onsdag 22 maj 2019

Bokrecension: Uppkomlingarna | Per Gunnar Evander

Uppkomlingarna: En personundersökning är skriven av Per Gunnar Evander (f. 1933). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst en e-boksversion från 2012, 2014.

* * *

Uppkomlingarna är en fiktiv kartläggning av en viss Hadar Forsbergs liv.

Framställningen är mycket detaljrik och starkt verklighetsimiterande. Författaren uppger sig ha läst de väldiga mängder dagboksliknande anteckningar som Forsberg lämnat efter sig, och skall även ha genomfört intervjuer med personer som stod honom nära eller som på annat sätt kan kasta ljus på vem han var.

* * *

Författaren låter oss få veta många detaljer om Forsbergs liv genom en i stort sett neutral berättarröst: tonen är en objektiv utredares, även om berättarens egna värderingar ibland finns antydda eller utskrivna.

Intressant nog lånar Per Gunnar Evander sitt eget namn till denne utredare, och suddar så än effektivare ut gränsen mellan fiktion och verklighetsimitationen.

Till sist känns det som att man känner den så noga beskrivne Hadar Forsberg rätt väl.

Vi vet att han föddes i en frikyrklig familj den 21 maj 1928, och att han påträffades död i villans källare den 9 maj 1969. Vi vet vad han arbetat med – främst som nattvakt – och vi vet hur hans familjesituation sett ut, och vi har något anat av hans många kärleksaffärer. Vi vet att han slutade sin fasta anställning för att fortsätta skriva; en samling prosadikter har han redan gett ut.

Långsamt, men aldrig utdraget eller tråkigt, förs vi genom Forsbergs öden intill dess att vi når det vi redan tidigt fått veta: att han är avliden. Den hyperrealistiska tonen bryts inte när författaren för in ett surrealistiskt eller absurt drag i romanen; något som kan påminna om Kafkas berättarteknik.

Plötsligt knackar nämligen en svältande gosse på dörren. Han hävdar att han är Forsbergs son. Sedan dyker ännu en pojke upp. Och ännu en. Alla hävdar de att de är söner till Forsberg, i någon av hans förbindelser.

Forsberg försöker dölja dessa sina möjliga avkommor för hustrun, och låter dem ibland övernatta i källaren. Som snart fylls av hungriga, smutsiga pojkar som dessutom är aggressiva i tilltagande grad.

* * *

Det är naturligtvis mycket lockande att göra en symbolisk läsning av Uppkomlingarna. Tanken går då till en kamp mellan de-som-inte-har och de-som-har, samt de senares ansvar för de förras välgång. Men också den möjliga kamp som kan bli resultatet av en konflikt mellan dessa kontrahenter.

Man behöver inte göra en sådan läsning. Berättelsen fungerar i allra högsta grad ändå.

Det är dock intressant att fundera över vad som faktiskt är verkligt av det Forsberg skildrar i sina dagboksliknande anteckningar och som Evander bland annat bygger sin personundersökning på.

Bör vi i själva verket fatta en del av Forsbergs texter som fiktion eller uttryck för hallucinationer? Eller tvärtom som faktiska handlingar? Och i förlängningen: vad betyder tolkningar i dessa frågor för de slutsatser vi kan dra rörande Forsbergs död?

* * *

Det går också att lägga andra aspekter på läsningen av en bok som Uppkomlingarna.

Man kan dröja vid skildringen av arbetaren. Man kan också dröja vid skildringen av en i huvudsak olycklig konstnärsbana. Och det går givetvis också att göra en läsning ur ett genusperspektiv.

Men Uppkomlingarna är i mina ögon intressant främst som en mycket skickligt utförd fiktiv dokumentär personutredning av mannen Hadar Forsberg. Särskilt intressant blir romanen i och med att det införs ett osäkerhetsmoment, nämligen de många påstådda sönerna.

Det gör att man inte riktigt blir säker på vad som ska uppfattas som verklighet och inte. Och som läsare undrar man i vilken mån man kan lita på Forsberg, en undran som berättaren underblåser när han låter spåren av eventuella inkräktare i villan vara ytterst osäkra.

Uppkomlingarna bjuder alltså på rika möjligheter till tolkningar inom berättelsen själv. Den behöver inte läsas som symbolisk för något utanför berättelsen i sig.
– – –
Uppkomlingarna: En personundersökning, Per Gunnar Evander. Albert Bonniers förlag. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2012, 2014. ISBN: 978-91-0-013328-3.

söndag 19 maj 2019

Bokrecension: Sagor | August Strindberg

August Strindberg
Sagor är skriven av August Strindberg (1849-1912). Sagosamlingen utkom första gången 1903.

Jag har läst en upplaga från 1980 med illustrationer av Torsten Billman och efterord av konstvetaren Göran Söderström, som skrivit flera böcker om Strindberg.

* * *

Jag blir lite konfunderad när jag läser Strindbergs Sagor. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ska läsa dem. Är de tänkta som barnsagor i traditionell mening, eller höljer Strindberg berättelserna i sagogenren, men avser tala till vuxna? – Kanske är det rentav en fråga om både-och?

I Göran Söderströms informativa efterord knyts de tretton berättelserna hursomhelst hårt till Strindbergs biografi: det är där Söderström hittar grundmotiven som sedan utbildats litterärt.

Söderström drar slutsatsen att berättelserna skrevs för Strindbergs då nyfödda dotter Anne-Marie i nya äktenskapet med Harriet Bosse. Själv får jag känslan av att åtminstone en del av texterna är för mörka eller allvarliga i sitt tilltal för att vara avsedda för andra än vuxna läsare.

* * *

Sagorna rymmer ofta motiv ur Strindbergs samtid eller snarare hans nära förflutna. Vega-expeditionen finns med, och Långholmens förvandling från klipp-ö till grönskande ö, och S:t Bernhardtunnelns grävande.

Berättelserna utspelar sig sålunda inte nödvändigtvis i ett ”det var en gång”, som sagor brukar göra: alltså en odefinierad tid; tvärtom kan händelser i sagorna åtminstone ibland tidfästas på dagen eller åtminstone året.

* * *

Flera av historierna har ett drömskt inslag. Särskilt gäller detta ”Lotsens vedermödor”. Där äntrar en lots ett tydligen folktomt skepp, bara för att när han går över däck strax befinna sig på en stadsgata med affärer runtomkring sig. Han träffar snart ett troll och något slags skogsrå.

Den surrealistiska illusionen bryts sedan effektivt mot slutet, när ett barn bryter in och ifrågasätter vissa irregulariteter i historien. Modern säger till sist:
”Inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!” 
På så vis lyckas Strindberg avsluta historien utan att klara upp de knepigheter den trasslat in sig i: ja, man får intrycket av en trött förälder som hittat på en saga som godnattsaga, lite allteftersom. En saga som inte behöver verka förnuftig; ja, gubevars! – Barnet hinner kanske somna innan man hunnit till slutet!

* * *

I allmänhet känns sagorna en aning lekfulla. Alla kan inte vara gjorda på granithårt allvar. Några stora, dolda djup hittar jag sällan i dem, men en och annan varning för högmod, och förvånansvärt ofta en tjur.

Effektfullast och vackrast i sin melankoli är kanske ”Ett halvt ark papper”, där Strindbergs författargeni lyser fram i full kraft. Novellen, eller sagan, är mycket kort.

En man befinner sig i sin tomma lägenhet: han bär sorgflor i hatten. När han är på väg ut får han se telefonlistan över telefonen. Och genom dess kronologiskt nedtecknade telefonnummer kan han så gå igenom sin två år långa relation med hustrun: från fästmöns telefonnummer, via barnmorskans senare. Till sist begravningsentreprenörens.

* * *

Sagor är trivsam, ibland dyster, läsning. Där finns konstnärliga mästerverk – och jag tänker då främst på ”Ett halvt ark papper” – men där finns också texter av mer experimentell natur, som lämnar åtminstone mig en aning frågande idag.

Uppskattar man Strindberg bör man nog läsa Sagor.
– – –
Sagor, August Strindberg. Illustrationer: Torsten Billman. Efterord: Göran Söderström. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1980. ISBN: 91-7448-109-6. 160 sidor.

fredag 17 maj 2019

Bokrecension: Allt går sönder | Chinua Achebe

Allt går sönder (eng. Things Fall Apart) är skriven av Chinua Achebe (1930-2013). Boken utkom på engelska första gången 1958.

Jag har läst e-boksversionen av en svensk översättning av Ebbe Linde, med förord av Per Wästberg samt med en bifogad kulturhistorisk essä om Igbo-folket av Don C. Ohadike.

* * *

Allt går sönder handlar om Igbo-folket i västra Afrika mot slutet av 1800-talet.

Vi befinner oss i förkolonial tid och i kolonialismens inledande skede. Vad Chinua Achebe låter läsaren göra, är att ta del av upplevelsen att den vite mannen kommer till trakten utifrån afrikanens perspektiv, där den vite mannen är den Andre. Ja, Achebe berättar om Igbo-folkets liv och kultur inifrån – inte genom europeiska koloniala ögon, utan på dess egna villkor.

* * *

Allt går sönder är långt ifrån en förskönande framställning av Afrika eller av Igbo-folket. Per Wästberg skriver i förordet:
"Chinua Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera."
Just så uppfattar jag också berättelsen. Det är inte fråga om att måla upp ett förkolonialt paradis. Men författaren låter oss förstå att det i allra högsta grad fanns en identitet, en kultur, seder, en värld före kolonialismen.

* * *

Centralgestalten Okonkwo är en tämligen obehaglig figur.

Han är våldsamt manschauvinistisk, och hans främsta mål verkar vara att framstå som manlig, självständig, framgångsrik inför sina fränder: allt i kontrast till sin far, som var en bekväm själ som tog dagen som den kom, och till skillnad från sin son, som han med förfäran ser vara av mjukare slag än han själv; omsider dessutom kristen.

Okonkwo framstår som extrem även för by- och stamgemenskapen. I någon mån är han en hårdhudad fanatiker för ideal som ingen förväntar sig att man ska följa. Den egentliga kulturen i sin normalversion anar man kanske snarare hos personer omkring honom.

Igbo-samhället – åtminstone den stam som Okonkwo tillhör – framställs som patriarkalt; mannen har gärna åtskilliga hustrur och även om hustrurna har rätt att lämna sin man, så råder det föga tvekan om att det i allmänhet är mannen som förväntas ha bestämmanderätten. Okonkwo tycker hursomhelst att kvinnorna skall hållas efter.

* * *

Det ligger något slags vemod i texten: kanske läser jag in det, vi vet ju som läsare att en stor förändring är nära. Men nog får vi intrycket av en känsla att den era som varit går mot sitt slut. En respekterad man säger till närvarande ungdomar efter en fest hos Okonkwo:
"Ni känner inte styrkan i att tala med en röst. Och vad blir resultatet? En avskyvärd vantro, en vidskeplig ny religion vinner insteg bland er. En man kan nu lämna sin fader och sina bröder. Han kan förbanna fädernas och förfädernas gudar, liksom en galen jakthund, som plötsligt vänder sig mot sin herre. Ja, jag är orolig för er. Jag är orolig för stammen."
Så låter Achebe en man nästan profetiskt uttala sig om det kommande religionsskiftet, men också den radikala samhällsförändring som står för dörren.

