torsdag 17 januari 2019

Bokrecension: Kastrater | Sven Delblanc

Kastrater är skriven av Sven Deblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1975. Jag har läst en upplaga från 1976.

* * *

Kastrater är en kort roman, drömsk och lite undflyende. Handlingen utspelar sig under en enda natt i Florens, i slutet av 1700-talet.

Där, i ett praktfullt hus, möts svenske kung Gustaf III och den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart, känd som Bonnie Prince Charlie. Med sig har kung Gustaf gunstlingen Armfeldt. Där de slår sig ner sitter också en mystisk commendatóre Broschi och mästersångaren Marchesi

Syftet med mötet är att hålla en seans. Jordanden skall frammanas. Men då Jordanden dröjer får man tid att samtala.

Det visar sig att Broschi är en annan tids mästersångare, känd som Farinelli, död sedan länge och kastrat liksom Marchesi. Men med tillhjälp av något extrakt lyckas Farinelli hålla krafterna igång och berättar om hur han på furstars nåd nått enastående framgång, men av populasen med sin förkonstlade sång inhystat kastade tomater.

Så rör sig samtalet trippande, med inslag av franska uttryck på tidens vis, mellan de församlade.

Konstnärerna kryper för härskarna, kung Gustaf följer en stel etikett, som gör honom obekymrad och opåverkad, fastän hans känslor kommer i uttryck genom hur han griper tag i Armfeldts arm eller ger honom ögonkast. Armfeldt, å sin sida, utnyttjar en stunds frånvaro från seansrummet, när han behövde gå avsides, till att även våldta en flicka.

* * *

Förkonstlingen är påtaglig. Rousseau står som motpol, och dyker då och då upp i samtalet. Men de pudrade herrarna föredrar sin förkonstling. Vitt puder höljer Gustafs och Karl Edvards ansikten, men döljer inte den förres dåliga tänder eller den senares berusning. Förkonstlingen verkar förnissa över det mycket mänskliga.

Förkonstling är det väl också att låta gossar i mängder som unga kastreras för att något litet fåtal av dem skall nå stjärnstatus som sångare, en del fler kunna försörja sig på sången, andra bli hänvisade till gatorna och tiggeriet. Och deras konst, gör berättelsen av Farinelli tydligt, förstås ock som alltför förkonstlad för att kunna tilltala massorna: de blir utelämnade åt de högt kultiverades gillande.

* * *

Kastrater ingår som en del i Delblancs trilogi med temat ofrihet och frihet. Vi märker i serien för övrigt Jerusalems natt och Speranza.

När jag tänker på temat i samband med läsningen av Kastrater faller några möjliga illustrationer ur boken i sinnet.

Kastraterna är ofria, bestämda till sitt värv genom ingreppet i deras ungdom.

Tydligare är Karl Edvards tjänare utsatta för ofrihet. En av Karl Edvards tjänare, den väldige Angus Mac-Ivor-Dixfois, har sin brorsdotter med sig i hushållet. Armfeldt utnyttjar sin aristokratiska frihet för att tvinga till sig hennes mödom, och har den upphöjda fräckheten att tänka att hon borde vara tacksam att en bättre man varit den som skändat henne, när hon skrämd drar sig tillbaka från honom.

Men hennes farbror, som tjänare, är bunden och ofri av etiketten, kan inte agera utan att bryta sig loss, vilket han också gör, när han när natten går mot gryning anfaller Armfeldt. Det uppfattas dock som att han försöker anfalla kung Gustaf III, varför han tas undan för att avrättas, och han besparas sitt liv enbart av Gustaf III:s nåd. Ja, här sitter många ofria i sina roller, bundna av en etikett och kultur.

Möjligen är också konsten ofri, konsten uttryckt som kastraternas sång. Deras upphöjda sångkonst kan inte uppskattas av massorna, begränsas till ett fåtal. Och massornas folkliga sånger, som Farinelli försöker tolka med sitt väldiga sångomfång vid en föreställning, kan i motsvarande grad möjligen inte tänkas föras till furstarnas förgyllda salar. Också konsten blir därmed bunden i sina egna sfärer, beroende på sin typ.

En trött natt som går mot sitt slut. Och vi som läsare har varit med om att se åtskilliga masker, masker som spricker och varunder lyser fram verkliga människor.
– – –
Kastrater, Sven Delblanc. Aldus 1976. ISBN: 91-0-041438-7. 148 sidor.

onsdag 16 januari 2019

Bokrecension: Mot Afrikas hjärta | Martin Dugard

Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa) är skriven av den amerikanske journalisten och författaren Martin Dugard (f. 1961).

Jag har läst boken i svensk översättning av Karl G. Fredriksson, i en upplaga från 2004.

* * *

Det är nog den mest välkända hälsningsfrasen i världshistorien:
"Doctor Livingstone, I presume?"
Orden fälldes av Henry Morton Stanley i östra Afrika år 1871. Han riktade dem till den man han efter stora mödor till sist nått fram till, upptäcktsresanden David Livingstone.

Mötet mellan de två männen i djungeln utgör höjdpunkten i vad som närmast kan beskrivas som en äventyrsdokumentär. Dugard har rekonstruerat de två männens liv, i synnerhet under den tid då Livingstone ansågs försvunnen och Stanley fick i uppdrag att hitta honom.

Och Dugard kommer mycket nära. Det underlättas av att de båda huvudpersonerna skrev utförliga dagböcker, men Dugar har också tagit hjälp av texter skrivna av människor som haft med expeditionerna att göra, av tidningstexter, av sekundärmaterial av olika slag, så att han till och med emellanåt kan slå fast vädret på särskilda dagar.

Det gör att berättelsen om hur Stanley söker Livingstone får tydliga färger och blir något mer än ett skissat historiskt förlopp. Läsaren känner sig närvarande i vad som händer: genom djungeln, genom sjukdomar och allehanda mödor, genom regn.

Berättelsen börjar emellertid långt innan den där dagen 1871 i nuvarande Tanzania.

* * *

Dr. Livingstone var en celebritet i England. Han hade varit i Afrika förut; han var den förste att ta sig tvärs över kontinenten. Nu var han åter där, och hans mål var att få klarhet i var Nilens källa finns.

Men tiden gick, och man hörde inte av den berömde upptäcktsresanden. Till sist började rykten sippra fram om att han blivit dödad, ett sannolikt scenario i ett geografiskt område som hemsöktes av farliga folkstammar, utöver att där fanns hiskeliga sjukdomar, insekter som spred svåra sjukdomar och djur som åt människor.

En expedition avsändes för att få klarhet. Den lämnade omsider beskedet att man visserligen inte hittat Livingstone, men däremot sett och hört tillräckligt för att slå fast att han med stor sannolikhet fortfarande levde.

Då sätts hjulen i rullning i USA. Reportern Henry Morton Stanley fick i uppdrag att för The New York Herald försöka hitta den försvunne Livingstone. Stanley hade en minst sagt brokig bakgrund. Han var född i Wales, hade en mycket svår barndom, hade tagit sig till USA, deltagit i inbördeskriget, blivit reporter och till sist uppnått sitt mål att få skriva för The New York Herald. Och ja, han åtog sig att leda expeditionen.

* * *

Dugard visar tydligt att de båda huvudpersonerna i boken var mycket olika.

Livingstone hade börjat som missionär och allt mer ägnat sig åt upptäcktsfärder. Han var from, stillsam, vänlig. Han var också en avgjord motståndare till det slaveri som då pågick i Afrika. Motvilligt kom han längre fram att ta följe med arabiska slavhandlare, men han bröt definitivt med dem efter att de genomfört en massaker på folk i en by där han vistades.

Stanley var mer av en överlevare och äventyrare. På ett nästan osannolikt vis hade han lyckats hålla sig vid liv trots alla de svåra prövningar som slagit honom under hans liv. Han verkar betydligt mer hetsig än Livingstone, och han kunde bestraffa sina inhyrda bärare och hjälpredor hårt och fysiskt.

De båda männen delade dock umbärandena som det innebar att föra karavaner genom ett Afrika som ännu inte var kartlagt i sin helhet. Båda drabbas de av sjukdomar. Båda får de kämpa med hunger och törst.

* * *

Stanley lokaliserar Livingstone, och den då fattige, isolerade och ganska illa medfarne upptäcktsresanden får resurser, hjälp och ny energi. De tillbringar några månader tillsammans och utvecklar en stark vänskap. Dugard menar att Stanley i Livingstone fick en fadersgestalt.

Men Livingstone stannar kvar i Afrika: han vill inte komma hem utan att ha lokaliserat den undflyende källan till Nilen. Det är också under det fortsatta sökandet som han halvtannat år senare avlider. Förunderligt nog konserveras hans kropp, bärs ut till kusten och förs hem till England, där begravningen sker med stora hedersbetygelser inne i Westminster Abbey.

* * *

Mot Afrikas hjärta är föredömligt skriven och disponerad. Dugard använder en övergripande kronologisk disposition, men gör ofta små exkursioner både i tid och rum. Allteftersom boken fortsätter få vi lära oss mer och mer om Livingstone och Stanley, samt om en del personer som finns omkring dem.

Men historien sätts också in i ett större sammanhang: läsaren får lära känna en del av världen såsom den såg ut då, omkring 1870. Det är en tid då massmedia bryter mark, då upptäckare är superkändisar, då slavhandel fortfarande existerar. Vi får stifta bekantskap med de stora klasskillnaderna i England, och med allehanda tropiska sjukdomar som kunde drabba människor som gav sig ut i den afrikanska vildmarken. Detaljskärpan i boken ökar än mer berättelsens intensitet.

Mot Afrikas hjärta är en dokumentär skildring, även om prosan ibland tangerar ett skönlitterärt framställningssätt. Men jag får intrycket att det vi får veta genomgående vilar på vad Dugard lyckats få fram ur källorna. Det är fråga om ett gediget arbete.
- - -
Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa), Martin Dugard. Övers. Karl G. Fredriksson. Pan/P. A. Norstedts & Söner AB. ISBN: 91-7263-489-8. 364 sidor.

lördag 12 januari 2019

Bokrecension: Djurdoktorn | P. C. Jersild

Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom första gången år 1973. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

När Jersild skriver Djurdoktorn låter han den utspela sig i den nära framtiden, ett femtontal år framåt. Nu har vi passerat den tiden rent kronologiskt, men något av science fiction vidlåder boken ändå: samhället som skildras blev, tack och lov, inte verklighet. Åtminstone hoppas jag att det inte blev det.

Djurdoktorn berättar om den medelålders veterinären, Evy Beck, veterinärmedicine doktor. Hon har blivit arbetslös, men betald av ett bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen får hon sysselsättning på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut, ett medicinskt forskningscentrum i Stockholm.

Beck blir snart varse den extrema byråkrati som råder på arbetsplatsen. Ett närmast oöverskådligt gytter av beslutsfattare, råd, administratörer, kommittéer uppbär den egentliga makten över den gigantiska organisationen med över hundra institutioner.

