fredag 15 mars 2019

Bokrecension: Det himmelska gästabudet | Lars Gyllensten

Det himmelska gästabudet är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1991.

* * *

Det är inte lätt att få grepp om Lars Gyllenstens Det himmelska gästabudet. Det är en yvig roman, som inte ger många svar, men levererar många frågor  – djupt existentiella frågor. I centrum står frågan om huruvida Gud hade rätt när han såg på sin skapelse och sade om den att allt var gott.

Denna grundfråga kan på rent teologisk grund ruckas för en skeptiker. Vi vet ju vad som hände: människan föll i synd och slängdes ut från Eden, och jorden förbannades för hennes skull.

Men Gyllensten låter sitt rika persongalleri i Det himmelska gästabudet förhålla sig till frågan ändå: är livet gott? Och vidare: varför leva? Vad gör döden med oss? Vad gör detta att vara dödlig med oss?

* * *

En vandringsman hittar en bok i en död människas hem. Det hör till historiens mysterier att mannen varit död i hundra år, men hans hus är hållet i ordning och den döde själv ligger kvar där som om han nyss gått ur tiden.

Jag förstår det som att den vidare handlingen, såsom vi som läsare får ta del av den, är en läsning av denna tjocka, handskrivna bok.

Den berättar om hur en död man kommer till ett himmelskt gästabud. Han får slå sig ned vid ett bord, och allteftersom dyker människor upp bredvid honom. Alla har de historier att berätta. Historier om hur det är att vara människa.

Berättelserna flyter över tid och plats. Somliga av dem rymmer historier inom sig. I extremfallet är det på åtskilliga nivåer: vi läser den dödes bok, som berättar om människorna kring bordet i himlen, där en byggmästare berättar om en lärarinna som i sin tur berättar om en främling som berättar om en munk. Det är inte alldeles lätt att hålla kursen i en litterär framställning med så många subnivåer.

Berättelserna illustrerar i vilket fall olika sätt att förhålla sig till livet.

Och jag tänker att läsaren här får träda in som medskapare till meningen, till poängen, med att leva. Gyllensten predikar inte lösningar. Men ändå, det antyds att livet är värt att leva, trots allt, trots alla vidrigheter, värt att leva i absurt trots mot destruktiviteten av livet, värt att leva med förtröstan – trots allt.

För att nå dithän att ändå komma en lösning på spåren blir språket ibland snarast kvasireligiöst, men jag tror inte att vi bör läsa Det himmelska gästabudet som en religiös bok för det, fästen det är gott om religiösa figurer med i de olika historierna.

Tvärtom är frågorna brännande att ställa sig inte minst för den person som inte har en gudstro eller ett hopp om liv efter döden. Vi gudlösa människor kan behöva reflektera kring varför livet är värt att leva, fastän ingenting egentligen, i det långa perspektivet, innebär något.

Förhoppningsvis kan livet åtminstone betyda något för oss som enskilda människor, hur små och obetydliga vi än är ur ett kosmiskt perspektiv och ur den långa tidens synvinkel. Kanske kan vi nöja oss med det, och trotsa de vedervärdigheter som livet ändå rymmer, om inte för mig så ändå för andra.

I romanen förekommer en ryttmästare. Hans hållning är värd att citera i sin helhet:
”Det är inte hjältemod som håller oss uppe. Det är inte trots. Det är inte heller därför att vi litar på att frälsas in i evigheten, när vi har dött. Vi har ingen saklig och ovedersäglig tanke som är stark nog att driva förtvivlan ur vårt bröst. Vi har inga skäl att inte förtvivla – men vi förtvivlar ej. 
Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fastän allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvunna.”
Den hållningen är i stor utsträckning också min hållning.

* * *

Rent tekniskt är Det himmelska gästabudet ett komplicerat verk. Vi har de många berättarna och historierna inom historierna. Dessutom händer det att de andra berättarna bryter in i en pågående berättelse med kommentarer – i regel med något om att det blir för långrandigt.

Och så har vi en kör som då och då bryter in, som om det vore fråga om ett antikt drama, fastän den sällan sjunger på vers. Kören erbjuder istället små predikningar om det som utspelar sig i den pågående berättelsen.

Det himmelska gästabudet är onekligen en gyllenstensk bok. Den skänker ett landskap utan given rutt, för oss som läsare att själva orientera oss i.
– – –
Det himmelska gästabudet, Lars Gyllensten. Bonniers 1991. ISBN: 91-0-055190-2. 312 sidor.

söndag 3 mars 2019

Bokrecension: Den ensamme vandrarens drömmerier | Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire) är skriven av Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Boken utkom postumt på franska 1782.

