onsdag 20 november 2019

Bokrecension: Slutord | Sven Delblanc

Slutord är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1991. Jag har läst en upplaga från 1992.

* * *

Hösten 1990 diagnosticeras författaren, litteraturvetaren, kulturpersonligheten Sven Delblanc med cancer. Den konstateras vara obotlig.

När vårvintern 1991 kommer har Delblanc, efter en svår höst och vinter, tillräckliga krafter för att skriva ner de femtiofem dagboksliknande anteckningar om hans erfarenhet av att vara lidande och döende som utgör Slutord.

* * *

Från sitt lidandestillstånd betraktar Delblanc världen. Han ser hur vännerna som med gemyt hört om hans många ryggskott nu drar sig tillbaka när de hör om cancern. De kan inte hantera det. Han skriver att han själv flydde från sin sjuke kusin.

Han skriver: "Att tala naturligt om döden tycks omöjligt i vår kultur." Kommer vännerna måste de hantera att det finns onämnbara ämnen. Det hämmar dem. Han är ensam, och vill kanske vara just det.

Delblanc är inte troende. Den tröstegrunden har han inte. Han har dödsskräck. Döden kallar han återkommande "Ingenting" genom boken. Han har dock hopp. Hopp om att leva ännu ett tag, hopp om ett naturens – inte religionens – mirakel.

* * *

Delblanc skriver om sin kroppslighet. Hur smärtan anfaller honom. Hur han inte kan sova, utan att först hitta en ställning som är dräglig: så kan han ligga en liten stund. Att ens resa sig ur sängen är en process. Det är till sist kroppsligheten som regerar, menar han.

Och han berättar om hur han måste avvänjas från morfinet. Han kommer att behöva dess fulla effekt senare.

Rationaliseringar av döden kan friska ägna sig åt, inte de plågade, menar han. Vi kan dikta om människors erfarenhet av dödsskräck, av rädsla för döden, men om döden själv?
"Meningslöst. Döden är Ingenting."
Delblancs typiska cynism finns också med i boken. Han får besök av en vän, som märker att han för tillfället verkar må ganska bra. Delblanc noterar vännens besvikelse: när vännen väl gjort sig mödan och kommit dit kunde han väl åtminstone bete sig som en döende.

* * *

Halvskrivna manuskript ligger i kuvert. Delblanc sörjer sin förlorade arbetsförmåga: han orkar inte skriva. Men samtidigt står han inte ut med att inte arbeta, inte skriva. Han vet att han inte kan skriva en roman i sitt nuvarande hälsotillstånd: fragmenten återstår.

Här och var finns också insprängda litterära reflexioner. Han skriver om vikten av kopplingen mellan det muntliga och det skriftliga. Om hur han i sitt skrivande använt sig av symbolism å ena sidan och realism å andra sidan. Men också om hur teorier förgiftar skrivandet. Om hur bestsellermentalitet förstör. Men han hånar en kulturell elitism.

* * *

Slutord innehåller inga uppenbarelser. Ingen blick in något mystiskt, okänt bortom döden. Slutord är dagboksliknande fragment från en man som drabbats av en obotlig sjukdom och kämpar med att förhålla sig till den situationen, och att förhålla sig till smärtan och den kroppsliga nedbrytningens kuvande av sinnet. Och att förhålla sig till sin förståelse av att döden är Ingenting.

Men boken är också en utsträckt hand; Delblanc skriver på baksidan av boken: "Det är bara en privat berättelse om en medmänniskas känslor och tankar i sjukdomens första stadium. Jag vore glad om den kunde vara till nytta."

Den Delblanc som på hösten 1990 lider svårt hämtar sig något. Han lever till december 1992. I början av 1991 orkar han skriva ner Slutord. Han fick inget naturens mirakel, men han fick tid att ge ut en bok om Homeros, och att skriva den självbiografiska Agnar, som gavs ut postumt.

Slutord är och förblir en mycket allvarlig och karg bok med iakttagelser från ett land som friska människor ofta skyr. Det är mycket ödmjukande läsning.
– – –
Slutord, Sven Delblanc. MånPocket 1992. ISBN: 91-7642-805-2. 77 sidor.

måndag 18 november 2019

Bokrecension: "Det går en åska genom tidevarvet" | Carl Jonas Love Almqvist

"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), i urval och redigerade av Folke Isaksson (1927-2013), som även skrivit inledning och efterord, samt kommentarer till de enskilda texterna.

Boken utkom 1972.

* * *

Carl Jonas Love Almqvists liv blev minst sagt omväxlande. Förutom författare, poet och journalist var han även präst och ett tag rektor. Efter att ha anklagats för giftmordsförsök gick han i landsflykt. Han kom aldrig att återvända hem och dog utomlands. Huruvida han var skyldig eller inte diskuteras fortfarande.

Numera ges Almqvists samlade verk ut i vetenskaplig edition av Svenska Vitterhetssamfundet. Hittills har 24 volymer utkommit. Men utöver denna edition har även Gidlunds förlag gett ut ett urval om elva volymer språkligt moderniserade skrifter av Almqvist. En mängd urvalsvolymer finns också tillgängliga antikvariskt. En tidigare utgåva av de samlade skrifterna är från första hälften av 1900-talet.

Folke Isaksson har ur Almqvists enorma produktion plockat fram sjutton texter som på ett bra sätt illustrerar Almqvists radikala idéer och politiska hållning. Texterna kommer ur olika källor, men har många gemensamma drag.

* * *

Värnandet om folket framom herrarna är till exempel genomgående i texterna. Det finns ett slags tidig socialism närvarande, även om väl Almqvist själv skulle kalla sig liberal. Arbetarnas väl står honom varmt om hjärtat, och han skriver:
"I själva verket tyckes det såsom om mästaren eller herren skulle befinna sig i lika stor angelägenhet och nödvändighet om den fattiges arbete, som denna av den förres penningar."
Ett annat genomgående drag är den emancipatoriska inställningen till kvinnornas situation i det samtida Sverige. Det är inte fel att tala om tidig feminism. Till exempel förordar Almqvist inte bara att kvinnan ska få bli myndig, utan att hon dessutom, på grund av att "hon tidigare mognar, än han", ska bli myndig före mannen.

Och så skriver Almqvist, inte minst, om nödvändigheten av en representationsreform. Ståndsriksdagen må ha sin historiska förklaring, men inte längre försvarbar. Särskilt adels- och prästeståndets utrymme kritiserar Almqvist: den är inte proportionell.

Almqvist är demokrat. Han menar, att om inte folket får ha inflytande genom ombud där hennes angelägenheter avhandlas, kan man inte heller förvänta sig att det ska bära de bördor som åläggs henne av staten.

Men någon vän av våldsamma revolutioner är Almqvist inte, men han inser mycket väl att när kokpunkten nås kan dylika fenomen uppträda. Men uppenbarligen föredrar han förändring inom lagens råmärken. Folket kan hursomhelst inte hållas i mörkret.
"… att de styrande klasserna ännu kunna inbilla sig, att deras yttrande till folket numera tagas av det för annat än vad dessa yttranden äro – ett tomt spegelfäkteri – det utgör det närvarande samhällsskickets mest gigantiska självbedrägeri."
Almqvist är på det klara att stora samhällsförändringar är på gång. Den gamla tiden lutar mot sin grav, och en ny tid växer fram. "Europas framtid står hos oss alla i förstugan, och vill in", skriver han. Och framtiden kommer att slå in dörren, där den inte öppnas. Själv ställer sig Almqvist på den framtidens sida: "Jag är en förbättringens vän, och i och med detsamma en av framtidens vänner."

Religionen finns också med här och var i samlingen. Almqvist kritiserar den andliga överheten, men räknar inte det vanliga prästerskapet dit. Någon egentlig kritik mot kristendomen som sådan är svår att hitta, när kristendomen förstås som ett stöd och en tröst för folket, och inte som ett förtryckande instrument i överhetens händer. Kristendomen idéströmning klarar sig från tadel.

* * *

Folke Isaksson har vid redigeringen nystavat Almqvists texter. Det tycker jag rent principiellt egentligen inte om, men det underlättar antagligen läsningen ganska betydligt, med tanke på att ordväven även efter moderniseringen av språket är svårhanterlig.

Isaksson har inte gett sig på att justera Almqvists interpunktion; han har dock infört vissa styckebrytningar. Men meningarna kan för en modern läsare definitivt kännas som långdistanslopp och kräver åtminstone för min del ofta omläsningar för att jag ska ha någon pejl på den röda tråden genom bisats efter bisats.

Den kompakta och ändå vindlande prosan till trots får Almqvist dock ideligen till snygga formuleringar av snarast aforistiskt slag. Dessa aforistiska blixtar lyser upp även de långa vandringarna genom resonerande meningar som breder ut sig över raderna.

* * *

Almqvist är ett modernitetens rop, någon generation innan rösterna blev många fler. En vägröjare, om man så vill, för då radikala idéer.

Det besynnerliga och beklagliga är väl ändå, att i alltför stora delar av världen är rop av hans slag ännu radikala: rop om kvinnans likställighet med mannen, rop om rimlig representation i beslutande församlingar, rop om fri press, rop om balans mellan samhällsklasserna.

Vi får fortsätta att ropa i hans ställe.
– – –
"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik, Carl Jonas Love Almqvist. Red. Folke Isaksson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1972. ISBN: 91-1-721061-5. 156 sidor.

lördag 2 november 2019

Bokrecension: Rannsakan | Fredrik Böök

Rannsakan är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1953. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det måste ha varit en medfaren professor som skrev Rannsakan. Fredrik Böök hade varit en av 1900-talets viktigaste röster i litterära frågor. Men hans ställningstagande för sitt älskade Tyskland hade efter andra världskriget gjort honom till en utstött.

Den så bildade mannen hade inte i tid genomskådat omfattningen av hitlerismens ondska. Nu har det gått några år. Han skriver delvis självbiografiska uppsatser och ger ut dem som Rannsakan.

* * *

Så mycket till Rannsakan blir det emellertid inte. Snarare redovisning. Och ytterst lite om det som gjort honom utstött. Nej, Böök går särskilt i den första uppsatsen tillbaka till sin ungdom och till sina studieår i Lund. Den tiden framstår i ett förklarat ljus.

Han skriver mycket ingående om sina filosofiska och litterära influenser. Det är väl snarast dessa gestalters påverkan på honom som rannsakas av författaren. Det blir för det mesta ytterligt torr läsning för alla som inte är mycket intresserade av Hegel och romantiken.

Men han skriver också om hur han han för sina första egna intjänade pengar köper fyra band med Goethes verk. Han skriver om de halvt legendariska lärare han mött och deras egenskaper och egenheter.

Och i tre separata uppsatser behandlar han sin relation till tre bekanta. Det är:
  • Bengt Lidforss
  • Vilhelm Ekelund
  • Albert Nilsson
Två tjog år efter att Lidforss dött beskriver Böök hur han själv ett tag ingått i dennes clique i Lund. Han sätter visserligen inte Lidforss finare sidor under skäppan, men drar sig inte heller för att använda svärta i porträttet. Bacchanalerna, hetsigheten, könssjukdomen berättar han också om. Och så detta:
"Att Bengt Lidforss var homosexuell är jag övertygad om; visserligen har jag inte själv erfarit eller direkt iakttagit något som enligt gällande strafflag var brottsligt, men att han underhöll förbindelser av det antydda slaget kunde inte undgå mig."
Vi kan notera att Bööks porträtt modifierats av Nils Beyer i hans omfattande biografi Bengt Lidforss, där bland annat en av Böök anförd stöldhistoria helt avskrivs.

