torsdag 1 december 2016

Bokrecension: Antikt ideal | Vilhelm Ekelund

Antikt ideal är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1948).

Boken utkom första gången 1909. Jag har läst den andra upplagan från 1932.

* * *

Ekelund är en inte alldeles lätt inringad lärdomsaristokratisk kulturpersonlighet. Inte heller är hans texter alltid särskilt lättillgängliga.

Men han var verksam som författare, poet, översättare och inte minst aforistiker. Med åren kom det att bli ett tjugotal prosaböcker och innan dess ett antal diktsamlingar som flöt ur hans penna. Han räknas som en av de första svenska modernisterna.

Med Antikt ideal lämnar han dikten för essäistiken och aforistiken. Han argumenterar i boken på olika sätt för antikens storhet, dess friska livsluft, inte minst i opposition till senare tiders melankoliska romantik och till kristendom.

Ekelund är lärd. Hans texter är lärda. Citat ur latinska och tyska källor lämnas åtminstone i Antikt ideal ofta oöversatta: han förutsätter att läsaren förstår dem ändå, eller så är det honom möjligen likgiltigt: han skriver för en tänkt elit, som rör sig på den höjd där hans eget medvetande gjort sig hemmastatt.

Så är Ekelunds publik liten, också i dag, men hans betydelse är inte försumbar.

* * *

Vad Ekelund i Antikt ideal i flera av texterna för fram är just ett ideal, det antika, höga idealet, som han beskriver som motsatsen till romantikens känslosvall och svaghetsdyrkan, kristendomens dito och all förnekelse av livet.
”Det faller af sig själf — eller borde det åtminstone — att ett personligt och intimt förhållande till antiken icke är möjligt annat än på basis af hjärtligt djup fiendskap till kristendomen.”
För Ekelund är den aldrig vacklande affirmationen av livet och viljan, uttryckt i stram och kall stil, det eftersträvansvärda. Trögdernas stil. Horatius stil. Tacitus stil. Ekelund söker antikens stämningar, språk, dess harmoniserande, allt försonande.

Han ser sällan allt detta i sin samtid, allra minst i Sverige, med undantag för hos Esaias Tegnér, ”den ende svenske diktare som stått i djupt och personligt förhållande till antiken.”

Men ute i Europa ser han det antika idealet återupptäckt inte minst av filologen Nietzsche, hos vilken han också märker antikens sommarvärme och hårda marmor, i dennes bejakande av viljan, bejakande av livet trots allt. Även när livet är fientligt och som i Nietzsches fall innebär med tiden stora fysiska påfrestningar. Ty för Nietzsche
”… blef antiken ett upptäcktsland för härliga lifsmöjligheter.”
Och före Nietzsche står en man av annat temperament, Goethe. Om honom skriver Ekelund:
”Hans stora lyckliga natur var antikens egen.”
De två jämförs så här:
”Goethe är det lugna hafvet. Nietzsche är det solbelyst stormande; guld och blått yr öfver topparna, och det blixtrar som svärd inne i den spelande oron.”
Med rottrådarna nedborrade i samma mylla, slår de två giganterna blom på olika vis.

* * *

Antikt ideal har en poetisk grundton, även om formen är prosa. Språket äger ändå vingar.

Men Ekelund hade vunnit på att vara mer konkret. Det stålkalla ideal har manar fram, manar han fram med prunkande språk i långa meningar. Den strävhet och hårdhet han ser i antiken, möter i Antikt ideal inte gensvar i hans eget språk, som skulle vinna på tydlighet: jag undrar, vad exakt är det i antikens litteratur och tankevärld som är detta stora, kalla, harmonierande som han talar om? Om man river ner bilderna för antikens strömningar, vad ser vi då?

Ekelund översätter dock det han funnit i poetiskt, bildrikt språk som riskerar att skymma det han vill avskyla. Han skriver själv i en aforism:
”Det stort tänkta och stort kända är gudomligt naket och föraktar all utklädnad.”
Nej, Ekelund skrev inte främst för att bli förstådd, förstår jag, utan för att det är en existensform för honom att skriva. Han ville distansera sig från publiken, inte möta publiken. Men vi som står där, filistrar vid enkla antikvurmare, hade blivit honom än tacksammare, om vi inte i förvisso vackra snårskogen fått leta efter att hitta, det som han redan funnit:
”All härlighet jag drömt vid Hellas’ dikt står bländande förkroppsligad för mig i detta: storm i sol.”
– – –
Antikt ideal, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1932. 209 sidor.

tisdag 29 november 2016

Bokrecension: Killer Clown | Terry Sullivan, Peter T. Maiken

Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders är skriven av Terry Sullivan (f. 1943), jurist, i samarbete med författaren Peter T. Maiken (1934-2006).

Boken utgavs första gången 1982, och återutgavs i uppdaterad version 2013.

* * *

Natten mellan den nionde och tionde maj 1994 avrättades John Wayne Gacy, 52, genom giftinjektion på Stateville Correctional Center i utkanten av Chicago. Avrättningen gick inte utan problem: det tog honom arton minuter att dö på grund av stopp i en slang. Hans sista ord:
”Kiss my ass.”
Gacy var då känd som en av de värsta seriemördarna i USA:s historia. Han hade dömts 1980 för mord på 33 pojkar och ynglingar mellan åren 1972 och 1978. Av de som identifierades var den yngste av dem fjorton år gammal. De äldsta var tjugoett.

Terry Sullivan var en av statsåklagarna i fallet och deltog i utredningen. Det är från hans perspektiv som vi får följa utvecklingen av fallet, som börjar nystas upp efter att Gacy setts tillsammans med en kille som senare försvann.

* * *

Genomgången är mycket detaljerad; det är en ögonvittnesskildring av en brottsutredning, som förhåller sig saklig, och Sullivan undviker inte att notera sådant som kunde gjorts bättre, eller när han inte varit nöjd med sina medarbetare. Vi får alltså i denna Gacy-biografi se seriemördaren såsom han växer fram inför åklagarens egna ögon under pågående utredning och senare rättegång.

Läsaren får följa med in i Gacys hus och lära sig om hans metoder: hur han vanligen ströp eller kvävde sina offer efter att han försett dem med handbojor. Ett offer som mirakulöst nog blev släppt fri av Gacy har beskrivit hur denne sadistiskt förgrep sig på honom.

Av de 33 personer som Gacy dömdes för att han mördat hittades 29 begravda under eller vid hans hus. De fyra återstående döda återfanns i den närbelägna Des Plaines River. Däribland, och sist, den pojke vars försvinnande inledde uppnystandet av fallet.

* * *

Man kan säga att boken har två huvuddelar.

Den ena delen handlar om utredningen: om bevakningen av Gacy efter att han blivit misstänkt ha något med den försvunne pojken att göra, om pusslandet med bitar av Gacys historia, om de två husrannsakningarna, om grävandet i krypgrunden, i garaget, i trädgården.

Den andra delen beskriver rättegången. Försvarets huvudlinje var att få Gacy dömd oskyldig på grund av psykisk sjukdom: att han inte var herre över sina egna handlingar och därför inte kunde bära ansvar för dem.

Åklagargruppen går in för att plocka sönder försvarets linje, genom att visa att Gacy i högsta grad var medveten om sina handlingar, att han handlade vid sina sinnens fulla bruk, att han visserligen var psykologiskt abnormal, men inte så sjuk att han går ansvarslös för morden han begått.

* * *

John Wayne Gacy får i Killer Clown sitt porträtt målat genom utredningens resultat kombinerat med tillbakablickar.

Gacy växte upp med en sträng far, var själv gift två gånger och hade två egna barn. Han fungerade väl i sociala sammanhang, var mycket arbetsam och engagerade sig bland annat i det demokratiska partiet. Han framträdde också som Pogo the Clown på barnkalas och i andra sammanhang. Poliser som var inblandade i bevakningen av Gacy berättar om att han kunde vara charmig.

Men samtidigt verkar han ha varit en relativt bufflig person med en förmåga att manipulera sin omgivning, han ville också gärna framhäva sin egen betydelse. Han drack, men var inte alkoholist. Han tog droger ibland, men var inte narkoman. Ett intelligenstest före rättegången visade att Gacy tillhörde den tio procent mest intelligenta delen av befolkningen.

Gacy var själv medveten om sin bisexualitet, men föraktade samtidigt homosexuella, som ofta blev mål för hans jakt. Han kunde försvara sig genom att mena att han genom sina mord gjorde samhället en tjänst. Han lade skulden för morden på offren, oaktat huruvida dessa var homosexuella eller inte.

Gacy var inte ett monster hela tiden. Han kunde rentav passera som social och trevlig. Det lär oss något viktigt om människans förmåga till komplexitet. Du kan uppenbarligen ha tjugonio personer begravda under ditt hus, och samtidigt inte visa några tecken på det utåt. Du kan fungera normalt.

* * *

Fortfarande är inte alla de 33 personer som Gacy dömdes för att ha mördat identifierade; senast 2011 identifierades en yngling vars kropp återfanns under Gacys hus med hjälp av DNA-teknik, 35 år efter att han försvann. Sju döda väntar fortfarande på att få sina namn tillbaka.

* * *

Sullivan berättar om fallet Gacy på ett mycket nyktert vis. Men han blir aldrig särskilt sentimental. Prosan är rak, beskrivningarna är aldrig sensationalistiska, men väjer inte heller för det obehagliga.

Sullivan har ibland valt att fingera namn på offer och andra i boken förekommande personer. Man får komma ihåg att när boken 1982 första gången utgavs, var fallet fortfarande mycket färskt. Gacy hade nyss dömts. Att Sullivan därför ville skydda en rad olika personer från offentligheten förefaller hänsynsfullt.

Fallets betydelse för honom personligen går han igenom i tillägget från 2013. Han menar att erfarenheten gjort honom mer medveten om att man ska ta vara på den tid man har, för man vet aldrig när den tar slut.

* * *

Killer Clown ger en utmärkt inblick i hur det polisiära och juridiska arbetet fungerande när en seriemördare fångades in under slutet av 70-talet.

Man slås av hur manuellt arbetet var före den datorisering skett som nu är självklar: man fick rent fysiskt söka upp akter och transportera dem. Det juridiska finliret är också särskilt intressant: Sullivan visar hur man ansträngde sig för att undvika juridiska misstag, som att man såg till att ständigt ha folk vid Gacys hus så att den andra husrannsakan inte blev ogiltig.

