tisdag 20 februari 2018

Bokrecension: Döden i Venedig | Thomas Mann

Venedig. James Holland (1867). Beskuren, något redigerad.
Bild via Metropolitan Museum of Art.
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig) är en långnovell av Thomas Mann (1875-1955). Berättelsen utkom första gången på tyska 1911. Jag har läst den i en översättning av Karl Vennberg, utgiven 1981.

* * *

Fastän Döden i Venedig inte är en tjock bok – bara 125 sidor med relativt stor stil i min upplaga — är den full av litterära referenser. Där finns ideliga blinkningar till antiken: till mytologin och till filosofin. Man finner nietzscheanska drag och inte heller Freuds inflytande är långsökt att läsa in.

Likväl är själva grundberättelsen inte särskilt komplicerad, även om berättandet i sig är komplext med avancerade tankegångar och långa meningar. Huvudpersonen Gustav von Aschenbach är en hårt självdisciplinerad tysk författare i övre medelåldern, nyligen adlad för sina förtjänster och med utdrag ur sina texter i skolböcker.

von Aschenbach får plötsligt en impuls att resa bort. Han hamnar på ett hotell i Venedig. Där drabbas han av en passion. Passionen stegras till ett rus, som får den strikte författaren ur balans. Men passionen är svårt tabubelagd. Målet för hans passion är nämligen en aristokratisk polsk pojke i fjortonårsåldern; inte längre ett småbarn, knappt en yngling.

Det som först fångar von Aschenbach är pojkens påtagliga skönhet: av estetiska skäl förhäxas han av honom.
"Med förvåning lade Aschenbach märke till att pojken var fulländat vacker."
Passionen för pojken, vars namn är Tadzio, övergår i besatthet. För att återknyta till det nietzschanska temat far von Aschnbachs apolliniska natur i bakgrunden när hans dionysiska dito tränger fram och bemästrar sig honom. Han blir berusad. Ja, det illustreras till och med av Mann i den dröm huvudpersonen har: han drömmer om en antik dionysisk-backanalisk fest.

Samtidigt med von Aschenbachs tilltagande förälskelse kommer något mörkt över Venedig. Det var dåligt väder när han anlände, men med tiden kommer något annat in i gränderna och över kanalerna. Turisterna börjar resa hem. Till sist lyckas han få veta vad myndigheterna försöker dölja: en koleraepidemi härjar i staden.

Någon närmare kontakt får von Aschenbach aldrig med Tadzio. De talas aldrig vid. Pojken märker nog sin beundrare, skänker honom något ögonkast då och då. Men von Aschenbach är en skugga, en betraktare.

* * *

Det ligger något mystiskt över Döden i Venedig. Som om i den utvecklades något nästan övernaturligt, fastän det inte gör det.

Det är något skrämmande med Venedig.

Och de tre rödhåriga personer (eller är de fler?) som på olika ställen i boken dyker upp: är de samma person? Vad representerar de? Den första ger von Aschenbach impulsen att resa, den andre är en medresenär som mycket äldre än han vill verka umgås i gott lag med några ungdomar, den tredje är en sångare utanför hotellet. Jo, något kusligt tillför också dessa gestalter.

Och så den smygande döden, unkna vindar och doften av bekämpningsmedel. Döden gör sig alltmer påmind, och tar sig till sist till berättelsens förgrund.

* * *

Naturligtvis kan ämnet i Döden i Venedig stöta en och annan moralist för pannan. ("Hur kan man skriva om sånt?!")

Själv kommer jag dock att tänka på sådana litterära mästerverk som André Gides Immoralisten och Pier Paolo Pasolinis Amado mio. För vad det här är frågan om är stor litteratur, enastående gestaltning och ett förmedlande av en berättelse som inte kan undgå att uppväcka känslor hos läsaren. Det finns ingenting slipprigt i novellen, men desto mer av skönhetsdyrkan.

von Aschenbach valde inte sin passion, passionen övertog honom. Den leder till ångest och i förlängningen till döden, men också till ett lösgörande av hans andar, när det apolliniska som dikterat hans liv ger efter för det dionysiska levnadsruset. Han dyrkar den grekiske gud han har funnit. Han kapitulerar inför och besätts av skönheten.

De litterära referenserna – varav flertalet säkert går mig förbi – kunde säkert göra skäl för både en och två avhandlingar i litteraturvetenskap. De ger boken tyngd, en rik associationsvärld och ett intryck av praktiserad lärdom.

Läs gärna Döden i Venedig för en känslomässigt omskakande erfarenhet, men också för att läsa ett stycke riktigt bra litteratur.
– – –
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig), Thomas Mann. Övers. Karl Vennberg. Bra Klassiker 1981. 125 sidor.

söndag 18 februari 2018

Bokrecension: Mellan himmel och jord | Erik Lindorm

Mellan himmel och jord är en samling kåserier och texter av Erik Lindorm (1889-1941). Boken utkom år 1924.

* * *

Jag frågade Facebook: Vem läser Lindorm idag?

Och jodå, en del läser honom fortfarande, främst någon eller några av dikterna, särskilt "Lyckans minut". Han lever således kvar. — Men hans kåserier tillhör nog inte de mest frekvent lästa texterna i vår litteratur. Desto intressantare då att stifta bekantskap med dem, som jag fått förmånen att göra i hans samling Mellan himmel och jord från 1924.

Erik Lindorm (vilket fantastiskt efternamn, förresten!) var poet, författare och publicist. Politiskt hörde han från början hemma på vänsterkanten men rörde sig högerut med åren och skrev till sist för Svenska Dagbladet. Han åtalades och frikändes 1908 för en satirisk artikel han skrivit efter Einar Håkanssons död, och åtalades och dömdes 1909 till en månads fängelse för ett tal han hållit till försvar för Amaltheamännen.

Den agitatoriska sidan av Lindorm synes vara passerad när Mellan himmel och jord utkommer. Åtminstone finns föga av det i de fyrtionio texter man hittar däruti. De är tvärtom mycket lugna. Inte är de direkt uppsluppet skämtsamma, men de visar ofta författarens humor och är i allmänhet skrivna med glimten i ögat.

I texterna reflekterar Lindorm kring allt möjligt upptänkligt. Det må nu handla om modet för dagen, förnedringen i förkylningen, tidningarnas alltför braskande rubriksättningar, stockholmsskildringar eller det stora bokutbudet i jultid.

Ofta har han ett farbroderligt lätt moralistiskt ärende: vi borde ta bättre vara på våra svärmödrar, inte skönhetsoperera oss eller lägga oss till med för stor mage, och inte heller bör vi vanesvära, utan hellre endast svära när vi blir arga – eller helst inte alls.

Ganska alldagliga ting, således. Det är inte fråga om filosofiska resonemang, utan om lättsmält läsning rörande sådant som Lindorm såg omkring sig, lagom att läsa som en stunds förströelse. Men det finns undantag från alldagligheten. Bland de allvarligare fenomen han kommer in på är självmordet. Han argumenterar för att de som verkligen vill ta livet av sig också ska tillåtas göra det. Och jag tror att han menar det.

* * *

Man läser lätt och gärna Lindorm. Ty om ämnena ibland är av magert slag, är Lindorms stil- och språkkänsla desto rejälare. Han har nerv i texterna, och om än ämnenas tunnhet ibland förutsätter att han får pladdra lite, så är det sällan det märks.

Men framförallt är Mellan himmel och jord i dag intressant som tidsdokument. Genom Lindorms bevarade texter får vi en glimt av ett Stockholm och ett Sverige, såsom det såg ut under första hälften av 1920-talet. Han låter oss få veta vad man talade om då, vad som låg i tiden: vi skymtar restaurangprat och han låter oss då och då få se huvudstaden såsom den tedde sig då: bland annat en kärlekstext till Drottninggatan står för den saken.

Så Erik Lindorms kåserier kan tala till den tid som är nu. Något av pulsen i hans samhälle märks fortfarande genom de kåserier och andra texter som trycktes i Mellan himmel och jord.
– – –
Mellan himmel och jord, Erik Lindorm. Albert Bonniers förlag 1924. 209 sidor.

lördag 17 februari 2018

Bokrecension: Mordet på Caesar | Barry Strauss

"Caesars död" (1867), Jean-Léon Gérôme.
(Beskuren, något redigerad). Bild via Wikimedia Commons.
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar) är skriven av den amerikanske historikern Barry Strauss (f. 1953). Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av Allan Klynne år 2016.

* * *

Det är ändå rätt enastående hur mycket vi med rimlig säkerhet kan veta om tiden kring Idus Martiae år 44 fvt, dagen då Caesar mördades av en samling attentatsmän. Vad Barry Strauss på ett mästerligt vis gör, är att rekonstruera händelserna som ledde fram till Idus Martiae, som inträffade på Idus Martiae och som följde på Idus Martiae, och framställa det på ett populärt och tillgängligt vis.

Det tillgängliga framställningssättet bör inte förleda oss. Boken synes vara mycket välresearchad. I brödtexten finns inga fotnoter, men i slutet av boken följer slutnoter som visar vad Strauss bygger sina slutsatser på, och den rejäla litteraturlistan över både antika texter och moderna historieverk stärker uppfattningen att Strauss vet precis vad han pratar om.

Därtill har han ett kontinuerligt källkritiskt perspektiv.

Han påpekar att de relevanta antika skribenterna som är huvudkällor har liknande uppfattningar i det stora hela, men skiljer sig åt i detaljer. Och vid presentationen av dessa detaljer i det historiska skeendet är han inte sen att väga skribenternas olika intressen och bias, så att han förhåller sig kritiskt till somligt och är mer beredd att acceptera annat. Därtill är han noga med att berätta när hans skildring bygger på spekulationer.

* * *

Strauss får sägas ha en försonande inställning till attentatsmännen.

Han lyfter fram hur de har haft många olika skäl för sitt agerande: från idealistiska motiv till mer pragmatiska ekonomiska. Caesar hade onekligen gjort sig till den mäktigaste mannen i det romerska riket genom sitt geni, genom övervägt risktagande, sina militära muskler och sina pengar. Han hotade förvisso det romerska republikanska styrelsesättet, det styrelsesätt de aristokratiska medlemmarna i sammansvärjningen mot hans liv i allmänhet satte så högt.

Själv tror Strauss, när han tillåter sig att vara kontrafaktisk, att attentatsmännen hade en chans att lyckas: att återupprätta republiken. Men hur det gick i verkligheten vet vi. De flesta attentatsmännen var besegrade inom några år, och när inbördeskrigets damm lagt sig framstod Caesars adoptivson och systerbarnbarn Octavianus, sedermera känd som Augustus, som princeps och i praktiken imperiets första kejsare.

Strauss presenterar de olika huvudaktörerna i det stora dramat, både å Caesars sida och sammansvärjningens sida. Han glömmer inte de kvinnliga huvudpersonerna, och ger särskild vikt åt Servilias, Brutus moders, agerande. Därtill framhåller han också särskilt Decimus, Caesars gamla stridskamrat, roll i skeendet.

