Bokrecension: Faktoider

En sån där sida som jag brukar titta in på lite då och då är Faktoider, där Peter Olausson tar död på moderna myter och omhuldade missuppfattningar. Det är roande och givande läsning. En av de två böcker som Olausson gett ut med sina fynd är Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Jag har läst boken med stort intresse. Styckena är korta, ordentligt utmärkta med källor, pedagogiska och tydliga. Och en skattkammare för oss som inte är rädda för att erkänna oss vara besserwissrar... Dessutom är texterna välskrivna.

Vi får lära oss att de fem olympiska ringarna alls inte står för var sin världsdel, det finns inga belägg för att hävda att det funnits några ättestupor där man slängde ner åldringar, att riddarrustningar för faktisk strid inte var så förfärligt tunga, att Kristian Tyrann alls inte kallades Kristian den Gode i Danmark, att Einstein alls inte var en svag elev, att lärda människor alls inte allmänt hävdade att jorden var platt under medeltiden, att midsommarstången inte är en fallossymbol – och mycket, mycket mer.

När del två, Fler faktoider, kommer i pocket skaffar jag gärna den också. Del ett gav definitivt mersmak.

Nu då?

– Men Andreas, läser du inget?
– Jodå, men mycket, parallellt!
– Vad läser du då?
– Just nu blir det mest Everything you know about God is wrong och Vad gör jag här? av Chatwin. Gudboken är en samling reportage med religionskritik i en massa ämnen. Verkligen intressant. Och Chatwin skriver som en Gud! Det känns som att jag vill läsa om den boken massor av gånger och försöka ta till mig hans sätt att skriva.
– Men det låter ju intressant...
– Mm, jag klagar inte.

Världens bästa pressmeddelande

Vertigo står för årets bästa pressmeddelande, som inleds: "FITT I HELVETE" och är en svidande uppsträckning av pressmeddelandets mottagare, för att de inte gett uppmärksamhet åt Vertigos produktion, utan istället ägnar sig åt masslitteraturen. – Pressmeddelandet avslutas:

"Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans. Är det så ni vill ha det?"

Inlägget och pressmeddelandet är väl värt att läsa i sin helhet. Se Vertigomannen vittnar.

Dubbla citat

Två bra citat:

"Every word written is a victory against death."
– Michel Butor

"Neither man nor God is going to tell me what to write."
– James T. Farrell

Michel Butor är fransk författare, född 1926. James T. Farrell var en amerikansk författare (1904-1979). Med ingen av dem var jag bekant förut. Men citaten är fina. De kommer från sidan Quotes about writing, där det finns en ordentlig samling citat om att skriva; och det är få av dem som jag känner igen sen tidigare.

Satanism på topplistan

Om man går in under kategorin "Uppslagsverk" på Adlibris, och filtrerar så att endast pocketböckerna kommer upp – då kommer Anton Szandor LaVeys The Satanic Bible som nummer två på topplistan. Det var ju intressant.

Satansbibeln torde vara en sån där bok som är förhållandevis ökänd, men som få har läst. Nå, jag har läst den. Och jag tycker den är rätt bra. Den är visserligen vulgär och språket är inte särskilt välljudande. Men om man bara destillerar ut religionskritiken och studerar den, så är den träffsäker.

Som alla förhoppningsvis känner till numera är satanism ju inte detsamma som djävulsdyrkan. Satanism kan mycket väl vara ateistisk, och handlar om ett självbejakande snarare än ett bejakande av en transcendent kraft. Satan blir en symbol för upproret mot det som uppfattas som Gud och den gudens etik. Målet är ett självuppfyllande liv här, inte i en antagen tillvaro efter döden.

Naturligtvis är satansgestalten vald som galjonsfigur för satanismen som en provokation. Och till skillnad från nyktrare religionskritiker, som Nietzsche, min personliga favorit, tar LaVey i från fötterna. Det blir enkelt, oproblematiserat och vulgärt. Men det skadar ju inte att klämma ur sig ett citat från Satansbibeln emellanåt. Om man nu vill provocera...

"Life is the great indulgence—death, the great abstinence. Therefore, make the most of life—HERE AND NOW!" (The Satanic Bible, sid. 33)

Bokrecension: Thérèse Raquin

Thérèse Raquin är skriven av Émile Zola.

Thérèse gifter sig mer eller mindre av nödtvång med sin bortklemade och sjuklige kusin Camille. Hon är tyst, stilla och hämmad, där hon går omkring och hjälper till att sköta butiken som hennes faster, tillika Camilles mor, äger. De bor alla tre tillsammans på övervåningen.