Så här på ytterligare ett drygt halvsekels avstånd kan vi väl cyniskt notera att det nog är möjligt att Bööks faktiska och konkreta minnen ingått äktenskap med vad han någon gång hört rykten om och som omformats till hågkomster.

Lidforss dog i alla fall tidigt, och den vänskap som en gång funnits mellan den unge litteraturvetaren och botanisten hade spätts ut med rejäla tryckta polemiker.

* * *

Relationen till Vilhelm Ekelund verkar ha varit mindre dynamisk. Böök framställer Ekelund som en lovande poet, ja, en överhövan genialisk poet, men ogillar den utveckling som hans diktning tog. Som person utmålas Ekelund som mycket allvarsam. Han skriver:
"Vilhelm Ekelunds yttre varelse kom en genast att förmoda att han inte var någon lycklig människa."
Litteraturvetaren Albert Nilsson verkar ha varit en person som Böök höll av som en vän. Böök beskriver honom med tydlig värme. De verkar av skildringen att döma ha haft något av en vänskaplig konkurrensrelation, där Böök framhåller Nilssons företräden och samtidigt gläds i de fall han kan ha gett honom något fruktbärande teoretisk impuls.

* * *

Helt utan reflexioner om andra världskriget är inte Rannsakan. Ett stycke som det följande är intressant:
"Alla åskådningar, alla folk och stater, alla samhällsgrupper och individer är underkastade ondskans makt och kan under givna förhållanden falla för frestelser, kan göra sig skyldiga till kallblodiga grymheter, till hat och hämnd, till hårdhjärtad egenrättfärdighet. Dessa egenskaper är inte häpnadsväckande abnormiteter, som man inbillar sig då man skyndar sig att konstatera dem hos sina fiender och motståndare; de är i stället utslag av de bristfulla och syndiga i själva den mänskliga naturen."
På ett sätt har Böök så klart rätt. Under vissa givna omständigheter kan en grupp föras att utföra vissa givna handlingar. Men argumenteringen är också en något som vrider blicken från koncentrationsläger och folkmord och säger "ni då", eller "det kunde varit ni" till dem som inte gjorde det.

Och som Böök fortsätter lite längre fram:
"Vill man inte ge sig in på sofistiken och advokatyren, så återstår det faktiskt ingenting annat än att ödmjukt böja huvudet och bekänna att alla människor är syndare, alla utan undantag, och först och främst vi själva …"
Så har vi gått varvet runt; den som pekar på koncentrationslägret och tadlar Tyskland borde kristligt ödmjuka sig och betänka sina egna synder.

* * *

Böök graviterar i boken mot kristendomen, men kan inte omfatta den som troende.

Det mest centrala för honom i kristendomen, det som han värdesätter och kommit till insikt om som särskilt värdefullt, är syndabekännelsen. Böök är inte materialist och inte heller religiös i någon djupare mening. Eller kanske just ändå i en djupare mening: en mening djupare än i den dogmatiska religionsformen.

Han skriver att han som konfirmand inte var troende, men att hans "behov av andakt och världsförklaring fann tillfredsställelse och näring i poesien, hos Tegnér och Goethe och Schiller."

Något av det finns nog kvar hos den äldre Böök, ett drygt halvsekel senare. Han blev aldrig, som Lidforss, en motståndare till kristendomen. Han aktade den och drogs väl i någon mening till den, även om han inte blev kristen.

* * *

Bööks språk. Naturligtvis skriver Böök en alldeles utmärkt svenska, han är en mycket god stilist. Men stilen kommer från gångna tider, är svårt överladdad. Ja, det är nu en gång den Böökska stilen, och hade den varit annorlunda hade den inte burit hans signum.

Men för att efterapa lite elakt – istället för att skriva något i stil med: Vilhelm Ekelund var en god vän, så skulle han skriva något i stil med Vilhelm Ekelund, denna likt klipporna karga diktarpersonlighet, där klipporna stundom i hans ungdom ännu bar skira blomster, stod mig nära, om än inte som en broder eller en nära vän, dock som en person i min närhet som jag trivdes med.

Förlåt. Men det är ett påfallande drag, som jag kanske hellre bort illustrera med faktiska exempel. Och det är ett något i detta som jag bara alltför väl anar i det jag själv skriver. Det överlastade.

* * *

Böök framstår som en man som erfarit mycket, som lärt mycket, som bidragit mycket. Men det är ändå någon tvådimensionellt över honom. Jag saknar bastoner i melodin. (Nu blev jag bööksk igen.) Jag saknar rejäla skuggor på konstnärens duk.

När jag läser Lidforss, för att välja en person i Bööks bekantskapskrets, är det något annat: där finns någon form av gnista som jag inte hittar hos Böök. Jag kan inte sätta fingret på det mycket närmare än så. Bööks person når inte fram till mig, åtminstone inte på samma sätt som jag upplever att Lidforss’ och Ekelunds respektive personligheter berör mig. Böök blir i sin vanlighet likväl främmande.

Likväl bjuder Rannsakan på intressanta inblickar inte minst i student- och akademikerlivet i Lund under det tidiga 1900-talet.
– – –
Rannsakan, Fredrik Böök. Albert Bonniers förlag 1953. 264 sidor.

måndag 28 oktober 2019

Bokrecension: Det nya riket | August Strindberg

August Strindberg 1882
Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken utkom första gången 1882.

Jag har läst Det nya riket i den digitaliserade versionen av Nationalupplagans Samlade Verk, vol. 12, som trycktes 1983 och digitaliserades 2015. Redaktör för verket är litteraturvetaren Karl-Åke Kärnell (1923-2000), som även försett det med en receptionshistoria och ordförklaringar.

* * *

Det är en raljerande Strindberg vi möter i Det nya riket. Han tar bladet från munnen och med satiren som vapen ger han sig på samhällsföreteelse efter samhällsföreteelse i 1800-talssverige. Han drar sig inte för förlöjligande personangrepp.

Strindberg verkar genuint hata det uppstyltade offentliga Sveriges benägenhet att förgylla det träfärgade. Gång på gång angriper han "den offentliga lögnen", som jag förstår som ett samlingsbegrepp för allt det som yttras offentligt mot bättre vetande: exempelvis Geijers högstämda högtidstal över den avlidne Esaias Tegnér, när hans personliga uppfattningar om skalden är betydligt mer jordnära, som Strindberg visar i utförliga citat.

Det är inte alldeles lätt att direkt dechiffrera de personer som Strindberg ger sig på.

Jag är väl någorlunda införstådd med 1800-talets kultursfär i Sverige, men likväl är det enbart Tegnér, Geijer, Viktor Rydberg och C. D. af Wirsén jag känner igen under själva läsningen av texten. Jag vågar nog påstå att Det nya riket var en bok för sin tid, inte nödvändigtvis en bok för alla tider –beträffande de specifika måltavlor som Strindberg riktar in sig på.

Däremot är stilismen, Strindbergs eleganta och kvicka sätt att skriva, oanfrätt av tidens gång. Fastän jag inte alltid vet vem han pratar om, är boken rolig att läsa i all sin elakhet.

Det är mycket bra att boken försetts med ordentliga kommentarer av Karl-Åke Kärnell. Ordentliga kommentarer är ju brukliga i Nationalupplagan av Strindbergs Samlade verk. Genom Kärnells texter får vi reda på hur det ligger till; en rejäl ordförklaringslista hjälper oss också att begripa texten bättre: däri beskrivs allt från dåtida modetermer till geografiska platser som möter i Det nya riket.

* * *

Det pompösa och andryga är uppenbarligen inte i Strindbergs smak. Det ligger något av kejsarens nya kläder över hela boken. Han pekar på nepotism i de statliga ämbetsverken och institutionerna. Han driver med den historiedyrkande nationalismen:
"… de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden."
Pressens inkrökthet beskrivs också. Svenska Akademien skonas icke. Inte nationalteatern heller. Eller adeln. Allt som framställer sig pretentiöst skänks ett löjets skimmer i Strindbergs diktning.

Det finns även ett kapitel benämnt "Moses", som tar upp de svenska judarna till behandling. Kapitlet har kallats antisemitiskt, men så giftigt är det ändå inte: på det stora hela framställs judarna i kapitlet som rejäla människor, om man nu inte ska läsa Strindberg som ironisk även här. Men själva särskiljandet av dem från andra svenskar är betänkligt och gliringar inte saknas. Avslutningen som hävdar att judarna får skörda det "urinnevånarne" har sått är dock osmaklig.

* * *

Numera höjer väl inte Det nya rikets någons puls i vrede, men annat var det när det begav sig. Kärnell visar i kommentarsektionens "Tillkomst och mottagande" hur Strindberg blir nerskälld i pressen, särskilt för att han tillgripit personangrepp, om än med nyttjande av pseudonymer.

Visst fanns de som försvarade honom, och de flesta var tydligen överens om hans stilmässiga överlägsenhet, men i allmänhet verkar Strindberg ha retat upp kritikerna i pressen.

I Borås Tidning står i en osignerad recension den 10 oktober 1882 till exempel bland annat följande rader:
"Ja icke så litet skandalösa äro samtliga dessa satirer, om man ock måste medge att en och annan är gjord med talang. Man skrattar i allmänhet ej då man läser herr Strindbergs bok, ty pilarna, som utsändas i alla wäderstreck, äro ej omlindade med rosor utan försedda med dubbla hullingar och dertill förgiftade."
(KB)
Så är det: Det nya riket är en giftig bok, vare sig det nu kan ha varit befogat eller inte. Odödligt som satir, om än inte som historiskt dokument, är hursomhelst verket.
– – –
Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv, August Strindberg. Samlade Verk. Nationalupplaga. 12. Almqvist & Wiksell förlag 1983. Red., kommentarer: Karl-Åke Kärnell. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2015. Stockholms universitet, Norstedts förlag.

lördag 26 oktober 2019

Bokrecension: Vi vandrare | Bo Bergman

Vi vandrare är en roman av Bo Bergman (1869-1967), poet, författare och ledamot av Svenska Akademien. Boken utkom 1961. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Romanen berättar i maklig takt om ett portvaktspar i Stockholm under Oscar II:s tid. De heter Fritz och Sophie Waldmann. Nedbrutna men innerligt fästa vid varandra dör de, när hustrun väljer att stänga spjället till kaminen så att de båda dör av syrebrist i sömnen.

När de kommer till paradiset får de bo i en trivsam landsbygdsmiljö. De har en egen stuga. Blir vänner med Sankte Per, portvakten till paradiset, och träffar Jesus, som numera, besviken på människorna, mest ägnar sig åt sin trädgård.

Sankte Per och Fritz reser till Tyskland för att vår Herre vill veta hur människorna ter sig där. Det har det blivit sent trettiotal. Sankte Per utsätts för en antisemitisk attack och får ett annat uppdrag. Fritz stannar kvar och sveps med i den nazistiska yran kring Hitler och blir nazist, omsider koncentrationslägervakt.

I paradiset går Sophie och längtar efter sin Fritz, som nu inte längre är välkommen tillbaka. Så hon går att söka honom, när han nu till slut nyktrat till från sin vurm.

Den sista delen av boken tar oss tillbaka till Stockholm. Åke var den unge sonen till kammarrådet Tidell och dennes hustru som bodde i samma hus som portvaktsparet. Nu är han åttio år gammal och minns gamla tiders människor. Vi har väl nått 1960-talet, samma tid som boken skrevs i.

Åke genomvandrar dystert nostalgisk sitt Stockholm, dröjer vid huset där han bodde som ung minns det som varit. Han har aldrig kunnat glömma portvaktarparet Waldmann. De besöker honom i drömmar.

