tisdag 28 april 2020

Bokrecension: Metron; Attiskt i fågelperspektiv | Vilhelm Ekelund

Metron och Attiskt i fågelperspektiv är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).

Jag har läst verken i förlaget ellerströms tillsammans med Vilhelm Ekelundsamfundets utgivna samlingsutgåva, där båda böckerna tryckts i faksimil efter förstautgåvorna, i ett band. Utgåvan har också försetts med kommentarer av Ekelundkännaren Nils Gösta Valdén (1927-2010).

Verken utkom ursprungligen 1918 och 1919, ellerströms samlingsutgåva trycktes 1994.

* * *

Av Valdéns utmärkta kommentarer till verken förstår vi som läsare att Metron är ett centalt verk i Ekelunds författarskap. Det markerar övergången från Ekelunds tidigare heraklitisk-nietzscheanska hållning till ett attiskt: ett där kampen får vika för sökandet efter jämvikt. Och Attiskt i fågelperspektiv fungerar sedan som en utveckling av tankegångarna i Metron.

Metron betyder mått och är ett av de nyckelbegrepp man hittar hos Ekelund. Det betyder hos honom något i stil med just jämvikt, balans, rätt mått, en medelväg mellan ytterligheter. Det är ett förhållningssätt till livet och dess utmaningar och syftar till att vara ett verktyg eller en metod för att leva ett gott liv.

Världen som sådan är som den är, verkar Ekelund mena, men den upplysta människan kan likväl förhålla sig till den, lämpligen genom att inte föras med i världens strömvirvlar, utan bevara sin integritet visavi affekternas dragande krafter.
"Ett lif sådant som antikens filosofers, ägnadt åt inre freds- och frihetssträfvan, är ett stort manligt lif."
Där ligger målet: att trots allt känna en inre frid och glädje, att låta solen lysa in i anden och genom den; ständigt fokuserad på sak – det verkliga – och inte på sken. Det gäller då att inte låta vrede och indignation dra bort fokuset från det grundade, det låga, för att använda ett annat ekelundskt nyckelbegrepp. Det är inte nödvändigtvis så att trotset är det viktiga i livsföringen, utan en slags upphöjd följsamhet, en acceptans av livet såsom det ser ut.

Ekelund skriver:
"Lider du mer än de andra, må du också göra dig svårangripligare än de andra; innesluta dig i ett lung, en hårdhet, en glatthet, som alla pilar slinta undan mot. Det var den glattheten, som antikens filosofi alltid hade för ögat: ataraxi, nil admirari."
På vanligt sätt förhåller sig Ekelund till sitt livsprojekt genom en ständigt pågående kommentars- och dialogsträvan med antikens stora andar och andra andar ur andra tider. Ur historiens skrifter hittar han så ledning i det som rör "[l]ifvets högsta njutning: sinnets sköna ordning och jämna rörelse", för att så låna en formulering från en av aforismerna.

Det ekelundska är inte bedövande, sövande, även om Ekelund menar att alla människor behöver "narkotisera sig" och skillnaden ligger i "hvad man narkotiserar sig med". Men Ekelund menar att man ska undvika att "bedöfva sig" för att nå "andligt lif och andlig gärning", han manar till verklighetssinne och sanning: att se världen för vad den är, och trots det leva, och det på lämpligast möjliga vis: enligt metron, jämvikten.

Det gäller även att vara medveten om de dunkla skrymslena inom självet: "pöbeln i dig själf". Det är goda stunder, när man ser "på själfva de svartaste demonerna i sitt hjärta med en godmodig blick –".

Vägen framåt går vidare inte genom att kräva sin rätt eller att stå på sig rörande orättvisor. Ekelund hävdar istället vikten av att ställa sig över sådant och så bli överlägsen själva orättvisorna. Man ska förstå, inte nödvändigtvis vinna. Segern ligger istället just i förståendet. Man segrar inte genom att anklaga andra eller livet självt.

Till metron kan man möjligen även koppla den i verket återkommande termen nil admirari, den horatianska tesen om att inte låta sig förbluffas. Ekelund själv tar avstånd från stoicismen: den anses alltför sträng, och förordar epikurism, men nog finns något stoiskt just i nil admirari: detta att inte låta sig skakas av det yttre eller för den delen inre – att stå balanserad trots all gravitation i den ena eller andra riktningen.

* * *

Metron är ovanligt tydlig och klar; Attiskt i fågelperspektiv mer abstrakt formulerad. Här återkommer Metron-tematan, stundom i längre utläggningar. Ekelund fortsätter att skärpa blicken mot pöbeln i jaget och "benägenheten att ge sig själf undantagsställning".