Jag har läst en svensk upplaga från 1951, i översättning av Gustaf Åman-Nilsson.

* * *

Den ensamme vandrarens drömmerier består av tio betraktelser, kallade promenader, där Rousseau skärskådar sitt eget liv med samma öppenhet vi känner igen från Bekännelser. Han skriver vindlande, till synes utan större system mellan betraktelserna sinsemellan. Det är allt annat än koncist.

Sökandet efter ro är Rousseaus prioriterade angelägenhet. Han vill inte strida eller disputera, inte skaffa sig fler ovänner. Han är känslig för andras negativa omdömen om honom, som han tycker sig avläsa i sarkasmer och blickar. Rousseau upplever sig förföljd.
”… när jag minst tänker därpå är en gest, en elak blick som jag uppfattar, ett giftigt ord som jag hör, en illvillig person som jag möter tillräckligt för att bringa mig alldeles ur jämvikt.”
Men Rousseau noterar att han förmår nå själsro, så länge som han inte har sina fiender och vad han menar att de gör honom i synfältet. Och när olyckorna ändå drabbar honom, låtar han dem skölja över sig och sedan försvinna. Han kombinerar det med en determinism, som han vackert uttrycker på följande vis:
”Den vise mannen, vilken i de olyckor som drabba honom inte ser annat än skickelser av den blinda nödvändigheten, är inte utsatt för dessa galna känsloutbrott; i sin smärta jämrar han sig men utan att brusa upp, utan vrede; av det lidande för vilket han är ett rov känner han endast den materiella stöten; och de slag han mottager skada förgäves hans person, inte ett enda når hans hjärta.”
Det ligger något resignerat över hela boken. Författaren vare sig vill eller orkar hata någon, för det kräver hans engagemang i fienden. Han framstår som en bruten man, som nu bara vill dra sig undan och leva för sig själv, bortom människor, gärna i naturen. Rousseau skriver:
”… när jag kommer till en plats, där jag inte ser några spår av människor, andas jag lättare liksom i en fristad där deras hat inte mer oroar mig.”
Samtidigt kan han inte se sig själv som det direkta upphovet till den fiendskap han mött. Visst, han säger sig vara lättpåverkad, men om han bara fått vara såsom han till naturen är, så hade han varit god.
”Om jag varit osynlig och allsmäktig som Gud, skulle jag ha varit välgörande och god som han.”
Detta är alltså om han haft makten att göra gott. Han menar sig emellertid inte ha gjort mycket gott. Däremot hävdar han lika bestämt att han inte heller aktivt gjort mycket ont.

* * *

Rousseau uppfattar sig som gammal när han skriver på Den ensamme vandrarens drömmerier. Det blir också hans sista bok, utgiven först postumt. Men det är inte en uppgörelsebok. Han nämner inte dem han ser som sina fiender vid namn.

Snarare handlar betraktelserna om vad som får honom att må bra och hur han drabbas av och hanterar ångesten och oron som slår mot honom. Han gläds över naturen, över att vistas där människor inte känner honom, att se barnen leka, att samla växer till sitt herbarium. Han gläds över att kunna försjunka i drömmerier, att gå in i sig själv.

Och han är nöjd med att ha lärt sig att hantera fiendskap som han tycker sig möta, genom att helt enkelt passivt låta den drabba och passera honom, utan att nå hans inre.

Den ensamme vandrarens drömmerier är inte en lång bok, men den tog tid att läsa. Rousseau skriver långa, vindlande stycken, som inte alltid är lätta att hänga med i. Det hör kanske till drömmeriernas genre.

Men boken ger också en intim inblick i vad som framstår som en mycket känslig mans inre, kanske ansatt av paranoia. Det är nästan som om man läste en dagbok: däri går författaren både tillrätta med sig själv och ger sig själv respekt i de avseenden som han tycker det är befogat. Och då kanske främst enligt ett mönster som kan parafraseras så: ja, jag har kanske inte spridit så mycket godhet omkring mig, men jag har i alla fall inte spridit ondska heller.
– – –
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire), Jean-Jacques Rousseau. Övers. Gustaf Åman-Nilsson. Tidens förlag 1951. 146 sidor.

måndag 25 februari 2019

Bokrecension: Pestens år | Daniel Defoe

Daniel Defoe
Pestens år (eng. A Journal of the Plague Year) är skriven av Daniel Defoe (1660-1731).