* * *

Totalt uppskattar Strauss att omkring ett sextiotal personer var inblandade i sammansvärjningen mot Caesars liv. Mer eller mindre samtliga var senatorer eller högt uppsatta romare.

Sammansvärjningen bör inte ha existerat i sin någorlunda utblommade form särskilt länge, och de som ingick i den hade att agera snabbt. Dels för att en sammansvärjning inte kan tänkas förbli hemlig särskilt länge ju fler personer som ingår i den. Och dels att Caesar stod i begrepp att dra på fälttåg österut, mot partherna.

Ett iskallt dåd under ett senatsmöte blev vad de sammansvurna föresatte sig. Där hade man möjlighet att komma nära Caesar. Så blev det.

Caesar verkar ha lutat åt att inte komma på mötet den aktuella dagen, och fick övertygas av Decimus att komma dit istället för att inställa detsamma. Han anlände framåt middagstid den 15 mars år 44 fvt. Han omringades och stacks ner med militärdolkar nära tribunalen där han satt, och låg sedan död nedanför en staty av sin gamle ärkefiende Pompejus.

Strauss beskriver hur de sammansvurna inte omedelbart hamnade i onåd, kanske delvis för att undvika ett inbördeskrig. Kanske delvis för att många ansåg att de inte handlat fel. Förhandlingar drogs igång och de fick amnesti.

Det var först i ett längre perspektiv som pendeln definitivt svängde till deras nackdel, inbördeskriget rasade ändå igång och de sammansvurna stupade eller begick självmord en efter en, om de inte helt enkelt försvinner ur källorna. Till och med den konservative Cicero, som inte på förhand invigts i komplotten, fick sätta livet till som en följd av sina ilskna tal mot Antonius och för attentatsmännen.

Republiken dog inte med Caesars upphöjelse till diktator, ett ord som delvis hade en annan innebörd då. Men den dog nog med hans mördare.

* * *

Barry Strauss Mordet på Caesar är en utmärkt bok som på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis målar upp världshistoriens kanske mest kända attentat för läsaren, och gör det begripligt, utan att göra avkall på ett ständigt källkritiskt perspektiv. Därtill får man genom läsningen en god inblick i hur Rom styrdes och fungerade i republikens slutskede.
– – –
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar),  Barry Strauss. Övers. Allan Klynne. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-14848-2. 369 sidor.

måndag 12 februari 2018

Bokrecension: Första männen på månen | H. G. Wells

Illustration av Claude Allin Shepperson
i
The First Men in the Moon (1901).
Bild via Project Gutenberg
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon) är en science fiction-roman av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst boken i översättning av Josef Almqvist (1898-1975), utgiven 1952.

Berättelsen utgavs första gången som följetong i The Strand Magazine 1900-1901.

* * *

Första männen på månen är en rejäl skröna. Så får man nog beskriva historien. Den berättas genom en viss Bedford, som efter utståndna mödor satt sig att skriva ner vad han varit med om.

Och vad han varit med om är enastående. Tillsammans med den enslige vetenskapsmannen Cavor har han besökt månen i den besynnerliga sfäriska anordning som möjliggjorts av Cavors uppfinning: en metall som blockerar gravitation. De har dessutom upptäckt att där finns liv – inte minst djupt under dess yta.

Livsformerna på månen är av helt annat slag än livsformerna på jorden. I schakten och grottorna under månytan bor seleniterna. De är insektslika varelser som visar sig finnas i många olika format och utföranden: samtliga anpassade efter just den arbetsuppgift de satts att utföra och fostrats till sedan de var små. Somliga av dem har bisarrt stora hjärnor, andra har särskilt anpassade armar för boskapsskötsel, åter andra är särskilt utrustade för att vara bärare.

Oturligt nog lyckas Bedford och Cavor komma på kant med seleniterna, och får fly hals över huvud.

Låt det vara nog sagt att åtminstone Bedford lyckas ta sig till jorden igen och skriva ner sin historia. Flera år senare fångar en astronom upp mer eller mindre fragmentariska radiomeddelanden från månen, meddelanden som uppenbarligen kommer från den försvunne vetenskapsmannen Cavor.

Men nu ska jag inte avslöja mer av vad som händer i denna halsbrytande roman.

* * *

Vi möter alltså det förunderliga som Bedford och Cavor varit med om genom Bedfords egna ord, i en fiktiv redogörelse från begynnelsen till slutet. Det skapar en omedelbarhet och realism åt ett egentligen orealistiskt skeende. Det avslöjar dock också att Bedford uppenbarligen överlevt sina strapatser.

Av de två huvudpersonerna, Bedford och Cavor, är särskilt Cavor arketypiskt framställd. Likväl blir det i historien till en intressant spänning mellan de två, med sina skiljaktiga uppfattningar om det mesta och sina drastiskt olika personligheter.

Bedford är ganska hetsig och ser de affärsmässiga möjligheterna som kan komma av trafik till månen. Cavor är en aning excentrisk och drivs av sin nyfikenhet och upptäckarlusta. Det förvånar därför inte att det omsider är Bedford som börjar kämpa mot måninnevånarna, medan det är Cavor som får till en kommunikation med dem, låt vara efter ett tag.

Ja, Bedford är något av en aggressiv imperialist som ser månen som något att utnyttja, och Cavor är upptäcktsresanden som vill lära sig något nytt av det han ser och erfar.

Av de tekniska lösningarna som möjliggör månfärden får vi bara veta det mest elementära. Bedford själv, berättaren, skriver att han inte är insatt i den biten. Därför kan han ju heller inte upprepa månfärden efter sin hemkomst. Storleken på själva sfären som tar de två männen till månen blir jag heller inte riktigt klar över; så värst stor uppfattar jag den inte som.

* * *

De första männen på månen är en underhållande skröna.

Tidvis, särskilt inledningsvis, går berättelsen hisnande snabbt: man vet knappt ordet av innan Bedford och Cavor farit ut i rymden. Man kan även ana sig till en viss civilisationskritik, när seleniternas furste alls inte kan begripa hur människorna kan kriga mot varandra av ärelystnad. Där får man en liten glimt av hur ett utomjordiskt öga kan se på de mänskliga förhållandena.

Hursomhelst: ett rejält och underhållande äventyr i tjugosex kapitel bjuder Wells på. Och det är gott så.
– – –
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon), H. G. Wells. Övers. Josef Almqvist. B. Wahlströms bokförlag 1952. 255 sidor.

onsdag 7 februari 2018

Bokrecension: Sverige under 1800-talet | Carl-Eric Ohlén

"Borggården i Kronobergs ruin", tecknad av C. S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen 1873:8.
Bild: Svenska Familj-Journalen 1873:8 via Projekt Runeberg
Sverige under 1800-talet är en filmbok sammanställd av Carl-Eric Ohlén (1906-1974), med ett förord av Lars Widding (1924-1994). Boken utkom år 1972.

* * *

Kan man vara nostalgisk över en tid som man aldrig upplevt? En tid som försvann hundra år innan man ens föddes? Ja, i någon mån. Det lyser ett skimmer över 1800-talet, fastän det är orättvist, med tanke på de iskalla villkor som gällde för den stora delen av Sveriges befolkning. Svältår, epidemier, fattigdom... Allt detta sätter sin prägel på den tid som skildras i Sverige under 1800-talet, men som märks så föga i dess bilder.

Sverige under 1800-talet är en filmbok, alltså en bok vars huvudsakliga syfte är att presentera en stor mängd bilder. Bilderna utgörs av stads- och landskapsvyer tecknade under 1800-talet, företrädesvis dess senare hälft.

Trots att man mycket väl är medveten om att livet på många sätt var svåruthärdligt för de människor som befolkade dessa städer och vidder, kan man inte låta bli att gripas av de teckningar som ryms i Sverige under 1800-talet. Deras air av förgångenhet ger intryck och berör: vi ser hus som sedan länge är rivna, hästskjutsar som inte längre existerar, och så ser vi byggnader som fortfarande står på sin plats, trotsande tidens frätande effekt: kyrkor, ruiner, slott. De är konkreta ankare in i en annan epok.

Till varje bild finns en kortare bildtext. I de flesta fallen är texterna citat ur 1800-talskällor. Låt oss säga att framför oss är en bild av en Göteborgsvy. Då står under den ett klipp om staden. Inte nödvändigtvis från samma år som bilden, men ändå, från 1800-talet.

Som källor till bilderna har en mängd olika tidskrifter används, kanske främst Ny Illustrerad Tidning, som utkom mellan åren 1865-1900. Ohlén har valt att presentera vyerna i stort sett från från norr till söder, så att den första bilden föreställer "Kajtumfallet i Luleå älf" och den sista bilden "Landshöfdingeresidenset i Malmö". Totalt rör det sig om fler än 230 teckningar.

* * *

Sverige under 1800-talet är en förledande bok, även om den inte är påtagligt idealiserande. Vi ser fabriker, vi ser slitande människor, men vi får skjuta till lite av vår egen föreställningsförmåga för att förstå slitets omfattning. Vi ser fjäll, men känner inte kylan i svårisolerade stugor. Vi ser segelfartyg, men inte riskerna med att vara en sjöman under denna tid.

Men samtidigt: den visar de miljöer som människor levde i, vare sig de nu var fattiga eller rika, borgare eller lantbrukare, ämbetsmän eller inte. Och det ligger ändå en skönhet i en värld som precis står i begrepp att gå in i den nymoderna tiden, som ännu inte upplevt världskrigen eller kärnvapen, men som dock börjat få det mycket bättre än vad man haft det: mitt emellan 1700-talet och 1900-talet.

Där, på 1800-talet, läggs grunden för det samhälle som vi fortfarande lever i, och som vi fortfarande bygger vidare på, vare sig det gäller politiska ideologier eller tekniska framsteg. Det är ändå inte helt fel att säga att vi alla är barn av 1800-talet, även i mer än en klichéartad betydelse.

Och under ytan ligger 1800-talet och ännu äldre tider fortfarande kvar, inte alls långt bort: i städernas gatunät, i skogarnas stigar, i hus utmed paradgatorna och i gårdarnas stenmurar. En del av detta 1800-tal, opåverkat av senare tiders inverkan, får vi skåda i ansiktet genom Sverige under 1800-talet.
– – –
Sverige under 1800-talet, Carl-Eric Ohlén. Förord av Lars Widding. Bokförlaget Bra Böcker AB 1972. 246 sidor.

tisdag 6 februari 2018

Bokrecension: Anteckningar från källarhålet | Fjodor Dostojevskij

Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья) är en kortroman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom först i tidskriften Epocha år 1864. Tidskriften drevs av Dostojevskij själv och hans broder Michail.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ulla Roseen, utgiven av Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i samarbete med bokförlaget Atlantis 1985. Roseen har även skrivit ett efterord.

* * *

Någonstans i en källarlägenhet i S:t Petersburg sitter under 1860-talet en bitter och ensam man. Han är Dostojevskijs namnlöse och opålitlige berättare. Vi kallar honom Källarhålsmannen.