Killer Clown visar på hur det normala kan sammanleva med det outsägligt grymma. Hur en mans charmiga ögon inte långt tidigare tittat in i de ögon som är på väg att brista genom hans händers verk.
– – –
Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders, Terry Sullivan, Peter T. Maiken. Pinnacle Books 2013. ISBN: 0-7860-3254-5. 419 sidor.

onsdag 23 november 2016

Bokrecension: Sekulär humanism | Patrik Lindenfors, Christer Sturmark

Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk biologi och Christer Sturmark (f. 1964), ordförande i Förbundet Humanisterna.

Boken utkom år 2015.

* * *

Sekulär humanism fungerar som en presentation av humanismen som livsåskådning. Dess målgrupp är lärare som ska undervisa i religion- och livsåskådningskunskap och väl deras elever, Men även en intresserad allmänhet har mycket att hämta i boken.

Sekulär humanism är en utmärkt presentation. Den är ledigt och lättillgängligt skriven, välformulerad och föredömligt koncis.

Ämnet presenteras ur olika, varandra kompletterande, perspektiv.

Efter en introduktion om vad humanismen mer övergripande innebär, fortsätter författarna med en historisk exposé över det fritänkeri varav humanismen är en avkomma. Därefter följer en epistemologisk genomgång av humanismens kunskapssyn, sedan frågan om etik ur en humanistisk synvinkel.

Därpå kommer en avdelning med typiska livsåskådningsfrågor och humanismens svar. Avslutningsvis, efter en sammanfattning, följer några ideologiska dokument, såsom Humanisternas idéprogram.

* * *

Det underliggande försanthållandet inom den humanistiska ideologin är att världen är naturlig. Det vill säga, att det inte finns någon anledning att anta att det finns några övernaturliga inslag i tillvaron. Av detta följer en rad konsekvenser, såsom att man avfärdar förekomsten av gudar och spöken.

Metoden för att nå detta försanthållande är den vetenskapliga. Det vetenskapliga förhållningssättet leder också till att humanisterna är avfärdande eller kritiska till sådant som pseudovetenskap, alternativmedicin, vidskepelse och annat dylikt.

Till denna vetenskaplighet fogas ett knippe värderingar, i syfte att skapa en ansvarstagande människogemenskap som gynnar livet tillsammans. Etiken är inte baserad på övernaturliga förmodanden, utan på vad som fungerar bäst för människorna; etiken är därmed inte heller skriven i sten, utan något som måste underkastas ständig revidering allteftersom människor lär sig mer om den värld de bor i.

* * *

Jag är inte medlem i humanisterna och kallar mig inte sekulärhumanist. Detta trots att jag delar stora delar, ja, nästan allt, som humanisterna står för vad beträffar vikten av ett sekulärt samhälle, kritik mot antaganden om gudar som vill det ena eller det andra, att världen i grunden är naturlig och att vetenskaplig metod är den överlägset bästa metoden för att nå kunskap om tillvaron omkring och inom oss.

Det som gör att jag inte är helhjärtat ansluten till förbundet, är att jag menar att det går ett steg längre än vad som är nödvändigt.

I stället för att enbart konstatera världens naturlighet, alltså materialism i filosofisk mening, fogar man till konstaterandet en ideologi med vidhängande etik som går utöver materialismen och blir på så sätt en livsåskådningsorganisation, liksom de religiösa organisationerna är.

Man blir, menar jag, en livsåskådning bland andra; särskilt förstärks detta genom en utbredd verksamhet för livsceremonier och en, såvitt jag kan bedöma, något nedtonad religionskritik, även om den förvisso är klart representerad i Sekulär humanism.

För att jag skulle tilltalas mer av humanismen skulle krävas att den än mer aktivt agerade som kritiker mot allehanda religiösa föreställningar, och mindre aktivt försökte bygga upp en parallell eller egen livsåskådning av affirmativa värden: för trots att Sekulär humanism mer än en gång bekräftar att humanismen är odogmatisk, är det likväl självklart att ett antal värderingar förutsätts för att man ska vara humanist; det rör sig om klassiska, filantropiska sådana: demokrati, mänskliga rättigheter, ansvar för framtiden och så vidare, till exempel: ”att alla människor bör ha lika rättigheter och ges lika värde.”

Det finns alldeles uppenbart en humanistisk lära, alltså en dogmatik, som egentligen är onödig för att uppnå det kritiska syftet som jag ser som det viktigaste i verksamheten: att vara strida mot oförnuftet.

Själv föredrar jag att förhålla mig skeptisk till varje livsåskådningslära, inte minst om den ska fungera som ”ett alternativ till dogmatisk religion”, som det står i den humanistiska Amsterdamdeklarationen. Jag föredrar att stanna kvar vid religions- och oförnuftskritiken. Materialist, nihilist, ateist – men inte humanist.

* * *

Med detta sagt som principiella invändningar mot humanismen kan vi återgå till boken Sekulär humanism igen.

Den är nämligen bra, och mina invändningar mot humanismen som ideologi må inte träffa allt dess förträffliga innehåll, för sånt är den full av, och detta fungerar lika bra som inspiration för materialister som för de materialister som även är humanister. Som den här goda formuleringen ger exempel på:
”En sekulär humanist tror att världen är naturlig och inte övernaturlig; att världen består av materia och energi som styrs av naturlagar, inte av övernaturliga krafter, spöken, andar eller gudar.” 
Det kan även en materialist skriva under på.

* * *

Sekulärhumanismen är i mycket en god ideologi. Om världen vore mer humanistisk, hade den varit mer människovänlig. Kan eller vill man hålla sig till en sammanhängande ideologi, då kan humanismen vara en bra sådan. Det är välkommet att det finns en bok på den svenska marknaden som förhoppningsvis också når ut i skolorna, och som på ett brett men samtidigt ingående sätt visar upp humanistiska idéer på dess egna villkor.

Förhoppningsvis kan Sekulär humanism också medverka till att bryta ner eventuella fördomar om humanister och för den delen även ateister. För detta talar bland annat att boken också nämner de andliga värden som fortfarande i allra högsta grad är viktiga för humanisten: upplevelser av konst, användande av fantasi, och så vidare.
– – –
Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar, Patrik Lindenfors & Christer Sturmark. Förbundet Humanisterna 2015. Formgivning omslag: Uno von Corswant. ISBN: 978-91-637-8790-4. 187 sidor.

tisdag 22 november 2016

Bokrecension: Riddarna; Lysistrate | Aristofanes

Riddarna; Lysistrate är två komedier av Aristofanes (445 fvt – 385 fvt).

Jag har läst komedierna i översättning av Tord Bæckström (1908-1991), som även försett volymen med inledning, slutnoter och namnförklaringar.

* * *

Det som omedelbart blir klart när man läser Riddarna och Lysistrate, och framförallt då Riddarna, är vilken oerhörd frihet en athensk komediförfattare kunde ha vad gäller att gissla, håna och driva med stadsstatens ledare, i det här fallet Kleon.

Kleon tillhörde den demokratiska falangen och ivrade för fortsatt krig mot Sparta. Aristofanes tillhörde den aristokratiska falangen och önskade fred.

I Riddarna framställs Athens öde i närmast allegorisk form. Hos den ganska knarrige gubben Demos (”folket”) finns en förvaltare som kallas Paflagoniern, som föreställer Kleon. Mot honom uppträder ingen mindre än Korvgubben, som alltså säljer korv. Påhejad av Demos slavar tar denne upp kampen med Paflagoniern genom ett envig i förolämpningar, som Paflagoniern själv inte är sen att gå in på. Korvgubbens poäng är att Paflagoniern ständigt lurat Demos och berikat sig på dennes bekostnad.

Det hela slutar med att Paflagoniern fördrivs, Demos genomgår ett föryngringsbad och Korvgubben, som nu fått namnet Agorakritos, upphöjs.

Riddarna uppfördes på den athenska teatern första gången år 424 fvt, under Athens pågående krig med Sparta.

* * *

Lysistrate är tillkommen senare än Riddarna. Den uppfördes första gången år 411 fvt, och vid det laget var Aristofanes fiende Kleon död. Man hade hunnit ingå fred med spartanerna, en fred som emellertid åter övergått i krig.

Och Aristofanes vill fortfarande fred: längtan efter fred är ett underliggande tema i Lysistrate.

Lysistrate själv är en athensk kvinna som kommer på en plan för att få ett slut på kriget. Hon samlar mängder av kvinnor från både Sparta, Athen och omkringliggande stadsstater på Akropolis och inför helt enkelt en sexstrejk. Texten osar av åtskilliga sexuella anspelningar, när framställningarna inte är helt explicita.

Lysistrate kläcker ur sig sin plan för de andra kvinnorna:
”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken!”
Syftet är att genom att förvägra karlarna sex så ska de tvingas att sluta fred. Efter ett hiskeligt bråk lyckas kvinnorna också till sist nå sitt mål, då karlarna går omkring ständigt upphetsade och inte klarar av att vara utan sina hustrur.

Lysistrate är ett sällsynt grovt skådespel. Tidigare översättare har valt att mildra grovheterna. Bæckström har valt att låta fler av dem skina igenom i svensk språkdräkt.

* * *

Lysistrate är förvisso en komedi, avsedd att vara rolig; för oss framstår alltsammans mest som en modern fars. Men under det som syntes lustigt i att kvinnorna tog till det vapen som låg närmast till hands: att dra sina egna kroppar från männen, ligger också någon form av emancipation. Det blir uppenbart att kvinnorna har planeringsförmåga, att de har makt, att de som både föder de nya soldaterna och mister dem i kriget, också har förmåga att avsluta krig.

På så sätt blir Lysistrate ett hävdande av kvinnlig kraft och initiativförmåga. Männen framställs främst som kåtbockar som med omsider ständiga erektioner inte förmår vara sex förutan, även om också kvinnorna lider svårt av begär.

* * *

Av Riddarna och Lysistrate kan vi lära oss inte minst två saker: dels hur frispråkig en komedi av Aristofanes kunde vara inför publik vad gäller att tadla stadens främste ledare. Men också hur frispråkig i sexuella spörsmål en komedi kunde vara vid denna tid, utan ett spår av prydhet; kanske var syftet att chockera — det hindrar emellertid inte att Aristofanes kunde låta framföra sin komedi vad det verkar utan problem.

Bæckströms översättning är idiomatisk. Den försöker överföra ursprungstextens verkan och känsla; detta åstadkommer han bland annat genom att låta folket från Spartas dialekt i svensk översättning förvandlas till — finländsk brytning! Det förekommer också åtskilliga uttryck på engelska, vilket skänker en viss talspråklighet i det ändå ofta strikta versbundna replikerna.

Och att Bæckström lyckats rimma ihop verserna på så elegant vis, där rim ansetts vara nödvändiga, torde vara en stor bedrift i sig.