Boken utkom första gången på engelska 1722. Jag har läst den i en svensk upplaga från 1983, i översättning av Per Erik Wahlund. Wahlund har även försett verket med efterord och utförliga textkommentarer.

* * *

År 1665 var London hemsökt av böldpest.

De första fallen hade rapporterats under föregående år, och epidemin ebbade långsamt ut år 1666. Men dess kulmen nåddes under sensommaren och hösten 1665. Totalt dog uppskattningsvis över hundratusen londonbor. Tusentals människor dog i veckan, ja, kanske uppåt tiotusen personer när det var som värst.

Daniel Defoe skrev vad vi idag skulle kalla en dokumentärroman om pesten. Per Erik Wahlund ger oss i sin efterskrift insikt i hur Pestens år uppfattats genom tiderna, och att man numera i allmänhet anser att boken är konstruerad av Defoe, och att han inte enbart agerat redaktör för ett förefintligt manuskript av hans farbror, som utpekats som berättarjaget, H.F., i boken.

Pestens år vilar emellertid på gedigen grund.

Defoe själv var bara några år gammal när pesten drabbade den engelska huvudstaden, men rimligen hade han tillgång till ögonvittnen vid sina efterforskningar, och därtill kom skriftliga vittnesbörd, inte minst tabeller över dödstalen, som han ofta citerar och återkommer till. Romanen är hyperrealistisk och kan utan vidare tas för ett verkligt vittnesbörd av en person som var på plats.

Defoe är också mycket noga med att ange det dåtida Londons geografi. Han nämner gatunamn efter gatunamn och hanterar åtskilliga av stadens många församlingar.

Man får betänka att när Defoe skriver sin bok, så har London förändrats ordentligt sedan pestens tid. År 1666 inträffade den stora branden i London, som ödelade tre fjärdedelar av City. Och intill våra dagar har topografin förändrats än mer: Blitzen gjorde sitt till för att lägga en del kvarvarande byggnader från pestens tid i ruiner.

Det är alltså i stor utsträckning ett London som inte längre finns kvar som vi vandrar igenom med Defoes huvudperson H.F.

* * *

Man visste inte hur sjukdomen spreds. Defoe beskriver dock mycket precist sjukdomens symptom, konstaterar Wahlund. Men när det begav sig hade man flera hypoteser om hur den överfördes. Att det främst var fråga om loppbett kände man inte till.

Man försökte skydda sig så gott man kunde: genom att undvika kontakt med smittade, genom diverse medel att inmundiga eller lukta på, genom att röka diverse materia för att rena luften, genom karantäner.

Defoe skriver kritiskt om hur man valde att spärra av de hus där någon insjuknat. Syftet var ju att begränsa smittspridningen och att hålla dem på en avgränsad yta som varit i kontakt med en sjuk person.

Men berättarjaget konstaterar att många smittade går på gatorna utan att ännu fått sjukdomssymptom och att inspärrning såldes föga hjälper. Han är också medveten om att en variant av pesten kan leda till en mycket plötslig död: folk kunde helt enkelt dö på gatorna utan att ens hinna hem, ja, utan att tidigare ens själva veta om att de varit smittade. Vi vet nu att det handlade om en variant av pesten som ledde till akut blodförgiftning.

* * *

Defoe låter H.F. ha ett mycket religiöst förhållningssätt till epidemin. För honom är det givet att hemsökelsen kommer från Gud.

H.F. markerar emellertid mot den övertro som Defoe också beskriver. Han avvisar determinismen, som struntar i alla försiktighetsåtgärder och tänker att man dör om man är bestämd att dö vare sig man gör det ena eller det andra. Han avvisar också tanken på att de som dör gör det för att de är särskilt utsatta för Guds dom. Nej, sjukdomen sprids fullt naturligt, även om den yttersta orsaken – Guds straff – är övernaturlig.

Dessutom tycker han avgjort illa om de medicinska charlataner som försöker prångla på folk overksamma mediciner för vinnings skull.

* * *

På ett sätt är det riktigt att säga att Pestens år beskriver det obeskrivbara.

För hur skulle vi, som förskonats från allt liknande, kunna föreställa oss en storstad, där fulla likkärror rullar fram över kullerstenarna nattetid, för att föra ut hundratals och tusentals döda till massgravar på stadens kyrkogårdar?

Hur skall vi kunna förställa oss skräcken när familjefadern upptäcker bölderna hos sin fru eller sina barn?