Åke visar sig vara författare, ja, rentav i ett metalitterärt drag författare till själva romanen Vi vandrare. Han äger väl inte så få likheter med Bo Bergman själv, som själv var över nittio år gammal när romanen gavs ut.

* * *

Nyckeln till romanens budskap hittar vi i dess sista del. Jag förstår det som att den handlar om oss människor som vandrare. Målen är olika, de paradis eller utopier vi skapar är olika, men vi kan aldrig vara säkra om dem – de förändras. Endast själva vandringen är säker. Var och en sätter vi upp våra egna mål, men de är undflyende.

För somliga, skriver Bergman – eller Åke, är målet några veckors semester, för andra ett etniskt rensat Tyskland.  Vad som förblir är ett traskande på vägar mot mål som viker.
"Vi vandrare genom öknar och paradis, hundra gånger så visst som en tror vi att vi står vid målet, men så viker det undan. Vi fortsätter vår väg."
Kanske kommer Fritz och Sophie ändå ganska nära ett gott mål: de hade varandra och sin trygghet i den kärlek de kände till varandra. Det är en kärlek som till och med får Sophie att lämna paradiset för att söka sin avhållne Fritz.

* * *

Det ligger en lite blaserad melankoli, trött nostalgi över de miljöer som Bo Bergman skriver fram i Vi vandrare. Människorna har djup på sina olika vis. Paret Waldemanns knot var säkerligen verkligt för oräkneligt antal människor, liksom den värmande kärleken mitt i allt lidande.

Husägaren heter Sedin och hans nedlåtande snålhet karaktäriserar väl inte så få människor heller, liksom inte heller hans krypande för det stränga kammarrådet – den fader som Åke såg upp till. I varm nostalgi framstår emellertid Åkes moder, hon som stoppade om honom som barn: en omstoppning han inte kunde vara utan för att kunna somna.

Nu är Åke gammal, trött på staden han bor i och med minnena som följeslagare. Vågar man göra antagandet att det är den drygt nittioårige författaren Bergman själv som vittnar här:
"Trivs man inte med denna världen, så får man göra sig en annan över eller under den. Diktens hör dit."
Och dikten Åke skapar i det här fallet är berättelsen om portvaktarparet: i bokens slut presenteras dess början.

* * *

Vi vandrare rymmer en lågmäld sorg över hur allt förändras, hur människor går från att vara vid vår sida till att finnas i våra minnen. Den rymmer en sorg över all grå färg i människolivet. Hur det vi strävar efter upplöser sig.

Den åldrade Åke är kanske inte en olycklig människa, men hans känsla över sitt liv är väl mest ett utandat: jaha. Han räddar sig genom att skriva: skrivandet blir hans terapi gentemot livets utsmetade, matta kolorit.
– – –
Vi vandrare, Bo Bergman. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1967. 206 sidor.

fredag 25 oktober 2019

Bokrecension: Häxan och lejonet | C. S. Lewis

Häxan och lejonet (eng. The Lion, the Witch and the Wardrobe) är skriven av C. S. Lewis (1898-1963). Boken utkom första gången på engelska 1950. Jag har läst en svensk upplaga från 2016, i översättning av Birgitta Hammar och med illustrationer av Pauline Baynes.

* * *

C. S. Lewis är väl idag för de flesta mest känd för sin barnboksserie om Narnia. Häxan och lejonet var den första boken om det förtrollade landet som han skrev, även om det senare också tillkom en bok som kronologiskt föregår detta verk.

Men Lewis var även framstående akademiker inom det litteraturvetenskapliga fältet. Och dessutom kristen apologet. Flera av hans böcker utgör olika typer av försvar för den kristna religionen. Därför kan man i kristna sammanhang ofta möta böcker av honom som Från helvetets brevskola, Kan man vara kristen? samt Lidandets problem.

* * *

I Häxan och lejonet möter vi fyra engelska syskon som under Blitzen förs i säkerhet hos en professor på landsbygden. Han bor i ett stort, märkligt hus som folk kommer långväga ifrån för att se. I ett av rummen finns en garderob. Garderoben visar sig – ibland – vara en portal till en annan värld.

Landet heter Narnia, och där styr den onda Vita häxan med hjälp av sina anhängare och sitt trollspö som kan förvandla varelser till stenstatyer. Under hennes styre är landet försänkt i vinter. Men förändring är på gång! Det viskas om att lejonet Aslan nalkas, den rättmätige härskaren över Narnia. Våren bryter fram.

Edmund heter ett av syskonen. Han förråder att Aslan är på väg för häxan, men behandlas illa av henne ändå. Sedan han befriats leder förräderiet till en överenskommelse. Det är nämligen så att häxan har rätt att döda förrädare. Edmund är en förrädare. Men istället för att han ska dödas går Aslan i dennes ställe och låter sig dödas av häxan. Men återuppstår!

Sedan strider de goda mot de onda och de goda vinner och syskonen blir insatta som kungar och drottningar över Narnia, innan de mer eller mindre av misstag återvänder till den vanliga världen, där knappt någon tid förflutit, fastän åtskilliga år gått i det förtrollade landet.

* * *

Häxan och lejonet är en barnbok. Det faller sig därför naturligt att problematiseringar av det onda och det goda måste utebli. Men likväl: den enda mångdimensionella människan av syskonen är Edmund, förrädaren: han är den enda som slits mellan polerna ont och gott.

De tre övriga syskonen är genuint goda, vill inget ont, slits inte ens: de hyllar liksom per automatik Aslan, som av någon anledning per liknande automatik anses vara den rättmätige härskaren, oomtvistad ledare bland de godas härskaror, på samma sätt som den vita häxan har landets onda härskaror bakom sig, som vill störta Aslan.

Gestaltningen är binär, förutom när det gäller Edmund.

* * *

Oavsett om C. S. Lewis avsett det eller inte sjuder Häxan och lejonet av kristna motiv. Vi har kampen mellan det goda och det onda, det vill säga mellan Jesus och Djävulen. Vi har ett offer, där Edmunds förräderi av trolldomsskäl ger häxan rätt att döda honom . Hon kan tydligen också godta att ersätta Edmunds död med en icke-förrädares död. Här har vi korsdöden.

Vi har en dualistisk åtskillnad mellan ont och gott som absoluta termer, med människan Edmund som dras mellan motsatserna.

Och när syskonen tidigt i romanen oroar sig över systern Lucys vittnesmål om att hon besökt Narnia – innan de själva ännu gjort det – pratar de med professorn, som visar största förståelse för Lucys upplevelse; det blir nästan ett litet försvar för att trovärdigheten hos den som hävdar att en annan värld finns bör tas på allvar, om personen annars inte brukar ljuga.

Att Aslan är just ett lejon leder osökt tankarna till termen "Juda lejon", ett epitet på Jesus. Häxan sägs explicit vara en ättling bland annat till Lilith, enligt en judisk legend Adams första hustru.

Det är inte långsökt att läsa Häxan och lejonet som en analogi för den kristna frälsningshistorien.

* * *

Det kristna budskapet, såsom jag hittar det i boken, ställer sig i viss mån i vägen för upplevelsen av boken som äventyr för mig.

Detta oaktat är det en på många sätt förtjänstfull historia som C. S. Lewis berättar. Det är något märkligt lockande med möjligheten av en parallell värld som endast kan nås genom en mystisk portal. För den unga läsaren torde det dessutom vara tilltalande att barnen i denna värld tas på fullt allvar: som om de vore vuxna.

Häxan och lejonet förhäxar oavsett om man köper den underliggande ideologin eller inte. Och jag tror att vi lite till mans skulle vara intresserade av att tillbringa en tid i den där världen, företrädesvis utan häxans vinter, i lejonets vår.
– – –
Häxan och lejonet (eng. The Lion, the Witch and the Wardrobe), C. S. Lewis. Övers. Birgitta Hammar, illustrationer: Pauline Baynes. Bonnier Carlsen 2016. ISBN: 978-91-638-8790-1. 182 sidor.

torsdag 24 oktober 2019

Bokrecension: Expeditionen | Bea Uusma

Strindbergs fotografi av den havererade Örnen, framkallad 1930 av John Hertzberg på Fotografi, Tekniska Högskolan. Bild: Tekniska museet / Digitalt museum.
Expeditionen: Min kärlekshistoria är skriven av Bea Uusma (f. 1966), författare och läkare. Boken utkom första gången 2013, då den också fick Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har läst en upplaga från samma år.
* * *

Bea Uusma berättar om det följande.

Ingenjören Salomon August Andrée (42 år), den nyutexaminerade civilingenjören Knut Frænkel (27 år) och amanuensen vid Kungliga Tekniska Högskolan Nils Strindberg (24 år) lämnar Danskön, Svalbard den 11 juli 1897 i luftballongen Örnen.

Målet är att fara över Nordpolen. Allting kommer att gå åt helvete.

De flesta av styrlinorna som släpar i marken för att ballongen ska kunna styras lossnar redan vid avfärd, liksom tvåhundra kilo ballast. Vätgasen läcker ut. Ballongen slår i isen efter knappt tre dygn. Planen var att den skulle hålla sig flygande i trettio. De har då kommit 48 mil från Danskön.

Men det är inte kört. De har med sig mängder av proviant, kläder, mediciner. Här och var har lådor med mer proviant placerats ut i förväg, om något skulle gå snett. De börjar gå mot en sådan: den är 35 mil bort.

Vi kan följa deras drygt tio veckor långa vandring i dagböckerna. Hur de stöter på isbjörnar och ibland skjuter dem. Hur de märker att isen för dem snabbare norrut än de förmår gå söderut. Vi får veta att de är trötta, får diarréer, skador. Men samtidigt att humöret oftast verkar vara gott.

Den 6 augusti 1930 besöker ett fartyg av en händelse Vitön, en ytterst otillgänglig ö, öster om Svalbard. Man hittar där vad som finns kvar av Andrée-expeditionen, inklusive delar av tre kroppar.

Bland fynden finns en kamera med bilder som senare visar sig fortfarande kunna framkallas. Med hjälp av ytterligare en expedition tas Andrée, Frænkel och Strindberg hem igen. De begravs högtidligt i en gemensam grav.

* * *

Detta är förutsättningarna för det som kom att bli en oövervinnlig fascination hos Bea Uusma.

Efter att under en ovanligt tråkig fest ha fastnat i en bok om Andrée-expeditionen är hon fast, och ägnar åratal åt att försöka knäcka mysteriet: vad var det egentligen som hände? Hundra år har gått, men fortfarande vet vi inte vad som gjorde att expeditionens medlemmar dog där på Vitön. Dagboksanteckningarna upphör, efter att noga ha förts under den långa isvandringen.

Uusma, som samtidigt som hon intresserar sig för expeditionen blir läkare, går minutiöst noga igenom dagböcker, fynd, fotografier, obduktionsprotokoll – ja, följer alla trådar, diskuterar med experter, avslöjar gamla missförstånd och tveksamheter, avfärdar gamla sanningar och hittar nya möjligheter.

Entusiasmen är smittande, så att snart sitter man som läsare nästan lika intresserad som författaren uppenbarligen är. I tabeller ställer hon informationen i dagböckerna samman, dag för dag. Hon går igenom olika förklaringar till att expeditionsmedlemmarna dog: avfärdar dem som osannolika eller bekräftar dem som möjliga. Hon stryker till exempel effektivt den vanliga äldre uppfattningen att trikiner i isbjörnskött orsakade dödsfallen.

Dessutom besöker hon de nordliga platser där dramat utspelade sig. Efter flera försök når hon till och med Vitön, när den inte är omöjlig att nå på grund av is i farvattnen.

