söndag 27 september 2020

Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?

torsdag 24 september 2020

Bokrecension: Persepolis (Del 1) | Marjane Satrapi

Persepolis. Del 1 är en självbiografisk grafisk roman av Mariane Satrapi (f. 1969). Boken utkom första gången på franska år 2000. Jag har läst en svensk upplaga från 2004, i översättning av Gabriella Theiler, i en upplaga från 2004.

* * *

Den tiden är förhoppningsvis förbi, om den någonsin funnits, då serier inte ansågs vara en seriös litteraturform. Det bevisades inte minst av Art Spiegelmans Maus, som skildrar förintelsen i serieform. Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis påminner om detta verk. I dess första del berättar Satrapi om sin barndom i Iran, vid den tid då revolutionen genomfördes.

Vi får ta del av ett Iran som slits mellan starka krafter. 

Satrapis familj synes vara av högreståndsslag, med kopplingar till det äldre kungahuset. Men också med kopplingar till motståndsmän; man hoppas bland dessa på en socialistisk revolution när folket börjar mullra mot shahen, på en utveckling gynnsam för folket och proletariatet. Man tänker sig att de religiösa revoltkraven endast är något övergående, att de religiösa motiven förmår det obildade folket att resa sig  mot en regimen.

Det är slående vilken realistisk bild Satrapi ger av sig själv som flicka i tioårsåldern. Hon skildrar sin föresats om att bli profet, och hur oförstående omvärlden är inför detta. Hon skildrar den egna barnsligheten på ett sätt som jag tror är ovanlig inom den självbiografiska genren: det blir väl lätt annars så, att den som skildrar sin barndom, skildrar sitt dåtida jag som en mindre version av en själv, snarare än som ett barn med ett barns begränsade horisonter, och med dess omogenhet. Satrapi faller alltså inte i en sådan fälla: hennes version av sig själv känns helt och hållet trovärdig, oavsett i vilken grad den faktiskt avbildar den historiska versionen av henne såsom hon var då.

* * *

Berättelsen är mycket allvarlig. Satrapi berättar om politiska förföljelser, om tortyr. Men har också utrymme för humor, som till exempel när hon läser en älskad serie om materialistisk dialektik, och slås av hur lika Gud och Marx är, ehuru den senare är något krullhårigare. Humorn tar dock aldrig sådant utrymme att den tenderar att skämma den bråddjupa seriositeten; tvärtom balanserar den mycket skickligt helheten på ett utmärkt vis.

Bilderna är ritade med skarpa, tydliga streck, som lyfter fram det väsentliga och inte förlorar sig i detaljer. Den kolsvarta färgen får breda ut sig och ofta utgöra bakgrund. Inte minst är en större teckning av de ångestfyllda vålnaderna av döda, innebrända människor på en biograf hemsökande.

* * *

Persepolis, den första delen, är berättelsen om den iranska revolutionen ur – främst – ett tioårigt barns perspektiv. Hennes skräck, hennes stolthet, hennes kamp med gudstron; folkets kraft, landets historia, våldsamheten: allt förmedlas på ett sätt som är svårt att inte drabbas av. Persepolis är en drabbande grafisk roman.
– – –
Marjane Satrapi, Persepolis. Del 1. Övers. Gabriella Theiler. Stockholm: Ordfront Galago, 2004.

söndag 20 september 2020

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

onsdag 16 september 2020

Bokrecension: Ett minnespalats | Lars Gustafsson

Ett minnespalats. Vertikala memoarer är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), poet, författare, filosof, professor. 

Boken utkom första gången 1994. Jag har läst eboksversionen från 2016.

* * *

Det ligger något smågrinigt över en hel del av det Lars Gustafsson skriver i Ett minnespalats. Han spanar in i de kulturella kotterierna, framförallt såsom de en gång såg ut, och avger tämligen giftiga omdömen om dem som han inte uppskattar. Särskilt gisslar han de författare och intellektuella som under kalla kriget ställde sig alltför hovsamt nickande inför sovjetdiktaturen, sådana som inte såg med ogillande på muren som delade Berlin, och så vidare.

Men också mer personliga antipatier – och för all del sympatier – luftas. Särskilt illa tycks Gustafsson tycka om Olof Lagercrantz, men desto mer om dennes företrädare på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. Till de goda vännerna hör också Tomas Tranströmer och P O Enquist.

Allt detta precisionsstickande med sabeln såhär några decennier senare kittlar onekligen intresset hos en litteraturhistoriskt inriktad läsare. 

De många beskrivningarna av svenska och internationella litterära och kulturella berömdheter är i allra högsta grad givande. Gunnar Ekelöf skymtar lite här och var i boken, detsamma gör Sartre. Och Erik Lindegren. Och Ingemar Hedenius. Och många fler. Gestalter ur författarens mer personliga sfär får också vara med; inte minst avbildas fadern Einar – och dennes åldrande – i ett ömsint porträtt i bokens sista avdelning.

* * *

Lars Gustafsson är lärdomsaristokrat med ett elitistiskt drag, och han är fullkomligt medveten om sin egen intellektuella kapacitet. 

Med viss nedlåtenhet som skulle kunna vara ironisk humor kryddar han sin framställning med ordet "naturligtvis", för att visa läsaren att det han skriver är givet. – Ja, ordet förekommer drygt 150 gånger i boken, om jag räknat rätt, även om det naturligtvis inte alltid är i ett sådant skriva-på-näsan-sammanhang, som det dock stundom är.

* * *

Lars Gustafsson har genom sina memoarer, där vissa texter publicerats tidigare på skilda håll, vittnat vältaligt om hur oerhört politiserat kulturlivet varit i vårt land och i Europa, samt hur kulturutövare i stor utsträckning grupperat sig utefter politiska skiljemeningar. 

Men memoarerna visar också Gustafssons egen väg, från arbetarhemmet i Västerås via recensionsskrivande i tidningen som tonåring, vidare till författande och delredaktörskap i BLM och deltagare på allehanda internationella konferenser och så professorskapet vid University of Texas. 

Det finns en påtaglig nerv i nästan allt han skriver i Ett minnespalats; ofta är det som drevs han av en sjudande vrede, som precis lyckas hållas under kokpunkten, men långsamt får utlopp på raderna… Svedan drabbar ibland någon ilsken lärare från barnaåren, ibland någon svensk kultursida. Gustafsson måste ha varit en vass polemiker när det begav sig.
– – –
Lars Gustafsson, Ett minnespalats. Vertikala memoarer. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016.

måndag 14 september 2020

Höstkvällsmöte

Det var en sen tur den kvällen. Kistan behövde vara framme i bårhuset tidigt dagen efter, så vi tyckte att jag lika gärna kunde göra den fem mil långa resan efter arbetstid och spara in tid inför begravningen i morgon. Är det något man aldrig har tillräckligt av på en begravningsbyrå, så är det tid.

    Det var fem, sex år sedan, någon gång i slutet av oktober, kanske hade det redan blivit november. Det regnade inte, men hängde fukt i luften, likt vattenånga som blev droppar på vindrutan. Torkarna gick i långsamma intervaller hela resan ut i skogen. Jag minns att jag tänkte, att jag skulle behöva skölja av bilen när jag kommit hem igen, eller försöka klämma in det dagen efter. En smutsig begravningsbil hedrar inte en begravningsbyrå.