Riddarna och Lysistrate vittnar om den athenska kulturmiljön under några år mot slutet av 400-talet fvt. Trots brinnande krig fick teatern fungera både som underhållningscenter och som center för propaganda. Det skådespelarna talar och sjunger om reflekterar den tid då komedierna skrevs, och texterna blir på så vis viktiga vittnesbörd om den klassiska antikens värld.
– – –
Riddarna; Lysistrate, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1968. 162 sidor.

lördag 19 november 2016

Bokrecension: Från Alexander till Augustus | Sture Linnér

Från Alexander till Augustus: En glanstid i antikens kultur är skriven av Sture Linnér (1917-2010), professor i det grekiska språket och litteraturen. Boken utkom 2007.

* * *

Sture Linnérs levnadsbana är extraordinär. Han var akademiker, omsider professor i grekiska språket och litteraturen, men var också länge verksam inom FN, bland annat som nära medarbetare till Dag Hammarskjöld. Han har också arbetat inom det privata näringslivet.

Men i dag är han kanske mest känd som greklandskännare.

I Från Alexander till Augustus undersöker Linnér ur olika kulturella perspektiv den period i grekisk historia som brukar kallas hellenismen, alltså tiden som kom efter den klassiska eran, men föregick det romerska riket. Det är en tid när den gamla stadsstaten som organisationsform ersattes av de riken som utkristalliserade sig efter Alexander den stores död.

Måhända har hellenismen som tidsperiod setts lite styvmoderligt, eftersom den kommer efter den glänsande klassiska perioden. Vad Linnér gör i denna sin bok är att visa hur den kulturella nivån utvecklades även i den nya tiden.

De områden som Linnér gör nedslag inom är vetenskapen, konsten — rörande både skulptur, måleri och arkitektur — och litteraturen. Författaren avser inte vara heltäckande, men jag må få lov att säga att han gör en utomordentligt initierad sammanställning av viktiga inslag under de ungefär trehundra år som boken handlar om.

* * *

Men något måste också sägas om boken som sådan.

Den är vacker, full av lämpliga illustrationer. Papperet som innehåller prosan är tjockt och känns lyxigt. Och typografin är sällsynt välplanerad: marginalerna är mycket breda, och ger utrymme åt ytterligare illustrationer, källhänvisningar och egna marginalanteckningar.

Boken tilltalar helt enkelt ögat.

* * *

Vad hände då under hellenismen ur kulturell synvinkel? Jo, Linnér ger många svar på den frågan. Politiskt var perioden mycket komplicerad. Alexanders supermakt hade splittrats i tre imperier: Det gamla Makedonien, Seleukiderriket österut och Ptolemeerriket i Egypten.

Genom dessa företrädesvis grekiska imperier spreds det grekiska språket och den grekiska kulturen långt utöver sina gamla hemorter. Och nya, orientaliska och egyptiska intryck kunde också gå i andra riktningen, ett exempel på det är de populära mysteriekulterna.

På det vetenskapliga området nådde man höjder som inte skulle komma att överträffas på ett och ett halvt årtusende, skriver Linnér. Man uppfann diverse tekniska hjälpmedel, till exempel vattenpumpen och olika former av vapen. Man började få pejl på att jorden låg i centrum av solsystemet och kunde dessutom räkna ut förbluffande exakt ur långt det är runt jorden.

Inom konsten inträdde en ny form av realism och rörelse. Och man uppförde arkitektoniskt välavvägda, väldiga tempel och offentliga byggnader, av proportioner som trotsar nästan det begripliga.

Stort utrymme ägnar Linnér åt att beskriva den litterära utvecklingen under hellenismen. Det var, förstår jag det som, inne att genom sin litterära produktion, som företrädesvis författades för andra människor inom bildningseliten, uppvisa sina kunskaper: man kunde skapa intertextualitet, till exempel, lät det egna verket syfta hän på andra litterära verk.

I allmänhet får jag intryck av att det som beskrivs i litteraturen, t.ex. i bevarade komeditexter och i mimer och epigram, porträtterar ett mer vardagligt liv än vad som tidigare varit vanligt. Det är mindre av kungaborg och mer av gatuliv.

Linnér låter också åtskilliga poeter porträtteras; en del av deras verk underkastar han ingående litterära analyser eller förklaringar. Bland dem finns Kallimakos, Apollonios från Rodos, Teokritos, Herodas.

* * *

Från Alexander till Augustus är en vacker, lättläst och lärd bok. Och trots att Sture Linnér torde ha varit en av vårt lands främsta experter på ämnet Grekland, håller han en påfallande ödmjuk ton framställningen igenom. Det märks att arbetet med boken måste ha varit honom ett nöje. Han skriver själv i efterordet att "[f]rån första sidan till den sista har det varit roligt att skriva denna bok!".

Jag uppskattar också att författaren tillåter sig rejäla exkursioner, antagligen när något är honom särskilt intressant; det blir också intressant för läsaren, till exempel den ingående genomgången av Apollonios från Rodos Argonautika.

Från Alexander till Augustus inspirerar och väcker nyfikenhet på att lära sig mer!
– – –
Från Alexander till Augustus: En glanstid i antikens kultur, Sture Linnér. Norstedts 2007. ISBN: 978-91-1-301660-3. 309 sidor.

måndag 14 november 2016

Invigningen av Tranemo kyrka 1889: Samtida beskrivning ur Borås Tidning

Äldre bild av Tranemo kyrka. Rättvänd. Foto: Riksantikvarieämbetet.
Söndagen den 18 augusti 1889, tredje söndagen efter trefaldighet, invigdes Tranemo nya kyrka. Det var en kyrka av ovanligt slag som ersatt den gamla 1600-talskyrkan i trä som tjänat ut. Till formen var den nämligen sexkantig.

Vid invigningen hade den nya kyrkan stått på sin plats i flera år: den uppfördes åren 1881-1882.

Hur det gick till invigningsdagen finns bevarat i en text som infördes i Borås Tidning påföljande lördag. Här följer den, med vissa styckebrytningar införda.

* * *
— Kyrkoinvigning och visitation. Till red. skrifves: I söndags morgse syntes på alla de till Tranemo kyrka ledade vägarne stora skaror af menniskor strömma fram emot det vackra nybygda templet, som med sina klockor kallade menigheten tillsamman. [/] 
Enligt ett från stiftets biskop utfärdadat påbud, skulle kyrkan denna dag invigas och såväl nyfikenheten att se det ovanliga enligt det s. k. centralsystemet uppförda rymliga templet som ock önskan att lära känna stiftets nye biskop, d:r Rohde, hade från krinljggande [sic] nejder ditlockat en stor menniskomassa. [/] 
Kl. 12, då invigningsakten börjades, trädde biskopen iklädd sin biskopliga skrud för altaret, assisterad af prostarne Ström i Svenljunga, Sörman i Sexdrega, Medin i Dalstorp, kyrkoherdarne Algren i Länghem, Tomeus i Hällstad [sic] och Hallbäck i Mjöbeck, Östberg från Burserud (i Vexiö stift), Frigell från Stengårdshult (Skara stift), konsistoriinotarien Magni från Göteborg samt komministrarne Torbiörnsson från Svenljunga, Svedberg från Sexdrega och Sandström från Våthult (Vexiö stift), de fleste af dessa i messkrud. [/] 
Biskopens invigningstal, som anslöt sig till Davids 84 psalm, utvecklade betydelsen af ett Herrans tempel, och såväl detta föredrag, som de allvarliga ord, som biskopen med anledning af den samma dag anstälda visitationen riktade till församlingen, häfdade till fullo det rykte, som föregått biskopen att vara en af vårt lands kärnfullaste talare. Också gjorde hans kraftiga men tillika kärleksfulla ord ett djupt intryck och månget öga syntes fyllas af tårar vid hans allvarliga påminnelser och förmaningar, isynnerhet då han lade föräldrarne på hjertat vigten af att vaka öfver barnens och ungdomens utveckling. 
Högtidligheten förhöjdes i sin mån af Svenljunga sångförening, som utförde 2:ne hymner, Davids 24 ps. af Vennerberg och Rolles bekanta "Frälsta verld", hvarvid solopartiet sjöngs af fru Bruzewitz på Limmared, ackompagnerad af docenten Nylander. 
I den efter invigningen förrättade högmässogudstjensten utfördes liturgiens för sång afsedda del af kyrkoherde Östberg, och responsorierna af den ofvannämda kören; hvarpå församlingens grånade kyrkoherde Elgqvist, som oaktadt sina 68 år ensam skött tjensten, predikade öfver dagens text, med anledning hvaraf han talte om ett rätt användande af de jordiska tingen.  
Vid 5-tiden afslutades visitationen och de samlade skarorna åtskildes, helt visst tacksamma för de goda intryck och minnen, som dagens högtidlighet efterlemnat. 
Borås Tidning, lördagen den 24 augusti 1889.
Källa: KB.
* * *
Tranemo kyrka, ursprunglig interiör. Foto: Riksantikvarieämbetet.
Kommentarer

Några av de i texten förekommande personerna:

"d:r Rohde": Edvard Herman Rodhe (1845-1932). Fil.dr., teol.dr., biskop i Göteborgs stift 1888-1929.
"Ström i Svenljunga": Vincent Henrik Ström (1808-1898), kontraktsprost i Kinds kontrakt 1860.
"Sörman i Sexdrega": Johannes Söhrman (1839-1902), prost.
"Medin i Dalstorp": Gustaf Wilhelm Medin (1844-1921).
"Algren i Länghem": Carl August Ahlgren (1830-1913), kyrkoherde i Länghem 1876.
"Tomeus i Hällstad": Herman Ragnar Thomaeus (1842-1915), kyrkoherde i Gällstad och Finnekumla 1879.
"Hallbäck i Mjöbeck": Holger Ludvig Hallbäck (1846-1904).
"Östberg från Burserud": Hans David Österberg (1834-1894). Kyrkoherde i Burseryd 1875.
"Frigell från Stengårdshult": Gustaf Frigell (1836-1918).
"konsistoriinotarien Magni från Göteborg": August Birger Magni (1852-1929). Vice konsistorienotarie i Göteborg 1883, ordinarie 1884-1905.
"Torbiörnsson från Svenljunga": Johan Torbiörnsson (1828-?), komminister i Svenljunga 1860.
"Svedberg från Sexdrega": Ludvig Svedberg (1850-?), komminister i Sexdrega 1885, kyrkoherde från 1893. Kontraktsprost. Far till senare Tranemokyrkoherden och prosten Martin Svedberg.
"Sandström från Våthult": Josef August Sandström (1851-1924). Tillträdde som komminister i Våthult och Båraryd 1878.
"kyrkoherde Elgqvist": Anders Elgqvist (1814-1895). Kyrkoherde i Tranemo 1865. Tidigare Kinamissionär.

söndag 13 november 2016

Bokrecension: Bruka galder och väcka gastar | Stefan Ottman (övers.)

Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom innehåller sägner hämtade ur Jón Árnasons samling Íslenzkar þjóðsögur og ævintýri utgiven 1862.

Urval, översättning och kommentarer har här Stefan Ottman (f. 1952) stått för.

* * *

Det finns en sägenskatt efter att den fornnordiska tiden förlupit. En del av denna skatts juveler har Staffan Ottman valt att ta fram och presentera i svensk språkdräkt. Mycket handlar här om det övernaturliga, om trollformler och trolldomsböcker, om gengångare och personer med särskilda krafter.

Av kommentarerna sist i boken får vi veta att åtskilliga av de personer som flera av sägnerna handlar om är historiska, de är människor som levt ibland åtskilliga hundra år före det att Árnason en gång samlade in sägnerna.

Berättelserna har således med all sannolikhet traderats muntligt länge, och nått sitt särskilda sägenskimmer som både lockar och skrämmer. Trots allt var väl sägnernas syfte inte enbart att underhålla då de berättades, utan säkert också något motsvarande dagens rysares: att skrämma.

Att döma av det material som Bruka galder och väcka gastar innehåller, så finns viss likhet i motiv med svenska folksägner, men också något helt eget.

Det fokus som till exempel finns på trolldomsböcker och den makt de personer kan få som lär av dem synes mig veterligen inte vara lika vanligt i Sverige. Inte heller är jag bekant med svenska sägner som på samma sätt tar upp motivet att väcka upp de döda för att antingen lära sig av dem, eller för att skicka dem på fiender.

* * *

Två sägner ska jag kort referera. Den första har fått namnet "Bron av snö".

Några ryttare på väg till en marknad stannar en vinter vid ett vattendrag som de inte kan komma över.

Eiríkur präst (Eiríkur Magnússon, 1638-1716) kommer fram till dem och ber att få sig brännvin till livs. Enbart en av ryttarna erbjuder honom att dricka. Denne tar han senare med fram till ån, och väl där hade snön rest en bro över vattnet. Med prästen före följde ryttaren efter och kom så lyckligt över.

När kamraterna märkte detta på avstånd, följde de efter, men när de väl hunnit till ån, var bron borta. Eiríkur präst lät dem bli kvar, för att de av gnidenhet inte bjudit honom på brännvin.

— En oförarglig trolldomssägen som denna kan ju äga flera olika, samtida betydelser.

Vi ser dels hur Eiríkur präst förvisso har hemliga krafter. Vi ser att det lönar sig att hålla sig väl med medmänniskorna, och att det tvärtom kan ställa till bekymmer för en om man inte gör så. Ryktet om prästens trolldomsförmåga överlevde uppenbarligen i en sådär ett och ett halvt sekel från det att han dog intill dess att sägnerna – för de är flera – trycktes.

En längre sägen, ja, flera stycken sammansmälta, heter i boken "Galdra-Loftur". En episod ur denna följer här.

Galdra-Loftur (Loftur Þorsteinsson (1702 - c. 1722) var elev vid skolan i Hólar. Han blev med tiden alltmer kunnig i trolldom. Loftur bestämde sig för att med en kamrat som assistent väcka upp en mängd av Hólars döda biskopar, alla de som inte begravts med bibeln på bröstet. Detta i syfte att komma åt biskop Gottskálks trolldomsbok Rödskinn, som denne fått med sig i graven.

Den bestämda natten gick Loftur och kamraten till kyrkan, och där framsade Loftur sina besvärjelser från predikstolen. En efter en vaknar biskoparna till liv och kommer upp från golvet. Till sist lyckades Loftur även väcka biskop Gottskálks, som såg på honom och hånlog. Men icke ville biskopen lämna ifrån sig sin trolldomsbok.

När Loftur till sist sträcker sig efter boken, tror kamraten att han gör ett överenskommet tecken, och han börjar ringa i kyrkklockorna, som får alla de döda att med gnyn fara ner under golvet igen.

Efter detta blir Loftur säker på att han är fördömd. Och andra episoder följer.

– Innehållet i episoden här är betydligt mörkare än i den om broöverfarten. Här handlar det om att väcka upp döda, i syfte att förvärva än större förfarenhet i trolldomskunskap.

Detta lyckas ju också, åtminstone till hälften: de döda vaknar. Men de kyrkliga tingen verkar äga en makt även över de döda: biblar på bröstet förhindrar gengång, och klockklang för dem åter i graven. Och trolldomen har uppenbarligen med mörkret att göra: åtminstone blir Loftur övertygad om att han är fördömd.

* * *

Något fascinerande med sägner är hur de ofta är så raka, grymma och obehagliga. Lägg till detta en tendens att de är avskalade till formen: endast det för berättelsen mest väsentliga finns kvar.

De vittnar i muntlig form om hur det finns saker bortom människornas horisonter och vardagliga liv: det fanns människor med väldiga krafter, säger de, och de och andra råkade ut för besynnerliga händelser. På så sätt vidgar sägnerna, inte minst i en tid före dagens väldiga informationsflöda, fantasin och föreställningsförmågan hos lyssnarna: de förs in i berättelsevärldar där trolldom är verkligt, där döda kan väckas till liv, där djävulen kan blanda sig i människors liv, och mycket annat.

Huruvida folk i allmänhet trodde på historierna eller om de redan då betraktades som fiktion kunde säkert variera. Men av kommentarerna i denna samling, kan vi åtminstone dra slutsatsen att åtskilliga av sägnerna går tillbaka på enskilda historiska personer, som alltså varit centrum kring vilket sägnerna har kunnat vävas.

* * *

Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom är väl värd att läsa och försjunka i.

Genom boken kommer man i kontakt med en sägensfär som har en egen identitet, men som också visar beröringspunkter med den svenska. Särskilt intressant tycker jag det är att fornnordiska gudar och väsen finns kvar i både indirekta och direkta former i vissa av de isländska sägnerna.

Det ska också nämnas, att utöver sägensamlingen innehåller boken också en mängd skyddstecken, så kallade galdrastavar. Och en mycket fyllig litteraturlista.
– – –
Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom, Stefan Ottman (översättning, urval och kommentarer). Lindskog förlag 2010. ISBN: 978-91-85311-26-2. 125 sidor.

onsdag 9 november 2016

Bokrecension: Kärlek och vänskap | Plutarchos

Plutarchos,
enligt 1800-talsillustratör.
Kärlek och vänskap: Moralia är en samling texter av Plutarchos (c. 46- c 120), översatta och valda av Sven-Tage Teodorsson (f. 1934), docent i grekiska, som även försett dem med inledningar och kommentarer.

Boken utgavs år 2014, och ingår i en serie av Plutarchosvolymer med Teodorsson som översättare.

* * *

Plutarchos är en av de antika författare som vi har störst mängd texter bevarade efter, hundrafemtio stycken, närmare bestämt. Mest känd är han för de parallellbiografier han skrev, där han ställer en bemärkt romare mot en bemärkt grek.

Men han skrev också en mängd essayer; dessa brukar kallas Moralia, och det är bland dessa Teodorsson valt ett antal texter för denna volym.

Plutarchos lyckades under sitt liv få högt uppsatta poster i det romerska riket. Han lär alltså ha varit tämligen välbärgad, men man får intrycket att hans håg stod till filosofin, historia och litteratur. Hans verk dryper av referenser ur både mytologi, historia och dramatik.

Rent filosofiskt stod han under inflytande av den idéflora som utgick från Platon, men även från stoicismen. Epikurismen tog han däremot avstånd från. Hållningar som behärskning och att bevara sinnets makt över köttet är genomgående.

* * *

Kärlek och vänskap innehåller sju essayer där Plutarchos lägger ut texten om skilda ämnen. Råden har en själavårdande och resonerande ton och de speglar den tid vari de gavs; man märker av både sånt som är giltigt än i våra dagar och sånt som är tidsbundet till författarens samtid.

De sju essayerna kallas:
  • Dialog om kärleken
  • Råd till ett brudpar
  • Föräldrakärlek
  • Broderskärlek
  • Tröstebrev till min hustru
  • Om att ha många vänner
  • Hur man skiljer en smickrare från en vän
Man har gjort en poäng av att Plutarchos kvinnosyn är påfallande progressiv för den hellenistiska eran.

Det kommer bland annat till uttryck i det personliga brevet till hans hustru. som jag skriver mer om nedan, men också i Dialog om kärleken, där han uppvärderar kärleken till en kvinna som lika fin och upphöjd som kärleken till en yngling. Han menar vidare att, som jag förstår det, vurmen för ynglingar är mer ett utslag av åtrå än av kärlek, och att genuin homosexualitet, varaktig över tid, är ovanlig.

Texterna är skrivna för en manlig publik och ur ett manligt perspektiv, men Plutarchos betonar vikten av att kvinnan också får andlig, inre odling, och ej endast yttre utsmyckningar. Kvinnan är för honom inte staffage i en utpräglat manlig värld.

* * *

För att få en liten inblick i Plutarchos värld kan vi titta lite närmare på en av texterna i Kärlek och vänskap, nämligen den som bär namnet ”Tröstebrev till min hustru”.

Bakgrunden är att Plutarchos och hans hustru Timoxenas tvååriga dotter har avlidit. Plutarchos får veta om dödsfallet under en resa, och skriver ett brev till hustrun.

Han råder henne att hålla sorgen inom rimliga gränser. Han berömmer henne för att hon vid begravningen inte burit sorgdräkt och att begravningen i sig var enkel och utan prål. Liksom hon alltid alltid är opretentiös i sin klädsel och så gör gott intryck på gäster i hemmet. Plutarchos gläds över att grannskapets kvinnor inte tillåtits komma som gråterskor och ställa till med uppståndelse.

Dottern var fantastisk, men man bör inte låta minnet av detta skapa sorg, då de tidigare skänkt sådan glädje. Sorgen ska inte släppas in i huset eller tillåtas fördunkla sinnet, den ska inte tillåtas sätta sina märken på den fysiska kroppen genom att man inte sköter den, och så riskerar att låta kroppen dra ner själen.

Man kan istället vända blicken mot ”de goda minnena”, ”mot de glada och ljusa delarna av sitt liv”, och vända den bort från det tunga, mörka, från sorgen. Att kämpa mot och beklaga sig över att lyckan vänt är inte till någon nytta. Timoexena, dottern med samma namn som sin mor, var för övrigt ung: hon har levt kort tid och kan alltså sakna endast det hon hunnit uppleva, vilket inte är så mycket. Hennes själ har nu liksom en fågel ur en bur blivit fri, och hon har ännu inte hunnit vänja sig vid fångenskapen i buren, i världen.