* * *

Expeditionen är en överväldigande vacker bok. Illustrationerna är legio. Där finns både bilder som Strindberg tog under själva expeditionen, bilder från när kropparna togs till vara drygt trettio år senare, och bilder från Uusmas egna resor. Där finns kartor. Anatomiska skisser. Bilder från när ballongen gjordes i ordning. Bilder på kläder expeditionsmedlemmarna bar.

Typografin är luftig och prosan lättillgänglig. Uusma varvar utdrag ur dagböckerna, brev från Strindberg till hans flickvän Anna, iakttagelser från sina resor, historiska beskrivningar, reflexioner utifrån sina undersökningar, sammanställningar. Bit för bit läggs ett pussel som inte kan undgå att fascinera läsaren: vi vill veta mer, vi vill veta allt, vi vill veta vad som hände.

Mot slutet av boken sammanställer Uusma en berättelse om vad som kan ha hänt. Det är en berättelse som tar hänsyn till de slutsatser hon kunnat dra efter sina undersökningar. I den versionen dör Strindberg av en isbjörnsattack, Frænkel senare av skador han ådragit sig när han försökt hjälpa Strindberg. Och Andrée, ensam kvar och med vinterns långa natt framför sig tar en överdos morfin.

Kanske var det så.

Själv undrar jag mest över en sak. Andrée skriver verkar ha slagit in sin första dagbok mycket noggrant för att den ska överleva klimatets påfrestningar. En annan dagbok bär han på sig. I ingen av de texter som finns bevarade beskrivs dock vad som hände efter att de anlänt till Vitön. Av allt att döma dog de snart efter att de slagit läger. Men de anteckningar inget – åtminstone inget som återfunnits. Varför?

* * *

Bea Uusmas Expeditionen: En kärlekshistoria är en fantastisk bok. Den torde numera vara oundgänglig för var och en som intresserar sig för Andrée-expeditionen. Det inlevelsefulla språket är suggererande, och snart vill vi veta mer inte endast om vad som hände Andrée-expeditionen, utan också om Uusmas egna, personliga jakt efter sanningen om densamma.

Museet om expeditionen i Gränna har jag besökt för längesen. Jag känner nu ett starkt behov av att återvända.
– – –
Expeditionen: Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303755-4. 313 sidor.

tisdag 22 oktober 2019

Bokrecension: Maus 1 & 2 | Art Spiegelman

Maus: En överlevandes historia 1 & 2 är en serieroman ritad och skriven av Art Spiegelman (f. 1948). Del 1, ”Min far blöder historia”, utkom i samlad form på engelska 1986, del 2, ”Och här började det svåra”, utkom i samlad form på engelska 1991.

Samlingsvolymen på svenska utkom 2009, översatt av Jan Wahlén (del 1) och Joanna Bankier (del 2), textad av Jan-Erik Höglund. I denna volym finns även ett efterord av Astrid Trotzig.

* * *

Art Spiegelmans far Vladek och mor Anja överlevde förintelsen. De var polska judar. Modern tog senare sitt liv, men sonen besöker fadern och får genom honom höra hur det var: hur förföljelserna började som till sist ledde till Auschwitz, och sedan befrielsen ur nazisternas klor.

Spiegelman skildrar faderns och moderns historia i de två delarna av serieromanen Maus. Den är intressant av flera skäl.

För det första formatet. En serieroman om förintelsen – tanken kan nog kännas främmande, men Spiegelman får det att fungera. Den är också resultatet av en lång process. Första kapitlet publicerades 1980, förutom en del om moderns självmord som finns med in i Maus, den delen publicerades 1973. Den andra delen publicerades i sin helhet 1991.

För det andra hur Spiegelman ritar personerna i romanen. Judarna skildras som möss, nazisterna som katter, amerikanerna som hundar. Svenskarna som renar. Det är problematiskt, men jag återkommer till det.

För det tredje den stora framgång som Maus rönt. Maus andra del är den första serieromanen som vunnit Pulitzerpriset. Det skedde 1992.

För det fjärde den intrikata berättartekniken. Historien utspelar sig i flera plan. En där författaren träffar sin far när denne levde, och får höra historien men också kämpar med sin relation till fadern, som inte verkar ha varit alldeles lätt att ha med att göra. En där faderns berättelse blir huvudspåret och vi tas med till de år då nazisterna förföljde judar och åren däromkring. En där författaren på metanivå skildrar sitt eget ritande och skrivande.

För det femte är berättelsen inte idylliserande. Fadern är en osympatisk man, åtminstone som åldrad man. Kampen inom den förföljda judiska gemenskapen själv blir också belyst: när livet är i fara är det i första hand ens eget liv och de närståendes liv man bevarar, inte grannens.

* * *

Maus är mästerligt tecknad och berättad. Jag är definitivt inte van vid mediet: det närmaste jag kommer är de serietidningar jag läst. Men jag blir övertygad om formens kraft.

Samtidigt kan jag inte riktigt komma över problematiken som djurfabeln innebär. Genom att framställa judarna som möss och tyskarna i allmänhet och nazisterna i synnerhet som katter cementeras en bild av grupperna som radikalt olika – inte bara till etnicitet, utan till art.

Djurfabeln skänker en pedagogisk poäng åt serien: det blir så lätt att se vilka som är goda och vilka som är onda, vilka som är offer och vilka som är bödlar. Det är dock inte en given analogi, att det ligger i tyskens natur att döda judar på samma sätt som det ligger i kattens natur att döda möss. De förutsättningar som gäller för en katt, gäller inte för nazister.

En del av den stora tragiken med förintelsen ligger i att det var just människor som ledde människor i döden, människor mördade människor i industriell skala. Inte för att det var en naturgiven ordning, utan av ideologiska skäl.

Kanske har det med detta att göra, att jag upplever delen om moderns självmord, Fången på helvetesplaneten, som ursprungligen publicerats för sig, som särskilt stark: där finns ingen djurfabel, utan människor utan symboliska djurformer. I den delen är dock bildspråket också radikalt annorlunda.

* * *

Maus drabbar. Vi förs allt längre in i en mordisk vidrighet av enorma proportioner. De avskyvärdheter som pogromerna och förintelselägren innebar är väl nästan omöjliga att föreställa sig eller att formulera för oss som inte var där. Men med serien och djurfabeln som medium tar försöker Maus ta oss till dem. Vi anar något av mörkret. Vi kan knappast förstå. Men att ana – det är kanske vad vi förmår.
– – –
Maus: En överlevandes historia 1 & 2, Art Spiegelman. Efterord Astrid Trotzig. Övers. Jan Wahlén (del 1), Joanna Bankier (del 2). Textning Jan-Erik Höglund. Brombergs bokförlag 2009. ISBN: 978-91-7337-230-5. 295 sidor.

måndag 21 oktober 2019

Bokrecension: Litterära uppsatser och recensioner | Bengt Lidforss

Ur Bengt Lidforss’ kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner är en samling texter av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utkom första gången 1916. Jag har läst andra upplagan från samma år. De flesta av texterna har förut publicerats i tidningen Arbetet och publiceras i denna bok postumt.

* * *

Bengt Lidforss har huvudfiender. Det är Oscar Levertin och dennes efterträdare som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, Fredrik Böök. Gång på gång ger han sina smäller åt deras håll, ibland bara liksom i förbigående. För honom representerade de väl den borgerliga litterära kulturen. Själv var han socialdemokrat, och samtidigt intelligensaristokrat. Ett viktigt mål för honom synes ha varit att belysa att begåvat folk finns likaväl bland arbetare som hos borgerligheten.

Med denna hållning är väl förbundet att han skriver så djupgående och långa artiklar i den socialdemokratiska tidningen Arbetet som berör litterära ämnen, inte sällan poesi. Varför skulle litteraturen, verkar han mena, vara förbehållen borgarklassen?

* * *

Samlingen rymmer över trettio texter, inte sällan kryddade med mycket långa utdrag ur diktsamlingar och andra texter.

Verner von Heidenstam återkommer flera gånger. Överförtjust är väl inte Lidforss i honom, men inte heller helt avfärdande. Vilhelm Ekelund, till vilken Lidforss en tid stod i mycket nära relationer, hyllas övermåttan.

Henning Berger vinner också Lidforss gillande. Ibsens radikalitet uppskattas, liksom proletärpoeten Leon Larsson. Strindberg förekommer här och var och gillas i allmänhet, även om artikeln "Strindberg som naturforskare" knappast uppskattades av personen i titeln. Men Per Hallström får sig en avhyvling efter att han gett sig på Strindberg.

Lidforss texter har i allmänhet en starkt polemisk tendens. Det gör dem roliga att läsa nu, men det var nog så lagom roligt att drabbas av hans drypande sarkasmer och vassa elakheter när det begav sig. Å andra sidan kan han bli snarast lyrisk över litteratur som han uppskattar.

Kort sagt skänker Litterära uppsatser och recensioner en vid vy över tidens litteratur, sedd ur ett radikalt perspektiv. Lidforss var väl knappast ideologisk marxist, men han sympatiserade med arbetarnas sak och svårigheter.

* * *

Lidforss är väl föga ihågkommen numera. Men när han tas upp, är det inte sällan på grund av den antisemitism som man ibland hittar i det han skrivit. Den finns onekligen där. Som biolog kring förra sekelskiftet var Lidforss intresserad av rasbiologi; för honom var det, liksom för så många andra, självklart att olika etniciteter hade olika egenskaper.

I artikeln "Judar och germaner", ursprungligen publicerad 1902, kan man hämta en del information om hur Lidforss såg på det judiska folket.

Vi kan då först notera, att han tar kraftigt avstånd från den tyska antisemitismen.
"Allt vad Tyskland äger av småsinthet, chauvinism, brutalitet och oridderlighet tyckes samlat i detta monstrum, som vill förgöra ett folk, vilket vi allt sedan vår första ungdom lärt oss att akta och älska! Vilket tack är vi inte skyldiga de judiska genierna!"
Men sedan han våldsamt avfärdat den tyska antisemitismen, som han verkar ha uppfattat som svårt överdriven och barbarisk, stannar han inte. Han argumenterar utifrån vad han nog uppfattar som en annan form av antisemitism.

De judiska kapitalisterna borde inte vara så utmanande, menar han. De borde gå upp i tyska folket och inte hålla på sitt. Hade judarna i Sverige nått samma position som i Tyskland, skulle också här en lika brutal antisemitism som i Tyskland födas som reaktion.

Men i Skandinavien har judarna, menar Lidforss, gått för långt blott i ett avseende: de dominerar litteraturen. Särskilt den danske litteraturvetaren Georg Brandes förs då på tal och diskuteras.

Denne erkänns förvisso som geni, en titel Lidforss inte ger en svensk inflytelserik judisk litteraturvetare, kritikern Oscar Levertin.

Han är "en främling" vars "innersta strävanden gå i en annan riktning än den svenska urbefolkningens." Levertin är, menar Lidforss, halvbildad, han lider snarast av ”stilistisk sinnesförvirring”.

Att Levertin föddes i Norrköping och hans förfäder kom till Sverige i slutet av 1700-talet räcker tydligen inte för att ta bort hans främlingskap i Lidforss ögon.

Nå, efter avhyvlingen av ärkefienden Levertin fortsätter Lidforss med att berömma judarna: de är inte moraliskt underlägsna, de har begåvningar germaner saknar och saknar lyten germaner har. Men poängen är att etniciteterna, raserna, är olika. Judiska kulturella intressen går i en annan riktning än germanska.

* * *

Det vore lätt att avfärda Lidforss som antisemit och därför inte bör läsas. Inte minst i ljuset av vad som hände i Tyskland något decennium efter Lidforss död.

