lördag 20 april 2019

Bokrecension: Onkel Toms stuga | Harriet Beecher Stowe

Onkel Tom och plantageägaren Simon Legree. Teckning: Karl Aspelin. Bild: Projekt Runeberg.
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly) är skriven av Harriet Beecher Stowe (1811-1896). Verket utkom första gången på engelska som följetong med början år 1851 och som bok 1852.

Jag har läst en upplaga från 1952 i översättning av Nils Holmberg och med illustrationer av Stig Södersten.

* * *

Onkel Toms stuga är en kontroversiell och omdebatterad bok. I dag av andra skäl än när den först kom ut. Då sågs boken, som var den näst mest tryckta boken i USA under 1800-talet efter Bibeln, främst som ett slag mot slaveriet.

I dag ser många annorlunda på den, och upptäcker i romanen, bredvid antislaverietbudskapet de rasistiska föreställningar som fanns också hos Beecher Stowe, som uttrycks i hur hon beskriver slavarnas egenskaper med mera.

* * *

Grundhistorien följer i första hand två gestalter. Dels den mycket fromme Onkel Tom, dels den aktive George Harris med familj. De angriper sina respektive predikament på två mycket olika vis.

Onkel Tom accepterar sitt öde och i kristlig ödmjukhet underkastar han sig att bli såld och vidaresåld, att bli slagen och illa behandlad – så länge han inte behöver agera mot sin kristna övertygelse. George Harris och hans familj tar till flykten när de hotas att säljas; på äventyrliga vägar vinner de sin frihet.

Kring dessa gestalter utspinner sig därutöver en mängd sidohistorier.

* * *

Onkel Toms stuga är tendsroman. Naturligtvis har den udden vänd mot slaveriet, som boken emellanåt skildrar i all sin vidrighet. Men ändå får man intrycket att det viktigaste för slavarna inte nödvändigtvis är att bli fria eller att göra sig fria, utan att bli goda kristna. Det kristna motivet stärks alltmer ju längre in i romanen man kommer, och det egentliga hoppet för slavarna och för slavdrivarna när de är benägna att lyssna, är himlen.

Onkel Tom själv personifierar denna inställning. Han slits från sin familj och säljs när ägaren hamnat i skuld. Han hamnar hos en överklassfamilj i New Orleans, där husbonden är trevlig nog, dottern Eva änglalik och husfrun Marie möjligen en av de värsta människor som skildrats i tryck i sin fanatiska egoism och självömkan.

När både dottern och husbonden dött säljs Tom igen, och hamnar hos en grym plantageägare, där han också omkommer som en konsekvens av att han vägrar att piska en annan slav, och senare vägrar att uppge var två slavar på rymmen gömmer sig. Han offrar sig kristuslikt för sin nästa.

Och här har vi ursprunget till att ”Onkel Tom” blivit ett så laddat begrepp ännu i dagens offentliga samtal: en god människa, som dock finner sig i sakernas tillstånd och inte blir aktivist och motståndsman, utan uttrycker de kristna dygderna genom offervillighet och underkastelse. Han säger:
”Jag ska ge mina händers arbete och all styrka jag har i min kropp, men min själ skänker jag ingen dödlig.”
På en nutida människa gör nog George Harris ett bättre intryck. Han och familjen flyr, han försvarar sig med vapen i hand, och omsider skaffar han sig universitetsutbildning i Frankrike och emigrerar till Afrika. Han får till och med vid ett tillfälle hålla något av ett försvarstal, när han argumenterar för sin rätt att fly:
”Vilka lagar gäller för oss? Vi har inte stiftat eller biträtt någon lag, alla lagar är avsedda att krossa och förtrycka oss! […] Varför kan inte jag vara en människa lika väl som någon annan?”
* * *

Onkel Toms stuga är inget litterärt mästerverk. Dialogerna är styltiga och konstruerade. Personerna är typer och har inga komplexa psykologier. Den lilla Evas änglalika dygderikhet, lillgammalhet och innerliga kristendom står mig som läsare upp i halsen: hon talar så förnumstigt att det i sig är häpnadsväckande.

De onda är onda, de goda är goda – såtillvida att de inte omvänder sig till kristendomen. Någon är trickster.

Åtskilliga av slavägarna vi kommer i kontakt med framställs som relativt hyggliga människor, som på någon nivå förefaller inse att det där med slaveri inte är ett optimalt sakernas tillstånd – men de har slavar ändå. Adressen till slavägare verkar tydlig: ni är nog hyggliga, men ta in lite mer kristendom, så ska ni hantera slavarna bättre eller rentav frige dem. Ja, ni kan nog rentav få slavarna att bli kristna människor.

Slavarna själva framställs ofta som ociviliserade, ofta hedniska. De har likheter med barnen, och är alltså omogna, outvecklade. Berättaren konstaterar:
”… det är lika lite idé att låtsas vara ond på en neger som på ett barn: båda märker instinktivt hur det förhåller sig, hur man än bär sig åt …”
Slavflickan Topsy beskrivs som att hon…
”… hade något animalt och ’hedniskt’ över sig …”
Samma flicka beskrivs i kontrast till den änglalika Eva, som sägs vara dimmigt medveten om det följande:
”Där stod de båda barnen som representanter för två ytterligheter i samhället. Å ena sidan den vackra väluppfostrade flickan med sitt guldgula hår, sina kloka tankfulla ögon, sin ädla panna och sin prinsesslika grace, å andra sidan den illmariga, underdåniga men samtidigt sluga negerungen. Och de var också representanter för var sin ras, den anglosaxiska, frambragt under århundraden av kultur, härskarställning, bildning, fysisk och moralisk överlägsenhet, och den afrikanska, ett resultat av seklers förtryck, underkastelse, okunnighet, arbete och laster.”
Det är också påfallande hur ofta Beecher Stowe påpekar att de slavar hon skriver om är mulatter eller kvartsfärgare. Och ofta synes det vara något som förhöjer deras skönhet, liksom de vita ofta framställs som vackra, men aldrig de som är helt svarta.  Onkel Tom är emellertid svart, utan blod från de vita. Men George Harris kan till och med i lätt förklädnad passera som spanjor.

* * *

Tiden har farit hårt fram med Onkel Toms stuga. Den försvarar emellertid sin plats som viktig läsning. Dels för att den säger något om hur slaveriet sågs från det perspektiv som Beecher Stowe hade som vit medelklass i samtiden, dels för att verkets egen historia är av ofantlig betydelse, särskilt i amerikansk kontext.

Idag läser vi boken annorlunda än vad man en gång läste den. Och det är anakronistiskt av oss att förvänta oss att man i en annan tid hade vår tids uppfattningar. Analysen av boken kan likväl vara mycket givande, och kan kanske rentav säga något om hur vi själva kan ha och uttrycka uppfattningar som är lika tidsbundna som de Beecher Stowe gav uttryck för i Onkel Toms stuga.
– – –
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly),  Harriet Beecher Stowe. Övers. Nils Holmberg. Illustrationer av Stig Södersten. Bonniers Folkbibliotek 1952. 329 sidor.

tisdag 16 april 2019

Bokrecension: Madame Bovary | Gustave Flaubert

Madame Bovary är en roman skriven av Gustave Flaubert (1821-1880). Verket utkom första gången på franska i form av en följetong år 1856 och i bokform året därefter.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundquist i en upplaga från 1921.

* * *

Madame Bovary räknas ibland som en av de främsta romanerna någonsin. Klart är att den är utsökt komponerad. Flaubert tillhör realisterna, och därmed för han in oss i en värld så verklighetsimiterande att den känns helt påtaglig. Dessutom är gestalterna som förekommer i romanen så trovärdigt skildrade, med komplexa psykologier, att de gott kunde varit människor av kött och ben.

Huvudpersonen Madame Emma Bovary är realistiskt framställd, men själv hör hon romantiken till. Hon gifter sig villigt med småstadsläkaren Charles Bovary, som älskar henne över allt annat. Det dröjer dock inte länge innan hon får det svårt att förena vardagens prosaiska tillvaro med sina skimrande ideal om romantisk kärlek. Här uppstår det komplexa i hennes psykologi. Hon lever i en tillvaro, men drömmer nästan svärmiskt om något radikalt annat.

Hon börjar reta sig på sin make. Hon märker att hon har känslor för den unge skrivaren Léon, men det är aristokraten Rodolphe som hon tar som älskare. Hon älskar honom djupt, men han ser henne mest som en erövring, och när hon blir alltför hängiven drar han sig undan.

Det blir då till Léon som Emma vänder sig och de två inleder en affär, och allteftersom deras förbindelse fortsätter omvärver hon sig med lögner för att dölja vad som hade blivit en skandal om det kom ut: läkarhustrun har en otrohetsaffär.

* * *

Emma är inte en sympatisk människa. Hon manipulerar sin slätstrukne men hängivne make. Hon hyser ofta en avgjord kyla gentemot deras gemensamma lilla dotter. Allt skyms av hennes djupa behov av att nå den romantiska kärleken.

Till hennes livsföring hör vissa tillbehör; hon lever ett liv som är långt dyrare än hushållet har råd med.
”Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.”
Så inte nog med att hon fastnar i ett nät av lögner, hon blir allt djupare skuldsatt.

Charles hade med all säkerhet varit beredd att förlåta henne allt: så djup är hans hängivna kärlek till sin hustru. Men själv står hon till sist inte ut. Nedtryckt under hotet av utmätning väljer hon att svälja en näve arsenik.

* * *

I Madame Bovary finns dessutom ett rikt galleri av bipersoner, och också de har fått intressanta personligheter. Inte minst apotekaren Homais, en fritänkande deist som dyrkar sin Gud i naturen och gärna opponerar sig mot vidskepelse och kristen religiositet:
"Min Gud är Sokrates’, Franklins, Voltaires och Berangers Gud! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida mot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen."
Som motpol till honom har vi ortens präst, abbé Bournisien, som verkar vara en ganska rutinbunden ämbetspräst, fastän han mot romanens slut, i Emmas stora nöd, likväl finns där med ritualer, böner och nit.

En intressant figur är Lheureaux. Kanske kan han stå som symbol för en hänsynslös kapitalist. Det är han som säljer Emma diverse varor, inte sällan på kredit, inte sällan med övertalning och tubbande. Det är hos honom som skulderna till slut växer till väldiga proportioner, allteftersom Emma skriver nya räntebelagda skuldebrev hos honom för att täcka förfallna skulder.

* * *

Emma Bovary lever två liv. Hon lever som läkarhustru i en liten stad. Men i sitt inre vill hon därifrån. Hon känner sig fängslad och strävar efter en romantisk, allomfattande kärlek som kan befria henne från vardagligheten.