Det svenska samhället är förändrat i romanen. Demokratin har avskaffats, eller snarare effektiviserats ur administrativ synvinkel. Tiotusen personer slumpas fram årligen och intervjuas ingående för att komma fram till hur de vill att landet skall styras.

Vilka som för tillfället regerar, om det är vänstern, mitten eller högern, är oklart. Klart är dock att stora företag köpt upp eller sponsrat vad som tidigare varit offentliga platser. Samtidigt har de enskilda människorna passats in i en samhällsapparat på ett effektivitetsmaximerande vis.

Evy Beck är en aning motspänstig. Hon reagerar mot djurhållningen och djurförsöken på Nobelinstitutet. Hon börjar yrka på förändringar, blir obekväm. Men samhällsmaskineriet har metoder för att komma till rätta med sådant: Evy Beck skickas på etisk terapi och steg för steg finner hon sig till rätta i sin position.

* * *

Jersilds samhälle är dystopiskt. Ekonomiska hänsyn och effektivitetskrav dominerar helt samhällsadministrerandet. Samhället har gått från att vara en spretig och kanske tungrodd demokrati till en fjullfjädrad byråkrati med demokratiska förtecken.

En kraftfull kontrast till denna värld uppmålas av Jersild när han låter Evy Beck tillbringa en tid hos ett gäng alkoholiserade luffarkaraktärer som tagit sin tillflykt till skogen strax utanför Arlanda. Där lever de ett bohemiskt liv i en gammal militärbuss och ett torp som gjorts om till lokal för hembränning.

Dessa själar befinner sig helt utanför samhället och lämnas för det mesta i  fred. De lever i armod och eländighet, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dem som på många sätt mer fria än de människor som passats in i samhället och viljelöst eller viljebrutna måste följa administratörernas beslut.

Djurdoktorn är också en bok som har djurförsökens legitimitet i centrum. Dessa utgör den etiska fråga som får det att skava hos Evy Beck och hos läsaren.

Frågan är fortfarande aktuell. I vilken mån är det rimligt att låta levande varelser som vi betecknar som "djur" lida för att gagna de levande varelsers liv som vi betecknar som "människor"? Hur många hundars, råttors, marsvins död är rimligt att kalkylera med för att åstadkomma bot för en farlig sjukdom?

Evy Beck vill väl minimera djurens lidanden, men tänker samtidigt att djurförsöken är nödvändiga. Och det är väl också den allmänna meningen i den verklighet som vi läsare lever i. Men problematiken bör stämma oss till eftertanke.
– – –
Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus 1974. ISBN: 91-0-039152-2. 259 sidor.

onsdag 9 januari 2019

Bokrecension: Jerusalems natt | Sven Delblanc

Jerusalems natt: Berättelse är skriven av Sven Delblanc.

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

Det går inte att komma ifrån, oavsett hur sekulariserad man är eller tror sig vara, att Jesus och den rörelse som kommer av honom haft ett oöverskådligt inflytande över vår historia och vår kultur. Jesusgestalten är fascinerande.

Benhårda ateistiska skeptiker menar i dag emellanåt att Jesus aldrig existerat som historisk person. Själv menar jag att det är ett antagande som är onödigt strängt: det enklaste är helt enkelt att anta att det finns en person under alla pålagrade myter och sägner; att den kristna rörelsen inte uppstod spontant, utan har en enskild människa som startpunkt.

I någon mån är det denna fascination för Jesusgestalten som kommer till uttryck också i Sven Delblancs Jerusalems natt.

Romanen tar form som den grekiske vetenskapsmannens Filemons brev eller bok till sin mecenat Apollonios. Allt utspelar sig under den romerska belägringen av Jerusalem en viss dag år 70 e.Kr., en belägring Filemon var åsyna vittne till i fältherren och kejsarsonen Titus närhet, vars gunstling han i någon mån var.

Under en solförmörkelse denna dag förs inför Titus en tillfångatagen jude, Eleasar, som tagit sig ut från Jerusalem. Inför Titus och dennes sällskap får juden förtälja om sitt liv. Det visar sig att han var kristen, en av de sista ännu levande människorna som följt Jesus personligen.

* * *

Vad som följer är en alternativ bild av kristendomens ursprung och Jesus Kristus.

Budskapet är, att Jesu lära tidigt förvrängts och att delar av den förtigits. Eleasar, som numera mist tron på Jesus som Messias, vittnar om hur de yngre kristna lagt sig till med historier om Jesus som han själv inte minns något av, fastän han då drivs att ifrågasätta sitt eget minne.

Särskilt vittnar Eleasar om hur maktkampen inom "partiet", som han kallar den tidiga kristna rörelsen, resulterat i att kvinnorna som följde Jesus med tiden förts åt sidan. Ja, Jesus framstår i Eleasars minnen som en jämställdhetsivrare, vars iver förtigits främst av Simon Petrus, senare ock av Paulus.

Jesus själv framstår i Eleasars hågkomster som en småvresig man, något äldre än vi i allmänhet tänker oss honom, något undersätsig och med kal hjässa. Han vill inte gärna göra underverk, och när han väl gjort dem behöver han vila ut ordentligt efteråt. Eleasar minns hur han undrar över varför inte Jesus gör större under, varför han inte gör stenar till bröd i en hungrande värld.

Det är fråga om en mycket förmänskligad Jesus i jämförelse med den gestalt som senare formas av det kristna partiet. Han söker gärna hugsvalese i gemenskap med kvinnorna, främst Maria från Magdala som synes ha känt Jesus bäst av alla, enligt Eleasar.

* * *

Det står var och en fritt att forma sin Jesusbild. Delblanc låter Eleasar använda sig av det apokryfiska Thomasevangeliet i formandet av sin bild.

En agenda kan anas i Jerusalems natt, nämligen att lyfta fram möjligheten av en Jesus som är mer kvinnovänlig än den kyrka som sedan växte fram, med det kvinnoprästmotstånd som Delblanc annorstädes ställt sig främmande inför.

Redan de bibliska evangelierna vittnar emellertid om en för sin tid progressiv syn på kvinnligt och manligt hos den Jesus som där framställs. Delblanc tar det antydandet och drar det mycket längre, och skapar en aktiv motreaktion mot detta inslag i Jesu lära hos Simon Petrus och Paulus, där kvinnorna medvetet förs ut ur bilden och där deras vittnesbörd om Jesus inte anses vara värda att lyssna till.

* * *

Jerusalems natt är också en berättelse om den väldiga maktens tryck gentemot det fåfänga motståndet. Filemon, berättaren, är i allt den romerska imperialismens företrädare. En mer problematisk inställning har Flavius Josefus, som också finns med där i tältet hos Titus. Han är jude, men har gått över till romarna, ehuru han fortfarande i någon mån är israelisk nationalist; han är själv därmed varken romersk eller judisk fullt ut, och riskerar att ses ned på av romarna och föraktas av judarna.

Filemon avskyr Josefus och är för övrigt gravt antisemitisk. Judarna skall i hans ögon inlemmas i den romerska hegemonin: det blir, verkar han tänka, bäst för dem själva så – att tvingas in i den romerska ordningen och få den romerska freden. Att underkasta sig för att njuta romerskt beskydd, snarare än att göra motstånd och därmed utsättas för förödelse.

* * *

Illusionen av att man faktiskt läser en översatt gammal antik volym är påfallande. Inte minst som illusionen förs i flera led: Delblanc skriver en historia, som får formen av att Filemon skriver en bok, vari Eleasar berättar om något som skedde fyrtio år tidigare.

Jerusalems natt blir för övrigt – här i skönlitterär gestalt – ännu ett belägg för att vi var och en som intresserar oss för kristendomen och dess historia formar oss en egen bild av vem Jesus verkligen var. Och jag tycker Delblancs mycket mänsklige Jesus som snart överlagras av sägner och mytologi, ger en möjlig vittring av en historisk Jesus, även om den jämställdhetsiver som Eleasar tillskriver sin mästare riskerar att vara anakronistisk.
– – –
Jerusalems natt: Berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1985. ISBN: 91-0-046322-1. 143 sidor.

tisdag 8 januari 2019

Bokrecension: Ateisten och den heliga staden | Georg Klein

Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar är skriven av Georg Klein (1925-2016), professor i tumörbiologi.

Boken utkom första gången 1987. Jag har läst en utgåva från 1988.

* * *

Så här är det: jag är ärkehumanist. På många sätt står jag helt främmande för naturvetenskapliga ämnen, särskilt sådant som kemi, fysik, biologi. Men jag känner mig hemma när humaniora kommer på tal: språk, historia, kultur, ideologi. I Georg Klein har vi en man där dessa två så ofta separerade världar förenades.

Klein är som professor i tumörbiologi och cancerforskare extremt insatt i allt som gäller gener, kromosomer, virus, DNA, RNA och allt vad det heter. Faktum är att han i en del av de mer medicinskt inriktade uppsatser som Ateisten av den heliga staden består av, helt tappar bort mig, som har svårt att på förhand göra skillnad på de olika begreppen, och än mer tappar taget när begreppen följer på varandra.

Desto mer uppskattar jag de kulturhistoriska texter vi hittar i boken, och de skildringar av excentriska människor han under sitt liv träffat på. Och de är inte få.

Kleins verksamhet som ledande cancerforskare har fört honom runt all världen och satt honom i förbindelse med forskare av alla de slag. Molekylärbiologen Sol Spiegelman (1914-1983) är en av dem. Fysikern Leo Szilard (1898-1964) en annan.

* * *

Klein ger intressanta inblickar i hur vetenskapligt arbete fungerar: hur resultat läggs till resultat och ibland kullkastar tidigare rön.

Det blir tydligt att vetenskapligt arbete är ett ständigt pågående, ständigt föränderligt verksamhetsfält. Och fältet är inte, liksom ej heller andra fält, fritt från konformism. Det kan ta tid innan nya rön förstås eller implementeras i större sammanhang. Men nyckeln är om och om igen att experiment faktiskt fungerar och kan upprepas.

Klein visar också hur det vetenskapliga arbetet är något som sker i en forskningsgemenskap. Enskilda personers resultat infogas i en större helhet, där oöverskådligt många andra resultat smälter samman till vad vi kan kalla vårt samlade kunskapsläge, ett kunskapsläge som ständigt omprövas.

En aspekt av arbetet inom Kleins forskningsområde som han inte diskuterar men som det hade varit intressant att ta del av hans tankar om är experimenten på djur. Kanske har han resonerat om det i någon av sina andra böcker.

Faktum är ju, att framgångarna på tumörbiologins område i betydande utsträckning möjliggjorts genom ett intensivt arbete med att studera hur olika typer av djur i laboratoriemiljö reagerar på inympade celler, virus, sjukdomar. Beroende på dessa experiments utfall har man kunnat dra för mänskligt liv fruktbara slutsatser.

Hur ser Klein på problematiken med att låta dessa levande, kännande varelser lida för att minska mänskligt lidande? Det får vi inte veta, åtminstone inte här.