Jag vill mena att man då undviker problematikens komplexitet till förmån för en anakronistisk etisk bedömning. I andra tider var andra värderingar starka än de som är starka i dag. Därför hittar man i gamla texter ibland antikvariska åsikter. Men en kompetent läsning av dem kan ge historiskt värdefulla inblickar i andra tankesätt än de som i allmänhet anses rimliga idag.

Och dessutom: Det är inte antisemitism som är det bärande i Lidforss texter. Han var en briljant skribent. En bildad litteraturkritiker. En vetenskapsman. Vi får konstatera att den progressiva radikalism i åsikter som Lidforss ofta hade inte sträckte sig överallt.
– – –
Ur Bengt Lidforss' kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner, Bengt Lidforss. Aktiebolaget Framtidens bokförlag 1916. Andra upplagan. 268 sidor.

lördag 19 oktober 2019

Bokrecension: På Västfronten intet nytt | Erich Maria Remarque

På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues) är en roman av Erich Maria Remarque (1898-1970). Boken utkom på tyska första gången 1929. Jag har läst boken i en svensk upplaga från samma år, i översättning av Curt Berg och med ett förord av Anders Österling.

* * *

Tänk dig att hela Sverige ligger öde. Tänk dig därtill att Norge ligger lika öde. Och därtill Island. Mil på mil på mil av obebodda hus, landskap utan mänskligt liv. Tomma städer, tomma byar, tomma gårdar. — Människorna som försvunnit är ändå inte lika många, som antalet människor som miste sina liv under första världskriget.

I dag, från vårt perspektiv, tenderar vi nog lätt att låta första världskriget hamna i skuggan av andra världskriget. Så tar vi ifrån första världskriget något av dess oerhördhet, dess industriella destruktivitet, för att vad som sedan följde ledde till ännu fler döda.

Första världskriget var ett trauma som lämnade en ny värld efter sig, och en förödd ungdomsgeneration i de krigande länderna. Gamla dynastier gick i graven, nya statsordningar skapades.

Och människorna fick leva med att världskriget var möjlighet: att det hade hänt. Att fler än sexton miljoner människor mist livet i krigsrelaterade sjukdomar, av skott, av granater, av bomber, gas, eldkastares eld. Led på led av unga män som över leriga och sönderskjutna åkrar dött, förintats, trasats sönder.

Trauma. Det är inte konstigt att det avsätter tydliga spår i kulturen. Ett av dessa spår går mellan kriget och Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt. Det är en sällsynt drabbande bok om krigets totala destruktivitet. En antikrigsbok som dock inte skriver läsaren på näsan. Mest visar den fram kriget för läsaren på ett sätt som gör att vi inte kan blunda.

Remarque, själv krigsveteran, skapade en roman som genom fiktionen låter oss få en aning om döden, orkestrerad av generaler och statsöverhuvuden, påhejad av en distanserad hemmapublik.

* * *

Huvudperson är den unge Paul Bäumer. Det är han som i jagform berättar om sina år vid fronten, om tjänstledighet hos en familj och i en stad som inte kan förstå vad han varit med om; som han inte ens försöker förklara för. Det är han som berättar om när han blir sårad.

Bäumer berättar rakt på sak, förskönar inget, förstärker inget.

Han låter händelserna och bilderna tala för sig själva. På så vis skapas fasan inte genom påtvingad suggestion, utan genom läsarens inre mottagande av skeendena. Bäumer berättar om när han och kamraterna söker skydd på en kyrkogård och hur de begravda kistorna och deras döda som sprängts fram får ge dem skydd. Vad detta innebär som känslomässig erfarenhet skriver han inte: det får läsaren försöka skapa sig en uppfattning om.

* * *

Bäumer berättar också om den speciella och unika vänskap som uppstår mellan frontsoldaterna i hans grupp. De har följts åt i in i kriget och ser varandra dö, en efter en. De delar något som inte kan kommuniceras till dem som inte var där, inte var med om det.

Det är genom deras samtal som kritiken mot kriget kommer fram, och i Bäumers egna reflexioner i den dagboksliknande prosan.

Egentligen framstår inte de enskilda fransmännen som fienden. Jodå, det är de som skjuter på dem, och det är dem de skjuter på, men Bäumer inser att de inte är mer onda än de själva; kamraterna lägger skulden för att de måste döda varandra högre upp: på de, som en av dem framhåller, tjugo, trettio personer som en gång kunde sagt nej – och så förhindrat krigets utbrott. Men nu befinner sig kamraterna likväl där och dödar andra unga män; inte minst dödar de för att försvara varandra: försvara vännerna bredvid.

Storpolitiken och nationalismen är på det viset långt, långt borta.

* * *

Jag blev känslomässigt berörd av På Västfronten intet nytt. Det är inte alldeles vanligt att en bok knuffar till mig så. Jag kan uppskatta en roman för dess stil och dess konstfullhet, men djupt känslomässigt berörd blir jag sällan. Det blev jag emellertid nu.

Det är något med den avgrundsdjupa tragedin, det så vansinnigt onödiga, i första världskriget, kombinerat med Paul Bäumers och hans krigskamraters realistiska naturlighet, som gör romanen På Västfronten intet nytt till en omskakande upplevelse, mer än hundra år efter att kriget tog slut, och nittio år efter att romanen först kom ut.

Boken är inte dokumentär, men som osentimental illustration av döden fungerar den med all önskvärd tydlighet.
"En hel förmiddag leka två fjärilar framför vår skyttegrav. De är citronfjärilar, de ha röda prickar på de gula vingarna. Hur ha de kunnat ta sig hit? Vida omkring finns det inte en växt, inte en blomma. De vila sig på en döds tänder."
Det mest naturliga i världen: två fjärilar. Det mest avbrytande i världen: dödens omedelbara närvaro; de slår sig ner på ett lik, på dess tänder.
– – –
På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues), Erich Maria Remarque. Albert Bonniers förlag 1929. Övers. Curt Berg , förord av Anders Österling. 248 sidor.

lördag 12 oktober 2019

Bokrecension: Skärkarlsliv | August Strindberg

Skärkarlsliv: Berättelser är en novellsamling av August Strindberg. Samlingen utkom i sin första upplaga 1888. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Skärarkarsliv tänktes som en uppföljare till den sympatiska Hemsöborna. Nu har emellertid en skarpare svärta letat sig in i skildringarna från skärgården. Vi möter allehanda lite tragiska figurer och det berättas om hur det sker okända ting ute på öarna, ting som man inte pratar om.

Många av huvudpersonerna i berättelserna är minnesvärda.

Vi har till exempel den fördrömde Alrik Lundstedt, som tänker sig en vacker organisttjänst och blir klockare på Rånö. Där ute lever han ett excentriskt liv, fyllt med fantasier som nästan tar konkret form. Så indragna i den unge fantastens föreställningsvärld blir vi, att man till sist tvekar om vad som är verkligt och inte.

Och så har vi prästen Norström. För honom är älgjakten en av årets höjdpunkter. Ett år visar det sig dock att prinsen önskar komma och jaga på ön. Det innebär ju stor ära, men också att pastorns egen näring hotas.

En mörk historia är den om Andreas Ek, som ställs inför rätta för att ha slagit ihjäl sin hustru. Han vägrar försvara sig, men vi anar snart att det ligger en annan historia bakom: den är Ek inte villig att vittna om. Man håller tyst ute i skärgården.

Eviga bekymmer och stort kiv råkar Höjer ut för. Han tar över en liten gård efter modern när styvfadern flyttar därifrån. Han och styvfadern ligger i ständiga bråk. Men Höjer har svårt att få tjänstefolket att lyda och skaffar sig en arrendator, som han själv gör dagsverken för. Och det går utmärkt väl; arrendatorn tar över kampen mot styvfadern, till dess de istället går i allians och allt blir ännu svårare för Höjer.

Ja, det var uppläggen i några av historierna i Skärkarlsliv. Allesammans, dessa och de icke nämnda, är skrivna naturtroget, som om det rörde sig om skrönor som berättas i en bygd om verkliga personer som en gång levt där.

Trots de många tragiska ödena ligger det en viss folklig mustighet över novellerna. Man får intrycket att Strindberg vet precis vad han skriver om; åtminstone har han lyckats frammana känslan av att – jo, så här skulle det nog kunna gå till där ute på öar och kobbar.

* * *

Tydligen väckte boken visst uppseende genom sitt naturalistiska språk. Novellen ”Flickornas kärlek”, som finns med i nutida upplagor, fick från början inte alls vara med. Gissningsvis tog den för lätt på kärlek och kärleksyttringar.

Annat som dock kom med stötte tydligen tidens recensenter för bröstet. Svenska Dagbladets recensent, som också ger beröm åt boken, skriver till exempel om en scen i inledningsnovellen, att den är "[o]sannolik och sårande", nämligen att prästen ger själavård vid ett toddyglas.

Även novellen om en skräddare som ställer till kalas, väcker Svenska Dagbladet-recensentens djupa ogillande:
"Vi förstå icke hur man kan sätta sig öfver all hänsyn för det anständiga så som Strindberg här gjort. Han uträttar med sådan cynism ingenting annat än att han skrämmer bort en del af den publik, som eljest skulle läsa honom."
Så vad har Strindberg skrivit som framkallar en sådan reaktion? Jo, han berättar om hur skräddaren dagen efter festen går omkring på sin tomt och sin stuga, och konstaterar hur fulla gästerna måste ha varit – själv däckade han på vinden. I stugan har man "spytt som kattor" och när skräddaren kommit ut i trädgården utbrister han: "… ha de inte varit och pippat i ärtsängen!"

Ja, det som idag bara verkar som en genuin skildring av ett rejält sjöslag, stack visst i ögonen åtminstone på somliga när det begav sig. Så blev, enligt den textkritiska kommentaren till Skärkarlsliv (red. Nils Åke Sjöstedt), visst pippandet i ärtsängen senare också för en tid utbytt till ”trampat i ärtsängen”, och ”spytt som kattor” blev ”burit sig åt”…!

Jag föredrar Strindbergs original.
– – –
Skärkarlsliv: Berättelser, August Strindberg. P A Norstedt & Söners förlag 1971. 185 sidor.

tisdag 8 oktober 2019

Bokrecension: Sönderslitning | E. M. Cioran

Sönderfallet (fr. Écartèlement) är skriven av E. M. Cioran (1911-1995). Boken utkom på franska första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 2019, i översättning av Nikanor Teratologen och med efterord av Cioran-kännaren Tobias Dahlkvist.

* * *

Cioran är en tänkare utan systematiserad lära, en utomordentligt bildad författare med konsekvent misstro. Hans prosa må stundom gränsa till det febriga, den är likväl avkylande att läsa: avkylande för allt bejakande, allt livsaffirmativt, all storskalig, utopisk optimism.

Det är som att läsa Nietzsche när denne river ner, men utan hans stora bejakande av tillvaron.

* * *

Aforismen och kortessän är Ciorans främsta uttrycksmedel. Aforismerna blir till välartikulerade suckar, utomordentligt salta, kritiska. Ja, han skriver i en halv mening: "Att ha introducerat sucken i intellektets ekonomi." Det är svårt att inte tänka sig att han syftar på sig själv.

På ett annat ställe talar han om "jämranden, utrop, brottstycken". Och på åter ett annat ställe: "Fragmentet, utan tvivel en besvikelse som genre, men den enda hederliga." Vi anar kanske här en postmodern misstro mot de stora, sammanhållna berättelserna, narrativen.