Hur skall vi kunna föreställa oss rädslan för att insjukna för att man märkt att man tagit i ett tygstycke som tillhört någon som dött i pesten?

Men genom sin nyktra framställningskonst lyckas Defoe i sin dokumentärroman, genom en fiktion som vilar tungt på fakta, ge oss en aning om hur det måste ha varit. Vi anar de religiösa stämningar som rådde under hemsökelsen. Vi känner doften av de eldar som tändes för att rena luften. Vi ser ett London framför oss som sedan länge är borta, men där man ändå kan se bekanta landmärken.

Uppskattningsvis gick mer än hundratusen londonbor i döden under det dryga året som böldpesten gisslade staden. De absolut flesta av dem gick i döden utan att efterlämna någon röst utöver den som bevarades i deras efterlevandes minnen. Defoe låter oss få en skymt av dessa människor. Han låter oss inte glömma dem.
– – –
Pestens år (eng, A Journal of the Plague Year), Daniel Defoe. Övers. Per Erik Wahlund. P. A. Norstedt & Söners förlag 1983. ISBN: 91-1-821472-X. 325 sidor.

fredag 15 februari 2019

Omläsning: Processen | Franz Kafka

Processen (ty. Der Prozess) är en oavslutad roman av Franz Kafka (1883-1924).

Boken utgavs postumt första gången på tyska 1925. Jag har läst Erik Blomqvists och Erik Ågrens textkritiska nyöversättning till svenska från 2010, i pocketutgåvan från 2018. Utgåvan är försedd med efterord av Torsten Ekbom.

* * *

Att läsa Processen är att träda in i en surrealistisk drömvärld. De absurditeter vi kan möta i drömmen, möter vi också i Kafkas kanske mest kända, och oavslutade, roman. På samma sätt som allt möjligt i drömmen kan förefalla rimligt, reagerar berättaren i Processen föga över de absurditeter som hela tiden sker i huvudpersonen Josef K.:s omgivning; ingen människa verkar reagera normalt, inget verkar för orimligt för att helt verkligt inträffa.

Historien är känd. Josef K. häktas – utan att det inskränker hans frihet – och en mystisk process påbörjas, en process om vilken Josef K. varken får veta något eller i början ens verkar bry sig särskilt mycket om. Ja, han varken vet eller verkar vilja veta vad han egentligen åtalas för. Inte heller vi som läsare får veta vad det är frågan om.

När omkring ett år har gått sedan Josef K. häktas förs han ut till ett stenbrott och avrättas. Fortfarande utan att veta något om varför det sker tar han villigt emot dödsstöten. Josef K. är då en böjd man. Den så sturske och faktiskt ganska otrevlige och kalle man som vi först får stifta bekantskap har hunnits ifatt av de krafter som förföljt honom.

* * *

Processen är öppen för tolkningar; det finns inga rätta eller givna svar. Kafkabiografen Torsten Ekbom skriver efterordet om den judiska mystikens påverkan på berättelsen. I detta har han säkert rätt. Andra har lagt fram andra tolkningar, utan att därmed ha tvingats göra våld på texten. Ekbom skriver:
”Processen kan liknas vid bilden i en rorschachtest – är det en spindel? en bläckfisk? ett moln? en kaktus?”
För egen del kan jag inte låta bli att läsa Processen som en illustration av människolivet som något absurt.

Vi vet inte vad som sker oss, och det som sker kan vara just absurt, utan synbar mening, men likväl drabbande. Det finns ingen mening bakom en bilolycka eller att ett enda möte kan förändra ett liv på både gott och ont. Det bara drabbar oss utan förklaring, liksom en process drabbar Josef K. utan mening eller förklaring. Varför är emellanåt inte ens en relevant fråga. Vi får nöja oss med att konstatera, flyta med. Kanhända står också vi plötsligt inför våra bödlar, eller – vilket som känns som en lika möjlig tänkbar alternativ utveckling i Processen – blir plötsligt lösta ur situationer.

Ja, det är ett intryck som Processen kan göra.

Någon annan kan läsa berättelsen som en illustration av människans litenhet och obetydlighet inför myndigheter i ett byråkratiserat samhälle. Åter någon annan kan i Processen söka ledtrådar till Kafkas eget själsliv. Jag tänker att ett bra sätt att läsa Processen är att helt enkelt låta den drabba en själv, och verka såsom den kan verka; att man kan bortse från facit, och bara låta den fungera såsom den kan fungera – och det är uppenbarligen på många sätt.

