Bokrecension: Profiler | Barbro Alving

Profiler är en samling intervjuporträtt skrivna av Barbro Alving, signaturen Bang (1909–1987). 

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst Litteraturbankens e-boksupplaga från 2021.

* * *

Bang torde vara en av 1900-talets mer berömda journalister, och hennes verksamhetstid spänner över åtskilliga decennier. Det innebär givetvis att hon med tiden lärt känna många, många celebriteter, både svenska och utländska. 

Det är också påfallande i den samling intervjuporträtt som samlades i Profiler, att flera av dem som hon här skriver om har hon också en personlig vänskapsrelation med, säkert genom att förut ha intervjuat dem. Det gör att hon visserligen står i ett speciellt förhållande till dessa intervjuobjekt, som möjligen kan äventyra en journalistisk objektivitet, men som nog också innebär att intervjuobjekten många gånger sänker garden och kanske talar lite öppnare än de eljest gjort inför en helt okänd journalist. 

Porträtten i Profiler är många. De intervjuade är organiserade i bokstavsordning och blir således ställda i en intressant blandning. Det rör sig framförallt om kulturella — ofta litterära — och politiska gestalter, många av dem framstår i våra dagar som mer eller mindre legendariska: de var för Bang dagsaktuella personer, nu är de historiska figurer. 

Bang påpekar i sin inledning att texterna var skrivna just för dagen, ”dagsländor”, som hon själv skriver. Men nu, med många års perspektiv, framstår de som historiska dokument, som låter oss andas lite av den luft som sedan länge blåst undan, se leenden som blixtrat i en annan tid.

Några namn förtecknande de som Bang skriver om må nämnas: Frans G. Bengtsson är först i raden:

"Cigarrettröken lägger sig som en impertinent gloria kring Frans G:s tvåvåningspanna, vittra anekdoter hugger varann i svansen, gammal fin konjak glimmar mahognybrun i silverpytsar, det doftar av hemplockad svamp."

Ja, i ungefär sådan miljö vill man väl tänka sig denne författare och essayist. 

Vidare möter man i samlingen, för att göra ett urval, Bo Bergman, Ingrid Bergman, Gunnar Ekelöf, Karl Gerhard, Per Hallström, Sven Hedin, Harry Martinson, Vilhelm Moberg — som tar sitt liv innan publiceringen —, Gustav Möller, Agda Rössel och Elin Wägner. Samt alltså åtskilliga fler.

* * *

Porträtten är inte kritiska enligt modellen att ställa någon mot väggen. Det är välvilligt förstående skildringar av människor och stillsamma och resonerande samtal. 

Visserligen polemiserar Bang mot Harry Martinsons tal om Elin Wägner när Martinson tar sitt inträde i Svenska Akademien, men annars attackerar hon aldrig dem hon intervjuar. Det är nog i allmänhet ett bra recept för att få dem att tala öppet och avslappnat. Resultatet blir sympatiska målningar i text, med många fina detaljer medtagna.

Bang skriver en tillgänglig och en aning slängig prosa, som stundom kunde varit en aning stramare, om jag själv får ta mig fräckheten att ytterligt försiktigt framföra någon kritik. Men det blir aldrig tråkigt eller torrt, inte heller i de fall då jag inte alls eller knappt känner till de personer som får sina porträtt skrivna. 
– – –
Barbro Alving, Profiler. Stockholm: Gidlunds, 1983. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2021.

Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.

Bokrecension: Den gyllene lyran | Sture Linnér

En konstnärs bild av Sapfo

Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros är skriven av Sture Linnér (1917–2010), filolog och diplomat. Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en e-boksutgåva från 2014.

* * *

Innan den klassiska tiden bryter in i Grekland talar man om den arkaiska tiden. Under denna epok var de tre lyriker verksamma som Sture Linnér skriver om i Den gyllene lyran: Archilochos, Sapfo och Pindaros. 

Det är inga skissade konturer som möter läsaren, utan tvärtom riktiga djupdykningar, särskilt i ett antal av de texter som finns kvar efter dessa lyriker. Linnér genomför närläsningar, ofta med beaktande av olika grekiska ords särskilda valörer. 