Han skriver: "Ett af de vanligaste tecknen till inskränkthet: vilja ha 'prioritet'." – Det är knappast fråga om någon egentlig självförnekelse, tänker jag, utan snarare om ett medvetande om behovet att ta ett steg tillbaka, inte släpas med i de neddragande krafternas gravitation mot pöbelaktighet. Det handlar om självkännedom: "Det är en i dig själf som du måste vara i takt med."

Han sätter också in sina tematan i relation till stora författare i det förflutna, såsom Shakespeare, såsom Goethe, såsom Montaigne.

För Ekelund är inte de senaste tankarna självklart de mest givande, de kan vara "tidstankar, dagstankar, efämerer", utan de stora tankarna kan gott finns i det avlägset förflutna: han söker det livgivande var än det kan tänkas hittas. Ekelund skriver: "lifvet är ju lyckligtvis mer än samtiden."

* * *

Ekelund skriver om Goethe: "Han är en vägbyggare – för dem som behöfva honom." Något liknande kunde sägas om Ekelund själv. Hans upptäcktsfärd i det inre och hans tankar om hur man kan färdas genom tillvaron upphör inte att ge impulser till läsarens eget livsprojekt.

Hans budskap är ett annat än samtidens vulgära rop på se mig, hör mig, jag förverkligar mig genom hur jag framstår! Ekelund går bort från det ytliga, skenet, och lägger fokus på grunden, det låga, på det som är sak – istället för sken. Han ser till det djupmänskliga, inte de ytmänskliga. Han är väl värd att lyssna på.
– – –
Metron; Attiskt i fågelperspektiv, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Lund: ellerströms förlag, 1994. ISBN: 91-86488-54-6. 102+193+XXV sidor.

lördag 18 april 2020

Bokrecension: Lyra och Hades | Vilhelm Ekelund

Lyra och Hades är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom första gången 1930.

* * *

När Lyra och Hades kom ut 1930 var Ekelunds särskilda språk i hans aforistiska skrivande långt utvecklat. Däri får enskilda ord och begrepp så laddade betydelser, att man inte alltid bör uttyda dem på sedvanligt sätt, enligt ordbokens definitioner, utan som ett helt nimbus av associationer, vilka man väl bäst lär känna genom att orientera sig vitt och brett i Ekelunds hela författarskap.

Genom att använda ett sådant språk gör Ekelund texten ofta gåtfull och svårtydd, men hans mål var inte vid den här tiden främst att bli förstådd av en bred publik: han skrev säkerligen främst av ett inre behov; han skrev på ett alldeles unikt sätt – insikterna och erfarenheterna krävde just sitt eget poetiska språk, fullt av nyckeltermer, såsom ”öga”, ”underrättelse”, ”ljus”, ”ekonomi”, ”form”, ”säkerhet”, ”makt” och fler.

Ekelund skriver själv: "Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare."

Men texterna är inte obegripliga. De förmår kraftfullt att tala till dem som tar sig tid att läsa dem, och fungerar gott som karttecken för den som vill utforska den inre topografin, själens landskap.

Bärande element kan skönjas. Man märker en stor ovilja mot allt som stör, all obalans, och en längtan till det klara och ljusa, och till det jämna – och i och med detta en misstro eller rentav kamp mot affekterna. Ingenting må tillåtas störa jämnheten.
"Han har beslutit sig att icke svara på några angrepp. Med andra ord: han har beslutit sig att svara – alltid."
För mänskligheten som helhet ger nog inte Ekelund mycket, men för de utvalda och särskilda har han en oerhörd respekt. De författarskap som han förhåller sig till och skriver om är ofta sådana som uppenbarligen betyder mycket för honom i hans eget livsprojekt: projektet att leva.

Ett råd som Ekelund ger i detta projekt är att inte sky det svåra, utan att använda det för att bygga upp sig själv. Man ska vidare inte eftersträva en hög plats, utan tvärtom en "låg" – ännu ett nyckelord med vida konnotationer – där du håller dig nära grunden och marken. Själva segern är något misstänkt – kanske rentav något omöjligt. Ekelund skriver:
"Sved till dess rots rot den dårskaps dröm som heter glans, höghet, makt i världens mening."
Livsprojeketet är – trots idealet av jämnhet och stillhet – inte ett stillasittande. Tvärtom är det närmast att likna vid en färd. Ekelund skriver:
"Ett mål, ett resultat att hvila vid? Nej, aldrig! Men en väg och en färd och en färdeduglighet och färdeskicklighet och uthållighet – detta att hvila uti!"
Kanske är det som sägs här något av en nyckel till Ekelunds författarskap. Hans livsprojekt består i att genom att dricka ur de klaraste källor han kan hitta – inte minst i antikens Grekland – sträva mot att nå en allt bättre färdeskicklighet, allt bättre utrustad att leva livet under den klara solen.