Spänningen mellan dessa två poler i hennes liv skildras mästerligt av Flaubert, så att Emma – så som hon är – framstår inför läsaren; man tycker både synd om och irriterar sig på henne. Emma är en människa, långt från en typ eller hjältegestalt. Men hon är en människa.

På samma sätt är hennes make Charles en människa, en människa som finner glädje i att få vara i sin hustrus närhet. Båda har ideal, men idealen är inte desamma. Och därför fungerar inte deras relation harmoniskt, och Emma skjuter iväg åt de håll där hon kan förverkliga sina ideal, vad hennes väsen kräver.

Gustave Flaubert åtalades för Madame Bovary, men frikändes. I dag är det väl inte Emmas affärer som får oss att lyfta på ögonbrynen: vi är vana från andra medier att se dylika kärlekskomplikationer. Det vi fängslas av i Madame Bovary kan vara Flauberts språk, som förmår levandegöra inte bara Emma på ett så påtagligt vis, utan även alla de människor som rör sig omkring henne, i den värld där de existerar.
– – –
Madame Bovary, Gustave Flaubert. Övers. Ernst Lundquist. Albert Bonniers förlag 1921. 327 sidor.

fredag 12 april 2019

Dikt: XIV. Häxan i konung Karls tid | C. J. L. Almqvist

XIV. Häxan i konung Karls tid
Här uppå berget ligga Gummans svarta knotor:
Hon som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren
och ur stickorna darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men ut ur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål. 
Carl Jonas Love Almqvist
ur Törnrosens bok, Songes XIV.

torsdag 11 april 2019

Bokrecension: Den unge Werthers lidanden | Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers) är skriven av Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken utkom på tyska första gången 1774.

Jag har läst verket i Kerstin Söderbloms språkliga bearbetning av den första översättningen till svenska, som gjordes av Erik Wilhelm Westee 1783. Upplagan rymmer också en inledning av Synnöve Clason

* * *

Natten som följde på tisdagen den 22 december 1771, någon gång kring midnatt, skjuter sig Werther i sin kammare. Han skjuter sig i pannan, över högra ögat. Skottet är inte omedelbart dödande. När den unge mannen hittas av sin betjänt vid sextiden på morgonen lever han ännu. Vid middagstid avlider han utan att dessförinnan ha återfått medvetandet. Han begravs under natten.

Det är finalen i historien om den så olyckligt förälskade Werther, som den tjugofyraårige Goethe tecknar i Den unge Werthers lidande. Boken rönte stor uppmärksamhet i sin egen tid, och är fortfarande en litterär klassiker.

Vi får lära känna den unge Werther genom de brev han skrev, och genom den fiktive utgivarens inledande ord och efterskrift. Goethe lyckas genom detta berättartekniska grepp skapa ett starkt verklighetsimiterande verk. Det ger på varje sätt sken av att handla om en verklig händelse: realismen är total.

* * *

Werther är en ung man, oklart hur ung. Han arbetar åtminstone en tid som något slags tjänsteman, med utsikt att komma högt upp i samhällshierarkin.

Men Werther är också en mycket sentimental man. Han har blivit besatt av Lotte, en landshövdings dotter. Hans svärmiska kärlek till henne svämmar över alla bräddar. I breven till vännen Wilhelm blir Werther alltmer egocentriskt låst vid ett och samma tema: kärleken till Lotte. Förut kunde han emellanåt tala om annat. Till sist är finns det inte plats för sådant.

Men Lotte är inte tillgänglig. Hon är förlovad, senare väl gift, med Albert.

Likväl kan Werther inte hålla sig undan. Hur Lotte egentligen ser på relationen med Werther är svårt att säga: vi har ju bara Werthers egna vittnesbörd om henne tillgängliga, och utgivarens kommentarer. Att hon är vänlig mot honom torde dock vara ställt bortom allt tvivel, att hon känner starkt för honom likaså – men om det är någon egentlig romantisk kärlek tillstädes hos henne till honom, nja, det är väl mer osäkert.

Werther mister alltmer sinnet för proportioner. Han gråter och ömkar sig. Ja, breven svämmar över av drypande sentimentalitet. Hans kärlekskänslor blir så stora att allt annat i hans liv synes trängas undan. Den olyckliga kärleken till den otillgängliga kvinnan i hans närhet blir grunden till hans existens. Man anar att vännen Wilhelm oroas av vad Werther skriver.

Inget hjälper. Werther tar sitt liv som ett offer åt Lotte. Han förstår att den triangelrelation som nu finns inte kan bestå: någon måste bort. Han väljer att ta bort sig själv så konsekvent som det bara går. Ett skott i huvudet från en pistol han lånat av Lottes make Albert är medlet.

* * *

Den unge Werthers lidanden blev en portalbok i den litterära rörelse som kom att kallas Sturm und Drang, och som kan beskrivas som en litterär riktning avknoppad från barocken, förebådande romantiken. I den hittar vi sentimentaliteten, gråten, den storslagna men ofta hotande naturen, avståndstagandet från klassicismens kalla ljus, förkärleken för åskådliggörandet av det obehagliga.

Alla dessa ingredienser hittar man i Den unge Werthers lidanden.

Werther älskar att gå omkring och se naturens scenerier, och själva väderleken har en framskjuten plats som litterär effekt i boken. Han läser inledningsvis mycket Homeros – som väl ansågs friare och mindre konstruerad än den romerske Vergilius – och senare Ossians sånger, med sina natur-, döds- och skräckmotiv. Och naturligtvis gråter Werther om och om igen.

* * *

Den unge Werthers lidanden är ingen lång bok. Men den kräver väl i dag ändå ett visst tålamod av sin läsare, som inte är van vid skildringen av ett sådant klibbigt svärmeri. Werther som person är egentligen ganska svåruthärdlig; måste väl varit det i sin monomani åtminstone för vännen Wilhelm.

Och det kan knappast varit så lätt för Lotte heller. Kanhända smickrades hon av att dagligen ha Werther på besök, likväl vetandes att det aldrig kunde bli något mellan dem, ja, förmodligen önskade hon väl det inte heller, även om hon hyste medkänsla för honom. Hon var ihop med Albert och de två verkar ha haft en lycklig relation.

Samtidigt är det kanske inte svårt att som människa känna igen sig i Werthers totala hängivenhet i förälskelsen. Hela hans väsen orienterar sig mot den han älskar, såsom det gör hos en förälskad människa.

Hade Werther kunnat räddas? Det hade krävts något radikalt. Det verkar mot senare delen av boken som att hans vän Wilhelm var beredd att helt enkelt åka och hämta Werther. Om det hade hunnit ske, hade kanske förtrollningen då taget efter ett tag – och Werther hade inte behövt ta sitt liv. Lämnad åt sig själv var han nog hjälplös, fjättrad vid de två möjligheterna att antingen nå sin kärleks mål eller att dö.
– – –
Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers), Johann Wolfgang von Goethe. Övers. Erik Wilhelm Westee. Bearb. Kerstin Söderblom. Inledning av Synnöve Clason. Gidlunds klassiker för ungdom. Gidlunds 1983. ISBN: 91-7021-443-3. 154 sidor.

söndag 7 april 2019

Bokrecension: Robinson Crusoe | Daniel Defoe

Bild: Walter Paget / British Library
Robinson Crusoe är skriven av Daniel Defoe (c. 1660-1731).

Jag har läst boken i upplagan som finns gavs ut i serien Världslitteraturen: De stora Mästerverken, där volymen rymmer både Robinson Crusoe (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe) och uppföljaren Robinson Crusoes vidare äventyr (eng. The Farther Adventures of Robinson Crusoe).

Verken är översatta av Carl Björkman. Båda böckerna utkom ursprungligen på engelska 1719.

* * *

Historien om Robinson Crusoe är välbekant. Berättare och huvudperson är Robinson Crusoe själv, och vi får följa honom från det att han som ung man bryter upp från sitt engelska medelklasshem och åtskilliga decennier framåt i tiden.

Crusoe är uppenbarligen en rastlös själ. Hans fader uppmanar honom att förkovra sig hemmavid och leva ett bekvämt liv. Själv vill han till sjöss, och ger sig på eget bevåg iväg. Efter vissa äventyr hamnar han i Brasilien, där han drar igång en plantage, innan han ger sig iväg för att skaffa slavar i Afrika. Han hinner emellertid inte så långt. Någonstans i närheten av Trinidad förliser skeppet, och som ensam överlevare hamnar han på en öde ö.

Där blir han kvar i nästan trettio år.

* * *

Robinson Crusoe är definitivt inte berättelsen om någon ädel vilde. Tvärtom kan boken läsas som en hyllning till civilisationen. Crusoe tar ön i besittning och tämjer den natur som han oförhappandes hamnat i, inte minst med hjälp av de redskap och det material han lyckas bärga från sitt förlista fartyg. Han bygger och skapar sig ytterligare redskap. Han befäster sina boningar och han odlar.

Han är en enmanskultur i ett öde landskap, och befolkar och kultiverar genom sina insatser miljön han hamnat i.

Med tiden märker emellertid Crusoe att ön inte är helt övergiven. Då och då kommer folk dit i kanoter. Det visar sig genom Crusoes observationer, att det är en kannibalstammar som kommer dit för att mer eller mindre rituellt förtära fiender.

Det får honom att överlägga med sig själv.

Han känner sig svårt hotad av dessa människor. Samtidigt begrundar han huruvida han har moralisk rätt att gripa in i deras kultur, som inte är hans kultur.
"De finna det icke mera brottsligt att döda en fånge tagen i strid än vi att döda en oxe, och de anse det lika naturligt att äta människokött som vi att äta fårstek."
När en av kannibalstammens offer gör sig fri och flyr agerar han dock. Han räddar den flyende och nedgör dem som jagar honom. Den räddade mannen är den bekante Fredag, som därefter underkastar sig Robinson Crusoe och blir hans tjänare.

Det är aldrig tal om att Fredag skall bli något annat än en tjänare; Crusoe ser honom inte som en jämlike nu, och inte heller längre fram. Lika naturligt verkar Fredag själv se sig som underordnad Crusoe.

Steg för steg civiliserar Crusoe Fredag, liksom han tidigare låtit civilisera öns natur. Han får honom att avsäga sig sin egen kannibalism, lär honom engelska och gör honom givetvis till kristen. Ja, och inte frågar han efter vad Fredag egentligen heter: han utplånar rentav symboliskt hans tidigare identitet genom att ge honom ett nytt namn och namnet är den veckodag då han, Robinson Crusoe, räddar honom.