Det innebär att han kan låsa upp texterna och visa på sammanhang som kanske inte kan uttryckas i en översättning, och som den som inte kan läsa originalgrekiskan är utestängd ifrån. Den gyllene lyran blir en guide-bok, inte bara till poeterna själva, utan också den tid som de lever i.

För det är ju något enastående att – trots allt som gått förlorat – ändå så mycket text från denna avlägsna tid finns bevarad. Genom dem får vi tillgång till den diskurs som existerade där och då: hur man talade, vad man talade om, hur världsbilden såg ut, vad som ansågs relevant, hedervärt eller tadelvärt. 

Man slås av hur texter man annars, utan vägledning, måhända gått förbi ganska likgiltig, plötsligt öppnas upp till en hel värld av konnotationer och intrikata språkliga konstuttryck. Det finns en sofistikation här, som man nog ofta behöver en kunnig filolog i närheten för att upptäcka, hur vackra texterna än i sig kan vara i översättning.

* * *

Så möter vi Archilochos, verksam främst på 700-talet f.v.t, och hans vassa tunga. Vi möter Sapho, verksam på 600–500-talet f.v.t, och hennes vibrerande kärlekslyrik, och vi möter Pindaros, verksam på 400-talet f.v.t., och hans vittfamnande hyllningar av segrande tävlingsmän.

Linnér visar hur man inom forskningsvärlden på olika sätt förhållit sig till dessa lyriker, och tar ofta egen ställning. 

Ett återkommande problem är hur man skall förstå de självbiografiska inslag som kan synas förekomma i somliga texter. Linnér förefaller benägen att hantera dem med yttersta försiktighet: bara för att det i ett poem uppges att ett ”jag” tycker eller gör det ena eller det andra, kan man inte med självklarhet likställa detta ”jag” med författaren; det kan lika gärna röra sig om ett berättarjag. 

Denna vettiga källkritiska hållning innebär också, att vi inte kan säga mycket säkert om dessa poeters liv, när nästan allt man trott sig veta om dem extraherats ur deras egna texter och andra uppgifter stammar från senare tider. 

En maning till försiktighet som denna, rörande att jämställa ett berättarjag och författaren, må ju för övrigt dessutom hållas aktuellt vid läsningen av både prosa och poesi genom hela litteraturhistorien.

Linnér visar vidare hur intertextuella relationer kan se ut under den arkaiska tidsperioden, och senare, till exempel i det att homeriska vändningar identifieras hos diktarna, och vändningar från diktarna följs ända in i vår egen tid. 

* * *

En svensk författare som jag är särskilt intresserad av är Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelund å sin sida var mycket intresserad av den grekiska poesin, inte minst Pindaros lyrik. Ekelund lyfter ju till och med fram Pindaros som den främste bland antikens lyriska skalder. — Därför ser jag med stor glädje att Sture Linnér fångat upp detta, och Ekelund är faktiskt en av de moderna gestalter han oftast nämner, vare sig det nu gäller att anföra Ekelunds syn på något, eller att anföra något som han skrivit.

Den gyllene lyran är inte någon avkopplingslitteratur. Den kräver onekligen ett intresse av läsaren. Finns ett sådant intresse — eller om ett sådant intresse månne skapas — så är den synnerligen givande, och en sol stiger åter upp över de arkaiska grekiska städerna och landskapen. Archilochos, Sapfo och Pindaros kommer återigen nära, ja, som hörde vi deras egna röster.
– – –
Sture Linnér, Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros. Stockholm: Norstedts, 2014. Eboksproduktion: Publit.

Bokrecension: Folkliv och fantasi | Carl Jonas Love Almqvist

C.J.L. Almqvist

Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866), i urval och med förord och bibliografi av litteraturvetaren Magnus von Platen (1920–2002). Boken utkom år 1962.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist måste anses vara en av Sveriges mest mångsidiga författare, inte enbart i sin egen tid utan i hela den svenska litteraturhistorien. Hans produktion är mycket omfattande och han skriver i mängder av olika genrer. Almqvist rör sig hemtamt i fantastik och folklivsskildring, i opinionsbildning och polemik, han kan skriva poesi och prosa och ämnena för hans arbeten kan vara vitt skilda. 