Källarhålsmannen är en cynisk karl. Han har en grandios självbild med är samtidigt svårt självanklagande. Samtidigt som han ser sig själv som överlägsen alla medmänniskor gruvar han sig för allt.

Han delar upp mänskligheten i två slags personer: den mycket medvetne, men därigenom handlingsförlamade, samt den inte särskilt medvetne handlingsmänniskan.

För Källarhålsmänniskan själv sitter varje handling fast i ett komplext nät av tankar som dödar varje uppsluppen naturlighet. Han reflekterar kring sitt ansiktsuttryck, sina kläder. Han grämer sig i två år över en förolämpning från en officer: officeren hade flyttat honom åt sidan när han stod i vägen. Sin hämnd tar han till sist genom att gå in i honom när de passerar varandra på gatan. Officeren låtsas inte om något alls, men Källarhålsmänniskan uppfylls av en känsla av triumf.

Han planerar och fantiserar, men blir i det verkliga livet platt, försagd, ilsken. Det föder bara än mer hans frustration och hans förakt och hans överspändhet.

För Källarhålsmänniskan lever i ett ständigt spänningsförhållande. Han försöker slita sig från de gränser naturen själv sätter (stenmuren, kallar han dem), försöker slita sig från determinismen, från ett matematiskt förhållningssätt till vad som vore förnuftigt och nyttigt att göra. Han drömmer i månader i sitt kyffe.

Uppenbarligen är Källarhålsmänniskan intelligent. Han är stolt över sin bildning.

Men hans begåvning sargas av hans bitterhet, hans avsmak för andra människor som han oftast föraktar men ibland söker. Han är oförmögen att leva i kärleken, även när den i form av en medkännande ung kvinna nalkas honom: då plågar han istället henne, förnedrar henne. Han kan omöjligt ge sig hän åt livet på ett obekymrat och naturligt sätt: han är snärjd i sin egen tankevärld av övertolkningar, analyser och föreställningar om oförrätter.

Hans isolering blir därtill inte mindre av att han fått ett mindre arv, som tillåter honom att säga upp sig från kansliet där han arbetar för låg lön. Istället blir han någon slags fattig rentier: han kan leva på arvet, besynnerligt nog dessutom hålla sig med en betjänt som han givetvis innerligt hatar. Men så mycket mer har han inte råd med. Kläderna är slitna, och en utemiddag tvingar honom att ta ett lån.

* * *

Ibland läser jag bra böcker. Ganska ofta, får jag nog lov att säga. Men endast sällan känner jag redan vid avslutningen av boken att jag skulle vilja läsa den en gång till, uppleva den på ett fördjupat vis. Marcus Aurelius Självbetraktelser är en sådan bok. Det är också Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Det är nämligen inte utan att jag kan knyta an till den namnlöse Källarhålsmannen. Jag har liknande tendenser som han. Ja, liksom han har jag odlat ett inre liv. Liksom han är jag smittad av en viss bitterhet. Liksom han har jag en tendens att överanalysera och fjättra mina handlingar i analyser och självförebråelser, utan att jag egentligen har dåligt självförtroende. Kanske är hans främlingskap något av det främlingskap jag själv ibland kan uppleva. Liksom en distans till omvärlden och dess människor. Källarhålsmannen är människan jag kunde ha varit.

* * *

Boken i sig är uppdelad i två block. I det första presenterar sig Källarhålsmannen och ger uttryck för sina tankar och sin världssyn såsom antitesen till det förnuftinrutade och matematiskt uträknade. I den andra berättar han om tre minnen: när han ruvar över hämnd mot ovannämnde officer, när han tvingar sig med på en avskedsmiddag för en gammal klasskamrat, när han möter en prostituerad ovan likaledes omnämnd ung kvinna och hon fattar medlidande med och tycke för honom.

Anteckningar från Källarhålet vidlåder en viss ordrikedom. Men det passar väl in med den självreflekterande anonyme berättaren: just så borde han vara, ordrik och en aning vindlande.

Dostojevskij lyckas i Anteckningar från Källarhålet med stort skarpsinne skapa en psykologiskt mycket komplex personlighet, och göra honom trovärdig. Det är inte en sympatisk människa, Källarhålsmannen, men onekligen en intressant figur, i sitt armod, sin förkonstling, sin tafatthet, sitt förakt, sin destruktivitet.

Så blir Dostojevskijs anonyme berättare en av de stora litterära skapelserna genom tiderna.
– – –
Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья), Fjodor Dostojevskij. Övers. och efterord av Ulla Roseen, Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i sambarbete med bokförlaget Atlantis 1985. ISBN: 91-7448-486-9. 175 sidor.

lördag 3 februari 2018

Bokrecension: Bokens historia | Svend Dahl

Bokens historia (da. Bogens Historie) är skriven av Svend Dahl (1887-1963), överbibliotekarie vid Köpenhamns universitetsbibliotek.

Den svenska upplagan har översatts och bearbetats av Henning Wieslander (1893-1991). Han har försett texten med utförligare stycken om svenska förhållanden och skurit ner på de danska motsvarigheterna.

Boken utkom 1927 i Danmark och 1929 i Sverige.

* * *

I någon mån kanske jag kan kalla mig bibliofil — jag tycker mycket om böcker. Passerar jag ett antikvariat, Röda korset eller något liknande och har tid går jag gärna in och ser om jag hittar något jag vill ha.

Men jag bryr mig å andra sidan föga om de bibliofila attribut som tar sig uttryck i praktillustrerade praktvolymer med praktband. För mig är det långt mer tillfredsställande att hitta en text som jag är intresserad av än en bok som rent estetiskt är påfallande vacker.

Böcker är för mig helt enkelt bärare av text, snarare än konstnärliga objekt i sig själva. Även om jag givetvis inte har något emot vackra böcker eller förstaupplagor.  Men i allmänhet nöjer jag mig gärna med en sliten men hel begagnad pocketbok, lika gärna som en utsirad specialversion av något särskilt verk. Men visst, särskilt glad blir jag om boken är läsvänlig med ett tydligt typsnitt och breda marginaler.

* * *

Det är ett rejält grepp Dahl tar om sitt ämne. Vi får följa de första ansträngningarna att samla text, över skriftrullens historia till den typ av corpus-bok som vi känner numera. Geografiskt fokus ligger främst på Tyskland, Frankrike, Italien, England och Danmark och Sverige, men inledningsvis presenteras information från de antika civilisationerna och Kina.

Redogörelsen tar upp det mesta som har med boken som föremål att göra, inte minst ur ett estetiskt perspektiv: boken som konstverk. Dahl fäller emellanåt sitt eget omdöme om olika boktryckares och bokhantverkares insatser på det området.

Således går Dahl igenom sådana saker som böckers format, typsnitt och typsnittens genealogier, omslag, tryck- och illustrationstekniker, bibliotekens framväxt och olika bibliofilers samlingar, med mera. Bokens historia är mycket rik på personnamn, med angivande av  dessa personers särskilda inflytande på och insatser för böckers samlande eller utseende.

Monografin, som Dahl låter börja i Egypten, slutar efter första världskriget vid tiden för bokens författande.

Den färdiga boken har då i stor utsträckning gått från att vara resultatet av ett unikt hantverk till en massproducerad vara. Böcker har vid det laget blivit möjliga för var och en att införskaffa, eller att låna på folkbibliotek, även om de inbitna samlarna givetvis fortfarande söker de särskilt ovanliga, särskilt gamla eller särskilt vackra böckerna — för hisnande priser.

* * *

Bokens historia fokuserar på boken som sådan, ofta ur rent teknisk synpunkt, men låter oss också ur ett kulturhistoriskt perspektiv se världshistorien såsom den återspeglas i just bokens utveckling genom seklerna. Så återspeglas till exempel tidens moden ofta i dekorationerna på banden. Och så har till exempel stora krig inte sällan inneburit att stora bibliotek bytt ägare.

Bokens historia äger sitt givna intresse för alla bibliofiler, men även för oss vanliga boksamlare och bokläsare.

Det är lätt att förstå, att Svend Dahls verk är att betrakta som en klassiker inom sitt ämne. Senare upptäckter kan med all säkerhet modernisera och komplettera den framställning som Dahl gjorde på tjugotalet (boken kom också i nyutgåva på sextiotalet), men jag är övertygad om att huvudlinjerna som han ritar upp ligger kvar oförändrade.

Därför kan Bokens historia fortsätta vara intressant läsning, fastän den nu nått en ansenlig ålder för en bok, om än inte en sådan ålder att bibliofilerna genomletar boklådor och antikvariat för att lägga vantarna på den av rent samlarintresse.
– – –
Bokens historia (da. Bogens Historie), Svend Dahl. Övers. och bearbetning Henning Wieslander. Bokförlaget Natur och kultur 1929. 260 sidor.

måndag 29 januari 2018

Bokrecension: Okänd soldat | Väinö Linna

Okänd soldat (fi. Tuntematon sotilas) är en roman av Väinö Linna. Boken utkom år 1954 på finska. Jag har läst boken i en svensk utgåva från 1957, i översättning av N.-B. Strömbom.

* * *

Okänd soldat är inte en roman om generaler eller om marskalk Mannerheim. Den handlar inte om strategiska överväganden och pilar på en karta vid något högkvarter. I ytterst liten måtta handlar den om politik.

Vad den istället beskriver är livet för enskilda finska soldater på fältet under fortsättningskriget 1941-1944. Det är landsbygdspojkar och stadsynglingar som sammanförts på exercisheden och sedan kallats ut för att med vapen i hand gå ryssen till mötes.

* * *

Okänd soldat är en osminkad berättelse, mycket långt från Fänrik Ståls nationalromantiska värld. Boken är full av hunger, mörker, oländiga skogar, befallningar om anfall och befallningar om att hålla en viss bit mark.

Men framförallt är det en berättelse om människor: först många, främst ur en viss kulsprutepluton, sedan färre, allteftersom deras antal tunnas ut när de såras eller dödas. Men nya rekryter fyller på allteftersom det är möjligt.

Vi har den tyste, barske fänrik Koskela, som äger mannarnas respekt genom sitt okonstlade sätt och personliga mod. Någon respekt liknande den för Koskela lyckas soldaterna inte få för dennes överordnade Lammio, som håller på formen och disciplinen på ett annat vis.

Vi har socialisten Lahtinen som gärna brister ut i små politiska betraktelser och gärna pikas för att ryssarna minsann inte verkar ha det särdeles bra. Vi har den tväre och livsfarlige Lehto. Den muntre och bullrande Hietanen. Och så fänrik Kariluoto, som övervinner sin egen rädsla och blir allt mer stridis. Soldaten Vanhala är sammanhangets skojare, med särskild fallenhet för att recitera radioutsändningarnas högstämda utgjutelser.

Och många, många fler.