Plutarchos ideal är alltså att inte låta sorgen dra ner den som mist någon i förtvivlan, att man istället framträder som vanligt, inte klädd i sorgekläder. Och att ingen överdrift märks. Det luktar så klart stoicism inför detta och inför accepterandet av ödet. Vad beträffar den döda själv, behärskas Plutarchos uppenbarligen av en odödlighetstro, där den dödas själ frigjorts genom döden och gått till något bättre.

* * *

Språket i Kärlek och vänskap är klart och tydligt, det rymmer tidvis storslagna bilder, och texterna är av Plutarchos försedda med otaliga exempel och citat ur den antika kulturskatten.

Därtill har Teodorsson försett volymen med åtskilliga kommentarer i slutnotsform. Texten är därför inte svår att förstå. Teodorsson har också försett varje enskild text med en inledning, som sätter in det skrivna i ett sammanhang.

Plutarchos skriver i en form som påminner om essayen; formatet är fritt, men håller sig till ett övergripande ämne. Jag kommer närmast att tänka på Frans G. Bengtssons litteratur i den genren, och Plutarchos lär vidare ha varit en betydande inspirationskälla för Montaigne när denne skrev sina geniala essayer i skilda ämnen under 1500-talet. Och Montaigne i sin tur torde ju ha påverkat Bengtssons skrivande.

* * *

Plutarchos bör man läsa för nöjet att bekanta sig med hellenistisk-romersk bildning under det första århundradet i vår tideräkning. Och för nöjet att känna igen att vad vi tänker i dag många gånger tänkts förut, för längesen. Och för nöjet i att upptäcka att människor kan tänka annorlunda också. Att inga tankar är huggna i sten.
– – –
Kärlek och vänskap: Moralia, Plutarchos. Övers., kommentarer, inledningar: Sven-Tage Teodorsson. Atlantis 2014. ISBN: 978-91-7353-674-5. 286 sidor.

tisdag 8 november 2016

Tidningsklipp: "Mord och sjelfmord" | Borås Tidning 1876

Den 8:e november 1876 har Borås Tidning inne en artikel som beskriver en så sällsynt tragisk händelse, att det är svårt att inte bli berörd, fastän 140 år hunnit gå sedan det beskrivna inträffade. 

Det rör en fader som dödar sina tre små barn och dessutom sig själv. 

I citatet nedan är vissa styckebrytningar införda och markerade för att underlätta läsningen.

* * *

"— Mord och sjelfmord. Under denna bedröfliga och uppskakande rubrik skrifwes till redaktionen från Kinds härad följande: 
Under sistliden söndag, den 5 november, tilldrog sig inom Örsås socken af Kinds härad, att förre nämndemannen och hemmansegaren, Hans Jönsson från Rörtorp, nu 65 år gammal och boende å lägenheten Eneberg wid Buaräng Enegården, medan hans hustru i ett senare gifte bewistade gudstjensten i Örsås kyrka, medelst hängning afdagatog först sina trenne minderåriga barn, sonen Johan 8 år samt döttrarne Johanna 5½ år och Maria 2½ år gamla, och sedan sig sjelf. [/] 
För 12 a 15 år sedan war mannen en wälbergad hemmansägare, åtnjutande mycket förtroende inom sin ort såsom auktions- och boutredningsman, men genom åtskilliga motgångar har han så småningom sett sina tillgångar förminskas, tilldeß han nu såg sig oförmögen att längre försörja sig och de små. 
Af hans efterlämnade anteckningar och bref såwäl till sin efterlefwande hustru som till ortens länsman, inhemtas att han redan för nära 2 år sedan börjat umgås med tanken att afdagataga såwäl sig sjelf som sina barn, för hwilka han hyst synnerlig kärlek och tillgifwenhet, uteslutande af den orsak att han derigenom skulle freda dem från ekonomiska bekymmer och från att komma fattigwården till last. [/] 
Dessa tankar och uppsåt har han dock så skickligt fördolt, att icke ens hans hustru kunnat fatta några mißtankar, oaktadt han ofta, likwäl alltid i mera allmänna ordalag, beklagat sig öfwer sin fattigdom. 
Det war en hisklig syn wid polisundersökningen, att se dessa fyra lik, först fadern närmast trappan till winden hängd med fötterna så nära golfwet att knappast ett tum skiljde dem derifrån, och sedan de tre små arma barnen, hängande i en rad å en öfwer bjelkarne på winden anbraft stång uti snaror försedda med ringar af jern hwaruti tågen löpte och som syntes med omsorg förut wara tillagade, och man kan tänka sig den arme mannens själskwal under den långa tid han rufwat på denna förfärliga gerning hwars fullbordan, att döma af hans antecknignar, slutligen öfwergått till en fix idé. [/]
Lyckligtwis äro dylika tilldragelser sällsynta inom wår ort med sin i allmänhet stilla och eftertänksamma befolkning." 
Borås Tidning, onsdagen den 8:e november 1876
Källa: KB.

söndag 6 november 2016

Bokrecension: Kristendomens uppkomst | Ebbe Linde

Kristendomens uppkomst: En okonfessionell framställning är skriven av Ebbe Linde (1897-1991). Boken utgavs år 1967.

* * *

Ebbe Linde var något av ett unikum i svensk kulturhistoria.

Han föddes som prästson 1897 och kom med tiden att bli känd som radikal kulturskribent, författare, poet och inte minst översättare av så skilda skriftställare som Apollinaire, Catullus, Horatius, Machiavelli, Cicero, Xenofon och många fler.

Och under drygt två decennier undervisade han i elektrokemi på Chalmers i Göteborg. Han var således en sammansmältning av naturvetare och humanist.

* * *

Lite om bokens syfte kan utläsas av undertexten som återfinns på omslaget. Där står:
"En bok för den som vill veta något annat om den kristna läran än vad som vanligen lärs ut av kristendomslärare och konfirmandpräster."
Och "något annat" betyder här, vad man utifrån kända fakta kan dra för slutsatser eller ställa upp för hypoteser om kristendomens genesis om man inte räknar med att densamma är en gudainspirerad, utan helt enkelt en religiös rörelse som precis som många andra i samtiden vann anhängare och spreds.

Av Lindes framställning blir det tydligt att kristendomens ursprung, dess förutsättningar, dess första växt är en mänsklig, alltförmänsklig, utveckling.

Den nya rörelsen lånar motiv från sin omvärld, både i lära och symbolspråk.  Den faller inte ner till jorden som något nytt, utan som ett sidoskott på den judiska religionen, ett sidoskott som gott kunde ha förvissnat och fallit bort, men som faktiskt lyckades ta sig, och med tiden överskugga både den judiska religion den kom av och de synkretistiska hellenistiska religionsformer som fanns runtomkring den.

* * *

Linde sätter tydligt in Jesus i sitt historiska sammanhang, liksom även den rörelse som utgick från honom. Och det är inte lätt att säga något definitivt om Jesus. Linde skriver:
"För att göra oss en bild av Jesu verkliga livslopp är vi därför nödsakade att lita till osäkra rekonstruktioner ur osammanhängande och ofta motsägande skärvor av samtida eller senare uttalanden."
Linde nämner i förbigående möjligheten att Jesus inte alls funnits som historisk person, men ansluter sig inte till den.

Han menar dock att urkristendomen utgick från den judiska väckelserörelsen esséerna, vars ideal och praxis uppvisar stora och tydliga likheter med den tidiga kristendomen, till exempel i form av egendomsgemenskap, messiasförväntningar, kärleksmåltid, dop som inträdesceremoni, tro på djävulen och tro på att man levde i de yttersta tiderna.

Jesus gick sedan omkring och predikade ett väckelsebudskap.

Exakt vad som hände vid hans verksamhets slut är svårare att spåra, och Linde håller frågan någorlunda öppen. Jag läser hans text som att han nog tror att Jesus korsfästes, men att han inte dog därav, utan nedtogs i medvetslöst tillstånd, och återfördes till sans och relativ hälsa av läkekunniga esséer.

Att han därefter inte hade intresse av att visa sig alltför öppet är inte märkligt: det hade blivit romarnas plikt att avrätta honom på riktigt.

Linde menar vidare, att uppståndelsetron inte alls var så väsentlig i denna första tid som den senare blev.  Alternativa tolkningar än vad som sedan blev renlärig dogm har existerat parallellt i långliga tider.

Den kristna versionen av judendomen hade måhända nått sitt slut där, en tid efter att Jesus försvann från scenen, vart han nu än tog vägen.

Men till lycka för rörelsens anhängare kom Paulus till dess tjänst. Med en något avvikande lära från den kristendom som fanns i kristendomens ursprungsterritorier gav han sig ut i det romerska världsväldet och predikade en kristendom anpassad efter hedningar. Kristendomen blev en mysteriereligion bland andra, till exempel den ur vissa aspekter närbesläktade mithraskulten, dyrkandet av den persiske Mithrasgestalten, om vilken Linde skriver att han
"... föddes ute i marken, tllbedd av dess herdar och beteshjordar."
Nya religiösa rörelser var inget främmande för den romerska makten, som var påfallande tolerant mot de religionsformer som fanns inom imperiet, så länge medborgarna också böjde sig under just imperiets principat. Inte heller kan de olika kulterna varit främmande för de första kristna. Notabelt är till exempel hur en kvinna avbildades med ett barn i sin famn — inom den egyptiska kulten av Isis med Horus-barnet.

Vidare, som Linde påpekar, var tanken att Gud skulle få barn med en jordisk kvinna stötande. Icke så i den hellenska världen.

Herakles kände de väl, han var född av himlaguden Zeus och en jordisk kvinna, och hade dessutom under sina äventyr besökt dödsriket. En hellensk publik torde inte ha några besvär med tanken att en gud kunde avla en gudason med en människa.

Så kristendomen spreds som en blandning av judisk-orientalisk nyhet och hellenska välbekanta motiv. Och lyckades få fäste. Visst motarbetades den emellanåt, förföljelser förekom, men Linde påpekar att dessa förföljelser inte ska överdrivas: kyrkan har senare med större iver själv förföljt än vad än den blev förföljd i sin späda barndom.

* * *

Linde avvisar också med kraft att kristendomen skulle vara någon form av medvetet bedrägeri, en så kallad "prästlögn". Den kristna religionen finns på grund av att människor upplevt ett behov av den, inte för att deras ledare medvetet bedragit dem: prästerna tror nog liksom lekmännen på budskapet.

I den religiösa gemenskapen finner den religiöst lagde ett forum där de religiösa upplevelserna kan diskuteras och förstärkas, och ett stöd av andra med samma upplevelser och föreställningar.

