fredag 20 juli 2018

Bokrecension: Levande 1600-tal | Gunnar Wetterberg

Axel Oxenstierna
Levande 1600-tal: Essäer är skriven av historikern Gunnar Wetterberg (f. 1953). Boken utkom första gången år 2003.

Jag har läst en upplaga från 2004.

* * *

Det är svårt att tänka sig svenskt 1600-tal utan dess främste administratör och statstjänsteman, Axel Oxenstierna (1583-1654). Ja, det kanske rentav kan sägas utan alltför stor överdrift, att det är svårt att tänka sig Sverige överhuvudtaget – såsom det blev efter honom – utan Axel Oxenstierna.

Om honom har Gunnar Wetterberg skrivit en biografi, Kanslern. Men det är inte den boken som jag har läst, utan Levande 1600-tal, av samme författare.

I essäbokens form tar han där tag i kanslerns tidevarv: personer i hans samtid och Sverige i hans samtid, och låter därtill en furstespegel följa med - en utredning av vad vi månne kan lära oss av kanslern än i dag: tillämpad historia, alltså.

Oxenstierna är ändå bokens huvudperson. Även när en essä inte direkt handlar om honom, finns han ofta med ändå. Dels på grund av hans direkta inflytande, och dels genom den skugga hans verksamhet kastar omkring sig.

Wetterbergs bok blir en ögonöppnare för mig. Nog för att jag förstått något av Oxenstiernas betydelse förut. Nu blir förståelsen emellertid mycket klarare, och jag inser hur den grund som han lade för statsbyggandet varit av oöverskattbart värde såväl i hans egen tid och under seklerna som följt.

* * *

Man får minnas att Oxenstierna skapade samhällsinstitutioner och en byråkrati mer eller mindre ur tomma luften, som Wetterberg visar. Han såg behoven, och han skapade strukturer som motsvarade behoven. Under Gustav Vasas och hans efterföljares regeringar var staten i princip där kungen var. Kungens personliga närvaro var ovillkorlig.

Oxenstierna skapade förutsättningarna för att staten skulle fungera även utan regentens personliga närvaro, utan att kungen personligen behövde engagera sig i allt: ämbetsmannaverk växte fram.

Och grunden Oxenstierna var med om att bygga visade sig vara stark nog att låta den framväxande stormakten vila på. Han såg till att organisera ämbetsverk och att rekrytera professionella ämbetstjänstemän till dem. Och när inte tillräckligt många skickliga sådana stod att finna inom landet, ordnade han det utifrån.

Han såg också behovet av att utbildningsväsendet rycktes upp för att förse landet med just sådana ämbetsmän, och han såg till att ämbetsmän i vardande fick auskultation på ämbetsverken, där de bland annat synes ha satts att studera arkivmaterialet: alltså satt sig in i relevant historia.

Och – själv högadelsman – insåg Oxenstierna att förmåga inte nödvändigtvis berodde på börden. Det var ju så, berättar Wetterberg, att det tillhörde adelns privilegier att ensamma äga tillträde till de högsta ämbetena i både civil- och militärstaten. Nåväl: närmade sig en ofrälse man glastaket, så blev det alltså både rimligt och nödvändigt att regenten adlade honom, för att nyttja hans kompetens på än högre poster.

Wetterberg visar också det mycket sympatiska draget hos Axel Oxenstierna, att han var en pragmatiker. Visade det sig att en del i statsbyggandet inte fungerade, så kunde han ändra sig - även om det var han själv som varit med om att sätta delen på plats från första början. Så, till exempel, var han med om att pröva olika typer av skatter för att förse kronan med inkomster. Var skatter för betungande eller svåra att driva in kunde de tas bort.

Han kunde anpassa sig och vad jag förstår drevs han, ehuru stormrik själv, ändå främst av att få statsmaskineriet att fungera så smidigt och effektivt som möjligt, även om det innebar konflikt med hans ståndsbröder.

Så: Oxenstierna var lösningsinriktad, pragmatisk, vältalig, intelligent, arbetsam, initiativrik. Just en sådan person vars väldiga kapacitet behövdes för att få ordning på Sverige såsom det var och föra det in i en ny tid. Visst framstår han som en enastående karl i Wetterbergs Levande 1600-tal. Men kanske var det precis vad han var: ett unikum i sin egen tid.

* * *

Levande 1600-tal är ett lysande exempel på hur god historia kan skrivas. Vissa ortodoxa historieläsare morrar kanhända över detta med tillämpad historia, alltså att uttryckligen låta en historisk gestalt eller ett historiskt skeende tala till vår egen tid som jämförelsepunkt. Att i en bok om Axel Oxenstierna samtidigt tala om EU eller utmaningen med en åldrande befolkning i dagens Sverige.

Men om nu någon sådan läsare skulle yttra sig, så ville jag bara säga att det är svårt att tänka sig något bättre läromedel än de förflutna människornas lärdomar och erfarenheter. Som Wetterberg skriver: "Clio är insiktens bästa vän."
– – –
Levande 1600-tal: Essäer, Gunnar Wetterberg. Atlantis 2004. ISBN: 91-7486-773-3. 345 sidor.

lördag 14 juli 2018

Bokrecension: Fångars elände | Alf Åberg

Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723 är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utkom år 1991.

* * *

Jag läste nyss Peter Englunds Poltava. Då blev det naturligt att fortsätta med Alf Åbergs Fångars elände. Åbergs bok besvarar frågor som: Vad hände sen? Vad hände med de karoliner som kapitulerade vid Perevolotjna efter slaget vid Poltava och vad hände med karolinerna som innan dess gått i krigsfångenskap?

I boken möter en mångfald av karolineröden. Skildringen är framförallt baserad på karolinernas egna dagböcker och efterlämnade redogörelser. Och ja, det blir en aning spretigt: så många är personerna vars öden skildras eller berörs. Över trehundra namn uppskattar jag att personregistret tar upp. Boken i sin helhet är 228 sidor lång. Lägg därtill ett hundratal orter, sibiriska, svenska och andra.

Effekten är en mosaikartad framställning, som dock är indelad i olika temaavdelningar.

Åberg tar upp sådant som hur fångarna kom till Moskva och fick paradera där. Han berättar om olika flyktförsök. Han skriver inte minst om hur kyrkan och religionen yttrade sig i fångenskapen. Han skildrar hur en karolinsk skola etableras i Tobolsk. Han skriver om de eviga penningbekymren. Och han berättar om återfärden och återkomsten.

* * *

Främst är det officerarnas historier vi får ta del av. Jag misstänker att det beror på att det är dessa som främst lämnat efter sig redogörelser, som det alltså går att veta något mer detaljerat om.

Lejonparten av fångar, de meniga, skymtar förbi då och då. Vi får veta de fick slita i gruvor och annat. Dessa senare hade enligt kapitulationsvillkoren att uppbära underhåll av ryska staten. Officerarna skulle uppbära underhåll från Sverige.

Det gick sådär. Förbindelserna mellan Sverige, fångkontoret i Moskva och de femtiotal orter där karolinerna var utspridda var allt annat än optimala. Det kunde ta åtskilliga månader att resa genom ödemark och över vattendrag från en plats till en annan. Men ibland fick officerarna några penningar.

En del mer välbesuttna kunde ta av eget kapital och dela ut till mindre välbesuttna. Men för att klara livhanken var man i allmänhet hänvisad till att skaffa sig någon form av utkomst, att arbeta för att hålla sig vid liv och få kläder på kroppen.

Många tog till hantverk av olika slag, en del blev grovarbetare, åter andra blev lärare. Och en del gick i rysk tjänst, lät sig omdöpas till grekisk-ortodox tro och omöjliggjorde därmed en återkomst till Sverige. Bland de meniga verkar tvångsarbete varit vanligt. Svenska karoliner var med och byggde upp S:t Petersburg, Rysslands nya huvudstad på tidigare svensk mark.

* * *

I allmänhet visar det sig att krigsfångarna höll ihop, liksom ett samhälle inom staten.
Kyrkan försökte utöva någon slags kyrkotukt och spänningar mellan den renläriga lutherska statskyrkans representanter och den framväxande personliga pietismen med sina sammankomster fanns.

Kyrkans representanter försökte hålla koll på äktenskaps ingående och det var inte alltid lätt att avgöra vem som var fri att gifta sig och icke. Det fanns ju även kvinnor som följt med karolinerna på fälttåget. Ja, en del hela familjer hade gett sig ut i Europa under fälttåget: barn, pigor, drängar hade följt med krigaren och fick följa denne i fångenskapen.

* * *

Fångenskapen tog slut. Åtminstone för en del. Många blev kvar i Ryssland. Antingen såsom döda eller som gångna i rysk tjänst, eller kvarhållna av skulder eller annat. Men året efter fredsslutet 1721 återkom 3408 personer.

Till slut, anger Åberg, var omkring en fjärdedel av krigsfångarna som tagits vid Poltava och Perevolotjna komna ur fångenskapen.

En del av de återvändande kunde återgå i tjänst. Andra fick avsked med pension. De i åratal innestående lönerna fick många svårt att få ut. Landet hade inte råd. Nöjde man sig med halva den innestående lönen kunde det gå fortare. Ville man ha allt kunde det ta tio till femton år, skriver Åberg.

* * *

Fångars elände ger inblickar i svåra umbäranden, lidande och överlevnadsvilja.

Men boken är svår att orientera sig i. Mängden namn är inte lätta att hålla ordning på, och var man geografiskt befinner sig hade varit lättare att förstå om en eller annan karta bifogats skildringen. Sibiriens städer och byar och vattendrag är inte särskilt välkända för mig.

Många gick under i Ryssland. De som överlevde och lyckades återvända till Sverige var inte sällan svårt medtagna av umbäranden. En del var säkert hårt slitna av tungt arbete under många år, inte få bar på sår och märken efter blessyrer under kriget.

De kom hem till ett fattigt Sverige, berövat sin stormaktsstatus, med en fredstida armé som inte hade det alldeles lätt att låta officerarna återgå i sina gamla tjänster: de var besatta av andra.

Och svårt var det ju att få ut sina löner: lön för alla år i fångenskap, fångenskap de suttit i för att de följt order och gått med blanka vapen, mynningar och hästar mot den ryska fienden. Eller för att de befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

Det var otacksamt att vara karolinsk krigare. Men många verkar ha sett det som sin naturliga kristliga plikt att lida det lidande som drabbade dem. Man levde i en monarkisk diktatur som tänktes vara sanktionerad av Gud själv. Att resa sig mot något sådant hade rimligen ansetts vara högmod.

Tiderna förändras. Genom Åbergs Fångars elände får vi stifta bekantskap med en tid som inte längre finns till, men som var livsluft och kultur och miljö för många svenskars förfäder. De talar ännu genom sina dagböcker, genom fångrullor och protokoll.
– – –
Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723, Alf Åberg. Natur och Kultur 1991. ISBN: 91-27-02265-X. 228 sidor.

onsdag 11 juli 2018

Bokrecension: Poltava | Peter Englund

Poltava: Berättelsen om en armés undergång är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom första gången 1988. Jag har läst en eboksversion från 2016.