* * *

Det hela börjar karskt nog. Med tyskarnas offensiv längre söderut tycks man ha medvind. Mot senare delen av boken bryts optimismen och byts om inte i defaitism så i full medvetenhet om att kriget förloras. Det är också dessa två delar som får störst utrymme i boken: den offensiva rörelsen och den defensiva rörelsen. Ställningskriget som utspelade sig i mitten går Linna hastigare förbi.

Men soldaterna knarrar, lider och dör oavsett världsläget.

Många härdas, någon annan har svårare att få hantera värvets grymhet och farlighet. Granatskärvor sliter sönder kött och kulor genomborrar huvuden. Linna är inte rädd för att låta läsaren vara med om att personer som man lärt känna plötsligt skjuts till döds. Men mannarna lyder, om än under protest, när någon kulle skall intas eller någon skyttegrav tömmas. Ofta hungriga. Ofta utan riktig vila. Ofta under beskjutning.

* * *

Väinö Linna deltog själv i fortsättningskriget. Det han skriver om känner han väl till. Det ökar nog än mer på realismen i Okänd soldat. För det är en mycket realistisk berättelse vi får ta del av. Någon glorifiering förekommer inte. Romanen är ständigt markbunden.

På ett sätt måste Okänd soldat betraktas som en proletärroman, men här är proletärerna soldater, och klassamhället den militära hierarkin.

Personskildringarna är mångbottnade; ingen enda soldat eller officer framstår som kartongartad. Man tror helt enkelt på att Koskela, Hietanen och Lahtinen finns som verkliga människor. Och kanske gjorde de också det: kanske har de lånat sina drag och egenheter från människor författaren själv träffat i skogarna under de åren.

En god del av dialogen är skriven på rejäl dialekt. Översättaren skriver i förordet att han tagit hjälp för att få dem realistiska, och att han även utverkat tillstånd av Linna att få byta hemort för någon soldat, för att det lämpar sig bättre för dialektens överförande till svenska. Det blir knepigt att läsa ibland, men man vänjer sig.

* * *

Okänd soldat är och förblir en stor krigsroman. Den pågår, tar sin tid att läsa och släpper inte greppet om läsaren förrän sista sidan. Det är inte en bok om generalerna och de högre officerarna, utan om soldaterna, underofficerarna, plutoncheferna. Och kanske just därför blir den en bok också för just generalerna.

Och framförallt är det en bok för alla oss som vill förstå något om hur kriget var utmed marken, bakom kulsprutan eller k-pisten, i ofarbara skogar, i hunger och i ständig närhet till döden.
– – –
Okänd soldat (fi. Tuntematon sotilas), Väinö Linna. Övers. N.-B. Strömbom. Bonniers folkbibliotek, Albert Bonniers förlag 1957. 393 sidor.

söndag 21 januari 2018

Bokrecension: Skyddande belägring | Heinrich Böll

Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung) är en roman av Heinrich Böll (1917-1985), nobelpristagare i litteratur 1972.

Boken utkom på tyska 1979 samt i svensk översättning av Eva Liljegren 1980.

* * *

Skyddande belägring utspelar sig under några dygn i en fiktiv version av Västtyskland, någon gång på 1970-talet.

Tidningsägaren Fritz Tolm blir vald till arbetsgivarföreningens chef. Han är en äldre man, mycket godmodig. Han bor med sin hustru Käthe på det lilla slott han varit i tillfälle att köpa, där också föreningen har sina möteslokaler.

Uppdraget som arbetsgivarföreningens chef är ett föga avundsvärt värv.

Tiderna är sådana, att man från det offentliga är ständigt beredd på attentat från vänsterterrorister. Därför är bevakningen av Tolm och hela hans familj mycket sträng. Snarast parodiskt omfattande. De har polisvakter i trädgården och inne i slottet, deras samtal avlyssnas och så snart de ska besöka en plats får de sina vakter med sig som kontrollerar allt omkring dem. Detta gäller både främst gamle herr Tolm själv, men också och inte minst dottern Sabine, liksom folk som kommer i deras närhet.

Det händer inte så mycket. Romanen skapar istället känslan av den atmosfär som måste finnas där värnandet av säkerheten blivit så utbrett att friheten blir påtagligt lidande. Boken belyser miljön ur många olika perspektiv, genom många olika personer. – Ja, personerna är så många att det är direkt förvirrande. Men man lär sig allteftersom vem som är vem.

Stora delar av texten är utformade som ett slags inre monologer: berättaren återger hur personen som det för tillfället handlar om tänker. Den egentliga framåtdrivande handlingen får alltså stå tillbaka för ett omfattande reflexivt berättande, även om det reflexiva berättandet sömlöst övergår till dialoger och beskrivande prosa.

* * *

Skyddande belägring är en tung bok att läsa. Styckena är - jag frestas säga: tyskt - långa, nästan klaustrofobiska i sin täthet, men äger ändå tankens lätthet och kan hoppa liksom tankar kan hoppa associationsvis, och lämna tidigare spår inte riktigt avslutade. Tankestrecken är många, som skiljer en oavslutad mening från en ny tankegång.

Men det finns en inre spänning i historien också. Två av Fritz Tolms söner har eller har haft kopplingar till vänstern som gör dem inte helt rumsrena. En tidigare svärdotter har flytt utomlands med sin son och misstänks ha med terrorism att göra. Dottern Sabine, den djupt katolska, är olycklig i sitt äktenskap och har blivit gravid med en strikt och allvarsam polisman.

Och så finns ju det ständiga hotet med i bilden: kan ett attentat komma att förverkligas?

* * *

Skyddande belägring tillkom i en specifik tid, en tid då Röda armé-fraktionen verkade. Men boken ställer frågor av övergripande karaktär.

Främst av dem är kanske problemet kring hur mycket frihet man är beredd att ge upp för att få säkerhet? Fritz Tolm lever ett strängt övervakat liv, där han inte ens kan ge sig ut på en cykeltur utan att eskorteras av poliser. Tidigare attentatsförsök har gjorts, så faran är reell, men är risken värd att ta för att få en högre kvalitet på livet, ja, ett friare liv?

Boken handlar om familjen Tolm och personer i deras omgivning. Men temat kan appliceras på ett helt land eller en hel kultur. Kanske kan hela Skyddande belägring läsas som en allegori över ett samhälle där säkerheten blivit en sådan prioritet att friheten förkvävs eller åtminstone kraftigt begränsas.

Och då ställs också vi inför frågan – i vår tid – om vilka inskränkningar i friheten vi är beredda att göra för vår säkerhets skull. Och i vilken mån sådana inskränkningar skulle förmå hindra en kraft som väl bestämt sig för att angripa oss.
– – –
Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung), Heinrich Böll. Övers. Eva Liljegren. Albert Bonniers förlag 1980. ISBN: 91-0-044995-4. 299 sidor.

måndag 15 januari 2018

Bokrecension: Den gamla goda tiden | Sven Ulric Palme

Den gamla goda tiden är skriven av historikern Sven Ulric Palme (1912-1977).

Boken utkom i en första upplaga 1956 och i en andra, omarbetad upplaga 1970. Jag har läst versionen från 1970.

* * *

Den gamla goda tiden kan sägas innehålla tre huvuddelar med artiklar och tryckta radioföreläsningar.

Titeln hänför sig till den första delen, som i populär form undersöker om det egentligen var bättre förr. Den andra delen fokuserar på olika aspekter av livet i staden, främst Stockholm, i samband med industrialiseringen och främst ur ett arbetarperspektiv. Den tredje delen består av artiklar i blandade ämnen.

* * *

Låt oss gå direkt på boktiteln, som Palme gör till sin första problemställning. Det korta svaret på problemet är att det absolut inte var bättre förr. Han ger åtskilliga exempel på varför det förhåller sig så, och reflekterar över varför folk emellanåt har den uppfattningen.

Framförallt kontrasterar han svenska förhållanden vid mitten av 1900-talet, då dessa texter kom till, med 1800-talets Sverige.

Han poängterar det ständiga hotet av svält förr, och hur dödstalen frampå våren, då vinterförråden började sina, kunde vara femtio procent högre än under resten av året. Han skriver om trångboddheten i städerna och den allmänt höga barnadödligheten. Han berättar om det utbredda superiet, som gjorde vardagen uthärdlig för hårt arbetande folk.

Han attackerar också föreställningen att människor var mindre ensamma förr. Nu finns föreningar och möjligheter till samvaro. Då mötte man sällan personer utanför den egna socknen eller ens byn, ensligt belägna gårdar med knappt eller inte alls farbara vägar kunde långa tider bli helt isolerade.

Därtill var man i stor utsträckning utanför dagens nyhetsflöden: radio fanns så klart inte, och de tidningar som fanns nådde endast i mycket begränsad utsträckning utanför städerna.

Palme skriver:
"Många socknar var stora, med väldiga skogar mellan bebyggelsen, med svårfarbara vatten långa tider av året, och väglösa."
Och på ett annat ställe:
"Människornas ensamhet, deras isolering i små enheter, på gården, i byn, i bygden, är något av det mest karaktäristiska för forna tiders vardagliga liv."
Inte minst hade kvinnorna det svårt i förgången tid. Utan preventivmedel var varje graviditet ett hot mot livet, och även då födseln blev lyckad, dog ohyggligt många barn tills framåt 1850-talet, då förbättrade livsomständigheter istället resulterade i att befolkningsökningen tog fart.

* * *

Med allt detta sagt må ett annat citat från Den gamla goda tiden anföras:
"I verkligheten skall varje tid bedömas efter sina förutsättningar, varje samhälle efter sin tids, liksom varje människa."
Det borde vara en gyllene regel vid all historieforskning.

Vi kan inte mäta 1800-talets Sverige efter samma måttstockar som 1950-talets eller 2000-talets. Torparkvinnan som ligger i sin sjunde barnsäng året 1850 kunde inte veta av och jämföra sin situation med hur livet skulle te sig för 2000-talets människor.

Hon kunde rimligen inte tänka sig ett samhälle där överheten har sådan omsorg om individernas välmående som nu är fallet, eller ett samhälle med de hjälpmedel vi nu tar för givna: varmvatten i kranen, inomhustoalett, mediciner, kylskåp. Och möjlighet att duscha eller bada varje dag, om man så önskar.

Förmodligen har Palme en poäng när han kommer in på att lycka inte var för vanligt folk, och inte heller att de räknade med det. Lycka var för dem som hade pengar till det, och inte ens dessa, de rikaste bland de rikaste, torde haft en aning om att genomsnittsarbetaren 1950 skulle ha bekvämligheter i sin lägenhet som samhällets toppar saknade 1750. Palme skriver
"Vår stora 1600-talsdrottning Kristina bodde långt sämre än den svenske arbetaren i dag i hans moderna tvårummare eller trerummare med w.c., varmvatten och bad, särskilt om man tänker på hygienen."
Jämförelsen får således stå för oss: vi kan jämföra hur vi har det i dag med hur våra förfäder hade det för tvåhundra år sedan. Vi kan inte jämföra vår situation med hur detta släktes barnbarns barnbarn kommer att ha det, endast spana bakåt.