Linde, som var mycket intresserad av psykoanalys, vill inte kalla religiositeten en "själslig abnormitet", men ser det ändå som fruktbart att diskutera den utifrån begreppet paranoia: den religiöse har en egen uppsättning erfarenheter som någon utanför kretsen måste stå frågande inför, den religiöse kan uppleva att hans tankar styrs av krafter utanför honom; men i den religiösa gemenskapen blir de individuella erfarenheterna förklarade och satta i ett system som stärker denna form av paranoia.

Linde tror inte att religionen är något som kan avskaffas.
"Religionssamfunden är en alltför bekväm utväg ur andlig nöd för alltför många människor."
Tankesystemet skänker uppenbarligen tröst; rationalismen biter sällan på det, alltså:
"... förnuftig är religionen inte, men den har sitt praktiska värde för många."
Men religionens beständighet förhindrar inte att den, som i fallet kristendom, genomgår påtagliga förändringar, en påtaglig utveckling.

* * *

Ebbe Linde var ateist; det är utifrån ett perspektiv som inte förutsätter övernaturligt inflytande som han skriver kristendomens antagliga historiska uppkomst ur sitt personliga perspektiv som visserligen icke religionsvetare per se, men väl så meriterad översättare och därigenom välbekant med antiken och väl inläst på sitt ämne.

Mycket av det han skriver är tänkvärt. Annat hade jag önskat längre resonemang kring eller tydligare förankring i källtexter, så att det framstått som mindre spekulativt. I eftertexterna går Linde lite mer in på djupet, men en fotnotsapparat hade jag verkligen velat ha, även om den formen inte var vad man ville ge boken.

Men uppdraget är hursomhelst inte att fastslå hur det verkligen var, eftersom vi ändå inte kan veta det, utan att visa på möjligheter hur det kan ha varit.

Och därtill är bokens publik inte tänkt som Jesusforskare eller religionsvetare eller kyrkohistoriker, utan som en ungdom med intresse för frågorna, och som kanhända vill ha en motbild till det som kyrkan förklarar om sin egen historia.

* * *

Kristendomens uppkomst är en nyttig bok att läsa för den som intresserar sig för kristendomens första historia, och vill veta mer om hur det kommer sig att den fick fäste.

Den som läser boken kommer att finna att det är föga mirakulöst över utvecklingen, att den snarare är fullt naturligt med de förutsättningar som fanns då den nya religionsformen började spira.
– – –
Kristendomens uppkomst: En okonfessionell framställning, Ebbe Linde. Natur och Kultur 1967. 137 sidor.

söndag 30 oktober 2016

Bokrecension: Kyrosexpeditionen | Xenofon

Kyrosexpeditionen: Anabasis är skriven av Xenofon (c. 430 f.v.t. - c. 355 f.v.t.). Texten bör ha sammanställts omkring år 370 f.v.t.

Jag har läst texten i översättning av Ebbe Linde (1897-1991) i en utgåva från 1972.

* * *

Man kan tro att man läser en modern äventyrsroman. Men det gör man inte. Vad det är man har framför sig, när man läser Kyrosexpeditionen, är athenaren Xenofons egen skildring av det fälttåg där han själv var deltagare och förefaller haft en framträdande och med tiden ledande roll.

Xenofon är inte en för övrigt okänd figur från antiken. Han var elev till Sokrates, som i Kyrosexpeditionen kort omtalas som hans lärare, och Xenofon är dessutom författare till ytterligare ett antal verk.

* * *

Kyrosexpeditionen skildrar ingående hur omkring tiotusen grekiska legosoldater går i tjänst hos den persiske satrapen Kyros. Denne avser störta sin bror kung Artaxerxes från tronen.

Vid ett slag inte långt från Babylon avgår Kyros styrkor med segern, men Kyros själv stupar. Detta skedde år 401 f.v.t. Därefter påbörjas grekernas långa återtåg genom delvis fientliga territorier i bland annat nutidens Irak, Syrien och Turkiet för att återigen nå grekiskt territorium.

Under återtåget får Xenofon själv en ledande roll i armén och avancerar till en av dess befälhavare. Återtåget är dock långtifrån utan umbäranden; umbäranden är tvärtom i stor utsträckning vad Kyrosexpeditionen handlar om.

Lite varstans finns fientliga folkslag som försöker hindra de marscherande grekerna, som för att föda sig själva på klassiskt vis lägger beslag på vad boskap de behöver där de tar sig fram. Svårigheterna med att skaffa proviant åt de marscherande är ett av de större problemen boken igenom.

Så efter att Kyros stupat utsätts grekerna för svek, attacker, vinterkyla och svårpasserade vattendrag. Men genom planering och list lyckas de i regel framhärda på sin väg tillbaka hemåt.

* * *

Ebbe Linde har genomfört en idiomatisk översättning, där den exakta, ordagranna översättningen får vika för en tolkning som han menar ligger närmare andemeningen i grundtexten. Det ger en frihet i tolkningen till svenska som tillåter texten att bli mer modern än den kanske annars hade varit. Berättelsen blir i sitt ordval, förutom beträffande rent tekniska termer, samtida med läsaren.

Det som mest fascinerar mig med Kyrosexpeditionen är att det som berättas inte utgör en historisk roman, utan är en form av självbiografi från en tid som annars inte är lätt att se i sådan detaljskärpa som Xenofon målar upp den för oss, så att vi kan höra hur folk talade, få veta vad de åt, få se hur de ställde upp till strid på olika vis, få berättat hur de vandrade och vilka de mötte, få förstå lite av hur de betedde sig i religiöst avseende, och så vidare.

På så vis blir Kyrosexpeditionen en enastående tidskapsel som bevarar en händelsekedja från flera tusen år sedan i nyskick, för oss att ta del av, och lära oss av.

De platser som expeditionen passerade eller slog läger invid är numera ofta i ruiner, om de ens med säkerhet kan lokaliseras. Men genom det litterära monument över sitt enastående äventyr som Xenofon reser i form av Kyrosexpeditionen, så står allt där, levande, igen. Ruinerna är inte ruiner: de är byar och städer och borgar.

* * *

Källkritiskt erbjuder Kyrosexpeditionen sina egna utmaningar. Ebbe Linde, som förutom förordet även skrivit ett fylligt efterord som särskilt undersöker marschvägen, skänker Xenofon hög grad av tillförlitlighet.

Vi har naturligtvis svårt att bedöma sådant som t.ex. hur framträdande Xenofons egen roll verkligen var i fälttåget, men å andra sidan verkar de uppgifter som kan kontrolleras stämma. Det stärker givetvis den generella pålitligheten.

* * *

Kyrosexpeditionen är en lättillgänglig text som förr ofta användes i undervisningen i klassisk grekiska också i vårt land. Men för oss som inte talar klassisk grekiska är ju dock översättningar helt nödvändiga för att komma nära antikens människor. 

Ebbe Lindes tolkning blir därför mycket värdefull och slår en bro över till Xenofon och hans tid – en tid ett halvt sekel före Alexander den stores födelse, en tid då Rom var föga mer än en mindre stad, men också en tid då den hellenska kulturen blomstrade.
– – –
Kyrosexpeditionen: Anabasis, Xenofon. Övers. Ebbe Linde. Forum 1972. ISBN: 91-37-05234-9. 318 sidor.

söndag 23 oktober 2016

Bokrecension: Det västromerska rikets fall | F. W. Walbank

Det västromerska rikets fall: Ekonomiska, politiska och sociala orsaker (eng. The Awful Revolution: The Decline of the Roman Empire in the West) är skriven av F. W. Walbank (1919-2008), brittisk professor i antik historia och klassisk arkeologi. Boken utgavs första gången 1969.

Jag har läst boken i svensk översättning av Sven Bergström (1920-1976) i en utgåva från 1982.

* * *

Edward Gibbon (1734-1794) är väl i dag mest känd för sitt monumentala bokverk Romerska rikets nedgång och fall, som kom ut under andra hälften av 1700-talet. Böckerna har ända in i våra tider givits ut i nyutgåvor.

Gibbons storverk finns i bakgrunden när Walbank skriver sin bok Det västromerska rikets fall, vari han ofta återkommer till Gibbons uppfattningar, som han inte drar sig för att kritisera när det behövs. Man kan säga, att Walbank presenterar samma ämne utifrån en nyare tids forskningsrön.

Walbanks stora poäng är, att det romerska imperiet i väst inte föll samman på grund av en eller några få enskilda orsaker, utan att det var en hel samling, ofta strukturella, orsaker som stegvis ledde till att riket till sist gick under. Problemen uppstod inte heller, menar han, sent i romarrikets historia, utan i viss mån kom redan med kejsardömets införande.

* * *

Några av de saker som Walbank särskilt lyfter fram som delförklaringar till att imperiet inte fortlevde i väst är sådant som Roms minskade förmåga att via sin visserligen stora men ändå inte oändliga militärmaskin hålla de väldiga gränserna. Barbarernas infall på romerskt territorium blev med tiden svårare att försvara sig mot.

Dessutom sjönk stegvis imperiets befolkningsunderlag. Och i takt med att expansionen stannade av blev det också svårare att få tag i nya slavar, som var absolut nödvändig arbetskraft i ett samhälle som i så stor utsträckning var beroende av dem.

Slavekonomin skall vidare ha lett till att behovet av tekniska innovationer var lågt. Så trots att andens erövringar var oöverskattbara, hängde tekniken inte med. Av intellektuella, aristokratiska romare sågs i regel också hantverk som något lågt: något som de inte befattade sig med; också det hämmade utvecklingen på det tekniska området.

Vidare urlakades de ekonomiska resurserna. Mynten försvann i handel med andra länder. Inflation blev en verklighet där mynt präglades med allt lägre silverhalt. Den inhemska handeln mattades av, och industrier flyttade ut ur städerna, ut mot nya områden. På landsbygden hade redan tidigt de fria lantbruken svalts av enorma storgods, som sköttes av slavar och städslad arbetskraft.

För att ändå hålla ihop detta knakande jättebygge som det romerska riket var, tvingades kejsarna, menar Walbank, mer eller mindre till omfattande oppressiv myndighetsutövning. Myndighetsutövningen blev inte enklare av att kommunikationerna, trots de utmärkta vägarna, inte räckte till för det enorma landområdet.

De länge motarbetade gillena som samlade handels- och hantverksidkare blev obligatoriska, och låste fast folk i de yrken deras familj tidigare haft: var du son till exempelvis en garvare, så måste du själv också bli en garvare. Det cementerade givetvis de sociala klasserna i ett samhälle som redan hade enorma klassklyftor. Walbank drar sig inte för att skriva, att gillena utvecklades till kaster.