* * *

Nämn ett populärhistoriskt verk av yppersta kvalitet! — För min del kommer då Peter Englunds Poltava lätt i tankarna. Jag läste den för många år sedan, men kom mig nu för att läsa om den. Fortfarande imponerar boken stort genom sitt historieberättande, sin djupa mänsklighet och sina utsökta stilistiska kvalitéer.

Poltava är berättelsen om hur den svenska stormaktsarmén gick under sommaren 1709. Timme för timme tar Englund med läsaren genom förberedelserna inför slaget vid Poltava, själva drabbningen och vad som hände under dagarna efteråt. Men vi får också insikter i vad som ledde fram till Poltava: den större bakgrunden.

Det hade inte behövt gå så illa som det gjorde. Visst var ryssarna numerärt överlägsna. Och visst var den svenska armén hungrande och krigstrött. "Armén var helt enkelt körd i botten", skriver Englund. Men den invanda offensiva taktiken kunde möjligen ha fungerat också den dagen. Så blev det inte.

Överraskningsanfallet som planerats och började sättas i verket i mörkret natten till måndagen den 28 juni 1709 gick i stöpet. Trots vissa framgångar, blev slutet att svenskarna besegrades i grund.

Förlusterna var enorma. Englund nämner till exempel Upplands regemente. De hade gått in i slaget med en styrka om 700 man. Några dagar senare kunde endast 14 återfinnas.

Av de omkring 19 700 personer som var engagerade i själva slaget dog omkring 6900 personer, mer än tre gånger så många döda som allierade döda under D-dagen. Och då har vi inte räknat med de då sårade eller tillfångatagna. Gör man det hamnar förlustsiffrorna på 49-57 procent, vilket gör att
"[s]laget vid Poltava måste [...] räknas till en av de blodigaste drabbningarna i världshistorien."
De retirerande styrkorna kapitulerade några dagar senare. Omkring 20 000 krigare och medföljande civilister blev då krigsfångar. Blott runt 1300 personer kom att följa kung Karl XII på dennes fortsatta färd mot Turkiet. Englund skriver:
"Av den här som den föregående sommaren räknat drygt 49 000 soldater återstod denna första dag i juli bara 1300 – de som lyckats korsa floden med kungen – och av dem var en del sårade och sjuka."
* * *

Peter Englund skriver en populärhistorisk bok. Men det betyder inte att han förenklar. Det han gjort är, som han skriver, att han tagit bort de historievetenskapliga resonemangen, och blott låtit slutsatserna bli kvar. Några fotnoter finner man inte heller, om än en omfattande bibliografi. Det som kunde varit en avhandling har därigenom blivit en historia, uppburen av den borne historikerns argumentation, som dock här får förbli under ytan av prosan.

Visst finns det delar som tangerar det skönlitterära, men också detta är illustrationer av hur den sannolikt var, och fungerar som narrativt lim som fogar allt samman till en åskådlig helhet. Ett exempel från en skildring av slutstriden:
"Hettan var enorm, linjerna var omslutna av damm och krutdunster. Trupperna marscherade och red fram över de sårade och döda och sargade dem ytterligare. De svenska infanteristerna slogs för sina liv i röken. Fångade i ett kvävande grepp av blixtrande muskötmynningar och pikar kämpade de för att hålla ryssarna tillbaka, för att få komma undan, för att få leva."
Det är vidare ingen lätt uppgift att göra trupprörelserna på ett slagfält begripliga. Ett antal skisser visar i boken hur de olika arméerna och platserna förhåller sig till varandra.

Men Englund är tydlig: i grova drag kan man mycket väl sätta sig in i var man befinner sig under olika partier i boken. Vare det sedan vid någon av redutterna, i belägringsverken utanför Poltava, vid det ena eller andra frontavsnittet.

Sedan är det givet att det är en hel mängd personer som passerar revy. Det är en viktig del av det i boken som förvandlar vad som kunde vara en torr redogörelse över det ena eller andra regementets rörelser till en känslomässigt engagerande historia.

Englund är frikostig med att återge repliker som fällts av officerare och andra och som lyckats bevaras i källorna. Och ibland stannar han liksom upp och ger en kort biografisk notis om en person som befann sig på ett visst ställe, eller som pratade med en viss person, eller som på annat sätt helt kort hamnar nära berättelsens brännpunkt.

Ur ett hav av blåklädda soldater och officerare framträder så människor med hemvist, familjeförhållanden och öden.

* * *

Det går inte, åtminstone förmår inte jag det, att sätta sig in vad som hände måndagen den 28 juni 1709 och dagarna efter utanför den lilla staden Poltava.

Hur tusentals blåklädda uttrötta karoliner gick mot död och omärkta gravar, mot lemlästning och krigsfångenskap i främmande land. Hur katastrofen blev allt mer tydlig ju längre fram på dagen man kom. Hur till slut nästan hela den tidigare så segerrika armén gick under.

Jag skriver inte detta i ett nationalistiskt-patetiskt sorgposerande, utan i en uppriktig häpenhet över hur hårt nedslagen den svenska armén blev de där dagarna för drygt trehundra år sedan.

Några år senare skulle Karl XII stampa fram en ny armé och ge sig ut på nytt krigsprojekt, ett krigsprojekt som ändade med en kula genom hans huvud. Men kvar under jorden av den ukrainska slätten låg de döda soldaterna som stred vid Poltava, och av dem som kapitulerade några dagar efteråt satt fortfarande många kvar i rysk fångenskap. De flesta av dessa kom aldrig att återse sitt hemland igen.

Peter Englund reste genom sin klassiska bok om Poltava ett värdigt och bestående minnesmonument över dem som sårades, dem som fördes bort, dem som blev kvar.
– – –
Poltava: Berättelsen om en armés undergång, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. ISBN: 978-91-0-057900-5.

onsdag 4 juli 2018

Bokrecension: En dag i Ivan Denisovitjs liv | Alexander Solsjenitsyn

En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича) är en långnovell av Alexander Solsjenitsyn (1918-2008).

Berättelsen utkom första gången 1962. Jag har läst en svensk översättning av Hans Björkegren (1933-2017) i en upplaga utgiven 1970.

* * *

Ivan Denisovitj Sjuchov sitter i ett sibiriskt fångläger i början av 1950-talet. Han är en arbetsfånge som förväntas arbeta på befallning tillsammans med sina olycksbröder. Och Sjuchov har suttit fängslad, inte bara i det nuvarande lägret, sedan 1942.

Brottet? Han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget, rymde, återvände till Röda armén och dömdes för fosterlandsförräderi som spion till tio års fängelse.

Lägret verkar mest hysa dylika politiska fångar. Sjuchov kan ändå glädjas åt att han fängslades så tidigt: senare dömda fick i allmänhet tjugofem års fängelse istället.

Livet i lägret är mycket strängt reglerat. De är hundratals där. De räknas, visiteras, skickas hit och dit på olika arbeten. Under en enda dag av de 3653 dagar Sjuchov sitter fängslad följer vi honom. Från klockan fem på morgonen när reveljen går, till sängdags kvällen.

Och det är en dag som alla andra: de tusentals dagarna måste flyta samman. Upp, äta, i väg till arbete i den bitande kölden, arbeta, tillbaka, äta, lite fritid och så sova. Däremellan räknas om och om igen.

Dagen består av en kamp i att försöka utnyttja den fritid man ändå får, att skydda sig mot kylan, att försöka få i sig mat.

* * *

Det mest förvånansvärda är att Sjuchov har lyckats att acklimatisera sig. Efter omkring åtta år som fånge har han förlikat sig med sitt öde. Han känner till att när han väl släpps ut kommer han nog inte att få återvända hem till familjen. Han kommer sannolikt att förvisas.

Men Sjuchov fyller sina timmar med den dagliga verksamheten: han slöar inte i arbetet. Under dagen som vi följer honom är han och hans arbetsbrigad satt att mura. Och han gör det kvickt och med stolthet och längre än han behöver.

Han drömmer inte om friheten eller om något annat: bara att fungera inom den mall som fängelsesystemet utgör, med små avvikelser som att gömma undan en särskilt bra murslev istället för att lämna in den efter arbetet, så att han kan vara säker på att kunna använda den igen. Eller att gömma en avslagen bit av ett sågblad, som han - trots att det är helt förbjudet - kan göra om till en liten kniv.

Och åter och åter igen: jakten efter mat. Man kan kanske överleva på den dagliga ransonen, men med lite flit kan man utöka den. Kanske genom att mygla i matsalen, kanske genom att göra någon tjänster så att man får dennes ranson eller del av dennes matpaket hemifrån. Det gäller att hushålla: att gömma överblivet bröd och ta vara på varje droppe vattning soppa.

Sjuchov skapar sig ett liv innanför stängslen, i fångenskapen, i relation till de andra som sitter där: en yngling, en kommendörkapten, en innehavare av hedersutmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Och många fler, alla inordnade i informella och formella hierarkier.

* * *

Solsjenitsyn satt som bekant själv i Gulag. Han dömdes 1945 till åtta års fängelse för att ha skrivit nedsättande om Stalin till en vän. Han släpptes ut 1953. År 1962 publicerade han En dag i Ivan Denisovitjs liv, först i tidskriftsform, sedan i bokform. År 1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men bara några år efteråt tvingades han i exil. Först efter Sovjets fall återvände han till Ryssland.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är rimligen delvis baserad på hans egna erfarenheter. Liksom Sjuchov i berättelsen ägnar sin arbetsdag ut murande, hade också Solsjenitsyn bland annat arbetat som murare under fångenskapen.

Och fastän Gulag-lägren i dag är borta, fungerar Solsjenitsyns långnovell som en kraftfull illustration av behandlingen av återkomna krigsfångar och dissidenter i Sovjetunionen. Och ur ett större perspektiv varnar den för hur en inhuman stat kan te sig, där yttrandefrihet och respekt för människan som individ krackelerat.

Visst är En dag i Ivan Denisovitjs liv skönlitteratur, men fiktion kanske man ändå inte bör kalla den, åtminstone inte helt konsekvent. Den är också en illustration.
– – –
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича), Alexander Solsjenitsyn. Övers. Hans Björkegren. Whalström och Widstrand 1970. 131 sidor.

måndag 2 juli 2018

Bokrecension: Barnahandlerskan | Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants) är skriven av den tyskfranska författaren Gabrielle Wittkop (1920-2002).

Boken utkom postumt på franska 2003, och i svensk översättning av Camilla Nilsson 2007, som också skrivit ett efterord.

* * *

När Athena Farrokhzad recenserar Barnahandlerskan i Aftonbladet ställer hon sig frågan:
"Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?"
Jag märker att jag hamnar i något av samma dilemma. Och detta blir därmed kanske den svåraste bok att recensera som jag någonsin gett mig på. Men jag gör ett försök.

* * *

Barnahandlerskan är en höglitterär bok, estetiskt fulländad. Och innehållet är så gräsligt att det nästan inte går att återge. Hade man gjort en filmatisering av boken som var hälften så grafisk som texten hade den varit illegal.