* * *

Religionen är ett annat starkt framträdande drag i Robinson Crusoe. Det är inte utan att man i Crusoes tilltagande religiositet anar den puritanske författaren Defoes egna uppfattningar. Crusoe vittnar om att han först var tämligen likgiltig för religionen, men på ön inser han sitt syndafördärv och sitt beroende av Gud, vars försyn han förlitar sig på.

Försynen återkommer gång på gång som fenomen: alltså Guds dolda omsorg om människorna, när han lägger saker och ting tillrätta för dem. Och det är en protestantisk religiositet det är fråga om: rakt inte hednisk, och inte katolsk.

Robinson Crusoe lever sitt liv där på ön, intill dess att några engelska myterister håller på att landsätta sin kapten och två ytterligare personer på ön. Genom diverse våghalsigheter befrias kaptenen med kumpaner och ett antal besättningsmän återupptar lojaliteten och av pur tacksamhet låter kaptenen Robinson Crusoe ta över befallningsrätten över skeppet. Crusoe kan komma hem igen.

* * *

Crusoe utvecklas under sin vistelse på ön; på så vis faller romanen inom kategorin bildningsroman. Den äventyrlige unge mannen, som redan innan vistelsen på ön fått vara med om det ena och det andra, får pröva sig fram och bli förfaren i allehanda färdigheter. Och så fördjupas hans religiositet högst påtagligt.

Samtidigt finns där drag som samtiden sannolikt var mer blind för än vad vi är i dag.

Det är, som jag brukar påpeka, anakronistiskt att anlägga våra värderingar på en annan tids förhållanden, men vi som läser boken i dag kan knappast undgå att reagera på hur Robinson Crusoe med självklarhet placerar sig själv över Fredag. Å andra sidan underkastar sig den räddade engelske kaptenen också i hög grad – som om det faktum att han räddats till livet av Crusoe och Fredag innebär att han blir skyldig Crusoe sitt liv, att göra med vad han vill.

Vidare kritiseras aldrig explicit slavhandeln. Det var slavhandeln som fick Crusoe att ge sig iväg från sin plantage, och möjligen kan man tolka det som att detta företag är en del i hans självbekända tidigare syndiga leverne, men det utsägs inte. Det kan tänkas att slavinstitutionen som sådan är oproblematisk och därför onämnd som något att invända mot.

Man bör inte glömma när Robinson Crusoe är skriven. Det är en radikalt annan tid som boken tillkommer i, än vår. Saker vi anser är självskrivna är inte självskrivna då. Men trots påtagliga tidsmarkörer är det ändå förvånande hur modern romanen ändå känns.

* * *

Vi känner historien om Robinson Crusoe främst genom den först utgivna boken. Men det finns alltså en fortsättning, utgiven samma år, som inte fick samma genomslag. Den kallades Robinson Crusoes vidare äventyr.

I denna bok får vi veta vad som händer sedan Crusoe kommit hem till England. Hastigt klaras ett äktenskap av: när hustrun dött lämnar han sina barn och reser ut igen; han kan uppenbarligen inte betvinga sin Wanderlust.

Crusoe tar sig tillbaka till ön, och vi får veta vad som hänt där sedan han några år tidigare lämnat platsen. Fast den här gången blir han bara kvar några veckor, innan han drar vidare som ostindisk handelsman. Omsider hamnar han i Kina, varifrån han landvägen tar sig till Archangelsk. Därifrån skeppar han sig till Hamburg, varifrån han till sist reser hem till London efter en tioårs resa.

Del två har en annan karaktär än del ett. Den första boken utspelar sig i stor utsträckning på ön och vad vi får beskrivet för oss är tillvaron där och de utmaningar det innebar för Crusoe att skapa sig ett liv och en civilisation.

Den andra boken är mer av en resebok, där den ena platsen efter den andra besöks, det ena äventyret efter det andra avklaras. Dessutom är den betydligt mer predikande. Om och om igen får läsaren ta del av hur förträfflig kristendomen är. Crusoe är inte särskilt förtjust i katolicismen, men än mer avskyr han allt som har med hedendom att göra. Ja, han genomför en ren terroristaktion när han med ett litet sällskap bränner upp en gudabild i en liten by i Asien.

Uppföljaren blev visst aldrig lika populär som ursprungsboken om Robinson Crusoe. Det förstår jag. Den första delen, trots sin detaljrikedom, är mer sammanhållen och har ett tydligt nav. Uppföljaren känns mer spretig; det ena efter det andra utspelar sig, utan att en sådan kärna finns som i den tidigare boken.

* * *

Robinson Crusoe tillhör de allra mest klassiska litterära verken i Västerlandet. Boken är skriven i verklighetsimiterande, realistisk stil. Tydligen tillräckligt realistisk för att man vid utgivningen – som först skedde i Robinson Crusoes eget namn – emellanåt uppfattade boken som biografisk snarare än skönlitterär.

Boken kan också med fog kallas för en av de första moderna romanerna. Den har en psykologisk trovärdighet, i och med att Robinson Crusoe själv skildras, åtminstone för våra sentida ögon, som en person med gråskalor: han är allt annat än schablon som symboliserar Dygd eller tvärtom Ondska. Ja, jag skulle rentav säga att han inte framstår som särskilt sympatisk i sin uppdrivna självmedvetenhet och imperialistiska grundsyn på omgivningen, inte minst vad beträffar den egna religionens supremati över allt annat.

Men detta som skaver hos Robinson Crusoe, det som får mig som läsare att inte oreserverat tycka om honom, är också något av det som bidrar till att göra gestaltningen realistisk och mångdimensionell.

I år är det trehundra år sedan Robinson Crusoe först kom ut. Den lär fortsätta att komma ut i nya upplagor i kommande tider, och fortsätta att diskuteras av dem som läser den.
– – –
Robinson Crusoe, (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson CrusoeThe Farther Adventures of Robinson Crusoe). Daniel Defoe. Övers. Carl Björkman. Världslitteraturen: De stora Mästerverken. Albert Bonniers förlag 1928. 606 sidor.

onsdag 27 mars 2019

Bokrecension: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst | Thomas De Quincey

Thomas De Quincey
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts) är skriven av Thomas De Quincey (1785-1858).

Jag har läst texterna i översättning av Majken Johansson i en upplaga med förord av Gunnar Harding.

* * *

Thomas De Quincey är väl i dag mest känd för sin självbiografiska bok En engelsk opieätares bekännelser. Men han skrev mer. Något litet av hans övriga produktion hittar man i Soldatnunnan och Om mordet som skön konst, nämligen just kortromanen Soldatnunnan och artikelserien Om mordet som skön konst.

I upplagan som jag läst finns dessutom en inledning av Gunnar Harding och ett förord av översättaren Majken Johansson med. Därtill kommer åtminstone ett urval av de många fotnoter som De Quincey och hans utgivare en gång själva fogade till texterna, och tillagda till dessa är Johanssons språkliga kommentarer.

* * *

Soldatnunnan bygger på verkliga händelser. Texten är De Quinceys återgivande om historien om Catalina de Erauso.

I De Quinceys version får vi följa den unga Kate från det att hon föds, tills hon rymmer från klostret där hennes aristokratiske far placerat henne, och så vidare över hennes många äventyr i Spanien men främst i Sydamerika. Hon förklär sig till man, blir soldat och hamnar i oräkneliga bryderier och har dessutom en fallenhet för att om och om igen ta livet av folk.

Slutligen kan hon återvända i triumf till Europa, där både spanske kungen och påven vill ha besök av henne.

Soldatnunnan är en pastisch på pikaresken. Boken berättas raskt i korta kapitel, där väldiga geografiska avstånd kan klaras av på en mening och åratals tidsförlopp på samma sätt. Det är mycket charmigt.

* * *

Boken rymmer alltså även artiklarna Om mordet som skön konst. Det rör sig egentligen om två artiklar och därutöver en efterskrift, där författaren försvarar sitt ämnesval. Första artikeln publicerades 1827, andra artikeln 1839 och efterskriften 1854.

Det vore lätt att avfärda hela ämnet som satir – en satir på lystnaden efter mordhistorier – men så enkelt tror jag inte att det är, med tanke på hur De Quincey formulerar sin efterskrift, där han försvarar sina tidigare två artiklar. Det är helt enkelt svårt att få grepp om hans grad av seriositet.

Formen för artiklarna – dels en fiktiv föreläsning i en fiktiv förening, dels som ett fiktivt referat av ett möte i samma förening – är mycket effektfull och skapar en glidning mellan vad som är fiktivt och vad som är verkligt, särskilt beträffande författarens egen inställning till de uppfattningar som presenteras i artiklarna.

Vad De Quincey gör, är att anlägga ett estetiskt perspektiv på mordet som konst. Precis som en förtärande eldsvåda kan vara en estetisk upplevelse, för att låna De Quinceys egen jämförelse, gör han i sina artiklar uttryck för att även mordet kan betraktas ur en estetisk synvinkel.

De Quincey skriver:
”Såvida en person inte är fullkomligt förslöad, kan han väl knappast undgå att inse att det ena mordet kan vara bättre eller sämre än det andra ur den goda smakens synpunkt.”
Detta kan givetvis läsas swiftskt, alltså som satir. Och visst finns det en satirisk ton i texterna. Men därunder uppfattar jag likväl att det finns en öppenhet för det estetiska betraktelsesättet, vilket inte är ett försvar för mordet som handling.

I efterskriften, som inte har samma satiriska ton som artiklarna, skriver De Quincey:
”Efter att man vederbörligen har betalat sin tribut av sorg över dem som omkommit, och inte minst sedan tiden har hunnit lugna all personlig oro, granskar och värderar man de sceniska dragen (de som ur estetisk synpunkt kan kallas jämförbara företräden) hos de olika morden. Det ena mordet jämförs med det andra, och de egenskaper som överglänser andra – som till exempel överraskande och överrumplande effekter, gåtfullhet o.s.v. – görs till föremål för jämförelse och beröm.”
Nog ger det intryck av möjligheten att faktiskt bedöma det enskilda mordet just ur estetisk synpunkt, när väl de emotionella reaktionerna klarats av.

* * *

Det är ett nöje att läsa Thomas De Quincey. Prosan är lätt och lekande, full av citat ur grekisk och latinsk litteratur. Notapparaten erbjuder om och om igen små förklaringar och utvikningar som förhöjer avnjutningen av texterna. Möjligen kunde de i denna utgåva fått lov att vara nederst på respektive sida snarare än samlats som slutnoter. Det hade åtminstone besparat läsaren en hel del bläddrande.

Det är också en aning utmanande att läsa De Quincey. Jag tänker då på artiklarna om mordet som estetiskt fenomen. De är chockerande – rimligen med avsikt – men samtidigt kallt rationella.