Kafka övergav skrivandet av Processen innan den blev färdig. Vi har således romanen i ett skick som inte är polerat eller sammansatt av författaren själv. Det gör den till ett ännu strörre enigma: en gåta för litteraturvetare att sysselsätta sig med i säkert ännu många generationer. Och analyserandet kommer säkert att fortsätta: sådan dragningskraft har denna trollbindande roman om Josef K., mannen som plötsligt häktas, ställs inför ogripbara myndigheter, och slutligen mister sitt liv.
– – –
Processen (ty. Der Prozess), Franz Kafka. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. Efterord: Torsten Ekbom. Novapress 2018. ISBN: 978-91-7137-014-3. 334 sidor.

onsdag 13 februari 2019

Bokrecension: Antipodien | Artur Lundkvist

Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1971.

* * *

Det är en genretrotsande samling texter som Artur Lundkvist sammanfogade i en bok vid namn Antipodien. Den inledande och avslutande texten, som hänger ihop, är naturalistisk i sin skildring av en båtresa runt jorden. Men mellan dessa hittar vi också svårt drömska texter, fabler, essäer. Emellanåt tar texterna mark i Australien, Lundkvists Antipodien, som därmed blir en sammanhållande länk.

Själv skriver Lundkvist i sin avslutande kommentar om att ett gemensamt tema för berättelserna är resan, resan i både yttre och inre mening. Australien – eller Antipodien – får i dessa sammanhang, förklarar han, symbolisera det främmande.

Resan är närvarande som ett tydligt tema i en av Antipodiens mest drabbande texter. Jag tänker då på den mardrömslika novellen Sällsam havsfärd.

Berättelsen utspelar sig på en båt av ansenlig storlek. På den vaknar en man upp, utan minne av hur han hamnat där och inledningsvis också utan minnen av sitt tidigare liv.

Det visar sig att fartyget, som aldrig märkbart lägger till hamn, fungerar som ett slags psykiatriskt sjukhus. Ombord finns ett stort antal sköterskor, alla mycket lika. De passar upp på patienterna på olika vis, även sexuellt.

Den namnlöse huvudpersonen lyckas särskilja en av dem från de andra genom en tandskada hon har, och efter ett tag lyckas han ur henne få fram information: att fartyget står under diktatorisk ledning av en överläkare, som vistas inkognito bland passagerarna som patient. Att man nattetid lägger till i hamnar, samtidigt som passagerarna sövs ner, och att man då byter ut en del av de ombordvarande. Att det finns en hierarki bland patienterna: en del flyttas ner till låsta hytter, en del flyttas upp från samma hytter.

Novellen är mycket effektfull. Kanske kan den rentav tolkas som en allegori över livet som sådant: vi vet inte var vi kommer ifrån eller vad som väntar utanför den värld där vi vistas. Någon i det fördolda äger makten. De flesta människorna står främmande inför varandra under samma resa.

* * *

En resa av helt annat slag är den fiktiva gestaltningen av den möjligen historiska resan av Pytheas från Massalia, denna antika gestalt som skall ha seglat norrut, till Hyperboreas; i Lundkvists novell England, Island, Arktis, Norge. Novellen har karaktär av äventyrsberättelse, där Pytheas framställs som en tidig vetenskapsman, som genom sitt stora förnuft förutser vad de resande kommer att råka på, och endast sällan överraskas av det oväntade.

Novellen Ur Alvars levnad tar fasta på en individs främlingskap i världen. Utan att Australien eller Antipodien nämns, blir novellen en bild av det som den geografiska orten vill betyda i samlingen: det andra, det främmande. Alvar existerar i världen, men känns finnas lite vid sidan av, framförallt i förhållande till andra människor, ja, rentav i förhållande till sig själv.
”Något i honom är sten, dras till stenen, en känslolös känsla bortom tiden.”
Episod efter episod i texten illustrerar om och om igen Alvars avstånd till den verklighet där han existerar: andas, men lever på distans; betraktar, men blir knappt sedd.

* * *

Antipodien är en suggestiv samling texter av vitt olika slag. Texterna är ofta, som undertiteln anger, tvetydiga och lämpar sig för tolkning.