* * *

Missionärerna kom som kolonisationens förtrupper. Som representanter för en ny religion kommer de till byn, vinner anhängare och bygger en kyrka. Med gott uppsåt och stundom också positiva effekter, kanske, men med förgörande konsekvenser för den lokala kulten och sammanhållningen.

De kristna accepteras i viss mån av bygemenskapen, även om det leder till våldsamma reaktioner när de ställer sig på tvären mot stammens egen religiositet. Men på längre sikt leder den nya religionens framträngande till att stammens egen religiositet och därmed sammanhängande seder sprängs inifrån.

Och med kyrkorna kommer skolorna, som gör människorna litterata och därtill en del av dem redo att gå i kolonialmaktens tjänst.

* * *

Liksom vid all skildring av kolonialismen är det en fråga som inställer sig. Blev allt sämre?

Nå, en religion med sina seder utbyttes mot en annan religion med sina seder. Men vissa förändringar måste man rimligen bejaka som gott: att man inte längre sätter ut tvillingar i skogen är en sådan. Att kyrkorna kom må vara ett tveeggat svärd för den inhemska kulturen, som därigenom både undermineras starkt, men samtidigt genom kyrkan utbildningsinsatser förmås att beskrivas och bevaras.

Achebe själv, som bland annat är känd för sin mycket skarpa kritik av Joseph Conrads Heart of Darkness, hade rimligen haft den svårare att nå sådan framgång som han gjort utan kolonisationen som bakgrund.

Han tillhör Igbo-folket, och är son till en lärare vid en anglikansk missionsskola. Han gav ut Allt går sönder på engelska. Han blev professor i litteraturvetenskap. Allt detta hindrar givetvis inte det berättigade att sätta ljuset på den avgrundsdjupa rasism och de vanföreställningar som följde med kolonialismen och den därmed sammanhängande exotiseringen av afrikanen.

Ja, kanske kan Achebes författarskap, i hans egenskap av att vara tillhörig både Igbo-folket och den västerländska kultursfären, medvetandegöra för oss när vi exotiserar eller förfrämligar eller vanrepresenterar den människa som kommer från en annan världsdel eller kultur.

* * *

Allt går sönder lär vara den mest lästa afrikanska romanen. Det är den med all rätt. Även om den i någon mån kan tänkas vara en svarsroman på Joseph Conrads Heart of Darkness, står den definitivt på egna ben; den är inte ett substitut för vad Achebe menar var en rasistisk skildring av Afrika, utan ett litterärt verk av hög kvalitet helt i sin egen rätt.

Den lånar dessutom västerländska läsare den inföddes ögon att se på kolonialismen med.
- - -
Allt går sönder (eng. Things Fall Apart), Chinua Achebe. Övers. Ebbe Linde. Förord: Per Wästerberg. Orienterande essä: Don C. Ohadike. Illustrationer: Uche Okeke. Bokförlaget Tranan. E-boksproduktion: eLib 2006. ISBN: 91-85133-46-9. 317 sidor.

tisdag 14 maj 2019

Bokrecension: Winnie-the-Pooh | A. A. Milne

Winnie-the-Pooh är skriven av A. A. Milne (1882-1956). Boken utkom första gången 1926. Jag har läst en utgåva från 1952 med illustrationer av E. H. Shepard (1879-1976).

* * *

Mina föreställningar om Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och hans värld är färgad av Disneys version av honom och hans vänner. Disney är ju de som äger rättigheterna till dessa figurer som A. A. Milne skapade på 1920-talet.

Därför var det mycket intressant att gå tillbaka till originalberättelserna i Winnie-the-Pooh från 1926, den första boken där längre berättelser om Nalle Puh förekommer, även om han nämnts i tidigare verk av Milne.

* * *

Berättare i boken är fadern till Christopher Robin, i praktiken en spegling av Milne själv och hans son. Berättaren skapar en egen idyllisk skogsvärld, där sonens alter ego bor, likväl som de olika varelserna som dyker upp i berättelserna. Milne skriver alltså in sin son i den sagovärld som han skapar.

Men även denna idylliska värld utanför vanlig tid och rum har sina hot, fastän osedda åtminstone i den första boken. Det är något kusligt med de s.k. woozles och i synnerhet gäller det de s.k. heffalumps. Och ingen av dessa varelser får vi alltså faktiskt se: de finns bara som möjliga hot, som man både är lite rädd för och likväl är nyfiken på.

* * *

De olika figurerna i boken presenteras allteftersom. Mest central är Winnie-the-Pooh själv, en björn som samtidigt är en leksak. Pooh, som egentligen heter Edward Bear, framställs som en godmodig och sympatisk gestalt med klent förstånd. Att han har en liten hjärna framhålls gång på gång.

Piglets främsta egenskap är rädslan. Eeyore är radikalpessimisten. Owl kan förvisso många, långa ord och konsten att formulera sig, men frågan är om inte kunskapen i praktiken är ihålig.

Christopher Robin själv fungerar som alla de andra figurernas ledare och mästare. Om berättaren är fader till Christopher Robin, så fungerar Christopher Robin i motsvarande mån som fadersgestalt till alla sagofigurerna: det är honom de vänder sig till för att få råd, och han kan ta dem med ut på ett äventyr eller rädda dem från faror.

* * *

Winnie-the-Pooh är på ett plan givetvis en barnbok. Men det finurliga är, att boken också fungerar på en annan nivå: som en vuxenbok. Ja, det krävs nog en vuxen läsare för att uppskatta ironierna, de många ordlekarna, de absurda inslagen. På så vis äger boken en dubbel funktion: som bok för barnet, men också som bok för den vuxne läsaren.

De absurda inslagen i berättelserna om Winnie-the-Pooh. Det kan komma till uttryck i dialogen, där de olika gestalterna inte sällan talar förbi varandra på grund av en exceptionell brist på minnesförmåga.

Lustigheter och ironier kryddar hela framställningen. Jag tolkar följande lilla uppräkning av Winnie-the-Poohs namn och titlar som en lätt drift med titelhögfärd:
”… Pooh Bear, Winnie-The-Pooh, F.O.P. (Friend of Piglet’s), R.C. (Rabbit’s Companion), P.D. (Pole Discoverer), E.C. and T.F. (Eeyore’s Comforter and Tail-finder)”
Och den här framställningen av skam är ett exempel på något som möjligen en vuxen människa mer kan känna igen sig i än ett barn:
”Then Piglet saw what a Foolish Piglet he had been, and he was so ashamed of himself that he ran straight off home and went to bed with a headache.”
Andra inslag som vi kan stanna inför är att det finns en del typografiska egenheter, där texten får bli grafiskt bildhärmande: vid ett tillfälle antar texten en trädliknande struktur, samtidigt som Winnie-the-Pooh klättrar, och i ett annat sammanhang rör sig texten i ett vågmönster när Piglet följer med den hoppande kängurun Kanga.

Särskilt Winnie-the-Pooh har dessutom en tendens att brista ut i små verser, ibland nonsensbetonade, där ljudmönstret är väl så viktigt som innehållet. Ett extremfall är den följande strofen:
”Tra-la-la, tra-la-la,
Tra-la-la, tra-la-la,
Rum-tum-tiddle-um-tum.
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Rum-tum-tum-tiddle-um.”
Strofen säger inte mycket rent informativt, men den är effektfull att läsa.

* * *

Winnie-the-Pooh fungerar i högsta grad som läsning för en vuxen läsare. Det är muntert och smålustigt mest hela tiden. Igenkänningen är ibland smärtsamt klar, vare sig man nu identifierar sig med den dystre Eeyore eller den lärdomshögfärdige Owl eller någon av de andra i den idylliska skogsvärlden som utgör hem för Winnie-the-Pooh och hans vänner.
– – –
Winnie-the-Pooh, A. A. Milne. Illustrationer: E. H. Shepard. Methuen & Co. Ltd., London 1952. 158 sidor.

söndag 12 maj 2019

Bokrecension: Katt och råtta | Günter Grass

Katt och råtta (ty. Katz und Maus) är en långnovell eller kortroman skriven av Günter Grass (1927-2015). Boken utkom på tyska år 1961. Jag har läst en svensk översättning av John W. Walldén i en upplaga från 1980.

* * *

Heini Pilenz söker i sina minnen. Det har hunnit gå halvtannat decennium eller så sedan kriget och uppväxtåren i Danzig. Men Pilenz, berättaren i Katt och råtta, trevar sig tillbaka; det ena minnet ger det andra, inte alltid i kronologisk ordning, men likväl med en inneboende ordning ändå.

Men trots att det är Pilenz som berättar, så handlar inte boken om honom. Den handlar om en annan pojke, klasskamraten Joachim Mahlke. Mahlke med det abnormt stora adamsäpplet, som han försöker dölja genom att hänga saker runt halsen: en skruvmejsel, tofsar, halsduk.

Joachim Mahlke växer genom historien och antar nästan mytiska proportioner; hans resa uppåt i pojkarnas hierarki börjar med dykäventyren ute på det halvt sjunkna polska fartyget utanför kusten. Ingen förmår simma så fort som han. Ingen förmår dyka som han.

Pilenz’ minnessekvenser för historien framåt. Mahlke kallas ut i kriget. Ännu tonårig lyckas Mahlke erövra järnkorsets riddarvärdighet. Och berättelsen ebbar sedan ut efter Mahlkes permission hemmavid – med frågetecken stansade i mig som läsare kring vad det egentligen blev av denne särling.

* * *

Tonårsgrabbarna i Katt och råtta är i samma ålder som Grass själv var under kriget, och de lever i samma stad som han gjorde. Det är därför svårt att tänka sig något annat än att Grass i någon mån skriver självbiografiskt, även om inte personerna i texten äger sina direkta motsvarigheter i verkligheten.

Men det torde vara rimligt att tänka sig att staden, stämningen, miljön – allt sådant – är skildrat med särskild kännedom om de verkliga förhållandena.

Det är påtagligt hur killarna egentligen är politiskt ointresserade. Den nationalsocialistiska diktaturen finns där hela tiden, precis som kriget, men själva pratar de aldrig politik. De pratar krig. De pratar fartyg. Men inte ideologi.

Och de mognar till ynglingar. De tjänstgör för sitt land.

* * *

Personskildringarna är intressanta. Särskilt hur Grass låter oss ana Pilenz’ och Mahlkes egenskaper genom Pilenz egna fragmentariska minnessekvenser, som han ibland dessutom omedelbart rättar.

Pilenz beundrar sin vän Mahlke. Men Mahlke är svår. När Pilenz tänker tillbaka på Mahlke och försöker formulera sina minnen av honom och tonårstiden, är det uppenbart att vännen gjort stort intryck.

* * *

Berättartekniken i Katt och råtta är utmärkt. Grass låter Pilenz berätta på ett sätt som är både rått och ohöljt, men också ömsint. Han funderar fram historien, skenbart utan en plan överordnad att berätta om krigsåren och kamraten Mahlke.