Jag känner mig långt ifrån färdig med Thomas De Quinceys författarskap.
– – –
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts), Thomas De Quincey. Övers. Majken Johansson. Inledning av Gunnar Harding. Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-63-3. 314 sidor.

lördag 23 mars 2019

Bokrecension: Döden i skogen | Göran Lager

Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser är skriven av journalisten och författaren Göran Lager (f. 1952) med research av Peter Klingsell. Boken utkom år 2006.

* * *

Avrättningsplatserna finns fortfarande kvar där ute i hundratal. Inte sällan helt eller halvt bortglömda. Nån gång utmärkta i terrängen. Där vilar ofta det som återstår av dem som halshuggits, hängts, steglats, bränts under sekler.

Göran Lager för genom Döden i skogen fram dessa platser, dessa människor, dessa avrättningar fram i ljuset, ut ur förflutenhetens dunkel. Och inte bara det. Vi får stifta bekantskap med hur livet var i fängelserna, hur man såg på dödsstraffet som sådant, vi får ana de dömdas röster genom de källor som finns bevarade.

Avrättningar var vanliga i Sverige för bara några generationer sedan. Mellan åren 1800 och 1865 avrättades 644 personer, får vi lära oss. Och det offentligt, inte sällan inför stora människosamlingar. Det är inte märkligt att platserna avsatt avtryck i de lokala sägnerna, om de än numera blir allt färre och sämre ihågkomna.

* * *

Det finns några märkbara tendenser i Döden i skogen.

Dels är inställningen till dödsstraffet som sådant negativt. Dels är ogillandet av det kyrkliga godkännande av dödsstraffet påtagligt.

Ur dagens perspektiv kan förhållningssättet vara befogat; ur ett strikt historiskt perspektiv är det inte nödvändigtvis så. Varje tid måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och då förhärskande narrativ.

För oss verkar det bisarrt att en Gud skulle vilja att samhället exekverade dödsstraff för att inte samme Gud skall hemsöka ett land. Likadant förefaller det inte ha varit i dåtiden. För att förstå historien måste vi försöka se på historiska händelser och fenomen såsom samtidens människor såg på dem, inte hur vi ser på dem ur helt andra kulturella och ideologiska perspektiv. Vi kan inte, med bevarande av ett intakt historiskt perspektiv, sätta oss till doms över andra tiders moraliska föreställningar. Nietzsche skriver i Bortom gott och ont:
”Det finns överhuvudtaget inga moraliska fenomen, utan bara en moralisk uttydning av fenomen….”
Alltså: ett visst handlingsmönster är inte i sig moraliskt, utan det är hur vi betraktar det som avgör om vi uppfattar det som moraliskt eller omoraliskt.

För en troende svensk människa år 1810 kunde det vara helt rationellt, inom hennes narrativ, att betrakta dödsstraff som en moraliskt önskvärd konsekvens för den som mördat en annan människa. På samma sätt kan en sekulariserad, humanistisk människa år 2019 helt rationellt hävda motsatsen.

Poängen är alltså, att var tid har sina föreställningar, och att det är anakronistiskt att förvänta sig av en annan tids människor att bryta mot dessa föreställningar, vare sig man nu är av allmoge eller kyrka eller något annat.

* * *

Döden i skogen fungerar som en guidebok till hur det svenska samhället fungerade i relation till dödsstraffet samt brott och straff under förgångna tider, särskilt beträffande 1800-talet. De flesta människor som vi möter i boken får sitt straff på grund av att de mördat en eller flera personer.

En del av dem döms helt enkelt till döden. Andra döms till döden med tillagda skamstraff: kanske får de ena handen avhuggen före halshuggningen. Kanske styckas de efter döden och läggs på stegel. Kanske bränns deras kroppar upp.

Det kan nog vara omskakande att tänka sig att våra släktingar för fyra, fem generationer sedan kan ha sett – om inte en avrättning – så kanske resultatet av dem: kroppsdelar uppsatta på stora hjul på de offentliga avrättningsplatserna.

Döden i skogen fungerar också som guidebok i en mer bokstavlig mening. Till boken har nämligen fogats en lista av omkring sexhundra svenska avrättningsplatser, många av dem med hänvisningar till hur man hittar dem, inte få av dem med korta notiser om någon avrättning som skett där.

Att låta en sådan lista – enligt författarna inte komplett men nog den mest omfattande som finns på svenska – finnas med är en välgärning, hur makabert det än kan tyckas. På detta vis räddas platserna från glömskan, allteftersom sägnerna som bevarats försvinner och de få synliga tecknen på vad som förekommit där inte längre finns kvar åtminstone ovan jord.

* * *

Döden i skogen är skriven med ett personligt tilltal och ledig men elegant stil. Det förekommer att författaren tillåter sig att spekulera fram en föreställning om hur människor var eller agerade utifrån källmaterialet som tidvis närmar framställningen till det skönlitterära. Det för liv till berättelserna, men fjärmar det från det strikt historiskt påvisbara.

Jag noterar också, att i fallet med Yngsjömörderskan framställs det som att det finns tveksamhet kring hur själva avrättningen genomfördes. Författaren skriver att olika källor hävdar olika: att en tidning rapporterar att det gick med ett hugg, men att ett ”ögonvittne” menar att skarprättaren ”behövde tre hugg” för att Anna Månsdotter skulle dö.

Vilket det ögonvittnet var får vi inte veta, och uppfattningen att Dalman skulle behövt hugga tre gånger är vad jag förstår en spridd myt om just denna avrättning, som lär härstamma från en sammanblandning med en annan avrättning på en annan plats med en annan skarprättare några år tidigare.

Detta oaktat är Döden i skogen en utmärkt bok, som erbjuder både en översikt och många detaljer rörande dödsstraffets historia, utförande och rent geografiska omständigheter i Sverige, särskilt under 1800-talet och fram till den sista avrättningen 1910.
– – –
Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager. Research: Peter Klingsell. Ersatz 2006. ISBN 10: 91-88858-27-8. 350 sidor.

fredag 15 mars 2019

Bokrecension: Det himmelska gästabudet | Lars Gyllensten

Det himmelska gästabudet är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1991.

* * *

Det är inte lätt att få grepp om Lars Gyllenstens Det himmelska gästabudet. Det är en yvig roman, som inte ger många svar, men levererar många frågor  – djupt existentiella frågor. I centrum står frågan om huruvida Gud hade rätt när han såg på sin skapelse och sade om den att allt var gott.

Denna grundfråga kan på rent teologisk grund ruckas för en skeptiker. Vi vet ju vad som hände: människan föll i synd och slängdes ut från Eden, och jorden förbannades för hennes skull.

Men Gyllensten låter sitt rika persongalleri i Det himmelska gästabudet förhålla sig till frågan ändå: är livet gott? Och vidare: varför leva? Vad gör döden med oss? Vad gör detta att vara dödlig med oss?

* * *

En vandringsman hittar en bok i en död människas hem. Det hör till historiens mysterier att mannen varit död i hundra år, men hans hus är hållet i ordning och den döde själv ligger kvar där som om han nyss gått ur tiden.

Jag förstår det som att den vidare handlingen, såsom vi som läsare får ta del av den, är en läsning av denna tjocka, handskrivna bok.

Den berättar om hur en död man kommer till ett himmelskt gästabud. Han får slå sig ned vid ett bord, och allteftersom dyker människor upp bredvid honom. Alla har de historier att berätta. Historier om hur det är att vara människa.

Berättelserna flyter över tid och plats. Somliga av dem rymmer historier inom sig. I extremfallet är det på åtskilliga nivåer: vi läser den dödes bok, som berättar om människorna kring bordet i himlen, där en byggmästare berättar om en lärarinna som i sin tur berättar om en främling som berättar om en munk. Det är inte alldeles lätt att hålla kursen i en litterär framställning med så många subnivåer.

Berättelserna illustrerar i vilket fall olika sätt att förhålla sig till livet.

Och jag tänker att läsaren här får träda in som medskapare till meningen, till poängen, med att leva. Gyllensten predikar inte lösningar. Men ändå, det antyds att livet är värt att leva, trots allt, trots alla vidrigheter, värt att leva i absurt trots mot destruktiviteten av livet, värt att leva med förtröstan – trots allt.

För att nå dithän att ändå komma en lösning på spåren blir språket ibland snarast kvasireligiöst, men jag tror inte att vi bör läsa Det himmelska gästabudet som en religiös bok för det, fästen det är gott om religiösa figurer med i de olika historierna.

Tvärtom är frågorna brännande att ställa sig inte minst för den person som inte har en gudstro eller ett hopp om liv efter döden. Vi gudlösa människor kan behöva reflektera kring varför livet är värt att leva, fastän ingenting egentligen, i det långa perspektivet, innebär något.

Förhoppningsvis kan livet åtminstone betyda något för oss som enskilda människor, hur små och obetydliga vi än är ur ett kosmiskt perspektiv och ur den långa tidens synvinkel. Kanske kan vi nöja oss med det, och trotsa de vedervärdigheter som livet ändå rymmer, om inte för mig så ändå för andra.

I romanen förekommer en ryttmästare. Hans hållning är värd att citera i sin helhet:
”Det är inte hjältemod som håller oss uppe. Det är inte trots. Det är inte heller därför att vi litar på att frälsas in i evigheten, när vi har dött. Vi har ingen saklig och ovedersäglig tanke som är stark nog att driva förtvivlan ur vårt bröst. Vi har inga skäl att inte förtvivla – men vi förtvivlar ej. 
Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fastän allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvunna.”
Den hållningen är i stor utsträckning också min hållning.

* * *

Rent tekniskt är Det himmelska gästabudet ett komplicerat verk. Vi har de många berättarna och historierna inom historierna. Dessutom händer det att de andra berättarna bryter in i en pågående berättelse med kommentarer – i regel med något om att det blir för långrandigt.

Och så har vi en kör som då och då bryter in, som om det vore fråga om ett antikt drama, fastän den sällan sjunger på vers. Kören erbjuder istället små predikningar om det som utspelar sig i den pågående berättelsen.

Det himmelska gästabudet är onekligen en gyllenstensk bok. Den skänker ett landskap utan given rutt, för oss som läsare att själva orientera oss i.
– – –
Det himmelska gästabudet, Lars Gyllensten. Bonniers 1991. ISBN: 91-0-055190-2. 312 sidor.

söndag 3 mars 2019

Bokrecension: Den ensamme vandrarens drömmerier | Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire) är skriven av Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Boken utkom postumt på franska 1782.

Jag har läst en svensk upplaga från 1951, i översättning av Gustaf Åman-Nilsson.

* * *

Den ensamme vandrarens drömmerier består av tio betraktelser, kallade promenader, där Rousseau skärskådar sitt eget liv med samma öppenhet vi känner igen från Bekännelser. Han skriver vindlande, till synes utan större system mellan betraktelserna sinsemellan. Det är allt annat än koncist.

