Bokrecension: Ros och dynamit | Heinrich Böll

Heinrich Böll, 1983

Ros och dynamit är en samling texter av Heinrich Böll (1917–1985), tysk författare och nobelpristagare i litteratur 1972. 

Jag har läst texterna i svensk översättning av Eva Liljegren samt Göran Löfdahl, som översatt Tal vid nobelbanketten 1972, i upplagan från 1974. 

* * *

Heinrich Bölls texter är ofta märkligt konturlösa; meningarna flyter ut och ibland undrar jag om de överhuvudtaget ska knytas ihop innan punkten följer. 

Hans mer teoretiska texter är generellt av samma slag: inte alldeles lätta att navigera i. Så vitt jag kan se saknas där klara verba. Eller så besitter jag helt enkelt inte kapaciteten att förstå honom om det nu skulle vara så att han i själva verket är tydlig. Emellertid kan man här och var hitta sådana fina aforistiska formuleringar som jag anser vara dyrbara och som förgyller varje litterär framställning:

”... allt skrivet har skrivits emot döden.”

eller

”... ett konstverk har lika många liv som de blickar som faller på det ...”

eller

”Var finns väl ett sådant odjur till människa att hon inte lider?”

Mest intagande är hursomhelst de självbiografiska texterna i Ros och dynamit och de texter som beskriver hans hemstad Köln. Där kan man få en känsla både för Bölls uppväxt och för den stad som han vistades i eller nära. 

En av de vackraste texterna i samlingen är ”De gamla ansiktenas stad”. Den handlar om de många människor han träffat i Köln, men som han inte kan namnet på; de har bara varit en del av hans upplevelse av staden — som en gatuförsäljare eller en polis. De har ansikten som han känner igen. Som en flicka han köpte bananer av 1929, och som han på samma plats 1959 återigen köper bananer av. Då är hon en medelålders kvinna. Eller glassförsäljaren som många år senare arbetar på ett café. 

Böll avläser tidens gång i åldrandet hos dessa människor som han ser genom åren, men inte är bekant med. Han kallar Köln ”en stad av obekanta som jag känner”.

* * *

Böll tillhör en generation som började publicera sig på allvar efter andra världskriget och den katastrof kriget ledde till för Tysklands del. Han är en del av det som kallas ”ruinlitteraturen”. Böll skriver:

”Vi skrev alltså om kriget, om hemkomsten och om det som vi hade sett unde rkriget och fann vid hemkomsten: ruiner.”

Hans författargeneration skildrade det som de såg omkring sig. Något som enligt Böll emellanåt togs illa upp. Likväl skrev de om det som de såg. Inte om idyller. De vill påminna om ”att förstörelsen i vår värld inte bara är av yttre art och inte så ringa till sin natur att man kan tro sig om att bota den på några år.”

Heinrich Böll är katolik, men inte försvuren till vadhelst påven eller kyrkan uttrycker. Han är tvärtom skarp i sin kritik av vad som kan komma från Rom, inte minst vad gäller hur kyrkan gett sin mening till känna avseende sexualiteten och sammanlevnaden människor emellan. Och hur man från katolskt håll stundom höll sig väl med den nazistiska regimen.

* * *

Ros och dynamit är en samling texter som hämtats ur Hörspiele Aufsätze (1961), Aufsätze Kritiken Reden (1967) samt Neue politische und literarische Schriften (1973). De är av olika slag, som antytts ovan. De handlar om litteratur, om Köln och Rhen, om kyrka och om politik. Kanske inte minst de politiska inslagen vittnar om den tid vari dessa texter skrevs. Där kan det handla inte minst om relationen till Sovjet.

Heinrich Böll skriver en vildvuxen prosa där det inte alltid är lätt för mig att få klara begrepp om vad hans ärende är. Det kan kanske åtminstone delvis vara kronologiskt betingat: texterna skrevs i en annan tid med en annan omvärldssituation än vår. Men en högre stramhet i de här samlade texterna hade åtminstone för min personliga del inverkat gynnsamt på denne nobelpristagares texter för att jag skulle fått större utbyte av dem.

– – –

Heinrich Böll, Ros och dynamit. Övers. Eva Liljegren samt, av Tal vid Nobelbanketten 1972, Göran Löfdahl. Stockholm: Aldus, 1974. 143 sidor.

Bokrecension: Paradoxmaskinen | Peter Englund

Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020 är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom 2024. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

"Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet."