* * *

Totalt består Lyra och Hades av fem avdelningar som tillsammans rymmer 375 aforismer och en dikt. Ekelund använder ofta citat, oöversatta, från tyska, latin, grekiska. Ekelund har också hållit kvar vid gammalstavning, som onekligen har en stark effekt.

Lyra och Hades bör inte vara en bok som man läser och lägger ifrån sig, liksom man inte tittar genom kartan en gång under sin färd och sedan låter den ligga: man bör återvända till den, studera den noga, för att få god ledning under vägen. Lyra och Hades håller onekligen för sådan hantering.
– – –
Lyra och Hades, Vilhelm Ekelund. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1930. 178 sidor.

fredag 17 april 2020

Bokrecension: Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen | Per Erik Ljung

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är litteraturvetaren Per Erik Ljungs (f. 1943) doktorsavhandling. Jag har läst den tryckta upplagan från 1980.

* * *

Är det något författarskap som ger material att studera, torde det vara Vilhelm Ekelunds (1880-1949). Inte bara är hans texter ytterligt fulla av mening att fördjupa sig i och uttolka, också Ekelund som person och gestalt i det offentliga Sverige är mycket fascinerande: en excentriker och särling, som gör litteraturläsandet till något att omsätta i livskonst.

Per Erik Ljung analyserar i sin avhandling bland annat Ekelunds roll som författare och hans inställning visavi marknaden och publiken. Begreppsapparaten är delvis marxistisk, vilket i föreliggande fall lämpar sig särskilt bra som verktyg för att nå intressanta resultat.

Avhandlingen kretsar i första hand kring Ekelunds Antikt ideal (1909), men även andra texter av honom analyseras, till exempel de dikter han skrev i början av sitt författarskap, innan han övergav den formen till förmån för essayer och aforistik.

* * *

Ekelund såg sig, förstår vi, inte som en hantverkare, det vill säga som någon som producerar något att avyttra på en marknad. Han vände sig som författare tvärt emot inställningen att författare producerade text som skulle säljas åt en publik.

För honom var litteraturen och författarskapen från det förflutna något annat: Ekelund levde med litteraturen och omsatte dem i sitt livsprojekt. Ljung visar hur Ekelund använder tankar hos till exempel Nietzsche och Goethe, och sedan fortsätter dem. Ljung skriver:
"Ekelund rör sig över stora delar av världslitteraturen. Det är där han går på jakt efter identifikationer och formler till sin egen konfrontation med litteraturen."
Ekelunds publikfrånvända inställning gjorde givetvis att han knappast var ekonomiskt lönsam att förlägga. I början av hans författarskap, 1904, meddelar t.ex. Bonnier Ekelund att hans andra diktbok Syner, utgiven 1901, sålt i 166 exemplar.

Men Ekelund var också själv mycket medveten om sin särskilda position i litteratursverige: han, förstår jag det som, riktar inte in sig på att bli en författare för samtidens publik så mycket som för framtida läsare samt kanske för en mindre men ”kvalificerad publik” i samtiden.

Ekelund är förankrad i det socialdemokratiska politiska lägret, åtminstone ursprungligen, men partipolitik ägnar han sig föga åt. Det finns texter där han belyser de fattigas situation, men långt mer bryr sig Ekelund om att skildra inte den yttre, utan den inre kampen, kampen inuti människan.

Samtidigt visar Ljung tydligt, att "Ekelunds motstånd mot ekonomins sätt att penetrera det estetiska går mycket långt …", ja, för Ekelund blir ekonomisk framgång nästan i sig något att akta sig för, eftersom den då, förstår jag det som, signalerar att man sålt sig till publiken. Framgångssökandet hos en publik är "destruktivt och nerbrytande".

* * *

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är en mycket insiktsfull djupdykning i Vilhelm Ekelunds författarskap. Analyserna av Ekelund som författare och hans position i och förhållande till det litterära Sverige är mycket upplysande. Men jag bör också nämna att jag ställer mig mer tveksam till den avdelning av boken som anlägger psykoanalytiska perspektiv.