Kronologiskt hoppar handlingen en del fram och tillbaka, precis som väl varit fallet om man ombetts berätta om ett skeende som hände för längesedan under flera år: man kommer på och associerar allteftersom man berättar. Verklighetsimitationen genom denna typ av berättande är alltså mycket effektiv.

Katt och råtta är mittenboken i trilogin om Danzig. Föregångaren är Blecktrumman, efteråt kom Hundår. Jag läser gärna båda. Språket klingar friskt. Miljön kan inte annat än fascinera: ett land där nationalsocialismen regerar, och folk samtidigt lever sina liv.
– – –
Katt och råtta (ty. Katz und Maus), Günter Grass. Övers. John W. Walldén. Alba 1980. ISBN: 91-7458-376-X. 123 sidor.

torsdag 9 maj 2019

Bokrecension: Fiktioner | Jorge Luis Borges

Fiktioner (sp. Ficciones) är en samling texter av Jorge Luis Borges (1899-1986).

Jag har läst en svensk upplaga från 2008 i översättning av Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, samt Ingegerd Wiking.

* * *

Bland inbitna litteraturälskare anses ofta Jorge Luis Borges vara något av författarnas författare, en överstepräst i kulten av böcker. Ryktet är välförtjänt.

Utan att vara en kännare av Borges i någon mening, förstår jag efter läsningen av textsamlingen Fiktioner den gravitation han måste utöva på alla som tycker att böcker är bland det viktigaste i livet. För det var de uppenbarligen för Borges själv; böckerna centrala inslag i hans texter, liksom speglar och labyrinter.

* * *

Flera av texterna i Fiktioner är fiktiva essäer. Genom essäerna skapar Borges alternativa verkligheter, ofta genom intrikata referat till fiktiva böcker, genom fiktiva fotnoter, fiktiva forskare. Essäerna ger helt och hållet sken av att spegla en verklighet, som dock är helt litterärt konstruerad.

Ett exempel kan anföras. I ”Tre versioner av Judas” skriver Borges om teologen Nils Runeberg, som i Lund ger ut böckerna Kristus och Judas (1904) samt Den hemlige frälsaren (1912).

Vi får veta att Runeberg är en from man, som tillhörde något så specifikt som Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen. Men hans teologiska rön är allt annat än ortodoxa.

Borges, eller berättaren, för oss igenom Runebergs slutsatser, samt de reaktioner de väckt. Tesen är, att Gud, som blir kött, inkarneras som den mest föraktade, den mest förskjutne, den för alltid fördömde. – Gud, menade Runeberg, inkarnerades inte som Jesus, utan som Judas.

Borges blandar i essän det verkliga med den realistiska fiktionen. Lund finns, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen finns, namnet Nils Runeberg låter skandinaviskt – men han har inte existerat som teolog i Lund vid förra seklets början: hans böcker har aldrig tryckts, hans rön har aldrig förts fram och debatterats i svensk teologi, åtminstone inte på det vis som essän gör gällande.

Men verklighetsimitationen är perfekt. Man förleds omedelbart att tro att det kunde varit precis så som Borges skriver; hade essän varit införd i en kyrkohistorisk lärobok hade den haft goda utsikter att bli trodd av många, som inte närmare känner till tiden och platsen.

Så arbetar Borges. Åtskilliga av texterna som samlats i Fiktioner är litterära konstruktioner av detta slag, till exempel ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”, den fiktiva berättelsen om skapandet av en fiktiv värld av ett hemligt sällskap.

Vi kan också nämna en text av mer novellistiskt slag: ”De runda ruinerna” som handlar om en man som konstruerar en son i sina drömmar, bara för att upptäcka att han själv endast existerar i någon annans dröm.

* * *

Fiktioner är en en skapande författares utsökta och välplanerade hantverk, fullt av litterär snickarglädje: fiktiva referenser, fiktiva fotnoter, fiktiva böcker – idel fiktion så skickligt och intrikat utförd att man tror sig läsa om något alldeles verkligt. Även i de till formen mer traditionellt utförda skönlitterära texterna spelar ofta böcker en betydande roll.

Borges är verkligen, som sagt, en författare för dem som älskar böcker.
– – –
Fiktioner (sp. Ficciones), Jorge Luis Borges. Övers, Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011416-9. 213 sidor.

söndag 5 maj 2019

Bokrecension: Esaias Tegnér sedd av sina samtida | Nils Palmborg (red.)

Esaias Tegnér sedd av sina samtida är en samling texter om Esaias Tegnér (1782-1846), redigerad av Nils Palmborg (1921-2010). Boken utgavs av Tegnérsamfundet 1958

* * *

Hur lär man känna någon postumt? Någon man aldrig träffat, och som ingen nu levande människa samspråkat med?

Svaret är väl, att illusionen av att lära känna någon kan man i sådana fall göra genom deras vittnesbörd som faktiskt var vän eller bekant med människan, eller som åtminstone träffat henne och lämnat efter sig något som berättar om vem hon var.

Så är nu fallet med Esaias Tegnér. Tegnérsamfundet utgav en volym som innehåller utdrag ur skrifter, tal, brev, där personer som kände Tegnér hela livet eller kanske blott träffade honom en dag eller två berättar om sina möten. Det gäller närstående och kändisar från tiden: texter av Erik Gustaf Geijer, Hans Järta, P. D. A. Atterbom, Fredrika Bremer med flera har alla samlats i Esaias Tegnér sedd av sina samtida.

Jag har läst den med stor behållning.

* * *

Polariteten är uppenbar och slående. Vi har dels de devota, hänförda skildringarna av nationalpoeten som likt få andra behärskade att sätta det svenska språket på vers i fullkomliga dikter. Hans rykte var en gång enormt. Men vi har också den intimare bilden, av människan Tegnér, människan bakom skaldeskimret: han som man försiktigtvis kan anmärka på.

Det var nog inte så att Tegnér hade en obehaglig personlighet, men det är ändå skakande att se hur hans allt kraftigare markerade sinnessjukdom böjer honom, och hur människor omkring honom förfasas och ängslas över dess yttringar. Nu för tiden skulle han kanske fått diagnosen manodepressiv med vanföreställningar. Men postuma diagnosticeringar är vanskliga: klart är emellertid att Tegnérs mentala hälsa med tiden kraftigt försämrades.

* * *

Tegnér kom från relativt enkla omständigheter: han var en prästson från landsbygden, vars stora förståndsgåvor upptäcktes, och möjliggjorde att han fick studera på Lunds universitet, där han gjorde akademisk raketkarriär och fick en professur i grekiska redan i trettioårsåldern. Samtidigt blev han ett känt namn för sina dikter. Senare blev han biskop i Växjö.

Esaias Tegnér sedd av sina samtida ger skisser av personen Tegnér alltifrån hans ungdom till hans död. Vi får veta att han som tonåring gärna läste latinska författare, vid sidan av Homeros, dock utan lexikon, ty det hade han
”… haft svårt att handtera, emedan han häldst och mäst låg i säng, då han läste.”
Det berättar svågern och vännen Gustaf Myhrman.

Esaias Tegnér berättas ha haft ett gott minne och god uppfattningsförmåga. Hans kvicka infall i konversationer gjorde intryck, liksom att han emellanåt tycks ha skämtat på ett sätt som riskerade att stöta folk för bröstet: Tegnér var fräck. Henric Schönbeck skriver om Tegnérs familjeliv:
”… han nyttjade ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare, än vad jag då ännu hört på något studentrum. Och häruti tävlade hans maka med honom.”
Åtminstone i yngre dagar uppfattades Tegnér som skämtsam och gladlynt: åter och åter berättas det om hur han spefullt ler. Likväl kunde en dysterhet anas under det glada: Erik Gustaf Geijer menar i ett brev att det ligger ”något feberaktigt” i glättigheten.

Tegnér var närsynt och skorrade på rösten, som var en aning nasal. Han var över medellängd och inte alltid noga med sitt yttre. Under tiden i Lund hade han nästan alltid med sig sin mops Atis, även vid undervisningen. Tegnér föreläste långsamt, men nogsamt.

* * *

Och Tegnér var, synes det, ytterligt svag för kvinnor. Han kunde berätta om vad han erfarit i den vägen, vilket förfärar Henrik Reuterdahl, senare ärkebiskop, som menar att det var längtan efter sex som gjorde att Tegnér fick epileptiska anfall och åstadkom hans kroppsliga och andliga nedgång.

Det torde förvånat en och annan att Tegnér blev biskop. Den syrlige Reuterdahl skriver:
”Tegnér gick till den lediga biskopsstolen i Wexiö. Det hade varit bättre både för honom sjelf och för Lund, måhända ock för Wexiö stift, om han ej ditgått.”
Trots att Tegnér var sparsam som person är det inte omöjligt att främst ekonomiska hänsyn gjorde att biskopsstolen blev lockande. Åtminstone menar hans vän Martina von Schwerin det. Han tog dock uppgiften på stort allvar. I ett brev skriver Adolph Törneros om Tegnérs biskopsvigning:
”I middags, efter gudstjensten, vigdes Tegnér till Biskop, och var så rörd, att han med möda kunde upläsa eden.”
Inte minst kom Tegnér att försöka lyfta prästernas bildning och hålla utbildningsväsendet i ordning. Framöver kom han också att alltmer ägna sig åt teologiskt studium.

* * *

De senare åren blev dystra och svåra. Melankolin bemäktigade sig Tegnér. Carl Gustaf von Brinkman skriver om honom 1836:
”Skämtet och glädjen äro borta. Han är förstämd, dyster, olycklig. […] Han hatar sällskapslifvet, staden, hela menniskosläktet och hans samtal spruta galla och bitterhet.”
Det verkar därtill som att Tegnérs redan beryktade frispråkighet i skämt tar sig än större friheter. Johan Vilhelm Snellman skriver att Tegnérs förvirring främst uttrycktes som ”politiskt hat” och ”bilder af en otygladt yppig fantasi.”

Bortåt 1840-talet verkar sinnesförvirringen bli värre. Ibland är han tydligen våldsam. Han får svårt att samtala och hoppar från det ena ämnet till det andra. Så får Tegnérs levnadshistoria i någon mån ett tragiskt slut. Man ser hur de som känt honom ibland i texterna kämpar med att kombinera bilden av den tokhyllade poeten med hans mänskliga sidor.

* * *

Esaias Tegnér som människa. Det är vad man tycker sig få en skymt av vid läsningen av Esaias Tegnér sedd av sina samtida. Naturligtvis är det av nöden att alla texterna läses med en källkritisk medvetenhet; vem vet vilka motiv som låg bakom författarnas uppfattningar och beskrivningar. Kanhända ville någon skriva ner den store skalden, kanhända ville någon höja honom så högt som möjligt.

Men lägger man samman alla dessa skisser och porträtt framställs ändå något av en sammanhållen om än komplex bild, och man får illusionen av att faktiskt något lärt känna skalden, professorn, biskopen Esaias Tegnér – postumt. Han som var både snille och människa i en person.
– – –
Esaias Tegnér sedd av sina samtida, Nils Palmborg (red.). Tegnérsamfundet, Gleerups förlag 1958. 181 sidor.

tisdag 30 april 2019

Bokrecension: Kärlek genom ett fönster | Hjalmar Bergman

Kärlek genom ett fönster och andra berättelser är en novellsamling av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utkom år 1929.