Almqvist hör ju också rätteligen till de svenska författare som också begåvats med en modern och synnerligen ambitiös vetenskaplig textkritisk utgåva av sina verk, hittills omfattande 22 volymer.

Ett sådant berg av text kan måhända verka milt skräckinjagande att ge sig i kast med. Därför är sådana volymer som Magnus von Platens urval Folkliv och fantasi mycket värdefulla. von Platen ger i denna bok generösa exempel på både kortare och något längre texter av Almqvist. 

Vi möter självbiografiska texter, den suggestiva österländskt doftande fantastiknovellen Palatset, den gedigna och genuina folklivsskildringen Grimstahamns nybygge, satiren Ormus och Ariman, klassanalysen Svenska fattigdomens betydelse och mycket mer.

* * *

Det är flera saker som slår läsaren när man går in i Almqvists värld. 

En sådan sak är hur Almqvist är grundad både i sin egen tid, och samtidigt lutar sig in i framtiden genom sin vakna blick för vad som kan förändras och förbättras i landet och kulturen. Han står resolut på de fattigas sida och föreslår hur försoning och förbrödring med högre samhällsskiktet kan komma åstad. Jag tänker då på hur han analyserar sin samtid och sitt land i Svenska fattigdomens betydelse och Om folknöjen. 

I den förstnämnda texten betonar han hur ”sämre” och ”bättre” folk glidit ifrån varandra. De senare står främmande för de förra, och de förra står främmande för de senare, när de i själva verket borde stå tillsammans, med ömsesidig respekt. 

Det är inte fråga om förslag till en samhällsomstörtning hos Almqvist; men han önskar särskilt hos överklassen ett återvändande till det svenska — att de inte må vända sina blickar till utlandet för sina seder och tankesätt, genom vilket de vidgar klyftan mellan folket och sig själva. 

Nationalismen i detta avseende är inte att fatta som konservativ politisk ideologi, utan mer som ett sätt att ena den svenska kulturgemenskapen över klasskillnaderna. Överklassen har separerat sig från allmogen genom att, kunde vi kanske säga, skaffa sig helt andra kulturella referenser och preferenser än denna. 

Överklassen har blivit alltmer främmande för allmogen. Kontaktytorna minskar; också rent rumsligt: Almqvist ser hur tjänstefolk och herrskap inte längre äter tillsammans. Förändring är emellertid knappast möjlig under nuvarande omständigheter: först en framtida överklass kan egentligen åter vända sina ansikten mot folket igen, snarare än bort från det, mot andra nationers kultursfärer. 

Samtidens överklass skulle smärtas av att tvingas till förändring, därför menar Almqvist att det är bättre att invänta kommande generationer:

"Författarens stora allmänna önskan rörande flertalet av det svenska herrskapets nu levande individer är, att de ju förr dess hellre måtte utdö, och lämna ättlingar efter sig, som gå folket närmare."

Almqvist vill öppna de högre klassernas ögon för det särskilt svenska. Och en av de särskilt svenska egenskaperna som han identifierar är fattigdomen och förmågan att vara fattig utan förtvivlan. 

Man ska dock inte söka fattigdomen, inte alls, men svensken har lärt sig att uthärda den fattigdom som vidlåder henne, samtidigt som hon, kommen i rikare omständigheter, gärna lägger stora pengar på det som hon vill investera i, även om hon väl kan vakta på öret. 

Alltså: inte att söka fattigdom, men att kunna vara fattig ser Almqvist som ett nationaldrag. Därmed föds ett nästan stoiskt oberoende av yttre ting, som i själva verket är en styrka.

Men det svenska är, menar Almqvist, förutom fattigdomen och den särskilt svenska naturen, svårt att definiera förnuftigt; svenskheten känns mer än den kan pekas på. Det går inte att undervisas till svenskhet; det vore, menar han, som att försöka uppleva inandningen av vårluften genom en kemisk beskrivning.

Men Almqvist ägnar sig inte åt någon chauvinism. Svenskheten är inte något allsidigt förträffligt. I själva verket är bland det svenska ”ganska mycket eländigt och oskickligt.” Fattigdomen rör inte bara det materiella, utan även konsten, och – enligt Almqvist – språket, som dock är särskilt vackert. Sverige är fattigt och torftigt, men svenskarna kan hålla till godo och göra sina torftiga omständigheter till något som arbetar för dem.