    Jag kom fram till kyrkogården någon gång vid åttatiden. Några lyktor lyste upp kyrkogårdsgångarna och kastade ett svagt sken på bårhuset. Jag backade intill bilen, öppnade bakluckan och den gråputsade byggnadens gammaldags dörrar. Kistan var inte särskilt tung: damen inuti hade jag kistlagt på förmiddagen, och hon var mycket gammal, mycket tunn. Svepskjortan hade sett alltför stor ut på henne, så jag hade fått justera den i kragen runt nacken. Det var väl inte så att familjen skulle se henne, men man visste aldrig: alltid bäst att göra så fint det bara är möjligt. Om inte annat för ens egen skull. — 

    Men jag drog ut kistan över en liten vagn, balanserade in den i det innersta rummet där ett kylaggregat dånade aggressivt, och såg till att låsa ordentligt när jag gick ut igen. 

    Jag lutade mig en stund mot sidan av motorhuven och tände en cigarill. Den blev nästan genast fuktig och smakade dåligt. Men jag stod där och rökte, njöt av tystnaden och stillheten, de långa skuggorna som gravstenarna kastade i lyktljuset och synen av kyrktornet som försvann upp i mörkret. Nu var det fem mil tillbaka, ungefär en timmes resa på de värmländska småvägarna. Jag hade ingen brådska, funderade väl antagligen på att kanske sticka in på byrån en timme och få ordning på några papper och beställningar. 

    Den blöta luften gick över i vanligt regn när jag körde österut igen. Vindrutetorkarna fick gå fortare. Och jag förstår fortfarande inte varför, men jag blev inte alls rädd när jag märkte att det i passagerarsätet bredvid mig satt en kvinna. Jag kände igen henne: det var den lilla damen jag kistlagt i förmiddags och för en liten stund sedan ställt in i kylrummet.

    "Vad vill du", frågade jag.

    "Berätta”, sa hon, "en liten stund". 

    "Jag ska lyssna", svarade jag.

    Så berättade hon om något som hänt under hennes barndom. Hon hade bott i ett torp inte mer än några stenkast från kyrkogården jag nyss varit på. En dag skulle hon gå till granntorpet. Gräset var högt på ängarna som skilde stugorna åt och hon plockade, sa hon, en del vackra blommor där hon gick. På armen bar hon en korg med ägg att byta mot några flaskor mjölk. 

    Grannens torp låg högt och syntes långt omkring. Därför hade hon snart sett att dörren stod öppen, men ingen människa syntes till. Väl framme ropade hon namnen på dem som bodde där, men ingen svarade. Så steg hon in, och från taket hängde familjen hon sökte: fader, moder, tre barn, där det yngsta var lika gammalt som hon själv. De hängde helt stilla och var alla blå i ansiktet. Faderns tunga stack ut mellan svartnade läppar, under honom låg en kullvält pall. På moderns panna gick två flugor. Flickan i hennes egen ålder hade ögonen lite öppna, med de hade torkat och mörknat. De såg inte längre.

    "Det var fruktansvärt", sade kvinnan i sätet bredvid mig. "Men det var inte allt."

    Hon hade märkt att hon inte var ensam i stugan. Bredvid spisen stod en lång, ung man, klädd i svarta söndagskläder och med blankt, svart hår och små glasögon. Han stödde sig med ena handen mot en av plattorna och tittade rakt på henne med klargröna ögon. Det såg ut som en katts ögon, sade hon. Mannen gick sedan förbi henne, hyssjade med ett långt pekfinger för munnen när han passerade och fortsatte ut genom dörren. 

    Ja, hon sprang efter honom, men utanför fanns ingen. På ängarna bara grönska och blommor. På tunet ingen. Hon hade skymts från att se honom bara som tiden mellan två hjärtslag, men han hade försvunnit. Hon hade sprungit runt stugan, men också där var det helt tomt. —

    "Sedan sprang jag hem", fortsatte hon, "men jag berättade aldrig för någon om vem jag mött. Man sa att det var hemskt, det som hänt, men sedan var allt förbi. Och jag berättade aldrig för någon att jag sett djävulen själv i stugan den där dagen."

    Jag såg åt sidan och där var tomt igen. Jag hörde radion på låg volym. Och en mötande bil blinkade på mig för att jag inte slagit av helljuset. — Jag har aldrig berättat om mitt möte med den döda kvinnan den höstkvällen. Vem skulle jag väl säga något till? Prästen på begravningen? Hennes familj? — De hade trott att jag mist förståndet. — 

    Dagen efter sänktes damen ner i jorden på den lilla värmländska kyrkogården i klaraste solsken. Men jag kunde bara tänka på den regniga kvällen innan, hörde inget annat än rösten från henne som berättat vad hon inte sagt till någon annan: att hon såg djävulen själv i stugan den gången.

torsdag 10 september 2020

Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.

söndag 6 september 2020

Bokrecension: En fängelsedirektörs minnen | Ulrik Leander

Ulrik Leander
En fängelsedirektörs minnen är skriven av Ulrik Leander (1858–1938). Boken utkom första gången 1936. Jag har läst en upplaga från 1937.

* * *

Av boktiteln att döma kunde man tro att detta är en bok främst om författarens tid inom fängelsevärlden. Nå, denna hans verksamhet får vi veta mycket om och där ligger tyngdpunkten, men boken rymmer mer än så. Den tydliga bild boken ger av det småländska landsbygdslivet under senare hälften av 1800-talet, författarens uppväxttid och -miljö, är till exempel mycket värdefull.

Leander föddes 1858. Jag får intrycket att hans föräldrar var ganska välbärgade bönder. Han berättar om sin uppväxttid genom många anekdoter och även om tidens folktro.

Inte minst verkar spöktron varit utbredd. Mådde någon dåligt, kunde han kommit för nära en gast: han hade blivit gastkramad. Bot för detta var att få någon att ”måla” en, vilket intet har med färg att göra, men innebar att en person går runt den gastkramade med en ullsax inlindad i ett tygstycke, ett handkläde, som använts vid tvättningen av ett lik. Samtidigt som denna vandring runt den drabbade pågår ett visst antal gånger skall den vandrande spotta en gång varje varv.

Själv är Leander sunt skeptisk till spökerier, och förmäler att det inte var ovanligt att ynglingar klädde ut sig till spöken för att skrämma folk. I andra fall var historierna nog helt enkelt uppdiktade, menar han.

* * *

Emellertid kom Leander att erhålla utbildning. Han verkar ibland haft det ganska knapert som student, men han tog sig igenom och avlade en kandidatexamen.

Ursprungligen var väl tanken med studierna att han skulle bli präst, men med tiden blev han lärare på Långholmens centralfängelse i Stockholm, och senare, från våren 1899, fängelsedirektör vid länsfängelset i Landskrona, vanligen kallad Vita briggen. 

Efter det blev han, mot sin vilja, direktör för tvångsvårdsanstalten i Landskrona, en plats dit man skickade personer dömda för lösdriveri, och inte under strafflagen. Utanför memoarernas tidsram återvänder han senare som direktör för länsfängelset i Landskrona.

* * *

Det första uppdraget inom den då så benämnda fångvården fick han efter att en lärarposition hastigt blivit ledig på Långholmen, och Leander rekommenderats till platsen. Han hade dock bara kort tid på sig att återkomma med besked. Och han funderade intensivt.

"Fängelserna voro då i ännu högre grad än nu för tiden omgivna av en viss hemlighetsfullhet. Ett fängelse var en värld för sig, tillsluten för allmänhetens blickar, och ingen visste på grund därav vad som försiggick inom denna värld."

Det hemliga lockade också, och Leander ville inte mista möjligheten till anställning. Han tackade ja.

* * *

Leander som person får läsaren lära känna ganska väl. Visst finns där ett tidstypiskt något förnumstigt-magistralt moraliserande, men han är ändå påtagligt mild visavi fångarna som personer. Uppenbart kan han känna med dem och han visar en förståelse för att de miljöer de kommer ifrån starkt inverkat på deras senare samhällsfrånvända agerande. Inte minst spritens inverkan är han, som nykterhetsvän, införstådd med. Någon stark vilja att straffa synes Leander inte haft.

På samma sätt är han också motståndare till dödsstraffet; hans egen närvaro vid avrättningen av den unge mördaren Teodor Sallrot i Karlskrona har nog inte ändrat på den saken. 

Avrättningen och omständigheterna däromkring avhandlar för övrigt Leander i ett separat, mycket intressant, kapitel. Han berättar där bland annat hur Sallrot lagt sig på schavotten något för långt ner. När han ändrat läge hamnade skjortan över nacken, och omedelbart efter att Leander själv lagt denna tillrätta och hjälpt Sallrot tillrätta såg han, när han såg upp,

"... den blankslipade bilan med den långa eggen blänka i solskenet och i detsamma föll hugget, som med ens skilda huvudet från bålen. Ingen hade väntat,att det skulle försiggå med sådan hast, och säkerligen blev proceduren för Sallrot själv betydligt kortare och man skulle kanske kunna säga enklare, än vad han föreställt sig. Några sekunder efter hugget såg man läpparna ännu röra sig, liksom fortsatte de med den bön, som säkerligen gick över dem i det ögonblick, då Sallrot passerade gränsen emellan timlighetens och evighetens värld."

* * *

Leander är en djupt religiös man. Han ingick i det som senare utvecklades till Missionskyrkan som egen frikyrka, men som ursprungligen kom ur en brytning med Svenska kyrkan, på grund av vissa skiljaktigheter rörande försoningslära och församlingsbegrepp. Det förefaller som att den religiösa övertygelsen genomsyrade hans liv.

I Landskrona kom Leander dessutom att engageras politiken och blev riksdagsman i andra kammaren, och efter tiden som boken behandlar blev han riksdagsman i första kammaren. Leander ger några fina inblickar i dåtidens riksdagsarbete som har sitt historiska intresse, inte minst genom de många personporträtt som skissas fram.

* * *

Av de ganska vidlyftiga citaten ovan får man något av en känsla av Leanders formidabla språk. Det är gammaldags, ytterligt välformulerat, en aning snirkligt och omständligt. Och mycket, mycket vackert. Det är det slutande 1800-talets skriftspråk som klingar klart mellan bokens pärmar. Därigenom blir läsningen av En fängelsedirektörsminnen inte bara en intressant historisk resa, utan också en språklig upplevelse.

Men det historiska värdet av Leanders memoarer är mycket stort, inte minst om man intresserar sig för svensk kriminalhistoria, särskilt kriminalvårdshistoria. Somt i den tidens fångvård är sedan länge avlagt i dagens kriminalvård, annat som Leander beskriver finns kvar.

Genom att boken skänker ett visst historiskt djupseende, ökar den läsarens förståelse för villkoren för den tidens dömda kriminella, och för synen på dem som begått brott mot rikets lagar. Leanders framsynthet är i detta avseende ofta både glädjande och förvånande.
– – –
Ulrik Leander, En fängelsedirektörs minnen. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1937.

onsdag 26 augusti 2020

Bokrecension: Disasters | Sandra Forty

Disasters i serien "Defining Moments" är skriven av Sandra Forty. Boken utkom år 2005.

* * *

Katastrofer inträffar. Det finns inget sätt att leva ett liv som kan skydda det från det oväntade och drabbande i en katastrof. En del katastrofer kan hänföras till naturen: väldiga jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott, orkaner, översvämningar. Andra kan hänföras direkt till människan, dels genom felbedömningar eller misstag, dels indirekt genom att saker konstruerat av människor fallerar.

Något annat med katastrofer som är påfallande, är hur snabbt de glöms av: världen läker ihop.

I Sandra Fortys genomgång av katastrofer mellan år 1900-2004 är det påfallande hur många, även mycket omfattande katastrofer, som jag inte hört talas om förut, eller hört talas om, men inte lagt på minnet. Tiotusentals, ja, hundratusentals människoliv har gått under i händelser inte alltför avlägsna från vår tid, och jag kände inte till dem.

I Galveston, Texas miste över åttatusen människor livet i en orkan år 1900. På Martinique i Västindien dog omkring 29 000 människor i samband med ett vulkanutbrott 1902. I Japan dog omkring 100  000 människor när en Stora Kanto-jordbävningen drabbade trakten kring Tokyo och Yokohama 1923. 

Och när Gula floden i Kina översvämmades 1931 lär ofattbara 3,7 miljoner liv ha förlorats. År 1976 drabbades samma lands nordöstra del av en jordbävning som kan ha tagit upp mot 655 000 liv.

* * *

Andra katastrofer har blivit legendariska, förvandlats till berättelser: Titanic, Hindenburg, Challenger, Tjernobyl, Lockerbie, Estonia, Kursk, 9/11, Tsunamin.

Kanske minns vi i allmänhet inte – eller glömmer alltför snabbt – katastrofer utanför vår egen kultursfär. Att de legendariska katastroferna ovan nästan samtliga inträffat i västvärlden eller den ryska sfären är nog inget sammanträffande: vi relaterar till det som uppfattas som nära, och står mer främmande inför det som uppfattas som avlägset. 

Är man cynisk kan möjligen även tsunami-katastrofen inordnas i den västerländska sfären: den blev relevant för oss genom att så många västerländska turister avled, och därmed kom katastrofen närmare oss än den eljest hade gjort. 

Ja, det föreligger nog ett närhetskriterium för att katastrofer skall upptas i medvetandet: närhet i tid, men framförallt upplevd kulturell och geografisk närhet.

* * *

Sandra Fortys beskrivning av de enskilda katastroferna är korta och koncisa, oftast får vi läsa om en katastrof per uppslag, där det också ryms rimligt med illustrationer. Och varje beskriven katastrof har försetts med en faktaruta, där huvuddata om det inträffade presenteras. 

Totalt går Forty igenom 83 händelser, där avdelningen för 9/11 och Al Qaida-terrorism har ett antal underavdelningar om händelser som kan knytas till olika attentat som kan knytas till islamistisk terrorism.

En viss förkärlek för siffror kan anas i redogörelserna: det är mycket om vindhastigheter, vattennivåer, antal döda och så vidare. Som en anmärkning kan nämnas att Estonia-katastrofen, som får fyra sidor med tre illustrationer, har fått som första bild ett fartyg som sägs vara passegerarfärjan i fråga. Fotografiet föreställer emellertid ett annat fartyg.

Språket i Disasters är tillgängligt, och det är en lämplig bok att läsa för små lediga stunder: för många katastrofredogörelser åt gången kan nog leda till känsla av övermättnad.
– – –
Sandra Forty, Disasters. Rochester: Grange Books, 2005.

torsdag 20 augusti 2020

Bokrecension: My Experiences as an Executioner | James Berry

James Berry
My Experiences as an Executioner är skriven av den engelske skarprättaren James Berry (1852-1913). Boken utkom 1892. Jag har läst Project Gutenbergs eboksversion av verket.

* * *

Dödsstraffet har inte utövats i Sverige på över hundra år; de med direkta erfarenheter av denna straffpåföljd är nog få i vårt land. Läget var ett annat på 1800-talet, då avrättningar inte var helt ovanliga händelser, och länge dessutom helt offentliga sådana. 

Vår siste skarprättare, eller bödel, var Anders Gustaf Dalman (1848-1920). Han avrättade under sina  tjugofem år i yrket sex personer, samtliga med bila, utom den siste, som togs av daga med giljotin.

Ungefär samtida med Dalman var den engelske skarprättaren James Berry. Hans verksamhetstid som bödel, 1884-1891, var betydligt kortare, men under de åren avrättade han 130 personer, samtliga genom hängning. Till oöverskattbart kultur- och mentalitetshistoriskt värde för eftervärlden är hans redogörelse för sitt yrke, boken My Experiences as an Executioner, som utgavs 1892.

I boken berättar Berry detaljerat hur han rent tekniskt gick till väga vid avrättningarna: egenskaperna hos de rep han använde, lämplig fallhöjd för att åstadkomma omedelbar död istället för strypning, och tidsåtgång från det att han fängslar delinkventen i dödscellen till dess att denne är död. 

Han gör också psykologiska reflektioner och resonerar kring dödsstraffet som institution.

Det är alltså som upplagt för sensationalistisk-morbid läsning. Men Berry aktar sig för att utlämna de mest råa sidorna av sin yrkesutövning; han förblir koncist redogörande utan onödigt målande beskrivningar. Och ett syfte med sin berättelse formulerar han så här, efter att ha gått igenom ett antal avrättningar där han tjänstgjort som skarprättare:

"I have tried to avoid sensationalism, but I want to make every reader think. I want to make them think that murderers are, after all, men and women, with human sympathies and passions."

* * *

Berry hade en bakgrund som polis, men verkar strax innan att han började arbeta som skarprättare sysselsatt sig med skoförsäljning. Inkomsterna från detta värv var dock låga, och efter att han blivit bekant med en tidigare skarprättare ansökte han att efter att denne slutat att få inleda sin nya karriär. 

Det förefaller vid denna tid inte funnits ett offentligt bödelsämbete i England, utan dödsstraffet ålades den lokale sheriffen att utföra, som i sin tur i allmänhet kontrakterade själva hanteringen åt en inhyrd skarprättare. Berry resonerar om det olämpliga i detta: han såge hellre att han fick en fast statlig lön, snarare än att få ersättning per utförd avrättning, något som han tycker är olämpligt.

Men Berry synes blivit en mycket flitigt anlitad skarprättare. En del av fallen berättar han om i boken, också om de få fall där avrättningen inte gått helt enligt planerna, bland dem den gången då hustrumördaren Robert Goodale hängdes. Hans nacke klarade inte av påfrestningen när snaran stramades åt efter fallet. Huvudet slets av.

Det inträffade ledde inte till att Berry klandrades, men Berry utarbetade därefter en ny detaljerad tabell, som utifrån den dömdes vikt indikerade lämplig fallhöjd vid hängningen för att åstadkomma tillräcklig kraft för att nacken skall bröts av, utan större yttre åverkan på kroppen än nödvändigt. Siffrorna kunde han sedan anpassa efter uppskattad fysiskt skick på de dömda.

Berry eftersträvade snabba, smärtfria avrättningar, utan blodsutgjutelse. En äldre tids avrättningar via hängning ansåg han smärtsammare, eftersom den dömde då hissades upp och på så sätt, genom den lägre hastigheten, ströps långsamt till döds. 

* * *

Utifrån Berrys egen redogörelse förefaller han tagit sitt jobb som ett hedervärt arbete i samma grad som andra arbeten, och han ogillar det sociala stigma som yrket medför, särskilt som det drabbar hans familj. 

Berry är i sina egna ögon helt enkelt en sakkunnig och noggrann yrkesman, vars arbete må vara ovanligt, men inte tadelvärt. På ett ställe använder han formuleringen: "I am a servant of the public". Och på ett annat ställe:

"I am not ashamed of my calling, because I consider that if it is right for men to be executed (which I believe it is, in murder cases) it is right that the office of executioner should be held respectable."

Berry är inte likgiltig inför dem han avrättar. I denna bok ifrågasätter han inte dödsstraffet principiella legitimitet, men han visar påfallande förståelse för de förmildrande orsaker som kan göra att en person kanske inte lämpligen borde ha dödats, utan snarare rehabiliterats. Berry skriver: 

"To me, a murderer is a study. He is a man who has doen an ill deed, who may or may not be naturally vicious, who may or may not be reallys responsible for his actions, who may or may not be devoutly penitent."

Det är onekligen inte så för Berry, att en mördare är en mördare är en mördare. Han ser bakom epitetet och förstår att miljö och annat kan ha inverkat vid dådets utförande, och att om sådan miljö inte förelegat dådet kanske aldrig blivit utfört. 

Särskilt betonar han hur frekvent alkohol inverkat för att ett mord skall ha genomförts. Om nedbrytande omgivningar och alkoholens inverkningar skriver han:

"... in such deplorable circumstances, I say, that even an angel could hardly keep himself unspotted from such a world."

Och på ett annat ställe:

"My main object is to induce people to look more into the pre-disposing causes of crime. I want them to consider whether in many cases prevention is not beter than cure, and whether more can not be done to remove the causes."

Detta innebär inte att Berry vid detta skede i sitt liv är motståndare till dödsstraffet som sådant. Det är bibliskt och därmed rättfärdigt i hans ögon, det är dessutom nödvändigt att ha för de grövsta brottslingarna, menar han. Men däremot vill han reformera när dödsstraffet tillämpas.

* * *

Några tekniska detaljer ur Berrys redogörelser kan vara värda att notera av kulturhistoriska skäl. 

Således använde Berry gärna samma rep vid flera avrättningar. Det var tretton fot långt med en mässingring i ena ändan varigenom repet kunde dras för att forma en snara. Snaran hölls på plats med en flyttbar läderbit som satt tätt runt repet. 

Han skriver att ett rep använde han vid sexton hängningar, fem andra har han använt vid tolv avrättningar vardera. Detta kunde han fortsätta med till 1890, då nya regler trädde i kraft som stipulerade att repet efter avrättningen skulle brännas tillsammans med den avrättades kläder.

Berry hade också räknat på tidsåtgång. Han behövde tre minuter från det att han fängslade den dömdes händer i förvaringscellen, till dess att avrättningen genomförts. Eftersom avrättningar vid denna tid på de flesta platser, enligt Berry, tydligen genomfördes klockan 08.00, trädde han därför oftast in till den dömde tre minuter i åtta.

* * *

En saklig genomgång av dödsstraffets praxis av en skarprättare kan förefalla skrämmande, och kanske rentav läsaren av en sådan redogörelse framstår som en aning suspekt. Åtminstone det senare vill jag protestera mot. 

Dödsstraffet är inte en historisk relik: det utövas som bekant fortfarande av många länder. Dödsstraffet har varit en följeslagare till mänsklig civilisation i tusentals år, och får därmed anses vara en djupt mänsklig åtgärd av kollektivet för att komma till rätta med oönskat beteende hos individer i samhället. Att studera dödsstraffets historiska praktik blir därför en del i att studera människan som samhällsvarelse .

Dessutom kan en historisk studie av dödsstraffet, såsom läsningen av James Berrys My Experiences as an Executioner, ge också oss, i ett land som inte har dödsstraff, direkta insikter i hur det genomförts och uppfattats direkt av skarprättaren själv, han som är satt att utföra påföljden på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: anskaffning av rep, uträkning av fallhöjd, fängslande av händer, och så vidare.

My Experiences as an Executioner är avkylande och saklig läsning. Den ger ovärderliga insikter i dödsstraffets historiska praxis och en viss psykologisk inblick i en människas psyke som arbetade med att tillämpa det.

* * *

James Berry blev, vad jag förstår, med tiden frälst och en ivrig motståndare till dödsstraffet. 

Denna bok utkom innan dess, och är sammanställd Henry Snowden Ward (1865-1911), som även försett boken med dess inledning (utgår jag ifrån), samt dess första kapitel, som presenterar Berry som privatperson. I övrigt förefaller bokens innehåll vara sammanställd utifrån Berrys anteckningar och diktamen. Den rymmer också ett antal brev och andra excerpter.

– – –
James Berry, My Experiences as an Executioner. London: Percy Lund & Co, 1892. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

söndag 16 augusti 2020

Bokrecension: Tänk om... | Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.)

Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer är en samling texter under redaktion av historikerna Lars M. Andersson (f. 1961) och Ulf Zander (f. 1965). Boken utkom år 2000.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning är en alldeles speciell genre. Det handlar om att utifrån en given historisk situation förändra någon eller några parametrar, och utifrån de förändrade förutsättningarna försöka resonera sig fram till hur en alternativ historisk utveckling hade kunnat se ut. 

Genren ser man väl i allmänhet ganska skeptiskt på från historikerhåll. Den sysslar ju inte med den faktiska historien, såsom det förflutna verkligen såg ut, utan hur den kunde sett ut – om saker hänt annorlunda än de gjorde. 

Likväl tycker jag genren är relevant, särskilt när den bygger på mer än fria fantasier, utan verkligen grundar sina överväganden i den historia som vi känner: den tvingar oss att reflektera kring de olika historiska krafterna, motiveringarna hos olika aktörer, och betydelsen av olika skeenden. Genom att avvika från den faktiska historien får vi i bästa fall perspektiv på den faktiska historien.

* * *

Det är kontrafaktisk historieskrivning som Tänk om... förhåller sig till. Olika historiker och journalister har där fått fria händer att skriva om ämnet: en del utbroderar då alternativ historieskrivning utifrån någon eller några ändra premisser, en del uppehåller sig mer kring reflexioner om den kontrafaktiska historieskrivningens teori.

Det ligger onekligen en svår risk i de kontrafaktiska resonemangen: de riskerar att bli förenklingar av oöverblickbart komplexa skeenden. Historisk utveckling är i regel inte möjlig att sammanfatta enligt formeln A leder till B som leder till C. Snarare får man tänka sig en intrikat väv av påverkan, där A mycket väl kan leda till B och C och D och E, och sedan B till F och G och H och I – och så vidare. 

Justerar man då en parameter blir snart följderna så vittfamnande att det är att jämställa med alltmer halsbrytande gissningar när man försöker förutse dem. Varje nytt steg är ett vågspel, som naturligtvis hade kunnat påverkas av fullkomligt oförutsebara ytterligare omständigheter. – Och då har vi snart lämnat historia som vetenskap långt bakom oss och gått över till skönlitteraturen, som kanske till sist ändå blir den genre där kontrafaktiska berättelser bäst kan fungera.

* * *

Den säkra kunskap som vetenskapen söker kan inte etableras utifrån kontrafaktiska resonemang, men resonemangen kan möjligen skänka intressanta perspektiv på vad som verkligen hände, och till exempel understryka betydelsen av att just den personen var närvarande vid just den historiska händelsen, eller att just det beslutet togs vid just det tillfället. 

Historien är oföränderlig, Men ibland synes väggarna till en helt annan dåtid och därmed en helt annan framtid ha varit tunnare än eljest.

Ett exempel på en till synes rimlig alternativ historisk utveckling bjuder Göran Larsson på. De premisser han ändrar är, att Karl XI stupar vid slaget vid Lund 1676 och den svenska armén lider nederlag mot danskarna. 

Detta leder till att svenskarna vid den efterföljande freden får avträda Skåne, Blekinge och en stor del av Halland. Men utländsk inblandning i fredsslutet leder också till ett närmande de två arvländerna emellan, vilket också befordras av att den danske kungens bror utses till svensk tronföljare. Genom fredsslutet kan också Sverige längre fram koncentrera sina styrkor på att skydda sig mot Ryssland och tsar Peter, utan att befara att danskarna anfaller Sverige västerut. 

I Larssons scenario förblir den södra landsändan skånskt. Slutsatserna är således inte alls halsbrytande, och den alternativa möjligheten, som inte förverkligades i den faktiska historien, känns ändå som en närliggande möjlighet som haft potential att förändra den utveckling som vi så väl känner; Larsson nämner det inte explicit, men det kommande Stora nordiska kriget hade under dessa förutsättningar möjligen genomkämpats helt annorlunda.

* * *

En mer vågad, ehuru initierad, alternativ historia hittar vi hos Staffan Skott, som beskriver ett Ryssland och en värld, där Lenin blivit skjuten och avlidit i samband med att han återvänder till sitt hemland efter exilen. 

Ryssland visar sig i denna fallstudie som en följd av Lenins död bli demokratiskt, och i och med att inte Ryssland framstår som ett stort kommunistiskt hot för Hitler, beslutar sig denne för att fortsätta som konstnär, och således uppstår aldrig Tredje riket. Stalin, för övrigt, lämnar i Skotts scenario politiken, blir skum affärsman och skjuts omsider också han.

Som synes är det här fråga om en myriad alternativ som måste falla i linje för att just denna utveckling skall bli tänkbar. Även om ingen av dessa möjligheter i sig är otänkbar, ökar berättelsens osannolikhet att förverkligas genom den mängd  parametrar som avviker från den faktiska historien, och som i scenariot dock måste föreligga på just detta vis: det blir fråga om ett stycke informerad skönlitteratur, ett konstnärligt uttryck för vad som kunde ha varit, om många ”om” hade varit. 

Scenariot om den för tidigt döde Lenin ligger på yttre kontrafaktiska flanken, som laborerar med mängder av möjligheter, medan Larssons scenario om Karl XI:s död och den svenska förlusten vid Lund i grund och botten endast ruckar på dessa parametrar och så drar sina slutsatser mer direkt ur det som sannolikt blivit följden av en sådan händelse. 

Men å andra sidan: vem vet hur ett Ryssland med en Lenin död redan i april 1917 hade utvecklats? Kanske är det panorama över en mycket annorlunda värld som Skott målar upp inte så avlägset som man först lockas att tro?

* * *

Dick Harrison framhåller i sitt bidrag bland annat hur äldre tiders historia var mer beroende av enskilda människors göranden och låtanden: i dessa sammanhang kan ett fattat beslut av en enda människa på ett mycket tydligare vis än i våra dagar bli avgörande för den historiska utvecklingen. 

Enskilda människor snarare än historiska rörelser och strukturer kunde då, kan man tänka sig, påverka världen på ett annat sätt än vad som senare i allmänhet blev möjligt. Det är ett övervägande som är väl värt att hålla i minnet vid betraktandet av det förflutna.

Tänk om… bjuder således både på inträngande historieteoretiska resonemang och målande framställningar av hur en alternativ historia kunde sett ut, om man ändrat en parameter eller två här eller där. Eller fler. 

Själv är jag i någon mån historisk determinist: allt sker som det sker eftersom det är verkan av sina – förvisso oöverblickbara – orsaker. Men det kontrafaktiska kan peka på hur annorlunda allt möjligen kunnat bli, om någon orsak varit lite kraftfullare och fått en något annorlunda verkan.
– – –
Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.), Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer. Lund: Historiska Media, 2000.

torsdag 13 augusti 2020

Bokrecension: Motsägelser | Werner Aspenström

Motsägelser är en samling texter av Werner Aspenström (1918-1997). 

Boken utkom första gången 1961. Jag har läst den reviderade upplagan från 1968 i Litteraturbankens digitaliserade e-boksversion från 2020.

* * *

Motsägelser är uppbyggd som en samling texter, somliga mer eller mindre fragmentariska, som dagboksanteckningarna, andra är artiklar eller föredragsmanus. 

Till de mest tilltalande texterna hör den om hur författaren köper ett begagnat alrotskrivbord. 

Jag vet inte huruvida texten är fiktiv eller inte, men det spelar ingen större roll för effekten. I en av skrivbordslådorna hittar författaren hursomhelst ett antal fotografier, dokument och annat: med dessas hjälp kan han rekonstruera en tidigare ägares liv, från ungdom till vuxenhet och förmodade död efter ekonomisk undergång. Till samma text fogas hur författaren i träets mönster ser figurer, som snarast synes hemsöka honom: djur, jättar. 

Skrivbordsberättelsen är suggestiv och hör till textsamlingens starkaste inslag, tillsammans med en vacker text som illustrerar sommarens slut i samband med att stadsbon lämnar sommarstället.

Höjdpunkter är också de få lyriska inslag som här och var finns medtagna, och som tvingat författaren till koncentration av formuleringarna.

* * *

Ett av de ämnen som Aspenström i de inledande texterna ägnar mycket utrymme är frågan om Guds existens. Så mycket klokare blir jag emellertid inte av de formuleringarna. För Aspenström framstår frågan om Gud och via mystica som en alternativ kunskapsväg i förhållande till den empiriska vägen. På vad sätt det rent konkret skulle kunna komma till uttryck är oklart. 

Aspenström är i vilket fall inte, fastän knappast kristen i traditionell mening, beredd att diskvalificera den religiösa erfarenheten som någon form av kunskapsbärare. Vad för typ av kunskap det då är fråga om förstår jag inte. Den verkar åtminstone inte vara begränsad till kunskap om den religiösa upplevelsen i sig, som annars väl ligger närmast till hands, när man frånkänner den religiösa erfarenheten bäring som kunskap om metafysiska sanningar. 

Istället verkar det röra sig om kunskapsöverföring i samma mening som poesi kan överföra kunskap. Överlag uppfattar jag det som att Aspenström ställer sig skeptisk till såväl teistiska som ateistiska universalsvar.

* * *

De undersökningar som Aspenström genomför i Motsägelser är av många slag, ämnena är mångfaldiga. 

Han skriver en kritik över det våldsamt kulturfientliga Futuristiska manifestet. Han tänker på döden. Han reagerar skeptiskt på modernistiska dikt-och konstformer. Många gånger leder vardagsbilder över en en eller annan reflexion av mer andlig art. Drömbilder finns också representerade. Och han funderar över vad det innebär att vara människa.

"Fraser som 'att finna sig själv' eller 'att vara trogen sig själv' får inte tolkas så, att det i varje människa skulle finnas nedlagd en formel som det gäller att lista ut. 'Jaget' bör man inte föreställa sig som någon sorts centrumanläggning utan snarare som ett magnetfält, alltså något som förutsätter två poler. Mittpunkten på en magnetisk stav brukar man kalla indifferenszonen, där förekommer ingen magnetism."

Detta som en träffande reflexion om att i sig härbergera motsägelser.

* * *

Werner Aspenströms meditationer i Motsägelser ger ett spretigt intryck; de saknar ofta stringens, de skulle vinna på att koncentreras, tuktas – för att månne så idéinnehållet skulle framträda tydligare. Såsom texterna nu står gränsar de alltför ofta till banalt fritidsfilosoferande, utmärkt av klichéer och brist på originalitet. 

Hade den liksom tvekande ordrikedomen övergivits tror jag att texterna hade glimmat av långt fler glimmande aforismer än vad de nu får möjligheten att göra, och varpå dessa är exempel:

"Betraktad på tillräckligt långt avstånd (eller tillräckligt nära) upphör människan att framstå som enbart en människa. På vilket håll skall hon betraktas?"

"Vilken befrielse vore det inte, för hjärtat och för konsten, att förfoga över en världsbild oavhängig av människans perspektiv."

Sådana skatter finns där alltså. Men för många toner i Aspenströms musik i detta verk har jag ändå inte öron. Kanhända hör jag hans poesi bättre?
– – –
Werner Aspenström, Motsägelser. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers 1968. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

måndag 10 augusti 2020

Bokrecension: Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen | Per Erik Wahlund

Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer är skriven av Per Erik Wahlund. Boken utkom 1970.

* * *

En god författare kan skriva intresseväckande om ett intressant ämne. En mästerlig författare kan skriva intresseväckande om ett likgiltigt ämne. Om man godtar dessa premisser måste Per Erik Wahlund räknas till den senare typen av skriftställare. Hur kan man annars förklara att en essay om nässelkålens kulturhistoria faktiskt blir fascinerande läsning? 

I allmänhet lyfter Wahlund i de essayer och texter som utgör Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen upp marginella personer och ämnen, sådant som ligger vid sidan av dem och det som det vanligen skrivs böcker om.

Till de mer intressanta texterna hör de essayer som lyfter fram den originelle poeten Hans Jacob Seseman, respektive Elisabeth Boije och hennes make Elias von Walcker. Den senare texten föranleds av att författaren fått tag i ett 1700-talsporträtt av Elisabeth som rekvisita vid en teaterföreställning, och därefter börjar efterforska vem porträttet föreställer; det hänger för övrigt vid författandet i författarens eget hem.

Wahlund får i sina essayer anledning till åtskilliga kulturhistoriska utvikningar. Det ger texterna en något vindlande, nästan samtalande, karaktär, som är mycket inbjudande. Det är alltså inte fråga om några strama redovisningar, utan ett slags lärt berättande.

Wahlund har dessutom gett utrymme åt en serie personligt anlagda betraktelser, snarast självbiografiska till sin karaktär. Således får vi i denna avdelning möta reflexioner om hur en teaterrecensent bör vara utformad, och hur författaren själv såsom sådan fungerat. Där möter vi också en skildring av författarens mannablivande; Wahlund publiceras första gången redan som femtonåring. 

Ur författarens hemtama miljö kommer också en text om ett tillflöde till Fyrisån, Svartbäcken; det blir en utflykt i en svunnen tids Uppsala, med stadens olika sociala skiktningar. Men en utvikning i denna text bjuder också på en etymologisk genomgång av ordet hälleflundra, eller helgeflundra, som den något konservativt lagde författaren föredrar.

* * *

Man kan läsa Wahlund för lärdomens skull. Men man kan också läsa Wahlund för hans utsökta språkbehandling. Jag vill hävda att jag läser honom av båda dessa anledningar. Vem vet vilka ämnen eller personer man möter i Wahlunds värld! Men också: vilka prov på litterär ekvilibri! 

Språket är formulerat med utsökt stilkänsla, respektfullt mot äldre formuleringskonst, och utan att vika undan för ord som numera blivit alltför oanvända. För språkkonnässören är Wahlunds texter en njutning att ta del av. Språket kan väl knappast imiteras nu, femtio år senare, utan att bli pastisch, men ur hans penna flyter det utan att bläcket plumpar sig. Men nog kan och bör varje människa som är mån om sin svenska bli inspirerad av det!
– – –
Per Erik Wahlund, Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1970.

lördag 1 augusti 2020

Bokrecension: Från den långa resan | Bo Bergman

Från den långa resan är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1959.

* * *

En av Bo Bergmans sysselsättningar var att recensera teater. Han var verksam som teater- och litteraturrecensent i Dagens Nyheter från och med år 1905 och över trettio år framåt. Han var dessutom länge litterär rådgivare vid Dramatiska teatern.

Det är inte minst denna teaterrecenserande verksamhet som tar sig uttryck i samlingen Från den långa resan.

Bergmans intresse går inte att missta sig på; läsarens intresse bör nog vara något teaterhistoriskt för att inte bli alltför tröttad av raderna presentationer av till exempel danska svenska skådespelare, och olika skådespelares prestationer och relationer till varandra.

Mitt personliga teaterintresse är egentligen inte stort nog för läsningen, men mitt intresse för historia hjälper upp denna brist: det är hursomhelst åtskilliga stycken personhistoria vi möter i Bergmans genomgångar och hågkomster.

* * *

Mot slutet av textsamlingen möter vi en text om läsning, och en om åldrande. De är vindlande och inte särskilt stramt hållna. De förefaller mer vara nedskrivna tankar, nedskrivna allteftersom författaren reflekterar kring de ämnen som föreligger, stundom tagande mark i citat av auktorer av olika slag, exempelvis Cicero och Seneca.

I texten om läsning kan vi notera ett antal reflexioner om läsningen som sådan. Bergman rekommenderar en långsam läsning framom ett bokslukande. Han skriver också om hur förmågan till inlevelse i det man läser är "[k]onsten att läsa". Och han menar vidare, att den som vill läsa nog finner möjlighet därtill.
"Inte bristande tid utan bristande lust ställer sig främst i vägen för boken. Tid skaffar sig alltid den läshungrige."
Jag är benägen att hålla med: det liv som inte tillåter en stunds läsning under lunchen eller innan man somnar känns omänskligt tidsmaximerat.

* * *

Bo Bergman är inte en pretentiös författare. Genuin enkelhet utmärker det han skriver, men absolut inte simpelhet: den enkla elegansen behöver inte siratliga prydnader. Det är fråga om rätt ord på rätt plats, inte om verbal bländkonst.
– – –
Bo Bergman, Från den långa resan. Stockholm: Bonniers, 1959.

söndag 26 juli 2020

Bokrecension: Studentminnen | P. G. Ahnfelt

Stora Torget, Lund, 1830. Litografi av Johan Knutson. 
Studentminnen är en självbiografi av prosten Paul Gabriel Ahnfelt (1803-1863). Jag har läst verket i urval och redigering av Per Erik Wahlund (1923-2009), som även försett volymen med inledning, kulturhistoriska noter och ett gediget biografiskt namnregister.

Denna upplaga utkom 1963. Den första upplagan utkom 1857.

* * *

Det är mig inte självklart tilltalande att läsa ett verk i urval. Wahlund skriver själv att hans edition av Studentminnen rymmer ungefär två femtedelar av det totala stoffet i originalet. Det är heller inte mig självklart tilltalande att läsa ett verk som språkligt moderniserats, även om Wahlund också skriver att han velat behålla ”de ålderdomliga vändningarnas tidsdoft”.

Men textmängden spänner dock en bra bit över tvåhundra sidor, och förefaller ge ett gott uttryck för Ahnfelts sätt att beskriva sin omvärld, från sin egen födelse till år 1850. Således sörjer jag inte över att ha läst Ahnfelt i utdrag: jag gissar att Studentminnens kärna mött mig ändå, även om Wahlund tydligen skalat bort mycket av det teologiska innehållet.

* * *

Titeln Studentminnen är intressant. Man tänker naturligtvis först att detta är fråga om en beskrivning av författarens första studentår, men självbiografin är långt vidare än så: Ahnfelt fortsätter nämligen under hela den beskrivna perioden att återvända till sitt universitet i Lund och förblir under hela tiden något av en ständig student, även långt efter att examina är avlagda och prästvigning genomförts.

1800-talets luft strömmar friskt genom texten. Person efter person avporträtteras, somliga varmt, andra med icke obetydligt inslag av skvaller. Uppriktigheten är rentav förvånande; det höviskt-artiga är aldrig så framträdande att inte också mindre smickrande sidor hos medmänniskorna bevaras åt eftervärlden. Om en präst skriver han till exempel:
"På 20 år hade han för den överhängande magen ej sett sina knän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behövde han en rymlig soffa eller ock tvenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmassa. Hans armar voro styva av fetma, och hans panna glänste av svettdroppar. Hans svalg var som en öppen grav."
Små slängar kan också komma av följande typ, när han efter att ha nämnt en viss person tillägger: "fyrkantig i åminnelse." En präst får omdömet: "Han var mera snål än lärd, eller ock förstod han förträffligt att dölja sin lärdom."

Även sig själv karaktäriserar han:
"Jag är således understundom mycket närgående och påflugen i umgängeslivet, retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter, kantig, men icke spetsig, trubbig, men icke tvär, häftig, men icke oförsonlig, ofta uppfarande, men lätt lugnad igen och framför allt angelägen att gottgöra mina förbrytelser under loppet av en diskussion eller under förfäktandet av mina åsikter."
Om sin politiska inriktning skriver Ahnfelt:
"Det behöver väl ej nämnas, att jag livligt reagerar mot allt slags förtryck, att samvetsfrihet såväl som allt vad frihet heter: ordets och talets frihet, församlingens frihet, kvinnans frihet och andra allmänt mänskliga fri- och rättigheter äro mina ögonstenar."
* * *

Medmänniskorna i verket är många. Den som är bevandrad i svensk kyrkohistoria från epoken möter många bekanta.

Ahnfelt förefaller på många sätt vara en politiskt liberal person, men det hindrar inte att han ur religiöst hänseende tar djupt intryck av Henric Schartau (1757-1825), som under hans ungdomstid var verksam i Lund. Ahnfelt gör också sitt till för att mildra den allmänna bilden av prästen som eljest framstår som så sträng och allvarsam.

Schartaus inflytande över svenskt kyrkoliv är väl än i dag inte helt borta, fastän detta inflytande väl främst märks i synnerligen konservativa kyrkliga sammanhang.

Ahnfelt hade dessutom den utomordentliga förmånen att ha Esaias Tegnér (1782-1846) som föreläsare under sin studenttid. Denne skall vid ett tillfälle undrat hur Ahnfelt stod ut med Schartau och dennes deklamation. Och vid ett tillfälle får Ahnfelt besök av ingen mindre än Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), vars kommande Det går an Ahnfelt – i all sin påstådda liberalism! – för övrigt tar rejält avstånd ifrån.

En annan välkänd gestalt ur tiden som Ahnfelt har mycket att göra med är Peter Wieselgren (1800-1877). De verkar varit goda vänner, men ägde också en gemensam kamp i att de båda var djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Striden mot vad som verkar varit ett pandemiskt brännvinssupande för de båda ivrigt och helhjärtat.

* * *

Rent kyrkligt torde Ahnfelt ha lagt fokus på det egentliga församlingsarbetet; det är viktigt för honom att ha en levande och gedigen relation till dem han är satt som herde för. Den kamerala-byråkratiska kyrkofunktionen ger han mindre för.

Man får intryck av att han på allvar ömmar för dem omkring honom, och andra prästers  högfärdighet föraktar han öppet. Visst är kristendomens supremati självklar för Ahnfelt, och kyrkotukten som sådan är given, men diktatorisk i kraft av sitt ämbete förefaller han ingalunda vara. Så såg han till exempel inte strängt på de så kallade läsarna, utan berömde dem snarare.

För övrigt såg Ahnfelt inte blitt heller på världslig ståndshögfärd och gisslar det fenomen som ger anor företräde framför förmåga.

* * *

Själv kom Ahnfelt med tiden att lida allt svårare av reumatisk verk, som tidvis gjorde honom oförmögen att arbeta. Kuren blev brunnsvistelser och där genomförda bad, som stundom synes ha mildrat besvären. Han beskriver också hur han drabbas av en svår depression, som senare återkommer i mildare variant. Beskrivningen lyder bland annat så här:
"All min tankekraft var ute; viljelös och vanmäktig, improduktiv och obeslutsam, kunde jag ingenting företaga, ingenting se utom mitt eget elände."
Orden kan nog var och en nicka igenkännande åt som någonsin hemsökts av mjältsjukan.

* * *

Ahnfelts Studentminnen är en storartad läsupplevelse. För egen del har jag väl annars i min läsning mer fokuserat på det senare 1800-talets och tidiga 1900-talets litteraturhistoria. Genom Ahnfelt förs jag i närheten av betydande kultur- och akademipersonligheter och dessutom kyrkliga gestalter (vilka ofta är desamma!) under 1800-talets första hälft: det är mycket intressant alltsammans – tidsdoften, anekdoterna, skvallret, persongalleriet, levnadsomständigheterna.

Därför kan jag inte nog rekommendera Studentminnen – åtminstone i Wahllunds edition – som läsning för var och en som vill komma i närkontakt med en svunnen tid, som både är så nära och så långt ifrån den tid vi själva lever i.
– – –
P. G. Ahnfelt, Studentminnen. Urval, inledning, kommentarer: Per Erik Wahlund. Stockholm: Natur och Kultur, 1963.

onsdag 22 juli 2020

Bokrecension: Självstudier | Per Erik Wahlund

Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda är en essaysamling av Per Erik Wahlund (1923-2009). Boken utkom år 1974.

* * *

Essayistiken är en tilltalande textgenre. Olika människor skulle säkert definiera den på olika vis, men så som jag ser den innehåller en essay i regel något av följande.

För det första ett personligt tilltal. Författaren kan tillåta sig att visa sig själv i texten. För det andra en estetiskt medveten stil. Prosan skall i någon mån vara konstnärligt medveten, stilistiskt elegant. För det tredje lärdom. En essay tar med läsaren på en lärd resa, ofta till ett område annars sällan besökt på grund av sin obskyra natur eller sin smalhet. Det vore således helt rimligt att någon skrev en essay som handlar om semikolonets historia eller om Beethovens sovvanor.

En essayistikens mästare var författaren, översättaren, poeten, kritikern Per Erik Wahlund. I Självstudier möter vi essayer som samtliga rymmer de inslag som jag ovan varit inne på, i olika proportioner. Wahlund skriver en underbar svenska, som är en ren njutning att ta del av; essayerna skulle nog snart sagt ha kunnat behandla vad som helst, och fortfarande vara läsvärda enbart i kraft av den språkkänsla som utmärker dem, även om ämnena inte legat inom läsarens intressesfär.

Vidare är Wahlund på ett självklart men inte påfluget sätt närvarande i texten, inte minst när det är fråga om rena dagboksanteckningar som fogats samman till essayer. Akademikerns benägenhet att abstrahera sig själv från sin text existerar inte i denna samling.

Och naturligtvis är det oerhört lärt, alltsammans. Lärdomen skrivs emellertid inte läsaren på näsan, utan hon förutsätts helt enkelt hänga med i referenserna – och gör hon inte det, så är ingen större skada skedd. Texterna har ingen snobbistisk tendens, hur starkt än en intellensaristokratisk hållning än är närvarande.

Wahlund skriver själv hur texterna tidigare varit införda i olika tidningar, och hur samlandet av sådant tidigare publicerat material är förutsättningen för att kunna ge ut essayistiska böcker. Således sammanhålls bokens essayer inte av ett övergripande tema, utan ämnena spretar åt många olika håll, efter den inledande texten sammanförda i några olika avdelningar.

* * *

Läsaren får under läsningens gång stifta bekantskap med Xanthippe, Sokrates ökända hustru, som möjligen fått ett oförtjänst dåligt rykte av eftervärlden. Verklighetsförlagan till Georg Büchners drama om Woyzeck presenteras. Prästen Nils A. Laurins memoarer får en egen essay. Åtskilliga texter behandlar mat i historisk tid, och andra behandlar växter. Den sista avdelningen innan efterorden rymmer en dagbok från en resa till Irland.

Och detta är bara en del av vad Wahlund inlevelsefullt beskriver med sin prosa, som minner om Frans G. Bengtssons, om än i modernare dräkt. Och jag vill läsa mer av Wahlund, både av nyfikenhetsskäl – vad mycket mer kan man inte lära av författaren! – och av en längtan att fortsätta njuta av det vackra språket.
– – –
Per Erik Wahlund, Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974.

tisdag 14 juli 2020

Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."


* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.


* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.


* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.