Per Erik Ljung lyckas vara konsekvent tydlig i sin framställning och sin analys analys av de delar av det ekelundska författarskapet som undersöks i avhandlingen och boken är otvetydigt ett mycket viktigt verk för den som önskar fördjupa sig både i Vilhelm Ekelunds yttre och inre världar.
– – –
Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen, Per Erik Ljung. Lund: Liber Läromedel, 1980. ISBN: 91-40-04736-9. 287 sidor.

måndag 6 april 2020

Bokrecension: Lefnadsstämning, Väst-Östligt | Vilhelm Ekelund

Lefnadsstämning, Väst-Östligt är två böcker av Vilhelm Ekelund (1880-1949), sammanförda i ett band i den upplaga från 2005 som jag läst. I denna upplaga har de även försetts med kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-1919).

Böckerna utkom ursprungligen 1925.

* * *

Sven G. Strand skriver om Vilhelm Ekelund i Tiden, nr 6, 1929:
"För att kunna nalkas honom på ett rätt sätt fordras stillhet, tålamod, frånvaro av jäkt och oro. […] Man får finna sig i att man inte på en gång smälter en ekelundsbok, därtill fordras upprepade genomläsningar."
De orden är sanna. Man behöver föras in i Ekelunds språkvärld och ta den till sig bit för bit, för att kunna få ut alltmer av det han skriver om. Det är inte lätt, och om det är mödan värt – ja, för egen del tycker jag att det ger så mycket tillbaka, att det inte går att låta bli att läsa Ekelund. Kanske rentav att det befordrar den intellektuella hälsan – och själshygienen.

Lefnadsstämning och Väst-Östligt har olika karaktärer som verk. Båda är aforsimsamlingar och är därmed inga systematiska framställningar av Ekelundska uppfattningar (sådana system får man leta fåfängt efter).

Men Lefnadsstämning har en mer terapeutisk inriktning, med impulser till levnadskonst, medan Väst-Östligt i mycket är en uppgörelse inte minst med Nietzsche.

* * *

Ekelund för ett pågående samtal med världslitteraturen och kulturhistorien. Hans beläsenhet är mycket omfattande och hans aforismer blir ofta till ett slags reaktioner på eller kommentarer till olika inslag hos olika författare eller tänkare.

Beläsenheten fungerar också främmandegörande för den läsare som inte besitter samma beläsenhet som författaren – och vem gör väl det! Men jag tänker, att man får fint följa med och plocka upp de blommor som man når.

Till främmandegöringen hör också den myckenhet av oöversatta citat och termer som flyter in i texten: särskilt de på grekiska möter tuggmotstånd och lägger en slöja över textens betydelse. Det bryr sig Ekelund föga om: han skriver ju inte så mycket för en publik som för sig själv.  Man kan lägga till: han för en dialog med dem som kommit före – och de som kommer efter.

Och för det tredje är det speciella ekelundska språket främmandegörande. Möter man ett återkommande begrepp hos Ekelund är det inte nödvändigtvis så att Ekelund ger det ordet samma innebörd som ordboken uppger: han fyller ord med mening, laddar dem maximalt, på ett sätt som nog gör att deras innebörd möjligen inte kan anas förrän man mött dem tillräckligt många gånger hos just Ekelund och så fått deras omfång inför ögonen.

All denna främmandegöring gör att vi utmanas på ett särskilt sätt när vi läser Ekelund. Vi måste skärpa det läsande örat.

* * *

I Väst-Östligt, som jag skrivit om tidigare här, bearbetas kulturella frågor, men vad lär Ekelund i Lifsstämning?

Han lär sinnets lugn. Självkännedom. Oberoende. Ett bejakande av hårdheten i tillvaron som medel till kraftökning snarare än nedbrytning. Han lär upphöjt överseende; att inte låta komma vid sig. Han lär misstänksamhet mot affekterna. Han lär avståndstagande från massa och pöbel. Han lär detta och mer, genom att stödja sig mot antika tänkare likväl som klassiska tänkare av senare tider.

Det skrivna är som sagt inte skrivet som lära och dogmatik, utan som poetiska fragment – den ekelundska aforistiken.

* * *

Vilhelm Ekelund var minst av allt publikfriande. Han brydde sig föga om att bli förstådd av samtiden. Det ligger något befriande i det: något hänsynslöst befriande. Ekelunds konstnärliga skapande är inte villkorat till vad som kan tänkas säljas eller tas väl emot. Det är utan den slags förtöjningar som hänsynen måste utgöra.

Vi läsare behöver inte hålla med honom i hans observationer, men åtminstone jag tycker att han som kulturskribent och livskonstnär är värd att lyssna på. I de svårtillgängliga texterna ligger ädelstenar spridda överallt.
– – –
Lefnadsstämning, Väst-Östligt, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Ellerströms 2005. ISBN: 91-7247-037-2. 199 sidor.