Barnahandlerskan utforskar de bortre gränserna för vad som är möjligt att skriva med ett bevarande av en litterär estetik.

Det är Wittkop inte först med att göra. Boken är tillägnad Markis de Sade, en förebild för henne, och texten kunde i stora stycken vara skriven av denne 1700-talsaristokrat. Den som läst de Sade känner igen sig i Barnahandlerskan, även om den inte rymmer samma hyberboler som han brukade göra.

Boken består av ett antal brev skrivna mellan 1789 och 1793, med ett epilogbrev skrivet något senare. Breven är skrivna av Marguerite Paradis, en bordellmamma på en barnbordell i Paris, till väninnan Louise som öppnat en likadan i Bordeaux. Marguerite berättar om vad som händer på hennes bordell och ger råd om hur Louise ska lyckas med sin egen rörelse. Det sista brevet är skrivet av Louise till en presumtiv kund.

Breven är fullkomligt ocensurerade och skildrar vad Marguerites kunder ägnar sig åt. Det är alltså fråga om våldtäkter, pedofili, sadism, kannibalism, incest, mord. Det handlar också om hur man enklast får tag i nya varor — för så ses offren: som objekt.

Effekten på läsaren är —  ja, påtaglig. Den läsare som inte får obehag av läsningen är sannolikt sällsynt hårdhudad.

* * *

Hur ska man då läsa en bok som Barnahandlerskan?

En möjlighet är att betrakta den som en berättelse om hänsynslöst utnyttjande sett ur förövarnas perspektiv. Marguerite är till synes helt känslokall för det lidande hennes geschäft orsakar. För henne har barnen blivit objekt, källor till inkomst.

Endast vid något enstaka tillfälle anas en empatisk förmåga. Som när hon möter en ung hermafrodit som uppväcker hennes egen djupare tillgivenhet, en tillgivenhet som hon annars inte haft, en tillgivenhet som väl — åtminstone är det en möjlig tolkning — för henne ur hennes verksamhet.

* * *

Men åter till språket. Wittkop skriver mycket vackert, mycket välformulerat, mycket välbalanserat. Om ämnet är hänsynslöst och det skildrade är avgrundssvart, så är det inget hänsynslöst med uttryckssättet, med prosan, som flyter som den lugnaste sommarbäck.

Moralister stegrar sig naturligtvis i närheten av en bok som Barnahandlerskan. Själv ser jag den som ett experiment i fiktionens värld, ett försök att gå längre från det upptrampade än någon förut gjort, att skildra det som är så hemskt och så tabubelagt att en recensent drar sig för att ens citera den recenserade boken. Det blir ett litterärt utforskande.

Oscar Wilde hade möjligen aldrig anat att hans ord skulle appliceras på en bok av Barnahandlerskans slag, men likväl:
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."
Och Barnahandlerskan är mycket välskriven. Men att läsa den — ja, det är knappast något för var och en.
– – –
Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants), Gabrielle Wittkop Övers. och efterord: Camilla Nilsson. Vertigo förlag 2007. ISBN: 978-91-85000-3.

söndag 1 juli 2018

Bokrecension: Bernadotterna på Sveriges tron | Jörgen Weibull

Oscar I
Bernadotterna på Sveriges tron är skriven av historikern Jörgen Weibull (1924-1998). Boken utkom första gången 1971. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

År 1810 valdes den franske officeren Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare.

Det var följden av ett strategiskt politiskt spel, och Weibull menar att främsta motiven låg i att man då tänktes tillfredsställa den franske kejsaren Napoleon, att man fick en militärt duglig regent och att man kunde räkna med ekonomiska vinster, eftersom Bernadotte utlovat ekonomiskt stöd.

Med Bernadotte kom en helt ny ätt på svenska tronen.

För första gången på sekler blev en man gjord till tronföljare som inte hade kungliga, furstliga eller adliga anor. Juristsonen Jean Baptist hade lyckats svinga sig upp till franska arméns marskalkvärdighet genom att taket för icke-adliga män att bli högre officerare försvunnit i och med revolutionen.

Jean Baptist fick som bekant namnet Karl XIV Johan när han tillträdde tronen efter Karl XIII:s död 1818. Och efter honom följer till dags dato en rad bernadotter:

  • Sonen Oscar I (1799-1859, regent 1844-1859)
  • Sonsonen Carl XV (1826-1872, regent 1859-1872)
  • Sonsonen Oscar II (1829-1907, regent 1872-1907)
  • Sonsonsonen Gustaf V (1858-1950, regent 1907-1950)
  • Sonsonsonsonen Gustaf VI Adolf (1882-1973, regent 1950-1973)
  • Sonsonsonsonsonsonen Carl XVI Gustaf (f. 1946, regent f. 1973)

Jörgen Weibull skriver om samtliga dessa, om deras sätt att förhålla sig till sitt ämbete och hur man såg på deras ämbete i samtiden. I mångt och mycket är det en berättelse om en alltmer beskuren kungamakt, vars sista politiska inflytande försvann under Gustaf V:s regeringstid.

Särskilt lyfter Weibull fram Oscar I som en stor men alltför bortglömd regent. Han betonar hans insatser på de socialpolitiska, skolpolitiska och ekonomipolitiska områdena.

Således verkade den intelligente, kulturellt intresserade Oscar I för en allmän folkskola, för en reformering av fattigvården, och lika arvsrätt för kvinna och man. Han insåg också, skriver Weibull, järnvägens framtida betydelse och stödde genomdrivandet av byggandet av stambanorna. Han engagerade sig också i en förbättring av fångvården.

* * *

Jörgen Weibull låter i Bernadotterna på Sveriges tron oss överskådligt uppfatta Sverige under 1800- och 1900-talet ur monarkins synvinkel. Han berättar om dess utmaningar, likväl som om dess framgångar.

Det är inte fråga om en vidräkning med monarkin som sådan: en försiktig välvillighet kan väl snarare skönjas. Men han låter oss förstå hur och varför monarkin steg för steg monteras ner som maktpolitisk institution till dess att den blir vad vi är vana att uppfatta den som i dag: ett representativt och ceremoniellt ämbete.

Men från grenarna i vår nuvarande monarks släktträd ser vi i boken ut över den tvingande samhällsutveckling som genom seklerna rullat fram och skapat ett Sverige så annorlunda från det Sverige som fanns när hans anfader Jean Baptist Bernadotte satte fötterna på svensk mark i Helsingborg i oktober 1810. Och kvar på tronen sitter en Bernadotte.
– – –
Bernadotterna på Sveriges tron, Jörgen Weibull. Bonniers 1985. ISBN: 91-34-50602-0. 128 sidor.

lördag 30 juni 2018

Bokrecension: Grisjakten | P. C. Jersild

Grisjakten är en roman av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Lennart Siljeberg för dagbok. Det är genom hans dagboksanteckningar vi får del av historien och händelseutvecklingen under de ungefär tolv månader, de flesta av dem under året 1967, varunder Grisjakten utspelar sig.

Lennart Siljeberg utnämns till byråchef för nystartade Statens boskapsinspektion (SBI). Han har fru och tre barn. Han är torr och stram, men en effektiv administratör. Och SBI får ett uppdrag: att döda grisar. De ska dödas effektivt, kliniskt, och köttet skall brännas upp. Man anser det viktigt att instrumenten som används hålls obesudlade på alla vis.

Det är upp till Siljeberg att organisera detta väldiga grismassmord med hjälp av sina allt fler medhjälpare, både inom den egna organisationen och inom försvaret.

Och allt tar sin början på Gotland, som delas upp i sektorer. Man tar in anbud från olika håll, och diverse idéer för effektivast möjliga avlivning diskuteras. Och man landar till sist i en metod som går ut på att grisarna snabbdjupfryses levande.

Man rensar steg för steg Gotland från grisar. I dagboken blandar Siljeberg sina kommentarer om uppdraget med personliga notiser om livet som familjefar och  privatperson.

Men något kommenteras aldrig.

Aldrig någonsin.

Och det är varför i hela världen staten fått för sig att inrätta ett statligt verk för att avliva grisar. Siljeberg själv förefaller inte reflektera över det. Ingen annan heller. Man betalar rimligt för att köpa grisar av uppfödare, och i allmänhet ställs inga frågor. Blott i några få fall släpps grisar fria i skogen eller smugglas för att undgå massdödandet.

* * *

Grisjakten kan rimligen uppfattas som en mycket mörk satir över möjligheten att en administrativ, byråkratisk apparat mister sin mänsklighet och dess mänskliga beståndsdelar mister förmågan att fråga efter syfte och mening.

Parallellerna som måste dras till Förintelsen gör berättelsen än mer obehaglig: inte minst när det talas om att gasa grisarna till döds innan de ska brännas. Vidare känns väl inte parallellen mellan Tredje rikets offer och grisar särdeles smakfull: det må nu bero på en fördom mot grisar, men ändå.

Men obehaglig är också Lennart Siljeberg själv. Han reflekterar över sin karriär, över strategier, över kompetenta eller inkompetenta medarbetare och chefer. Men inför själva uppgiften verkar han helt likgiltig; den självklara frågan är frånvarande som om det varit en kafka-värld han befann sig i. Ingen frågar varför. Varför döda grisarna? Varför bränna köttet? Varför så noga med den nästan kliniska saniteten? Varför hemlighetsmakeriet?

Det ligger alltså något djupt absurt över hela romanen i all dess hyperrealism. Först när Siljeberg själv kommer i kontakt med en förrymd gris som händer något med honom: men det är sent i boken och utgör snarast bokens epilog.
* * *

Grisjakten är en märklig bok. Den saknar egentligen riktigt sympatiska personer. Siljeberg är inte sympatisk. Inte ond heller. Bara tom.

Nästan alla som dyker upp i Siljebergs dagboksanteckningar om verksamheten bedöms utifrån sin effektivitet. De kan därtill vara trevliga, lättare eller svårare att arbeta med. Men effektiviteten och förmågan att uppnå målen verkar överordnat.

Grisjakten är vidare en dystopisk bok. En bok där människor utmålas som funktioner inom ett statligt verk snarare än som reflekterande individer. Och som funktioner är de beredda att utföra det som åläggs dem utan ifrågasättande eller rimlighetsanalyser.

Så vi får nog uppfatta romanen som en varning. En varning för att det som förut skett, och som sker i boken, inte må ske: en byråkratisering av samhället som eliminerar det mänskliga ur själva byråkratin.
– – –
Grisjakten, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1971. 157 sidor.

fredag 29 juni 2018

Bokrecension: JUST SÅ eller KANSKE DET | Lars Gyllensten

JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006), författare, läkare, ledamot av Svenska Akademien, och dess ständige sekreterare under åtskilliga år.

Boken utkom 1989, samma år som Gyllensten lämnade arbetet i Akademien med anledning av Rushdieaffären.

* * *

Friedrich Nietzsche skrev som bekant flera av sina böcker i form av aforismer. Dessa aforismer var inte nödvändigtvis vad vi vanligen menar med ordet. Nietzsches aforismer kunde växa ut till miniessäer. Man kan se dem som försök, som ett sätt av tänkaren att bryta mark och pröva tankar.