* * *

Bokens titel, Ateisten och den heliga staden, syftar väl först och främst på den avslutande texten i boken, som fått samma namn. Där skriver Klein om sin relation till Jerusalem och dess invånare. Själv är han övertygad ateist, vars ortodoxa judiska vänner inte kan acceptera att han nog inte egentligen är religiös. Det är han inte, menar han.
"Gud är människans största önsketänkande. Vi är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum."
Det är väl därmed knappast förvånande att Klein redan nu upptäcker Richard Dawkins och hans aktuella bok The Selfish Gene (1976). Detta är ju långt innan Dawkins blev känd som ateistisk aktivist, främst genom boken The God Delusion (2006).

I The Selfish Gene handlar det om att människan främst är en vehikel för sina gener, som endast strävar efter att reproducera sig. Möjligen finns dock, framhåller Klein, en möjlighet att övervinna vår programmerade egenskap som genbärare, eftersom vi har en i vår värld unik reflektionsförmåga: vi kan agera för mål mer fjärran än det omedelbart genetiskt gynnsamma, vi kan möjligen nå altruism.
"Vi kan på allvar diskutera hur vi skulle kunna befrämja något som inte har någon hävdvunnen plats i naturen och i själva verket aldrig har existerat under hela världshistorien: den rena, från egna intressen frigjorda altruismen."
Jag, liksom väl också Dawkins och Klein själv, förhåller mig skeptiskt till en sådan framtidsutsikt.

* * *

Ateisten och den heliga staden är en personligt hållen bok, som blandar rent naturvetenskapliga redogörelser med Kleins egna erfarenheter av möten med människor och sina många resor.

Blandningen är sammantagen en aning spretig. Humaniora och naturvetenskap låter sig inte nödvändigtvis sömlöst sammanfogas till en helhet; fastän de båda är givna storheter i vår mänskliga tillvaro.

Klein själv är emellertid ett strålande exempel på universalbegåvningen som förmår kombinera dessa två världar inom sig: intresset för medicin, intresset för kultur. Själv bär jag inte den förmågan; jag är hänvisad till det fält där humanioran finns, och får häpna inför personer som Kleins kompetens när det kommer till den andra världen.
– – –
Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar, Georg Klein. MånPocket 1988. ISBN: 91-7642-395-6. 248 sidor.

torsdag 3 januari 2019

Bokrecension: Armfeldts karoliner | Anders Hansson

Armfeldts karoliner är skriven av arkeologen Anders Hansson (f. 1959). Boken kom ut första gången 2003.

* * *

Det är trehundra år sedan Armfeldts armé, som skulle ha intagit Trondheim, gick över Öyfjället från Norge till Sverige. Det blev en katastrofal händelse. Visst hade svenska armén råkat ut för åtskilliga bakslag förut, men aldrig tidigare hade tusentals personer dött förfrysningsdöden. För det var vad som hände.

Karolinerna hamnade i en snöstorm de där smällkalla dagarna kring och efter nyår 1718-1719. Många var dåligt klädda. Det var svårt att hitta vägen. Det fanns nästan ingenting att göra upp eld med: somliga bröt sönder musköterna och eldade med kolvarna. Folk dog kring sina lägereldar och på sina hästar. Och i decennier efteråt skulle deras ben vara spridda i fjällen.

Anders Hansson skriver i Armfeldts karoliner:
"Totalt dog omkring 3700 på grund av stormen på fjället, och av dessa frös 3000 ihjäl längs den sex mil långa vägen mellan Östby och Handöl."
En stor del av armén kom från Finland, närmare två tredjedelar, skriver Hansson. Men även rikssvenska trupper fanns med. Författaren uppskattar att omkring fyrtio procent av den arbetsföra manliga befolkningen i Jämtland dog under fälttåget – alltså medräknat strapatserna före dödsmarschen.

* * *

Dödsmarschen över fjället är en unik händelse i svensk historia som tilldragit sig stor uppmärksamhet och avsatt minnesmärken i landskapet och sägner hos folket. Naturligtvis är just marschen en central händelse i Armfeldts karoliner, men boken behandlar mycket mer än så.

För det första får vi som läsare en god överblick av hela fälttåget. Vad som var Karl XII:s mål bortom att Trondheim skulle intas kan vi inte med säkerhet veta. Men att han var absolut inställd på att det skulle ske är tydligt i vad han skrev till fälttågets befälhavare Armfeldt.

Hansson visar de svårigheter som armén hade att uthärda: hur varma kläder i stor utsträckning saknades, och problemen med att få tag i mat till soldaterna och furage till hästarna. Och inte minst lär vi oss om Johan Henrik Frisenheims oförtröttliga ansträngningar från svenska sidan gränsen att försöka förse armén vad den kunde tänkas behöva.

För det andra skildrar Hansson i Armfeldts karoliner också ingående hur den norska sidan agerade under krigståget, vad norrmännen fick uppleva. Han berättar om hur svårt ställt det var i Trondheim när staden belägrades. Han berättar om hur allmogen fick stå ut med att göra sina egna förråd tillgängliga för ibland norska och ofta svenska armén.

Svenskarna var emellertid omvittnat disciplinerade, förefaller det som. Stöld av norska bönder kunde straffas mycket hårt: med avrättning. Man försökte att i någon mån ersätta dem som man anskaffade mat och furage ifrån. Men lidandet man utsatte lokalbefolkningen för var naturligtvis omfattande.

* * *

Jag tilltalas mycket av Hanssons berättarton i Armfeldts karoliner. Skildringen är detaljerad, men drunknar inte i småsaker: blicken skyms inte från de stora skeendena, utan de stora skeendena kompletteras av inblicken i enskildheter. Citat är rikligt förekommande, både på norska och svenska.

Hansson har uppenbarligen bekantat sig mycket väl med källmaterialet och markerar noga när något han berättar om är hans egna slutsatser eller antaganden utifrån det materialet. Det visar både på en professionalitet och en sympatisk ödmjukhet inför det historiska skeendet. Fotnoter med källhänvisningar finns det mycket gott om, för den som vill fördjupa sig i någon uppgift.

Särskilt bör det nämnas att Hansson återberättar en del sägner som bevarats i folkminnet. Det är naturligtvis nästan ogörligt att reda ut vad som är sant och inte i dem; men påfallande många av dem har något av sannolikhetens prägel, och Hansson konstaterar också att en del av de namn som förekommer i sägnerna också återfinns i de historiska källorna från tiden omkring fälttåget.

* * *

Armfeldts karoliner är en gedigen genomgång av en olycksdrabbat fälttåg med en för svenskarna tragisk utgång. Kvar på fjället fanns tusentals döda. Kvar i livet fanns icke få soldater med amputerade, frostbitna lemmar, som gick en kärv framtid till mötes. Och ännu skulle det dröja några år innan Det stora nordiska kriget var helt avslutat.

Somliga av Armfeldts överlevande karoliner fick kämpa mot ryska anfall, när ryssarna angrep svenska östersjökusten. Och många av de finska karolinerna kom dessutom att återvända till ett svårt härjat Österbotten. Det var en eländig tid.
– – –
Armfeldts karoliner, Anders Hansson. Prisma 2003. ISBN: 91-518-4061-8. 275 sidor.

tisdag 1 januari 2019

Bokslut 2018

Antal inlägg: 91 (2017: 80, 2016: 90)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7,6 (2017: 6,7, 2016: 7,5)

Antal recenserade böcker: 89 (2017: 67, 2016: 79)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Okänd soldat av Väinö Linna och Döden i Venedig av Thomas Mann.

Planer för 2019:
Fortsatt recenserande.

måndag 31 december 2018

Bokrecension: Hack i häl på Minerva | Lars Gyllensten, Georg Klein

Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein utkom 1993 och rymmer de två författarnas brevväxling mellan åren 1987 och 1991.

* * *

Det är mycket som förenar Georg Klein (1925-2016) och Lars Gyllensten (1921-2006). Klein är medicinare och forskare och Gyllensten har en sådan bakgrund. Båda är författare, båda är naturvetare som kombinerar det med humanistisk bildning. Och båda är ohämmat intellektuella.

Givetvis är ett samtal mellan dessa två intressant att ta del av; tack och lov bestämde sig Klein att skriva ett brev till Gyllensten efter att den senare recenserat en av hans böcker. Följden blev omsider den volym som jag nu haft nöjet att läsa.

De två herrarna rör sig över vida ämnesfält och resonerar tillsammans om allt mellan politik och litteratur, medicin och kreativitet. Oftast har de liknande uppfattningar och bygger helt enkelt i breven vidare på varandras resonemang. – Någon gång ibland har de olika uppfattningar; de hanterar sådana diskrepanser utan all hårdhänthet, med mild diskussion och förklaringar.

En av de frågor som de inte har samma syn på är den om religionen.

Jo, de är båda ateister, ingen av dem tror på någon gud. Men deras ateism ser olika ut. Georg Klein är snarast antiteist och vill väl egentligen inte beblanda sig med religion alls, medan Gyllensten förklarar att han gärna använder sig av kristendomen på samma vis som han använder sig av grekisk mytologi eller Shakespeare. Han hittar värden i religionen även för en icke-religiös.

De kommer fram till att deras olika inställning nog har att göra med deras helt olika ingångar. Gyllensten kommer från en ickereligiös bakgrund, har aldrig varit religiös; ämnet är därför, får vi tänka oss, inte laddat. Han skriver själv att han på grund av denna bakgrund kan nyttja religionen friare.

Georg Klein är jude och engagerad i Israel-Palestina-konflikten, där han om och om igen har fått se fredstrevare gå under på grund av religiös fundamentalism på båda sidor. Därtill får väl kristendomens historiska belastning av antisemitism adderas till helheten. Klein skriver till Gyllensten:
"Skillnaden mellan oss är väl den att jag känner ett hot från en starkt religiös kultur, medan Du har upplevt den svenska religiösa kulturen som svag och så sekulariserad att den kunde inrangeras under myter och tankemodeller."
En annan sak där de två skiljer sig åt är förhållandet mellan ångest och kreativitet. Klein framför möjligheten att ångest kan vara en kraft som driver kreativiteten, medan Gyllensten, i allmänhet avogt inställd till psykologiska förklaringar, ser ångest och andra psykiska åkommor som enbart destruktiva. Klein konstaterar:
"Man kan kanske säga att jag har större tolerans för psykologin än Du, medan Du har större tolerans för religionen än jag."
Ja, det är vad breven ger intryck av.

* * *

Och så går samtalet genom månader och år. Klein dikterar tydligen sina brev i sin diktafon, ständigt sysselsatt med resor, som det verkar. Gyllensten skriver på skrivmaskin eller ordbehandlare.