* * *

Två av de annars mest drabbande texterna i Folkliv och fantasi är Palatset och Grimstahamns nybygge. Det är två helt olika typer av noveller, men båda utomordentligt skickligt genomförda. 

Palatset tar oss med till London, där en man får nys om en mystisk och elegant vagn man kan åka en tur med, och dessutom få betalt för besväret. Detta leder honom in i suggestiva äventyr med snarast skräckgotiska anslag.

Grimstahamns nybygge är alltså något helt annat. 

Berättelsen är en mycket realistiskt utformad skildring av hur en ung dräng och hans hustru tar över ett förfallet torp, utan arrendekostnad under en längre tid under förutsättning att torpet rustas upp tillika med dess odlingsmarker. Honom och hans hustru får vi följa under ett antal år. Skildringen är både finstämd och realistisk; den blundar varken för det vackra i vad de tillsammans åstadkommer, och det svåra de möter när de strävar. 

Jag slås av föreställningen att – ja, just så här kunde det bestämt ha gått till när det begav sig.

* * *

Magnus von Platen har gjort ett mycket gott urval av stimulerande texter. Men jag har inte alldeles lätt att inse fördelen med att låta modernisera språket. Det är fortfarande lätt ålderdomligt, men vissa äldre stavningssätt har slipats bort, och därmed, enligt mig, en betänklig del av tidsfärgen. 

Låt oss ta ett exempel ur Svenska fattigdomens betydelse. I Folkliv och fantasi lyder den språkligt moderniserade versionen sålunda:

"Statsekonomen (jämte samhällsfilosofen) har blivit så förnuftig, att han glömt bort allt vad glädjen, allt vad det poetiska, allt vad det högre livets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre livet."

Men går man till den textkritiska upplagan av Samlade verk 8 hos Litteraturbanken hittar man samma mening, lydande så här:

"Statsekonomen (jemte samhällsfilosofen) har blifvit så förnuftig, att han glömt bort allt hvad glädjen, allt hvad det poetiska, allt hvad det högre lifvets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre lifvet."

Det blir inte samma sak. — En läsare som vill läsa Almqvist vill rimligen läsa Almqvist så nära originalets textlydelse som möjligt. Åtminstone gäller det för mig. Kanhända är det en besynnerlig uppfattning hos mig.

Och om vi nu ändå är inne på detta med textkritik, så hade det gagnat Folkliv och fantasi om varje text i urvalet i direkt anslutning till texterna försetts med – då det inte är fråga om utkast – första publiceringsår samt eventuellt verk i vilket det då publicerades. Nu finns förvisso en utomordentligt god bibliografi i slutet av boken. Men för översiktens och omedelbarhetens skull hade det varit fint. 

Men för båda dessa kommentarer gäller ju följande vedermäle: den som är intresserad av sådant kan ofta med lätthet gå till de numera lättillgängliga textkritiska versionerna för jämförelse eller vidare upplysningar. De är utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet och finns digitaliserade på Litteraturbanken.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist är en fascinerande författare. Han behärskar romantiskt skrivande, likväl som realistiskt. Han kan skriva ironiskt och satiriskt och han kan genomföra analyser av sitt samhälle. 

Stundom synes han av urvalet att döma ha en tendens att vindla iväg i sina texter, men också det skänker ju mått av originalitet åt det skrivna. Magnus von Platen gjorde svensk kultur en betydande välgärning, när han skänkte den det urval av Almqvists texter som Folkliv och fantasi utgör. För min del gör den mig ännu mer intresserad av att läsa ännu mer av Almqvists litterära produktion.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1962. 222 sidor.

Bokrecension: Vägledare | Ragnar Jändel

Vägledare är skriven av Ragnar Jändel (1895–1939), författare och poet. Boken utkom år 1928.

* * *

Icke-väckt eller väckt människa — Ragnar Jändel gör skillnad på dem i essayerna som utgör Vägledare. 

Väckt är här den människa som aktivt och medvetet arbetar på sin bildning, de bildningssträvande. Och bildning betyder i hans mening inte enbart ett ackumulerande av kunskaper i syfte att befrämja inkomst och karriärmöjligheter, utan bildning ser han som något annat, ja, en hel livshållning: att se livet sannare och söka efter mening, gärna i de goda böckerna. 