Detta axiom återkommer hos Peter Englund. Hur viktigt är inte det att inse! Det gäller hur vi ser på och läser det förflutna, det gäller hur vi ser på vår samtid och det gäller hur vi tänker oss framtiden. Verkligheten i sig är en sak. Dess sken, det vi uppfattar av den utifrån våra föreställningar och fördomar, en annan. Likadant med politiker och andra som försöker styra tillvaron i någon riktning. Kan man bära med sig detta som stöd för tanken har man fått med sig något bra.

Peter Englund bär definitivt med sig insikten han själv formulerat i de texter som utgör Paradoxmaskinen, som samlar en stor mängd texter från över 30 års skrivande: artiklar, essäer, förord, med mera. Englund är en helt enkelt en enastående förklarare av och ciceron till det förflutna. Han rör sig hemtamt genom sekler och mister inte blicken för den talande detaljen, och ej heller för de stora sammanhangen.

Englund förmår vara vetenskapligt exakt och metaforiskt drastisk i en utmärkt balans. Han kan vara obekväm och ifrågasättande. När han recenserar böcker i somliga texter kan han vara giftigt nedgörande (som i det berömda fallet med Herman Lindqvists bok om stormaktstiden) och han kan hylla och rekommendera för nobelpris.

* * *

Texterna i Paradoxmaskinen är ordnade i tre stora delar: "Att skriva biografi", "Att skriva historia" och "Att skriva om det samtida". Inom dessa delar är sedan texterna ordnade kronologiskt, inte efter när de är tillkomna utan efter där deras huvudsakliga ämne är fäst i tiden. 

Englund berättar i förordet att det mesta i boken, en "klippbok", tillkommit på beställning. Och han skriver frankt, att "[d]et var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare." Och det är den här kombinationen av gedigen lärdom och schwung i berättandet som är så tilltalande i läsningen av Englund. Håll med honom eller inte, men nöjsam att läsa är han alltid. 

Om en bok skriver han:

"Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel."

Om ett författarskap skriver han:

"... att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."

Frän sågning respektive fräsch hyllning! — Och åter ett par formuleringar:

"Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil."

"Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två."

Man kunde fortsätta att citera en bra stund ur Paradoxmaskinen.

* * *

Ämnena är givetvis synnerligen mångfaldiga, vare sig de stammar från recensionsuppdrag eller icke. 

Några av dem: Bernhard von Beskow, Gustav V, kvinnliga nazister, Stalin, spioneri, underrättelsearbete, Ulf Lundell, Trump, Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall, Carl Grimberg, Karl XII:s död, Carl von Clausewitz' Om kriget, fascismens förutsättningar, Kalla kriget, med mera, med mera, ända in i nutiden, när Englunds analys rentav kan uppfattas få en mer utpräglat politisk ton, då senare tidens kapitalism kommer i hårkorset och då Englund vädrar sitt klimatsamvete.

En särskilt intressant text utgör "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som berättar om hur det gick till när just Englunds bok Stridens skönhet och sorg fick sin  begynnelse – eller rättare: om några tillfällen varifrån Englund kan spåra bokens ursprung, och hur han tänkte när han flätade samman dess framställning.

* * *

Det är roligt att läsa Paradoxmaskinen! 

Lärdomen är omfattande men presenterad på ett sådant sätt att det inte luktar det minsta instängdhet över texterna. Missförstå mig inte: jag läser gärna texter som är kvävande dammiga emellanåt, men ibland är det gott att andas den friska luft som Englund förmår låta strömma genom de ämnen han behandlar, vare sig den nu stundom fläktar varmt och stundom viner kall.
– – –
Peter Englund, Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020. Stockholm: Natur & Kultur, 2024. Omslag: Niklas Lindblad. E-boksupplagan.

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

Bokrecension: Färdsätt | Carl-Erik af Geijerstam

Färdsätt. Essäer och porträtt är en samling texter av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), lärare, författare och poet. Boken utkom år 1983.

* * *

Det är en samling texter av skilda slag som möter läsaren av Färdsätt. Där finns litterära reflexioner, där finns minnesbilder och skildringar av drömmar och där finns kontemplativa funderingar kring konstnärskap och andra delar av livet.

Allt är formulerat med en ödmjuk stämma, som aldrig ropar och skriker, utan långsamt och varsamt tar läsaren med på exkursioner. 

Carl-Erik af Geijerstams huvudsakliga konstnärliga projekt förefaller vara att se det bekanta på nytt, att försöka nå barnets fascination över det nära och enkla, som en blomma – det egentligen bekanta och därför lätt förbisedda. 

* * *

En mängd författarskap behandlas eller refererar af Geijerstam till. Således möter Tjechov, Tolstoy, Harry Martinson, Carl Jonas Love Almqvist, Johannes Edfelt, Swift, Goethe, med många fler. Författarskapen är honom nära; han har en innerlig läsares relation till dem.

Åter och återigen möter Vilhelm Ekelund, som helt uppenbart varit en viktig samtalspartner för af Geijerstam, fastän de – vad jag vet – aldrig träffades. Men af Geijerstam förhåller sig ideligen till Ekelunds konstnärskap och ibland Ekelunds sätt att formulera sig. Och med Ekelund delar af Geijerstam kärleken till skogen och naturen.

Särskilt intressanta i samlingen är de porträtt som af Geijerstam skriver av personer han mött. En del nära, som hans föräldrar, en del sådana som mer skymtat fram under hans barndom. 

Utmärkt är skildringen av hans latinlärare, en icke på något sätt smickrande framställning, men likväl välvillig och balanserad; texten är skarpögd och mildögd på samma gång. Ett och annat minne som af Geijerstam skriver ner kunde nog upplevts som alltför privat för att äga mer allmänt intresse, om det inte varit för att dessa dessa betraktelser bärs upp av af Geijerstams finstämda språk, som saknar överord men har stor träffsäkerhet.

* * *

Färdsätt är en kontemplativ bok, full av minnen och intryck fästa på pränt med stor språklig skicklighet. Det är en bok att vila tillsammans med, att sjunka in i och att ta till sig – nog gärna stillsamt.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Färdsätt. Essäer och porträtt. Stockholm: Författarförlaget, 1983. 256 sidor.

Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

Bokrecension: Frihet, jämlikhet, konstnärskap | Harry Järv

Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran. 

Boken utkom år 1974.

* * *

I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare. 

Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med. 

Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.

* * *

Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete. 

Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.

Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.

Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt. 

* * *

Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen. 

Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.

Järv skriver i en text från 1956:

”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”

Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment. 

Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”

Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.

I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”

Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.

* * *

Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa. 

Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.

Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.

Bokrecension: Tradition och historia | Nils Ahnlund

Nils Ahnlund

Tradition och historia är skriven av Nils Ahnlund (1889–1957), professor i historia. Boken utkom 1956.

* * *

Historieprofessor Nils Ahnlund var på sin tid känd för sina populärt hållna texter, som behandlade olika historiska frågor. Tradition och historia rymmer ett urval av sådana texter, som tidigare publicerats på olika håll, och ibland också framförts som tal, särskilt på 1940-talet. De har ibland i denna tryckning utökats eller reviderats på annat vis.

Ämnesmässigt ligger tyngdpunkten 1600-talet, och den person som jag uppfattar som mest frekvent förekommande på sidorna är en person som Ahnlund var särskild expert på: den oförliknelige rikskanslern Axel Oxenstierna. 

Ahnlund utvecklar till exempel hur denne arbetade med kung Gustaf II Adolf, hur han fungerade som i praktiken riksföreståndare under Kristinas omyndighetstid och sedan som marginaliserad rikskansler igen när hon blivit regerande drottning. 

Det sammanlagda intrycket av Oxenstierna utifrån vad Ahnlund anför, blir att rikskanslern var en exceptionellt kompetent storadministratör och toppbyråkrat, med utsökt fingertoppskänsla för hur ett land bör styras.

* * *

Men inte enbart Oxenstierna får utrymme mellan pärmarna i Tradition och historia. Där ryms både exposéer över Nordens historia och djupdykningar i enskildheter.

En intressant artikel från 1945 analyserar och spårar uttalandet ”Nu är Sverige blivit en man, och alla hava vi en herre och en Gud”, som traditionen velat tillskriva Nicolaus Olai Botniensis. Han skall ha yttrat dem under Uppsala möte 1593, då man i Sverige slutgiltigt förband sig till evangelisk-luthersk kristendom. 

Ahnlund går igenom och analyserar källorna samt vid tiden för författandet av texten nya rön, för att söka klarhet i huruvida de anförda orden verkligen kan antas ha yttrats, eller om de är ett senare påfund. Ahnlund landar i att de mycket väl kan ha utsagts, hur slagordspassande de än kan framstå.

* * *

Nils Ahnlund skriver historia på ett vis som är både tillgängligt och svårläst. 

Låt mig förklara. 

Det är tillgängligt på så vis att det vänder sig till en bred men intresserad publik: det är inte fråga om några tekniska djupdykningar, om än ämnena kan framstå som nog så smala emellanåt. Han skriver populärt. 

Men det är också svårläst, eftersom Ahnlund skriver en ordrik prosa som med förkärlek breder ut sig i långa, utdragna meningar med inskjutna satser. De gånger som texterna i Tradition och historia ursprungligen varit tal, torde det krävt ett koncentrerat auditorium för att hänga med.

Sammanfattningsvis vill jag om Tradition och historia säga, att verket bjuder generöst på författarens specifika insikter rörande olika ämnen, samtidigt som han målar upp större sammanhang. Naturligtvis är bokens texter stämplade med sin egen tids språkvanor och kanske också förhållningssätt i någon mån. Men för den intresserade, som orkar med den en smula invecklade prosan, bjuder boken på intressant läsning.
– – –
Nils Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm: P.  A. Norstedt & Söners förlag, 1956. 259 sidor.

Bokrecension: Molnbyggen | Torsten Ekbom

Molnbyggen. Essäer är en samling texter av Torsten Ekbom (1938–2014). Texterna har publicerats tidigare, men är omredigerade eller till dels nyskrivna inför denna utgivning. Boken utkom år 1980.

* * *

Torsten Ekbom är en stilist av Guds nåde. Ämnena som Ekbom tar upp i Molnbyggen varierar omväxlande, men den utsöka berättarstilen består rakt igenom dem, vare sig Ekbom nu skriver om olika utopier, sovjetiska författare eller staden Alexandria förr och nu. Det är lärt, men samtidigt behagligt roande. 

Det händer när man läser inte minst akademiska humanistiska artiklar av ett visst slag att man känner sig en smula trög. Något sådant utsätter inte Ekbom sina läsare för. 

Han tar som en god ciceron med oss till de ämnen han uppehållit sig vid och har något att berätta om. Utan fördunklande ordmoln. Berättandet kan grunda sig på en resa eller på läsning av en eller flera böcker. Men det personliga anslaget bevarar han i allmänhet. 

* * *

Några särskilda ämnen som Ekbom skriver om i Molnbyggen vill jag lyfta fram. 

Jorge Luis Borges fantastiska författarskap intresserar uppenbarligen Ekbom, precis som det intresserar mig. Borges lek med verklighet och litteratur har fascinerat Ekbom, och fascinationen smittar av sig. När Ekbom talar om Borges litteratur som synvillor känner man att det är mycket träffande. Borges texter har en fantastisk förmåga att förvrida perspektiven – och få läsaren att hisna.

Jules Vernes-essayen är också mycket intressant, och berättar i anslutning till Jorden runt på 80 dagar om hur på några år möjligheterna att resa på långt kortare tid revolutionerades i världen, inte minst genom järnvägens triumftåg jorden runt.

Och så har vi presentationen av ryska avantgardister under Sovjets första år, som kastades runt och klämdes av den officiella linjens varierande konstpolitik. Men också presentationen av författare som skildrat fångenskap i Gulag.

* * *

När man läser Torsten Ekboms essayer går tanken på ett självklart vis till Frans G. Bengtssons texter i samma genre. Och nog finns där ett syskontycke, där Bengtssons uppsatser får stå för den äldre brodern och Ekboms dito för den yngre. Båda har en enastående stilkänsla, och båda förefaller kunna gripa sig an vilken typ av ämne som helst och på ett bildat och givande sätt förmedla kunskap, insikter och perspektiv.
– – –
Torsten Ekbom, Molnbyggen. Essäer. Stockholm: Bonniers, 1980. 219 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.

Bokrecension: Myrstigar | Jesper Svenbro

Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland är skriven av poeten och filologen Jesper Svenbro (f. 1944). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Myrstigar innehåller fyra texter om läsning och skrivande under antiken. Två av texterna har först varit föredrag, två av dem var redan ursprungligen essäer. 

Svenbro rör sig mycket hemtamt i den antika världen; allt han skriver i Myrstigar utmärks av enastående klassisk bildning och stora språkkunskaper. Trots detta är tonen ödmjuk och läsaren känner sig inte överväldigad, trots de språkhistoriska analysernas sofistikerade art. Svenbro är pedagogisk, hoppar inte över att lägga ut tankeled som väl för honom är självskrivna, men alls inte för en läsare som saknar samma insikt i de ämnen som han tar upp till behandling.

Vad vi får oss till livs när vi läser Myrstigar är en intrikat överblick rörande associationssamband i antiken mellan det lästa och det skrivna respektive uttryck för desamma i poesi och metaforik. 

* * *

Det blir tydligt att den syn som fanns på läsning i relation till det skrivna var annorlunda än hur vi i allmänhet tänker kring ämnet i dag. Att läsa var att göra sig själv till ett instrument för den som skrivit och därmed nedlagt — begravt — sin röst i texten. 

Läsaren, och vi talar då främst om högläsning, ställer sig till förfogande för den som formulerat orden, varvid under antiken en explicit parallell uppstår med den antika pederastin. Svenbro visar hur denna koppling finns i den antika föreställningsvärlden, och kontrasterar den mot förändringen som Sokrates i Platons skrifter åstadkommer när han förändrar synen på en sådan relation mellan författaren och läsaren. 

Sokrates skrev som bekant inte själv, men hans kyska handlingssätt visavi en ung man som älskar honom illustrerar hur hans efterföljare förmås röra sig bort från detta att författaren är den aktive och läsaren blott ett instrument för författarens intentioner. Läsaren blir inte enbart ett instrument som återskapar den ursprungliga rösten, utan någon som verkligen förstår vad som skrivits och därmed också får förmågan att försvara, att hjälpa det skrivna.

Och Svenbro poängterar vidare att förutsättningen för att Platon, till skillnad från Sokrates, lämnade skrifter efter sig, var att dessa stannade inom Akademin, där han kunde räkna med att de blev förstådda på rätt sätt, och inte bara instrumentellt upplästes.

* * *

Läsning var således inte nödvändigtvis något som förknippades med frihet i den antika, grekiska världen; läsning var en funktion för dem som gjorde sig själv till medel för någon annan. Läsningen kunde med fördel utföras av en slav, medan skrivandet däremot var en mer aktad handling. Skrivaren, formulerar Svenbro, ”gör vad en grekisk fri man bör göra: styra, äga, kontrollera.”

Emellertid förblir skriften som sådan inte — som i andra kulturer — något gudagivet. Skriften, förstår jag det som, är i själva verket något lägre än talet, som är språkets naturliga uttrycksform. Bokstaven är död när den inte uttalas. Skriften begraver talet och läsandet återupplivar det.

Själva återupplivandet av talet får ett intressant uttryck i gravskrifter, som Svenbro särskilt uppehåller sig vid i en essä. Han påpekar därvid att den grekiska odödlighetstanken främst tog sig uttryck via två kanaler: en biologisk, och en uppburen av ryktet. 

Den biologiska odödligheten består i att man förökar sig och barnen bär sina förfäders drag, gärna kompletterat genom att barnet får ett namn som minner om dess förälder eller förfäder. Den ryktesburna odödligheten är förknippad med att minnet av en själv fortlever bland människorna. 

Inskriptioner på gravstenar kan hjälpa till att åstadkomma detta senare; särskilt som att den som läste en inskription på en antik gravsten läste den just högt, och därmed rent ljudmässigt återkallar något av den där begravde till de levandes värld.

Svenbro skriver särskilt om inskriptioner på barngravar och reflekterar kring hur barnets föräldrar genom barnets död berövades det som jag här kallar den biologiska odödligheten, men genom inskriptionen som markerar platsen för en grav förevigas både den som är död och den som mist någon i döden. Den döde blir kvar bland de levande genom att hans eller hennes namn uttalas.

* * *

Svenbro citerar generöst och förser gärna de ord och begrepp som han tar upp till behandling med dess grekiska lydelse. Stundom leder resonemangen till vad som först förefaller vara ganska halsbrytande slutsatser, men som likväl, när det språkliga pusslet lagts ut för läsaren, likväl förefaller möjligt eller rentav sannolikt. 

Jag kommer på mig själv med gå från tveksam till övertygad under loppet av några sidor. Svenbro lägger belägg vid belägg och koppling vid koppling tills en helhet ligger där färdig, omöjlig att avfärda. 

Så sker till exempel i essän som tar sitt avstamp i den antika fabeln om cikadan och myrorna, hos oss oftare känd som syrsan och myrorna, där cikadan spelar hela sommaren medan myrorna samlar mat, och så när vintern kommer står cikadan utan mat och tvingas be myrorna om hjälp, som då blott uttrycker att cikadan väl får fortsätta dansa. 

Svenbro ger denna fabel, som kan synas så snusförnuftigt moralistisk, en helt ny innebörd, i det att han visar hur cikadan i kultursfären fungerade som symbol för talet och sången och myrorna för skriften. Därmed öppnas fabeln upp för helt andra tolkningar än de som för oss nog ligger närmare till hands. 

* * *

Myrstigar är en fängslande bok som för oss rakt in i det antika Greklands kultur- och tankevärld och Svenbro visar hur våra egna föreställningar och associationer ibland är helt annorlunda än de föreställningar och associationer som en gång rådde då och där. Visst är Svenbros lärdom nästan bedövande, men tack vare hans utmärkta sätt att ta läsaren vid handen genom sina resonemang känner man sig likväl trygg boken igenom; man lämnas inte på efterkälken.
– – –
Jesper Svenbro, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: Från den långa resan | Bo Bergman

Från den långa resan är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1959.

* * *

En av Bo Bergmans sysselsättningar var att recensera teater. Han var verksam som teater- och litteraturrecensent i Dagens Nyheter från och med år 1905 och över trettio år framåt. Han var dessutom länge litterär rådgivare vid Dramatiska teatern.

Det är inte minst denna teaterrecenserande verksamhet som tar sig uttryck i samlingen Från den långa resan.

Bergmans intresse går inte att missta sig på; läsarens intresse bör nog vara något teaterhistoriskt för att inte bli alltför tröttad av raderna presentationer av till exempel danska svenska skådespelare, och olika skådespelares prestationer och relationer till varandra.

Mitt personliga teaterintresse är egentligen inte stort nog för läsningen, men mitt intresse för historia hjälper upp denna brist: det är hursomhelst åtskilliga stycken personhistoria vi möter i Bergmans genomgångar och hågkomster.

* * *

Mot slutet av textsamlingen möter vi en text om läsning, och en om åldrande. De är vindlande och inte särskilt stramt hållna. De förefaller mer vara nedskrivna tankar, nedskrivna allteftersom författaren reflekterar kring de ämnen som föreligger, stundom tagande mark i citat av auktorer av olika slag, exempelvis Cicero och Seneca.

I texten om läsning kan vi notera ett antal reflexioner om läsningen som sådan. Bergman rekommenderar en långsam läsning framom ett bokslukande. Han skriver också om hur förmågan till inlevelse i det man läser är "[k]onsten att läsa". Och han menar vidare, att den som vill läsa nog finner möjlighet därtill.

"Inte bristande tid utan bristande lust ställer sig främst i vägen för boken. Tid skaffar sig alltid den läshungrige."

Jag är benägen att hålla med: det liv som inte tillåter en stunds läsning under lunchen eller innan man somnar känns omänskligt tidsmaximerat.

* * *

Bo Bergman är inte en pretentiös författare. Genuin enkelhet utmärker det han skriver, men absolut inte simpelhet: den enkla elegansen behöver inte siratliga prydnader. Det är fråga om rätt ord på rätt plats, inte om verbal bländkonst.
– – –
Bo Bergman, Från den långa resan. Stockholm: Bonniers, 1959.

Bokrecension: Hand & Penna | Carin Bergström (red.)

Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet är skriven av sex forskare. Redaktör var historikern Carin Bergström (f. 1942). Boken utkom på Atlantis 1996 i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier.

* * *

Jag tycker om att läsa essäer. Essän skänker författaren möjlighet att vara vetenskaplig och konstnärlig på samma gång: den utmärkta essän är ju både vederhäftig och vacker samtidigt. I Hand & Penna finns flera olika sorters essäer. Någon är stramare, andra tillåter sig större frihet åt personlig stilkänsla.

Fokus är som undertiteln avslöjar några olika yrken under 1700-talet. Dessa yrken är de följande, följt av essäförfattaren:

• Bonde (historikern Peter Aronsson)
• Lantpräst (historikern Carin Bergström)
• Fogde (historikern Pär Frohnert)
• Landsbygdslärare före folkskolan (historikern Carin Bergström)
• Ämbetsmålare (konstvetaren Ing-Mari Danielsson)
• Lånbibliotekarie (litteraturvetaren Margareta Björkman)
• Stadsmusikant (historikern Greger Andersson)

Personligen intresserar mig särskilt kapitlet ”Lantprästen – en maktfaktor att räkna med” av Carin Bergström. Jag har ju ägnat mig en del åt kristendomens historia, och där passar en essä som denna alldeles utmärkt in.

Vi får således lära oss om prästens roll som myndighetsperson i socknen, inte minst när prästen nått kyrkoherdetiteln.

Socknen styrdes genom sockenstämman, som i sin tur hade kyrkoherden som ordförande.

Sockenstämman fick under 1700-talet ansvar för sådant som fattigvården. Det var en viktig sak i ett land där befolkningen ökade utan att det fanns tillräckliga arbetstillfällen. Stämman förväntades också se till att kyrkans lokaler hölls i gott skick, däribland den sockenstuga som numera inte sällan uppförts. Därtill fanns också frågan om att hålla församlingsborna vid god disciplin.

Prästerna var inte få. Bergström visar att det gick 560 invånare på varje präst i mitten av 1700-talet. För några år sedan var siffran drygt 2000 invånare per arbetsverksam präst, som jämförelse. Dessa 1700-talspräster fungerade som statsmaktens förlängda arm ut i bygderna: det var prästerna som i kyrkan förväntades läsa upp överhetens kungörelser – och så gick prästens andliga och världsliga uppgifter hand i hand.

Det kunde också vara så att ett sockenapotek sköttes om och förvarades i prästgården: inte minst blev det, berättar Bergström, prästfruns uppgift att sköta om detsamma. Prästen hade också att rapportera till Stockholm om ovanliga sjukdomar. Även klockaren kunde få hand om en del hälsovårdande inom socknen, såsom åderlåtningar.

* * *

Till de åtminstone för mig mer okända yrkeskategorierna hör lånbibliotekarien. Det gjordes nämligen under senare delen av 1700-talet ett antal försök att driva kommersiella lånbibliotek i Sverige, som litteraturvetaren Margareta Björkman skriver om. Mot en abonnemangskostnad fick kunden möjlighet att tillgodogöra sig lånbibliotekariens bokbestånd. Lånbiblioteken uppstod för övrigt ofta ur bokhandeln.

Björkman skriver om hur läskunnigheten visserligen var jämförelsevis hög i Sverige vid tiden, men att den läskunnigheten inte nödvändigtvis innebar att man kunde läsa ledigt i bok. Målgruppen för lånbibliotekarierna var således begränsad.

* * *

Hand & Penna visar på några facetter av 1700-talet. Naturligtvis hade många av medborgarna ännu sin utkomst av jorden, och då kanske inte främst som självägande skattebönder, utan som dagsverkare, torpare och så vidare.

Men vi kan likväl under epoken ana förändringen: kringvandrande lärare lärde folk att läsa, bondenäringen effektiviseras, fattigvården organiseras som en följd av ett ökat antal jordlösa människor i landet. Med mera. Vi ser engagemang som förebådar större, kommande förändringar under 1800-talet och därefter.
– – –
Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet, Carin Bergström (red.). Bokförlaget Atlantis i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier 1996. ISBN: 91-7486-328-2. 284 sidor.

Bokrecension: Folk som sjöng | Frans G. Bengtsson

Folk som sjöng är en samling texter av författaren, poeten, översättaren Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Samlingen sammanställdes efter Bengtssons död av historikern och riksantikvarien Ingvar Andersson (1899-1974). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Ingen av de tjugosex essayer som vi hittar i Folk som sjöng publicerades av Bengtsson själv i någon av de essayböcker som han gav ut under sin levnad.

Ingvar Andersson har hämtat en del av innehållet ur Bengtssons litterära kvarlåtenskap och en del av innehållet har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, i några fall har de fungerat som förord i böcker. Förordet till Bengtssons översättning av Thoreaus Skogsliv vid Walden fungerade för övrigt som hans licentiatavhandling och finns med i Folk som sjöng. Vidare är somliga av texterna beskurna, andra finns med i sin helhet.

Texternas tillkomsttid spänner nära tre decennier. Den äldsta är från 1922, den yngsta är från 1950.

Artiklar i tidningar försvinner lätt i arkiven eller hamnar där tidningar eljest hamnar när de blivit en dag eller två gamla.

Därför var det en välgärning av Ingvar Andersson att fästa dessa essayer inom pärmar i ett något mer beständigt medium än vad tidningssidan kan erbjuda. Bengtsson för själv i "Resor från ifjor" ett resonemang om de olika mediernas syfte och plats, där tidningar är förgängliga och skall så vara, medan böckerna har en annan beständighet. Och nog är det så. I boken får texterna ett längre liv, når lättare fler generationer. Om boken än står orörd i decennier på en hylla, finns den dock kvar, och kastas inte lika lätt som en tidning.

* * *

Det finns åtskilligt att ta vara på i Folk som sjöng. Där har vi Bengtssons vanliga fascination för speciella individer. Han berättar om Robert Lee, Thoreau finns med, och Plutarchos behandlas utförligt. Men det finns också många personliga reflexioner.

Därtill kommer åtskilliga essayer som också fungerar som litteraturrecensioner. Jag får flera boktips av Bengtsson; böcker jag känner att jag vill skaffa mig och vars innehåll jag vill ta del av.

En av de intressanta texterna berättar om hur Bengtsson började arbeta med sin fortfarande omtyckta roman Röde Orm.

Han skriver om hur han en morgon låg och tänkte på gamla kunganamn, och fastnade för Harald Blåtand. Till sist såg han denne nästan framför sig. Där har vi fröet till Röde Orm: utifrån infallet om Harald Blåtand kommer sedan epoken som romanen ska utspela sig i att slås fast.

Steg för steg växer en väv fram, där historien utspelar sig. Och han bestämde sig för att använda den hårdkokta, fornnordiska stilen, där förstärkningsord skall vara sällsynta liksom onödiga adjektiv. Vidare skulle skeendet betraktas helt från utsidan: inga psykologiska introspektioner skulle förekomma. Bengtsson skriver:

"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."

Och det är ju en stil som jag personligen uppskattar, men väl inte har lätt att efterfölja: att inte skriva med två ord, vad som lämpligen skrives med ett, att inte dränka i ord vad som lämpligen kan uttryckas enklare.

* * *

Av politiska uppfattningar märks föga.

Undantaget är "Att vara neutral" från 1940. Bengtsson inleder texten med en utflykt till Dantes Den gudomliga komedin, där de som inte tagit ställning för eller emot, ja, de neutrala, snart möter upp – så visar Dante oss änglarna som vid det stora upproret i himlen varken tog Guds eller Djävulens sida. Det får sägas vara en kraftfull bild att använda också då andra världskriget rasade och Sverige förhöll sig neutralt, åtminstone officiellt.

Bengtsson reflekterar över att vad vi som enskilda människor aldrig kommit undan med – att betrakta ett mord utanför vårt fönster utan att agera – kommer en stat undan med, genom att hävda sådant som "politik", "högre politik" eller "realpolitik". Han ser de svenska undanflykterna och undfallenheten, men fäster ändå ett medvetet svagt hopp att Sverige som stat aldrig skulle gå så långt som – de andra. Fienderna, våldsverkarna.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en lätt gammaldags prosa, utan att den verkar konstlad; han håller gärna kvar vid de gamla pluralformerna på verben. Ja, han gör rentav en poäng av att talspråkighet bör hållas på armlängds avstånd från skriven prosa.

Att det är en bildad mans texter vi tar del av är uppenbart. De är bemängda med citat, inte minst små poetiska stycken, sällan översatta i de fall de är på annat språk än svenska. Därtill kommer icke så få belysande och illustrerande anekdoter.

Bengtsson talar som en vuxen till en vuxen; oftast känner man sig dock mindre än författaren: man sitter så att säga vid hans fötter och lyssnar till hans utläggningar, och man gör det gärna, så medryckande som de är. Eller kanske rättare: Bengtsson tar vara på det skriftspråkliga; man känner sig som mottagare av utsökt författade epistlar.

Frans G. Bengtsson dog 1954, men hans texter, hur gammaldags de emellanåt än klingar, är vitala och i högsta grad levande ännu, för var och en som värdesätter humanistisk bildning och gott berättande.
– – –
Folk som sjöng, Frans G. Bengtsson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1970. 223 sidor.

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:

"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."

Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:

"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."

Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum

Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:

”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”

Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.