Varje torsdag samlas en liten grupp av Camilles och fasterns gamla vänner i våningen ovanför butiken. Camilles kollega Laurent kommer också med i kretsen. Och Thérèse och Laurent blir förälskade. De inleder en romans och samlas i hemlighet. De känner med överväldigande styrka att de hör ihop. Och Camille står i vägen. Så tanken på att få honom ur vägen växer i dem. Laurent dränker Camille i Sein under en roddtur. Thérèse sitter med.

Nå, de lyckliga tu lyckas maskera brottet till en olyckshändelse. För att inte väcka misstankar ser de knappt på varandra under två års tid, ens under torsdagssamkvämen som fortsätter även efter Camilles död. När de andra vännerna märker Thérèses olyckliga uppsyn föreslår de fastern att den unga kvinnan borde gifta om sig. Och varför inte med den trevlige Laurent, Camilles vän, som visat sådan omtanke om den gamla fastern efter Camilles död?

Bröllop. Men äktenskapet kan inte fullbordas. Båda parterna plågas av skuld, hallucinationer och kyla... De glider ifrån varandra och märker att mordet de begått även dödat deras kärlek. Deras tillvaro tillsammans blir en plåga. De fasar för nätterna.

– Och så fortsätter det i allt vidare cirklar av destruktivitet. Jag utlämnar upplösningen...

Zola är, som bekant, naturalismens ärevördige fader, och boken är närmast ett skolexempel på en naturalistisk roman, där en stor vikt läggs vid realism, vid att låta karaktärerna utvecklas och där händelse obevekligt följer på händelse. – Och jag tycker mycket om det! Det är en obehaglig bok, en ruskig bok. Rädslan mördarna känner inför liket som hemsöker deras tankar på nätterna är nästan påtaglig. Och beskrivningen av det faktiska liket, när det väl hittats, är också mycket träffsäker och därmed olustig.

Thérèse Raquin blir en studie i skuldkänslor, men också en tidsbild av ett Paris under senare delen av 1800-talet. Också det har sitt stora värde. Böcker med över ett sekel på nacken kan ibland bjuda på en del mångordigt motstånd; men Thérèse Raquin är förhållandevis lätt att ta sig igenom rent språkligt.

Rättstavningsövning

Med bloggrevolutionen följer ett ivrigt bloggande av var och en. Häromdagen läste jag att en av de mest lästa bloggarna är Kissies blogg, som beskriver en artonårig tjejs vulgära leverne. Men det ska jag inte ha mer åsikter på nu. Jag är mer intresserad av språkhanteringen. Så här skriver Kissie i ett inlägg, som hon kallar "Killar är skit och jag är bakis".

"Jag är så bakis right know.. Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oyeah, killproblem så det skriker om det)!! Jaja iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämmning, folk var trevliga osv osv! Jag drack för mycket och posade stenpackad med läsare bland annat, life of Kissie lixom.. ;)"

Hur skulle man kunna låta bli att rätta en sådan text? Röd text: ändringar eller tillägg. Fetstil: deleatur.

Jag är så bakis right now... Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oh yeah, killproblem så det skriker om det)!!! Jaja, iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämning, folk var trevliga, osv., osv.! Jag drack för mycket och posade stenpackade med läsare, bland annat, life of Kissie lixom... ;)

Nå, jag är inte språkkonservativ. Men jag tycker det är djävligt roligt att greja med sånt här... Så djävla roligt att jag tar ett exempel till! Först originalet, från inlägget "Ni blir bara hatade!":

"Skillnaden mellan mig och dom bloggarna som härmar mig är att jag är bra på det jag gör, orginell och kommer på alla ideér samtididigt jag har riktiga vänner på sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!"

Nu den justerade versionen:

Skillnaden mellan mig och de bloggarna som härmar mig, är att jag är bra på det jag gör, originell och kommer på alla idéer, samtidigt som jag har riktiga vänner vid sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!

Nå, är jag elak nu? Kanske det. –

Encyklopediskt

Jag tillhör dem som köper Nationalencyklopedin, band för band, med Expressen en gång i veckan. Det är en förkortad version av stora Nationalencyklopedin. Men dock i tjugo band, med 64 000 artiklar. Tänk om man nån gång kunde läsa igenom de banden... Bara tänk om...