Särskilt vänder han sig till arbetarungdomen: för dem vill ha visa på några av de författare som kan fungera som vägledare vad beträffar bildningssträvande. För mig, som sysslat en del med Vilhelm Ekelund, är det naturligtvis särskilt intressant att se Ekelund upptagen bland dessa vägledare.

* * *

Det finns ett tydligt elitistiskt drag hos Jändel. Han vill inte att arbetarungdomen som han adresserar skall läsa i allmänhet, utan han vill att de ska läsa sådan litteratur som fördjupar deras upplevelse av livet och själva levandet: han vill skapa förutsättningar för ett djupseende; litteraturen som förströelse eller tidsfördriv är han helt vänd från. Inte heller är det litteraturen som ideologisk ammunition som han rekommenderar; sådan konsumtion riskerar man att bli alltför ensidig av.

— Nej, för den med ”bildningsintresse” av genuint slag är det fråga om att söka ”bildningen, som den törstige söker källan, för att tillfredsställa sitt eget personliga, andliga behov.” Denne sökare är likgiltig, eller bör vara likgiltig för, den yttre framgången. Han vill vakna upp ur vardagstillvarons platthet. De andra diagnosticerar Jändel på följande vis:

”De flesta människor leva som i ett sömntillstånd, de flyta fram genom livet som i en dvala, utan att eftertänka vart det bär hän, vad det är för mening med att existera, utan kontakt alltså med de oerhörda livsproblemen.”

Dessa människor, menar Jändel, skall väckas, om de skall vinnas för bildningssträvandet och få ett behov av att se tillvaron på ett sätt som inte enbart är ytligt, inte enbart vardagligt, utan som utgör en kombination av stort allvar och barnets nyfikenhet. 

Denna strävan är individuell. Var och en måste gå sin egen bildningsväg. Även om gemensamma strävanden kan gagna är det individen det kommer an på att själv skaffa sig djupseendet. Den enskildes bildning gagnar alla, men vägen till bildningen måste var och en gå på egen hand.

Böckerna är då något som kan åstadkomma ökad bildning, men då inte ”dussinböckerna”, utan de böcker som författaren skrivit av ”ett djupt behov.” En rätt bok förmår möjligen ”väcka ens slumrande bildningsbehov.” Till dessa böcker bör man gå ”med samma känsla som man öppnar ett brev från en kär vän”, alltså som att bokens ärende verkligen angår en själv som människa.

* * *

En av de författare med ett ärende som den bildningssträvande kan gagnas av är alltså Vilhelm Ekelund. Jändel skriver, att ”[d]et torde knappast finnas någon svensk författare, som har mera att säga de verkligt bildningssökande än han.” Ekelund ”vill visa, hur det, trots allt, är möjligt att leva.” Han är en ”sällsynt givande författare” både ”som lyriker och som livsfilosof”.

Men Jändel behandlar också Dan Andersson, med vilken han var personligen bekant, och Sigbjörn Obstfelder, De författare han tar upp, menar han ”avgjort höja sig över mängden av flacka och likgiltiga medelmåttor.”

* * *

Bildning för Jändel är således inte bara ett hopsamlande av kunskap. Bildningen ger hos honom mer intryck av en process och livshållning för att uppleva världen, dess skönhet, och sanningen. Därmed kan han också påpeka, att bildning även kan finnas hos de enklaste människor. 

Jag får intrycket, att han med bildningssträvandet avser ett slags seriöst djupseende i tillvaron, som tydligt markerar mot filiströs bildningsfernissa. Bildningen fungerar som ett behov, och inte som ett smycke. Den syftar till att ”hålla blicken ren från vanans och vardagens damm och och att hålla hjärtat friskt och hindra det från att förtorka och förhårdna.”

Det finns ett mystiskt drag hos Jändel. Han lutar synbarligen emellanåt åt det religiösa hållet, även om religiositeten inte är av ett dogmatiskt slag, knappt kristen, fastän han lyfter fram Bibeln och vissa kristna författare som god läsning; det är inte utan att man blir nyfiken på hur Jändel skulle förhålla sig till författare som Epiktetos och Marcus Aurelius som alternativ eller komplement till några av de författare han själv nämner, såsom Thomas a Kempis.