Något liknande hittar jag i Lars Gyllenstens JUST SÅ eller KANSKE DET. Boken består av aforismer i nietzschansk mening, även om Gyllensten själv kallar dem anteckningar: längre och kortare texter som prövar och utforskar tankar. Själv skriver han på det temat i bokens sista text:
"Mina anteckningar är mångstämmiga – delvis samstämmiga men delivis också präglade av motsatta och oförenliga stämmor."
Ytterligare en likhet med Nietzsche kan gott nämnas. Denne skriver i Götzen-Dämmerung:
"Ich mißtraue allen Systematikern und gehe ihnen aus dem Weg. Der Wille zum System ist ein Mangel an Rechtschaffenheit."
Samma misstro mot tankesystem ser jag hos Gyllensten: det ligger under ytan mest hela tiden: ett ständigt tvivel, ett tvivel som avvisar säkra besked. Så återkommer han också flera gånger till den så kallade negativa teologin: att Gud enbart kan beskrivas genom vad han inte är, emedan varje affirmativt påstående om Gud låser honom i begreppen, förminskar honom.

Ja, Gyllensten uppehåller sig i boken ofta vid Gud, religion och inte minst Nåden – med stort N.

Men det är inte fråga om en ideologisk religiös tro som kommer till uttryck, utan han, som jag förstår det, uttrycker sig med teologiskt tankegods, tänker med religiösa begrepp. Och när han talar om till exempel om Nåden, talar han inte om nåd i dogmatisk mening, utan om något annat, något ingripande och förvandlande, något svår- eller ogripbart. Finns det gudomliga i Gyllenstens bok? Ja. Men på vilket sätt? Det förblir oklart för mig.

Det är hursomhelst inte fråga om en ateistisk bok. Ett avvisande av sådant slag skulle göra våld på Gyllenstens tvivel, som angriper det definitiva.

* * *

Gyllensten söker något som ligger inunder våra idoler, ikoner, beläten: det som i språk och tänkande fungerar som kommunikationsmedel, men samtidigt är just ett medel mellan det jag som finns under begreppen och det du som finns under den andres begrepp.

På samma sätt som en ikon i vanlig mening är en symbol för något gudomligt: något som inte är ikonen i sig, men som hänsyftar på det, så blir språket, orden, begreppen inte det som finns under ytan, utan det vi skickar upp över ytan. Nödvändigtvis skickar vi det upp över ytan; annars hade vi väl inte kunnat nå utanför oss själva alls.

Gyllensten medvetandegör oss dock på att det är fråga om medel. Orden och föreställningarna är inte vad de beskriver, de beskriver det som är, är försök att tolka det som är.

* * *

Liksom det var utmanande och berikande för mig att läsa Nietzsche, när jag hade min Nietzscheperiod, så är det i dag utmanande och berikande för mig att läsa Gyllensten i dag.

Hans texter lämnar utrymme åt läsarens egna reaktioner: han kommer inte med pekpinnar, men pekar på möjligheter, sätter ut frågetecken. Ja, texterna i JUST SÅ eller KANSKE DET blir till små text- och tankeexperiment, där läsaren själv får vara med i prövandet, vi får se om det håller.

Det är också utmanande att läsa Gyllensten. På flera sätt. Varje läsning av honom måste bli en tolkning, liksom all läsning i och för sig är en tolkning. Därtill är de förslag han skriver fram utmanande i sig: är vi som varelser i tillvaron verkligen så isolerade som han verkar föreslå? Står de språkliga ikonerna som medel mellan oss? Har genuint kan ett subjekt kommunicera med ett annat subjekt? Och vidare: hur nära kan vi komma en förståelse av tillvaron genom vårt skapande av formler, idéer, beläten av det som ligger under våra tolkningar?

Ja, Gyllensten är stimulerande läsning. Det gäller dels tankarna som han ger uttryck för, och dels det vackra språket. Och om man som jag ännu har en och annan idéövertygelse kan man nog må bra av att emellanåt få en del av de idéövertygelserna omskakade, och åtminstone våga sätta ett frågetecken efter dem ibland: ett gyllenstenskt frågetecken.
– – –
JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna, Lars Gyllensten. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047537-8. 177 sidor.

måndag 25 juni 2018

Bokrecension: Kap Farväl! | Harry Martinson

Kap Farväl! är en skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1933. Jag har läst en Delfinseriens tredje upplaga från 1974, med Martinsons egna justeringar av texten.

* * *

Som tonåring, på tjugotalet, gick den unge Harry Martinson till sjöss. På haven och i exotiska hamnar blev han kvar i omkring sju år. En del av de erfarenheter han under denna tid gjorde skildrar han i Kap Farväl! liksom han tidigare gjort det i Resor utan mål.

Kap Farväl! är en spretig samling episoder och dikter. Vi följer med ynglingen Martinson till fjärran hamnar och på fjärran hav. Vi är med honom som mässpojke och som eldare. Han berättar om när han sköter golven hos en välbeställd familj i Brasilien. Han berättar om när han med en kastlös ung kvinna besöker ett föråldrat tivoli i Bombay. Och mycket mer.

Boken är inte lång, men den tar ändå sin tid att läsa — åtminstone för mig. Dels beror det väl på sjömansjargongen och -terminologin, och dels på en benägenhet till svengelska och en aning sökta metaforer.

Vare det långt ifrån mig att kritisera den senare nobelpristagaren Martinsons språkbruk, men jag har ibland svårt att hamna i samklang med hans ton, det skall erkännas.

* * *

Den första episoden i boken, "Grekisk tragedi", är den som gör starkast intryck på mig.

När den utspelar sig är Martinson fortfarande helt ung och tjänstgör i mässen på ett grekisktregistrerat fartyg, som bär en last av plank, långt över den rekommenderade mängden. De är på väg till Argentina från Florida.

Men så kommer cyklonen. Den hotar att sänka fartyget, som lägger sig nästan på sidan, innan man lyckas kapa lastens förtöjningar så den far överbord. Sjömän mister livet, men fartyget räddas.

Här, liksom i de andra berättelserna, lyckas Martinson skildra livet som sjöman på ett utmärkt sätt. Förutom att denna berättelse har en tillsats av stor dramatik i och med det hotande skeppsbrottet.

* * *

Kap Farväl! har sin stora styrka i atmosfärskapandet. Det är svårt att inte dras med i den proletära sjömanstillvaron, att känna att det erbjöd det stora äventyret, de stora möjligheterna att få se sig omkring i världen. Att man så kunde få vara med om ting som väl knappt andra än andra sjömän riktigt kunde förstå.

På så vis ligger det också ett drag av nostalgi över hela boken. Redan när Martinson gav ut den på 30-talet var nog mycket förändrat, för att nu inte tala om hur det måste ha förändrats jämfört med i dag.

Så, Kap Farväl! berättar om en sjömanstillvaro i en svunnen tid. Därmed blir det också ett intressant historiskt dokument — oavsett hur stora friheter Martinson tagit sig vid nedtecknandet av sina minnen — av hur den tillvaron kunde te sig för mängder av alltmer saltstänkta människor jorden kring.
– – –
Kap Farväl!, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-029223-0. 137 sidor.

torsdag 21 juni 2018

Bokrecension: Himlens vilja | Artur Lundkvist

Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom år 1970.

* * *

Himlens vilja är inte en facklitterär bok. Det är Lundkvists version av - hans föreställning om - Djingis Khan (c. 1162-1227) som romanen handlar om. Djingis Khan är den person som Artur Lundkvist spinner sin roman kring.

Vi möter khanen först som åldrad man, men genom tillbakablickar lär vi också känna honom allteftersom han stiger till makten och till sist regerar över en yta som var fem gånger så stor som Romarrikets.

Han framstår i denna tappning som en hel- eller halvbarbarisk despot, som andas, äter och lever för kriget och expansionen. Han vill ena alla mongoler och med mongolerna besläktade folk och mongolerna underordnade folk under sitt välde, och allt motstånd nedgörs antingen i grund eller tvingas till underkastelse. Lundkvists Djingis Khan är likgiltig inför människoliv.

Men porträttet äger större psykologiskt djup än att bara kartongartat skänka läsaren en elak och grym militärdiktator. Lundkvist ger Djingis Khan stor intelligens och ett djupsinne. I samtal främst med sin rådgivare Je-liu diskuterar han livets natur. Han inser att han själv är född som nomad och är en krigare, men öppnar också upp för att mongolväldet en gång kan komma att förändras.

Rent filosofiska inslag finns där också, som när Lundkvist rentav låter Djingis Khan ana atomläran. Och avsnitt med aforistiska tänkespråk finns ingår också.

Men främst blir khanen manifestationen av en krigisk och barbarisk vilja till makt. För honom finns inget dra sig tillbaka och konsolidera allt han vunnit: för honom är allt utanför de egna gränserna marker som skall hamna inom de egna gränserna, bli en del av hans välde. Sådan är hans natur.

Den Djingis Khan som Lundkvist föreställer sig är ingen sympatisk man. Han är en despot, intelligent och reflekterande, men samtidigt helt upptagen av sin mission i livet: att erövra, ja, att vara erövraren. Det blir upp till efterkommande att förvalta det han vunnit, och han gör sina föranstaltningar för att så skall ske på ett bra sätt. Men själv är han krigsherren som dödar och inte själv är rädd för att dö.

Men ett tydligt positivt drag är ändå tydligt i Lundkvists föreställning av Djingis Khan: hans religiösa tolerans. Den betonas flera gånger av författaren. Själv framställs khanen som dyrkare av den Eviga Blå Himlen, Tengri, gud i en svårgripbar religion.

Men i khanens välde och inte minst i hans stad Karakorum finns fler religioner: kristendom inklusive nestorianer, muslimer, buddister, taoister. Och khanen tolererar dem, men tolererar inte deras bråk och stridigheter sinsemellan. Håller de sig stilla får de hållas.

Men kyrktornen och minareterna låter han riva: blixtarna slår ideligen ner i dem och visar sig därmed vara utsatta för Himlens vrede. Och
"... eftersom ringandet i klockor och andra slags klanger och rop kan störa luftens välvilliga andar och dra till sig de ondskefulla ska också alla dessa ljud förbjudas och tystnad råda."

* * *

Himlens vilja är en yvig historia, och har sina exotiska inslag. Där jag inte känner igen de geografiska orterna får jag försöka orientera mig efter de väderstrecksanvisningar som Lundkvist är generös med att ange.

Romanen påminner om Krigarens dikt, där Lundkvist skildrar Alexander den store. Men detta är ändå en helt annan typ av berättelse, Lundkvist använder en annan berättarteknik. Krigarens dikt är stram, krönikeartad. Himlens vilja låter fantasin blomma ut fler förunderliga färger och former. Ett långt avsnitt handlar om Khanens drömmar: jag upplever dem först som malplacerade, men inser att också de vittnar om Khanens personlighet.

Och som vanligt skildar Lundkvist mästerligt naturmiljöer. Landskapet får liv genom hans ord.