Och då måste det generella svaret bli, att vi i allmänhet har tillgång till ett liv långt mycket bekvämare och hälsosammare än vad de som kommit före oss haft.

Det kan möjligen anföras att Palme målar upp det förflutna i väl tunga, svarta färger: han tillåter knappt några ljusglimtar. Men kontrastverkan är tydlig, och hans poäng är klar: det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till förflutenhetens samhälle.

* * *

Stilarna i Den gamla goda tidens texter är av olika slag. De inledande är av populär art, de mittersta, om industrialismen och dess påverkan på Sverige, är av stramare slag. De avslutande åter av mer friare, historiskt essäartad typ.

Av dessa sista fängslar mig särskilt "Dagligt liv på 1100-talet", som är en genomgång av Alexander Neckhams skildring av sin resa till Paris, dit han reste för att studera på universitetet år 1178.

I övrigt är också studien om 1800-talets kvinnliga prostitution i Stockholm särskilt intressant.

Det visar sig där, att de prostituerade var förvånansvärt många i staden, och att de oftast kom från medelklassen. De ägnade sig ofta några år åt detta värv, synes ofta ha kunnat göra vissa förtjänster, särskilt som unga, och sedan har de inte ovanligtvis återgått till den syssla de hade före tiden som prostituerad, alternativt försvinner de ur det bevarade källmaterialet, kanske ibland för att de bytt namn.

Kunderna synes företrädesvis ha kommit från den borgerliga sfären. Vad beträffar de prostituerade flickorna och kvinnorna från medelklassmiljö kan yrket ha varit ett sätt att skaffa en ekonomi som gör att de undviker att glida ur sin klass.

* * *

Den gamla goda tiden är en intressant volym, koncis och med åtskilliga inblickar i inte minst svensk socialhistoria. Vare det nu mig främmand att idyllisera det förflutna landsbygdslivet, men min fascination för detsamma har växt.
– – –
Den gamla goda tiden, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1970. 151 sidor.

söndag 14 januari 2018

Bokrecension: Möten med Morrissey | Len Brown

Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey) är skriven av journalisten och teve-producenten Len Brown. Boken utkom på engelska 2008 och på svenska 2010, i översättning av Björn Lundqvist. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Jag började lyssna på The Smiths och Morrissey omkring år 2004, i samband med att Morrissey släppte comeback-albumet You Are The Quarry. Jag fastnade snabbt. Dels lockade väl det något exklusiva i att ingå i ett sammanhang som svartsjukt höll på sin artist, men dels så var det ju detta med texterna.

Jag ställdes inför en sorts popmusik som jag tidigare sällan mött: en popmusik som var djupt poetisk. Texten var hos Morrissey inte ett tillägg till musiken, utan poesi i sin egen rätt.

I sin biografiska bok Möten med Morrissey kallar Len Brown det artisten skriver för "poetisk pop", och det är mycket träffande. Morrissey förfaller aldrig till tomt skrammel, löst svammel. Han har, skriver Brown, en...
"... förmåga att göra vilket ämne som helst till en treminuters poplåt – ju mer känsligt och utmanande desto bättre."
Vi kan ju ge några exempel på ämnesval: koma, köttindustrin, monarkin, The Moor-Murders, transvestitism, lesbianism, självmord, integrationsproblem, homosexualitet, Mellanösternkonflikten, brittisk politik, högerextremism, handikapp, prostitution, mental ohälsa, och mycket mer... Ja, han förmår till och med skriva om kärlek på ett sätt som inte är klichéartat.

Det säger sig självt att en poet som skriver om udda och känsliga ämnen, dessutom ofta på ett mångtydigt och gärna ironiskt vis, riskerar att missförstås och kritiseras.

En röd tråd i det som Morrissey skriver och sjunger är hans förmåga att ställa sig på utanförskapets sida, och träda i en roll utifrån det perspektivet. Han kan därigenom sjunga om hyrpojkar ("rentboys") på Piccadilly i London och beskriva deras liv inifrån, kryddat med en rejäl mängd gammal bögslang.

Han kan beskriva en moders förtvivlan när hennes son ansluter sig till National Front, och han kan med målande ord slå ner på hur djur slaktas och blir till mat på våra tallrikar.

Morrissey lever sig in i perspektivet som han skriver utifrån. Och utmanar.

* * *

Men nu till Len Browns Möten med Morrissey. Brown beskriver Morrisseys liv från uppväxten fram till 2008. Mest emfas lägger han självklart på hans aktiva tid som sångare, först i The Smiths och sedan som soloartist.

Därtill anstränger sig Brown nåt infernaliskt med att försöka spåra Morrisseys inspirationskällor och avslöja de många lån och referenser som återfinns i hans texter – från litteratur, främst Oscar Wildes verk, från musik, från film och teve, inte minst artistens en gång så älskade Coronation Street.

Len Brown betraktar emellertid inte biografins föremål helt utifrån. Han beundrar Morrissey och han har intervjuat honom flera gånger under åren, och så blivit vad det verkar en aning bekant med den ökänt skygge sångaren. Men när han jämför Morrissey med andra han intervjuat skriver han:
"Det är faktiskt så att när man väl träffat Morrissey framstår 99 procent av alla andra intervjuobjekt som ointelligenta, tråkigt normala och småfega – till och med menlösa."
En icke föraktlig del av biografin består av material som stammar från eller återger egna intervjuer med Morrissey, men också anekdoter, som när Brown av en händelse sprang på Morrissey i en bokhandel och fick lästips, eller den något komplicerade intervju då de två schasades ur en för tillfället stängd park.

* * *

Oscar Wilde är och förblir Morrisseys stora inspirationskälla. Brown skriver:
"För Morrissey har Wilde alltid varit den avgörande influensen. Han stod för god smak, mod, skönhet och viljan att utmana etablissemanget."
Ja, till och med i hans sätt att formulera sig i intervjuer märks denna påverkan. Han svarar inte alltid rakt upp och ner på raka frågor, utan ofta blir svaren till en liten verbal lustifikation, en ironiskt dråplighet, en tvetydighet. Det gör givetvis att det är svårt att fånga in Morrissey och hans åsikter i ett traditionellt raster. Man kan helt enkelt inte veta var man har honom.

Tvetydigheten visar sig om och om igen i låttexterna. Fastän Morrissey själv — självklart – aldrig tydligt sagt något om sina preferenser, förutom när han förr ofta etiketterade sig som asexuell, ligger många av texterna påtagligt öppna för tolkning i samkönad riktning. Också här kan man se hans förkärlek för att ställa sig i minoritetsgruppens skara, hylla och skildra utanförskapet, som också Len Brown poängterar. Han skriver:
"Morrissey föreföll tala för dem som stod utanför, för de unga människor som inte kunde eller villa leva upp till samhällets förväntningar."
* * *

Möten med Morrissey låter oss som läsare få lite pejl på poppoeten framför andra. Det är inte så att det i egentlig mening blir personligt, det kan vi glömma. Men lite ytligt bekant med hans sätt att vara, tänka och tala, det kan vi kanske bli.

Det kan trötta en person som vare sig engelsman eller nördigt superintresserad av dylikt, att Brown så gräver ner sig i att till varje pris hitta referenser och kopplingar som ligger bakom Morrisseys formuleringar. En och annan av dessa speglingar synes en aning långsökta.

Men när han för ett helt lexikalt appendix till boken över mer än hundra personer och band – i regel komplett med små biografier – som har eller kan tänkas eller möjligen har inspirerat Morrissey, så blir jag trött. Men å andra sidan har jag därigenom fått möta en rad mer eller mindre obskyra brittiska artister och skådespelare som jag väl aldrig hört talas om förut.

Ytterligare en sak måste nämnas rörande den svenska utgåvan. Och det är att den inför en eventuell ytterligare upplaga borde gå igenom både en och två korrekturläsningar till. Några korrekturfel här eller där gör föga, men när de blir påfallande många stör de läsningen.
– – –
Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey), Len Brown. BTM Books 2012. ISBN: 978-91-85651-24-5. 364 sidor.

torsdag 11 januari 2018

Bokrecension: Förberedelser till flykt | Lars Gustafsson

Förberedelser till flykt och andra berättelser är en novellsamling av Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom första gången 1967. Jag har läst den i e-boksutgåvan från 2016.

* * *

Förberedelser till flykt utkom år 1967. Lars Gustafsson skriver i ett efterord från 1976 om receptionen av novellsamlingen. Han beskriver hur den blev välvilligt recenserad, innan den försvann bakom horisonten, men dock kom att få liv i översättningar utomlands, enskilda noveller för sig eller i sin helhet.

Men framförallt ger han i efterordet en nyckel till hur de experimentella novellerna skall förstås.
"Att skapa ett tomrum och låta läsaren ana att det har ett innehåll utan att detta innehåll någonsin kommer till synes, så skulle man alltså kunna karakterisera den grundläggande tekniken i denna bok. [---] Denna bok handlar om en enda sak, om tomrummet."
Det är en träffande beskrivning. I de elva noveller som boken rymmer saknas nämligen något, i större eller mindre grad. Det är något som inte berättas. Det finns just – ett tomrum. Ett tomrum som läsaren själv fyller med innehåll utifrån det som faktiskt berättas.

* * *

I novellen "Thorn" ställs vi inför ett det mystiska i ett på kartor uppdykande och försvinnande hus. Vi får inga förklaringar. Det ges utrymme för en outtalad berättelse inom berättelsen.

En annan novell, "Bakunins resa", tar slut där den i normala fall borde ha börjat. Något oerhört avslöjas för läsaren. Inte heller där får vi förklaringar. Historien som liksom tagit sats i flera sidor avstannar i omedelbar tystnad när den avbryts. Och så står läsaren där igen, vid ett tomrum. Berättelsen som inte berättas får utrymme att formas i läsarens eget huvud.

Kanske tomrumstekniken kommer till allra störst uttryck i den mästerliga "Fragmentarisk text*". Hela novellen består av en lång fotnot. I fotnoten förs ett lärt resonemang om vad som förefaller vara en saga. Allt vi får veta om texten som kommenteras är det som kommer till uttryck genom kommentaren, indirekt eller i form av citat. Likväl formas hos läsaren någon form av bild av hur sagan i sina huvuddrag kan ha sett ut. I tomrummet utbreder sig en berättelse.

Konkurrerande med "Fragmentarisk text*" i att dra tekniken till sin spets är "Slutspel i Whorfington". Där har författaren låtit novellen bestå av ett slutkapitel i en tänkt roman. Allt läsaren får sig till livs är alltså avslutningen: hela den föregående romanens handling och innehåll kan man bara få en känsla för genom dess avrundande kapitel.

Jag vill också särskilt nämna en av mina favorittexter i Förberedelser för flykt. Nämligen "Sportfiskarna".

Där är det ett frånvarande hot som finns i tomrummet, ett hot som aldrig får konkret form, och som det lämnas åt läsaren att skapa sig en uppfattning om. I novellen skildras några sjöar som sommartid besöks av mängder av sportfiskare. Då och då flyter ett ruttnande djurkadaver förbi.