De diskuterar medicinska forskningslägen, särskilt inom genetik, de utbyter tips om litteratur och författare; i det politiska framstår båda som smått missnöjda med läget. Kanske kan man ana en skepsis mot politiken överlag, åtminstone skriver Gyllensten:
"Det förkunnade politiska budskapet är ett skenbudskap – det är först och främst emballage för personer som vill fram."
Raoul Wallenberg dyker då och då upp som ett exempel på en enastående människa. Och de två talar en hel del om hur man ska se på Sovjet och Gorbatjov: skall upptiningen tas på allvar?

Och så Förintelsen. Georg Klein växte upp i Ungern och fick under andra världskriget känna av förföljelserna när han och familjen fick gå under jorden. Släktingar gick under i koncentrationsläger. Erfarenhetsmässigt är det onekligen ur denna aspekt här ett enormt gap mellan de två vännerna.

* * *

Jag tycker mig märka att Klein ursprungligen kommer liksom hukande till Gyllensten; den senare var ju då den mer etablerade författaren. Men med tiden sitter de på samma höjd; Klein talar allt klarare och rakare. Det är inte utan att jag tycker att Gyllensten någon gång blir lite mystisk – i betydelsen lutar åt någon slags mystik. Även om jag inte kan avskriva hans hållning att material av mänsklig erfarenhet också kan återfinnas i de religiösas skrifter, så är jag själv med sympatiskt inställd till Kleins mer reserverade inställning till religion.

Minerva var bland annat den romerska vishetsgudinnan. Och det är väl därför en lämplig titel Klein och Gyllensten satt på sin brevväxling: Hack i häl på Minerva. De två för ett gott samtal, utan påvisbara pretentioner på annat än att föra just ett gott, bildat samtal. Visheten kommer av sig själv och stammar ur deras respektive bildning och livserfarenhet.
– – –
Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein, Lars Gyllensten, Georg Klein. Albert Bonniers förlag 1993. ISBN: 91-0-055561-4. 315 sidor.

måndag 24 december 2018

Bokrecension: En lång dag i Athen | Theodor Kallifatides

En lång dag i Athen är skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången år 1989.

* * *

Det finns ett ankare i texten, som håller berättelsen inom en viss radie. Ankaret är skildringen av hur Kallifatides återkommer till Athen, där hans faders gravrätt har gått ut. Graven behöver grävas upp, benen tas till vara.

Detta är inte så udda som det låter för svenska öron: det förekommer vid Medelhavet - en grav grävs, och grävs sedan upp igen varpå benen flyttas. Nåt liknande skedde förr i Sverige. När en kyrkogård blev full och man stötte på ben där man grävde nya gravar, så togs dessa till vara och placerades i ett så kallat benhus.

Men grundhistorien utgör enbart förutsättning för berättelsen, som i själva verket är en vindlande vandring i Kallifatides eget minneslandskap. Minnena av fadern föder andra minnen, och vi får som läsare följa med när Kallifatides färdas genom sin personliga historia, och möter vänner från sin ungdom, möter släktingar som inte lever längre, kommer ihåg sin värnplikt och mycket mer.

Och mest av allt är det naturligtvis ett återvändande till fadern, till Pappa. Han är den tysta gestalt som står bredvid honom igen.

* * *

Kallifatides har fått vara med om mycket.

Inte bara det att han lämnar sitt fädernesland och emigrerar till Sverige, där han finner sig tillrätta inte bara i en ny kultur utan också i ett nytt språk, som han lär sig hantera till mästerskap, långt, långt framom de flesta som har svenskan som modersmål. Bara den erfarenheten av främlingskap både inför det nya och det som lämnats hade varit nog för att fylla böcker.

Men Kallifatides har erfarit mer. Han har sett döden; avrättningar var en verklighet för honom under hans uppväxttid. Och skildringen av hur sju skoputsarpojkar krossas mot en skenande buss är svår att smälta, drabbar hårt. Kallifatides konstaterar:
"Den gud som uppfann döden var nog ingen estet."
Och så har vi hans gammelmormor, hon som kallade Kallifatides bror för "storkuken" och honom själv för "storkäften". Grovkornighet i uttrycken synes överlag vara vanliga under uppväxttiden i Grekland.

Skällsordet framom andra är variationer på "bög", vilket väl vittnar om en machokultur utan all fräschör, men dess ideliga användande får antas återspegla tiden och framförallt miljön. Ja, Kallifatides egen far kallar sönerna kärvänligt för "småbögarna".

* * *

Kallifatides skriver mycket vackert.

Prosan är mättad, utan att bli överlastad. Den är rik på metaforer, men metaforerna blir aldrig långsökta, upplevs aldrig som konstgjorda.

Kärleken till och ömheten inför Pappa, folkskolläraren som vederfarits lidande av nazisterna när det begav sig, är tydlig och rörande. Och kärleken till ett Grekland som kanske åtminstone delvis blivit författaren främmande finns där också. Han skriver:
"Hemma i Grekland kan jag inte vara i naturen, där är jag i historien. Det är historien som är den verkliga naturen, allt annat är kulisser, havet och bergen och träden. Allt det synliga är kulisser, medan det osynliga är det verkliga."
I all sin rikedom är emellertid språket också - samtidigt - rakt. Kallifatides duckar inte för att bli intim. Det pulserar ofta en ganska brunstig sexualitet i hågkomsterna av det förflutna. Sexualiteten har inte raderats från minnets register. Det bidrar till att ge hela berättandet en äkthet, liksom återgivandet av de grova skällsorden. Berättelsen är inte tvättad eller kysk. Men den är äkta.
- - -
En lång dag i Athen, Theodor Kallifatides. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047737-0. 165 sidor.

torsdag 20 december 2018

Bokrecension: Speranza | Sven Delblanc

Speranza är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1980. Jag har läst en upplaga från 1983.

* * *

Sven Delblanc har själv skrivit om hur ett återkommande, djupgående tema i hans romaner är spänningen mellan ordning och frihet. Detta tema finns i Speranza. Dels kan boken läsas som en berättelse om en ung, idealistisk mans själsliga undergång, dels kan den läsas som en konkret illustration av konflikten mellan just ordning och frihet.

Den unge greven Malte Moritz von Potbus från Rügen sänds 1794 till en släkting i Västindien efter att han i samband med en kärlekshistoria samt med anledning av sina upplysningsfilosofiska ideal hamnat i konflikt med sina föräldrar.

Fartyget han far på tillsammans med sin informator och en tjänare hamnar i sjönöd och sällskapet får istället fortsätta färden på ett annat skepp, Speranza.

* * *

Det visar sig snart att Speranza är ett slavskepp. Och att på skeppet råder en egen ordning, egna lagar. Malte får outhärdligt svårt att kombinera sina tankar om frihet med vad han ser omkring sig.

Han försöker sätta sig på tvären, försöker att intellektuellt isolera sig från verkligheten, såsom verkligheten på skeppet ter sig, ideologiskt försvarad av den ombordvarande prästen vilken menar att slaveriet är något som får fungera som ett led på vägen mot ett gudsrike på jorden, ett nödvändigt offer för att nå ett högre mål.

Malte isoleras. Alla är emot honom och han  känner sig naiv som fortsätter att försvara sina frihetliga ideal, när han konfronteras med de som är emot honom.

Hans egen informator, som en gång väl varit avgörande för att göra honom till en man av upplysningen, distanserar sig från sin unge herre, blir en del av besättningen. Hans färgade, gycklande tjänare sluter sig till slavarna ombord.

* * *

Nu är ju Speranza en roman av Sven Delblanc. Läsaren kan därmed inte förvänta sig ett lyckligt slut, om man med ett lyckligt slut tänker sig en triumf för humanistiska, frihetliga ideal.

Tvärtom skildrar Delblanc hur Maltes inre konflikt växer, särskilt sedan han förälskat sig i en negress ombord och till sist gett efter för sin makt att få ligga med henne vare sig hon vill eller inte.

Skulden förtär honom, skulden för våldtäkten och skulden för att han inte agerar för slavarnas sak, och han flyr till sist in i en omvändelse till kristendomen och ett accepterande av ordningen ombord: han underordnar sig prästen, och blir ett instrument för behärskarna, slavdrivarna.

Den något stroppige, idealistiske unge aristokraten har fallit från sitt elfenbenstorn och fallit in i ledet; han står inte längre ensam, förtärd av en inre konflikt. Han följer. Han blir som de andra. Ångesten släpper.

* * *

Speranza är en drabbande bok. Den förvandling som Malte genomgår är omöjlig att slita ögonen ifrån. Framför läsarens ögon trasas ideologen sönder i mötet med en krass, mycket cynisk, verklighet. Den han var går under; något annat kommer istället, någon som står ut med att leva i den värld som finns ombord på Speranza.

Malte kämpar till sist inte längre mot sig själv, mot strömmen. Han följer med. Och följer kanske ett inneboende begär att få hänge sig.

Därmed blir också Speranza en illustration av hur lätt människan under press låter sig förvandlas till något annat än hon egentligen tror sig vara. Malte är väl egentligen Malte både som svärmisk vurmare för upplysningen och som förtryckare och våldtagare av slavnegresser. Men det han följer förändras: de höga idealen, respektive viljan att passa in och ge efter.

Så står vi till sist där själva, vi som är läsare. Vi står där med problemet framför oss själva — hur agerar vi själva när pressen sätter in? Hur motiverar vi hur vi ställer oss? Vad följer vi?
– – –
Speranza, Sven Delblanc. Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-112-0. 186 sidor.

söndag 16 december 2018

Bokrecension: Tvivla, korsfarare! | Artur Lundkvist

Peter Eremiten
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången år 1972.

* * *

Den unge storbonden Eskil och fosterbrodern Anselm avger korsfararlöfte inför en munk de träffar på ett värdshus och beger sig snart iväg för att tillsammans med många andra återvinna Jerusalem och den heliga graven från de otrogna.

Där har vi ett koncentrat av handlingen i Tvivla, korsfarare!.

Tidpunkten är det slutande 1000-talet och under det att Eskil, huvudpersonen, kommer allt närmare Jerusalem träffar han på åtskilliga av de gestalter som historien berättar om som deltagare i det första korståget.

Hela boken består av ett radband anekdoter, den ena följer på den andra. Ibland är Eskil i centrum, ibland handlar de om skeenden som i högre grad överskrider det personliga. Anekdoterna eller textstyckena är var för sig sällan längre än två sidor. Men steg för steg för de oss genom medeltidens Europa och Mellanöstern, genom blodiga slag, ända fram till berättelsens mål och slut.

* * *

Eskil framstår som en påfallande modern person, och därigenom som något anakronistisk. Hans tankesätt är upplever jag mer som en 1900-talsmänniskas än en 1000-talsmänniskas.

Eskil blir alltmer tveksam till korståget som fenomen. Eskil han deltar i slag, han dödar emellanåt, men utan en sådan lust och trosiver som många andra korsfarare har.

Han ser hur korsfararna dödar, förföljer, slaktar, plundrar, våldtar var de kommer åt, hur judar förföljs. Särskilt inledningsvis, när han ingår i Peter Eremitens oorganiserade folkliga korståg, innan europeiska riddare flutit till rörelsen i tillräcklig mängd, framstår hela tåget som en spretig samling ivrare, pilgrimer och rövare varav många inte drar sig för att ställa till med vad skada som helst på vägen mot Jerusalem, det paradisiska Jerusalem.