* * *

Trots att man alltså letar förgäves efter en systematiserad lära hos Cioran, kan man lätt se hur vissa tematan återkommer hos honom.

Oupphörligt reflekterar han kring döden och döendet: döden för honom själv, för mänskligheten, för civilisationer. Livet, menar han, är en aberration, "en anomali", medan döden är tillvarons naturliga läge, "ett tillstånd av fulländning".

Och såsom mänskligheten är, menar han att det är rimligt om det bästa för den inte vore utplåning, snarare än att långsamt avtyna och försvinna bort. Utplåningen av mänskligheten är inte en förlust, utan en befrielse.

Vad gäller det enskilda livet är det inte annorlunda:
"Lyckliga de som, födda före vetenskapen, hade förmånen att dö av sin första sjukdom!"
Cioran förkunnar hopplösheten. Att handlingar är en plåga. Att det är kört, att människan är förtappad. Trots det, eller kanske på grund av det, ser han det faktum att han ändå lever som sin största bedrift.

* * *

Och så har vi misantropin. Cioran lever i Paris, men ser inget uppbyggande i människovimlet. Han skriver om att han i timmar talar med en "undermänniska", men att han likväl inte ser den tiden som bortkastad, eftersom han fått en inblick i hur människorna kommer att vara i framtiden.  Kommer han i en folkmassa kan han solidarisera sig med "alla döda planeter".

Men människan som sådan låter sig inte böjas: hon är oförbätterligt självupptagen, och ödmjukas "inte ens av anblicken av ett lik". Han undantar inte sig själv från den bedömningen.

Cioran konstaterar: "Människan är oacceptabel." Frågan är hur en acceptabel variant av människa i hans ögon hade sett ut.

* * *

Vi ser också hur Cioran gång på gång artikulerar misstro mot alla ideologier, politiska likväl som religiösa. Åsikter, menar han, skall inte förväxlas med sanningen: en åsikt "är ett vansinnigt perspektiv på verkligheten."

Dogmer skänker honom honom skräck. Trots detta ser han hur illusionerna håller upp världen. Men "övertygelse är ursprunget till de allra flesta villfarelser …"

Han skriver, att i hans "blod dröjer sig inte någon gud kvar…" Och om kristendomen:
"Att säga visdom innebär aldrig att säga kristen visdom, därför att någon sådan aldrig existerat och aldrig kommer att existera. Två tusen meningslösa år. En hel religion dömd innan den blev till."
Och på ett annat ställe:
"Med kristendomens ankomst upphör den vise att vara ett exempel; man börjar i hans ställe vörda helgonet, en krampaktig version av den vise och, just därför, mer tillgänglig för massorna."
Kristendomen är honom främmande. Alla ideologier och dogmer är honom främmande. "Alla misstar sig," skriver han, "och lever i illusionen." Uthärdlig är endast en "ytlig" religion eller ideologi; endast få sådana ska ha existerat genom tiderna. Något exempel får vi inte.

* * *

Vad beträffar filosofin så ställer han sig på tvären mot den akademiska disciplinen, och lyfter istället fram vishet ur antiken och förflutenheten: stoicismen och epikurismen synes stå honom särskilt nära. Liknande filosofier eller levnadsvisdom hittar han inte i nutiden.

Ciorans levnadsvisdom, om man kan tala om en sådan, synes vara att inte underkastas sina egna känslosvall: att vare sig "förmå bli nöjd eller besviken." Att inte hoppas – för hoppet är ett "delirium". Att lära sig leva med meningslösheten och annalkande döden. Att våga säga "nej" till livet och dess fiktiva krav och samtidigt ta det allvarligt.

Cioran förespråkar inte nödvändigtvis självmord – även om självmordet som möjlighet och fenomen upptar en stor del av hans texter – men rekommenderar knappast heller att man sveps med av livet. Humoristerna, säger han, är de enda som inte misstagit sig: de fattar meningslösheten. Kanske kan man till sist bara skratta åt bedrövligheter.

* * *

Det är väl omöjligt att göra rättvisa åt Cioran i en recension. Det blir lätt att man bara radar det ena giftiga citatet efter det andra. Och pressar av dem just den betydelse som man själv läser in där.

Vad jag emellertid kan säga är att den som orkar – och vågar – gott kan läsa Cioran på egen hand och själv kasta sig mot hans granithårda tankevärld. Kanske kommer man något mörbultad ur den upplevelsen, men garanterat också en aning härdad för framtida stötar i livet.
– – –
Sönderslitning (fr. Écartèlement), E. M. Cioran. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord: Tobias Dahlkvist. Bokförlaget h:ström 2019. ISBN: 978-91-7327-268-1. 177 sidor.

Bokrecension: Arkeologiska upptäckter i Sverige | Anna Lihammer

Arkeologiska upptäckter i Sverige är skriven av arkeologen Anna Lihammer (f. 1973). Boken utkom 2010.

* * *

Forntidens människor finns överallt omkring oss. Deras saker ligger i jorden, i sjöar,  i havet och ibland finns där också det som är kvar av dem själva. Vem vet vad som fortfarande väntar på att återfinnas under åkrar och stadsgator…!

En del av det som hittats får vi stifta bekantskap med i den påfallande vackra och välillustrerade boken Arkeologiska upptäckter i Sverige. Anna Lihammer tar däri med oss på en upptäcktsfärd som fascinerar och skapar intresse. I boken finns många välkända fornlämningar med och en mängd mindre kända.

Där finns Uppsala högar och Kiviksgraven. Där finns Bockstensmannen. Där finns vikingatida skatter, kläder, offer, ruiner. Där finns åtskilliga historier om hur det gick till när häpnadsväckande fynd gjorts, inte sällan under alldagliga företag helt utan syfte att söka lämningar.

Lihammer tar också upp arkeologi som gäller norrländska och samiska förhållanden. Och det moderna projektet att bedriva arkeologi på platser med yngre historia, till exempel torpens materiella kultur.

* * *

Historia bedrivs med skriftliga källor, arkeologi med fysiska lämningar. Det är en klassisk regel. När de två vetenskaperna kombineras kan resultatet bli utomordentligt bra.

Ett kapitel i Arkeologiska upptäckter i Sverige handlar till exempel om Slaget om Visby. De historiska källorna lär oss en hel del om Valdemar Atterdag och hans tid. Arkeologin tar fram hans erövring av Gotland och Visby ur jorden och gör den mycket åskådlig.

Lihammer kan till exempel berätta om hur uppgiften om 1800 döda utanför Visby ringmur inte behöver vara en överdrift. Arkeologiska undersökningar har hittat 1185 döda i tre massgravar. Hon beskriver också de svåra skador de döda uppvisar: hugg, krosskador, pilträffar. Många har flera skador. En man har fått båda benen avhuggna. Det faktum att många skelett fortfarande är iklädda rustningar vittnar möjligen, berättar Lihammer, om sommarhettans realiteter: man var mån om att skyndsamt få de döda i jorden. Det var viktigare än att ta till vara ringbrynjor och liknande.

Genom denna berättelse som låter historia och arkeologi komplettera och bekräfta varandra ger Lihammer en fasansfull men likväl fascinerande inblick i vad som hände där på platsen en sommardag på 1300-talet.

* * *

Arkeologiska upptäckter i Sverige är skriven på ett föredömligt tydligt och tillgängligt språk, med rejäla litteraturhänvisningar för den som vill fördjupa sig. Jag vill hävda att den passar många olika slags läsare: både den som är ganska ny i förhållande till arkeologi och historia och den som är mer hemmastadd.

En detalj som jag själv uppskattar mycket och som grafiskt visar tidsavstånden det rör sig om, är den tidsaxel som inleder varje kapitel och på den placerar in var ämnet för kapitlet hör hemma i historien, liksom olika epoker i förhållande till det.

Det bör också nämnas att Lihammer gärna lyfter fram kvinnornas plats i det förflutna genom de arkeologiska fynden, något som ställvis kan ifrågasätta eller utmana traditionella föreställningar av hur världen en gång var.

Arkeologiska upptäckter i Sverige kan mycket väl fungera som en guidebok för den historieintresserade. Åtskilliga lämpliga utflyktsmål presenteras. Är man i Östergötland kan man ju med fördel besöka Rökstenen, med den längsta kända runtexten i världen. Är man i Södermanland kanske Sigurdsristningen kan bli ett mål för en resa. I Västmanland finns fortfarande något av Sala silvergruva tillgänglig. Med mera!
– – –
Arkeologiska upptäckter i Sverige, Anna Lihammer. Historiska Media 2010. Boken framtagen i samarbete med Historiska museet. ISBN 978-91-85873-96-8. 251 sidor.

söndag 6 oktober 2019

Bokrecension: Svält | Knut Hamsun

Knut Hamsun (1895)
Bild: Nasjonalbiblioteket
(redigerad, beskuren)
Svält (no. Sult) är en roman av Knut Hamsun (1859-1952). Boken utkom i en första version 1890, efter att ett utkast publicerats i tidningen Ny jord år 1888.

Jag har läst romanen översätt till svenska av Henrik Petersen (f. 1973), i e-boksversionen av en upplaga från 2016. Översättningen följer i stort sett den norska originalutgåvan från 1890. Petersen har även skrivit bokens efterord samt en textkritisk kommentar.

* * *

Vi får inte veta vad han heter, mannen som vandrar omkring i Oslo någon gång under 1800-talets senare del. Kristiania hette staden då. Och platserna han besöker är omsorgsfullt utsatta. Det vore förmodligen möjligt att gå i hans spår än idag.

Mannen berättar sin historia i jag-form. Han svälter. Han är fattig. Han försörjer sig i någon mån genom att få artiklar publicerade i olika tidningar, men åter och återigen avbryter han sina skriverier, underkänner sina egna rader. Och skulle han väl få en femma eller en tia i arvode, så är de snart borta; i bästa fall har de förvandlats till mat eller tak, men ofta har mannen en förbluffande förmåga att skänka bort sina pengar. Så går dagar utan att han får något i magen.

Med papper i innerfickan och en blyertspenna väntar han på rätt stämning, på inspiration, och under tiden passerar honom ett mestadels anonymt Kristiania. Aldrig får vi annat än smeknamnen på dem han träffar och faktiskt känner igen. Inte ens kvinnan han har en kort affär med förses med annat än hans eget smeknamn på henne.

Jaget i romanen är en lätt besynnerlig figur. Han är mycket snäll, men får märkliga infall. Första gången han träffar kvinnan han senare kommer att träffa igen, hindrar han henne på gatan genom att påpeka att hon tappar sin bok. Hon har ingen bok med sig. Han kan gå fram till folk och säga absurditeter.

Men i allt försöker han ständigt bevara sin anständighet: han vill verkligen inte tigga, han förfasar sig över hur han ser ut sedan han pantsatt sin väst. Han har en stolthet. Det är väl därför han förskapar sig till andra personer än sig själv ibland, antar namn.

* * *

Skildringen är realistisk, stundom lätt absurd. Man får en tydlig bild av både stadens och jagets komplicerade psykologiska geografi. En skildring från ett vinter-Kristiania ser ut så här:
"Gaslyktorna brann på gatan nästan hela dagarna, ändå krockade folk med varandra i dimman. Alla ljud, kyrkklockornas klang, droskhästarnas bjällror, människornas röster, hovslagen, alltsammans lät så sprucket och klirrade i den tjocka luften som lade sig i vägen för allt och dämpade allt. Vecka efter vecka gick, och vädret var och förblev detsamma."
Som om vore man där!