Himlens vilja är suggestiv, men vittfamnande. Kanske hade den vunnit på att bli lite mer koncis, lite mer hårdkokt. Den hade då förlorat i luddig drömskhet, men inte i kraft.
– – –
Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1970. 219 sidor.

söndag 17 juni 2018

Bokrecension: Natt klockan 12 på dagen | Arthur Koestler

Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon) är skriven av Arthur Koestler (1905-1983).

Boken utkom första gången 1940. Jag har läst den i svensk översättning av Tore Zetterholm i en upplaga som har ett förord av Courtland Canby, samt inledning och en utförlig efterskrift av Goronwy Rees.

* * *

Arthur Koestler levde ett minst sagt omväxlande liv. Han föddes av judiska föräldrar i Budapest, studerade i Wien, arbetade i Tyskland, bodde i Palestina, reste i Sovjet, var agent under spanska inbördeskriget, fängslades av Francosidan och dömdes till döden, men frigavs under ett fångutbyte. Så bodde han i Frankrike innan han till sist hamnade i England.

Själv var han länge själv övertygad kommunist, men verkar ha omvärderat sin livsåskådning under fängelsetiden i Spanien. Hela boken Natt klockan 12 på dagen utgör en massiv uppgörelse med den stalinstiska kommunismen i Sovjet.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är inte en helt uppdiktad historia. Den baserar sig på de utrensningar av ledande sovjeter som Stalin orkestrerade under 30-talet, det som kallas Moskvarättegångarna. Gamla partiveteraner ställdes då inför rätta och dömdes till döden eller fängelsestraff.

Romanens huvudperson, Nicolas Salmanovitch Rubashov, skall vara en sammansmältning av flera av dessa personer, men återspeglar kanske främst Nikolaj Bucharin (1888-1938).

Nåväl! Rubashov är en just en partiveteran. Han har agerat åt partiet runtom i Europa när han en natt arresteras, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Han fängslas i en cell, omgiven av tvåtusen andra celler. Han förhörs och reflekterar ständigt kring sin egen skuld.

Han inser att han givit allt för partiet. Han har utfört dess verk.

Men han kommer också till rätta med att han hållit kontrarevolutionära uppfattningar: han har börjat reflektera kring om målet verkligen helgar medlen: om det stora slutmålet verkligen är värt de offer som partiet är villigt att göra. För partiet är det givet: målet är så stort och dessutom historiskt oundvikligt, att det måste vara värt att utföra hemska handlingar för nu.

När Rubashovs förhörsledare anklagar honom för att ligga bakom ett planerat attentat mot Nr. 1, det vill säga Stalin, inser Rubashov att om han omsatt sina begynnande tvivel i handling, så hade attentatet varit dessa tankars sista och yttersta konsekvens, fastän han aldrig i praktiken planerat något sådant.

I sin cell blir Rubashov dessutom alltmer uppmärksam på det han kallar den grammatiska fiktionen, första person singularis: jaget. Jaget, skugglikt och svårfångat, tränger sig fram i hans medvetande som formats att se bara till kollektivet och avlägsna mål.

* * *

Rubashov är mycket intelligent, har fortfarande en naturlig resning som en av de tidiga revolutionärerna som en gång satt vid samma bord som Lenin och Stalin.

I fängelset får han tid att rannsaka sig själv. Rannsakandet står inte bara den stele förhörsledaren för. Men samtidigt snärjs han steg för steg i förhörsledarens frågor: den stalinistiska diskursens grammatik ger honom ingen utväg. Han kunde välja att helt enkelt neka och föras ut från scenen bakvägen — en administrativ åtgärd, en tyst likvidation.

Men genom att stegvis bekänna och acceptera en öppen rättegång offrar han sig för partiet genom att erkänna och ta avstånd från sina upproriska tankar, vars logiska följd, om de omsatts, hade varit uppror och attentat.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är en klaustrofobisk roman. Dess skräckvision beror inte så mycket på blod och tortyr. Blodet och den fysiska tortyren anar man bara strax utanför synranden. Förutom utmattningstortyren som används mot Rubashov själv.

I stället består skräckvisionen på den allting nermejande statsapparatens känslokyla inför de enskilda människorna: en statsapparat som gjort människan bara till ett litet grand, ett litet grand som för det stora hela gott kan kastas undan. Partiets etik går ut på att göra vägen rak, inte att ta hänsyn till vad man möjligen kör över.

Det finns inte många handlande personer i boken. Också de andra, de stora massorna, anas endast. Kanske genom knackningarna genom cellväggen från grannen. Kanske genom några ord på rastgården. Kanske genom något minne.

Rubashov ställs inte bara utanför partigemenskapen genom att anklagas för att verka emot partiet, han ställs också utanför mänsklig gemenskap. Det gör ett mycket kargt och kalt intryck. Hans liv begränsas till förhörsledare, fångvaktare, en och annan fånge eller fängelseanställd.

* * *

Som före detta kommunist, med sina resa i Sovjet i bagaget, med sitt kontaktnät, hade Koestler särskild insyn i det sovjetiska maskineriet. Att Natt klockan 12 på dagen dessutom nära anknyter till faktiska fall ger den än mer tyngd som angrepp mot tyranniet.

Hur högt romanen hördes när det begav sig, hur effektiv den var som väckarklocka, kan jag inte säga. Men än i dag förmår den väcka avsky för varje ideologi som åsidosätter individernas väl och ve, för förment högre mål.
– – –
Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon), Arthur Koestler Övers. Tore Zetterholm. Förord: Courtland Canby, inledning och efterskrift: Goronwy Rees. Bokfrämjandet, Böcker som förnyat människans tänkande. Utan år. 310 sidor.

måndag 11 juni 2018

Bokrecension: Historier mellan åsarna | Artur Lundkvist

Historier mellan åsarna är en novellsamling av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst den i en upplaga från samma år.

* * *

Noveller? Jo, boken består av noveller. Men i det här sammanhanget vill jag nog hellre använda titelns ord "historier". Det luktar ändå lite mer skog om det ordet, lite mer ålder.

För fastän Historier mellan åsarna ofta utspelar sig under Lundkvists barndom, så är det ändå något ännu äldre över dem. Ibland rent konkret: som när vi far in i forntiden; ibland till känslan. Det ligger en bitter nostalgi över hela samlingen. En skavande nostalgi. Inte en skimrande.

Det är som om dessa berättelser är kusiner med Selma Lagerlöfs naturmystiska historier, men råare, mer ohöljda, naknare. Ofta osar de av sexualitet av olika slag, sexualitet och begär.

Jag vet inte i vilken grad de historier som utspelar sig i förra seklets början faktiskt har sin grund i verkliga händelser. Det gör å andra sidan detsamma. De är skrivna som om de kunde ha hänt, som om de har hänt. Realismen är påtaglig och ingår äktenskap med naturmystiken: skogarna, mossarna, de tidiga industrierna på landsbygden. Granarna och stugorna får endast sällan vika för en och annan motorcykel eller bil.

Likväl är det tider i förändring. Näcken uppenbarar sig i en historia, åldrad, ensam. Hans skägg har mist sin gröna färg. Besök får han bara sällan. Och folket på Lövtungan, som lever på gammaldags vis i sina omålade hus, ja, också de blir stadsbor och flyttar.

* * *

Mest drabbande, åtminstone i min läsning, är samlingens första historia, den som heter "Goan". Den utspelar sig i forn tid, i hednisk tid. En kvinna är satt på en ås för att tjäna henne vars namn man inte uttalar: Fröja. En gång om året åker Goan i vagn runt i bygden, en representant för fruktbarhetsgudinnan, och ligger med alla karlar. Allt för den goda växtens skull.

Hon är myndig och ensam, ceremoniell och respektingivande. Intill dess att växten slår fel: då knorrar folket, tänker sig måhända att de får göra något åt Goan, som tydligen inte tillfredsställt henne vars namn man inte nämner. De får blod och mord i blicken.

Ja, rent historiskt må det vara som det vill med autenticiteten i en historia som denna: den äger emellertid känslan av genuin sägen som kärna - fiktiv eller ej - och fungerar därför som en känslosättare för något främmande: något som en gång var. Bitter nostalgi, som sagt.

Och så detta med sexualiteten. Den kommer om och om igen, i olika former, fruktad på olika vis.

Den finns naturligtvis hos Goan. Den finns hos bondmoran som ligger med en av drängarna. Den finns i historien om de besökande hororna från Danmark. Den finns i en hustrus avund mot kvarnen som verkar vara mer avhållen av maken än hon själv. Den finns på farligt vis hos gubben, som skräms av att granntösen söker skydd nära honom, i hans knä, under ett oväder: tänk om folk tror att... Och hos mannen som drömmer mardrömmar om att han åtrår sin dotter.

Åtrå, begär, sexualitet. Oregerliga som de ålar en flicka i en historia är satt att flå. Allt utmärkt skildrat av Lundkvist, med raka ord, i en annan tid: bitter nostalgi.

* * *

I själva verket utgör de små historierna konstverk, var och en i sin egen rätt. Lundkvist målar upp en vägstrykare, en ung man som förläst sig på Jack London, och gör allt för att efterlikna sin hjälte, den amerikanske författaren. Han är något som kunde funnits en gång, kanske faktiskt fanns. Han står där levande för läsaren.

Och ett annat av de särskilda mästerverken i Historier mellan Åsarna: "Gubben", där hela historien är en monolog av en dement man, ur vars berättelse man lyckas plocka ihop att han haft ett omväxlande och arbetsamt liv, fastän hans minne nu gör det svårt för honom att gripa tag i det förflutna, han som tenderar att blanda ihop sin sköterska med sin egen moder.

* * *

Historier mellan åsarna är full av berättarglädje. Men det man möter är inte lycka. Nästan alla historier går i moll, rymmer antingen tragedier eller något dystert eller förbjudet. Det är märg i alltsammans, som vore de berättade i ett tänkt förflutet, vid ett gistet bord, nära en sprakande eld. Trötta lantbrukare dricker en öl efter nattens inbrytande: bitter nostalgi.

Den värld som Lundkvist skildrar är nu borta, i den mån den någonsin funnits. Ja, den var redan på väg bort när historierna utspelade sig. Att läsa Historier mellan åsarna blir därför att tappa in i något förflutet. Det är inte idylliskt. Men det är påtagligt, rått och kraftfullt.
– – –
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist. Bonniers Folkbibliotek 1969. 248 sidor.

torsdag 7 juni 2018

Bokrecension: Stad i mörker | Eyvind Johnson

Stad i mörker är en roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1938.

* * *

Spänningsromaner har man hört talas om. Stad i mörker är emellertid snarast en stämningsroman. Det kvarstående intrycket är nämligen den mörka, kalla, klaustrofobiska känsla som Johnson förmår gestalta romanen igenom.

I boken befinner oss i en liten norrländsk stad under en februarimånad och får snart lära känna ett urval av dess invånare. Samtliga framstår som helt realistiska, liksom hela berättelsen är påtagligt realistisk. Handlingen förs framåt genom korta avsnitt, som fogas till varandra.