Det är ett bra initiativ av Expressen. Folkbildning på allra bästa sätt. Visst, det hade gått att skaffa sig medlemskap på Nationalencyklopdins hemsida. Det hade blivit billigare (46 kronor i månaden). Men det är nåt särskilt med att ha böckerna i hyllan. –

Nedsänkning i fiktion

Jag vill läsa ett enormt romanprojekt. Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eller kanske Anthony Powells A Dance to the Music of Time. Jag har rivit ner de religiösa mytsystem som en gång spökade i mig; jag söker nya mytsystem; och var kan det väl vara lämpligare att söka dem, än i litteraturen – den alternativa verkligheten?

Återstår att välja. Att sätta igång. Att inte komma av sig. Jag försökte med På spaning efter den tid som flytt för ett halvår sen. Och kom av mig. Jag älskade språket, och att flyttas in i fiktionen. – Men så, kanske ett nytt försök?

Jag har en resa framför mig på nio timmar. Senare nio timmar tillbaka. Hur mycket Proust kan man tänkas hinna och orka läsa på arton timmar? Tillräckligt för att sänkas ner i fiktionen? Tillräckligt för att bli beroende?

Drömmen om bokstugan

Jag drömmer om ett eget bibliotek. Ett eget, friliggande bibliotek. – Om det blir så som vi hoppas, bor vi om några år på landsbygden. Där vill jag bygga en friggebod. Och därinne vill jag täcka väggarna med bokhyllor allt mer fulla med böcker, jag vill sätta in en schäslong, ett gammalt skrivbord och en stol. Och så bejaka mina hobbies än mer: läsa, skriva...

– Jag minns hur imponerad jag blev när min klassföreståndare första dagen i högstadiet berättade om lärarna vi skulle ha: om att en av dem, givetvis svenskläraren, hade ett hus till sina böcker... Jag vill också ha nåt sånt, om än bara en liten stuga...

Nu löser jag utrymmesbristen genom att bära ner böcker i förrådet, eller att ha böcker i dubbla rader i hyllorna. – Men en dag...

Bokrecension: Mei wenti! Inga problem!

Mei wenti! Inga problem!: Om livet i dagens Kina är skriven av Catarina Lilliehöök.

Om man vill få en bred och lättöverskådlig bild av kinesisk kultur och kinesiskt sinnelag är nog Lilliehööks bok ett bra val. För det är en riktigt bra bok. Lilliehöök beskriver hur hon flyttar till Kina, lär sig kinesiska, tampas med en kinesisk hyresvärd och ömsom bryter och ömsom följer kinesisk etikett, som för en västerlänning ofta synes minst sagt märklig.

Boken är skriven på så vis, att Lilliehöök berättar i närmast resedagboksform om sin tillvaro i Kina, och när ett särskilt fenomen dyker upp som kan vara värt att belysa fördjupar hon sig i just det. Det är en form som fungerar utomordentligt väl. Lilliehöök är uppenbarligen förtjust i sitt Kina, och förtjusningen märks i den berättarlust som genomsyrar texten.

I Mei wenti! Inga problem! möter vi kinesisk pragmatism – som när Lilliehöök med make flyttar till Shanghai och vill att vardagsrummet ska målas beige. Det har dock målats vitt, med motiveringen att vitt ju också är fint... Vi möter också den förlamande rädslan för att tappa ansikte – som exempelvis affärsmannen som efter en trevlig lunch blir arg för att han inte fått lov att betala notan. Och vi möter den lika förlamande hierarkin, som gör att underordnade inte får opponera sig mot överordnade – som i fallet med den unge kinesen som får ila genom Peking med några dokument från en lärare till en annan, och inte får lov att föreslå att de kanske kunde faxas istället...

Om några veckor reser jag till Kina. Vad jag främst kommer att bära med mig för lärdom av Mei wenti! Inga problem! är nog att se upp med etiketten och för Guds skull undvika att råka få en kines att tappa ansiktet.

Om ett beroende

Jag bär nästan alltid med mig en anteckningsbok. Moleskine, i fickformat, innehåller många sidor, och med rätt penna blir det lätt att skriva på både sidornas fram- och baksidor. Det blir en liten loggbok. Ibland skriver jag ner någon reflexion över något religionsproblem eller kanske något politiskt; ibland bara en iakttagelse av vad jag gör just för stunden.

Vi gör det igen. Vi slutar röka. I rökningen ligger nån form av tillfredsställelse – det ger ett lugn, en paus. – Men nu, sent på kvällen, med lätt huvudvärk känns det som om saknaden av cigaretterna kommer att vara överkomlig.

Jag skriver inte med tanke på att någon ska läsa det, möjligtvis med undantag för en tid då jag inte längre finns kvar. Om någon skulle vilja få någon sorts inblick i mitt liv då. – Men det kan också vara små poetiska strofer, ett utkast till en berättelse. Eller något som jag just för stunden, för mitt eget nöje, skriver ner.