* * *

Jändel vänder sig som sagt till arbetarungdomen, och då ”framför allt till den mognare och bildningsintresserade” delen av gruppen. 

Han skriver för att visa på författarskap som kan hjälpa till att fördjupa deras upplevelse av livet. Han avser inte att göra dessa ungdomar till effektivare föreningsmänniskor eller att hjälpa dem att göra en klassresa. Han talar till anden, Det är densammas vård och behov som utgör hans ärende. Visst är kunskap bildningens grund, menar han, men bildningen som sådan utgör mer än samlandet av kunskap. 

Bildningen utgör, skulle jag vilja uttolka det som, kunskapens omsättande i livsfilosofi, tillsammans med en skärpt blick för världen, dess skönhet och elände, och sanningen bortom klyschorna och det som bara är yta. Dessa väckta människor, väckta för bildningsprocessens tvingande krav, gör inte nödvändigtvis buller av sig, men är annorlunda från massan, från de flesta, och av dessa inte alltid gillade eller förstådda.

* * *

Den livshållning som Ragnar Jändel utformar i Vägledare är på många sätt sympatisk. Det är inte så att jag i allt kan instämma i vad han säger: en viss moralism vidlåder således somt, och man ser inte mycket av förståelse för den möjligen medvetna hållningen att ytlighet faktiskt kan vara ett sätt att leva som är att föredra framför den sensibla, genomskådande hållning som bör utmärka den person som eftersträvar den typ av bildning som Jändel skriver om. Hans nickningar mot mystik och religiositet står jag främmande inför.

Men på det stora hela måste jag ge honom rätt och jag vill gärna ställa mig själv som en vandrare i begynnelsen av en bildningsprocess, där bildningen genom lyssnande till alla tiders goda vägledare, är en livslång väg att vandra, snarare än ett mål som någonsin kan uppnås. Jag vill arbeta på att skärpa min blick, se ner i djupen av det mänskliga livet och existera medvetet, utan att för den sakens skull mista vare sig gott humör eller sinnesro. — Nå, det må vara en stjärna att navigera efter, fastän den aldrig kan uppnås.
– – –
Ragnar Jändel, Vägledare. Stockholm: Tidens förlag, 1928. 90 sidor.

Bokrecension: Myrstigar | Jesper Svenbro

Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland är skriven av poeten och filologen Jesper Svenbro (f. 1944). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Myrstigar innehåller fyra texter om läsning och skrivande under antiken. Två av texterna har först varit föredrag, två av dem var redan ursprungligen essäer. 

Svenbro rör sig mycket hemtamt i den antika världen; allt han skriver i Myrstigar utmärks av enastående klassisk bildning och stora språkkunskaper. Trots detta är tonen ödmjuk och läsaren känner sig inte överväldigad, trots de språkhistoriska analysernas sofistikerade art. Svenbro är pedagogisk, hoppar inte över att lägga ut tankeled som väl för honom är självskrivna, men alls inte för en läsare som saknar samma insikt i de ämnen som han tar upp till behandling.

Vad vi får oss till livs när vi läser Myrstigar är en intrikat överblick rörande associationssamband i antiken mellan det lästa och det skrivna respektive uttryck för desamma i poesi och metaforik. 

* * *

Det blir tydligt att den syn som fanns på läsning i relation till det skrivna var annorlunda än hur vi i allmänhet tänker kring ämnet i dag. Att läsa var att göra sig själv till ett instrument för den som skrivit och därmed nedlagt — begravt — sin röst i texten. 

Läsaren, och vi talar då främst om högläsning, ställer sig till förfogande för den som formulerat orden, varvid under antiken en explicit parallell uppstår med den antika pederastin. Svenbro visar hur denna koppling finns i den antika föreställningsvärlden, och kontrasterar den mot förändringen som Sokrates i Platons skrifter åstadkommer när han förändrar synen på en sådan relation mellan författaren och läsaren. 