* * *

Den norrländska staden - som aldrig får något namn - har sin egen elit. Urmakare Hammar har upptäckt att han har en fallenhet för att hålla tal, och får därigenom tanken att också han borde kunna bli en del av den eliten: att komma in i kommunfullmäktige. Han engagerar sig i sällskapslivet och knyter kontakter.

Några egentliga idéer har Hammar inte, blott en övertygelse om att han kan vara förnuftig, kan verka för stadens bästa.  Han blir också vän med skollärare Andersson.

Andersson är den mest komplexa personen i Stad i mörker. Han vantrivs och är ensam. Från hemmet hade han förväntningar om att bli något märkvärdigt. Men själv ville och vill han egentligen helst av allt bli sjöman. Han fastnade som skollärare i den lilla norrländska staden, och bor i hyrt rum med tillhörande möbler, med sina böcker och några minnessaker.

Där skollärare Andersson är cynisk och där hans min så lätt fastnar i ett lätt nedlåtande grin, är urmakare Hammar yta, kanske välmenande idealist utan egentliga ideal. Men på något sätt når de ändå varandra.

Hammar övervinner sin känsla av Anderssons nedlåtenhet, och Andersson finner något hos Hammar också: kanske ett kamratskap, kanske en respekt för att han ändå är rätt rejäl, rätt begåvad.

Och så alla de andra. Den drivna postkassörskan fröken Ågren, som lyckats komma in i kommunfullmäktige och driver sina frågor om inrättandet av parker i staden. Ågren, som verkar så världsvan, men under sin mask också hon - såsom skolläraren - döljer en mycket djup ensamhet. Och som blir sjuk.

Och Venus, kvinnan som patrullerar staden på kvällarna, uppvaktad av betalande herrar. Och Sture, urmakare Hammars son, som ohågad och blasé är en del av ungdomsskaran i staden. Och slaktaren Almström, allmänt respekterad. Och den myndige, mustaschprydde majoren, som det viskas om är olämplig förtjust i ynglingar. Och Alex C. Persson, redaktionsassistenten på stadens tidning. Och polisen Blixt, som gärna super. Och fler.

* * *

Genom Stad i mörker skapar Johnson bråddjupa porträtt av invånarna i den namnlösa, vinterkalla norrländska staden. Och fastän den utspelar sig under en kort tid, och gestalterna ibland endast antyds, tycker man sig som läsare snart förstå dem och känna med dem.

Särskilt gäller det urmakare Hammar och skollärare Andersson. De står som exempel på olika typer av människor, som trots sina olikheter ändå kan finna varandra, söka varandra. Hammar finner sig i sin situation och vill agera utifrån den. Andersson längtar bort, drömmer tillbaka, sitter fast men vill bryta sig loss. Likväl kan de samtala, nå varandra.

Stad i mörker påminner mig om en av mina favoritböcker. Nämligen Samuels bok av Sven Delblanc. I båda märker man att författarna lyckats skapa stämning av djup och smärtsam ensamhet, av vardagstragedi och känslokyla, av oförskyllt lidande. Båda är på många sätt mörka romaner, inte alls upplyftande.

Stad i mörker och dess atmosfär kommer nog att hänga kvar ett bra tag inom mig. Inte för att man blir upplyft av den, men för att den berör.
– – –
Stad i mörker, Eyvind Johnson. Albert Bonniers förlag 1939, ur serien Svensk litteraturspegel, volym XI, red. Marika Stiernstedt. 289 sidor.

måndag 4 juni 2018

Bokrecension: På krigsstigen | Herbert Tingsten

På krigsstigen är en samling texter av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap 1935-1946, Dagens Nyheters chefredaktör 1946-1959, författare till en lång rad böcker. På krigsstigen utkom 1958.

* * *

På krigsstigen innehåller fem block med ett antal texter i varje. Vissa längre, vissa kortare. Varje block har sitt tema.

Så har den första avdelningen katolska författarskap som ämne, andra handlar om monarkin, tredje rymmer politiska betraktelser medan fjärde gör samma sak, men då främst den ryska politiken. Den avslutande avdelningen har USA som ämne, och framförallt konflikten mellan syd och nord samt frågan om segregation.

När jag såg titeln på boken, På Krigsstigen, tänkte jag mig att det här skulle bli en spetsig läsning, en syrabemängd prosa att ta del av. Men så är det inte. Tvärtom. Bokens texter utmärks av sitt resonerande. Visst finns där skarpa formuleringar ibland, särskilt när Tingsten kommer in på tyranni och förtryck. Men ändå: en önskan att förstå trumfar synbarligen en önskan att enbart sabla ner.

Inte minst blir detta tydligt när Tingsten fördjupar sig i raskonflikternas USA. Han träffar då folk av olika uppfattningar, söker historiska rötter, belyser från olika håll.

Detta inte för att på något sätt ursäkta sakernas tillstånd, men för att förklara dem. Han uppenbarar kulturskillnaderna mellan nord och syd, han undersöker de politiska skillnaderna. Han ser hur kampen mellan raserna inte bara är en kamp mellan färgade och vita, utan också rymmer olika syner på hur USA skall styras.

* * *

På det försvarspolitiska området är Tingstens linje klar. Han tror definitivt inte på pacifismen. För honom är den inte en väg till värdig fred, utan enbart till en fred genom underkastelse. Tingsten tål inte tyranni. Efter nazismens fall blir Sovjet den farsot världen har att ta sig i akt för, och förbereda sig för att hålla på avstånd. Med vapenmakt, om så krävs.
"Tror man att de ryska statsledarna betvingas med kärlek och förtröstan? Nej, om någonsin borde det i detta fall vara tydligt att den goda viljan måste omge sig med maktmedel, att atomvapnen — och inte vänliga ord — är det verksamma skyddet för fred och frihet."
Således ger Tingsten inget intryck av att vara vän av den tredje ståndpunkten: ett försök till neutralitet mellan väst och öst. Han ställer sig på västs sida, för i öst står  diktaturen, och "... den fria världen hotas av tyranniet."

Nog kan Tingsten se en problematik med demokratin. Han nämner benägenheten till kortsiktiga beslut. Men i jämförelse med alternativen är helt klart och otvetydigt demokratin att föredra.

* * *

Ett drygt halvsekel efter att På krigsstigen kom ut och decennier efter att Tingsten slutat publicera sig har vi fortfarande viktiga lärdomar att göra hos honom. Framförallt, och framom åsikterna i sig, syftar jag då på sättet att resonera.

Tingsten låter sina utläggningar ta plats. Åtminstone i denna antologi finns inte plakatord som radas efter varandra, han smeker inte läsaren medhårs genom att stapla lättsmälta, glatta klyschor på hög.

Här är det istället fråga om argumentering, om överväganden, om exemplifieringar.

Genom detta uppbyggande av texterna står de stabilare, än om de bara gett enkla uttryck för vilken uppfattning det nu än kunde röra sig om. Återigen kan vi gå till texterna om segregationen i USA i Tingstens samtid. När man läst dem står man inte blott med en avsky för segregationen som sådan, utan man får också en hel del insikt i hur den miljö ter sig, där en sådan segregation varit möjlig och fortfarande är möjlig under 50-talet. Det är bildande.
– – –
På krigsstigen, Herbert Tingsten. Wahlström & Widstrand 1958. 252 sidor.

torsdag 31 maj 2018

Bokrecension: Philobiblon | Richard de Bury

Richard de Burys biskopssigill.
Philobiblon är skriven 1345 av den brittiske biskopen Richard de Bury (1287-1345). Boken trycktes första gången 1473 och jag har läst en svensk översättning av Axel Nelson (1880-1962) i en utgåva från 1967, som försetts med efterord av Thure Nyman (1899-1983).

* * *

Richard de Bury var bibliofil: han älskade böcker. Han hade dessutom förmånen att få en sådan position att han hade möjlighet att skaffa sig många böcker.

Thyre Nymans efterord till Philobiblon berättar att han var son till en riddare och kom att bli lärare till den blivande Edward III. När denne blev kung kom Richard de Bury att få fina uppdrag, bland annat utomlands, där han också kunde leta reda på böcker att utöka sitt bibliotek med. Av påven Johannes XXII fick han ett biskopsämbete efter kungens rekommendation.

I Philobiblon skriver han om hur viktigt det är med böcker. Han skriver om hur de andliga måste förkovra sig i dem. Han skriver om hur de ska skötas. Han skriver om hur han själv samlar böcker. Och han skriver om hur han tänkt sig att hans bibliotek skall skänkas till Oxfords universitet efter hans död, samt ger direktiv kring hur utlåningen då skall gå till.

Någon sådan donation kom emellertid aldrig att förverkligas. I dag finns blott två böcker kvar som man med säkerhet vet kommer från Richard de Burys egen samling.

* * *

Philobiblon skrivs - självklart - till en kristen publik och hänvisningar till Bibeln återkommer ideligen, även om Richard de Bury gör en våldsamt symbolisk tolkning av bibelställen emellanåt. Han gisslar munkar och andra som inte tillräckligt vinnlägger sig om studier och bokläsande. De bör akta böckerna högt, näst efter gudstjänstkläderna och kärl som används vid mässan.

Men det saknas inte hedniskt-antika referenser. Särskilt Aristoteles höjs till skyarna.

de Bury menar att böckerna är vapen mot det icke-kristna. Och att i dem seklernas visdom samlats.
"... talets kraft förgår med ljudet, och den sanning som ligger dold i tanken, är en undangömd visdom och osynlig skatt, men den sanning, som framlyser i böckerna, längtar att uppenbara sig för varje läraktigt sinne."
Ja, allt annat i form av penningsamlande eller nöjen må sättas i andra rummet, bakom böckerna. Själv förklarar han hur han inte sparat någon möda för att samla på sig böcker, och de han inte fått köpa, har han gärna låtit skriva av.
"... vi älskade handskrifter mera än mynt och föredrogo tunna häften framför tjocka hästar."
Böckerna skall vårdas. I ett långt avsnitt gisslar Richard de Bury skolgossen som inte på rätt sätt sköter om böckerna de läser. Ja, denne låter snor droppa i böckerna i vinterkylan. Han har smutssvarta naglar och gör märken med dem i böckerna. Han lägger gräs som bokmärken, som omsider multnar bort. Han äter över den uppslagna boken. Och så babblar han över böckerna så att "spottsalvor" faller ner. Och så tar han i böckerna med svettiga händer.

Så skall man alltså inte förfara med de dyrbara böckerna.

* * *

Philobiblon får sägas vara ett mycket tidigt exempel på en bok som uttryckligen tar upp biblioteksväsendet. Syftet var ju att Richard de Burys böcker skulle utgöra ett eget bibliotek på Oxford. Och även om det inte blev så, är han i Philobiblon mycket noga med att anföra hur utlåningen skall ske, att man ska ta säkerhet och att biblioteksvårdarna noga skall föra bok över utlånade titlar.