Detta och annat låter oss förstå att det finns något farligt alldeles utanför bild, något som alltmer sätter bygdens invånare i skräck.

* * *

Förberedelser till flykt är hypnotiserande experimentell litteratur. Det i efterordet utvecklade målet med texterna, såsom jag uppfattar det – nämligen att skapa ett tomrum som vi anar äger ett innehåll – når författaren på ett utmärkt vis, och i de olika novellerna på olika vis.

I praktiken blir novellerna underlag för ett författarens medskapande med läsaren. Novellerna blir så att säga kompletterade av läsarnas egna berättelser. Det resulterar i en sällsam läsupplevelse.
– – –
Förberedelser till flykt och andra berättelser, Lars Gustafsson. Albert Bonniers förlag 2016. E-bok 1.0. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital. ISBN: 978-91-0-016205-4.

tisdag 9 januari 2018

Bokrecension: Det gångna är inte en dröm | Theodor Kallifatides

Det gångna är inte en dröm är en självbiografisk roman av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom år 2010.

* * *

Vad är en självbiografisk roman? Efter att ha läst Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm, uppfattar jag - åtminstone i detta fall - benämningen som ett sätt att säga att stoffet i boken är självupplevt, men skildrat med författarens oinskränkbara frihet, och med en skönlitterär känsla för stil. Boken kunde varit en dikt, men är det inte.

Det gångna är inte en dröm handlar om författaren och Grekland, landet där han föddes, formades och som han omsider lämnade. Ett land som för honom rymmer en oöverblickbar mängd av minnen, som slår emot honom ur det förflutna.

Vi får följa den unge Kallifatides som hand i hand med morfar vandrar från hembyn Molai till Athen, för att där återförenas med föräldrarna. Det är ett Grekland statt i inbördeskrig, efter att nazisterna lidit nederlag och lämnat landet. Det är ett land med djupa sår och djupa splittringar, inte minst mellan röda och nationalister.

Kallifatides far var lärare och röd, och som sådan har han en gång angivits i hembyn och suttit fängslad av nazisterna. Och än följer arvet efter detta den unge Kallifatides. Själv skulle han senare bli tagen av den hemliga polisen i samband med en demonstration, och därför hamna i rullorna.

* * *

Trots svårigheterna och såren från Grekland, skildrar Kallifatides sitt gamla hemland med ömhet. Där finns barndomsminnena, kamraterna och de första kärlekarna. Där finns de gamla kaféerna där gubbarna sitter och pratar bort tiden och dricker gott. Där finns skolgången. Där börjar han skriva.

Det slår mig vilken machokultur det verkar ha varit att växa upp i den miljön. Kännbart också för Kallifatides till exempel genom sitt i somligas ögon misstänkta förfarande att studera på en teaterskola i ungdomsåren.

Det vanligaste och värsta man kan anklagas för, verkar ha varit att som man föredra andra män. Det uttrycks bland annat i Kallifatides storebrors vana att då och då utsätta honom för den så kallade accelerationen: han sätter ett finger i baken på lillebror för att erfara om denne finner det njutningsfullt eller fasansfullt.

Men Kallifatides är inte homosexuell. Och ger i boken inte uttryck för någon aversion gentemot homosexuella. Han förefaller tämligen svag för kvinnor, från det att han med ständigt kåta kamrater åser hur någon kvinna i grannskapet i avslöjande klänning hänger tvätt, intill dess att han inleder hängivna kärleksrelationer med olika flickor under årens gång.

* * *

Det gångna är inte en dröm är uppdelad i tre block. De två första handlar om tiden i Grekland, det sista handlar på sitt sätt också om Grekland, men från utvandrarens och tidvisa återvändarens perspektiv.

Det sista kapitlet knyter ihop säcken, inte minst genom Kallifatides närmast triumfatoriska besök i hembyn under ett evenemang då han hyllas av en lokal litteraturförening. Runt åttahundra personer möter upp.

Då är hans föräldrar döda, men den by där hans far angavs för nazisterna och där han själv var den röde lärarens son, har nu öppnat sin famn för honom, och ger till och med en gata namn efter honom.

* * *

Kallifatides skriver mycket bra. Det finns många guldkorn i boken som är väl värda att notera som citat att särskilt återvända till. Bland annat:
"Litteraturens uppgift är att rädda livet från glömskan. Döden kan man inte göra något åt, men glömskan."
Men hela framställningskonsten är beundransvärd. Den får här göra tjänst som skildrare av en komplicerad relation till ett land med en komplicerad historia. Därtill som skildrare av mer självklara relationer: till föräldrarna, till vänner.

Texten i sig är inte komplicerad. Den är klar, klingar rent. Som kyrkklockor, för att använda en av Kallifatides egna metaforer. Eller som det egeiska havets vatten, men utan att skuggas av de många fånglägren som en gång fanns på öarna, där de som misshagade regimen kunde spärras in.

Något som jag personligen uppskattar är att den antika grekiska mytologin ofta närvarar i texten. Inte som huvudmotiv, utan som självklara referenser och hållpunkter.

* * *

Kallifatides skriver också:
"Jag har aldrig förstått behovet att lägga ut inälvorna till allmän beskådan. Själen är inte en dagstidning."
Det kan synas självmotsägande i en självbiografisk text, men det är i sådant fall endast skenbart. För Kallifatides, trots berättelsens öppenhet – inte minst i sexuella ting – fläker inte ut sig, skvallrar inte. Han skapar helgjuten litteratur av sina minnen. Man känner sig inte som en fluktare när man läser Det gångna är inte en dröm, utan man erfar att man tar del av ett konstverk.

* * *

Jag är tacksam för att Theodor Kallifatides tar med mig som läsare till sina minnen och till det Grekland han växte upp i. Han ger dessa minnen – både de vackra och de svåra – ett värdigt monument i denna självbiografiska roman. Han har därigenom onekligen räddat denna del av livet från glömskan.
– – –
Det gångna är inte en dröm, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2010. Omslagsfoto: Solveig Edlund. Formgivning: Marina Mattsson. ISBN: 978-91-0-012481-6. 231 sidor.

lördag 6 januari 2018

Bokrecension: Skollärare John Chronschoughs memoarer (I-II) | August Bondeson

Skollärare John Chronschoughs memoarer utkom i två volymer, den första med undertiteln Från uppväksttiden och seminarieåren, den andra med undertiteln Från hans första läraretid. De är skrivna av August Bondeson (1854-1906), författare, folklivsskildrare och läkare.

Bokens två volymer, först utgivna 1897 och 1904 är såsom faksimil återutgivna i ett band av Suecia Rediviva 1985.

* * *

Jag har lärt mig ett nytt uttryck! Uttrycket är att någon "är en riktig Chronschough", med vilket förstås en halvbildad viktigpetter. Och nu har jag läst upphovet till talesättet, nämligen den fiktiva självbiografin Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Ursprungligen var verket tänkt att bestå av tre delar, men författaren August Bondeson hann bli sjuk och avlida innan den tredje delen blivit färdig. Helheten består därför av två böcker.

Den första boken är den mest omfångsrika. Den skildrar Johannes Perssons på Krontorpet uppväxt och hans tillvaro på lärarseminariet i Göteborg, en stad han flyttar till från sin halländska hembygd.

Den andra boken är kortare, och utformad som en klassisk roman, med kapitelindelning och episodisk uppbyggnad, medan den första boken är mer flödande kronologisk och detaljerad.

* * *

Johannes på Krontorpet lever med sin avgudande moder; fadern är död sedan gossen var liten. Johannes har läshuvud, och därför får modern i hågen att hennes son är ämnad till stora ting. De två vandrar så till prästen i bygden, en stram schartauan för övrigt, och framställer den frågan om inte månne Johannes kunde skickas att läsa för att bli biskop.

Kyrkoherden roas av detta, men lyfter fram som mer realistisk möjlighet att Johannes kunde bli folkskollärare. Så Johannes skickas efter att ha avslutat sin elevtid i den ambulerande skolan på bygden till kyrkoherden, som tar honom i förberedande lära, och efter att i några år vikarierat som lärare på bygden skickas han till folkskollärarseminariet i Göteborg.

Där får han veta att det finns förvirrande många personer med efternamn som slutar på -son. Har man ett sådant, uppmuntras man att byta. Då Johannes finner sitt förnamn väl bondskt kortar han dessutom ner det. Således blir det John Chronschough, uttalas Kronskog.

* * *

Chronschough framstår i sin självbiografi som en träbock, helt utan fallenhet för humor. Han tar sig själv på oöverträffat allvar, är självrättfärdig som få, och framhåller ideligen sin allmänna förträfflighet vad beträffar studieresultaten. Några närmare vänner får han inte många av. De två närmaste hamnar han dessutom i konflikt med.

Men för auktoriteter har han all vördnad.

När han efter läsning av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus hamnar i religiösa tvivel är det inte resonemang om Rydbergs uppfattningar som bringar honom åter till tron, utan lydnad för kristendomsläraren på seminariet. Och varje blinkning eller ord av uppskattning från personer över honom i samhällshierarkins lärda sfärer ser han som bekräftelse på sin egen förträfflighet.

Fullkomligt blind för sin egen stubbiga självgodhet och magnifika självbild vandrar han så genom livet. Han får sin examen, givetvis återigen påpekande sina utmärkta betyg, bäst i klassen, och återvänder till hembygden där han blir ordinarie folkskollärare.

* * *

På ett sätt är Chronschough inte bara en en lustig satir av en viss slags personlighet. Han är också en tragisk gestalt, som inte förmår att lyfta blicken från sin egen navel, inte kan låta bli att nedvärdera alla som han anser sig mer bildad än och allt han anser vara bondskt. Man tycker helt enkelt synd om honom – i någon mån.

Och kanske kan en och annan rentav i Chronschough och hans håg för lärdom och hans fallenhet för lärdomshögfärd återfinna något av sig själv

Författaren August Bondesson lär inte gjort sig särdeles populär bland landets folkskollärare när böckerna kom ut. Men bland allmänheten blev den fiktiva självbiografin av mäster Chronschough desto populärare.

Numera omnämns böckerna kanske sällan, men dess kvaliteter har inte gnagts av tidens gång, utan tvärtom fungerar den numera dessutom som tidsdokument: den vittnar något om hur det var bland allmogen vid 1800-talets slut, och inte minst ger den glimtar av Göteborg, såsom det såg ut för mer än ett sekel sedan.
– – –
Skollärare John Chronschoughs memoarer: från uppväksttiden och seminarieåren, Skollärare John Chronschoughs memoarer: Ny följd: Från hans första läraretid, August Bondeson. Faksimil 1897/1904. Efterskrift av Teddy Brunius. Suecia Rediviva 1985. ISBN: 91-7120-192-0. 318+134 sidor

onsdag 3 januari 2018

Bokrecension: Vem var Folke Bernadotte? | Stig Hadenius

Vem var Folke Bernadotte? är en biografi skriven av Stig Hadenius (1931-2010), historiker och professor i journalistik. Boken utkom år 2007.