Så han är en skeptiker och en betraktare, Eskil. Man kan inte säga att boken bjuder på en djuppsykologisk analys av honom; som läsare ser vi honom främst utifrån. Vi lär känna honom, men under huden kommer vi inte.

Han är en av många. Han är inte en av de aristokratiska anförarna, han är inte en kyrklig prelat, inte heller är han en trashank: han är en i mängden, tillräckligt rik för att föra med sig en häst och vapen på tåget, men på intet sätt en ledare.

Eskil är med när Jerusalem intas. Men Lundkvist skildrar Jerusalems fall på bara några få sidor. Därmed punkterar författaren också själva målets betydelse; det gör att målets fåfänglighet får en viss relief. Jerusalems intagande blir bara ännu en massaker utförd av korsprydda krigare.

* * *

Tvivla, korsfarare! är Artur Lundkvists vision av hur det första korståget kan ha upplevts både av de som var med och de som drabbades av det. Det finns inget förskönande i framställningen. Det är grymt och blodigt, inte ett skvatt krigs- eller religionsromantiskt. Det illustreras tydligt av hur Lundkvist låter Eskils reskamrat Anselm hastigt, osentimentalt och oväntat dö.

Tvivla, korsfarare! är också en varning för att följa mängden, att låta sig uppslukas av trosiver utan tvivel, att hålla det egna laget högt och förklara det andra laget som fiende utan något försonande drag.

Boken får väl också sägas vara en varning både för religiös fanatisms förmåga att agera motor åt destruktivitet, och människors förmåga att använda religion för att motivera fiendskap.
– – –
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse, Artur Lundkvist. Bonniers 1972. ISBN: 91-0-020018-2. 241 sidor.

onsdag 12 december 2018

Bokrecension: Historien med hunden | Lars Gustafsson

Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936-2016), författare, poet och professor i filosofi. Boken utkom första gången år 1993, och är den första delen av en trilogi.

* * *

Berättarjag i Historien med hunden är en viss konkursdomare i Austin, Texas, nämligen Erwin Caldwell. Han lever ett bekvämt övre medelklassliv, med hustru och hus vid texanska Coloradofloden.

Genom hans berättelser och brev får vi veta vad som händer.

Men det går en krusning genom historien, något som oroar. Steg för steg blir jag som läsare fundersam kring huruvida vi kan lita på Caldwell. Man oroar sig för att man egentligen har med en störd person att göra, att något inte är som det skall med konkursdomaren.

Det yttre händelseförloppet är relativt stillsamt. Några saker är genomgående. Bland dem domarens aptit på unga kvinnor, filosofiprofessorn Jan van de Rouwers självmord genom drunkning i floden som passerar domarens hus, och en hotfull stalker. Och en död hund.

Det sista är väl så viktigt.

Domaren har nämligen slagit ihjäl en kringströvande hund som rotat i soporna. Det skapar en dissonans i hans personlighet – åtminstone uppfattar jag det så som läsare. Det gör att jag ifrågasätter vem han verkligen är. Dödandet av hunden vittnar om en grymhet som inte borde finnas där annars.

Det vittnar om att domaren kanske är förmögen att genomföra än större grymheter.

Och man börjar undra än mer när man får veta ödet som drabbat den person som under en period förföljt domaren med mer eller mindre hotfulla brev.

Därtill — domarens fascination av den döde filosofiprofessorn får mig till sist att fundera kring huruvida denne verkligen tog sitt liv. Filosofiprofessorn får, fastän död genom hela romanen, nästan ett eget liv, allteftersom vi får ta del av hans liv och lära. Professorn, som en gång i tiden också undervisat Caldwell, ägnar sig mycket åt Anselm av Canterburys gudsbevis, han undervisar i etik, han engagerar eleverna och begär till sist av dem att de skall skriva självbekännelser – vilket får honom avvisad som lärare efter sin pension, utan möjlighet att hålla några kurser mer.

Och så får man senare veta, efter hans död, att han varit nazipropagandist i Holland under 1940-talet. Professorn blir en mycket komplex person som ger tillfälle till reflexioner kring etik och skuld.

* * *

Det outtalade i Historien med hunden förblir på något sätt i centrum; det som Gustafsson aldrig skriver ut, men som man som läsare finns precis utanför boksidan: frågan om vem Caldwell egentligen är, och vad han varit beredd att göra. Krusningen i romanens lugna yta blir allt mer påtaglig.

Men vi har bara Caldwells egna ord att gå på. Han är berättarjaget, ingen sidobelysning av honom från andra personer finns med, utanför hur han själv reflekterar andras uppfattningar i sina egna texter. Därför måste vi som läsare tolka hans ord; se vad de ger anledning till att anta, ana de möjligheter som finns under ytan.

Därmed är Historien med hunden en så att säga öppen bok. Den bjuder in läsaren att dra egna slutsatser kring vad den berättar om. Kanhända kommer jag som läsare att få större klarhet och kunna dra säkrare slutsatser om jag fortsätter läsa de två följande delarna i trilogin; och läser dem – det gör jag gärna.
– – –
Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev. Lars Gustafsson. Bokförlaget Natur och Kultur 1993. ISBN: 91-27-10243-2. 245 sidor.

söndag 9 december 2018

Bokrecension: Anteckningar från en vindskupa | Lars Gyllensten

Anteckningar från en vindskupa är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en eboksversion från 2015.

* * *

Liksom Dostojevskijs Källarhålsman i Anteckningar från källarhålet berättar Anteckningar från en vindskupa om en självreflekterande särling. Han heter Johannes och bor i en vindsvåning. I samma hus hade hans föräldrar en gång en stor, representativ lägenhet, en lägenhet han ärvt och fortfarande har tillgång till.

Johannes är reklamman. En gång var han konstnär, men han flydde det mångtydiga, eller snarare de tolkningsraster som hans uttolkare lade över hans verk, för att söka det entydiga.

Själv känner han sig tom. Han lever inte i helvetet. Han lever inte i himlen. Han skriver att han lever i Hades skuggvärld. En skugga bland skuggor, onåbar för andra människor, liksom avkyld. Därmed osårbar för andra människor. Han skriver:
"Jag är ju oanträffbar – det är detta som är mitt kännetecken."
Johannes skriver sina anteckningar under en lång tid, får vi veta, med långa pauser. Han skriver också att han är mytoman: därmed tvingas vi också tvivla på det han berättar, både i det han skriver om sig själv och i det han skriver om sin och familjens historia.

I familjen, Johannes närhet, finns främst tre personer. En sträng Far, förmögen och driftig affärsman. En Mor, som blir allt sjukare men överlever sin make. Och Moderns kusin, till vilken Johannes tar sin tillflykt när han inte längre står ut hemma; han flyttar till henne, inleder en relation med henne. De är alla döda när Johannes skriver sina anteckningar.

* * *

Anteckningar från en vindskupa inbjuder läsaren att bli medskapare: att skapa sin egen förståelse för de meningar som kan utläsas ur romanen. Jag ser Johannes som en man utan närmare relationer och utan behov av känslomässiga band.

Han har skurit av sig från omvärlden och dessutom från sig själv. Han lever, men hans liv är ihåligt. Han kan be, men ber utan adressat. Under allt liv ser han själv döden. Och det är som om själva dödens kyla och mörker färgat av sig på honom själv, berövat honom känsla och inlevelse och engagemang.

Han skriver:
"Jag är en skugga, i skuggornas land – och envar annan, som jag ser eller hör, är skugga för mig, i skuggornas land."
För honom är både han själv och och människorna omkring honom blott skal.
"Vad är då vi människor? Bilder, chimärer, klichéer – det finns ingenting annat inuti oss – inget du i dig, eller i någon annan, inget jag i mig, inget du!"
Det måste väl kategoriseras som ett nästan konsekvent förfrämligande, en vidsträckt nihilism. Det verkar som att det enda som till sist är riktigt verkligt för honom är just döden.

Men något händer mot senare delen av romanen; när Johannes själv inte kan sova i föräldrarnas lägenhet, där han nu vistas. Han upplever de frånvarande döda som närvarande, som tittande på honom: först från porträtt på väggarna, men sedan porträtten plockats ner stirrar de osedda fortfarande på honom. Han nås av det förflutna.

Vad det har att betyda kan väl diskuteras. Kanske indikerar det att Johannes faktiskt kunde nås, om än blott av de redan döda, de frånvarande.

* * *

I den av Gyllensten senare skrivna Ljuset ur skuggornas värld möter vi något som liknar denna tidigare roman. Också där möter vi en Johannes, i ett hus som måste var detsamma som i Anteckningar från en vindskupa. Men det är ändå inte samma människor som lever där. Deras öden är annorlunda. Liven som skildras i Anteckningar från en vindskupa är mörkare.

Anteckningar från en vindskupa får kallas en filosofisk roman, ett gestaltande av en människa som inte tror på människorna, inte heller tror på några ideologier, inte på någon gud. Det är en människa som tagit avstånd från sig själv och andra, utan att det åsamkat honom känslor av saknad. Han har blivit kall, ensam, utan att verka vilja ha det på något annat vis. Han lever i en öken utan att vare sig vantrivas eller trivas; han andas men är i någon mening redan död för den värld han underkänner.

Det är en läsning som gör mig illa till mods, genom sin förnekelse av livet. Kanske för att jag delar någon slags grundsyn med Johannes. Men där han står tom, tillåter jag mig att skapa mening och hitta mening och låta den gälla som viktig och reell, för mig, som individ; en individ som lever.
– – –
Anteckningar från en vindskupa, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-bok 1.0, E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital. ISBN: 978-91-0-015955-9.

söndag 2 december 2018

Bokrecension: Professionella bekännelser | P. C. Jersild

Professionella bekännelser är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom år 1981.

* * *

Kanske ligger fortfarande ett romantiskt skimmer kring författaren: mannen eller kvinnan som lever på sin penna. P. C. Jersild ger emellertid realistiska inblickar i hur det är att faktiskt vara författare till yrket i sin litterära självbiografi Professionella bekännelser.

Självbiografin rör emellertid inte mycket av författarens privatliv. Det är Jersild som professionell författare vi möter. Förutom en del text om hans familjebakgrund och särskilt hans relation till sin mor och sin far, är den personliga sfären fridlyst. Han skriver om boken:
"Mitt privatliv har ingen med att göra. Så blev det en krönika över mina böckers tillkomst sedd från min sida av skrivbordet."
Och Jersilds yrkesverksamhet fram till bokens publicering 1981 fyller mer än väl utrymmet mellan pärmarna, utan att texten behöver skärskåda privatmannen Jersild.

* * *

Med Jersild får vi följa med i den process som är hans böckers tillblivelse. Vi får se hur vissa romaner kommer samman, skrivs ut, skrivs om och skrivs om igen; han berättar också om hur vissa projekt havererar, men hur motiv från dessa ej färdigställda böcker kan återkomma i ny kostym i anda verk.