* * *

Hjalmar Bergman är en utmärkt berättare. Hans texter lyckas förmedla underfundiga historier med ett språk som inte sällan är humoristiskt, men ofta dessutom antyder ett djupt mörker. Många av de fjorton novellerna i Kärlek genom ett fönster rymmer en betydande svärta och tragik, fastän språket ofta dansar fram, lätt och mycket elegant.

Något tema som sammanhåller novellerna ser jag inte. Tvärtom rör sig Bergman över vida vidder och i olika tider. De flesta av berättelserna utspelar sig i vad som kan vara författarens samtid. Någon annan ger känslan av en förflutenhet på någon eller några generationer. En novell utspelar sig under Jesu barndom, en annan handlar om hans mormor, när hon ännu var en liten flicka.

* * *

Bergman lyckas gång på gång effektivt gestalta personers karaktärer och personligheter i berättelserna. De blir levande, mångdimensionella varelser.

Det handlar till exempel om modern som ojar sig över kostnaderna att hålla sin son i skola, och vid hans död mest verkar vara intresserad av ett skadestånd.

Det handlar om den trogna hustrun, som står ut med sin makes patologiska otrohet, och förblir hans beskyddarinna, även när han näppeligen förtjänat det, men dock behöver det.

Det handlar om den upphöjde professorn och läkaren, som långsamt bringas, liksom läsaren, till en isande insikt.

Det handlar om den förståndshandikappade och synadsbegåvade gumman på fattighuset. Och om den begåvade konstnären ur allmogen som luras av aristokraten.

Särskilt snyggt gör Bergman dessa personbeskrivningar i novellen ”I bonngårn satt snåle Axelsson och mös —”. Där handlar det om två systrar, "två gamla bättredarsfröknar i en bättredarsgård", som får lov att bo kvar på födelsegården, fastän en viss Axelsson köpt den.

Axelsson utmålas i dialogerna som en synnerligen snål person; men Bergman låter oss samtidigt förstå att det nog inte är hela sanningen, vilket så småningom blir uppenbart – om än inte för systrarna själva.

* * *

Så har vi detta med svärtan. Den finns där ofta. Människor bär på tyngder som de inte låtsas om, eller lever i omständigheter som de försöker putsa upp, men egentligen mer sminkar över.

Det blir tydligt i den långa novellen ”De fyra årstiderna”, där årstider syftar på olika perioder i Margherites liv, från det att hon som ung flicka tagits om hand av en blind musikant, över hennes upptäckt som danserska, till åldrad madame, som man numera ler i smyg åt.

Margherites lyckas i yttre måtto. Men musikanten tar livet av sig för att möjliggöra hennes lycka, och visar sig som beskyddande gengångare då och då längre fram. Hennes make dör, hennes barn dör. Hon åldras och mister något av sitt behag, ehuru fortfarande uppburen: när hon plötsligt blir pestsjuk är hyllningarna från vännerna snart förbytta i tjuvnad och flykt. Genom hela novellen låter Bergman mörkret vila stillsamt i den yttre framgångens omedelbara närhet.

* * *

Hjalmar Bergman var en mästerlig berättare. Det kommer inte minst till sin rätt i novellens koncisa form. Han förmår att genom sitt språk skänka sina berättelser en påtaglig fräschör, och bygger upp dem med träffande poänger: få eller ingen av dem är utan en knorr på slutet. Och människorna som befolkar Bergmans fiktiva världar är verkliga som få.
– – –
Kärlek genom ett fönster och andra berättelser, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1929. 263 sidor.

lördag 20 april 2019

Bokrecension: Onkel Toms stuga | Harriet Beecher Stowe

Onkel Tom och plantageägaren Simon Legree. Teckning: Karl Aspelin. Bild: Projekt Runeberg.
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly) är skriven av Harriet Beecher Stowe (1811-1896). Verket utkom första gången på engelska som följetong med början år 1851 och som bok 1852.

Jag har läst en upplaga från 1952 i översättning av Nils Holmberg och med illustrationer av Stig Södersten.

* * *

Onkel Toms stuga är en kontroversiell och omdebatterad bok. I dag av andra skäl än när den först kom ut. Då sågs boken, som var den näst mest tryckta boken i USA under 1800-talet efter Bibeln, främst som ett slag mot slaveriet.

I dag ser många annorlunda på den, och upptäcker i romanen, bredvid antislaverietbudskapet de rasistiska föreställningar som fanns också hos Beecher Stowe, som uttrycks i hur hon beskriver slavarnas egenskaper med mera.

* * *

Grundhistorien följer i första hand två gestalter. Dels den mycket fromme Onkel Tom, dels den aktive George Harris med familj. De angriper sina respektive predikament på två mycket olika vis.

Onkel Tom accepterar sitt öde och i kristlig ödmjukhet underkastar han sig att bli såld och vidaresåld, att bli slagen och illa behandlad – så länge han inte behöver agera mot sin kristna övertygelse. George Harris och hans familj tar till flykten när de hotas att säljas; på äventyrliga vägar vinner de sin frihet.

Kring dessa gestalter utspinner sig därutöver en mängd sidohistorier.

* * *

Onkel Toms stuga är tendsroman. Naturligtvis har den udden vänd mot slaveriet, som boken emellanåt skildrar i all sin vidrighet. Men ändå får man intrycket att det viktigaste för slavarna inte nödvändigtvis är att bli fria eller att göra sig fria, utan att bli goda kristna. Det kristna motivet stärks alltmer ju längre in i romanen man kommer, och det egentliga hoppet för slavarna och för slavdrivarna när de är benägna att lyssna, är himlen.

Onkel Tom själv personifierar denna inställning. Han slits från sin familj och säljs när ägaren hamnat i skuld. Han hamnar hos en överklassfamilj i New Orleans, där husbonden är trevlig nog, dottern Eva änglalik och husfrun Marie möjligen en av de värsta människor som skildrats i tryck i sin fanatiska egoism och självömkan.

När både dottern och husbonden dött säljs Tom igen, och hamnar hos en grym plantageägare, där han också omkommer som en konsekvens av att han vägrar att piska en annan slav, och senare vägrar att uppge var två slavar på rymmen gömmer sig. Han offrar sig kristuslikt för sin nästa.

Och här har vi ursprunget till att ”Onkel Tom” blivit ett så laddat begrepp ännu i dagens offentliga samtal: en god människa, som dock finner sig i sakernas tillstånd och inte blir aktivist och motståndsman, utan uttrycker de kristna dygderna genom offervillighet och underkastelse. Han säger:
”Jag ska ge mina händers arbete och all styrka jag har i min kropp, men min själ skänker jag ingen dödlig.”
På en nutida människa gör nog George Harris ett bättre intryck. Han och familjen flyr, han försvarar sig med vapen i hand, och omsider skaffar han sig universitetsutbildning i Frankrike och emigrerar till Afrika. Han får till och med vid ett tillfälle hålla något av ett försvarstal, när han argumenterar för sin rätt att fly:
”Vilka lagar gäller för oss? Vi har inte stiftat eller biträtt någon lag, alla lagar är avsedda att krossa och förtrycka oss! […] Varför kan inte jag vara en människa lika väl som någon annan?”
* * *

Onkel Toms stuga är inget litterärt mästerverk. Dialogerna är styltiga och konstruerade. Personerna är typer och har inga komplexa psykologier. Den lilla Evas änglalika dygderikhet, lillgammalhet och innerliga kristendom står mig som läsare upp i halsen: hon talar så förnumstigt att det i sig är häpnadsväckande.

De onda är onda, de goda är goda – såtillvida att de inte omvänder sig till kristendomen. Någon är trickster.

Åtskilliga av slavägarna vi kommer i kontakt med framställs som relativt hyggliga människor, som på någon nivå förefaller inse att det där med slaveri inte är ett optimalt sakernas tillstånd – men de har slavar ändå. Adressen till slavägare verkar tydlig: ni är nog hyggliga, men ta in lite mer kristendom, så ska ni hantera slavarna bättre eller rentav frige dem. Ja, ni kan nog rentav få slavarna att bli kristna människor.

Slavarna själva framställs ofta som ociviliserade, ofta hedniska. De har likheter med barnen, och är alltså omogna, outvecklade. Berättaren konstaterar:
”… det är lika lite idé att låtsas vara ond på en neger som på ett barn: båda märker instinktivt hur det förhåller sig, hur man än bär sig åt …”
Slavflickan Topsy beskrivs som att hon…
”… hade något animalt och ’hedniskt’ över sig …”
Samma flicka beskrivs i kontrast till den änglalika Eva, som sägs vara dimmigt medveten om det följande:
”Där stod de båda barnen som representanter för två ytterligheter i samhället. Å ena sidan den vackra väluppfostrade flickan med sitt guldgula hår, sina kloka tankfulla ögon, sin ädla panna och sin prinsesslika grace, å andra sidan den illmariga, underdåniga men samtidigt sluga negerungen. Och de var också representanter för var sin ras, den anglosaxiska, frambragt under århundraden av kultur, härskarställning, bildning, fysisk och moralisk överlägsenhet, och den afrikanska, ett resultat av seklers förtryck, underkastelse, okunnighet, arbete och laster.”
Det är också påfallande hur ofta Beecher Stowe påpekar att de slavar hon skriver om är mulatter eller kvartsfärgare. Och ofta synes det vara något som förhöjer deras skönhet, liksom de vita ofta framställs som vackra, men aldrig de som är helt svarta.  Onkel Tom är emellertid svart, utan blod från de vita. Men George Harris kan till och med i lätt förklädnad passera som spanjor.

* * *

Tiden har farit hårt fram med Onkel Toms stuga. Den försvarar emellertid sin plats som viktig läsning. Dels för att den säger något om hur slaveriet sågs från det perspektiv som Beecher Stowe hade som vit medelklass i samtiden, dels för att verkets egen historia är av ofantlig betydelse, särskilt i amerikansk kontext.

Idag läser vi boken annorlunda än vad man en gång läste den. Och det är anakronistiskt av oss att förvänta oss att man i en annan tid hade vår tids uppfattningar. Analysen av boken kan likväl vara mycket givande, och kan kanske rentav säga något om hur vi själva kan ha och uttrycka uppfattningar som är lika tidsbundna som de Beecher Stowe gav uttryck för i Onkel Toms stuga.
– – –
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly),  Harriet Beecher Stowe. Övers. Nils Holmberg. Illustrationer av Stig Södersten. Bonniers Folkbibliotek 1952. 329 sidor.

tisdag 16 april 2019

Bokrecension: Madame Bovary | Gustave Flaubert

Madame Bovary är en roman skriven av Gustave Flaubert (1821-1880). Verket utkom första gången på franska i form av en följetong år 1856 och i bokform året därefter.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundquist i en upplaga från 1921.

* * *

Madame Bovary räknas ibland som en av de främsta romanerna någonsin. Klart är att den är utsökt komponerad. Flaubert tillhör realisterna, och därmed för han in oss i en värld så verklighetsimiterande att den känns helt påtaglig. Dessutom är gestalterna som förekommer i romanen så trovärdigt skildrade, med komplexa psykologier, att de gott kunde varit människor av kött och ben.