Fascineras av vatten... vatten som fyller brunnar och svämmar över... rinner över asfalten och skapar vidsträckta sjöar där marken är plan... faller från grå moln som oräkneliga droppar... översvämmar källare som blir till dammar... reptiler och småfiskar... trä ruttnar, allt blir blött... saker flyter omkring, halvt ovan, halvt under, ytan... —

Jag försöker följa mina ideal för skrivande: att undvika pladdrighet, att försöka vara koncis. Jag har slutat att försöka skriva läsaren (om det så bara är mig själv) på näsan. Att inte förklara varje referens. Jag vill lämna utrymme, utan att vara otydlig. Men samtidigt som jag vill skriva i enlighet med mina ideal vill jag undvika ortodoxi; jag tillåter mig att blanda fiktion med fakta. Ja, jag tillåter mig.

Jag förstår inte hur en människa kan leva utan att skriva.

Bokrecension: Döda vita män

Döda vita män är skriven av Johan Hakelius.

Döda vita män innehåller essäer eller minibiografier över ett antal mer eller mindre excentriska och ofta mer eller mindre litterära britter: kolumnisten Jeffrey Bernard (1932-1997), dandyn Stephen Tennant (1906-1987), skådespelaren Sir Alec Guinness (1914-2000), dagboksförfattaren James Lees-Milne (1908-1997), politikern och fascisten Sir Oswald Mosley (1896-1980), författaren Evelyn Waugh (1903-1966) och sonen, författaren Auberon Waugh (1939-2001), den ofattbart förmögne affärsmannen Sir James Goldsmith (1934-1997), politikern, dagboksförfattaren Alan Clark (1928-1999), emigranten Sir Henry John Delves Broughton (1883-1942), mästersnobben Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, BT (1919-1985), nekrologförfattaren Hugh Massingberd (1946-2007), författaren Anthony Powell (1905-2000), och författaren George Orwell (1903-1950).

Detta är en bok för anglofiler. Brittiska anekdoter och stämningar osar genom hela textsamlingen. Som i nedanstående exempel, som behandlar James Lees-Milnes föräldrars relation. Stiff-upper lip, indeed:

"Till exempel när hans mor under pågående färd öppnade handskfacket i bilen och fann ett cigarettetui i guld. Hon läste gravyren, konstaterade att hennes man fått det av sin älskarinna, undslapp sig ett stillsamt 'hm', vevade ned bilrutan och kastade ut etuiet. James far hade inte rört en min." (sid. 108)

Det är omöjligt att försöka sammanfatta Hakelius bok. Den är så sprängdfylld av berättarglädje och små historier i historierna. Ett roligt inslag är hur Hakelius länkat samman samtliga i boken porträtterade personer i en lång kedja, genom hur de känner varandra, eller hur de på annat sätt kan ställas bredvid varandra. Framställningen får de intellektuella och aristokratiska kretsarna att verka mycket sammanhållna. Men inte konforma. Få av personerna i boken är konforma. Snarare obekväma för sin omgivning. Brittiskt sarkastiska. Snobbiga. Underbara.

Man måste nog vara något av en englandsvän för att få ut så mycket som möjligt av boken. För den är skriven av en riktig englandsvän. Nå, englandsvän är jag – om än inte i Hakelius omfattning – och jag njöt verkligen av läsningen, och vill gärna sätta igång och läsa Anthony Powells A Dance to the Music of Time för att få äta och dricka mer brittisk stil!

Conservapedia och källkritik

Ramlade över en helt osannolik sida häromdagen: Conservapedia: The Trustworthy Encyclopedia. För dem som tycker att Wikipedia är alltför liberal... Av allt att döma är dock Conservapedia inte den satir man gärna skulle vilja tro att den är. Loggan rymmer en amerikansk flagga, och artiklarna är pålitliga endast för den som inte vill få sina högerkristna familjevärden utmanade. –

Några textutdrag för att visa tendenserna:

"[Svenska kyrkan] is somewhat unique because it has decided to agree to perform a blessing ceremony for homosexuals engaging in registered partnership (full marriage for same sex couples is a matter of debate in Sweden). This Church is considered a liberal Church and does not protest against abortions, divorce, and other conservative issues." (Artikel "Sweden")

Artikeln "Homosexuality" är så förbannat tendentiös att jag inte ens orkar citera något. Den vittnar om en sån anti-intellektualism att jag saknar ord. Det kan räcka att anföra stycket 24.1, underavdelning till "Homosexual Agenda" – "The Marketing of Evil" (som syftar på en boktitel).