Sökandet efter ro är Rousseaus prioriterade angelägenhet. Han vill inte strida eller disputera, inte skaffa sig fler ovänner. Han är känslig för andras negativa omdömen om honom, som han tycker sig avläsa i sarkasmer och blickar. Rousseau upplever sig förföljd.
”… när jag minst tänker därpå är en gest, en elak blick som jag uppfattar, ett giftigt ord som jag hör, en illvillig person som jag möter tillräckligt för att bringa mig alldeles ur jämvikt.”
Men Rousseau noterar att han förmår nå själsro, så länge som han inte har sina fiender och vad han menar att de gör honom i synfältet. Och när olyckorna ändå drabbar honom, låtar han dem skölja över sig och sedan försvinna. Han kombinerar det med en determinism, som han vackert uttrycker på följande vis:
”Den vise mannen, vilken i de olyckor som drabba honom inte ser annat än skickelser av den blinda nödvändigheten, är inte utsatt för dessa galna känsloutbrott; i sin smärta jämrar han sig men utan att brusa upp, utan vrede; av det lidande för vilket han är ett rov känner han endast den materiella stöten; och de slag han mottager skada förgäves hans person, inte ett enda når hans hjärta.”
Det ligger något resignerat över hela boken. Författaren vare sig vill eller orkar hata någon, för det kräver hans engagemang i fienden. Han framstår som en bruten man, som nu bara vill dra sig undan och leva för sig själv, bortom människor, gärna i naturen. Rousseau skriver:
”… när jag kommer till en plats, där jag inte ser några spår av människor, andas jag lättare liksom i en fristad där deras hat inte mer oroar mig.”
Samtidigt kan han inte se sig själv som det direkta upphovet till den fiendskap han mött. Visst, han säger sig vara lättpåverkad, men om han bara fått vara såsom han till naturen är, så hade han varit god.
”Om jag varit osynlig och allsmäktig som Gud, skulle jag ha varit välgörande och god som han.”
Detta är alltså om han haft makten att göra gott. Han menar sig emellertid inte ha gjort mycket gott. Däremot hävdar han lika bestämt att han inte heller aktivt gjort mycket ont.

* * *

Rousseau uppfattar sig som gammal när han skriver på Den ensamme vandrarens drömmerier. Det blir också hans sista bok, utgiven först postumt. Men det är inte en uppgörelsebok. Han nämner inte dem han ser som sina fiender vid namn.

Snarare handlar betraktelserna om vad som får honom att må bra och hur han drabbas av och hanterar ångesten och oron som slår mot honom. Han gläds över naturen, över att vistas där människor inte känner honom, att se barnen leka, att samla växer till sitt herbarium. Han gläds över att kunna försjunka i drömmerier, att gå in i sig själv.

Och han är nöjd med att ha lärt sig att hantera fiendskap som han tycker sig möta, genom att helt enkelt passivt låta den drabba och passera honom, utan att nå hans inre.

Den ensamme vandrarens drömmerier är inte en lång bok, men den tog tid att läsa. Rousseau skriver långa, vindlande stycken, som inte alltid är lätta att hänga med i. Det hör kanske till drömmeriernas genre.

Men boken ger också en intim inblick i vad som framstår som en mycket känslig mans inre, kanske ansatt av paranoia. Det är nästan som om man läste en dagbok: däri går författaren både tillrätta med sig själv och ger sig själv respekt i de avseenden som han tycker det är befogat. Och då kanske främst enligt ett mönster som kan parafraseras så: ja, jag har kanske inte spridit så mycket godhet omkring mig, men jag har i alla fall inte spridit ondska heller.
– – –
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire), Jean-Jacques Rousseau. Övers. Gustaf Åman-Nilsson. Tidens förlag 1951. 146 sidor.

måndag 25 februari 2019

Bokrecension: Pestens år | Daniel Defoe

Daniel Defoe
Pestens år (eng. A Journal of the Plague Year) är skriven av Daniel Defoe (1660-1731).

Boken utkom första gången på engelska 1722. Jag har läst den i en svensk upplaga från 1983, i översättning av Per Erik Wahlund. Wahlund har även försett verket med efterord och utförliga textkommentarer.

* * *

År 1665 var London hemsökt av böldpest.

De första fallen hade rapporterats under föregående år, och epidemin ebbade långsamt ut år 1666. Men dess kulmen nåddes under sensommaren och hösten 1665. Totalt dog uppskattningsvis över hundratusen londonbor. Tusentals människor dog i veckan, ja, kanske uppåt tiotusen personer när det var som värst.

Daniel Defoe skrev vad vi idag skulle kalla en dokumentärroman om pesten. Per Erik Wahlund ger oss i sin efterskrift insikt i hur Pestens år uppfattats genom tiderna, och att man numera i allmänhet anser att boken är konstruerad av Defoe, och att han inte enbart agerat redaktör för ett förefintligt manuskript av hans farbror, som utpekats som berättarjaget, H.F., i boken.

Pestens år vilar emellertid på gedigen grund.

Defoe själv var bara några år gammal när pesten drabbade den engelska huvudstaden, men rimligen hade han tillgång till ögonvittnen vid sina efterforskningar, och därtill kom skriftliga vittnesbörd, inte minst tabeller över dödstalen, som han ofta citerar och återkommer till. Romanen är hyperrealistisk och kan utan vidare tas för ett verkligt vittnesbörd av en person som var på plats.

Defoe är också mycket noga med att ange det dåtida Londons geografi. Han nämner gatunamn efter gatunamn och hanterar åtskilliga av stadens många församlingar.

Man får betänka att när Defoe skriver sin bok, så har London förändrats ordentligt sedan pestens tid. År 1666 inträffade den stora branden i London, som ödelade tre fjärdedelar av City. Och intill våra dagar har topografin förändrats än mer: Blitzen gjorde sitt till för att lägga en del kvarvarande byggnader från pestens tid i ruiner.

Det är alltså i stor utsträckning ett London som inte längre finns kvar som vi vandrar igenom med Defoes huvudperson H.F.

* * *

Man visste inte hur sjukdomen spreds. Defoe beskriver dock mycket precist sjukdomens symptom, konstaterar Wahlund. Men när det begav sig hade man flera hypoteser om hur den överfördes. Att det främst var fråga om loppbett kände man inte till.

Man försökte skydda sig så gott man kunde: genom att undvika kontakt med smittade, genom diverse medel att inmundiga eller lukta på, genom att röka diverse materia för att rena luften, genom karantäner.

Defoe skriver kritiskt om hur man valde att spärra av de hus där någon insjuknat. Syftet var ju att begränsa smittspridningen och att hålla dem på en avgränsad yta som varit i kontakt med en sjuk person.

Men berättarjaget konstaterar att många smittade går på gatorna utan att ännu fått sjukdomssymptom och att inspärrning såldes föga hjälper. Han är också medveten om att en variant av pesten kan leda till en mycket plötslig död: folk kunde helt enkelt dö på gatorna utan att ens hinna hem, ja, utan att tidigare ens själva veta om att de varit smittade. Vi vet nu att det handlade om en variant av pesten som ledde till akut blodförgiftning.

* * *

Defoe låter H.F. ha ett mycket religiöst förhållningssätt till epidemin. För honom är det givet att hemsökelsen kommer från Gud.

H.F. markerar emellertid mot den övertro som Defoe också beskriver. Han avvisar determinismen, som struntar i alla försiktighetsåtgärder och tänker att man dör om man är bestämd att dö vare sig man gör det ena eller det andra. Han avvisar också tanken på att de som dör gör det för att de är särskilt utsatta för Guds dom. Nej, sjukdomen sprids fullt naturligt, även om den yttersta orsaken – Guds straff – är övernaturlig.

Dessutom tycker han avgjort illa om de medicinska charlataner som försöker prångla på folk overksamma mediciner för vinnings skull.

* * *

På ett sätt är det riktigt att säga att Pestens år beskriver det obeskrivbara.

För hur skulle vi, som förskonats från allt liknande, kunna föreställa oss en storstad, där fulla likkärror rullar fram över kullerstenarna nattetid, för att föra ut hundratals och tusentals döda till massgravar på stadens kyrkogårdar?

Hur skall vi kunna förställa oss skräcken när familjefadern upptäcker bölderna hos sin fru eller sina barn?

Hur skall vi kunna föreställa oss rädslan för att insjukna för att man märkt att man tagit i ett tygstycke som tillhört någon som dött i pesten?

Men genom sin nyktra framställningskonst lyckas Defoe i sin dokumentärroman, genom en fiktion som vilar tungt på fakta, ge oss en aning om hur det måste ha varit. Vi anar de religiösa stämningar som rådde under hemsökelsen. Vi känner doften av de eldar som tändes för att rena luften. Vi ser ett London framför oss som sedan länge är borta, men där man ändå kan se bekanta landmärken.

Uppskattningsvis gick mer än hundratusen londonbor i döden under det dryga året som böldpesten gisslade staden. De absolut flesta av dem gick i döden utan att efterlämna någon röst utöver den som bevarades i deras efterlevandes minnen. Defoe låter oss få en skymt av dessa människor. Han låter oss inte glömma dem.
– – –
Pestens år (eng, A Journal of the Plague Year), Daniel Defoe. Övers. Per Erik Wahlund. P. A. Norstedt & Söners förlag 1983. ISBN: 91-1-821472-X. 325 sidor.

fredag 15 februari 2019

Omläsning: Processen | Franz Kafka

Processen (ty. Der Prozess) är en oavslutad roman av Franz Kafka (1883-1924).

Boken utgavs postumt första gången på tyska 1925. Jag har läst Erik Blomqvists och Erik Ågrens textkritiska nyöversättning till svenska från 2010, i pocketutgåvan från 2018. Utgåvan är försedd med efterord av Torsten Ekbom.

* * *

Att läsa Processen är att träda in i en surrealistisk drömvärld. De absurditeter vi kan möta i drömmen, möter vi också i Kafkas kanske mest kända, och oavslutade, roman. På samma sätt som allt möjligt i drömmen kan förefalla rimligt, reagerar berättaren i Processen föga över de absurditeter som hela tiden sker i huvudpersonen Josef K.:s omgivning; ingen människa verkar reagera normalt, inget verkar för orimligt för att helt verkligt inträffa.

Historien är känd. Josef K. häktas – utan att det inskränker hans frihet – och en mystisk process påbörjas, en process om vilken Josef K. varken får veta något eller i början ens verkar bry sig särskilt mycket om. Ja, han varken vet eller verkar vilja veta vad han egentligen åtalas för. Inte heller vi som läsare får veta vad det är frågan om.