Huvudpersonen Madame Emma Bovary är realistiskt framställd, men själv hör hon romantiken till. Hon gifter sig villigt med småstadsläkaren Charles Bovary, som älskar henne över allt annat. Det dröjer dock inte länge innan hon får det svårt att förena vardagens prosaiska tillvaro med sina skimrande ideal om romantisk kärlek. Här uppstår det komplexa i hennes psykologi. Hon lever i en tillvaro, men drömmer nästan svärmiskt om något radikalt annat.

Hon börjar reta sig på sin make. Hon märker att hon har känslor för den unge skrivaren Léon, men det är aristokraten Rodolphe som hon tar som älskare. Hon älskar honom djupt, men han ser henne mest som en erövring, och när hon blir alltför hängiven drar han sig undan.

Det blir då till Léon som Emma vänder sig och de två inleder en affär, och allteftersom deras förbindelse fortsätter omvärver hon sig med lögner för att dölja vad som hade blivit en skandal om det kom ut: läkarhustrun har en otrohetsaffär.

* * *

Emma är inte en sympatisk människa. Hon manipulerar sin slätstrukne men hängivne make. Hon hyser ofta en avgjord kyla gentemot deras gemensamma lilla dotter. Allt skyms av hennes djupa behov av att nå den romantiska kärleken.

Till hennes livsföring hör vissa tillbehör; hon lever ett liv som är långt dyrare än hushållet har råd med.
”Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.”
Så inte nog med att hon fastnar i ett nät av lögner, hon blir allt djupare skuldsatt.

Charles hade med all säkerhet varit beredd att förlåta henne allt: så djup är hans hängivna kärlek till sin hustru. Men själv står hon till sist inte ut. Nedtryckt under hotet av utmätning väljer hon att svälja en näve arsenik.

* * *

I Madame Bovary finns dessutom ett rikt galleri av bipersoner, och också de har fått intressanta personligheter. Inte minst apotekaren Homais, en fritänkande deist som dyrkar sin Gud i naturen och gärna opponerar sig mot vidskepelse och kristen religiositet:
"Min Gud är Sokrates’, Franklins, Voltaires och Berangers Gud! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida mot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen."
Som motpol till honom har vi ortens präst, abbé Bournisien, som verkar vara en ganska rutinbunden ämbetspräst, fastän han mot romanens slut, i Emmas stora nöd, likväl finns där med ritualer, böner och nit.

En intressant figur är Lheureaux. Kanske kan han stå som symbol för en hänsynslös kapitalist. Det är han som säljer Emma diverse varor, inte sällan på kredit, inte sällan med övertalning och tubbande. Det är hos honom som skulderna till slut växer till väldiga proportioner, allteftersom Emma skriver nya räntebelagda skuldebrev hos honom för att täcka förfallna skulder.

* * *

Emma Bovary lever två liv. Hon lever som läkarhustru i en liten stad. Men i sitt inre vill hon därifrån. Hon känner sig fängslad och strävar efter en romantisk, allomfattande kärlek som kan befria henne från vardagligheten.

Spänningen mellan dessa två poler i hennes liv skildras mästerligt av Flaubert, så att Emma – så som hon är – framstår inför läsaren; man tycker både synd om och irriterar sig på henne. Emma är en människa, långt från en typ eller hjältegestalt. Men hon är en människa.

På samma sätt är hennes make Charles en människa, en människa som finner glädje i att få vara i sin hustrus närhet. Båda har ideal, men idealen är inte desamma. Och därför fungerar inte deras relation harmoniskt, och Emma skjuter iväg åt de håll där hon kan förverkliga sina ideal, vad hennes väsen kräver.

Gustave Flaubert åtalades för Madame Bovary, men frikändes. I dag är det väl inte Emmas affärer som får oss att lyfta på ögonbrynen: vi är vana från andra medier att se dylika kärlekskomplikationer. Det vi fängslas av i Madame Bovary kan vara Flauberts språk, som förmår levandegöra inte bara Emma på ett så påtagligt vis, utan även alla de människor som rör sig omkring henne, i den värld där de existerar.
– – –
Madame Bovary, Gustave Flaubert. Övers. Ernst Lundquist. Albert Bonniers förlag 1921. 327 sidor.

fredag 12 april 2019

Dikt: XIV. Häxan i konung Karls tid | C. J. L. Almqvist

XIV. Häxan i konung Karls tid
Här uppå berget ligga Gummans svarta knotor:
Hon som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren
och ur stickorna darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men ut ur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål. 
Carl Jonas Love Almqvist
ur Törnrosens bok, Songes XIV.

torsdag 11 april 2019

Bokrecension: Den unge Werthers lidanden | Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers) är skriven av Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken utkom på tyska första gången 1774.

Jag har läst verket i Kerstin Söderbloms språkliga bearbetning av den första översättningen till svenska, som gjordes av Erik Wilhelm Westee 1783. Upplagan rymmer också en inledning av Synnöve Clason

* * *

Natten som följde på tisdagen den 22 december 1771, någon gång kring midnatt, skjuter sig Werther i sin kammare. Han skjuter sig i pannan, över högra ögat. Skottet är inte omedelbart dödande. När den unge mannen hittas av sin betjänt vid sextiden på morgonen lever han ännu. Vid middagstid avlider han utan att dessförinnan ha återfått medvetandet. Han begravs under natten.

Det är finalen i historien om den så olyckligt förälskade Werther, som den tjugofyraårige Goethe tecknar i Den unge Werthers lidande. Boken rönte stor uppmärksamhet i sin egen tid, och är fortfarande en litterär klassiker.

Vi får lära känna den unge Werther genom de brev han skrev, och genom den fiktive utgivarens inledande ord och efterskrift. Goethe lyckas genom detta berättartekniska grepp skapa ett starkt verklighetsimiterande verk. Det ger på varje sätt sken av att handla om en verklig händelse: realismen är total.

* * *

Werther är en ung man, oklart hur ung. Han arbetar åtminstone en tid som något slags tjänsteman, med utsikt att komma högt upp i samhällshierarkin.

Men Werther är också en mycket sentimental man. Han har blivit besatt av Lotte, en landshövdings dotter. Hans svärmiska kärlek till henne svämmar över alla bräddar. I breven till vännen Wilhelm blir Werther alltmer egocentriskt låst vid ett och samma tema: kärleken till Lotte. Förut kunde han emellanåt tala om annat. Till sist är finns det inte plats för sådant.

Men Lotte är inte tillgänglig. Hon är förlovad, senare väl gift, med Albert.

Likväl kan Werther inte hålla sig undan. Hur Lotte egentligen ser på relationen med Werther är svårt att säga: vi har ju bara Werthers egna vittnesbörd om henne tillgängliga, och utgivarens kommentarer. Att hon är vänlig mot honom torde dock vara ställt bortom allt tvivel, att hon känner starkt för honom likaså – men om det är någon egentlig romantisk kärlek tillstädes hos henne till honom, nja, det är väl mer osäkert.

Werther mister alltmer sinnet för proportioner. Han gråter och ömkar sig. Ja, breven svämmar över av drypande sentimentalitet. Hans kärlekskänslor blir så stora att allt annat i hans liv synes trängas undan. Den olyckliga kärleken till den otillgängliga kvinnan i hans närhet blir grunden till hans existens. Man anar att vännen Wilhelm oroas av vad Werther skriver.

Inget hjälper. Werther tar sitt liv som ett offer åt Lotte. Han förstår att den triangelrelation som nu finns inte kan bestå: någon måste bort. Han väljer att ta bort sig själv så konsekvent som det bara går. Ett skott i huvudet från en pistol han lånat av Lottes make Albert är medlet.

* * *

Den unge Werthers lidanden blev en portalbok i den litterära rörelse som kom att kallas Sturm und Drang, och som kan beskrivas som en litterär riktning avknoppad från barocken, förebådande romantiken. I den hittar vi sentimentaliteten, gråten, den storslagna men ofta hotande naturen, avståndstagandet från klassicismens kalla ljus, förkärleken för åskådliggörandet av det obehagliga.

Alla dessa ingredienser hittar man i Den unge Werthers lidanden.

Werther älskar att gå omkring och se naturens scenerier, och själva väderleken har en framskjuten plats som litterär effekt i boken. Han läser inledningsvis mycket Homeros – som väl ansågs friare och mindre konstruerad än den romerske Vergilius – och senare Ossians sånger, med sina natur-, döds- och skräckmotiv. Och naturligtvis gråter Werther om och om igen.

* * *

Den unge Werthers lidanden är ingen lång bok. Men den kräver väl i dag ändå ett visst tålamod av sin läsare, som inte är van vid skildringen av ett sådant klibbigt svärmeri. Werther som person är egentligen ganska svåruthärdlig; måste väl varit det i sin monomani åtminstone för vännen Wilhelm.

Och det kan knappast varit så lätt för Lotte heller. Kanhända smickrades hon av att dagligen ha Werther på besök, likväl vetandes att det aldrig kunde bli något mellan dem, ja, förmodligen önskade hon väl det inte heller, även om hon hyste medkänsla för honom. Hon var ihop med Albert och de två verkar ha haft en lycklig relation.

Samtidigt är det kanske inte svårt att som människa känna igen sig i Werthers totala hängivenhet i förälskelsen. Hela hans väsen orienterar sig mot den han älskar, såsom det gör hos en förälskad människa.

Hade Werther kunnat räddas? Det hade krävts något radikalt. Det verkar mot senare delen av boken som att hans vän Wilhelm var beredd att helt enkelt åka och hämta Werther. Om det hade hunnit ske, hade kanske förtrollningen då taget efter ett tag – och Werther hade inte behövt ta sitt liv. Lämnad åt sig själv var han nog hjälplös, fjättrad vid de två möjligheterna att antingen nå sin kärleks mål eller att dö.
– – –
Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers), Johann Wolfgang von Goethe. Övers. Erik Wilhelm Westee. Bearb. Kerstin Söderblom. Inledning av Synnöve Clason. Gidlunds klassiker för ungdom. Gidlunds 1983. ISBN: 91-7021-443-3. 154 sidor.

söndag 7 april 2019

Bokrecension: Robinson Crusoe | Daniel Defoe

Bild: Walter Paget / British Library
Robinson Crusoe är skriven av Daniel Defoe (c. 1660-1731).

Jag har läst boken i upplagan som finns gavs ut i serien Världslitteraturen: De stora Mästerverken, där volymen rymmer både Robinson Crusoe (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe) och uppföljaren Robinson Crusoes vidare äventyr (eng. The Farther Adventures of Robinson Crusoe).

Verken är översatta av Carl Björkman. Båda böckerna utkom ursprungligen på engelska 1719.

* * *

Historien om Robinson Crusoe är välbekant. Berättare och huvudperson är Robinson Crusoe själv, och vi får följa honom från det att han som ung man bryter upp från sitt engelska medelklasshem och åtskilliga decennier framåt i tiden.