Artikeln om Obama anger i första stycket: "Obama spent far more per vote than McCain did: Obama spent $7.39 per vote, while McCain spent only $5.78 per vote." (Ja, i fetstil). Lite senare: "Critics of the Obama administration have coined the word "Obamunism" to describe Barack Obama's socialistic and "fascism light" economic planning policies..."

Nog sagt om detta. För ett gott skratt, som visserligen fastnar i halsen, kan intellektuella liberaler (eller intellektuella över huvud taget) logga in på Conservapedia. Sidan torde vara ett utmärkt medium för elever att testa sin urskiljningsförmåga på, när de skolas i en av den humanistiska vetenskapens ädlaste grenar: källkritiken.

Så: källkritik! Källkritik! Källkritik! – Gud, vad jag är glad att jag stiftat bekantskap med källkritisk metod!

Bokrecension: Våtmarker

Våtmarker är skriven av tyska författaren Charlotte Roche.

Ramberättelsen går ut på att 18-åriga tyskan Helen hamnar på sjukhus, eftersom hon fått en analfissur som behöver opereras. Läkaren blir då ombedd att även operera hennes uthängande hemorrojder. Under sin sjukhusvistelse ligger Helen och funderar på sitt liv, och ägnar sig åt små experiment och utflykter. Detta är själva berättelsen.

Och om man tycker det är magstarkt att berätta om i en bok, så är det ingenting mot vad mer man får veta om Helen som man aldrig någonsin skulle komma sig för att undra. Jag tänker inte gå in så mycket mer på vad det innebär, eftersom det väl i så fall skulle få bloggen flaggad för stötande innehåll... Men ett i sammanhanget harmlöst utdrag kan jag bjuda på i alla fall, där Helen berättar om en av sina vanor:

"Sedan dess lever jag ett toalettdubbelliv. Jämt när jag kissar eller bajsar, äter jag upp alla snorkråkor i näsan. Det ger en befriande känsla i näsan. Men det är inte huvudskälet till varför jag gör det. Ifall jag kommer över en torr kråkbit och drar i den och därmed sätter näsan i rörelse och lyckas dra ut en längre kråkslemklump, blir jag kåt. [...] Alltsammans åker in i munnen och tuggas långsamt med framtänderna så att jag tydligt kan känna smaken. Jag behöver ingen näsduk. Jag är mitt eget sopnedkast." (sid. 119)

Jag brukar skriva att jag uppskattar att skakas om av böcker, att de gärna får vara udda. – Nå, den här boken var bland det mest udda jag läst hittills. I vilket fall när det gäller banal, om än slipprig äcklighet... – Roche frossar i detaljerade, grafiska beskrivningar av huvudpersonen Helens hygienvanor. Och Helen är inte en hygienisk person. Snarare njuter hon av att vara smutsig, att inte tvätta sig.

Men om man ska se bortom det äckliga, så kan det vara en intressant reflexion att fundera på vad boken säger om kvinnan och kvinnosyn. Hade en man beskrivits på lika ingående vis, hade det antagligen inte fått mig att reagera som jag nu gör, när kvinnan, madonnan, rivs ner i smutsen och pratar om hur det känns för fingrarna att känna på insidan av livmodern. Jag hade velat läsa en feministisk analys av Våtmarker. För vad läsaren möter i boken är en mycket biologisk förståelse av Helen, en kvinna som subjekt, som söker njutning, som struntar i normer. En mycket stark kvinna.

Trots de ingående beskrivningarna av Helens privatliv är Våtmarker på intet sätt en erotisk bok, absolut inte. Snarare en sexualpsykologisk roman. Och egentligen vet jag inte vad jag tycker om den... Ramberättelsen: en ung kvinna på sjukhus, som funderar över sin tillvaro och trasiga familj – ja, det räcker för berättelsens syfte. Berättarstilen är så rak och tydlig som det bara går – det är bra. Och själva berättelsen i sig – ja, den är banal, men den får mig att reagera med både fascination och äckel, så det måste väl också betyda att den är bra...

Stormtruppsleverans!

Från Vertigo når mig en ny leverans med böcker som skadar tukt och sedlighet: den första svenska översättningen av Samuel L. Delanys Hogg, som inget amerikanskt förlag vågade publicera på närmare trettio år efter tillkomsten, och Marquis de Sades Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Båda böckerna har givetvis typiska Vertigo-omslag: Hogg – en ung mans ansikte med en fot i munnen. Juliette – en naken kvinna med ridspö framför ett hav av kuvade likaledes nakna människor.