När omkring ett år har gått sedan Josef K. häktas förs han ut till ett stenbrott och avrättas. Fortfarande utan att veta något om varför det sker tar han villigt emot dödsstöten. Josef K. är då en böjd man. Den så sturske och faktiskt ganska otrevlige och kalle man som vi först får stifta bekantskap har hunnits ifatt av de krafter som förföljt honom.

* * *

Processen är öppen för tolkningar; det finns inga rätta eller givna svar. Kafkabiografen Torsten Ekbom skriver efterordet om den judiska mystikens påverkan på berättelsen. I detta har han säkert rätt. Andra har lagt fram andra tolkningar, utan att därmed ha tvingats göra våld på texten. Ekbom skriver:
”Processen kan liknas vid bilden i en rorschachtest – är det en spindel? en bläckfisk? ett moln? en kaktus?”
För egen del kan jag inte låta bli att läsa Processen som en illustration av människolivet som något absurt.

Vi vet inte vad som sker oss, och det som sker kan vara just absurt, utan synbar mening, men likväl drabbande. Det finns ingen mening bakom en bilolycka eller att ett enda möte kan förändra ett liv på både gott och ont. Det bara drabbar oss utan förklaring, liksom en process drabbar Josef K. utan mening eller förklaring. Varför är emellanåt inte ens en relevant fråga. Vi får nöja oss med att konstatera, flyta med. Kanhända står också vi plötsligt inför våra bödlar, eller – vilket som känns som en lika möjlig tänkbar alternativ utveckling i Processen – blir plötsligt lösta ur situationer.

Ja, det är ett intryck som Processen kan göra.

Någon annan kan läsa berättelsen som en illustration av människans litenhet och obetydlighet inför myndigheter i ett byråkratiserat samhälle. Åter någon annan kan i Processen söka ledtrådar till Kafkas eget själsliv. Jag tänker att ett bra sätt att läsa Processen är att helt enkelt låta den drabba en själv, och verka såsom den kan verka; att man kan bortse från facit, och bara låta den fungera såsom den kan fungera – och det är uppenbarligen på många sätt.

Kafka övergav skrivandet av Processen innan den blev färdig. Vi har således romanen i ett skick som inte är polerat eller sammansatt av författaren själv. Det gör den till ett ännu strörre enigma: en gåta för litteraturvetare att sysselsätta sig med i säkert ännu många generationer. Och analyserandet kommer säkert att fortsätta: sådan dragningskraft har denna trollbindande roman om Josef K., mannen som plötsligt häktas, ställs inför ogripbara myndigheter, och slutligen mister sitt liv.
– – –
Processen (ty. Der Prozess), Franz Kafka. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. Efterord: Torsten Ekbom. Novapress 2018. ISBN: 978-91-7137-014-3. 334 sidor.

onsdag 13 februari 2019

Bokrecension: Antipodien | Artur Lundkvist

Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1971.

* * *

Det är en genretrotsande samling texter som Artur Lundkvist sammanfogade i en bok vid namn Antipodien. Den inledande och avslutande texten, som hänger ihop, är naturalistisk i sin skildring av en båtresa runt jorden. Men mellan dessa hittar vi också svårt drömska texter, fabler, essäer. Emellanåt tar texterna mark i Australien, Lundkvists Antipodien, som därmed blir en sammanhållande länk.

Själv skriver Lundkvist i sin avslutande kommentar om att ett gemensamt tema för berättelserna är resan, resan i både yttre och inre mening. Australien – eller Antipodien – får i dessa sammanhang, förklarar han, symbolisera det främmande.

Resan är närvarande som ett tydligt tema i en av Antipodiens mest drabbande texter. Jag tänker då på den mardrömslika novellen Sällsam havsfärd.

Berättelsen utspelar sig på en båt av ansenlig storlek. På den vaknar en man upp, utan minne av hur han hamnat där och inledningsvis också utan minnen av sitt tidigare liv.

Det visar sig att fartyget, som aldrig märkbart lägger till hamn, fungerar som ett slags psykiatriskt sjukhus. Ombord finns ett stort antal sköterskor, alla mycket lika. De passar upp på patienterna på olika vis, även sexuellt.

Den namnlöse huvudpersonen lyckas särskilja en av dem från de andra genom en tandskada hon har, och efter ett tag lyckas han ur henne få fram information: att fartyget står under diktatorisk ledning av en överläkare, som vistas inkognito bland passagerarna som patient. Att man nattetid lägger till i hamnar, samtidigt som passagerarna sövs ner, och att man då byter ut en del av de ombordvarande. Att det finns en hierarki bland patienterna: en del flyttas ner till låsta hytter, en del flyttas upp från samma hytter.

Novellen är mycket effektfull. Kanske kan den rentav tolkas som en allegori över livet som sådant: vi vet inte var vi kommer ifrån eller vad som väntar utanför den värld där vi vistas. Någon i det fördolda äger makten. De flesta människorna står främmande inför varandra under samma resa.

* * *

En resa av helt annat slag är den fiktiva gestaltningen av den möjligen historiska resan av Pytheas från Massalia, denna antika gestalt som skall ha seglat norrut, till Hyperboreas; i Lundkvists novell England, Island, Arktis, Norge. Novellen har karaktär av äventyrsberättelse, där Pytheas framställs som en tidig vetenskapsman, som genom sitt stora förnuft förutser vad de resande kommer att råka på, och endast sällan överraskas av det oväntade.

Novellen Ur Alvars levnad tar fasta på en individs främlingskap i världen. Utan att Australien eller Antipodien nämns, blir novellen en bild av det som den geografiska orten vill betyda i samlingen: det andra, det främmande. Alvar existerar i världen, men känns finnas lite vid sidan av, framförallt i förhållande till andra människor, ja, rentav i förhållande till sig själv.
”Något i honom är sten, dras till stenen, en känslolös känsla bortom tiden.”
Episod efter episod i texten illustrerar om och om igen Alvars avstånd till den verklighet där han existerar: andas, men lever på distans; betraktar, men blir knappt sedd.

* * *

Antipodien är en suggestiv samling texter av vitt olika slag. Texterna är ofta, som undertiteln anger, tvetydiga och lämpar sig för tolkning.

Som vanligt är Lundkvists miljöbeskrivningar enastående. Men också människoskildringen är stark, vare sig det rör sig om mannen som glider in och ut ur drömmar i samband med sin operation, eller om den helt naiva men underbart vackra kvinna som är så skön att omgivningen inte står ut med henne. Eller om någon av de andra i Antipodiens persongalleri.
– – –
Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser, Artur Lundkvist. Bonniers 1971. 238 sidor.

onsdag 6 februari 2019

Bokrecension: Pesten | Albert Camus

Pesten (fr. La Peste) är skriven av Albert Camus (1913-1960). Jag har läst boken i svensk översättning av Elsa Thulin. Boken utkom första gången på franska 1947.

* * *

Bland klassiska böcker får Pesten anses vara en given titel. Jag läste den för många år sedan, och läste om den nu; den håller nog för flera omläsningar till.

Pesten utspelar sig under ungefär ett halvår i den algeriska hamnstaden Oran, någon gång under 1940-talet. Algeriet stod då under franskt styre, och samtliga centrala gestalter boken är fransmän.

Det börjar med att man överallt i Oran börjar hitta döda råttor. Snart rapporteras underliga dödsfall. Man tvingas acceptera att pesten brutit ut i staden, både böld- och lungpest. Dödssiffrorna stiger dag för dag, staden sätts i karantän: ingen får komma ut, och ingen får komma in.

Vad som utspelar sig under den alltmer dödliga och omfattande epidemin får vi veta genom berättaren, som följer ett antal mäns göranden genom vad de berättat för honom, vad främst en av dem lämnat efter sig i skriftlig form, vad berättaren själv erfarit. Inte alla av dem kommer att överleva.

* * *

Camus inleder romanen genom att citera Daniel Defoe:
”Man kan likaväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företelse som helst under bilden av en som inte existerar.”
Det är därmed omedelbart klart att Pesten lånar sig till en allegorisk tolkning.

Den pest som hemsöker Oran kan omvandlas till ett abstrakt stort hot, vars hantering av människorna Camus gestaltar. Det ligger naturligtvis nära till hands att låta Pesten bli just en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike, men allegorin kan generaliseras till att illustrera snart sagt vilket omfattande hot mot en större mängd människor som helst.

* * *

Det är intressant att observera hur de olika personerna i romanen reagerar inför hotet.

Främst bland protagonisterna är läkaren Bernhard Rieux. Han uppfattar snabbt vad som håller på att hända. Rieux är en man med enorm arbetskapacitet: hans långa arbetsdagar fylls bland annat av sjukbesök och ansträngningar för att hantera den stora mängden insjuknade människor.

Rieux är medveten om att föga av vad han gör hjälper i det långa loppet, men vad han gör lindrar förhoppningsvis, får samhällsmaskineriet att fungera i trots mot den förstörande pesten. Rieux blir aldrig passiv, ger aldrig upp, strävar enbart på.

Liknande strategi har Grand, en stadsbyråkrat som börjar ägna den tid han har över åt att delta i arbetet mot pesten. På något sätt hittar han mod att agera på sitt hörn, samtidigt som han på kvällarna och nätterna arbetar på sin roman, en roman som enbart hunnit till första meningen, som han gång på gång försöker omarbeta till perfektion.

Journalisten Rambert däremot förtärs av sin längtan efter flickvännen. Rambert befinner sig i Oran när karantänen införs, och han ägnar därefter betydande möda på att försöka fly från staden. Han är inte feg, men han är malplacerad: han hör inte hemma i Oran, och vill bara till sin kärleks mål. Omsider tvingas han omprioritera: också han sugs upp i arbetet mot pestens härjande.

Tarrou hör inte heller hemma i Oran; han bor på dess hotell när portarna stängs. Han funderar uppenbarligen mycket på sin egen plats i skeendet, och har som mål att bli vad han kallar ett helgon. Han säger inte detta i avsikt att förhäva sig; vi ska, förstår jag det som, snarare förstå det som ett uttryck för att han vill nå ett plan där han inte skadar andra.

Han har nämligen en ganska mörk bild av människan som i grund och botten mördare, konkretiserat som medborgare i en stat som tillåter dödsstraff. Tarrou börjar organisera sanitetsgrupper.

Intressant ur ett psykologiskt perspektiv är hur prästen Paneloux hanterar sin tro. Han landar i en hållning där han antingen måste förneka Gud på grund av vad som händer i staden, eller där han måste underordna sig Guds vilja, där pesten på något sätt finns med. Inte nödvändigtvis som ett straff, men som en del i någon form av avsikt eller mening. Paneloux går inte till rätta med Gud eller förnekar honom: han landar i ett accepterande av situationen såsom den är, oavsett varför det är som det är.