Crusoe är uppenbarligen en rastlös själ. Hans fader uppmanar honom att förkovra sig hemmavid och leva ett bekvämt liv. Själv vill han till sjöss, och ger sig på eget bevåg iväg. Efter vissa äventyr hamnar han i Brasilien, där han drar igång en plantage, innan han ger sig iväg för att skaffa slavar i Afrika. Han hinner emellertid inte så långt. Någonstans i närheten av Trinidad förliser skeppet, och som ensam överlevare hamnar han på en öde ö.

Där blir han kvar i nästan trettio år.

* * *

Robinson Crusoe är definitivt inte berättelsen om någon ädel vilde. Tvärtom kan boken läsas som en hyllning till civilisationen. Crusoe tar ön i besittning och tämjer den natur som han oförhappandes hamnat i, inte minst med hjälp av de redskap och det material han lyckas bärga från sitt förlista fartyg. Han bygger och skapar sig ytterligare redskap. Han befäster sina boningar och han odlar.

Han är en enmanskultur i ett öde landskap, och befolkar och kultiverar genom sina insatser miljön han hamnat i.

Med tiden märker emellertid Crusoe att ön inte är helt övergiven. Då och då kommer folk dit i kanoter. Det visar sig genom Crusoes observationer, att det är en kannibalstammar som kommer dit för att mer eller mindre rituellt förtära fiender.

Det får honom att överlägga med sig själv.

Han känner sig svårt hotad av dessa människor. Samtidigt begrundar han huruvida han har moralisk rätt att gripa in i deras kultur, som inte är hans kultur.
"De finna det icke mera brottsligt att döda en fånge tagen i strid än vi att döda en oxe, och de anse det lika naturligt att äta människokött som vi att äta fårstek."
När en av kannibalstammens offer gör sig fri och flyr agerar han dock. Han räddar den flyende och nedgör dem som jagar honom. Den räddade mannen är den bekante Fredag, som därefter underkastar sig Robinson Crusoe och blir hans tjänare.

Det är aldrig tal om att Fredag skall bli något annat än en tjänare; Crusoe ser honom inte som en jämlike nu, och inte heller längre fram. Lika naturligt verkar Fredag själv se sig som underordnad Crusoe.

Steg för steg civiliserar Crusoe Fredag, liksom han tidigare låtit civilisera öns natur. Han får honom att avsäga sig sin egen kannibalism, lär honom engelska och gör honom givetvis till kristen. Ja, och inte frågar han efter vad Fredag egentligen heter: han utplånar rentav symboliskt hans tidigare identitet genom att ge honom ett nytt namn och namnet är den veckodag då han, Robinson Crusoe, räddar honom.

* * *

Religionen är ett annat starkt framträdande drag i Robinson Crusoe. Det är inte utan att man i Crusoes tilltagande religiositet anar den puritanske författaren Defoes egna uppfattningar. Crusoe vittnar om att han först var tämligen likgiltig för religionen, men på ön inser han sitt syndafördärv och sitt beroende av Gud, vars försyn han förlitar sig på.

Försynen återkommer gång på gång som fenomen: alltså Guds dolda omsorg om människorna, när han lägger saker och ting tillrätta för dem. Och det är en protestantisk religiositet det är fråga om: rakt inte hednisk, och inte katolsk.

Robinson Crusoe lever sitt liv där på ön, intill dess att några engelska myterister håller på att landsätta sin kapten och två ytterligare personer på ön. Genom diverse våghalsigheter befrias kaptenen med kumpaner och ett antal besättningsmän återupptar lojaliteten och av pur tacksamhet låter kaptenen Robinson Crusoe ta över befallningsrätten över skeppet. Crusoe kan komma hem igen.

* * *

Crusoe utvecklas under sin vistelse på ön; på så vis faller romanen inom kategorin bildningsroman. Den äventyrlige unge mannen, som redan innan vistelsen på ön fått vara med om det ena och det andra, får pröva sig fram och bli förfaren i allehanda färdigheter. Och så fördjupas hans religiositet högst påtagligt.

Samtidigt finns där drag som samtiden sannolikt var mer blind för än vad vi är i dag.

Det är, som jag brukar påpeka, anakronistiskt att anlägga våra värderingar på en annan tids förhållanden, men vi som läser boken i dag kan knappast undgå att reagera på hur Robinson Crusoe med självklarhet placerar sig själv över Fredag. Å andra sidan underkastar sig den räddade engelske kaptenen också i hög grad – som om det faktum att han räddats till livet av Crusoe och Fredag innebär att han blir skyldig Crusoe sitt liv, att göra med vad han vill.

Vidare kritiseras aldrig explicit slavhandeln. Det var slavhandeln som fick Crusoe att ge sig iväg från sin plantage, och möjligen kan man tolka det som att detta företag är en del i hans självbekända tidigare syndiga leverne, men det utsägs inte. Det kan tänkas att slavinstitutionen som sådan är oproblematisk och därför onämnd som något att invända mot.

Man bör inte glömma när Robinson Crusoe är skriven. Det är en radikalt annan tid som boken tillkommer i, än vår. Saker vi anser är självskrivna är inte självskrivna då. Men trots påtagliga tidsmarkörer är det ändå förvånande hur modern romanen ändå känns.

* * *

Vi känner historien om Robinson Crusoe främst genom den först utgivna boken. Men det finns alltså en fortsättning, utgiven samma år, som inte fick samma genomslag. Den kallades Robinson Crusoes vidare äventyr.

I denna bok får vi veta vad som händer sedan Crusoe kommit hem till England. Hastigt klaras ett äktenskap av: när hustrun dött lämnar han sina barn och reser ut igen; han kan uppenbarligen inte betvinga sin Wanderlust.

Crusoe tar sig tillbaka till ön, och vi får veta vad som hänt där sedan han några år tidigare lämnat platsen. Fast den här gången blir han bara kvar några veckor, innan han drar vidare som ostindisk handelsman. Omsider hamnar han i Kina, varifrån han landvägen tar sig till Archangelsk. Därifrån skeppar han sig till Hamburg, varifrån han till sist reser hem till London efter en tioårs resa.

Del två har en annan karaktär än del ett. Den första boken utspelar sig i stor utsträckning på ön och vad vi får beskrivet för oss är tillvaron där och de utmaningar det innebar för Crusoe att skapa sig ett liv och en civilisation.

Den andra boken är mer av en resebok, där den ena platsen efter den andra besöks, det ena äventyret efter det andra avklaras. Dessutom är den betydligt mer predikande. Om och om igen får läsaren ta del av hur förträfflig kristendomen är. Crusoe är inte särskilt förtjust i katolicismen, men än mer avskyr han allt som har med hedendom att göra. Ja, han genomför en ren terroristaktion när han med ett litet sällskap bränner upp en gudabild i en liten by i Asien.

Uppföljaren blev visst aldrig lika populär som ursprungsboken om Robinson Crusoe. Det förstår jag. Den första delen, trots sin detaljrikedom, är mer sammanhållen och har ett tydligt nav. Uppföljaren känns mer spretig; det ena efter det andra utspelar sig, utan att en sådan kärna finns som i den tidigare boken.

* * *

Robinson Crusoe tillhör de allra mest klassiska litterära verken i Västerlandet. Boken är skriven i verklighetsimiterande, realistisk stil. Tydligen tillräckligt realistisk för att man vid utgivningen – som först skedde i Robinson Crusoes eget namn – emellanåt uppfattade boken som biografisk snarare än skönlitterär.

Boken kan också med fog kallas för en av de första moderna romanerna. Den har en psykologisk trovärdighet, i och med att Robinson Crusoe själv skildras, åtminstone för våra sentida ögon, som en person med gråskalor: han är allt annat än schablon som symboliserar Dygd eller tvärtom Ondska. Ja, jag skulle rentav säga att han inte framstår som särskilt sympatisk i sin uppdrivna självmedvetenhet och imperialistiska grundsyn på omgivningen, inte minst vad beträffar den egna religionens supremati över allt annat.

Men detta som skaver hos Robinson Crusoe, det som får mig som läsare att inte oreserverat tycka om honom, är också något av det som bidrar till att göra gestaltningen realistisk och mångdimensionell.

I år är det trehundra år sedan Robinson Crusoe först kom ut. Den lär fortsätta att komma ut i nya upplagor i kommande tider, och fortsätta att diskuteras av dem som läser den.
– – –
Robinson Crusoe, (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson CrusoeThe Farther Adventures of Robinson Crusoe). Daniel Defoe. Övers. Carl Björkman. Världslitteraturen: De stora Mästerverken. Albert Bonniers förlag 1928. 606 sidor.

onsdag 27 mars 2019

Bokrecension: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst | Thomas De Quincey

Thomas De Quincey
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts) är skriven av Thomas De Quincey (1785-1858).

Jag har läst texterna i översättning av Majken Johansson i en upplaga med förord av Gunnar Harding.

* * *

Thomas De Quincey är väl i dag mest känd för sin självbiografiska bok En engelsk opieätares bekännelser. Men han skrev mer. Något litet av hans övriga produktion hittar man i Soldatnunnan och Om mordet som skön konst, nämligen just kortromanen Soldatnunnan och artikelserien Om mordet som skön konst.

I upplagan som jag läst finns dessutom en inledning av Gunnar Harding och ett förord av översättaren Majken Johansson med. Därtill kommer åtminstone ett urval av de många fotnoter som De Quincey och hans utgivare en gång själva fogade till texterna, och tillagda till dessa är Johanssons språkliga kommentarer.

* * *

Soldatnunnan bygger på verkliga händelser. Texten är De Quinceys återgivande om historien om Catalina de Erauso.

I De Quinceys version får vi följa den unga Kate från det att hon föds, tills hon rymmer från klostret där hennes aristokratiske far placerat henne, och så vidare över hennes många äventyr i Spanien men främst i Sydamerika. Hon förklär sig till man, blir soldat och hamnar i oräkneliga bryderier och har dessutom en fallenhet för att om och om igen ta livet av folk.

Slutligen kan hon återvända i triumf till Europa, där både spanske kungen och påven vill ha besök av henne.

Soldatnunnan är en pastisch på pikaresken. Boken berättas raskt i korta kapitel, där väldiga geografiska avstånd kan klaras av på en mening och åratals tidsförlopp på samma sätt. Det är mycket charmigt.

* * *

Boken rymmer alltså även artiklarna Om mordet som skön konst. Det rör sig egentligen om två artiklar och därutöver en efterskrift, där författaren försvarar sitt ämnesval. Första artikeln publicerades 1827, andra artikeln 1839 och efterskriften 1854.

Det vore lätt att avfärda hela ämnet som satir – en satir på lystnaden efter mordhistorier – men så enkelt tror jag inte att det är, med tanke på hur De Quincey formulerar sin efterskrift, där han försvarar sina tidigare två artiklar. Det är helt enkelt svårt att få grepp om hans grad av seriositet.

Formen för artiklarna – dels en fiktiv föreläsning i en fiktiv förening, dels som ett fiktivt referat av ett möte i samma förening – är mycket effektfull och skapar en glidning mellan vad som är fiktivt och vad som är verkligt, särskilt beträffande författarens egen inställning till de uppfattningar som presenteras i artiklarna.