Välkommen till mina bokhyllor, Vertigoböcker...

Bokrecension: The Fireside Book of Death

The Fireside Book of Death är skriven av Robert Wilkins.

Jag hittade den här boken via ett tips på LibraryThing, och beställde den antikvariskt från USA via amazon.com. Det låter dyrt, men kostade bara en hundralapp. Tio kronor för boken och nittio kronor för frakten. Och det var det absolut värt.

The Fireside Book of Death är rikt illustrerad. En del skulle nog mena att bilderna är groteska, men tycker man inte att bilder av döda människor är svåra att stå ut med, så är illustrationerna mycket intressanta, exempelvis den på en tysk kvinna som dog ståendes i en ovanligt stark form av rigor mortis (likstelhet). Det finns även mängder av andra bilder: skelett, kistor, ossiarium, Oliver Cromwells avhuggna och mumifierade huvud på en påle, gravmonument, gravstenar och mycket annat.

The Fireside Book of Death handlar inte så mycket om själva döden i sig, men däremot mycket om arrangemang omkring döden. Den börjar med en längre utläggning av fenomenet att bli levande begravd, som var en vanlig rädsla under den tidigmoderna perioden. Wilkins berättar om hur man på olika sätt försökte förhindra detta och säkerställa att de man begravde verkligen var döda. Han berättar om flertalet legendartade berättelser där detta ska ha skett i verkligheten, men avfärdar de flesta av dem som skrönor och vandringssägner; sett till källäget finns det inte mycket som talar för att folk begravts levande i någon större utsträckning, även om det naturligtvis kan ha skett emellanåt, i synnerhet under större epidemier, som koleraepedimien, när det var bråttom att få de döda i sina gravar.

Wilkins berättar om det säkraste sättet av alla, att avgöra att döden har inträffat: tecken på förruttnelse. Ja, det fanns till och med byggnader där man kunde lägga de döda, omgivna av mängder av väldoftande blommor, till dess att de visade tydliga tecken på att ha börjat brytas ner. Då kunde man vara säker på att den döde verkligen var död. (sid. 49)

Det finns också, naturligtvis, rimliga förklaringar till varför kroppar som grävts upp visat tecken på att inte ha varit döda när de begravdes. Kroppen kan ha ändrat läge i kistan under transporten av kistan – i synnerhet förr måste det ha varit svårt att hantera en kista på samma lugna sätt som man gör i dag (tänk trappor, hästkärror etc., etc.). Ansikten med avskräckande miner kan lika gärna vara resultatet av effekter som inträffat efter döden, som att de skulle ha vaknat och blivit skräckslagna (och dött). Och de kroppsliga förändringar som kan inträffa efter döden kan även innebära att kistor går sönder och får skador. (sid. 27)

Dessutom, skulle man, trots allt, vakna i sin kista, så är det inte så att man skulle vara levande länge till. Man har antagit att luften kommer att ta slut inom kort, kanske så snabbt som efter tjugo minuter. Länge nog, emellertid. (sid. 32)

En längre avdelning handlar också om det skriande behovet av kroppar för anatomiska studier. Kropparna som fanns tillgängliga för kirurger att träna på för dryga hundratalet år sedan var långt färre än vad som behövdes. Alltså fanns det en marknad för "resurrektionister" – alltså personer som helt enkelt grävde upp kroppar. Ofta var de gravgrävare själva eller hade på annat sätt lätt tillgång till kyrkogårdar. (sid. 62f)

Och så finns det en avdelning om balsamering, något som är förhållandevis ovanligt i Sverige. Författaren poängterar att balsamering nu för tiden inte är en lösning för att bevara kroppen någon längre tid, utan snarare en estetisk, kortsiktig åtgärd. (sid. 138f)

Vi får veta en hel del om kremeringens historia. I Grekland ersatte kremeringen jordbegravning runt 1000 år före Kristus. (sid. 173f) Och i Rom var det sed för rikare romare att kremeras till in på hundratalet, varefter det av okända skäl förändrades. Men lite senare kom kristendomens avsky för kremation, och år 789 förbjöd Karl den store förfarandet med vite av dödsstraff för den som sysslade med kremering av döda kroppar. (sid. 174) Men kremationen fick en återkomst på 1800-talet, när bristen på gravplatser i städerna blev akut. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta kropparna genomgå eldbegängelse än att låta kyrkogårdarna bli än mer utsatta för trängsel än vad de redan var. Och i Sverige i dag är ju kremation vida vanligare än jordbegravning.