Det verkar viktigt för Jersild, särskilt i början av sin verksamhet, att skriva långsamt: att inte stressa fram en text. En A5-sida verkar ha varit nog. Och för att kombinera sitt dåvarande arbete som läkare med författandet steg han upp en timme tidigare om morgnarna, och ägnade den så vunna tiden åt skrivande. Och ibland, när lugn arbetsmiljö inte var att finna i hemmet, kunde han sätta sig och skriva i bilen, parkerad på någon lämplig plats.

Jag tänker mig att det krävs en hel del envishet för att lyckas som författare. Detta att orka fortsätta sida efter sida, tills man når ett mål, bara för att därefter kanske finna att boken måste skrivas om, arrangeras om, gallras i, för att bli det författaren vill ha den till.

Och där krävs väl också mod: att våga skära i en historia, skära ut sådant som man en gång tyckt passat in, men som senare inte har en plats i helheten.

Så blir bokskrivandet en process av skrivande och omskrivande. Ja, Jersild beskriver hur En levande själ går igenom fyra versioner innan han landar i något som han tycker bär.

Professionella bekännelser tar upp många aspekter ur författarens verksamhetssfär i allmänhet och Jersilds i synnerhet.

Jersild berättar hur han en gång skrev under ett manifest för mer engagerad skönlitteratur, men hur han sedan vände sig från ett sådant tankesätt: han verkar vilja ha romankonsten ofjättrad vid politiska måsten och ideologiska hänsyn.

En annan aspekt är den om publiktillvändhet och exklusivitet. Är det till exempel bra att få ett verk antaget som Månadens bok, vilket gör att boken kommer ut i massupplaga: skadar det den litterära imagen? Och hur skall man egentligen som författare förhålla sig till recensioner? Jersild verkar helst vilja läsa dem efter ett tag, för att om möjligt låta flera recensioner dämpa intrycket av kanske enstaka illvilliga.

* * *

Det är intressant att se hur Jersilds böcker växer fram, hur motiv i dem kan ha långa rötter bakåt i författarens tänkande, hur han väljer mellan olika angreppssätt. Idéer verkar han få många: det hårda arbetet förefaller ligga i att uttrycka idéerna i en berättelse som fungerar och bär.

Språket i Professionella bekännelser är naturligt och okonstlat, samtalsartat utan att bli ytligt. Jersild berättar helt enkelt för en intresserad allmänhet om sina litterära intressen och ansträngningar, från tidiga år, över debuten med novellsamlingen Räknelära fram till den vid utgivandet nyss publicerade En levande själ och om tv-projektet Gråtvalsen som då pågick.

Fokus ligger hela tiden på böckerna och arbetet med dem, eller på de arbeten för scen och teve som han varit inblandad i, även om en del bekantskaper som varit relevanta i hans yrkesverksamhet också finns med här och var. En hel del citat ur hans arbetsdagbok illustrerar arbetsprocessen, och läsaren bjuds på utdrag ur outgivna böcker.

* * *

P. C. Jersilds Professionella bekännelser ger goda inblickar i vardagen för en författare. Boken visar på det engagemang och den uthållighet som krävs för att få till en roman; och hur författaren måste vara beredd att arbeta, och att arbeta om det han en gång fått på pränt.

Det är uppenbart att Jersild tar sig an författandet med stort allvar, först vid sidan av läkaryrket och sedan som heltidssysselsättning. Resultatet har som bekant varit mycket gott. Drygt ett fyrtiotal böcker ligger han bakom, senast förra året utkom romanen Tivoli, och Jersild har belönats med en lång rad litterära priser. Professionella bekännelser visar något av hur författaren Jersild blev till och hur de första två decenniernas arbete såg ut.
– – –
Professionella bekännelser, P. C. Jersild. Författarförlaget 1981. ISBN: 91-7054-362-3. 208 sidor.

fredag 30 november 2018

Bokrecension: Folk som sjöng | Frans G. Bengtsson

Folk som sjöng är en samling texter av författaren, poeten, översättaren Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Samlingen sammanställdes efter Bengtssons död av historikern och riksantikvarien Ingvar Andersson (1899-1974). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Ingen av de tjugosex essayer som vi hittar i Folk som sjöng publicerades av Bengtsson själv i någon av de essayböcker som han gav ut under sin levnad.

Ingvar Andersson har hämtat en del av innehållet ur Bengtssons litterära kvarlåtenskap och en del av innehållet har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, i några fall har de fungerat som förord i böcker. Förordet till Bengtssons översättning av Thoreaus Skogsliv vid Walden fungerade för övrigt som hans licentiatavhandling och finns med i Folk som sjöng. Vidare är somliga av texterna beskurna, andra finns med i sin helhet.

Texternas tillkomsttid spänner nära tre decennier. Den äldsta är från 1922, den yngsta är från 1950.

Artiklar i tidningar försvinner lätt i arkiven eller hamnar där tidningar eljest hamnar när de blivit en dag eller två gamla.

Därför var det en välgärning av Ingvar Andersson att fästa dessa essayer inom pärmar i ett något mer beständigt medium än vad tidningssidan kan erbjuda. Bengtsson för själv i "Resor från ifjor" ett resonemang om de olika mediernas syfte och plats, där tidningar är förgängliga och skall så vara, medan böckerna har en annan beständighet. Och nog är det så. I boken får texterna ett längre liv, når lättare fler generationer. Om boken än står orörd i decennier på en hylla, finns den dock kvar, och kastas inte lika lätt som en tidning.

* * *

Det finns åtskilligt att ta vara på i Folk som sjöng. Där har vi Bengtssons vanliga fascination för speciella individer. Han berättar om Robert Lee, Thoreau finns med, och Plutarchos behandlas utförligt. Men det finns också många personliga reflexioner.

Därtill kommer åtskilliga essayer som också fungerar som litteraturrecensioner. Jag får flera boktips av Bengtsson; böcker jag känner att jag vill skaffa mig och vars innehåll jag vill ta del av.

En av de intressanta texterna berättar om hur Bengtsson började arbeta med sin fortfarande omtyckta roman Röde Orm.

Han skriver om hur han en morgon låg och tänkte på gamla kunganamn, och fastnade för Harald Blåtand. Till sist såg han denne nästan framför sig. Där har vi fröet till Röde Orm: utifrån infallet om Harald Blåtand kommer sedan epoken som romanen ska utspela sig i att slås fast.

Steg för steg växer en väv fram, där historien utspelar sig. Och han bestämde sig för att använda den hårdkokta, fornnordiska stilen, där förstärkningsord skall vara sällsynta liksom onödiga adjektiv. Vidare skulle skeendet betraktas helt från utsidan: inga psykologiska introspektioner skulle förekomma. Bengtsson skriver:
"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."
Och det är ju en stil som jag personligen uppskattar, men väl inte har lätt att efterfölja: att inte skriva med två ord, vad som lämpligen skrives med ett, att inte dränka i ord vad som lämpligen kan uttryckas enklare.

* * *

Av politiska uppfattningar märks föga.

Undantaget är "Att vara neutral" från 1940. Bengtsson inleder texten med en utflykt till Dantes Den gudomliga komedin, där de som inte tagit ställning för eller emot, ja, de neutrala, snart möter upp – så visar Dante oss änglarna som vid det stora upproret i himlen varken tog Guds eller Djävulens sida. Det får sägas vara en kraftfull bild att använda också då andra världskriget rasade och Sverige förhöll sig neutralt, åtminstone officiellt.

Bengtsson reflekterar över att vad vi som enskilda människor aldrig kommit undan med – att betrakta ett mord utanför vårt fönster utan att agera – kommer en stat undan med, genom att hävda sådant som "politik", "högre politik" eller "realpolitik". Han ser de svenska undanflykterna och undfallenheten, men fäster ändå ett medvetet svagt hopp att Sverige som stat aldrig skulle gå så långt som – de andra. Fienderna, våldsverkarna.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en lätt gammaldags prosa, utan att den verkar konstlad; han håller gärna kvar vid de gamla pluralformerna på verben. Ja, han gör rentav en poäng av att talspråkighet bör hållas på armlängds avstånd från skriven prosa.

Att det är en bildad mans texter vi tar del av är uppenbart. De är bemängda med citat, inte minst små poetiska stycken, sällan översatta i de fall de är på annat språk än svenska. Därtill kommer icke så få belysande och illustrerande anekdoter.

Bengtsson talar som en vuxen till en vuxen; oftast känner man sig dock mindre än författaren: man sitter så att säga vid hans fötter och lyssnar till hans utläggningar, och man gör det gärna, så medryckande som de är. Eller kanske rättare: Bengtsson tar vara på det skriftspråkliga; man känner sig som mottagare av utsökt författade epistlar.

Frans G. Bengtsson dog 1954, men hans texter, hur gammaldags de emellanåt än klingar, är vitala och i högsta grad levande ännu, för var och en som värdesätter humanistisk bildning och gott berättande.
– – –
Folk som sjöng, Frans G. Bengtsson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1970. 223 sidor.

lördag 24 november 2018

Bokrecension: Det är du själv som bestämmer! | Sven Delblanc

Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier är en samling texter av Sven Delblanc (1931-1992), utgiven 2009.

Redaktörer för antologin är Lars Ahlbom (f. 1945) och Crister Enander (f. 1960). De har också skrivit var sin text om Delblanc som ingår i boken. som utkom år 2009. Ahlbom har även försett en del av texterna med kommentarer, som ger ett sammanhang.

* * *

 Det är du själv som bestämmer! innehåller förutom artiklar som varit publicerade i pressen även generösa utdrag ur Delblancs böcker Åsnebrygga, Trampa vatten och Fågelfrö. Det är du själv som bestämmer! överlappar och kompletterar delvis samlingen Kritik och essäistik 1958-1991.

Tillsammans med artiklarna bidrar Ahlboms och Enanders två efterord till en nyanserad och intressant bild av författaren, litteraturhistorikern, kritikern och outsidern Sven Delblanc.

Fokus i Det är du själv som bestämmer! ligger inte i första hand på litterära ämnen i snävare bemärkelse: här är snarare fråga om opinionsbildning, polemik, inlägg i debatter, politiska betraktelser. De ger material för att skissa en uppfattning om Delblancs egen politiska åskådning, särskilt tillsammans med Ahlboms och Enanders texter, där i synnerhet den senare analyserar Delblancs politiska åskådning.

Nog lutar Delblanc åt vänster. Delblanc har arbetarbakgrund och kommer från en tidvis besvärlig uppväxt. Relationen till fadern var minst sagt ansträngd. Kanske bidrar det – skulle en hobbypsykolog säga – till Delblancs konsekventa misstänksamhet mot makt och överhet. Delblanc överger aldrig sin bakgrund. Men blir heller aldrig partigängare, om man inte räknar hans medlemskap i en socialdemokratisk studentförening dithän.