* * *

Alla känner till Raoul Wallenberg. Alla känner till Dag Hammarskjöld. Färre känner kanske till Folke Bernadotte. Faktum är, att det tidvis varit märkligt tyst om honom och om hans livsverk, ett livsverk som stundom hyllats, stundom ifrågasatts.

Hadenius biografi lyfter återigen fram Bernadotte och ger hans person ett välvilligt porträtt, delvis i mild polemik mot dem som önskat nedvärdera eller underminera hans insatser.

Mest känd är väl Folke Bernadotte för sin genom Röda korset organiserade och av Sveriges regering stödda uppdrag att rädda skandinaviska koncentrationslägerfångar i andra världskrigets slutskede. "Vita bussarna" brukar det kallas, på grund av att de många bussar som användes var just vitmålade och försedda med det röda korset.

Dessförinnan hade Bernadotte organiserat två större krigsfångeutbyten i Göteborg. Och hans sista sysselsättning blev den hart när omöjliga uppgiften att medla i Palestinakonflikten, en sysselsättning som också ledde till att han mördades i september 1948.

* * *

Hadenius försöker komma Folke Bernadotte in på livet. Som material använder han många tryckta källor, men också privata brev och texter i media. Fram träder en egentligen ganska vanlig man, om än försedd med grevetitel och nära släkt med kungahuset: Gustaf V var hans farbror, kronprins Gustaf Adolf hans kusin och gode vän. Hans farfar Oscar II.

Folke Bernadotte verkar inte ha varit någon djuping. Intellektuella intressen saknade han. Den tidigare kavalleriofficerens styrka låg istället, framhåller Hadenius, i hans stora organisationsförmåga, som kom väl till användning bland annat inom den av Folke Bernadotte älskade svenska scoutrörelsen, som när det begav sig var en synnerligen viktig ungdomsorganisation. Bernadotte var dess ledare under flera år.

Folke Bernadotte engagerades också för internationella uppdrag, något som väl underlättades av hans amerikanska kontakter: hans hustru Estelle var amerikanska, hans svärfar stormrik.

* * *

Kritiken mot Bernadotte har inte minst riktat in sig på hans påstådda antisemitism. Hadenius visar att en sådan beskyllning inte äger något påvisbart som talar för sig: i bevarade yttranden eller brev finns ingenting av antisemitiskt slag. Och bland de skandinaver han räddade i Vita Bussarna-aktionen fanns många judar.

Vidare, att Folke Bernadotte personligen förhandlade med Heinrich Himmler bör inte heller läggas honom till last. Folke Bernadotte var en pragmatiker och insåg att den bästa chansen han hade för att få någon form av tysk tillåtelse att evakuera de koncentrationslägerfångar han riktat in sig på, var att tala direkt med den nazistiska ledningen. Så blev till sist det farligaste under räddningsaktionens utförande inte nazisterna, utan engelskt bombflyg.

Det var vidare ett genomgående drag i Bernadottes organisatoriska strategi att söka direktkontakt med människor: han trodde verkligen på de enskilda mötenas förmåga att få saker uträttade. Och att få saker uträttade utan att de hamnar i utdragna diskussioner och förhandlingar, det var vad Bernadotte ville. Så var det under hans hjälparbete efter kriget. Och samma sak gällde när han sedan fick FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten.

Kanske kan det också ha bidragit till helhetsbilden att Folke Bernadotte mördades av den sionistiska terroristorganisationen Stern-ligan, som reagerat starkt mot Bernadottes olika fredsförslag, vilka ansågs hota Israels autonoma existens. Och en betydande del av den nyfödda israeliska statens medborgare synes varit föga trakterade av Bernadottes kompromissförslag, som bland annat innebar att Jerusalem borde bli en internationell stad, satt under FN:s styrelse. Det kan ha påverkat den vid tiden Israelvänliga opinionen i Sverige.

Någon fred mellan kompromissovilliga araber och israeler lyckades den skicklige organisatören inte frammana. Hans slut kom i baksätet av en bil i Jerusalem, där han sköts till döds med sex skott. Och oron mellan araber och israeler kvarstår som bekant fortfarande.

* * *

Folke Bernadotte agerade inte på egen hand, vare sig i Röda korset eller FN-tjänsten.

Men han synes ha varit pådrivande motor genom sin vilja att nå snabba resultat och hans till synes helt genuina fredskärlek. Kanske är denna hans handlingskraft och vilja till aktivitet något att ta med sig som inspiration av hans liv.

Folke Bernadotte var, tycker jag mig utläsa ur Hadenius bok, en vanlig karl med ovanligt driv. Och det räckte långt och bidrog till att lindra tusentals nöd och kanske rentav tusentals liv.
– – –
Vem var Folke Bernadotte?, Stig Hadenius. Historiska Media 2007. ISBN: 978-91-85377-72-5. 255 sidor.

måndag 1 januari 2018

Bokslut 2017

Antal inlägg: 80 (2016: 90, 2015: 84)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 6,7 (2016: 7,5, 2015: 7)

Antal recenserade böcker: 67 (2016: 79, 2015: 65)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Pestens år av Magnus Västerbro och Kains memoarer av Lars Gyllensten.

Planer för 2018:
Fortsatt recenserande.

söndag 31 december 2017

Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:
"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."
Och i ett annat:
"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."
Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

fredag 29 december 2017

Bokrecension: Doktor Murkes samlade tystnad | Heinrich Böll

Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren) är en novellsamling av Heinrich Böll (1917-1985). Boken utkom på tyska 1958 och i svensk översättning av Per Erik Wahlund 1960.

Jag har läst boken i en upplaga från 1981.

* * *

Den västtyske författaren Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972. Och fastän jag inte läst något av honom förut, så vittnar den käcka lilla boken Doktor Murkes samlade tystnad vältaligt för det rättmätiga i den utnämningen.

Berättarkonsten är nämligen fantastisk.

Det är humoristiskt, men ofta med ett djup allvar under lustigheterna. Det är direkt. Och de absurda personerna i novellerna framträder tydligt som levande varelser. De är trovärdiga, fastän de är överdrivna och karikatyrmässiga. Men liksom man genast ser när en god karikatyrtekning föreställer någon man känner igen, så känner man genast igen Bölls karaktärer såsom förvridna verkliga människor.

* * *

Två av de fem novellerna i samlingen gör särskilt starkt intryck på mig. Den ena av dessa är "Det kommer att hända något", den andra är "Kasseraren". I dessa två berättelser är den satir som den tyska boktiteln nämner också tydlig.

"Det kommer att hända något" berättar om en ung man som emellanåt tvingas ta ett jobb för att få in lite pengar. Genom att framställa sig som ohyggligt arbetsinriktad lyckas han få anställning på Alfred Wunsiedels fabrik.

Där får han ett kontor, med mängder av telefoner, vilka han snart ser till att utöka antalet av, intill dess att han efter två veckor har tretton apparater framför sig. Och överallt går folk omkring och ropar "Det måste hända något!" eller varianter därpå. Chefen Wunsiedel själv ropar in i varje kontor varje dag: "Det måste hända något!" och det föreskrivna svaret är "Det kommer att hända något!"

Och det verkar vara själva navet i verksamheten: den extrema och allomfattande inriktningen på aktivitet, handling: hända, hända, hända saker. Ja, det anmodas så starkt att saker ska hända, att det enda som verkar hända är just förökandet av antalet uppmaningar till handling. Om fabrikens produkter talar ingen, inte om leveranser, om kunder inte heller.

Ja, det är först efter att huvudpersonen slutat sin anställning som han reflekterar över vad det egentligen var som fabriken faktiskt tillverkade.

* * *

"Kasseraren" handlar om en person, djupt fascinerad av att på matematisk och statistisk väg räkna ut och i grafer framställa hur företag effektivast gör sig av med broschyrer och sådant som kommer i posten, som inte är vanliga brev. Hans fascination sträcker sig ut över frågan kring hur man ska hantera något så infernaliskt irriterande som förpackningar kring de varor man köper.

Den stackars mannens besatthet är så stor att han blir stämplad både som mentalsjuk och asocial, men ändå lyckas ett försäkringsbolag få upp ögonen för hans särskilda och nischade talang. Men karln märker att han inte intresserar sig lika mycket för det praktiska arbetet som det övergripande teoretiska.

Där han sitter i källaren på försäkringsbolaget och två gånger går igenom posten har han visserligen största delen av dagen fri att spendera som han behagar, men hans tanke och möda ägnas så snart han kommer hem återigen åt matematiken, statistiken och graferna, som följer honom in i sömnen.

* * *

Vad kan man då säga att dessa två historier gör satir av?

Ja, för min del läser jag "Det måste hända något" som en drift med företag så besatta av förändring och utveckling, att själva arbetet med kärnverksamheten glöms bort eller helt enkelt blir sekundär.

Viktigare för företag av det slag som det berättas om i "Det måste hända något" är att förefalla aktiva, att föreskriva handling. De glömmer så att säga produkten, för att aktiviteten och förändringen i sig blivit det viktiga. Så fylls ett sådant företag av personer likt novellens huvudperson, vars enda funktion egentligen är att än kraftigare jaga på haussen.

I "Kasseraren" kan man möjligen tänka sig att vi finner en satir av det överorganiserade samhället. Där teorin om hur saker och ting effektivast skall utföras blivit överordnat allt annat, så att det som tillförene var en del av den vardagliga lunken inritats på grafpapper i syfte att minimera allt tidssvinn och all effektivitetsförlust.

* * *

Efter läsningen av Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad känner jag definitivt att detta är ett författarskap som jag vill stifta närmare bekantskap med. Vad gäller novellsamlingen kan jag i alla fall säga att humorn får mig att småle eller kanske rentav frusta till emellanåt.

Och all form av onödig utfyllnad saknas: även det som synes mig dunkelt (möjligen på grund av okunskap om det västtyska samhället på 50-talet) verkar äga sin självklara plats. Det gör inte texten kärv, men koncentrerad.

Heinrich Böll kunde uppenbarligen konsten att berätta en berättelse.
– – –
Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren), Heinrich Böll. Övers. Per Erik Wahlund. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1981. ISBN: 91-7448-157-6. 96 sidor.

torsdag 28 december 2017

Bokrecension: I stället för vapen | Folke Berndotte

I stället för vapen är skriven av greve Folke Bernadotte (1895-1948). Boken utkom 1948.

* * *

Den 10 juli 1948 skriver Folke Bernadotte efterskriften till sin bok I stället för vapen. Han har vid det laget utsetts till FN:s medlare i den uppblossande Palestinakonflikten. Drygt två månader senare skjuts han till döds i Jerusalem. Boken är således verkligen författad i slutet av hans levnad, även om han själv knappast kunde ana att slutet skulle ligga så nära i framtiden.

I stället för vapen handlar i första hand om Folke Bernadottes verksamhet inom Röda korset, först som vice ordförande, och sedan som ordförande, när han ersatt sin farbror prins Carl. Men Bernadotte ger också en del inblickar i sin nära familjehistoria och sin egen bakgrund.