Boken är mycket upplysande för den som intresserar sig av döden som fenomen och fenomen kring döden. Den är skriven ur ett brittiskt perspektiv, men har mycket att ge även en svensk läsare. Detta är en av de bästa böcker om döden som jag läst hittills. En stor fördel med den, är att den hanterar sitt ämne så rakt och utan omskrivningar. Myndiga människor kan väl få slippa att läsa om döden genom förskönande ord, tycker man... Och författaren här låter oss få slippa just det.

The Fireside Book of Death är inget för den känslige. Men något för den som är intresserad av att lära sig mer om det som hör till människans död.

Rapport: Bokmässan 2009

Förra året kom jag aldrig i väg till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Nå, det gjorde jag i år, även om det var förenat med stor möda. Det tog mig en timme från det att jag kört av motorvägen till dess att jag faktiskt hittat nånstans att parkera.

Och som vanligt var det mycket folk. Jag skrev några ord i anteckningsboken därinne:

Rapport bokmässan: varmt, svag lukt av svett, högtalarröster i bakgrunden, folk, folk, folk – böcker och priser. Och så är det varmt.

Jag gick omkring ganska planlöst. Förutom Vertigo, var det inte många förlag jag på förväg bestämt mig för att besöka. Och eftersom priserna på böckerna ofta är marknadspriser var det inte många klipp jag kunde göra heller. –

Men jag såg Johan Hakelius där. Jag plockade upp hans nya bok Döda vita män, en bok i anglofilins tecken, och bad honom signera den. Han beklagade att det gröna bläcket han haft i en annan penna dessvärre tagit slut.


Vid Humanisternas monter köpte jag Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0. Jag tycker inte om titeln. Men som aggressiv ateist vill jag ha läst den. Där hos Humanisterna kunde man även i Unga Humanisters regi se till att bli avdöpt... Ett fint sätt att symboliskt bryta banden med det som man tvingades in i som liten, om man nu blivit barndöpt...


Och hos h:ström köpte jag en bok som varit slutsåld, trots att den är ny: den oefterhärmlige Nikanor Teratologens Att hata allt mänskligt liv.

Men frågan är hur jag gör nästa år. Är det verkligen mödan värt att ta sig dit och trängas med alla dessa andra tusen människor, när jag bekvämt kan skaffa information och böcker direkt genom datorn här hemma? Återstår att se.

Typsnitt

På Manfred Kleins sida finns mängder av snygga typsnitt och symboler, gratis att ladda ner och använda. I synnerhet finns många frakturtypsnitt, om man nu vill använda det för rubriker och annat. Lägg märke till att en del fonter har tysk teckenuppsättning – därmed saknas vårt "å".

Själv har jag en viss svaghet för just frakturtypsnitt; jag tycker att de är mycket vackra. I brödtext är det naturligtvis helt arkaiskt att använda sig av fraktur. Men sparsamt, i rubriceringar – varför inte?

Malte Persson om e-böcker

Malte Persson skriver träffande om e-böcker i inlägget E-böcker är för veklingar! på sin blogg Errata.

Och jag har väl ungefär samma uppfattning själv. Jag har inte skaffat nån e-bokläsare, men har svårt att tänka mig att en sådan på något sätt hade kunnat ersätta upplevelsen av att ha en faktiskt bok i händerna. Jag vill ha lukten, känslan, det icke-maskinella. Jag vill kunna anteckna några ord i marginalerna. Jag vill kunna stryka över med överstrykningspenna och sen rent fysiskt bläddra bland sidorna för att hitta markerad text. Och jag vill kunna gå omkring bland mina böcker och läsa på ryggarna – inte se en lista på en skärm.

Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.

Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.

Bokrecension: Brev till en bokhandel; Hertiginnan av Bloomsbury Street

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street är skrivna av Helene Hanff, m.fl.

Den 5 oktober 1949 skriver Helene Hanff, New York, sitt första brev till antikvariatet Marks & Co. i London. Den 25 oktober skriver firman ett svarsbrev. Det är början på en tjugo år lång brevväxling mellan den ivriga amerikanska författarinnan och de något mer formella anställda på antikvariatet.

Hanff använder antikvariatet ungefär som jag använder Adlibris: hon beställer fram udda böcker och ser till att få dem hemskickade. Men inte så att hon prövar på nyheter. Det är inte hennes stil. Hon är inte en bokslukerska i kvantitet – men i kvalitet: när andra läser femtio böcker läser hon samma bok lika många gånger... Hon lånar böcker på biblioteket; gillar hon dem ser hon till att skaffa dem. Från London.