Det finns fler personer i Pesten. Dessa nämnda är några av dem.

* * *

Pesten skildrar både psykologiska och praktiska konsekvenser av att leva i en stad belägrad av ett stort hot. Camus skriver ingående om en sådan sak om hur man tvingas effektivisera begravningsarrangemangen när dödstalen per dygn letar sig upp i tresiffriga volymer. Från enskilda begravningståg till kyrkogården utanför staden för en snabb begravningsakt med anhöriga stående på avstånd, via massbegravningar utan anhörigas närvaro, till masskremationer.

Samtidigt fortsätter staden på något sätt sitt liv, rentav ett intensivt liv. De få filmerna som finns där rullar gång på gång för fullsatta paviljonger. Människor går till arbetet. Ockrare tar ut överpriser för livsmedel som det blir brist på. Och de som försöker hantera pesten fortsätter att kämpa med nästan övermänsklig arbetsbörda, dag efter dag.

Så blir Pesten kanske något av en bok om att ändå uthärda under outhärdliga omständigheter. Att fortsätta utföra sina uppgifter, även om det kan synas absurt. Att inte släcka den gnista av mänsklighet som blänker mitt i allt mörker. Att stå upprätt även inför ett hot som ständigt hotar att krossa och förstöra dig. Det är rätt uppmuntrande, ändå.
– – –
Pesten (fr. La Peste), Albert Camus. Övers. Elsa Thulin. Albert Bonniers förlag 2001. ISBN: 91-0-057430-9. 352 sidor.

måndag 4 februari 2019

Bokrecension: The Darkening Age | Catherine Nixey

The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World är skriven av den brittiska journalisten Catherine Nixey. Boken utkom första gången 2017.

* * *

Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.

Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.

Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.

Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.

The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.

Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.

* * *

Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:
”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”
Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.

För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.

* * *

Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:
”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”
Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.

Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.

Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.

Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.

* * *

Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.

Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.

Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.

* * *

The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.

Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.

Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.

tisdag 29 januari 2019

Bokrecension: Lotus i Hades | Lars Gyllensten

Lotus i Hades är skriven av Lars Gyllensten (1921-2016). Boken utkom första gången 1966.

* * *

Det är fyrtionio korta och svårtolkade prosapoem läsaren möter när hon ger sig i kast med Lotus i Hades. De är dessutom sinsemellan ofta olika, och rör sig över stora geografiska och temporala avstånd. Men anknytningen till antikens Grekland finns där ofta, i synnerhet till den trojanska sagocykeln och till det grekiska dödsriket Hades.

I prosapoemen är ofta minnet satt ur spel. Dikternas berättare, som väl får förstås som de döda, glider bort från bestämdhet, ändrar sig, låter sig inte låsas vid entydiga hågkomster av hur det var: det är tydligen så för dem i Hades; de har delvis upplösts, skuggorna därnere, och glider in i varandra och varandras minnen, i ett slags efterlivsfluidum. Likväl verkar de i stor utsträckning sysselsätta sig med att minnas det som varit.

* * *

Hades blir en bild för ett tillstånd också. Ett befriat tillstånd, där omvärlden inte når fram till människorna, de som ätit av Lotusen, som beskrivs i Odysséen. Lotusen som skänker glömska och lycka. Så i Hades:
”Där var vi fria, där fanns varken stort eller smått, varken ont eller gott, och ingen krävde lösen för panter.”
Likväl, i ett av de klarare prosapoemen skriver Gyllensten om hur minnet också kan – och väl bör – bevaras. Han nämner hur ruiner byggs upp, och att ”i minnet skall vi nalkas en gång de levande”. Och så förs Förintelsen in som motiv:
”Vi skall samla era spridda lemmar, foga samman dokumenten ifrån Auschwitz och Treblinka, ifrån ghettot och ur bushen och hålla fram dem för varandra till ett fängslande och ansvarskrävande momento.”
En kraftfull reflexion av samtidsmänniskan tillstånd läser jag också. Han skriver då om hur vi sluppit nöden, men ”vadar i leda”; vi trälar inte, andra trälar för oss. Lyxen har pacificerat, och människan går omkring och ”väntar på att någonting skall hända”.

* * *

Lotus i Hades är en kaotiska blandning av bilder och intryck.

Gyllensten skriver ömsom vardagsprosa, ömsom 1700-talssvenska. I ett poem är berättaren en fabriksarbetare, i ett annan står han och ser hur ”konung Karl” vandrar fram, av språket att döma nog Karl XII. I ett poem befinner han sig på en krog i London. I åtskilliga uppehåller sig berättaren vid olika romantiska svärmerier.

En nyckel till denna spretighet skulle alltså kunna vara, att anta att berättarna av poemen är de glömska, lotusätande avdöda Hadesinvånarnas minnesframgent.

Läsaren får vid läsningen försöka göra sig reda i vad hon läser. Jag tänker, att hon väl helt enkelt ur dessa prosapoem får plocka upp, och i bästa fall hänföras av, just det som tilltalar henne.
– – –
Lotus i Hades, Lars Gyllensten. Bonniers 1966. 131 sidor.

måndag 28 januari 2019

Omläsning: Mordets praktik | Kerstin Ekman

Det verkar inte som att jag var särskilt förtjust i Kerstin Ekmans Mordets praktik när jag läste den 2011. Nu har jag läst om boken, och får en ny uppfattning: romanen är lödig.

Mordets praktik går i öppen dialog med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på ett mycket effektfullt vis. Men är ändå mycket annorlunda. Huvudpersonen Pontus Revinge bär inte många gemensamma drag med doktor Tyko Gabriel Glas, utöver att båda är läkare som blir mördare.

Doktor Glas är en ideolog, med genomreflekterade idéer. Och doktor Revinge är en mycket trasigare person. Själv är han övertygad om att han hjälpt Hjalmar Söderberg vid hans författande av boken i fråga, men Hjalmar Söderberg själv, som förekommer som person i Mordets praktik, lägger uppenbarligen föga vikt vid den unge medicinarens inflytande.

Hos Revinge blir relationen till Söderberg en period snarast en besatthet: han väntar på den kände författaren utanför en restaurang, han söker upp honom, men lyckas bara få till några få samtal med honom.

* * *

Så vindlar doktor Revinges livsbana iväg. Han skriver och skriver sina anteckningar, och det är genom dessa anteckningar vi får ana hur hans liv yttrar sig.

Vi får läsa hur han får anställning hos en äldre läkare. Det är denne läkare som Revinge dödar, dödar med cyankalium, samma medel som doktor Glas dödar pastor Gregorius med.

Varför? Ja, kanske för att Revinge tycker sig sett hur hans chef ser på sin styvdotter, en tonårsflicka som Revinge fattar tycke för.

Doktor Revinge förefaller obalanserad, men äger inte förmåga att reflektera kring sin egen person som doktor Glas; redan hans skrivande är mer oorganiserat, svårare att förhålla sig till, och utsatt för hans egna rensningar.

Drag av paranoia går genom Revinge, och han offrar sin lycka genom ett resonemangsäktenskap med chefens änka, en kvinna som är honom kall och likgiltig. Men då får han åtminstone vara nära dennas dotter. Det är väl det, snarare än utsikten att ta över praktiken, som lockar honom att äkta kvinnan.

* * *

Mordets praktik är också intressant som litterärt experiment på metanivå. Kerstin Ekman placerar sin roman i en fiktiv men realistisk verklighet där Hjalmar Söderberg tänks ha skrivit sin Doktor Glas. Illusionen är effektfull, och läsaren suggereras att tänka sig, att doktor Revinge levde i Söderbergs egen tid, interagerade med honom, och att han i någon mån påverkade utförandet av romanen Doktor Glas.

Suggererad verklighet – se där, ett fint mål för en realistisk roman, ett mål som uppnås av Kerstin Ekman med Mordets praktik.
– – –
Mordets praktik, Kerstin Ekman. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen.  E-bok 1.2, ISBN: 978-91-43-50094-3.

lördag 26 januari 2019

Omläsning: Doktor Glas | Hjalmar Söderberg

Det var några år sedan jag läste Doktor Glas, Hjalmar Söderbergs kyliga roman om doktorn som bestämmer sig för att döda en person av medlidande med en annan person. Men nu blev det gjort, och jag konstaterar att jag fortfarande tycker mycket om den.

* * *

Doktor Tyko Gabriel Glas är en läkare som tiden gått förbi. Ett snille i skolan har han stannat upp och framstår nu som mycket ensam. Han befinner sig vid sidan av de människorna, han är en betraktare med sina egna tankar som sällskap.

Vi möter honom i hans dagboksanteckningar över en sommar och en bit in på hösten någon gång kring förra sekelskiftet. Där reflekterar han kring sin omgivning och sina överväganden. Tidigt får vi veta att han föraktar och avskyr pastor Gregorius. Redan innan han får veta vad denne utsätter sin hustru för finns avskyn där, och han skriver:
"... om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det."
När pastor Gregorius fru Helga – "den heliga" – uppsöker doktorn får han klart för sig att han behöver agera. Pastorn tvingar sig nämligen till sex av hustrun, som känner ett liknande förakt och äckel för sin make som doktor Glas själv.

När de medicinska råden båtar föga föds en tanke hos honom att han både kan och, kanske borde, döda prästen. Doktorn vill befria Helga. Han överlägger med sig själv om det är rätt och riktigt att döda pastor Gregorius, och om han i så fall skulle kunna göra det.

* * *

Utgångspunkten är redan tidigt god för genomförandet av en sådan handling. Doktor Glas är en misantrop med föga aktning för människorna i allmänhet.
"Aktningen för människolif — hvad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och hvad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka."
Doktorn hänger med i sin tids radikala tänkande. Hans etik, såsom han resonerar om den, framstår som släkt med den nietzscheanska. Etiken är inte naturgiven eller bindande för den som är av särskilt slag, den som kan sätta sig över den. Doktor Glas är ju redan något utanför vanlig mänsklig samvaro: han kan inte på samma sätt som andra känna sig bunden av mänskliga sedelagar.
"Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen, det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min!"
I Glas värld blir det alltså rimligt att döda prästen; på så vis tänker han göra något som gynnar Helga, som vid det här laget sökt lycklig kärlek och ömhet åt annat håll än hos maken. Genom att döda prästen gör han prästhustrun fri från den som plågar henne, då skilsmässa i tiden och sammanhanget är otänkbar.

* * *

Så blir berättelsen om Doktor Glas genom hans egna brev en berättelse om vad som är tillåtet att göra, vad en människa kan tillåta sig att göra, hur en människa kan reflektera kring vad hon tillåter sig att göra.