Folke Bernadotte var son till Oscar Bernadotte, som var son till kung Oscar II. Prins Oscar miste dock sin svenska prinstitel när han gifte sig med den icke kungliga Ebba Munck af Fulkilia. Formellt var Folke Bernadotte alltså inte en kunglighet, fastän han var barnbarn till kung Oscar II och kung Gustaf V var hans farbror.

* * *

I dag är kanske Folke Bernadotte mest känd för aktionen med de så kallade Vita bussarna, genom vilka han lyckades rädd tusentals, främst skandinaver, från tyska koncentrationsläger, efter personliga förhandlingar med Heinrich Himmler. Detta skildrar han i sin bok Slutet, och de Vita bussarna förekommer således knappt alls i föreliggande bok.

Men Bernadotte är värd att minnas för ännu mer än denna storartade räddningsaktion under andra världskrigets slutskede.

* * *

I stället för vapen berättar om hur Folke Bernadotte reser kors och tvärs över Europa för Röda korsets räkning i avsikt att ge hjälp där hjälp behövs.

Genom sin uttalade strategi att personligt sammanträffa med ledande personer inom de olika sammanhangen — först under och sedan efter kriget – lyckas han ofta få igenom sina förslag kring hur hjälp skall kunna organiseras, inte minst i form av att förse barn med mat och senare återvändande krigsfångar med kläder.

Folke Bernadotte hinner därför möta en mängd huvudaktörer i dåtidens värld.

Således träffar han general Eisenhower, senare USA:s president, i dennes ämbetsrum i Frankfurt am Main. Med honom diskuterar han realiserandet av en hjälpaktion i den amerikanska zonen av efterkrigs-Tyskland.

General Patton träffar han under dennes besök i Stockholm, och poängterar särskilt att Patton inte alls verkade vara en så "kall och omänsklig" som han utmålats, utan en hjärtlig person.

Ytterligare en ledande militär vilken Folke Bernadotte sammanträffar med är fältmarskalk Montgomery, detta i slottet Osterwalde. Montgomery hade särskilt framhållit omfattningen av den förstörelse som Tyskland drabbats av, att landet måste byggas upp från början, och han uttryckte skepcis rörande en förändring av den tyska mentaliteten: "minst ett par generationer" räknade han med att det skulle ta att ändra tänkesättet hos tyskarna.

* * *

Bernadotte gör i boken ett mycket ödmjukt intryck. Han är själv med om ett bombanfall i Berlin under kriget, men när han beskriver detta och annat är det ändå med en känsla av distans och ett lugn. Han tar aldrig någonsin till överord. Han skriver:
"Det blåste hårt, sot och aska från de brinnande husen virvlade omkring, ögonen blev nästan igenmurade. Sirenerna tjöt i ett, då brandkårerna kom rusande. Gatorna var fulla av folk, de verkade apatiska, slitna och trötta. Här och var stod en liten grupp människor, en familj som samlats kring det bohag den lyckats rädd undan förstörelsen. Denna natt i Berlin, natten mellan den 22 och 23 november 1943, var en av de hemskaste jag upplevat."
Lite senare skriver han att han inte velat vara utan denna fruktansvärda upplevelse. Han förstår därav, skriver han, "hur litet den enskilda personen betyder i det stora sammanhanget."
"Bombnatten i Berlin förde mig rätt in i det totala krigets fruktansvärda följder."
Och liksom Bernadotte förhåller sig nyktert till allt han upplever och skildrar sina många möten med makthavande utan all förhävelse, men kanske med en viss benägenhet att utläsa det bästa ur alla människor, så skriver han också nyktert, enkelt, sakligt. Som om han helt enkelt berättat om hur han spatserar på Djurgården, istället för hur han medverkar till att rädda hundratals, ja, tusentals liv.

* * *

För Folke Bernadotte står Röda korsets ideal mycket högt. Han slår vakt om att organisationen aldrig skall ta politisk ställning, inte ska ge sig in i politiska spörsmål. Förutom när det gäller att fördöma enskilda handlingar. Men då är det handlingarna som är i centrum, inte politiken som sådan: det ser han inte som organisationens uppgift.

Därför kritiserar han också de sammanhang där Röda korset svalts upp av nationella politiska hänsyn, vare sig det nu är i Nazi-Tyskland eller i Sovjet.

Bernadotte skriver själv att han kritiserats för att han inte explicit tog avstånd från nazismen. Han förklarar detta med att det hade omöjliggjort hans verksamhet inne i Tyskland. Och man är böjd att ge honom rätt: hade han från svensk trygghet uttalat en fördömelse över nazismen hade Himmler kanske inte varit benägen att sitta ner och förhandla med honom, något som ledde till att tusentals liv kunde räddas.

Men att Bernadotte absolut inte hade några sympatier för nazismen framstår som självklart, precis som han åter och återigen återkommer till problemen med att ha med Sovjet att göra. Däremot är Bernadotte engagerad för att hjälpa den svårt lidande tyska befolkningen, precis  som han engagerar sig i hjälpaktioner i andra europeiska länder.

Anmärkningsvärt kan emellertid vara, att judarnas situation i så liten utsträckning kommenteras i boken. De omnämns kanske tre, fyra gånger.

Det får åtminstone mig att undra om Bernadotte varit medveten om den omfattning som förintelsen av judarna och andra nazisterna misshagliga människor haft. Eller om han helt enkelt även i detta förhåller sig nyktert — eller kallt: han kan intet göra åt det förflutna, hans uppgift är att hjälpa nu, oavsett ras, nationalitet eller politisk hemvist. Men någon antisemitism ger boken avgjort inte något som helst uttryck för.

Hans mål, och det som svarar på titeln I stället för vapen, är barmhärtighet. Det är centralordet, det begrepp han vill sätta i centrum för all verksamhet som Röda korset ägnar sig åt.

* * *

1948 utsågs Folke Bernadotte till FN-medlare i Palestina, där Israel nyss hade utropats som egen stat. Han skaffade sig ett högkvarter på neutral mark, på Rhodos, och såg till att träffa ledare för de olika sidorna i konflikten. Och han försökte åstadkomma en kompromiss.

Bernadottes medlingsarbete avbröts när han den 17 september 1948 sköts till döds i Jerusalem. Med honom dödades också den franske flygöversten André Sérot. Den sionistiska Stern-ligan låg bakom planeringen av mordet, och en Yehoshua Cohen ska ha hållit i vapnet. Ingen dömdes emellertid för attentatet.
– – –
I stället för vapen, Folke Bernadotte. P. A. Norstedt & Söners förlag 1948. Tredje upplagan. 281 sidor.

måndag 25 december 2017

Bokrecension: Gråmossan glöder | Thor Vilhjálmsson


Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir) är skriven av den isländske författaren Thor Vilhjálmsson (1925-2011). Boken utkom på Island 1986 och i svensk översättning av Peter Hallberg 1988. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Jag är svårt förtjust i den isländska sagolitteraturen. Deras innehållsrika karghet och tillknäppta händelserikedom är förtrollande.

Något av detta finner jag också i romanen Gråmossan glöder: däri finns en karghet och tillknäppthet och ändå en stor rikedom i känslan, även om handlingen i sig inte blixtrar fram utan långsamt utvecklar sig. Något annat hade i och för sig varit otänkbart i den värld som Vilhjálmsson skapar på delvis historisk grund.

Man kan dela in romanen i fyra olika omfattande block.

Den första delen rymmer den unge isländske studenten Asmunds tillvaro i utlandet i slutet av 1800-talet. I den andra är han tillbaka på Island och tjänstgör som tillförordnad häradsdomare och rider med sin följeslagare till en avsides belägen gård längst inne i en fjord. I den tredje utspelar sig rannsakningen med de inblandade på platsen. Och i den fjärde delen finner man domen och efterspelet.

Allt är stillsamt. Liksom påverkat av de tigande fjällen, naturens överväldigande effekt, och huvudpersonens eget främlingskap och ensamhet. För han, den unge häradshövdingen, verkar då ensam. Han är en idealistiskt diktarnatur, men på sin färd mot gården och i sin roll som häradsdomare ställer han en mask framför sin ansikte, blir mycket sträng, högdragen, imposant, rentav skräckinjagande.

Dessa hans karaktärsdrag står i stark kontrast till husbondens person, hans gamle skolkamrat, numera präst. Han är mjuk, ödmjuk, förstående. Liksom böjd av den oförsonliga natur han lever i och av.

* * *

Det häradsdomaren har att rannsaka är ett brott man ogärna talar om. Det har kommit fram att två där på gården boende halvsyskon, dräng och piga, bedrivit incest med varandra, möjligen med barnsbörd som följd. Det två är några och tjugo år gamla: brodern Sämund Fridgeir något yngre än systern Solveig Susanna.

Häradsdomaren börjar nysta i historien, med noggrannhet och skärpa. Men där på gården verkar man ha en relativ översyn med det skedda: åtminstone vill man helst inte dra fram det. Erfarenheten av det tunga livet på gården synes kunna leda till att man åtminstone kan ha något överseende med kärleken, även när den går i förbjudet led.

Instucket på sina platser i denna huvudhistoria är tillbakablickar på ett fall som Asmunds far, den egentlige häradsdomaren, haft att handlägga: ett mord. Instucket är också en och annan dröm.

Huvudhistorien berättas vidare inte enbart ur häradsdomarens perspektiv. Vi får också följa med bakom förlåten och se vad som verkligen sker mellan de två halvsyskonen. Vi vet som läsare redan en del om vad som verkligen förevarit innan häradsdomaren hunnit fram till gården.

Sammantaget är historien suggestiv, delvis meditativ, med tydliga rottrådar till den gamla sagalitteraturen, som emellanåt rentav citeras av personerna i berättelsen. Därtill kommer den något originella interpunktionen som ytterligare förstärker ett drömskt intryck. Och så de fenomenala miljöbeskrivningarna:
"Klippor höjer sig över en backe som uppåtvända ansikten med stenmasker, som om där hade fängslats föregångare ur gudavärlden med mänskliga drag. Där ligger de, och kan inte annat än ta emot det milda regnet i sina mossbelupna anleten."
Och så är det ett slags vemod, en dysterhet, över berättelsen. Den påminner mig om stämningen i Sven Delblancs mycket melankoliska Samuels bok, också den delvis verklighetsbaserad.

* * *

De isländska sagorna är förtrollande, och något av magi finns också i Gråmossan glöder. Den saknar dessutom helt klichéer och blir på så vis i en historisk miljö ändå mycket ny: något just liknande har åtminstone inte jag erfarit i läsväg, även om den dystra känslan nås även i andra böcker. Men Gråmossan glöder har något för sig unikt.

Den isländska landsbygden vid slutet av 1800-talet, såsom Thor Vilhjálmsson skildrat den, kommer att följa med mig länge.
– – –
Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir), Thor Vilhjálmsson. Övers. Peter Hallberg. En bok för alla 1994. ISBN: 91-7448-816-3. 250 sidor.