Vad får man då för intryck av mannen som berättar sin historia? För mig framstår han som en något naiv existens; han har fastnat i ett utanförskap och saboterar för sig själv så snart han får ett fotsteg inom räckhåll. Han är självförintande bottenärlig och när han en gång får tillbaka växel utan att först ha betalat för sig när han köper ett ljus kan han inte behålla pengarna: det mesta ger han till en kakförsäljerska; senare bekänner han för bodbiträdet att han tagit emot växelpengarna från honom utan att säga till.

Dagarna går. Mannen promenerar, skriver något ibland.

Samtidigt är han inte nöjd med sin situation. Han pratar och resonerar med sig själv. Han brister ut i en lång litania mot Gud. Han säger att Gud inte finns, men om han fanns så skulle han förbanna honom. Gud har avvisat honom, skriker han, och han är hellre "lakej i helvetet än fri i dina boningar", att himlen "är full av alla jorderikets mest råhövdade idioter och andliga tiggare". Och så rasar han vidare i grova blasfemier.

* * *

Romanens bakgrund och litteraturvetenskapliga kontext förklaras i Efterordet, som har formen av en kvalificerad essä, i slutet av boken, skriven av översättaren Henrik Petersen. Där lyfts bland annat fram ett tydligt litterärt syskonskap mellan Hamsun och Kafka.

Petersen har också bifogat en lista över de textställen av betydelse som ändrats från upplagan 1890 till senaste upplagan. Boken kom nämligen ut i fem versioner under Hamsuns levnad, och vissa – mindre eller större – ändringar finns. Därtill kommer det första publicerade utkastet, som trycktes i tidskriften Ny jord 1888, som Petersen berättar.

Hamsun fick nobelpriset i litteratur 1920. Hans politiska ställningstaganden kom med tiden att förmörka hans rykte. Vi kan emellertid konstatera att hans konstnärskap i Svält är enastående i form av dess psykologiskt lekande, genomskådande förmåga att gestalta en ytterligt verklig man utan namn.
– – –
Svält (no. Sult), Knut Hamsun. Övers., efterord, textkritiska kommentarer: Henrik Petersen. Modernista 2016. E-bok. ISBN: 978-91-7499-794-1.

onsdag 2 oktober 2019

Bokrecension: Ljusets fiender | Johan Lundberg

Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten är skriven av Johan Lundberg (f. 1960), docent i litteraturvetenskap.

Bokens första upplaga kom 2013. Jag har läst en upplaga från 2019, som också har ett nyskrivet efterord.

* * *

I Ljusets fiender lyfter Johan Lundberg på stenar och pekar på hur totalitära idékomplex finns företrädda i kultursverige, i media, inom politiken, på universiteten.

Formella och informella nätverk kopplar ihop människor som i sin fiendskap till det västerländska nalkats advokatyr för totalitära ideologier, vare sig det nu rör sig om totalitarism i dess klädsel som extremvänster, extremhöger eller fundamentalistisk islamism.

* * * 

Det är nedslående läsning, och det är upplysande läsning.

En viktig tes i boken är att det ligger en poäng i att ställa de totalitära idékomplexen på samma planhalva, snarare än att sprida ut dem i var sin riktning. Fascism och nazism, kommunism och fundamentalistisk islamism har gemensamma nämnare som gör dem befryndade: hat mot västerlandet, utmålandet av en framtida utopi, en kollektiv fiende. Lundberg skriver:
"… nazism, fascism, kommunism och neofundamentalistisk islamism är syskonideologier."
De må ha olika idéer om sina utopier och vem fienden är, men förvånansvärt ofta blir fienden ändå Israel eller judarna. Lundberg behöver inte gräva djupt under stenarna han lyfter innan hårresande konspirationsteorier om judiskt inflytande i världen kommer i ytan.

Ja, de antisemitiska uttrycken förringas från de totalitära ideologiernas sida. Det är inte orimligt att Israel kritiseras. Det är orimligt att den kritiken slår över i konspirationsteorier och judehat, ehuru antisemitismens reella existens stundom förnekas.

* * *

Ytterligare en problematik som Lundberg belyser är svårigheten med att kritisera det han kallar för "neofundamentalistisk islamism".

Han är ytterligt tydlig med att det inte är muslimer i allmänhet som är målet för en sådan kritik, utan den form av extrem islamism som säger sig tala å alla muslimers vägnar, och skapar ett narrativ där öst och muslimer är förtryckta av väst och vita, ja, där det mer eller mindre tydligt uttrycks att ett krig pågår.

De västkritiska, ofta västerländska, ideologerna har, visar Lundberg, förvånansvärt lätt för att visa förståelse för marginalfenomenet islamistisk terrorism som ett begripligt svar på det föreställda övergreppet från väst mot öst. Så läggs åtminstone en del av skulden för islamistisk terrorism på väst enligt formeln: väst förtrycker öst, därmed är det inte märkligt utan tvärtom förståeligt om representanter för det förtryckta öst slår tillbaka.

Genom en sådan hållning gör man för det första, förklarar Lundberg, den islamistiska terroristen till representant för öst och köper således terroristens ideologiska världsbild, och för det andra tar man ifrån den enskilda terroristen dennes ansvar för den enskilda terrorhandlingen, som kan resultera i helt oskyldiga människors död.

Istället bör vi inse, att "de islamistiska terroristerna inte representerar några andra än sig själva", som Lundberg skriver. De talar inte för den muslimska majoriteten, utan för marginalgrupper.

Likväl riskerar man att låta dem bli representanter för hela den muslimska världen, när man accepterar deras narrativ av muslimerna som förtryckta och terrorn som mer eller mindre förståelig reaktion.

Men att kritisera totalitaristernas världsbild är inte att kritisera alla muslimer. Det är tvärtom att kritisera ett idékomplex som skapar ett binärt vi och de och som leder till död och förstörelse. Lundberg skriver:
"… när man antar att terrorn avspeglar en folkets vanmakt och frustration så har terroristen segrat."
Ja, då har man köpt och accepterat terroristens världsbild.

* * *

Den särskilda acceptansen gentemot förtryckande inslag inom till exempel muslimska samhällen är, visar Lundberg, en slags omvänd rasism. Den utgår ju från tanken att utövaren av förtryck inte är kapabel att föra ett liv utan förtrycket: att förtrycket är en inneboende del i kulturen som man inte kan frigöra sig ifrån.

Att föga vredgas över förtryck av till exempel kvinnor och homosexuella i Iran men att vredgas över förtryck av kvinnor och homosexuella i Västerlandet är att göra en skillnad av genuint rasistiskt slag, där man inte räknar med att den muslimska kulturen kan tillgodogöra sig ett förhållningssätt där kvinnor och homosexuella ges lika rättigheter med den övriga befolkningen. Lundberg skriver apropå denna typ av rasism:
"Kritiken av en reaktionär kvinnosyn i den svenska samtiden låter sig inte utsträckas till att också inbegripa reaktionära uppfattningar om kvinnor i vissa muslimska samhällen och subkulturer."
Det är onekligen så, som Lundberg vidare skriver, att det här är fråga om en "de dubbla måttstockarnas logik".

* * *

Lundberg analyserar i sin bok den svenska – och internationella – vänstern. Han påpekar hur klassperspektivet har hamnat i bakgrunden till förmån för identitära frågor om kön och kultur och ras.

En följd av detta kan då bli, att "[a]lla ideologier och regimer som är fientligt inställda till USA och till kapitalism, liberalism och västerländsk demokrati tycks vara presumtiva samarbetspartner och hylllningsobjekt."

Det kan exemplifieras med hur Jan Myrdal, enligt Lundberg, hyllat den iranska revolutionen, Hisbollah och talibanerna. Och på tal om lingvisten Chomsky skriver Lundberg att problemet med hans hållning är att "det instinktiva partitagandet för USA:s fiender riskerar att leda till oheliga allianser med diktaturregimer, totalitära ledare, terrorister, högerextremister och fascister."

Lundberg presenterar åtskilliga sådana trådartade förbindelser mellan västkritiskas olika extremer.

* * *

En annan poäng som Lundberg gör är att man i medie- och kulturlandskapet synes ha stor acceptans för de som företräder vänsterextrema synpunkter. Acceptansen är av sådant slag att själva mittpunkten i svensk politik riskerar att förskjutas.

Det handlar om hyllningar till Lenin, om att kommunismens offer inte uppmärksammas, om flirtande med våldsrevolutionära element. Det är inte särskilt kontroversiellt att bära en t-shirt med Che Guevara, men sällan hör man om att han personligen skrev under mellan sexhundra och åttahundra dödsdomar efter kubanska revolutionen och bland annat lät internera homosexuella. Lundberg uppmärksammar det.

Totalitär vänster har onekligen fått något av gott över sig i mångas ögon. Man förmår blunda för det förtryck som extremvänsterrörelser utfört för att bortom det se sin vackra jämställda utopi, där borgarklassen inte längre finns. Denna partiella och ideologiska blindhet torde förklara sådant som Olof Lagercrantz kritik av Solzjenitsyns böcker om gulaglägren.

Förståelsen kan även sträckas ut över islamistisk terrorism.

Ingen med en offentlig röst i Sverige skulle väl kunna försvara Anders Behring Breivik och någonsin räkna med att bli publicerad eller intervjuad igen. Gott så. Men hur kommer det sig då att den franske terroristen Mohammed Merahs avrättningar av judar möter en helt annan förståelse: han blir en produkt av ett förtryckande samhälle. Breivik bedöms således utifrån sin rasistiska ideologi, Merah bedöms utifrån sin sociala kontext.

* * *

Det är givet att en bok som Ljusets fiender appellerar till mig. Jag identifierar mig som liberal och har väl snarast det som nedlåtande kallas en yttrandefrihetsfundamentalistisk inställning.

Därmed ser jag det inte som märkligt att totalitära åsikter framförs: jag ser det emellertid som besynnerligt att tendenser till självcensur tydligen finns, som gör att det offentliga samtalet om till exempel neofundamentalistisk islamism har en slagsida, där de som ifrågasätter idékomplexet så lätt kallas islamofoba, ett begrepp som effektivt visat sig åstadkomma tystnad.

Tvärtom borde det ju vara så, att man tar den extremistiska islamismen och dess företrädare på allvar först när man låter den drabbas av samma typ av kritik som andra ideologier. För inte längesedan, påpekar Lundberg, var religionskritiken ett viktigt inslag i vänsterideologin. Numera är den långtifrån självklar där.

Röster höjs i det offentliga att yttrandefriheten är given, men…! Det är det där sista ordet som förråder de kontraproduktivas hyckleri: vad är en frihet värd som gör halt inför det obekväma? Ska yttrandefriheten kanske bara användas för att säga det förväntade, strömlinjeformade?

* * *

Ljusets fiender osar av en stillsam otillfredsställelse, en balanserad vrede över sakernas tillstånd. Med citat efter citat avslöjar Lundberg totalitära hållningar i det offentliga samtalet. Det gör Ljusets fiender till en mycket viktig bok.

Vi är vana vid att den högerextrema sfären med all rätt granskas tufft. Lundberg granskar också den sfären, men lägger därtill den västerextrema och den islamistiskextrema sfären. Medvetenheten om närvaron av totalitära tankeströmningar i samhället blir därmed än större, och det är ger isande insikter åt dem med frihetliga ideal.

Lundberg drar i många trådar, som även om de löper samman i totalitarismens nav, dessförinnan passerar många namn. Om man, som jag, inte tidigare är närmare bekant med en hel del av de förekommande personerna och organisationerna – särskilt inom den islamistiska gemenskapen – kan informationsmängden och intrycken bli en aning överväldigande.