Doktorns tankesätt bryter radikalt mot den hovsamma söndagsskolemoral som de flesta vid denna tid väl förväntades hålla sig med och de flesta kanske fortfarande gör. Han hycklar inte kring vad han vill göra och särskiljer sig redan där från andra; han är en undantagsmänniska.

* * *

Doktor Glas är tvivelsutan en av de främsta svenska romanerna, både till innehåll och stil. Och Söderberg är en säker stilist. Vad sägs till exempel om det här stycket, som doktor Glas skriver ner:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i birst därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst."
Det är mycket elegant.
– – –
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1905. 253 sidor.

torsdag 24 januari 2019

Bokrecension: Aeneiden | Vergilius

Aeneiden är skriven av Publis Vergilius Maro (70 fvt – 19 fvt). Jag har läst verket i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (f. 1927).

* * *

Grekerna hade Iliaden och Odysséen. Det var dags för det romerska imperiet att få sitt eget nationalepos. Vergilius tog sig an uppgiften, och skapade Aeneiden. Han hann emellertid aldrig bli färdig. Vergilius avled, men tack och lov gavs verket ut ändå, och därmed har vi i dag tillgång till en av världshistoriens mest betydande litterära verk.

Översättaren Ingvar Björkeson imponerar. Han lyckas tolka en text som Aeneiden, en text som hör hemma i en helt annan tid och en helt annan kultursfär än vår, till begriplig och njutbar svenska.

Naturligtvis blir inte Aeneiden omedelbart tillgänglig för det. Ju större förförståelse av antiken och grekisk-romersk historia och mytologi som man tar med sig till läsningen, desto mer kan man få ut av texten. Men Björkeson lämnar inte läsaren hjälplös bland alla dessa gudanamn, städer och människor. Med texten följer detaljerade slutnoter som spänner över åttio sidor, där man får det mesta förklarat för sig. Till det kommer ett efterord av Björkeson, en släkttavla, ett register och flera kartor. Och så en inledning av Bengt Holmqvist.

* * *

I grunden för historien ligger den trojanska sagocykeln. På den bygger Iliaden, om några dagar under slaget om Troja, och Odysséen, om en av de grekiska krigarnas hemfärd efter kriget.

Aeneiden har oräkneliga paralleller till dessa berättelser och bygger vidare på dem. Genom Aeneiden kopplas det antika Rom samman med Troja.

Trojanen Aeneas är son till gudinnan Venus. När staden faller räddar han sig, sin son och sin fader och drar iväg. Han är han bestämd att lägga grunden till det kommande romerska riket. Han hamnar i Karthago, där han har en kärleksaffär med drottningen Dido.

Men gudarna manar Aeneas vidare, hans uppdrag är inte utfört. Så han drar till trakterna av det framtida Rom.

Där lovar en lokal hövding sin dotter till hustru åt Aeneas. Dottern var dock redan bortlovad till en viss Turnus, som inte alls tycker det är en bra idé att främlingen skall få hans utsedda prinsessa till hustru. Så det blir krig i en motivmässig upprepning av vad som hände vid Troja, där ju Paris enlevering av Helena låg till grund för krigets utbrott.

Liksom Iliaden och Odysséen har två olika huvudupplägg, ryms inom Aeneiden två olika huvudupplägg. Den första delen berättar om vad vi möjligen kan kalla Aeneas irrfärder (en parallell till Odysséen), och den andra delen berättar om Aeneas strider i Latium (en parallell till Iliaden).

* * *

Trots de stora likheterna och de många parallellerna mellan de grekiska eposen och detta latinska epos är de ändå olika.

Iliaden och Odysséen är för det första långt mycket äldre, fastän alla tre verken utspelar sig i ungefär samma heroiska-mytiska forntid, säg en sådär 1200 år fvt. Iliaden och Odysséen levde dock först muntligt traderade, medan Aeneiden skapades för att bli bok.

Aendeiden blir därigenom mer konstruerad, medan de grekiska verken upplevs som mer framvuxna organiskt. Man kanske kan säga att Aeneiden är en utomordentligt skickligt uthuggen staty, där konstnären med öga för varje detalj går över sitt verk, och sedan hastigt får lämna det innan han riktigt hunnit blir klar, medan Iliaden och Odysséen är mer av naturkraft. Det blir som skillnaden mellan park och vildmark: båda typerna utomordentligt vackra, men ändå olika. Bengt Holmqvist skriver i sitt förord:
”Det är fråga om helt skilda saker, ändå inneslutna i ett större sammanhang.”
* * *

Aeneiden har varit utomordentligt populär. Och jag förstår varför. Texten för oss till det romerska rikets glansdagar, och det är från denna utkikspunkt vi tillsammans med Vergilius och hans läsare (eller kanske snarare åhörare) får spana ut över ett mytiskt förflutet, såsom han komponerade det på äldre föreställningar, sägner och myter.

Vi får se hur Vergilius använder det förflutna för att låta det med gudomlig precision leda fram till hans egen tids imperium. Det står:
”Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.”
Det är en våldsam historia. Vergilius sparar inte på detaljer när han skildrar krigets intensitet.  Som exempel kan anföras när amasonen Camilla under en strid dödar Orsilochos:
”... resande sig i sin fulla längd fördubblar hon yxans
hugg mot hans skalle och hjälm, hur han än tigger och bönar.
Hjärnans varma substans stänks ut över panna och kinder.”
Och det är en ödesbestämd historia. Ödet har bestämt hur allt skall gå från första början, och det har både människorna och gudarna att förhålla sig till. Själve Jupiter får utröna vad ödet bestämt i slutstriden mellan Aeneas och hans motståndare och rival Turnus. Det står:
”Jupiter håller i handen en våg med tungan i jämvikt
där han i skålarna lagt de bådas olika öden
för att se vem av dem som är dömd och nedtyngs av döden.”
* * *

Mer än tvåtusen år har gått sedan Vergilius dog. Hans Aeneid, som bevarar så mycket av romersk tankevärld och historiesyn, finns kvar och odödliggör hans stämma, så att också vi kan få höra detsamma som kejsar Augustus fick höra, och som antikbeundrare under all den tid som sedan dess förlupit kunnat höra. I verket lämnar Aeneas beständigt sin Dido, strider han beständigt mot Turnus, lägger han beständigt grunden för Rom.
- - -
Aeneiden, Vergilius. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning: Bengt Holmqvist. Natur & Kultur 2012. ISBN: 978-91-27-13286-3. 395 sidor.

torsdag 17 januari 2019

Bokrecension: Kastrater | Sven Delblanc

Kastrater är skriven av Sven Deblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1975. Jag har läst en upplaga från 1976.

* * *

Kastrater är en kort roman, drömsk och lite undflyende. Handlingen utspelar sig under en enda natt i Florens, i slutet av 1700-talet.

Där, i ett praktfullt hus, möts svenske kung Gustaf III och den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart, känd som Bonnie Prince Charlie. Med sig har kung Gustaf gunstlingen Armfeldt. Där de slår sig ner sitter också en mystisk commendatóre Broschi och mästersångaren Marchesi

Syftet med mötet är att hålla en seans. Jordanden skall frammanas. Men då Jordanden dröjer får man tid att samtala.

Det visar sig att Broschi är en annan tids mästersångare, känd som Farinelli, död sedan länge och kastrat liksom Marchesi. Men med tillhjälp av något extrakt lyckas Farinelli hålla krafterna igång och berättar om hur han på furstars nåd nått enastående framgång, men av populasen med sin förkonstlade sång inhystat kastade tomater.

Så rör sig samtalet trippande, med inslag av franska uttryck på tidens vis, mellan de församlade.

Konstnärerna kryper för härskarna, kung Gustaf följer en stel etikett, som gör honom obekymrad och opåverkad, fastän hans känslor kommer i uttryck genom hur han griper tag i Armfeldts arm eller ger honom ögonkast. Armfeldt, å sin sida, utnyttjar en stunds frånvaro från seansrummet, när han behövde gå avsides, till att även våldta en flicka.

* * *

Förkonstlingen är påtaglig. Rousseau står som motpol, och dyker då och då upp i samtalet. Men de pudrade herrarna föredrar sin förkonstling. Vitt puder höljer Gustafs och Karl Edvards ansikten, men döljer inte den förres dåliga tänder eller den senares berusning. Förkonstlingen verkar förnissa över det mycket mänskliga.

Förkonstling är det väl också att låta gossar i mängder som unga kastreras för att något litet fåtal av dem skall nå stjärnstatus som sångare, en del fler kunna försörja sig på sången, andra bli hänvisade till gatorna och tiggeriet. Och deras konst, gör berättelsen av Farinelli tydligt, förstås ock som alltför förkonstlad för att kunna tilltala massorna: de blir utelämnade åt de högt kultiverades gillande.

* * *

Kastrater ingår som en del i Delblancs trilogi med temat ofrihet och frihet. Vi märker i serien för övrigt Jerusalems natt och Speranza.

När jag tänker på temat i samband med läsningen av Kastrater faller några möjliga illustrationer ur boken i sinnet.

Kastraterna är ofria, bestämda till sitt värv genom ingreppet i deras ungdom.

Tydligare är Karl Edvards tjänare utsatta för ofrihet. En av Karl Edvards tjänare, den väldige Angus Mac-Ivor-Dixfois, har sin brorsdotter med sig i hushållet. Armfeldt utnyttjar sin aristokratiska frihet för att tvinga till sig hennes mödom, och har den upphöjda fräckheten att tänka att hon borde vara tacksam att en bättre man varit den som skändat henne, när hon skrämd drar sig tillbaka från honom.

Men hennes farbror, som tjänare, är bunden och ofri av etiketten, kan inte agera utan att bryta sig loss, vilket han också gör, när han när natten går mot gryning anfaller Armfeldt. Det uppfattas dock som att han försöker anfalla kung Gustaf III, varför han tas undan för att avrättas, och han besparas sitt liv enbart av Gustaf III:s nåd. Ja, här sitter många ofria i sina roller, bundna av en etikett och kultur.

Möjligen är också konsten ofri, konsten uttryckt som kastraternas sång. Deras upphöjda sångkonst kan inte uppskattas av massorna, begränsas till ett fåtal. Och massornas folkliga sånger, som Farinelli försöker tolka med sitt väldiga sångomfång vid en föreställning, kan i motsvarande grad möjligen inte tänkas föras till furstarnas förgyllda salar. Också konsten blir därmed bunden i sina egna sfärer, beroende på sin typ.

En trött natt som går mot sitt slut. Och vi som läsare har varit med om att se åtskilliga masker, masker som spricker och varunder lyser fram verkliga människor.
– – –
Kastrater, Sven Delblanc. Aldus 1976. ISBN: 91-0-041438-7. 148 sidor.