Vad De Quincey gör, är att anlägga ett estetiskt perspektiv på mordet som konst. Precis som en förtärande eldsvåda kan vara en estetisk upplevelse, för att låna De Quinceys egen jämförelse, gör han i sina artiklar uttryck för att även mordet kan betraktas ur en estetisk synvinkel.

De Quincey skriver:
”Såvida en person inte är fullkomligt förslöad, kan han väl knappast undgå att inse att det ena mordet kan vara bättre eller sämre än det andra ur den goda smakens synpunkt.”
Detta kan givetvis läsas swiftskt, alltså som satir. Och visst finns det en satirisk ton i texterna. Men därunder uppfattar jag likväl att det finns en öppenhet för det estetiska betraktelsesättet, vilket inte är ett försvar för mordet som handling.

I efterskriften, som inte har samma satiriska ton som artiklarna, skriver De Quincey:
”Efter att man vederbörligen har betalat sin tribut av sorg över dem som omkommit, och inte minst sedan tiden har hunnit lugna all personlig oro, granskar och värderar man de sceniska dragen (de som ur estetisk synpunkt kan kallas jämförbara företräden) hos de olika morden. Det ena mordet jämförs med det andra, och de egenskaper som överglänser andra – som till exempel överraskande och överrumplande effekter, gåtfullhet o.s.v. – görs till föremål för jämförelse och beröm.”
Nog ger det intryck av möjligheten att faktiskt bedöma det enskilda mordet just ur estetisk synpunkt, när väl de emotionella reaktionerna klarats av.

* * *

Det är ett nöje att läsa Thomas De Quincey. Prosan är lätt och lekande, full av citat ur grekisk och latinsk litteratur. Notapparaten erbjuder om och om igen små förklaringar och utvikningar som förhöjer avnjutningen av texterna. Möjligen kunde de i denna utgåva fått lov att vara nederst på respektive sida snarare än samlats som slutnoter. Det hade åtminstone besparat läsaren en hel del bläddrande.

Det är också en aning utmanande att läsa De Quincey. Jag tänker då på artiklarna om mordet som estetiskt fenomen. De är chockerande – rimligen med avsikt – men samtidigt kallt rationella.

Jag känner mig långt ifrån färdig med Thomas De Quinceys författarskap.
– – –
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts), Thomas De Quincey. Övers. Majken Johansson. Inledning av Gunnar Harding. Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-63-3. 314 sidor.

lördag 23 mars 2019

Bokrecension: Döden i skogen | Göran Lager

Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser är skriven av journalisten och författaren Göran Lager (f. 1952) med research av Peter Klingsell. Boken utkom år 2006.

* * *

Avrättningsplatserna finns fortfarande kvar där ute i hundratal. Inte sällan helt eller halvt bortglömda. Nån gång utmärkta i terrängen. Där vilar ofta det som återstår av dem som halshuggits, hängts, steglats, bränts under sekler.

Göran Lager för genom Döden i skogen fram dessa platser, dessa människor, dessa avrättningar fram i ljuset, ut ur förflutenhetens dunkel. Och inte bara det. Vi får stifta bekantskap med hur livet var i fängelserna, hur man såg på dödsstraffet som sådant, vi får ana de dömdas röster genom de källor som finns bevarade.

Avrättningar var vanliga i Sverige för bara några generationer sedan. Mellan åren 1800 och 1865 avrättades 644 personer, får vi lära oss. Och det offentligt, inte sällan inför stora människosamlingar. Det är inte märkligt att platserna avsatt avtryck i de lokala sägnerna, om de än numera blir allt färre och sämre ihågkomna.

* * *

Det finns några märkbara tendenser i Döden i skogen.

Dels är inställningen till dödsstraffet som sådant negativt. Dels är ogillandet av det kyrkliga godkännande av dödsstraffet påtagligt.

Ur dagens perspektiv kan förhållningssättet vara befogat; ur ett strikt historiskt perspektiv är det inte nödvändigtvis så. Varje tid måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och då förhärskande narrativ.

För oss verkar det bisarrt att en Gud skulle vilja att samhället exekverade dödsstraff för att inte samme Gud skall hemsöka ett land. Likadant förefaller det inte ha varit i dåtiden. För att förstå historien måste vi försöka se på historiska händelser och fenomen såsom samtidens människor såg på dem, inte hur vi ser på dem ur helt andra kulturella och ideologiska perspektiv. Vi kan inte, med bevarande av ett intakt historiskt perspektiv, sätta oss till doms över andra tiders moraliska föreställningar. Nietzsche skriver i Bortom gott och ont:
”Det finns överhuvudtaget inga moraliska fenomen, utan bara en moralisk uttydning av fenomen….”
Alltså: ett visst handlingsmönster är inte i sig moraliskt, utan det är hur vi betraktar det som avgör om vi uppfattar det som moraliskt eller omoraliskt.

För en troende svensk människa år 1810 kunde det vara helt rationellt, inom hennes narrativ, att betrakta dödsstraff som en moraliskt önskvärd konsekvens för den som mördat en annan människa. På samma sätt kan en sekulariserad, humanistisk människa år 2019 helt rationellt hävda motsatsen.

Poängen är alltså, att var tid har sina föreställningar, och att det är anakronistiskt att förvänta sig av en annan tids människor att bryta mot dessa föreställningar, vare sig man nu är av allmoge eller kyrka eller något annat.

* * *

Döden i skogen fungerar som en guidebok till hur det svenska samhället fungerade i relation till dödsstraffet samt brott och straff under förgångna tider, särskilt beträffande 1800-talet. De flesta människor som vi möter i boken får sitt straff på grund av att de mördat en eller flera personer.

En del av dem döms helt enkelt till döden. Andra döms till döden med tillagda skamstraff: kanske får de ena handen avhuggen före halshuggningen. Kanske styckas de efter döden och läggs på stegel. Kanske bränns deras kroppar upp.

Det kan nog vara omskakande att tänka sig att våra släktingar för fyra, fem generationer sedan kan ha sett – om inte en avrättning – så kanske resultatet av dem: kroppsdelar uppsatta på stora hjul på de offentliga avrättningsplatserna.

Döden i skogen fungerar också som guidebok i en mer bokstavlig mening. Till boken har nämligen fogats en lista av omkring sexhundra svenska avrättningsplatser, många av dem med hänvisningar till hur man hittar dem, inte få av dem med korta notiser om någon avrättning som skett där.

Att låta en sådan lista – enligt författarna inte komplett men nog den mest omfattande som finns på svenska – finnas med är en välgärning, hur makabert det än kan tyckas. På detta vis räddas platserna från glömskan, allteftersom sägnerna som bevarats försvinner och de få synliga tecknen på vad som förekommit där inte längre finns kvar åtminstone ovan jord.

* * *

Döden i skogen är skriven med ett personligt tilltal och ledig men elegant stil. Det förekommer att författaren tillåter sig att spekulera fram en föreställning om hur människor var eller agerade utifrån källmaterialet som tidvis närmar framställningen till det skönlitterära. Det för liv till berättelserna, men fjärmar det från det strikt historiskt påvisbara.

Jag noterar också, att i fallet med Yngsjömörderskan framställs det som att det finns tveksamhet kring hur själva avrättningen genomfördes. Författaren skriver att olika källor hävdar olika: att en tidning rapporterar att det gick med ett hugg, men att ett ”ögonvittne” menar att skarprättaren ”behövde tre hugg” för att Anna Månsdotter skulle dö.

Vilket det ögonvittnet var får vi inte veta, och uppfattningen att Dalman skulle behövt hugga tre gånger är vad jag förstår en spridd myt om just denna avrättning, som lär härstamma från en sammanblandning med en annan avrättning på en annan plats med en annan skarprättare några år tidigare.

Detta oaktat är Döden i skogen en utmärkt bok, som erbjuder både en översikt och många detaljer rörande dödsstraffets historia, utförande och rent geografiska omständigheter i Sverige, särskilt under 1800-talet och fram till den sista avrättningen 1910.
– – –
Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager. Research: Peter Klingsell. Ersatz 2006. ISBN 10: 91-88858-27-8. 350 sidor.

fredag 15 mars 2019

Bokrecension: Det himmelska gästabudet | Lars Gyllensten

Det himmelska gästabudet är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1991.

* * *

Det är inte lätt att få grepp om Lars Gyllenstens Det himmelska gästabudet. Det är en yvig roman, som inte ger många svar, men levererar många frågor  – djupt existentiella frågor. I centrum står frågan om huruvida Gud hade rätt när han såg på sin skapelse och sade om den att allt var gott.

Denna grundfråga kan på rent teologisk grund ruckas för en skeptiker. Vi vet ju vad som hände: människan föll i synd och slängdes ut från Eden, och jorden förbannades för hennes skull.

Men Gyllensten låter sitt rika persongalleri i Det himmelska gästabudet förhålla sig till frågan ändå: är livet gott? Och vidare: varför leva? Vad gör döden med oss? Vad gör detta att vara dödlig med oss?

* * *

En vandringsman hittar en bok i en död människas hem. Det hör till historiens mysterier att mannen varit död i hundra år, men hans hus är hållet i ordning och den döde själv ligger kvar där som om han nyss gått ur tiden.

Jag förstår det som att den vidare handlingen, såsom vi som läsare får ta del av den, är en läsning av denna tjocka, handskrivna bok.

Den berättar om hur en död man kommer till ett himmelskt gästabud. Han får slå sig ned vid ett bord, och allteftersom dyker människor upp bredvid honom. Alla har de historier att berätta. Historier om hur det är att vara människa.

Berättelserna flyter över tid och plats. Somliga av dem rymmer historier inom sig. I extremfallet är det på åtskilliga nivåer: vi läser den dödes bok, som berättar om människorna kring bordet i himlen, där en byggmästare berättar om en lärarinna som i sin tur berättar om en främling som berättar om en munk. Det är inte alldeles lätt att hålla kursen i en litterär framställning med så många subnivåer.

Berättelserna illustrerar i vilket fall olika sätt att förhålla sig till livet.

Och jag tänker att läsaren här får träda in som medskapare till meningen, till poängen, med att leva. Gyllensten predikar inte lösningar. Men ändå, det antyds att livet är värt att leva, trots allt, trots alla vidrigheter, värt att leva i absurt trots mot destruktiviteten av livet, värt att leva med förtröstan – trots allt.

För att nå dithän att ändå komma en lösning på spåren blir språket ibland snarast kvasireligiöst, men jag tror inte att vi bör läsa Det himmelska gästabudet som en religiös bok för det, fästen det är gott om religiösa figurer med i de olika historierna.

Tvärtom är frågorna brännande att ställa sig inte minst för den person som inte har en gudstro eller ett hopp om liv efter döden. Vi gudlösa människor kan behöva reflektera kring varför livet är värt att leva, fastän ingenting egentligen, i det långa perspektivet, innebär något.

Förhoppningsvis kan livet åtminstone betyda något för oss som enskilda människor, hur små och obetydliga vi än är ur ett kosmiskt perspektiv och ur den långa tidens synvinkel. Kanske kan vi nöja oss med det, och trotsa de vedervärdigheter som livet ändå rymmer, om inte för mig så ändå för andra.