Sokrates skrev som bekant inte själv, men hans kyska handlingssätt visavi en ung man som älskar honom illustrerar hur hans efterföljare förmås röra sig bort från detta att författaren är den aktive och läsaren blott ett instrument för författarens intentioner. Läsaren blir inte enbart ett instrument som återskapar den ursprungliga rösten, utan någon som verkligen förstår vad som skrivits och därmed också får förmågan att försvara, att hjälpa det skrivna.

Och Svenbro poängterar vidare att förutsättningen för att Platon, till skillnad från Sokrates, lämnade skrifter efter sig, var att dessa stannade inom Akademin, där han kunde räkna med att de blev förstådda på rätt sätt, och inte bara instrumentellt upplästes.

* * *

Läsning var således inte nödvändigtvis något som förknippades med frihet i den antika, grekiska världen; läsning var en funktion för dem som gjorde sig själv till medel för någon annan. Läsningen kunde med fördel utföras av en slav, medan skrivandet däremot var en mer aktad handling. Skrivaren, formulerar Svenbro, ”gör vad en grekisk fri man bör göra: styra, äga, kontrollera.”

Emellertid förblir skriften som sådan inte — som i andra kulturer — något gudagivet. Skriften, förstår jag det som, är i själva verket något lägre än talet, som är språkets naturliga uttrycksform. Bokstaven är död när den inte uttalas. Skriften begraver talet och läsandet återupplivar det.

Själva återupplivandet av talet får ett intressant uttryck i gravskrifter, som Svenbro särskilt uppehåller sig vid i en essä. Han påpekar därvid att den grekiska odödlighetstanken främst tog sig uttryck via två kanaler: en biologisk, och en uppburen av ryktet. 

Den biologiska odödligheten består i att man förökar sig och barnen bär sina förfäders drag, gärna kompletterat genom att barnet får ett namn som minner om dess förälder eller förfäder. Den ryktesburna odödligheten är förknippad med att minnet av en själv fortlever bland människorna. 

Inskriptioner på gravstenar kan hjälpa till att åstadkomma detta senare; särskilt som att den som läste en inskription på en antik gravsten läste den just högt, och därmed rent ljudmässigt återkallar något av den där begravde till de levandes värld.

Svenbro skriver särskilt om inskriptioner på barngravar och reflekterar kring hur barnets föräldrar genom barnets död berövades det som jag här kallar den biologiska odödligheten, men genom inskriptionen som markerar platsen för en grav förevigas både den som är död och den som mist någon i döden. Den döde blir kvar bland de levande genom att hans eller hennes namn uttalas.

* * *

Svenbro citerar generöst och förser gärna de ord och begrepp som han tar upp till behandling med dess grekiska lydelse. Stundom leder resonemangen till vad som först förefaller vara ganska halsbrytande slutsatser, men som likväl, när det språkliga pusslet lagts ut för läsaren, likväl förefaller möjligt eller rentav sannolikt. 

Jag kommer på mig själv med gå från tveksam till övertygad under loppet av några sidor. Svenbro lägger belägg vid belägg och koppling vid koppling tills en helhet ligger där färdig, omöjlig att avfärda. 

Så sker till exempel i essän som tar sitt avstamp i den antika fabeln om cikadan och myrorna, hos oss oftare känd som syrsan och myrorna, där cikadan spelar hela sommaren medan myrorna samlar mat, och så när vintern kommer står cikadan utan mat och tvingas be myrorna om hjälp, som då blott uttrycker att cikadan väl får fortsätta dansa. 

Svenbro ger denna fabel, som kan synas så snusförnuftigt moralistisk, en helt ny innebörd, i det att han visar hur cikadan i kultursfären fungerade som symbol för talet och sången och myrorna för skriften. Därmed öppnas fabeln upp för helt andra tolkningar än de som för oss nog ligger närmare till hands. 

* * *

Myrstigar är en fängslande bok som för oss rakt in i det antika Greklands kultur- och tankevärld och Svenbro visar hur våra egna föreställningar och associationer ibland är helt annorlunda än de föreställningar och associationer som en gång rådde då och där. Visst är Svenbros lärdom nästan bedövande, men tack vare hans utmärkta sätt att ta läsaren vid handen genom sina resonemang känner man sig likväl trygg boken igenom; man lämnas inte på efterkälken.
– – –
Jesper Svenbro, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital.