torsdag 29 april 2021

Bokrecension: Horatius satirer och epistlar i urval | Horatius

Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättningar av Arvid Andrén är en samling texter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65–8 fvt), översatta och försedda med förklarande ordlista av antikvetaren Arvid Andrén (1902–1999), som även skrivit företal och en introduktion.

* * *

Det är kanske inte i första hand för den poetiska skönheten som man vänder sig till Horatius i översättning, men väl för den utsökta och nyanserade bild texterna förmedlar dels av den romerska privatpersonen Horatius eget liv, dels av det romerska livet i allmänhet. 

Horatius skänker perspektiv från sin egen omgivning, både från gatunivå och från miljön kring aristokraten, vännen och beskyddaren Maecenas. Genom texterna passerar dessutom mängder av människor förbi, kvickt karaktäriserade och använda av poeten, ofta historiskt identifierbara. Horatius står mitt i den romerska världen i den första kejsartiden, och skriver om det han ser.

Så urvalet av Horatius satirer och epistlar ger förvisso en historisk vy över Rom såsom det var för över tvåtusen år sedan. Men det ger också en uppfattning av den livshållning som poeten själv vill förmedla, och som i huvudsak går ut på den gyllene medelvägen. — Inte vill han vara utfattig, men inte heller vill han vara rik med alla de omsorger, bekymmer och den oro det innebär. Bäst verkar han trivas med att själv kunna röra sig som han vill i staden, utan att behöva besvära sig med ståt.

Horatius skriver till exempel om hur han inte behöver bekymra sig om att utöka sin rikedom eller springa på visiter, inte behöver försörja ett stort hushåll. Ska han ut och resa klarar han sig med sin mula. Horatius beskriver hur han kan ta en kvällsrunda på Forum innan han återvänder "hem till min tallrik med purjo, / ärtor och tunnbröd", som förvisso ställts i ordning av hans tre slavar. 

När han sovit ut kan han på morgonen dra sig i sängen, läsa och skriva som det honom lyster och sen ge sig ut på stan igen, och så vidare. Det blir en mycket charmig beskrivning av ett förhållandevis bekymmersfritt liv, icke anfäktat av vare sig fattigdom eller rikedom.

Den rike, skriver han om i ett annat sammanhang, måste hålla koll på sina ägor, oroa sig för "ondsinta tjuvar och bränder", eller rentav vara beredd på att slavarna gör uppror. Dessutom riskerar han att inte vara särskilt avhållen, eftersom han själv bryr sig mer om sina pengar än om dem som finns i hans omgivning.

* * *

Den stora förmånen med att läsa dessa texter av Horatius är därmed den direktkontakt – visserligen förmedlad genom en översättning – som läsaren får med det romerska livet såsom det verkligen förefaller ha varit: det romerska stadsmyllret, maten man åt, det man bekymrade sig över och kopplade av med. Åtminstone verkar Horatius i detta urval i första hand dikta nästan självbiografiskt: han skriver, så ser det ut, om det som finns omkring honom och om det som han upplever.

Ett exempel på det är den resa han ger sig ut på och skriver om. 

Man reser från Rom ut till Forum Appi, där man får trängas med "båtfolk", "krogvärdar och slödder". Dit tog det två dagar att ta sig. Emellertid blir Horatius på denna plats illamående av det dåliga vattnet. På dåligt humör ser han de andra äta. 

De reser vidare per färja och plågas av insekterna i träsket de befar. De möter senare upp Maecenas och en hel rad andra bekanta, bland dem Vergilius. Längre fram får vi veta att Maecenas ägnar sig åt bollspel, medan Horatius själv, fortfarande med magproblem, tillsammans med Vergilius tar en tupplur.

På en krog ytterligare längre fram på resan lyckas krogvärden sätta eld på stället, och Horatius påpekar hur folket räddade maten och först därefter gav sig på elden. Och på en gård utanför Trivicium väntar tydligen poeten på en flicka som aldrig dyker upp, men han möter visst någon i drömmen, "som blev av smutsiga drömmar så full att den gav mig förlösning, / medan jag låg på min rygg och fläckade mage och nattdräkt." — Efter en lång rad orter når man till sist Brundisium, och så är resan slut.

Man får onekligen en bild av resan Horatius företog sig på klaraste och det mest realistiska sätt: inte minst intagande är scenen då den stormrike Maecenas spelar boll samtidigt som Horatius och Vergilius, två av världshistoriens mest välkända skalder, hellre sover en stund.

* * *

Nog blir Horatius lite snårig att läsa i översättning. Men innehållet kommer fram, även om jag —  trots att denna upplaga faktiskt har den latinska texten parallellställd med tolkningen — inte kan bedöma i vilken grad Andrén kompromissat med originaltextens överförande för att få till sitt valda versmått på annat tungomål.

I Horatius dikter hörs den romerska pulsen slå än i dag, långt efter att imperiet förgått och dess byggnader lagts i ruiner. Poeten framstår, trots sin lyriska genialitet, som en mycket mänsklig människa, kvick och iakttagande, förnöjd med lagom mycket av det mesta, intet i överflöd eller brist. 

Vi möter detaljer och en hel levnadsstämning. Naturligtvis är det en helt annan tid och helt annan kultur än vår (slaveriets självskrivenhet är ett exempel på något för oss svårsmält, så klart), men det är likväl slående hur djupt mänsklig Horatius framstår: en av oss i människosläktet, en man från relativt enkel bakgrund som fått utbildning och genom sin begåvning lyfts till gemenskap med aristokratin, men som inte mister ögat för vardagen, för gatulivet och lantlivet, för atmosfären i vardagens Rom.
– – –
Horatius, Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättning av Arvid Andrén. Övers. Arvid Andrén. Göteborg: Paul Åströms förlag, 1988. 100 sidor.

lördag 24 april 2021

Bokrecension: Rymd och Människa | R. R. Eklund

Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa är en samling texter av den finlandssvenske författaren Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946), i urval av J. O. Tallqvist (1910–1993) och Per Erik Wahlund (1923–2009), varav den senare även försett boken med en fyllig inledning till Eklunds liv och tankevärld. Boken utkom år 1950.

* * *

Någonstans jämför R. R. Eklund sig med en pipa som enbart spelar en enda ton, och som inte har med en orkester att göra. Nåväl! — Litterärt skulle jag snarare vilja jämföra honom med en ensam pianospelare, som spelar sina vemodiga, lätt drömska melodier för sig själv. Han sitter där och spelar sig in i sitt eget hjärta och tillbaka till sitt eget förflutna, förvisso skygg för orkestern.

Må den liknelsen gälla så långt den räcker. Men det utpräglat nostalgiska draget hos R. R. Eklund är tydligt. Han erinrar sig sin barndom och barndomsmiljö, återskapar den och låter den förbli levande: för honom står det gångna i direkt samband med hans liv i nuet. 

Ett annat markant drag i Eklunds texter är individualismen: framförallt aforismerna som vid sidan av dikterna utgör samlingen Rymd och Människa kännetecknas av introspektion, och en viss trötthet vid det mänskliga.

* * *

R. R. Eklund är månne en föga läst författare i dag. 

Wahlund beskriver i sin inledning hur Eklund hamnade något vid sidan av de finlandssvenska modernistiska författarna, även om han var engagerad i strömningen i dess begynnelse. — Kanske är Eklund emellertid inte modernistisk i traditionell mening. 

Jag menar att vi märker något av detta i urvalet: dikterna är inte modernistiskt svåra, och aforismerna inte modernistiskt gåtfulla: det är klart vatten som gäller för Eklund, en klarhet som med sig tar en äldre tids naturlyrik och fin de siècle-känsla in i en senare tids villrådighet och vilsenhet, där maskinernas tidsålder börjar göra sig påmind i utkanten av ängarna.

Eklund färdas i minnet tillbaka. Han vandrar återigen på mormors gård, han hör återigen modern ropa in honom för att äta. Han minns bäcken där han doppat sin fot. Och han diktar om ett djupt, men ibland skimrande, vemod. Det finns utrymme för döden, för leda, för ensamhet. Rentav för en dödslängtan, där döden ses som den stora rogivaren.

Det vore nog inte rimligt att kalla Eklund en religiös diktare eller författare, men han ger utrymme för en närvaro av något stort och mäktigt – skuggan av Gud, uppfattad på personligt vis, drar sig ibland över texterna. I en aforism talar om ”den Väldige, den Okände och Fruktansvärde.”

* * *

Intressantast tycker jag just aforismerna och fragmenten är. De har av redaktörerna samlats ämnesvis, till skillnad från dikterna som samlats kronologiskt. 

Aforismerna andas skepticism: mot världen, andra, författaren själv. De är släkt med Vilhelm Ekelunds stramare texter, men på något vis mer blodfyllda, mer vibrerande, mot Ekelunds ofta mer marmorplana, svala formuleringar. Intressant nog skriver faktiskt Eklund om Ekelund i en aforism. Han ser honom som en författare som kan bringa till hälsa om det vill sig väl; han erbjuder medikamenter, om han än är sträng. 

R. R. Eklund förefaller förorda det jordnära. Vi märker det i dikterna som är väl planterade i myllan. Vi märker det också i aforismerna, som verkar sky förkonstling, både till utformning och budskap. Skenbart enkelt iakttar han och noterar vad han iakttagit. 

"Där tvekan och sjukdom river upp hål ser man bäst." — Eklund har ingen idealiserad syn på människan: hon är lite skabbig och egoistisk och knappast heroisk. Vad hon förmår alstra av styrka förmår hon i allmänhet alstra på grund av yttre omständigheter, ty "[v]i äro kärl, speglar, instrument." Och nog finns där något av stoicism: "Att kunna somna på stupstocken! Göra ett örngott av det oundvikliga."

Men han dikterar få imperativ. Han är observatören, inte någon som oftare än nödvändigt ordinerar.

* * *

Efter läsningen av detta urval R. R. Eklund-texter upplever jag vad han skrivit som djupt sympatiskt; jag kan känna igen mig i den nostalgiska känslan inför det förflutna. Genomskådandet av yttre prakt och grannlåt är också mycket tilltalande, även om dysterheten ibland kan tangera det kvävande. 

Klart är hur som helst att R. R. Eklund otvetydigt genom sin litteratur förtjänat en mer framskjuten plats än vad jag tror han äger hos nutida läsare. Han har fortfarande något att säga oss.
– – –
R. R. Eklund, Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa. Urval av J. O. Tallqvist, Per Erik  Wahlund. Inledning av Per Erik Wahlund. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1950. 157 sidor.

fredag 23 april 2021

Bokrecension: Metamorphoser (vol. I) | Ovidius

Metamorphoser
(vol. I) rymmer de åtta första böckerna av Publius Ovidius Nasos Metamorphoses, i översättning av Harry Armini (1885–1957) och under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg (1904–1984). 

På latin utkom verket första gången omkring år 8. Denna översättning utkom första gången 1969. 

* * *

Det är lätt att bli hypnotiserad av Metamorphoser. Jag märker det gång på gång när jag långsamt läser de gamla sagorna och myterna, hexameterrad efter hexameterrad, förvisso i översättning, men ändå följande vad Ovidius författade för över tvåtusen år sedan.

Med Ovidius förs vi i de åtta första böckerna genom mängder av historier och hänsyftningar på historier, och det är inte utan att man som läsare suggereras att plötsligt befinna sig på ett antikt Sicilien eller i ett lika antikt Athen eller för all del olika grekiska öar, omgiven av gudar, halvgudar, nymfer, heroer, människor och andra varelser. 

Ja, Ovidius var romare, men vad han berättar om är företrädesvis grekiskt, även om gudarna får romerska snarare än grekiska namn. Metamorphoser är ett romerskt återberättande av grekiska legender, myter och sagor. Den röda tråden är vad titeln anger: metamorfoser, alltså förvandlingar av olika slag. 

Givetvis hjälper det läsningen om man är någorlunda välbekant med grekisk-romersk mytologi och den grekiska sagokretsen, men även om man aldrig hört talas om Jason eller Hermaphroditus eller Minotaurus torde läsningen av Metamorphoser vara givande: dels som kulturhistoria, dels som kvickt berättade historier, mättade av våld, åtrå, sex och intriger. — Detta är inte kost för barn, utan för någorlunda härdade litterära magar.

Ovidius tillgänglighet är förvånande. Trots de kulturella barriärer som måste finnas mellan det augusteiska romerska imperiets delvis grekiskbaserade kultur och vår egen tid, är det bara undantagsvis som man ställs inför rena obegripligheter i berättandet. Tvärtom är det i allmänhet helt tydligt och klart vad som åsyftas; kanske kan åtminstone en del av förklaringen till det ligga i att det antika arvet trots allt ligger kvar under ytan hos oss än i dag, även om man inte är närmare bekant med det eller dem som Ovidius skriver om.

* * *

Det kan nog vara på sin plats med ett referat av en av de många historierna i Metamorphoser. Jag väljer då historien om Procne och Philomela.

Kung Terevs var gift med Procne, och Procne hade en syster som hette Philomela. Terevs förälskar sig i sin svägerska med stark lidelse.

"Intet brott är så stort, att han ej i sin lidelse skulle
våga det."

Det vill sig så illa, att Terevs kidnappar, våldtar och gömmer Philomela. För att hon inte skall kunna berätta för någon vad som hänt skär han av henne tungan. Men Philomela lyckas meddela sig med sin syster genom att väva en väv där ett budskap kan utläsas; hon förmår en slav att överlämna den åt Procne. Procne läser väven och befriar systern. 

Nu börjar den Philomela och den ursinniga Procne planera hämnden mot Terevs. Vedergällningen blir fruktansvärd.

För att skada Terevs maximalt kväver Procne sin moderskärlek och sticker ner sin egen och Terevs son Itys. Han styckas — och sedan:

"En del av hans kött får koka i vatten,
en del stekes på spett. Blod rinner i strömmar på golvet."

Maken undfägnas med människoköttet. När han ätit ropar han efter sin son. Då avslöjar hustrun att den han ropar på – "finns inne i dig!" När Terevs inte förstår vad hon menar slänger hon gossens huvud på honom. Han förkrossas.

Så är tragedin förd till sin final. Och de tre huvudpersonerna förvandlas till fåglar.

Denna saga kan tjäna som exempel på den grafiska åskådlighet av lidande som Ovidius kan låta komma till uttryck i sitt verk. Naturligtvis finns också exempel på kärleksfulla händelser. Men det tragiska draget är inte ovanligt i sagorna.

* * *

Den första volymen av Metamorphoser i Harry Arminis översättning täcker originalets första åtta böcker. Men med finns också en fyllig inledning av Arminis vän Tönnes Kleberg, som var den som efter Arminis död fick i uppgift att färdigställa och redigera översättningen. 

Inledningen ger en bra bild både av Ovidius själv och den tid vari han var verksam, dessutom får läsaren stifta bekantskap med Metamorphosernas receptionshistoria genom seklerna. Det är ändå rätt hissnande att som läsare i dag indirekt sätta sig i förbindelse med läsare genom tjugo sekler. —

Vad jag efter läsningen av denna första del av Ovidius förvandlingssagor kan konstatera, är att de är synnerligen läsbara än i dag. Inte är det alltid sympatiska händelseförlopp som presenteras; men inte heller är ju livet som sådant med nödvändighet sympatiskt alla gånger. Här möter kärlek och värme. Här möter svärd och blod.
– – –
Ovidius, Metamorphoser (vol. I). Övers. Harry Armini. Red. och inledning Tönnes Kleberg. Malmö: Allhems förlag, 1969. LVIII + 291 sidor.

söndag 18 april 2021

Bokrecension: Antikvan och vetenskaperna | Nils Nordqvist

Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783 är skriven av boktryckarhistorikern Nils Nordqvist (1904–1999). Boken utkom år 1965.

* * *

Under 1700-talet fördes en typografisk fråga av särskild betydelse fram på dagordningen. Det gällde vilka bokstäver man lämpligen borde använda för svensk tryckt skrift. Striden stod mellan den gamla svenska eller tyska frakturen och den latinska antikvan som användes mer söderut. Den förra ansågs folk i allmänhet kunna läsa bättre, den senare ansågs renare rent grafiskt. 

I dag vet vi hur det gick; med tiden kom antikvan att bli totalt dominerande, även om frakturen hängde kvar här och var ända in på 1900-talet. Dagstidningarna övergav i allmänhet frakturen under andra hälften av 1800-talet.

Det är först och främst om några led i denna process: hur frakturen fick vika för antikvan, som Nils Nordqvists Antikvan och vetenskaperna handlar, ja, om hur antikvan stegvis vann insteg som föredragen stil.

* * *

Nordqvist gör tre nedslag i 1700-talet. Det första år 1703. Det är då Karl XII:s bibel kommer från trycket, ett riktigt praktverk. Det är tryckt med frakturstil, men Nordqvist påpekar hur proportionerlig typografin blivit, hur klar den är. 

Nästa ämne som Nordqvist tar upp är hur den vetenskapliga litteraturen, skriven på latin, trycktes i antikva och hur stegvis även svenskspråkig vetenskaplig litteratur kom att tryckas på detta vis. Visst hade det hänt att enskilda svenskspråkiga verk redan under 1600-talet tryckts i antikva, men frakturen dominerade.

Den år 1739 grundade Vetenskapsakademien, med Carl von Linné i spetsen, kom att röja väg. Sällskapet utgav vetenskapliga rön i sin kvartalsskrift. Och det uppstod tydligen ganska livliga diskussioner kring huruvida man i skriften skulle begagna den svenska stilen eller den latinska. Målet verkar ha varit klart: man skulle med tiden trycka i antikva, men hur snart? — I praktiken övergav Vetenskapsakademien frakturen 1743.

Nordqvists tredje nedslag rör den progressive boktryckaren Henric Fought, som bland annat vistades i England och därifrån tog med sig ett antikvatypsnitt av familjen Baskerville. 1782 trycker Fought Gustaf Fredrik Gyllenborgs Samling af Svenska Skalde-Stycken. På bilderna av sidor ur denna som återges i Antikvan och vetenskaperna kan man tydligt se den luftiga, mycket tydliga antikvatypografin, helt väsensskild från en äldre trycksvärtetung frakturstil. Fought trycker också Bellmans Bacchi Tempel året efter, och samma sak där: luftigt, tydligt, rent.

* * *

Vi vet att frakturen emellertid kom att hänga kvar, särskilt i typiskt folkliga och religiösa sammanhang. Almanackan, påpekar Nordqvist, trycktes i fraktur in på 1900-talet. Och religiösa uppbyggelseböcker trycktes också länge i fraktur, där möjligen också som ett uttryck för samhörighet med den tysk-lutherska kulturen och ett avståndstagande från den kontinentala-katolska kulturen.

För egen del är jag svag för frakturen, som alltså är något annat än det som populärt kallas Old English eller liknande. Frakturen är tunnare, mindre överlastad. Typsnittet kan näppeligen tävla med antikvan rörande klarhet och tydlighet, men det äger otvetydigt sin egen skönhet, även om vi nu framförallt möter det i tidningshuvuden eller i böcker tryckta förrförra seklet eller än tidigare. 

Införandet av antikvan som standardtyp för tryckbokstäver var onekligen en stor välgärning, och en del av stegen mot detta berättar Nordqvist om. Men — ett visst nostalgiskt skimmer kvarstår för min del kring de gamla bokstäverna.
– – –
Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783. Stockholm: Bokvännerna, 1965. 61 sidor.

lördag 17 april 2021

Bokrecension: Frändskaper | Per Erik Wahlund

Frändskaper. Aderton essayer
 är skriven av Per Erik Wahlund (1923–2009). Boken utkom år 1979.

* * *

Per Erik Wahlund är vad jag tycker om att kalla en lärdomsaristorkat, och det av bästa slag. Med det åsyftar jag att det hos honom finns en aktning för och en vilja att förmedla lärdom; detta inte på ett sätt som förminskar den mindre kunnige läsaren, utan på ett lustfyllt sätt, där författaren uppenbarligen finner ett stort nöje i att beskriva och lyfta fram mer eller mindre obskyra saker och personer att berätta om. 

Stilen, själva sättet att skriva, är dessutom utsökt: en aning konservativt och mycket vårdat, utan rädsla för att nyttja en eller annan glosa som fallit ur vardagsbruket, men helt lättflytande ändå, aldrig uppstyltat eller utklätt.

Wahlund skriver helt enkelt en vacker svenska, perfekt för essayformatet

Texterna är befriande rena från dagspolitiska eller ideologiska inskott. Här står den nyfikna lärdomen som går genom sekler i centrum, här gäller det bildning och kultur som omistliga mänskliga värden! Det dagliga viker för det bestående, men det bestående kan bli synligt också i det dagliga. Det bestående behöver inte vara det väldiga; således hör en hyllningsessay om en guldhamster till de allra mest charmerande texterna i Frändskaper

Men det finns ett markant undantag från ideologifriheten. 

I ett tal hållet inför Uppsalamoderaterna 1978 analyserar och kritiserar Wahlund det moderata idéprogrammet. Själv vill han kalla sig partilös, men talar emellertid om sin ”allmänt borgerliga och framför allt antimarxistiska livshållning” och godtar Gunnar Ungers i essayen citerade omdöme om honom såsom företrädare för en partiobunden ”kulturkonservatism av engelskt märke”. 

Trots denna borgerliga lutning är Wahlund inte sen att kritisera det moderata idéprogrammet ur allehanda aspekter, därigenom manifesterande sitt oberoende, likväl som han lyfter fram sådant som han ger sitt gillande. Wahlund blir inte en partigängare.

* * *

Den väldiga lärdomen klänger sig inte anemiskt fast vid de jättelika begreppen: Liv, Död, Sanning, Skönhet, Kärlek och så vidare. Lärodomsdriften kan hos Wahlund lika gärna uppehålla sig vid bästa materialet för guldhamstern att tillverka sig ett gryt av. Eller för all del vid det personligt upplevda livet i den uppländska skärgården, med givet medvetet historiskt perspektiv bakåt, som gör att Wahlund är helt på det klara med och kan utlägga betydelsen genom tiderna av den kallkälla som finns vid det torp han tagit över efter Jan Fridegård.

Med aldrig vikande lust till vetande refererar Wahlund till författare – gärna av äldre datum – som har något att säga om det han för tillfället skriver om. Det är givet att han därigenom kommer levnadsöden och fenomen på spåren som eljest tiden dragit sina höljande dimmor kring. Så blir till exempel i en essay den olycksföljde men framåtblickande jordbruksinnovatören och språkmannen Samuel Schultze (1698–1778) satt i ljuset.

Ett namn av något nyare datum som Wahlund också tar upp till behandling är Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946); det rör sig då om en äldre inledning till en antologi med texter av denne finlandssvenske författare. Wahlund skriver att han nog hade formulerat sig annorlunda numera, men essayen får mig strax mycket nyfiken på Eklunds författarskap, som tydligen till en icke ringa del bestått av kortare betraktelser och aforistik.

* * *

Det är märkligt hur vissa författare förmår skriva så att det blir intressant att läsa, även när inte ämnet i sig är något som man personligen känner sig engagerad i annars. Svarta vinbär är goda att äta och saften god att dricka – men det vittnar om Wahlunds smittsamma nyfikenhet och pedagogiska handlag att han lyckas göra en essay om dessa bär till direkt driven läsning. Det är som att författaren tar oss med till dem som en gång skrivit om bärets egenskaper, pekar i böcker som luktar så ljuvligt som gamla böcker gör, och visar oss delar av en hel fördold historieskrivning.

Det är en av de många styrkor Wahlund har som författare och lärdomsaristokrat. Till hans böcker går man inte enbart för att man vill extrahera data och kunskap om något specifikt, utan än mer för den rena njutningen att ta del av lärdom såsom just Wahlund skrivit fram den.
– – –
Per Erik Wahlund, Frändskaper. Aderton essayer. Stockholm: Bonniers, 1979. 224 sidor.

söndag 11 april 2021

Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund
In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

tisdag 6 april 2021

Tio ordspråk ur Penu Proverbiale (1665)

Christopher Larsson Grubbe (1593–1681) sammanställde i Penu Proverbiale (1665) en stor mängd svenska ordspråk. Här följer tio av dem. Originalets "/" har ersatts med kommatecken.

Dhen som taar, han haar.

Dhen Steen man intet kan lyffta, dhen låter man liggia.

Fråga och lähra, sätter mången till ähra.

Ingen lefwer uthan lyte.

Jämmer och nödh, är hwardags brödh.

Lijten hwijla är altijdh godh.

Nödh bryter Laag.

Owaan giärning är altijdh tung.

Prijsa waahrligh, lasta spaarligh.

Spee och spott, giör ingen gott.

Sällan wann rädder man.

Ångra aldrigh wälgiordt.

Den hågade kan botanisera bland bokens hundratals, ja, väl tusentals ordspråk hos Litteraturbanken.

söndag 4 april 2021

Bokrecension: Historia och utopi | E. M. Cioran

Historia och utopi (fr. Historie et utopie) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1960. Jag har läst verket i svensk översättning av Jon Milos (1930–2015), i en upplaga från 1992.

* * *

Egentligen är Historia och utopi en samling essäer. I dessa angriper Cioran olika aspekter av människan och samhället. Det är, som det alltid är när det gäller Cioran, bittert och skärskådande. Där Nietzsche ställer sig affirmativt till livet och Schopenhauer avvisande undslipper sig Cioran ett pfh följt av en kvävd kräkning.

Cioran är misantropen och samhällskritikern framför andra i den västerländska litteraturen. Men han är samtidigt en mycket god stilist; det är en glädje att läsa framförallt hans aforistik. När texterna blir längre, som i Historia och utopi, blir de vindlande och mindre stringenta än de knytnävsslag som fragmenten utgör.

Men Cioran kommer in på åtskilliga aspekter av det mänskliga, och berör också sitt eget förflutna. Han är ständigt illusionslös, desillusionerad.

Hos människorna ser han få försonande drag: de drivs av sina lidelser, av grymhet och avund. Aldrig någonsin verkar där finnas möjlighet för dem att motståndslöst agera utifrån altruism. Egenintresset kombinerad med kortsynthet regerar dem. Likväl behöver de sina utopier: 

"I längden blir ett liv utan utopiska drömmar outhärdligt, i varje fall för den stora massan; för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse."

Behovet av drömmarna gör dem emellertid inte möjliga att förverkliga. Cioran ser igenom dem: ser både behovet av dem, och deras tomhet, vare sig det nu rör sig om religiösa utopiska mål eller politiskt-ideologiska. 

* * *

Ett samhälle har med nödvändighet destruktiva mänskliga drivkrafter inom sig. Och det är tolerant enbart i samma utsträckning som det är kraftlöst: "friheten kan endast existera där övertygelser saknas", och: "tolerans och vanmakt är synonyma." 

Det innebär givetvis inte att Cioran förordar absolutism; han diagnosticerar, han propagerar inte. Själv kallar han sig ”omedgörlig liberal”, utan att försöka radera ut sin ungdoms hängivenhet åt fascismen. Jag tror man får tolka hans självförståelse, som att hans förra fascism var ett uttryck just för hängivenheten åt en ideologi, en sådan som han i alla dess former nu genomskådar som chimärer, fastän de är ett djupt känt behov hos alla människor: 

"Allt hos människan kan utrotas utom hennes behov av det absoluta, som kommer att överleva även om kyrkorna rivs och till och med om religionen utplånas här på jorden."

I en text om Ryssland , som citatet ovan kommer ifrån, lyfter Cioran också fram hur tsarerna och kejsarna i Rom inte nödvändigtvis är några abnorma personligheter, utan tvärtom människor som har positionen att låta blomma ut det som hos många människor måste förbli latent. Därför "avslöjar [de] oss för oss själva, de förkroppsligar och belyser våra innersta hemligheter."

Cioran utesluter möjligheten att människan skulle engagera sig för att åstadkomma gott; tvärtom skriver han: "människan skrider inte till handling annat än för att göra andra illa." Man ska nog inte uppfatta det som en lat karaktärisering, utan som ett erkännande av hur människan i grunden regeras av destruktiva drifter. På ett annat ställe skriver han: 

"Behovet att mörda ligger oss i blodet, men vi har lyckats överföra det till tanken; denna akrobatik allena förklarar hur samhället kan finnas till och bestå."

Likväl kan det destruktiva driva handling i ett samhälle: "En värld utan tyranner skulle vara lika långtråkig som en zoologisk trädgård utan hyenor." Återigen knappast en lat kvickhet, utan en diagnos. Han förutser dessutom från sin utsiktspunkt, markerad av Kalla kriget, ett framtida tyrannvälde. 

Och det destruktiva fungerar också som drivkraft i det personliga livet. Han skriver om hur "ädel oegennytta" inte förmår åstadkomma mer än vad "snikenhet och avundsjuka" gör. Människans "fel och brister" är i själva verket produktiva. 

Människan drivs, menar sålunda Cioran, i första hand av sina destruktiva drifter. Kanske ligger häri något av förklaringen till Ciorans personliga tendens att dra sig tillbaka, att vara samhälleligt improduktiv.

* * *

Cioran är antifilosofen och antimänniskan. Han uttrycker genom hela sin produktion ett explicit "nej" till mänskligheten. Han skriver "Att föröka våra medmänniskor gränsar till det obscena och plikten att älska dem till det barocka." Det är givetvis en legitim om än vid första anblicken obehaglig hållning. Men i grunden ligger väl frågan kring huruvida människans liv är värt att leva. Cioran svarar där inte ryggmärgsreflexartat "ja", utan tar sig rätten att ifrågasätta och riva ner alla tänkbara stöd till "ja"-uppfattningen.

Om Cioran har rätt är mindre intressant. Vad hans nedrivande av illusioner i bok efter bok, också i Historia och utopi, kan lära oss om mänskligheten och om oss själva är desto mer intressant. Vågar vi egentligen skåda så skarpt in på oss själva, att vi står där helt avklädda ädla intentioner, tankekonstruktioner och helt råa? Och vad ser vi då? Ser vi "en kättare, ett vaket monster, ensamheten personifierad"? — Och hur hanterar vi i sådant fall den upptäckten, där i avgrunden av oss själva?

Cioran förmår att provocera och utmana ännu. Han är lut på fördrömda tankar.
– – –
E. M. Cioran, Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB, 1992. 169 sidor.