I romanen förekommer en ryttmästare. Hans hållning är värd att citera i sin helhet:
”Det är inte hjältemod som håller oss uppe. Det är inte trots. Det är inte heller därför att vi litar på att frälsas in i evigheten, när vi har dött. Vi har ingen saklig och ovedersäglig tanke som är stark nog att driva förtvivlan ur vårt bröst. Vi har inga skäl att inte förtvivla – men vi förtvivlar ej. 
Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fastän allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvunna.”
Den hållningen är i stor utsträckning också min hållning.

* * *

Rent tekniskt är Det himmelska gästabudet ett komplicerat verk. Vi har de många berättarna och historierna inom historierna. Dessutom händer det att de andra berättarna bryter in i en pågående berättelse med kommentarer – i regel med något om att det blir för långrandigt.

Och så har vi en kör som då och då bryter in, som om det vore fråga om ett antikt drama, fastän den sällan sjunger på vers. Kören erbjuder istället små predikningar om det som utspelar sig i den pågående berättelsen.

Det himmelska gästabudet är onekligen en gyllenstensk bok. Den skänker ett landskap utan given rutt, för oss som läsare att själva orientera oss i.
– – –
Det himmelska gästabudet, Lars Gyllensten. Bonniers 1991. ISBN: 91-0-055190-2. 312 sidor.

söndag 3 mars 2019

Bokrecension: Den ensamme vandrarens drömmerier | Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire) är skriven av Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Boken utkom postumt på franska 1782.

Jag har läst en svensk upplaga från 1951, i översättning av Gustaf Åman-Nilsson.

* * *

Den ensamme vandrarens drömmerier består av tio betraktelser, kallade promenader, där Rousseau skärskådar sitt eget liv med samma öppenhet vi känner igen från Bekännelser. Han skriver vindlande, till synes utan större system mellan betraktelserna sinsemellan. Det är allt annat än koncist.

Sökandet efter ro är Rousseaus prioriterade angelägenhet. Han vill inte strida eller disputera, inte skaffa sig fler ovänner. Han är känslig för andras negativa omdömen om honom, som han tycker sig avläsa i sarkasmer och blickar. Rousseau upplever sig förföljd.
”… när jag minst tänker därpå är en gest, en elak blick som jag uppfattar, ett giftigt ord som jag hör, en illvillig person som jag möter tillräckligt för att bringa mig alldeles ur jämvikt.”
Men Rousseau noterar att han förmår nå själsro, så länge som han inte har sina fiender och vad han menar att de gör honom i synfältet. Och när olyckorna ändå drabbar honom, låtar han dem skölja över sig och sedan försvinna. Han kombinerar det med en determinism, som han vackert uttrycker på följande vis:
”Den vise mannen, vilken i de olyckor som drabba honom inte ser annat än skickelser av den blinda nödvändigheten, är inte utsatt för dessa galna känsloutbrott; i sin smärta jämrar han sig men utan att brusa upp, utan vrede; av det lidande för vilket han är ett rov känner han endast den materiella stöten; och de slag han mottager skada förgäves hans person, inte ett enda når hans hjärta.”
Det ligger något resignerat över hela boken. Författaren vare sig vill eller orkar hata någon, för det kräver hans engagemang i fienden. Han framstår som en bruten man, som nu bara vill dra sig undan och leva för sig själv, bortom människor, gärna i naturen. Rousseau skriver:
”… när jag kommer till en plats, där jag inte ser några spår av människor, andas jag lättare liksom i en fristad där deras hat inte mer oroar mig.”
Samtidigt kan han inte se sig själv som det direkta upphovet till den fiendskap han mött. Visst, han säger sig vara lättpåverkad, men om han bara fått vara såsom han till naturen är, så hade han varit god.
”Om jag varit osynlig och allsmäktig som Gud, skulle jag ha varit välgörande och god som han.”
Detta är alltså om han haft makten att göra gott. Han menar sig emellertid inte ha gjort mycket gott. Däremot hävdar han lika bestämt att han inte heller aktivt gjort mycket ont.

* * *

Rousseau uppfattar sig som gammal när han skriver på Den ensamme vandrarens drömmerier. Det blir också hans sista bok, utgiven först postumt. Men det är inte en uppgörelsebok. Han nämner inte dem han ser som sina fiender vid namn.

Snarare handlar betraktelserna om vad som får honom att må bra och hur han drabbas av och hanterar ångesten och oron som slår mot honom. Han gläds över naturen, över att vistas där människor inte känner honom, att se barnen leka, att samla växer till sitt herbarium. Han gläds över att kunna försjunka i drömmerier, att gå in i sig själv.

Och han är nöjd med att ha lärt sig att hantera fiendskap som han tycker sig möta, genom att helt enkelt passivt låta den drabba och passera honom, utan att nå hans inre.

Den ensamme vandrarens drömmerier är inte en lång bok, men den tog tid att läsa. Rousseau skriver långa, vindlande stycken, som inte alltid är lätta att hänga med i. Det hör kanske till drömmeriernas genre.

Men boken ger också en intim inblick i vad som framstår som en mycket känslig mans inre, kanske ansatt av paranoia. Det är nästan som om man läste en dagbok: däri går författaren både tillrätta med sig själv och ger sig själv respekt i de avseenden som han tycker det är befogat. Och då kanske främst enligt ett mönster som kan parafraseras så: ja, jag har kanske inte spridit så mycket godhet omkring mig, men jag har i alla fall inte spridit ondska heller.
– – –
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire), Jean-Jacques Rousseau. Övers. Gustaf Åman-Nilsson. Tidens förlag 1951. 146 sidor.

måndag 25 februari 2019

Bokrecension: Pestens år | Daniel Defoe

Daniel Defoe
Pestens år (eng. A Journal of the Plague Year) är skriven av Daniel Defoe (1660-1731).

Boken utkom första gången på engelska 1722. Jag har läst den i en svensk upplaga från 1983, i översättning av Per Erik Wahlund. Wahlund har även försett verket med efterord och utförliga textkommentarer.

* * *

År 1665 var London hemsökt av böldpest.

De första fallen hade rapporterats under föregående år, och epidemin ebbade långsamt ut år 1666. Men dess kulmen nåddes under sensommaren och hösten 1665. Totalt dog uppskattningsvis över hundratusen londonbor. Tusentals människor dog i veckan, ja, kanske uppåt tiotusen personer när det var som värst.

Daniel Defoe skrev vad vi idag skulle kalla en dokumentärroman om pesten. Per Erik Wahlund ger oss i sin efterskrift insikt i hur Pestens år uppfattats genom tiderna, och att man numera i allmänhet anser att boken är konstruerad av Defoe, och att han inte enbart agerat redaktör för ett förefintligt manuskript av hans farbror, som utpekats som berättarjaget, H.F., i boken.

Pestens år vilar emellertid på gedigen grund.

Defoe själv var bara några år gammal när pesten drabbade den engelska huvudstaden, men rimligen hade han tillgång till ögonvittnen vid sina efterforskningar, och därtill kom skriftliga vittnesbörd, inte minst tabeller över dödstalen, som han ofta citerar och återkommer till. Romanen är hyperrealistisk och kan utan vidare tas för ett verkligt vittnesbörd av en person som var på plats.

Defoe är också mycket noga med att ange det dåtida Londons geografi. Han nämner gatunamn efter gatunamn och hanterar åtskilliga av stadens många församlingar.

Man får betänka att när Defoe skriver sin bok, så har London förändrats ordentligt sedan pestens tid. År 1666 inträffade den stora branden i London, som ödelade tre fjärdedelar av City. Och intill våra dagar har topografin förändrats än mer: Blitzen gjorde sitt till för att lägga en del kvarvarande byggnader från pestens tid i ruiner.

Det är alltså i stor utsträckning ett London som inte längre finns kvar som vi vandrar igenom med Defoes huvudperson H.F.

* * *

Man visste inte hur sjukdomen spreds. Defoe beskriver dock mycket precist sjukdomens symptom, konstaterar Wahlund. Men när det begav sig hade man flera hypoteser om hur den överfördes. Att det främst var fråga om loppbett kände man inte till.

Man försökte skydda sig så gott man kunde: genom att undvika kontakt med smittade, genom diverse medel att inmundiga eller lukta på, genom att röka diverse materia för att rena luften, genom karantäner.

Defoe skriver kritiskt om hur man valde att spärra av de hus där någon insjuknat. Syftet var ju att begränsa smittspridningen och att hålla dem på en avgränsad yta som varit i kontakt med en sjuk person.

Men berättarjaget konstaterar att många smittade går på gatorna utan att ännu fått sjukdomssymptom och att inspärrning såldes föga hjälper. Han är också medveten om att en variant av pesten kan leda till en mycket plötslig död: folk kunde helt enkelt dö på gatorna utan att ens hinna hem, ja, utan att tidigare ens själva veta om att de varit smittade. Vi vet nu att det handlade om en variant av pesten som ledde till akut blodförgiftning.

* * *

Defoe låter H.F. ha ett mycket religiöst förhållningssätt till epidemin. För honom är det givet att hemsökelsen kommer från Gud.

H.F. markerar emellertid mot den övertro som Defoe också beskriver. Han avvisar determinismen, som struntar i alla försiktighetsåtgärder och tänker att man dör om man är bestämd att dö vare sig man gör det ena eller det andra. Han avvisar också tanken på att de som dör gör det för att de är särskilt utsatta för Guds dom. Nej, sjukdomen sprids fullt naturligt, även om den yttersta orsaken – Guds straff – är övernaturlig.

Dessutom tycker han avgjort illa om de medicinska charlataner som försöker prångla på folk overksamma mediciner för vinnings skull.

* * *

På ett sätt är det riktigt att säga att Pestens år beskriver det obeskrivbara.

För hur skulle vi, som förskonats från allt liknande, kunna föreställa oss en storstad, där fulla likkärror rullar fram över kullerstenarna nattetid, för att föra ut hundratals och tusentals döda till massgravar på stadens kyrkogårdar?

Hur skall vi kunna förställa oss skräcken när familjefadern upptäcker bölderna hos sin fru eller sina barn?

Hur skall vi kunna föreställa oss rädslan för att insjukna för att man märkt att man tagit i ett tygstycke som tillhört någon som dött i pesten?

Men genom sin nyktra framställningskonst lyckas Defoe i sin dokumentärroman, genom en fiktion som vilar tungt på fakta, ge oss en aning om hur det måste ha varit. Vi anar de religiösa stämningar som rådde under hemsökelsen. Vi känner doften av de eldar som tändes för att rena luften. Vi ser ett London framför oss som sedan länge är borta, men där man ändå kan se bekanta landmärken.

Uppskattningsvis gick mer än hundratusen londonbor i döden under det dryga året som böldpesten gisslade staden. De absolut flesta av dem gick i döden utan att efterlämna någon röst utöver den som bevarades i deras efterlevandes minnen. Defoe låter oss få en skymt av dessa människor. Han låter oss inte glömma dem.
– – –
Pestens år (eng, A Journal of the Plague Year), Daniel Defoe. Övers. Per Erik Wahlund. P. A. Norstedt & Söners förlag 1983. ISBN: 91-1-821472-X. 325 sidor.