Delblanc står lika avvisande mot sovjetisk aggression – och klagar på den svenska intelligentians tysthet inför denna – som han står avvisande mot en hänsynslös kapitalism. I praktiken verkar han beundra pragmatiska socialdemokrater med, liksom han själv, verklig arbetarbakgrund. Gunnar Sträng får så en uppskattande artikel i samband med sin 75-årsdag 1981.

För eliter av alla de slag ger han annars föga; det gäller också akademiska socialdemokratiska eliter utan verklig förankring bland dem de skall företräda.

Men Delblanc går inte i ledband. Han river av följande mot den socialdemokratiska hållningen i början av 1980-talet: "Tror de på sina egna ord? Tror de att vi är idioter?"

Delblanc är skeptiker, pessimist, tror inte på ideologier, än mindre på utopier.

Han skriver:
"Det måste ge en besynnerlig trygghet att se världen i svart och vitt, i änglar och bovar. Men så enkelt är det inte. Den tryggheten får man köpa till priset av självmotsägelser och lögner."
Där kommer Delblancs nyansering till uttryck, en nyansering som inte hindrar att han tar tydlig ställning. Mot atombomben. Mot kulturnivellering. Mot bilism. Mot imperialism. Mot pacifism. Ja, han är kritiker i mycket. Han värnar sin ställning som fri skriftställare.

* * *

Det är lätt att läsa Delblanc som artikelförfattare; hans skönlitterära författarskap lämnar mer osagt och antytt, för läsaren att hantera. I artiklarna är det rejäl schvung i formulerandet, i polemiken är han ofta rolig, ibland elak, alltid underhållande. Det är inte alltid man kan instämma med honom, men ofta är han mycket träffsäker.

Vidare ger Det är du själv som bestämmer! inblick i ett Sverige och en värld som nu är försvunna. Där stod delvis andra frågor på agendan än nu, och i stor utsträckning var det andra aktörer som stod på scenen. Vi som inte var med på 50-talet och decennierna närmast efter får på så vis lära känna den tiden, åtminstone ur Delblancs perspektiv.

Således är Det är du själv som bestämmer! ett utmärkt komplement till den mer omfattande och mer litteraturinriktade Kritik och essäistik 1958-1991. I Det är du själv som bestämmer! tas texter med delvis andra perspektiv upp som berikar helheten: bilden av Sven Delblancs tankevärld och den värld mitt i vilken han stod.
– – –
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier, Sven Delblanc. Red. Lars Ahlbom och Crister Enander. h:ström Text&Kultur  2009. ISBN: 978-91-7327-110-3. 298 sidor.

tisdag 13 november 2018

Bokrecension: Ljuset ur skuggornas värld | Lars Gyllensten

Ljuset ur skuggornas värld är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1995.

Ljuset ur skuggornas värld utspelar sig i samma miljö som Gyllenstens Anteckningar från en vindskupa (1993). Ljuset ur skuggornas värld står emellertid på egna ben.

* * *


Berättare i Ljuset ur skuggornas värld är en Johannes Wiktorsson. Vi får tänka oss honom som en man i sjuttiofemårsåldern, änkeman. Romanen utgör hans minnen, där han lager för lager ådagalägger sin egen historia och sin familjehistoria. I berättelsen kommer de döda honom till mötes, och ur det perspektiv han nu kan ta, bakåt, kan han omformulera den verklighet som han levt i.

Centralt i familjens liv har Firman varit, ursprungligen en skrot- och järnfirma, grundad var farmors far, driven vidare av Farfar och Farmor, senare av mor. Inte av far. Romanen uppehåller sig mycket vid hur Johannes rehabiliterar Far i efterhand.

I familjen var Far illa sedd. Farmor och farfar, affärsmänniskor, kalla, respekterade, respektkrävande, föraktade uppenbarligen sin son. Han var inte som de. Han var en drömmare, en man med svag personlighet – han var inte en dundrande, dominant gåpåare som de själva. De verkar ha överfört sitt hopp om Firmans framtid på sonsonen.

Men Johannes ser i sina minnen hur bilden av Far måste förändras. Den nedärvda bilden av Far, som han själv delat i sin barn- och ungdom, som någon att inte riktigt räkna med, förändras. Faderns personlighetsdrag framträder allt tydligare: han var en man som kanske inte riktigt fick veckla ut sina vingar, ty det fanns inte utrymme för det i hans familj. Han kippade efter andan i den atmosfär där han vistades. Han var vänlig, lyssnande, snäll, omtänksam.

Dessa mjuka värden stod lågt i kurs hos Farmor och Farfar. De önskade en affärsman. De fick en drömmare, en konstnärssjäl.

Mor verkar ha sett mer hos Far än vad Farmor och Farfar såg. Själv var hon av deras slag: hon arbetade själv för Firman på ansvarsfyllda platser. Men uppenbarligen såg hon något i honom, som gick de andra förbi.

Samtidigt, i Johannes tillbakablickande, framstår Farfar och Farmor som allt stelare och allt mer frusna. Det var såna de var. Själv är han väl varken riktigt av sina farföräldrars eller sin fars slag. Han verkar vara nåt mitt emellan, eller varken det ena eller det andra. Han har arbetat i Firman, men inte drivit den såsom Farmor och Farfar. Och väl inte heller gått där på nåder, som Far.

Johannes Wiktorsson tar oss med från tiden före sin egen födelse, via sin barndom och sin ungdom, till sin vuxna tid, och låter oss möta de människor som funnits omkring honom i Firman och i det stora, tunga hus i Stockholm som Farmor och Farfar låtit bygga och där Firman fanns.

Han möter kärleken, gifter sig, oroar sig för att hans hustru medvetet inte sökte läkarvård för att hon ville dö när cancern drabbade henne för längesen.

Johannes Wiktorsson möter de döda från sitt eget förflutet och gör i någon mening bokslut med dem. Han kasserar gamla bilder och skapar nya. Far framstår i nytt ljus, och kanske likaså Farmor och Farfar. Han värderar dem alla tre på annat sätt nu än han en gång gjort.

* * *

Ljuset ur skuggornas värld är en utmärkt berättad, nostalgisk och dyster skildring av en åldrande mans minnen av sin familj och det företag som stod i familjens mitt.

Berättaren anklagar inte, men vänder på det som varit, landar i något nytt. Tungt hänger minnena av de döda över honom. Själv är han den ende i berättelsen som lever, men i texten manar han de döda till liv igen.

Kanske kan romanen uppmana också sina läsare att fundera kring vad som varit och hur man skulle kunna se på det – om man väljer ett annat betraktelsesätt än det man först vant sig vid.
– – –
Ljuset ur skuggornas värld, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1995. ISBN: 91-0-056044-8. 141 sidor.

söndag 11 november 2018

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:
"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."
Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:
"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."
Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

tisdag 6 november 2018

Bokrecension: Den sista grisen | Horace Engdahl

Den sista grisen är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom år 2016.

* * *

Välkommen till Horace Engdahls litterära värld! Välkommen till Den sista grisen...! Det är en elegant samling aforismer läsaren möter där, med smak av Cioransk bitskhet och doft av Gyllenstenskt ifrågasättande.

Det är desillusionerat, uppgivet, lite elakt, kallt betraktat, belevat. Jag tycker mycket om det.

Hur sanna är aforismerna? Sak samma, de är eleganta, träffsäkra. De är möjliga att inympa i den livserfarenhet många av oss har, som avväpnande lakonismer gentemot verklighetens förkonstling och skenverk. Det är djupt mänskligt – utan påtvingade leenden; åtminstone ett skådespeleri så realistiskt att det inte går att skilja från naturlighet.

Är det den riktige Horace Engdahl vi möter? Det vette tusan. Och det spelar väl föga roll: Den sista grisen står som litteratur på egna ben.

* * *

Vad jag tycker mig utläsa ur aforismerna är ett amor fati, en strävan efter att nöja sig med status quo; mödans obeständighet och förgänglighet. Det formuleras ur olika perspektiv.
"Missnöjet har dålig andedräkt. Det har kanske rätt, men man vänder sig bort."
I boken finns också tvivlet, ideologikritiken, liksom det mellanmänskliga behovet av lögnen.
"Trosvissheten och lögnaktigheten går han i hand, två hungriga barn utan samvete."
Vidare:
"Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre."
Åter vidare:
"Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern."
Ett annat tema som återkommer är döden. Döden som avdramatiserad händelse, och självmordets permanenta exil som given rättighet. Följande är vackert:
"Provisorier avlöstes av nya provisorier, och de blev till slut det verkliga livet. Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger."
Och så står där mycket om manligt och kvinnligt. Den biografiska kommentaren är svår att undvika, att dessa tämligen cyniska stycken hänger ihop med den skilsmässa Engdahl gick igenom samma två år innan boken kom ut.

* * *

Den sista grisen innehåller förutom aforismerna även ett teaterstycke, "Mannen på bryggan", en monolog. Men även i teaterstyckets skildring av en man som blir obehövd ligger aforistiken och livskänslan från de tidigare aforismerna insprängd.

När jag läser Den sista grisen blir jag alltmer övertygad om att det är en vishet jag får ta del av, en trött vishet, men likväl en vishet. Jag liksom nickar instämmande och igenkännande på insidan. Engdahl formulerar gång på gång mina erfarenheter av tillvaron. Hans aforismer inbjuder om och om igen till att bli citerade.

Jag hoppas att Horace Engdahl fortsätter att ha Moleskine-boken med sig på sina kafébesök även i fortsättningen. För det är så jag föreställer mig honom – sittandes där i kaffedoften, en bok på bordet, ett intryck: och så några pregnanta rader nedskrivna.
– – –
Den sista grisen, Horace Engdahl. Omslag: Sara R. Acedo. Porträtt, omslag: Jan Håfström. Albert Bonniers förlag 2016. ISBN: 978-91-0-015499-8. 277 sidor.

söndag 4 november 2018

Bokrecension: Norge 9 april 1940 | Bjørn Bjørnsen

Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet) är skriven av den norske journalisten och författaren Bjørn Bjørnsen (f. 1937).

Boken utkom på norska år 1977. Jag har läst boken i svensk översättning av Marianne Pihlgren, utgiven 1978.

* * *

På natten till den 9 april 1940 inleder tyskarna invasionen av Norge. Samma sak händer i Danmark, men den här boken handlar om Norge. Tyska fartyg försöker ta sig in i ett antal norska hamnar. I vissa går det bra, i andra går det sämre. Vad som dock framförallt verkar känneteckna det första invasionsdygnet är förvirring.

Bjørnsen återskapar detta dygn – och i någon mån tiden före och efter – genom att låta en mängd personer komma till tals. Det är de stora händelsernas historia: hur regeringen lämnar Oslo och drar vidare för att undvika tyskarna. Men det är också de små händelserna: hur enskilda privatpersoner i Norge upplever dagen.

Björnsen skriver att närmare femhundra personer delgivit honom sina minnen. Utöver det vilar hans bok på en imponerande mängd källmaterial, både samtida tidningsartiklar och senare utredningar och historiska verk.