Boken går också på tvären mot det regerande narrativet om förtryckare-förtryckt som en av de viktigaste aspekterna i samhällsdiskussionen. Lundberg förnekar så klart inte förekomsten av förtryck, men accepterar vad jag förstår inte att denna binära uppställning blir allena saliggörande förklaring till somliga totalitära uttryck, i extremfallet terrorism.

Om Ljusets fiender lyckas få oss att i större utsträckning uppmärksamma och diskutera riskerna med totalitaristiska idéers inflytande i kultur-, media-, och universitetsvärlden är mycket vunnet. Men jag är inte optimistisk. Skyttegravarna är djupt grävda.
– – –
Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, Johan Lundberg. Omslag och grafisk form: Beatrice Bohman. Timbro förlag 2019. ISBN: 978-91-7703-176-5. 483 sidor.

fredag 27 september 2019

Bokrecension: Det går an | Carl Jonas Love Almqvist

Det går an är en kortroman av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Boken utkom i sin första version 1839. Jag har läst en utgåva från 1976, med förord av Tore Zetterholm (1915-2001).

Rimligen bygger denna version av texten på den omarbetade text som Almqvist lät utge 1850, dock mycket varsamt språkligt moderniserad.

* * *

Carl Jonas Love Almqvist gjorde sig kontroversiell med Det går an. Men hans omväxlande livsöde skall inte göras till huvudfokus här. Istället skriver jag om de två av de brännpunkter som torde ha skapat kontroversen kring boken: kritiken av skråväsendet utifrån ett kvinnoemancipatoriskt perspektiv samt försvaret för samboskap.

Men först berättelsen.

Sergeanten Albert beger sig med ångbåten Yngve Frey på väg från Stockholm mot Västergötland. Med ombord finns också Sara Videbeck från Lidköping. Vi får inledningsvis se, hur hennes moster Gustava inte hinner med båten; Sara är således ensam på sin resa, som är ställd hemåt.

Albert blir förtjust i Sara, och de två dras till varandra. Redan efter första dagsetappen delar de rum på ett gästgiveri i Strängnäs: Sara i sängen, Albert sittandes i en stol. Det blir väl så mer eller mindre mot Alberts ursprungliga, gentlemannamässiga avsikt: han söker hitta en vagn att övernatta i, men misslyckas.

I Arboga är båtfärden slut, och när de fortsätter med häst och vagn reser de två som ett par: folk tar dem för ett herrskap, alltså som en gift man och kvinna. De far mot Västergötland. Och omkring en vecka efter att de lämnat Riddarholmen i Stockholm ankommer de till Lidköping.

* * *

När de två når Lidköping har de kommit än närmare varandra: de har kyssts, de talar förtroligt, och det har blivit klart att Sara ingalunda är konventionell för sin tid.

Hon driver efter sin fars frånfälle och sin under sin mors sjukdom ett glasmästeri. Det ämnar hon fortsätta med, fastän hon är kvinna och därmed har begränsade möjligheter att vara företagare, åtminstone om man tänker sig att romanen utspelar sig på 1830-talet.

Inte heller vill hon gifta sig. Dels för att hon vill själv bära ansvaret för sin rörelse, dels för att hon inte tror på äktenskapet som institution. Hon har själv sett hur hennes föräldrars relation förstörts av att de av äktenskapets band tvingats leva tillsammans, fastän det väl med tiden visat sig att de inte kunde dra sams. Och kyrkans ”signerier” gör varken till eller från för att skapa kärlek, förklarar hon.

Vi ser en stark frihetspassion hos Sara. Hon är praktiskt lagd, och tar direkt del i arbetet, men har också ett gott huvud för räkning. Att gifta sig med Albert hade inneburit att han tagit över firman som hennes målsman. Samtidigt lyckas Almqvist hos henne skriva fram en tydlig kvinnlighet; det hade väl annars varit lätt att då hon var yrkesverksam i ett manligt yrke också tillskrevs en manhaftig personlighet: men icke så.

Sergeanten Albert blir väl ställd inför Saras radikala idéer om kärlek, men är inte sen att anamma dem.
"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."
Så etableras i och med romanen idag tämligen självklara saker i en tid där det var allt annat än självklart. Man ska leva tillsammans för att man älskar varandra, inte för att äktenskapet tvingar ihop två parter. Kvinnan ska ha rätt att driva affärsverksamhet utan att tyngas av hinder på grund av skråtvång eller könsdiskriminering.

* * *

Det går an är ett stridsrop för likställdhet och kärlek. När den kom ut ledde den till en hel serie uppföljare av andra författare, ofta med negativ tendens. Vänner avlägsnade sig från honom. Och det kom också att bli så att han miste sin anställning som rektor vid en skola. Det var alltså till en hög personlig kostnad som verket gavs ut. Idag står den som en lysande fyrbåk under 1800-talets första hälft; Almqvists bok fick omsider tidens vindar med sig.
– – –
Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Förord av Tore Zetterholm. Bra Klassiker, Bra Böcker AB 1976. 142 sidor.

måndag 23 september 2019

Bokrecension: Lydia Vik | Hilma Angered-Strandberg

Hilma Angered-Strandberg
Lydia Vik: En själs historia är en roman av Hilma Angered-Strandberg (1855-1927). Boken utkom första gången 1904. Jag har läst Litteraturbankens e-boksversion.

* * *

I Lydia Vik får läsaren följa titelpersonen genom hennes barndom, uppväxt och stadgande som vuxen.

Lydia växer upp i ett borgerligt hem, där fadern är en frisinnad ämbetsman och modern djupt, tungt och mörkt religiös. Lydia är levnadsglad och utåtriktad, något som bidrar till att göra henne en aning vild. Hon hamnar på ett religiöst flickpensionat, där hon formas till kristen inför konfirmationen. Religionens tröja passar dock inte på henne.

Vi möter henne senare som sällskapsdam till en gammal grevinna på ett gammalt slott; där står hon i längden inte ut, utan lämnar slottet och inleder en relation med författaren Måns Löfvén, som ingår i en bohemisk konstnärskoloni.

Lydia Vik och Måns Löfvén ingår ett informellt äktenskap: ett äktenskap utan kyrklig vigsel. Det leder omsider till skandal, och de två gifter sig i kyrklig ordning; därmed överges också deras symboliska radikalism.

Samtidigt som Måns böcker går allt sämre i handeln känner Lydia inom sig hur hennes egen vilja till författande växer och hon skriver i smyg en bok i ett fallfärdigt utkikstorn utanför staden där de bor. Efter starka slitningar mellan makarna som hotar deras samvaro, bestämmer de sig emellertid för att fortsätta gå samman; Lydia överger sitt litterära verk till förmån för makens svartsjuka törst på eget litterärt erkännande.

* * *

Lydia Vik tecknas med skarpa drag som en kraftfull och dynamisk person. Hon är obändig och har ytterst svårt att anpassa sig efter konvenansen. Hon har vad vi kan kalla en konstnärssjäl, som föga passar in i en tänkt framtid där hon möjligen skulle kunnat räkna med att vara guvernant.

Båda föräldrarna dör när Lydia är ung, och hon får treva sig fram ensam i världen; snart nog dock med den självgode Måns. Han är först övertygad om sin egen förträfflighet som författare, men senare trycks han allt längre ner när hans framgång avtar. Han drabbas av tungt missmod, som dock inte hindrar att han försöker sätta hämsko på sin hustrus kreativitet. Han känner att han måste vara konstnären och väl den drivande kraften i deras relation.

Lydia vet dock hela tiden med sig att hon är en undantagsmänniska. Hennes självförtroende förblir orubbat: hon skall göra stora ting! När hon skickat prover på sina texter till en kritiker och fått gillande för dem stärks hennes självbild som någon som skall ta världen med storm.

Det extrema självförtroende som Lydia försetts med kan stöta läsaren för pannan, men fascinerar också. Hon har aldrig fått något utgivet, men är helt övertygad om sina väldiga möjligheter; som författare vet hon med sig att hon är skickligare än sin make, som en gång var radikal, men som nu fastnat i det förflutna: hon är framtiden.

* * *

När Lydia Vik är som bäst kan man gott jämföra med Strindberg. Det är när satirens udd är särskilt skarp – som när kyrkan eller aristokratin blir måltavla för hån. Livet i staden där Lydia och Måns bor, med invånarnas kontroll av varandra är också en träffsäker satir.

Andra gånger upplever jag att texten tappar i stabilitet; den blir fladdrande impressionistisk, och drömda partier övergår till exempel i andra partier utan tydliga övergångar. Och berättarrösten låter händelseförloppen hoppa från ena stycket till det andra. Det blir ryckigt och berättelsen drar då lätt den röda tråden ur läsarens hand.

Hade dessa partier stabiliserats, kunde boken blivit ett mästerverk.

* * *

Således är Lydia Vik som bäst när den satiriskt-realistiskt avbildar verkligheten. Att berättelsen slutar lite snopet med att Lydia överger sin bok får sättas på kontot att berättelsen inte är en idylliserande frigörelseberättelse, trots Lydias frigjordhet i mångt och mycket.

Trots Måns försök till dominans är det ändå hennes kraft som är starkast. Men hon väljer att låta sitt eget författarskap vika för någon slags hänsyn till maken, som tydligen inte kan stå ut med att vara något annat än den mest framstående författaren i hushållet.

Dock låter hon honom först förstå sin personliga kraft, låter framskymta för honom att hur han än sätter ett sken av överlägsenhet framför sina ögon, så är det hon som är den avgörande kraften i relationen.

Den givna upplösningen på romanen hade väl annars varit att Lydia lämnar den ynklige Måns och följer sin stjärna och försöker få sin bok utgiven. Angered-Strandberg överraskar oss med att inte följa det spåret, i det att hon istället låter den självsäkra – ja, självgoda! – Lydia ödmjuka sig och lämna författaraspirationen.

* * *

Bokens starkaste partier är de som utspelar sig fram till och med äktenskapet med Måns Löfvén. Den vilda flickans obändighet, den religiösa anpassningen på flickpensionatet, den spända tillvaron i adelsgodset, avskedet och flykten därifrån: allt dit är utmärkt. Sedan blir det svajigt.

Jag förstår aldrig varför Lydia fastnar för Måns Löfvén, utöver att hon med stort gillande läst en bok av honom. Men den romantiska attraktionen mellan dem synes mig artificiell. Jag tror helt enkelt inte på den.

Hon, vars mest framträdande egenskap är självständighet, inleder en relation med en något fördrömd, något dominant konstnär. Ja, vad hon egentligen ser i honom –förstår jag aldrig. Därför kan jag heller inte förstå vad som håller dem ihop, och varför hon faktiskt till sist lägger ner sitt stora projekt, sin bok, för att låta honom fortsätta sträva på samma bana, nu dessutom tydligen i religiös riktning.

* * *

Lydia Vik är en intressant roman.

För det första är den stundtals rent stilistiskt mycket högtstående.

För det andra vittnar den om en spännande radikalitet. Udden måste fortfarande 1904 ha varit synnerligen spetsig och träffat sina mål: en förtorkad aristokrati, prästerskapet, småstadsmentaliteten.

Numera är väl den egentliga bördsaristokratin som sådan mest ett kuriosum i samhället, kyrkan är en angelägenhet främst för de som har med den att göra, men nog kan småstadsskvaller fortfarande vara en påtaglig faktor, även om få numera upprör sig över att ett par lever tillsammans utan att vara kyrkligt gifta.

Jag blir hursomhelst nyfiken på att läsa mer av Hilma Angered-Strandberg, ett författarskap som onekligen hamnat i skuggan av andra författarskap från samma tid.
– – –
Lydia Vik: En själs historia, Hilma Angered-Strandberg. Wahlström & Widstrands förlag 1904. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2019.