Vidare ser Walbank också ett förfallssymptom i det teoretiska tänkandet och i skriftställandet. Från filosofi övergår man till mystik, från astronomi till astrologi, och så vidare.

I Östrom, Bysans, ser det annorlunda ut. Redan långt före sammanbrottet i Väst hade tyngdpunkten alltmer förskjutits ditåt; Konstantin gjorde redan år 330 Konstantinopel till ny romersk huvudstad. Och Bysans fortsatte som land långt efter att Västrom försvunnit.

Inget av detta här nämnda kunde kanske störta Rom ensamt; men tillsammans lyckades de bryta ner Västrom.

* * *

Det västromerska rikets fall är en läsvärd bok. Inte minst därigenom att författaren räknar med åtskilliga delorsaker till Västroms "flera sekler" långa nedgång och fall; ett sådant angreppssätt värnar mot förenklade förklaringar av typen "omoralen gjorde det!" eller kanske "kristendomen gjorde det!" Istället handlar det om en mångfald av fenomen som imperiet till sist inte förmådde värna sig mot.

Walbank skriver:
"...det romerska riket [drevs inte] mot sin upplösning på grund av en enda omständighet [...] och inte heller på grund av de sociala och politiska faktorer som spelade en så betydelsefull roll i själva förfallsprocessen, utan på grund av att det på en viss punkt utsattes för spänningar som det antika samhället genom själva sin struktur inte hade möjligheter att motstå."
Genom att måla upp alla de olika förfallssymptomen som fanns under lång tid i det romerska samhället vaccineras man också från en idealiserad föreställning där allt i antikens romarvälde var solvarma marmorkolonner, vackra tal och vita togor.

Men, menar Walbank, nutidens civilisation är "längs en slingrande men obruten linje [...] en direkt arvtagare till den antika världen." Dock värjer han sig mot att dra några större likhetstecken mellan tiden då och tiden nu; vår tid är så mycket mer avancerad bland annat i tekniskt avseende, och barbarismen är inte nödvändigtvis ett hot utifrån utan även ett hot från civiliserade delar av världen – en första version av skriften skrevs under andra världskriget.

I vilket fall ger Walbank några tips från historien om hur civilisationen ska undvika Västroms öde. Det handlar om att fördela resurser vettigt och att låta tekniska innovationer komma till sin rätt

* * *

Prosan i Det västromerska rikets fall flyter på bra. Boken är inte alldeles lättläst, men skänker en större insikt hur mångfacetterad komplexiteten är rörande det västromerska rikets nedgång och fall. Därtill ger den, som tidigare antytts, en mer prosaisk bild av antikens Rom än det Rom man som antikälskare emellanåt förleds att föreställa sig.
– – –
Det västromerska rikets fall: Ekonomiska, politiska och sociala orsaker (eng. The Awful Revolution: The Decline of the Roman Empire in the West), F. W. Walbank. Övers. Sven Bergström. Wahlström & Widstrand 1982. ISBN: 91-46-14215-0. 195 sidor.

tisdag 18 oktober 2016

Bokrecension: Bokhandel och bokförlag i antiken | Tönnes Kleberg

Bokhandel och bokförlag i antiken är skriven av Tönnes Kleberg (1904-1984), språkvetare och tidigare överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Boken utkom 1962.

* * *

En studie om bok- och biblioteksväsendet under antiken kan synas vara ett smalt ämne att ta sig an. Men det är det inte.

Tvärtom är det ju så, att det är inte minst genom den överlevande litteraturen som vi lärt känna antiken på allvar; det är genom ansträngningar av kopister och bibliotekarier genom årtusendena som vi fortfarande kan få veta hur Cicero tänkte eller hur Horatius skämtade.

Sin genesis har dessa textvårdare givetvis i de första skrivarnas arbete: de som en gång skrev ner talen, poesin, ja, texterna av mer eller mindre kända personer i det fjärran förflutna i Grekland och Rom, vare sig dessa nedskrivare var författaren själv eller skrivkunniga slavar eller anställda.

I en tid långt före tryckpressen var det sedan upp till avskrivare och tidiga former av förläggare och från dem inte alltid så lätt åtskilda bokhandlare, att sprida texterna till när och fjärran belägna platser. Och med texterna spreds kulturen och skrivkunnigheten och läskunnigheten.

Det är denna process som Tönnes Kleberg behandlar i sin utmärkta bok Bokhandel och bokförlag i antiken, nämligen processen från författarens penna eller mun via det skrivna ordet till publiken.

Kleberg delar upp sin bok i tre delar: en som behandlar antikens Grekland, en som behandlar antikens Rom och en som fungerar som exkurs om bokframställning och boktyper under antiken som helhet. Av naturliga skäl vet vi mest om bokväsendet under det romerska imperiets dagar; vi har, får vi veta, helt enkelt flest källor beträffande denna epok.

* * *

Det var uppenbarligen inte lätt att leva på sin penna under antiken. Kleberg förklarar hur det inte fanns något sådant som författarens upphovsrätt; nej, så snart som en skrift publicerats och nått marknaden, var den också fri att mångfaldiga i vad vi idag skulle kalla piratupplagor.

En författare var därför beroende av antingen sitt eget ekonomiska oberoende, eller av tillräckligt förmögna beskyddare, som kunde förse dem med medel för att fortsätta sin verksamhet.

Det betyder inte att författaren nödvändigtvis släppte texterna fågelfria. Man kunde till exempel försöka se till att de förlades av särskilt duktiga förläggare, så att eventuella skrivfel vid de många avskrivningarna hölls till ett minimum; dessa verk blev av naturliga skäl särskilt åtråvärda att skaffa, då de ju ligger närmare författarens ursprungstext, än texter kopierade med mindre noggrannhet i flera led. Ciceros vän Atticus, som också var hans förläggare, var till exempel känd för sina högkvalitativa böcker.

Böcker kunde dessutom komma i olika versioner: både billighetsupplagor och bibliofilupplagor nämns av Kleberg. Jag får intrycket att en läskunnig romare med någorlunda begränsade ekonomiska resurser dock mycket väl torde ha kunnat införskaffa billiga eller äldre versioner av några litterära verk. Dessutom fanns det i Rom med tiden åtskilliga bibliotek där man kunde studera texter.

Böcker syftar för övrigt i Klebergs text på båda de former av textbärare som fanns under antiken. Dels de äldre skriftrullarna, och dels det som kallades codex, och väl i utförandet är såsom vi idag främst tänker oss böcker.

Skriftrullen, får vi veta, var först helt dominerande vad gällde att bevara text i skriven form, men med tiden tar den mindre utrymmeskrävande och mer behändiga codexen över alltmer, intill dess att den framåt 300-talet e.v.t. helt dominerar.  Inte minst på grund av att de kristna spred sina texter i detta format och så gjorde den vanligare.

* * *

Tönnes Kleberg skriver rappt, kunnigt och fotnotstätt. Boken ger intryck av att vara en lång vetenskaplig artikel i ämnet, men är utan problem tillgänglig också för personer utanför det historiska facket, i synnerhet den som har bibliofilt eller helt enkelt historiskt intresse. Han spårar upp passager i de antika skrifterna där bokproduktion och –distribuering  behandlas eller antyds, och snart förstår man hur viktigt sådant var för författare under antiken: det var ju den rent praktiska sidan av att få ut det man skrivit eller dikterat till den publik man ville nå.

Kleberg hjälper läsaren att förstå hur den processen såg ut, och dessutom vad vi utifrån det bevarade källmaterialet faktiskt kan säga om processen i fråga.
– – –
Bokhandel och bokförlag i antiken, Tönnes Kleberg. Almqvist & Wicksell Bokhandel 1962. 131 sidor.

måndag 17 oktober 2016

Bokrecension: Gåtfulla platser i Sverige | Stig Linnell

Gåtfulla platser i Sverige är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom år 2001.

* * *

Det händer ibland att jag ger mig ut i skog och mark för att spåra upp gamla platser av intresse: offerkällor, forngravar, fångstgropar — ja, lite allt möjligt.

Ofta upplever jag att dessa ställen äger en särskild atmosfär. Det susar i träden, mossan är mjuk och samtidigt inser jag att just här har människor varit förut, med särskilda syften, i hundratals eller kanske tusentals år.

Det är väl därför inte märkligt att Stig Linnells stämningsfulla Gåtfulla platser i Sverige passar mig som hand i handske.

I boken berättar Linnell i tretton kapitel om olika platser runtom i Sverige som har historia och ofta omgärdas av sägner och traditioner. Vi får läsa om sånt som Blå Jungfrun och Ale stenar, men också om kanske mindre kända punkter på kartan som Skaga kapell och platser förknippade med den dunkelt anade forntida Ynglingaätten.

* * *

Skriver man om sådant där den lokala traditionen och historievetenskapen har olika åsikter hamnar man onekligen i ett visst spänningsläge mellan de professionella historikernas uppfattningar och hembygdsforskare och entusiasters uppfattningar.

Men jag vill mena att Linnell lyckas gira runt all partisanism och polemik. Där de färgstarka lokala sägnerna skulle vara lockande av rent berättarmässiga skäl, låter han aldrig bli att redovisa de invändningar som många gånger kommer från fackhåll. Men för att bevara dessa förvisso gåtfulla platsers nimbus av mystik, återberättar han givetvis också just vad folk i trakten säger om dem.

Resultatet blir en bok inte bara om fackhistoria, utan också en bok om historierna som berättas lokalt ute i trakterna vid offerkällor, kyrkor och gravar. Och så får både de mer hisnande teorierna från till exempel Västgötaskolan dela utrymme med de professionella historikernas mer försiktiga "vi vet inte".

* * *

Särskilt fastnar jag för kapitlet "Skaga – en seglivad skogskyrka". Den ligger inte längre från där jag bor, än att det kunde vara en givande dagsutflykt att ta sig dit. Något som onekligen underlättas av att Linnell försett sin bok med vägbeskrivningar till de platser han behandlar.

Linnell berättar ingående om kyrkan. Runt denna – numera Skaga kapell – verkar i långliga tider en levande offerkultur funnits, som möjligen kan ha hedniska rötter, vilka senare försökt tämjas av katolska kyrkan och än senare förbjudas av den reformerade kyrkan. Rika offer har skänkts till kyrkan i form av kläder och annat, men även i källan utanför kyrkan har offrats – vilket väl i protestantisk tid torde stuckit i ögonen – och rentav i kyrkans grund.

Den ursprungliga kyrkan stammade från 1100-talet, men revs 1826 efter att ej ha underhållits på lång tid, möjligen med anledning av att man från prästerskapets sida önskade stäva offrandet. Den återuppbyggdes dock 1960, men brann ner 2000. Men på platsen restes kyrkan återigen ett och ett halvt år senare, och står där i dag.

