kan man då säga att dessa två historier gör satir av?

Ja, för min del läser jag "Det måste hända något" som en drift med företag så besatta av förändring och utveckling, att själva arbetet med kärnverksamheten glöms bort eller helt enkelt blir sekundär.

Viktigare för företag av det slag som det berättas om i "Det måste hända något" är att förefalla aktiva, att föreskriva handling. De glömmer så att säga produkten, för att aktiviteten och förändringen i sig blivit det viktiga. Så fylls ett sådant företag av personer likt novellens huvudperson, vars enda funktion egentligen är att än kraftigare jaga på haussen.

I "Kasseraren" kan man möjligen tänka sig att vi finner en satir av det överorganiserade samhället. Där teorin om hur saker och ting effektivast skall utföras blivit överordnat allt annat, så att det som tillförene var en del av den vardagliga lunken inritats på grafpapper i syfte att minimera allt tidssvinn och all effektivitetsförlust.

* * *

Efter läsningen av Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad känner jag definitivt att detta är ett författarskap som jag vill stifta närmare bekantskap med. Vad gäller novellsamlingen kan jag i alla fall säga att humorn får mig att småle eller kanske rentav frusta till emellanåt.

Och all form av onödig utfyllnad saknas: även det som synes mig dunkelt (möjligen på grund av okunskap om det västtyska samhället på 50-talet) verkar äga sin självklara plats. Det gör inte texten kärv, men koncentrerad.

Heinrich Böll kunde uppenbarligen konsten att berätta en berättelse.
– – –
Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren), Heinrich Böll. Övers. Per Erik Wahlund. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1981. ISBN: 91-7448-157-6. 96 sidor.

Bokrecension: Flickan med bibelspråken | Fritiof Nilsson Piraten

Flickan med bibelspråken är en novellsamling av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1975).

Boken utkom första gången 1959. Jag har läst en upplaga från 1965.

* * *

Flickan med bibelspråken innehåller tolv noveller. De flesta utspelar sig på något sätt i författarens närhet eller med honom själv som en av huvudpersonerna, via alter ego eller under eget namn.

För mig är det omöjligt att avgöra vilken blandning Piraten gjort av fiktion och dokumentation, alltså – i vilken grad det handlar om skrönor. Men det kan göra detsamma. För novellerna, eller historietterna med Hjalmar Söderbergs term, är oavsett bakgrund mycket underhållande och framförallt mästerligt berättade.

Det är viktigt det där, för mig. Själva berättandet. Prosan ska, för att jag ska bli riktigt förtjust, flyta på ohindrad och med lagom intensitet, den ska äga väl avvägd och naturlig stil. Allt det där uppfyller Piraten utmärkt, han är, för att använda vad jag måste betrakta som ett av mina starkaste lovord över en författare, en riktigt berättare!

I de tolv novellerna möter vi ibland ganska vardagliga händelser som Piraten formar till snygga historier, och ibland mer remarkabla episoder, som bär syn av mer regelrätta skrönor.

* * *

Några av de berättelser som gör allra starkast intryck på mig – ehuru de samtliga är mycket bra – är "Småländsk tragedi", "Olofin svarar rätt", "Kapten Anton". Men man kan utan svårighet lika gärna nämna några av de andra historierna.

"Småländsk tragedi" handlar om en mycket fattig skomakare och hans familj. Hans stora hopp i livet är att hans släkting ska komma hem från USA, som denne lovat i ett sönderfallande brev från för mycket länge sedan. Under över alla under, en dag står Kalle, svenskamerikanaren, där vid stugan, med gyllene tänder och allt. Var nu misären över? Namnet på novellen ger en antydning om svaret.

"Olofin svarar rätt" utspelar sig i Piratens barndom och Olofin är hans alter egos vän och klasskamrat, en duktig men tyst flicka med en svårt alkoholiserad piskmakare till far. Novellen bjuder inte minst på en säkert utförd skolskildring, daterad till åren strax efter sekelskiftet.

"Kapten Anton" bjuder på en annan historia från Piratens tidiga år och handlar om en viss Anton som återvänder efter några månader till sjöss. Han har mångtaliga historier att berätta. En dag lyckas Piratens alter ego förmå Anton att följa med till sjön i trakten för att där segla tillsammans, något som blir ett vådligt företag.

* * *

Piraten skriver en balanserad, folklig prosa. Det är inte uppstyltat, det är inte pladdrigt och författaren skymmer ingenstans det han vill berätta. Allt ger ett realistiskt intryck.

Historierna i Flickan med bibelspråken äger samtliga sina poänger, ofta humoristiska sådana och ger definitivt intryck av att faktiskt ha kunnat utspela sig en gång i tiden, vare sig det nu varit i Tranås, där Piraten ett tag arbetade, eller i Kivik, som väl nu förknippas mest med honom, eller i trakten kring Vollsjö i Skåne, där han växte upp.

Fritiof Nilsson Piraten är onekligen en av svenska språkets riktigt stora berättare.
– – –
Flickan med bibelspråken, Fritiof Nilsson Piraten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 155 sidor.