Fastän Philobiblon är skrudad i en synnerligen kristen dräkt, tycker jag mig märka att den är skriven av en man som verkligen älskar böcker för deras egen skull, ja, en man som har sin glädje och tröst i de volymer han samlat:
"Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att övergiva oss, när lyckan hotfullt går i moln."
Och vidare:
"Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas, då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta så väl de ting, som äro, som de, som icke äro!"
De orden gäller ännu, långt efter att Richard de Bury lagts till vila och hans böcker skingrats. De gäller för både de böcker vi har i bokhyllorna och de vi studerar i eboksläsare. Och genom sin bok, har Richard de Bury också infogat sig själv som en av dem som kan skymtas i den "evighetens spegel" som han skriver om.
– – –
Philobiblon, Richard de Bury. Övers. Axel Nelson. Efterord av Thure Nyman. Sällskapet Bokvännerna 1967. 108 sidor.

måndag 28 maj 2018

Bokrecension: Furstarna | Ivar Lo-Johansson

Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII är skriven av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom 1974.

* * *

Vem skriver de obesuttnas historia? Vem skriver historien för dem som stått i furstemaktens skugga? För dem som inte skrivit själva, som levt sina liv utan att avsätta många märken i källorna?

— En omöjlig uppgift så klart, men ett substitut kan skapas av romanförfattarna. De kan återskapa världen åtminstone såsom den kunde ha varit, och ge röst åt dem som funnits eller som kunde ha funnits. En illusion av verklighet, som kanske ändå säger något om verkligheten som sådan.

För Sveriges historia är inte enbart deras kungar, som Geijer dock hävdade, och vilket Lo-Johansson ironiskt citerar i Furstarna. Sveriges förflutna tillhör allmogemannen, pigan, soldaten likväl som kungen, prinsen, fältherren. Den skrivna, formella historien har ofta uppehållit sig vid de senare. De förras historia kan formuleras av romanförfattaren.

Och det har ju Ivar Lo-Johansson gjort med den äran till exempel i Statarna.

I Furstarna berättas likväl i stor utsträckning om konungar och högt uppsatta människor. Men man anar fler lager: där finns bönderna, fångarna, allmogen. De bleknar inte bort i kontrasten med glansen från krönta huvuden, utan finns där lika självklara. Och glansen från de krönta huvudena — ja, den glansen är föga glimmande.

* * *

Furstarna är skriven i krönikestil och består av åtta berättelser som mycket väl skulle fungera som fristående noveller, även om de hör ihop. De presenteras inte i kronologisk ordning, men utspelar sig mellan Gustav Eriksson Vasas tid och tiden närmast efter Karl XII:s död. Och vi möter i historierna flera av de regenter som rådde då.

Men här är det inte fråga om nationalromantisk hjältedyrkan. Inte heller kan man hävda att det är ett nedsablande som det är fråga om, även om Lo-Johansson visar föga reverens.

Regenterna framstår som högst vanliga människor om än med ovanliga uppgifter, utförda med självklar maktfullkomlighet. Och deras makt riskerar ständigt att klämma eller krossa undersåtarna. Men Lo-Johansson visar ingen reverens.

Den polariserade bilden av Karl XII — som väl kvarstår in i vår tid — illustreras träffsäkert genom att Lo-Johansson låter både en Karl XII-dyrkande fransman och Karl XII:s fiender komma till tals: där står så två bilder av kungen, oförenliga, och än i våra dagar svåra att balansera.

* * *

Det tillhör diktarens oantastliga privilegium att dikta.

Furstarna är inte facklitteratur, utan romankonst utförd på historiskt stoff. Lo-Johansson skapar sina furstar utifrån sin tolkning av dem, och blåser liv i dessa hans varelser som väl kan ha större eller mindre likhet med originalen. Hur rätt han träffar är upp till historikern att avgöra.

Men det kanske är mindre viktigt. Lo-Johansson skapar litteratur, utsökt berättad litteratur, av det förflutna. En realistiskt utformad litteratur som låter furstar framstå med sina skavanker, men som också emellanåt låter den stora, annars tysta allmogen skymta fram, som när Vemdalsfolket sörjer att deras enda kyrkklocka skall skickas till Lübeck.

Berättandet är rakt och effektfullt, utan krumbukter, såsom krönikor skall vara. Repliker läggs ibland in utan angivande av vem som sagt det: replikerna blir då uttryck för allmän mening, som kommentarer till skeendet. Och formen tillåter att stora tidssjok koncentreras, så att längre perspektiv blir tydliga.

Resultatet blir en kärnfull prosa, lättillgänglig och medryckande. Furstarna är ett exempel på utmärkt historisk skönlitteratur.
– – –
Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-039099-2. 289 sidor.

fredag 25 maj 2018

Bokrecension: Senatorn | Lars Gyllensten

Senatorn, med underrubrikerna En melodram, En bildningsroman, En bildningsmelodram, är en skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1958. Jag har läst en utgåva från 1965.

* * *

I Gyllenstens Senatorn befinner vi oss i en socialistisk stat. Vi får inte veta så mycket om den, men en revolution har genomförts för åtskillig tid sedan. I denna stat finns en ämbetsman, en senator, vid namn Antonin Bhör. Han arbetar som något slags jurist: han är delaktig i att rannsaka och utdela domar.

Men Bhör är sjuk. Först plågas han av malaria, men där finns något mer: en kognitiv dissonans får honom ur balans. Något har kommit in mellan hans övertygelse och den verklighet han har omkring sig. Av sin chef med det hemska namnet Treblinka beordras han ta ledigt, resa iväg.

Antonin Bhör hamnar i någon stad, på något hotell. I den staden kommer han att försöka knyta kontakt med två personer. Men hans djupa ensamhet inför dissonansen och hans utanförskap är hela tiden påtagliga: det går för honom inte, verkar det som, att nå fram till andra människor, inte på riktigt, inte på djupet.

Bhör försöker göra sig förstådd hos en ung hisspojke på hotellet, och utvecklar en låsning vid honom: särskilt sedan senatorn insett att han dömt hisspojkens broder till fängelseläger, där denne senare dödas under ett flyktförsök.

Han försöker förklara sina bryderier, invecklar sig i långa monologer — men når inte fram.

Hisspojkens förvirring är påtaglig, och under ytan finns därtill en spänning: erbjuder hisspojken i själva verket möjligheten inte enbart till kontakt genom samtal, utan genom sin kropp? Men Bhör är inte homosexuell, bedyrar han. Bhör vill nå hisspojken genom sina ord. Det misslyckas. De förblir främlingar för varandra.

Den andra kontakten etablerar Bhör med en kvinna, Elisa. När han råkar henne i hotellets restaurang lämnar hon abrupt sitt sällskap inklusive sin make, och följer honom. Hon bevisar sin frihet, sin möjlighet till frihet. Men är likväl tom.

De två försöker glömma sina respektive ödsligheter genom att ge sig åt varandra, men når varandra bara delvis genom samtal. Det kroppsliga delar de, men hur de sträcker sig mot varandra med ord, hakar de inte i varandra helt. De hittar och anar en ömhet i varandra, men förblir främlingar.

* * *

Senatorn är en höglitterär roman. Stilen är oantastlig, suggestionen stor. Den skapar en oro och man känner med Bhör, som försöker få ordning i hur han egentligen upplever sin situation, hur han blir vilsekommen, när inte den stora makt som styrt honom längre förmår hålla honom kvar, upprätt. Ideologin avtynar och dör i hans tänkande och han står kvar med en — tomhet.

Bhör säger till hisspojken:
"Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans."
Senatorn är också en trögläst roman. Den är komplex. Den yttre handlingen är inte det relevanta: den kan sammanfattas i några meningar. Den yttre realismen är inte heller vidkommande, egentligen.

Det är den inre, kognitiva dissonansen som är centrum, känslan av tomhet, förlust, ensamhet. Känslan av att mista sin tro och uppleva sig ha svårt att kommunicera det, eller åtminstone att få gehör för det. Som om en församlingsmedlem i en pingstkyrka plötsligt försöker förklara hur han mister tron för de som fortfarande tror, eller för de som aldrig trott: i båda fallen blir det en avgrund emellan dem. Ett främlingskap mellan människorna.

Senatorn tar ett steg bort, utan att veta vart han går.
– – –
Senatorn, Lars Gyllensten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 206 sidor.

måndag 21 maj 2018

Bokrecension: Under det höga valvet | Marian Ullén (red.)

Esaias Tegnér
Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi är en antologi med texter av olika författare om Esaias Tegnér. Redaktör var Marian Ullén (f. 1934) och boken utkom 1996.

* * *

Tillbaka till Esaias Tegnér igen! — Jag har det inte alldeles lätt med att förklara vad det är med den gamle skalden som drar så. Hans dikter - hur välkomponerade de än är - står kvar i en annan tids ideal. Hans tal - hur välformulerade de än är - hade inte kunnat avhållas i dag.

Men ändå. Tegnér bemästrar det svenska språket närmast till fulländning. Det är ett skäl till att fortfarande läsa honom. Sedan är det personen själv: nu är det kanske svårt att föreställa sig hur stor han en gång var. Men stor var han. I förordet till Under det höga valvet står det:
"Genom sina dikter och tal blev han den mest berömde bland svenskar i sin samtid och den som lästes flitigast, både här hemma och ute i stora världen."
Mannen bakom hyllningarna och geniförklaringarna är dock av kött och blod. Han led av sin melankoli. Hans kvinnotycke är omtalat. Hans snille är ovedersägligt. Och för mig väcks ju också frågan om biskopens religiositet: var han över huvud taget kristen, kristen på ett sådant sätt att Jesus var hans själs frälsare?

Kort sagt: Esaias Tegnér fascinerar mig. Under det höga valvet föder den fascinationen på ett märkvärdigt bra vis.

I antologin samlas en lång rad texter som belyser Tegnér och hans tid ur olika vinklar. Här ryms texter om hans verk, om hans bakgrund, om hans relation till Småland, om hur han mottogs i Amerika, om hans syn på naturvetenskapen, om begreppet ljus i hans tid och diktning. Och mycket mer.

Texterna är också sinsemellan av olika slag. En del är skönlitterära, andra strikt akademiskt analyserande. Många utformas med essäns frihet och allvar. Spretigheten i de olika ämnesvalen täcker in rejäla stråk av Tegnér och det tegnérska.

* * *

Tegnérs inställning till en kristendom han som biskop företrädde tycks inte ha varit alldeles glasklar. Ämbetet tog han möjligen åtminstone delvis på grund av att det förbättrade hans ekonomi: inkomsterna fördubblades därigenom. Hans vänner och hans hustru avrådde honom från att byta sin plats som professor i Lund mot biskopsstolen i Växjö.