* * *

Gåtfulla platser i Sverige är välskriven och synnerligen rikt illustrerad, inte sällan med författarens egna bilder av platserna som han besökt.

Man må påminna sig, precis som författaren påminner läsaren, att det är långt ifrån säkert att de platser som besöks i boken verkligen är de platser som traditionen vill göra dem till.

Men osäkerheten, kan jag tycka, skänker bara mer till den mystik som de ofta uråldriga ställena redan har i sig själva. Visst bör man vara skeptisk, men där vetenskapen säger "vet ej" är det ibland rimligt att faktiskt ställa sig frågan "tänk om...?".
– – –
Gåtfulla platser i Sverige, Stig Linnell. Prisma i samarbete med Svenska Turistföreningen 2001. ISBN: 91-5183290-9. 233 sidor.

lördag 15 oktober 2016

Bokrecension: Olympen | Martin P:n Nilsson

"Apollo", Jacob Matham
Bild: LACMA
Olympen är skriven av Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia.

Bokverket utkom i två volymer första gången 1918-1919, men har tryckts i fyra ytterligare upplagor enligt en snabb sökning, den senaste utgiven år 2003. Jag har läst utgåvan från 1964.

Olympen har varit ett standardverk vad beträffar klassisk mytologi. Den är uppdelad i två avdelningar: en som rör enskilda gudar eller gudaväsen, och en del som rör de mytologiska berättelserna.

* * *

Olympen är en nästan obegripligt koncentrerad översikt rörande antikens Greklands gudar och myter. Faktakoncentrationen kräver uppmärksamhet av sin läsare. På bara ett på måfå valt uppslag ur avdelningen om gudar möter man följande namn och geografiska platser (här i grundform):
Asklepios, Apollon, Branchidai, Chryse, Delfi, Delos, Didymai, Erysbios, Foibos, Hektor, Klaros, Kolofon, Lykios, Lykien, Miletos, Paian, Mindre Asien, Olympen, Patroklos, Pythia, Sminthios, Troja, Zeus.
När vi sen kommer till myterna blir det än mer komplicerat, ty genealogierna i grekisk mytologi är inte att leka med på något som helst vis, inte minst som Nilsson ibland redovisar alternativa genealogier till de traditionella versionerna som är mer kända.

Det finns naturligtvis inte någon större chans att lägga allt detta på minnet, inte ens med hjälp av släktträden mot slutet av boken. Istället får man svepas med i flödet och doppas ner i alla historierna, en efter en.

Den grekiska mytologin är följaktligen mycket rik. Nilsson berättar om den med särskilt beaktande av hur mytologin har uttryckts i konsten, främst på vasmålningar och i skulpturer. Boken är i linje med detta välillustrerad.

Särskilt intressant är det när författaren analyserar myterna för att frilägga olika lager i dem, som möjligen kommer från olika tider: han visar på vad som kan vara mer ursprungligt i myterna, och vad som kan vara av yngre ålder. Intressant är också hur han menar att visa myter eller inslag i myter kan vara reflexer av historiska händelser: inte minst folkförflyttningar.

Särskilt bör också nämnas de strålande genomgångarna av händelserna i Homeros Iliaden och Odysséen, samt i Vergilius Aeniden.

* * *

Det finns något sympatiskt i grekisk mytologi och religiositet, liksom i den romerska mytologi som adopterar sin besläktade grekiska dito. Det finns ingen utarbetad dogmatik. Fokus ligger istället på riterna, inte på berättelsernas sanningshalt.

Nilsson skriver på ett ställe:
”Man får tro vad man vill, blott man förrättar kulten på övligt sätt.”
Denna flexibilitet gör att andra folks gudar lätt kan inympas i den egna mytologin. En viss gud hos ett annat folk identifieras helt enkelt med en av de egna gudarna, och så smälter de i någon mån samman. Exakt det hände ju de romerska gudarna, som identifierades med vad man såg som deras grekiska motsvarigheter.

Friheten i förhållandet till mytologin kommer kanske också till uttryck i att rena sagomotiv kan leta sig in i gudaberättelserna.

Så för Nilsson är det självklart att göra skillnad på religiositet i sig och mytologi. Mytologin rör berättelserna om gudarna som kan anses vara sanna eller inte. Religiositeten rör mer direkt människornas utövande av sin religiositet.

Ur dogmatisk synvinkel finns det alltså något i mitt tycke mycket sympatiskt i den gamla antika, grekiska mytologin. Även om sådant som de rikliga djuroffren och i äldre tid kanske även människooffren naturligtvis är svårare att förlika sig med.

Men det finns andra aspekter som också är tilltaladen. Den grekiska mytologin är inte det minsta pryd. Att den är obesvärad av sådant som nakenhet märks inte minst i den bevarade konsten. Och även om Nilsson girar runt de mer explicita sexuellt laddade inslagen i myterna, så lyser sensualismen, sexualiteten och den obesvärade inställningen till dessa saker igenom ändå.

* * *

Den första utgåvan av Olympen är nästan hundra år gammal. Till andra upplagan, som jag läst, utgiven 1964, 45 år efter föregångaren, har Nilsson skrivit ett nytt förord. Han skriver att han gjort en rättelse, ett tillägg, och att antalet illustrationer skurits ner.

Och nu, drygt femtio år senare, står sig fortfarande Olympen om man vill veta mera om Zeus och om Hera, om nymfer och satyrer, om Argonauternas tåg, om kriget vid Troja, om Oidipus och om Minotauren och om många andra och mycket annat.

Om man nu har kraften att ta sig igenom den kompakta faktaintensitet som man vid läsningen kommer att möta.
– – –
Olympen, Martin P:n Nilsson. Prisma 1964. 273 sidor.

söndag 2 oktober 2016

Bokrecension: Den poetiska Eddan | Lars Lönnroth (övers.)

"Thor", Lorenz Frølich
Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter är översatt av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

* * *

Det har gått en längre tid sedan det senast gavs ut en fullständig översättning av den poetiska (äldre) Eddan till svenska. Den senaste stammar från 1964, då Björn Collinder gav ut en omarbetad version av sin ambitiösa och kommenterade översättning från 1957.

Men nu har Lars Lönnroths översättning blivit tryckt. Intresserade har kunnat följa arbetet fortlöpande på Eddabloggen, där Lönnroth lagt ut en betydande del av det material som nu samlats i bokform.

* * *

Är det då nödvändigt med en ny översättning?

Svaret är ja. Vi som intresserar oss för den norröna kulturen och dess spår i litteraturen borde ställa oss samfällt upp och applådera detta verk, som tillgängliggör några av de förnämsta möjliga källorna till förkristen kosmologi, förkristet tänkande och förkristna myter.

För nyckelordet här är just tillgängliggör. Lönnroths översättning är i mitt tycke den mest tillgängliga tolkningen som jag känner till: texterna är klara som aldrig förr. Därtill kommer de koncisa, vetenskapligt vederhäftiga, presentationerna som inleder varje ny text, och de marginalkommentarer som löpande belyser svårbegripliga passager.

Få personer torde vidare vara så lämpade att genomföra en nyöversättning av Eddan som Lars Lönnroth, som ju är specialist på norrön litteratur.

Visst ligger det en särskild skönhet i till exempel Erik Brates Eddatolkning, där det gammaldags språket numera snarast låter som 1917-års bibelsvenska. Men ett arkaiserande eller göticerande språk ställer sig lätt i vägen för transparensen som ska göra sikten mellan berättelsen och läsaren så klar som möjligt.

Med detta sagt är det givet att man gärna kan använda de tidigare tolkningarna parallellt med Lönnroths.

* * *

Eddan innehåller inte heliga texter. Inte ens för hedningar torde den utgöra någon slags bibel. Den är helt enkelt en samling dikter som i en viss version råkat samlas mellan två pärmar i slutet av 1200-talet, då den förnämsta handskriften Codex Regius skapades. De guda- och hjältedikter som Eddan innehåller utgör inte heller en helhet. Det är uppenbart redan av innehållet att en rikare mytskatt förelegat: dikterna alluderar på andra myter, som vi inte längre känner till.

Naturligtvis utgör Eddatexterna inte heller för en akademiker som Lönnroth några heliga texter, tack och lov. Hos honom märks inget av den tendens som här och var kan anas, att till varje pris göra texterna så gamla som möjligt.

Tvärtemot vad ett sådant bias hade inneburit, förhåller sig Lönnroth ödmjuk. Vad vi har, förstår jag honom som, är de specifika texter som nedskrivits vid en viss tidpunkt. Deras respektive förhistoria i muntlig tradition är ytterst vansklig att spåra. Vissa inslag, förklarar Lönnroth ibland, tyder på hög ålder, medan andra inslag kan tyda på en lägre ålder. Åter andra inslag kan tyda på dikters släktskap med berättelser i engelsk eller främst tysk tradition.

* * *

Den poetiska Eddan rymmer onekligen dunkel. Hjältedikterna blir svårförståeliga utan en viss förförståelse rörande Völsungasagan och därmed Sigurd Fafnesbane och de personer och händelser som finns runtomkring honom. Lönnroth hjälper dock till med att skingra det dunkla, genom att sätta saker i sitt sammanhang i inledningarna, påpeka olika perspektiv, samt notera när vad en text syftar på är okänt för oss i dag.

Lönnroth har vidare valt att göra översättningen utan att mildra sådant som tidigare översättare ofta valt att uttrycka i mindre explicit form. Det gör vissa partier mer vulgära, men mycket begripligare. I förolämpningar plägar man ju icke bruka ett arkaiskt språk.

Samtidigt behålls den ödesmättade och högtidliga språkdräkten där sådan hör hemma, som i Völuspá. Eller i det mystiska Runatal i Hávamál.

* * *

Den poetiska Eddan i Lars Lönnroths tolkning är en riktigt god produkt. Utöver texten som sådan, är boken utsökt formgiven.

Översättningen torde ha sin givna plats i varje mans eller kvinnas bibliotek, som intresserar sig för norrön historia, poesi, mytologi — eller som helt enkelt genom en klar tolkning vill upprätta en kontakt med de dikter som bevarats åt oss i Codex Regius, samt de dikter ur senare källor som Lönnroth valt att komplettera utgåvan med.
– – –
Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter, Lars Lönnroth (övers.). Atlantis 2016. ISBN: 978-91-7353-854-1. 526 sidor.

torsdag 22 september 2016

Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)
Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:
  • ”Agamemnon”
  • ”Gravoffret”
  • ”Eumeniderna”
Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":
"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."
Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.