Genom åren förs litterära samtal i breven, samtal om kostnader och om olika versioner av olika böcker. Hanff ömsom berömmer Frank Doel (som vanligtvis är den som besvarar breven) för att han fått tag i underbara böcker, och ömsom skämtsamt skäller ut honom. Som i fallet när hon får en Bibel på latin, som inte verkar vara av den traditionella katolska Vulgata-verisionen:

"VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord." (sid. 11)

Eller när Hanffs får en version av Samuel Pepys dagbok hemskickad:

"OCH DETTA KALLAR NI FÖR PEPYS DAGBOK?!
det här är inte Pepys dagbok, det här är någon beskäftig redaktörs eländiga hopkok av UTDRAG ur pepys dagbok fan ta honom.
det är så man kan spy." (sid. 37 – se hur interpunktionen och bruket av versaler understryker upprördheten hos skribenten!)

Men den låtsade upprördheten avbryts också av glädjeutrop:

"Nå, om dina böcker kostade lika mycket som de är värda skulle jag inte ha råd att köpa dem!" (sid. 53)

Med tiden utvecklas en vänskap mellan Hanff och personalen på Marks & Co. och i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel med familj. Hanff sänder mat till sina antikvariatsvänner, något som är välkommet i efterkrigstidens och ransoneringens London.

Ett ständigt återkommande tema är Hanffs önskan, liksom engelsmännens önskan, att hon ska resa till London. Något som gång på gång skjuts på framtiden, på grund av att Hanffs ekonomi inte tillåter en sådan utgift.

Frank Doel avlider 1968, utan att ha träffat Helene Hanff. 1971 kommer hon till sist i väg till London, då ditbjuden som författare. Hon har låtit ge ut brevväxlingen med Marks & Co. som Brev till en bokhandel. Under sina veckor i London skriver hon dagbok, som på ett sätt blir en epilog till brevsamlingen och ger läsaren en fördjupning i vem Helene Hanff är. Dagboken ges ut som Hertiginnan av Bloomsbury Street.

Man bör nog både vara lite anglofil och bibliofil för att uppskatta den här boken. Uppfyller man de kriterierna, så har man härlig läsning framför sig! – Kontrasten mellan det amerikanska och engelska är underbar; och läsaren, som icke-engelsman men engelskvän, känner lätt igen sig i Hanffs förtjusning.

Bokrecension: Den långa vägen ut ur helvetet

Den långa vägen ut ur helvetet är Marilyn Mansons självbiografi, skriven i samarbete med Neil Strauss.

Boken målar upp en dekadent bild av människan Brian Warner, som blir artisten Marilyn Manson. Det är en orgie i droger, sex och kontroversiella scenframträdanden. Men historien griper mig inte. Antagligen delvis, för att jag har svårt att tänka mig Marilyn Manson sätta sig ner och skriva den här historien: den är berättad i jag-form, så det är så man ska uppfatta den, även om jag utgår ifrån att det är Neil Strauss som i praktiken skrivit boken, antagligen genom intervjuer med Manson och research. – Det blir inte äkta. Jag hade föredragit om boken skrivits som ett långt reportage; att den egentliga berättaren träder fram som författare.

Och Manson är inte särskilt exceptionell med finess. Jag gillar en del av hans låtar. Jag tycker att texterna ibland, i sin obscenitet, har ett litterärt värde. Men artisten Marilyn Manson, som hyllar och dedicerar boken till Anton Szandor LaVey – Satanskyrkans grundare –, som berättar om berg av droger, om sex med Jenna Jameson, om groupies... – Det blir ingen finess. Dekadensen är bara så uppenbar.

Sen kan jag alldeles för lite om Manson sen tidigare, för att kunna bedöma i vilken grad boken presenterar en bild av Manson såsom Manson själv vill: alltså en projicering av Mansons act. Eller om det är en uppriktig bild av den Manson är – Brian Warner. Ytterligare en anledning till varför jag hade velat ha Neil Strauss röst tydligare i boken, för att i alla fall få ett anslag av journalistik, kritik, källvärdering i boken.

Manson skriver i slutet av boken: "Tja, nu har jag fått allt jag velat ha. [...] Men jag har också lyckats förstöra och förlora allt jag någonsin älskat på vägen dit." (sid. 316). Kliché.

Nå, jag fortsätter väl att lyssna på honom ibland. Men jag är inte imponerad av den act han producerar. Men visst önskar vi alla att vi hade lite fler långfingrar ibland...

Litterär posering