Ja, Tegnérs texter är fulla av kristendom, men det är något där som — saknas. Biskop Anders Wejryd uttrycker, att Tegnér nog tog till sig Fadern och Anden i gudomen, men att det inte var samma sak med Sonen. Wejryd skriver:
"Med den sida [av gudomen] som är Sonen, Jesus Kristus, fick Tegnér brottas mer och kom nog aldrig fram till något viloläge."
Tegnér, som synes ha menat att ingen är riktigt bildad som inte har fötterna placerade på antikens marmortorg och som helst ville att alla skolelever skulle studera latin och gärna grekiska, rymde mer, mycket mer, än luthersk ortodoxi. Peter Nilson skriver:
"Han [Tegnér] var humanist och rationalist med sina andliga rötter i antiken; någon renlärig luthersk prästman blev han aldrig."
Och ärkebiskop Yngve Brilioth, som citeras i boken, uttrycker i ett tal vid Tegnérjubileet i Växjö 1946:
"Var Tegnér kristen? Det finnes anledning att ställa frågan. [---] Det skulle vara tanklöst och okunnigt att utan vidare besvara den frågan jakande."
Mot pietisterna, läsarna, i stiftet for biskopen varligt fram. Svärmeri såg han det som, men han ansåg att man hellre borde låta det vara än att genom motstånd få fenomenet att sprida sig.

Själv ägnade Tegnér sig inte minst åt kyrkobyggande.

Hans ideal var de nyklassicistiska kyrkor som numera är så vanliga runtom i landet, kallade Tegnérkyrkor eller mer gemenligen: Tegnérlador. Han var inte skapare av kyrkotypen, men de har kommit att associeras med honom.

Det var rena linjer som gällde, det skulle vara ljust. Inga distraktioner. De äldre, små, mörka medeltidskyrkorna fick stryka på foten, ibland icke utan motstånd. Marian Ullén berättar att det under Tegnérs år som biskop byggdes 32 nya kyrkor i stiftet, och ytterligare tolv nybyggen beslutades. Ullén skriver också att många ombyggnader genomfördes.

Staden Växjö som sådan var han väl föga trakterad av. I ett brev till Carl August Adlersparre, som citeras i boken, uttrycker han:
"Att vara i Vexio, det är detsamma som att vara uti ett förpestat land!"
Nog för att Tegnér gärna var cynisk och sarkastisk i sina brev, men uttalandet uttrycker knappast författarens trivsel i staden.

* * *

Detta om en av de sidor av Tegnér som jag inte riktigt blir klok på: hans kristendom och religiositet. Det är en aspekt som belyses i Under det höga valvet, och som ställs i viss korsbelysning från olika håll. Många fler aspekter av Tegnér lyfts givetvis fram. Allt bidrar till att skapa en fylligare Tegnérbild.

Vi har också en enastående möjlighet att faktiskt lära känna Tegnér. Någonstans mellan 2500 och 3000 brev har bevarats efter honom. Stig Tornehed skriver att det kanske är breven som längst kommer att överleva av Tegnérs produktion. Det kan vara så.

Tegnér dog 1846, för drygt 170 år sedan. Men i förvånansvärd grad är fortfarande hans ord levande, hans metaforer träffande, hans bildningsideal möjligen föråldrat men ändå lockande, det bildningsideal som jag tolkar som att all sann bildning börjar i antiken.

Dikten "Det eviga" läses kanske ibland, och möjligen kan nån fortfarande utbrista "Kung Karl, den unge hjälte" eller förhäxas av strofer i "Mjältsjukan", Tegnérs beskrivning av sin melankoli och förtvivlan. Men på det stora hela är det nog få som läser Tegnér. Likväl:
"Gårdagens hänförelse har dämpats eller slocknat – men det förtar inte betydelsen av det som en gång var."
Så skriver Olle Wingborg. För alla oss som uppskattar historia står Tegnér som en självklar historisk gestalt under svenskt 1800-tals första hälft: en nationell och internationell berömdhet, en kulturpersonlighet, en litterär storbegåvning. Det är ytterligare en anledning till att intressera sig för honom: att lära känna vår kulturhistoria, det kulturella landskapet i förfluten tid.

— Så visst. Tegnér må vara död sedan mer än 170 år. Hans personlighet, hans ord och betydelse förblir.
– – –
Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi, Marian Ullén (red.). Norstedts 1996. ISBN: 91-1-963922-8. 260 sidor.

söndag 13 maj 2018

Bokrecension: Skoltal | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér
Träsnitt av H. P Hansen
Skoltal är en samling tal av Esaias Tegnér (1782-1846). Boken ingick som volym IV i den utgåva av Tegnérs Samlade Skrifter som utgavs av Världslitteraturens förlag.

* * *

Jag gick in i mitt arkiv (läs: källarförrådet) och där på en hylla hittade jag några volymer av Esaias Tegnérs samlade skrifter. Det är nätta, slitna små böcker, helfranska band, från 1920-talet. En av dem rymde Tegnérs Skoltal. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa igenom den.

Så fick jag känna en fläkt från 1800-talets första hälft: höra orden växjöbiskopen talade till lärare, elever föräldrar, märka av dagens frågor i ordvändningarna, njuta hans stil, ta del av hans uppfattningar i utbildningsfrågor. Det var en enastående upplevelse.

I somt framstår Tegnér som framåt, i annat konservativ. I en del frågor är han snarast reaktionär, åtminstone anakronistiskt betraktad från år 2018. Han hyllar det i skolorna som han uppskattar, men rappar det han är missnöjd med. Han moraliserar över samtidens later, och anför gärna texter från klassisk tid.

* * *

Totalt rymmer Skoltal tjugo tal. Det första hölls på Växjö gymnasium i maj 1824, det sista i juni 1844 på samma plats. De tal som inte är avhållna på där, hölls i Jönköpings skola. Som biskop i Växjö stift var Tegnér s.k. eforus, det vill säga skolornas högste tillsyningsman. Han verkar ha tagit för vana att hålla tal vid skolårets avslutande, när han haft möjlighet därtill.

Skall man säga något sammanfattningsvis om talens innehåll är det några frågor som återkommer.

Först och främst bland dem är frågan om de klassiska språken, latin och grekiska, vars ställning Tegnér med liv och lust försvarar på institutionerna. Han vill "rädda forntiden undan den närvarande, som vill förtränga henne."

Och det av flera skäl. Han menar att de klassiska språkstudierna lägger en bra grund till framtida språkstudier, han menar att de ger eleverna direktkontakt med den av honom så hyllade klassiska tiden, och även om studierna inte båtar till annat, så lär de dock eleverna arbetssamhet.

Tegnér betonar också vikten av att eleverna studerar inte enbart under skoltid, utan också ägnar sin fritid åt studierna. Nutidens diskussion om läxornas vara eller inte vara hade på honom förmodligen verkat ytterligt absurd.

För honom är det självklart att den som verkligen vill lära sig något också plöjer ner frivilligt arbete i kunskapsjakten. Det torde också förbereda eleven på akademiska studier, där friheten är större och arbetsdisciplinen därför desto viktigare. Tegnér säger:
"Den, som ingenting lär utom lärosalen, den förfelar sin bestämmelse, den är och blir en bildningens ögontjänare."
Skolan är för Tegnér också en uppfostringsanstalt - ordet då uppfattat utan negativ klang: skolan skall lära eleverna goda seder, såsom ödmjukhet och blygsamhet, och vördnad för dem som är bättre och äldre. Det arbetet, inskärper han dock, är fåfängt om inte den primära utbildningen i detta sker redan i hemmet.
"Påminnen er, att det icke blott är skolfliten, utan även hemfliten, som bygger kunskapen."
* * *

I mångt och mycket är Tegnér vid det här laget en konservativ man. Han förkastar långtgående demokrati, och varnar för nya bruk inom skolväsendet. Men samtidigt är han inte helt låst inför behovet av förnyelse. På ett ställe står det:
"Det gamla är ofta gott, det är mognat, det är prövat, dess verkningar kunna beräknas, dess fel kunna mildras eller förebyggas. Men det nya är också ofta gott, och endast det förstockade sinnet förkastar det utan granskning."
Konservatismen är nu även av politisk art. Tegnér är monarkist.
"... det gives i Europas närvarande skick ingen annan rimlig statsform än den kungliga."
Att folket skulle styra sig självt i demokratisk ordning ger han inte mycket för.
"Folket, som har tusen huvuden och just därför är huvudlöst; folket, som beslutar i dag vad det ändrar i morgon; folket, som har slumpen till statsråd och nycken till regeringsform! —"
Han gillar dock det demokratiska inslaget i Sverige, att ingen utestängs från ämbeten genom sin börd. Snillet kan nå "statens högsta ämbeten", ja, fråntaget det kungliga då, får vi lägga till.

* * *

Det finns emellertid också en varnande, moralistisk ton i talen. Tegnér tar flera gånger upp det tidens lyte, som han finner "sällskapssjukan" vara, där unga studenter och elever sugs upp i ett socialt liv, inte klarar av att vara ensamma, ägnar sig åt tal utan djup och mening. Tegnér dundrar:
"Vad kraft, arbetshåg och duglighet för stat eller kyrka, för fäderneslandet i allmänhet, kunnen I vänta er, I föräldrar, av detta sällskapssjuka, visiterande, spektakelsökande, namnsdagsblåsande släkte?"
Vi får anta, att Tegnér hellre ser studenten lägga sin tid på studier och allvarlig kontemplation än på ett omfattande festande.

* * *

Tegnér var biskop. Hur stor kärlek han än hade till det hedniska Roms och Greklands författare och skalder ("... de romerska skalderna äro skolans husgudar ..."), så är hans tal marinerade i kristendom. Så var också skolorna till viss grad också avsedda att förse kyrkan med präster, förutom att de skulle förse staten med ämbetsmän.

Någon tvåregementslära finns för Tegnér inte beträffande sekulärt och religiöst när det kommer till skola och kyrka.
"... kyrkan är en lärosal, och lärosalen en kyrka; den, som går ur templet in i skolan, han har ännu ej överskridit det heliga området, han befinner sig ännu på vigd jord."
Skolan och kyrkan är ännu förmälda med varandra med olösliga band. Tegnér kan inte se någon konflikt mellan tro och vetande, och att lasta honom för det vore nog anakronistiskt.
"... det religiösa är den egentliga kärnan av alla mänsklig kunskap och den yttersta föreningspunkten för allt vetande."
* * *

Esaias Tegnér var en man av sin tid, men ett unikum på många sätt. Hans prosa är starkt levande, även där man i dag ser ämnet som hopplöst föråldrat.

Tegnér gjorde själv en lysande akademisk karriär. Han antogs till universitetet som sextonåring. Tjugoett år gammal blir han docent. Tjugonio år gammal får han professorstjänst i grekiska. Senare prästvigs han. Han kom också med tiden att väljas in i Svenska Akademien samt alltså att vigas till biskop i Växjö.

I dag är han väl mest ihågkommen som skald, och då bland annat som författare till Frithiofs saga. Men det lönar sig att läsa också en sådan volym som Skoltal. Det tidiga 1800-talets värld väller då in i rummet där du läser, Tegnérs välklingande svenska och träffsäkra metaforer fyller huvudet, och vare sig man ler lätt åt det nu arkaiska eller nickar instämmande åt annat, så sveps man ohjälpligt med i vältalarens ordflöde.

Han, som knappast var obekant med Cicero, var nog något av samma andes barn på det svenska 1800-talet.
– – –
Skoltal, Esaias Tegnér. Samlade Skrifter, volym IV. Världslitteraturens förlag 1929. 285 sidor.