Nu är ju vare sig norsk inrikespolitik eller norsk geografi min starkaste sida. Det gör att den mycket stora mängden namn och de åtskilliga orter som figurerar gör att jag inte har helt lätt att hålla fast vid tråden. Ett antal kartor hade onekligen underlättat, liksom ett personregister, åtminstone för en utlänning.

* * *

Förvirring. Där har vi ett nyckelord. Först verkar många vara övertygade om att det nog är de allierade som är på väg: en incident tidigare under dagen före invasionen ger ytterligare skäl för den slutsatsen.

Måhända ville engelsmännen besätta Norge innan tyskarna hade chans att göra det. Måhända ville både de allierade och tyskarna skapa en krigsskådeplats utanför de egna territorierna: Skandinavien ligger då nära till hands.

Men det var tyskarna som bemannade de först oidentifierade fartygen. Mottagandet verkar först ha varit blandat. På vissa håll kan tyskar landstiga i hamnen. På andra håll utbryter intensiv beskjutning. Norge sänker den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och tusen personer dör när fartyget går under.

Uppenbarligen är informationsöverföring en oerhört viktig sak i ett krisläge.

Boken beskriver gång på gång hur informationsbrist leder till att personer i ledande ställning har svårt att ta beslut; ska man till exempel mobilisera? Och i så fall – hur snabbt? Och vad är det som egentligen pågår? Och var pågår det? Ska vi strida? Ska vi lägga ner vapnen? Ska det evakueras?

Tyskarna säger att de kommer som vänner, för att beskydda Norge. Men samtidigt verkar de inte dra sig för att hota med vapenvåld för att få sin vilja igenom. Motstånd ser de inte vänligt på. Och ju längre dagen lider och kanske framförallt dagen därefter börjar en motståndsvilja växa fram i sådan utsträckning att den norska militären förefaller ha svårt att organisera den.

Regeringen försöker skaffa sig informationer, avvisar de tyska kraven, och är framförallt tillsammans med kungen tvärt emot att utse Quisling till ledare för en ny regering. Av boken att döma verkar Quisling snarast ha varit en belastning för tyskarna att ha som allierad och tilltänkt norsk ledare i detta läge.

* * *

Norge 9 april 1940 målar upp en jordnära bild av inledningen av tyskarnas ockupation av Norge.

Berättelsen får blod och puls genom att Bjørnsen väljer att inte bara beskriva de politiska och militära händelserna, utan även åtskilliga vanliga människor, och därtill de ledande personernas personliga liv: till exempel hur statsminister Nygaardsvold tillbringade kvällen innan invasionen, eller hur han den 10 april söker skydd i ett skjul för att undgå tyska jaktplans kulsprutebeskjutning.

Boken belyser dessutom vikten av korrekta informationer, och hur rykten lätt kan spridas snabbare än bekräftad information. Information var inte lätt att överföra under krisen 1940 – man fick så gott det gick lita till att det gick att etablera telefonkontakt med nyckelpersoner, och att den man nådde den vägen också hade korrekta uppgifter att meddela. Dessutom gällde det att rätt tolka vad den man fick tag i hade att säga eller i förekommande fall befalla.

* * *

Det är lätt att läsa historien baklänges: vi har facit, vi vet vad som hände. Från vårt perspektiv vet vi redan innan vi börjar läsa en bok som Norge 9 april 1940 att invasionen kommer att bli av, att Quisling kommer att få en ledande roll i de tyska nazisternas ledband.

Allt det vi ser kunde inte de agerande och beslutsfattande människorna då se. De tvingades göra antaganden om vad som kunde ske. De tvingades förhålla sig till frågan om vilken strategi som var lämpligast att hantera den uppkomna situationen genom. Ofta tvingades de agera utifrån skrala informationer.

Det är imponerande hur väl den norska ledningen och konungen förhöll sig till invaderande tyskarna: hur de satte sig på tvären så snart de tyska kraven presenterats för dem.

Frågan många måste ha ställt sig den 9 april 1940: "Är det krig nu?" kom att besvaras jakande. Åtminstone för en tid.
– – –
Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet), Bjørn Bjørnsen. Övers. Marianne Pihlgren. Atlantis 1978. ISBN: 97-7486-008-9. 320 sidor.

måndag 29 oktober 2018

Bokrecension: Så var det sagt | Lars Gyllensten

Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg är en samling texter av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1992.

* * *

I sina romaner lämnar Gyllensten gärna utrymme för läsarens egen tolkning av de bilder han skänker. I de tjugosju texter som utgör Så var det sagt är han tydligare: här driver han teser, beskriver och argumenterar. Hans ämnen är ohöljda. Och det rör sådana saker som författare, religion och inte minst miljöfrågan.

Så är också boken uppdelad i tre block: "Om böcker, diktning och diktares frihet", "Om kristendom som språk och bild" samt "Om utbildning, vetenskap och politik", vari dessa tre nämnda ofta återkommande ämnen finner sina naturliga hem.

* * *

Mig intresserar särskilt Gyllenstens texter om kristendom.

Gyllenstens grundinställning är positiv, för att inte säga mycket positiv. Men han är inte en anhängare, inte en lärjunge: "Jag är inte kristen och inte på väg att bli det." Men det är uppenbart hur mycket han uppskattar den kristna kulturen, det kristna språket, de kristna bilderna; kulturen som färgats och påverkats av kristendomen.

Men han anser också att kristendomen kan fungera som livsåskådning, åtminstone en reformerad kristendom.

För Gyllensten är inte kristendomen – eller bör inte kristendomen vara – en samling försanthållanden, såvitt jag kan förstå. Därför menar han också att Hedenius och andras liknande kritik av kristendomen inte kan åstadkomma religionens försvinnande.

Istället ser Gyllensten kristendomens värde dels i de modeller den erbjuder för reflekterande kring existentiella bryderier, och dels i dess potential till radikala kärleksgärningar. Det är enligt honom djupt beklagligt att kyrkan hängt upp sig på lärostrider såsom den om kvinnliga präster: för honom förskjuter det fokus från det egentliga i kristendomen och drar kristendomen i vanrykte.

Det blir mycket gärningslära över Gyllenstens kristendom: mycket fokus på kristet färgad handlingskraft. Han skriver:
"Kanske är det rentav viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi."
Tron som ett anammande av en lära verkar honom främmande, därför kan han inte heller se att en sådan sak som en lärostrid i själva verket kan vara ett uttryck för en religiös innerlighet: viljan att följa Gud och hans vilja, även dit där det är inopportunt att stå.

Säga vad man vill – men det krävs ett visst mod att vara kvinnoprästmotståndare av religiösa skäl; och det krävs en viss intellektuell redlighet hos utomstående för att inse att en sådan hållning inte nödvändigtvis är född ur misogyni.

* * *

Största skulden till kristendomens tillbakagång finner Gyllensten inte i en yttre sekularisering, utan i kyrkan själv. Hon har förlorat genom att bli inaktuell och genom att hänge sig åt lärostrider.

Vad Gyllensten efterfrågar är en radikalt reformerad kristendom. En kristendom för vår tid, som inte hänger sig åt en tro på de "primitiva underverk" som en gång dög som övertygelsemedel. De underverk som Jesus sägs ha utfört kan, menar han, varit vad just den tiden behövde, men inte nödvändigtvis vad vår tid behöver; nu gör de på oss "intryck av orimligheter och primitiviteter".

Den gamla tidens "tankeformer och sederegler" är urvuxna, skriver han. Kyrkan behöver, får vi förstå det som, omforma sig för att bli relevant för nutiden.

Samtidigt menar han att det är en skada för Svenska kyrkan att hon så kapat rötterna med katolska och ortodoxa kyrkan och dess kulturella rikedom. Oaktat – tydligen – dessa kyrkors mycket rigida läror i trosfrågor. Men det är väl det kulturella Gyllensten vill åt: till exempel den katolskt färgade litteraturen, och så vidare.

Vidare har kristendomen fördärvats av sina allianser med makten: "Kyrkans seger har alltför ofta köpts till priset av en besegrad Kristus." Gyllensten vill inte ha tillbaka en maktkyrka. Han skriver med aforistisk skärpa: "När Kristus får makt blir han Anti-Krist."

Gyllensten ställer också kristendomen framom det han kallar "religionssurrogat", med vilket vi får förstå nyandliga rörelser, vilka han ställer i relation till ordinarie religioner som charlatanvetenskap till ordinarie vetenskap.

Vad som utgör kristendomens företräde framför dessa andra tankesystem är något oklart, utöver att kristendomen naturligtvis besitter ett mycket rikare kulturellt arv i form av texter, berättelser, myter, konst och så vidare. I grund och till väsen måste väl kristendomen likväl fattas som lika rimlig eller orimlig som månget nyandligt fenomen.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det som blir kvar av Gyllenstens kristendom, om man extraherar den kulturella rikedomen, är en humanism med kristna förtecken. Men jag kan hursomhelst instämma i hans värdering av att kunna det religiösa språket: alltså, att vara bekant med den berättelsevärld och det sätt att uttrycka sig som kristendomen fört med sig.

* * *

I sina artiklar har Gyllensten i allmänhet ett ganska vindlande sätt att skriva, resonerande eller kanske snarare samtalande. Det är inte koncist. Kanske hade en del texter rentav vunnit på att hårdkokas en aning.

Det är givet att det är en intellektuell man som skriver, men också en idealist. Det blir tydligt i de många artiklarna som tar upp miljöfrågan. Han skriver på tal om sådant:
"Västvärldens demokratier står inför en exceptionell utmaning – att bryta den på sikt dödsdömda färden mot ekologisk katastrof – eller mot ett globalt gulag-helvete, ett internationellt apartheidsystem, som ingen hygglig människa skulle vilja leva under och ingen människa kan leva i utan att fördärvas till livet eller moralen."
Gyllenstens lösning är politiskt inopportuna omfördelningsplaner, ett minskande av bilismen, kamp mot kärnkraft – ja, något som går utöver dagssländepolitik.

* * *

Det är tankeväckande att läsa Lars Gyllensten.

Själv fascineras jag av hans idéer om modeller: att vi inte lever i verkligheten, utan i bilder av verkligheten. Alltså, att vår förståelse för verkligheten, vår tolkning av den, står mellan oss och tillvaron i sig själv. Själv talar Gyllensten också om ikoner i sammanhanget: de representerar något, men är inte i sig själva det de representerar. De är bilder av något, men är inte detta något i sig själva.

Det är inte alltid jag håller med Gyllensten. Jag kan inte värdera den kristna idétraditionen lika högt som han, i hur stor utsträckning den än befruktat kulturen. Hans syn på miljöfrågorna – ja, de framstår som en aning apokalyptiska.

Emellertid ändrar det intet av det faktum att det är stimulerande att läsa Gyllensten.
– – –
Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg, Lars Gyllensten. Albert Bonniers Förlag 1992. ISBN: 91-0-055458-8. 265 sidor.