Som vanligt är Lundkvists miljöbeskrivningar enastående. Men också människoskildringen är stark, vare sig det rör sig om mannen som glider in och ut ur drömmar i samband med sin operation, eller om den helt naiva men underbart vackra kvinna som är så skön att omgivningen inte står ut med henne. Eller om någon av de andra i Antipodiens persongalleri.
– – –
Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser, Artur Lundkvist. Bonniers 1971. 238 sidor.

onsdag 6 februari 2019

Bokrecension: Pesten | Albert Camus

Pesten (fr. La Peste) är skriven av Albert Camus (1913-1960). Jag har läst boken i svensk översättning av Elsa Thulin. Boken utkom första gången på franska 1947.

* * *

Bland klassiska böcker får Pesten anses vara en given titel. Jag läste den för många år sedan, och läste om den nu; den håller nog för flera omläsningar till.

Pesten utspelar sig under ungefär ett halvår i den algeriska hamnstaden Oran, någon gång under 1940-talet. Algeriet stod då under franskt styre, och samtliga centrala gestalter boken är fransmän.

Det börjar med att man överallt i Oran börjar hitta döda råttor. Snart rapporteras underliga dödsfall. Man tvingas acceptera att pesten brutit ut i staden, både böld- och lungpest. Dödssiffrorna stiger dag för dag, staden sätts i karantän: ingen får komma ut, och ingen får komma in.

Vad som utspelar sig under den alltmer dödliga och omfattande epidemin får vi veta genom berättaren, som följer ett antal mäns göranden genom vad de berättat för honom, vad främst en av dem lämnat efter sig i skriftlig form, vad berättaren själv erfarit. Inte alla av dem kommer att överleva.

* * *

Camus inleder romanen genom att citera Daniel Defoe:
”Man kan likaväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företelse som helst under bilden av en som inte existerar.”
Det är därmed omedelbart klart att Pesten lånar sig till en allegorisk tolkning.

Den pest som hemsöker Oran kan omvandlas till ett abstrakt stort hot, vars hantering av människorna Camus gestaltar. Det ligger naturligtvis nära till hands att låta Pesten bli just en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike, men allegorin kan generaliseras till att illustrera snart sagt vilket omfattande hot mot en större mängd människor som helst.

* * *

Det är intressant att observera hur de olika personerna i romanen reagerar inför hotet.

Främst bland protagonisterna är läkaren Bernhard Rieux. Han uppfattar snabbt vad som håller på att hända. Rieux är en man med enorm arbetskapacitet: hans långa arbetsdagar fylls bland annat av sjukbesök och ansträngningar för att hantera den stora mängden insjuknade människor.

Rieux är medveten om att föga av vad han gör hjälper i det långa loppet, men vad han gör lindrar förhoppningsvis, får samhällsmaskineriet att fungera i trots mot den förstörande pesten. Rieux blir aldrig passiv, ger aldrig upp, strävar enbart på.

Liknande strategi har Grand, en stadsbyråkrat som börjar ägna den tid han har över åt att delta i arbetet mot pesten. På något sätt hittar han mod att agera på sitt hörn, samtidigt som han på kvällarna och nätterna arbetar på sin roman, en roman som enbart hunnit till första meningen, som han gång på gång försöker omarbeta till perfektion.

Journalisten Rambert däremot förtärs av sin längtan efter flickvännen. Rambert befinner sig i Oran när karantänen införs, och han ägnar därefter betydande möda på att försöka fly från staden. Han är inte feg, men han är malplacerad: han hör inte hemma i Oran, och vill bara till sin kärleks mål. Omsider tvingas han omprioritera: också han sugs upp i arbetet mot pestens härjande.

Tarrou hör inte heller hemma i Oran; han bor på dess hotell när portarna stängs. Han funderar uppenbarligen mycket på sin egen plats i skeendet, och har som mål att bli vad han kallar ett helgon. Han säger inte detta i avsikt att förhäva sig; vi ska, förstår jag det som, snarare förstå det som ett uttryck för att han vill nå ett plan där han inte skadar andra.

Han har nämligen en ganska mörk bild av människan som i grund och botten mördare, konkretiserat som medborgare i en stat som tillåter dödsstraff. Tarrou börjar organisera sanitetsgrupper.

Intressant ur ett psykologiskt perspektiv är hur prästen Paneloux hanterar sin tro. Han landar i en hållning där han antingen måste förneka Gud på grund av vad som händer i staden, eller där han måste underordna sig Guds vilja, där pesten på något sätt finns med. Inte nödvändigtvis som ett straff, men som en del i någon form av avsikt eller mening. Paneloux går inte till rätta med Gud eller förnekar honom: han landar i ett accepterande av situationen såsom den är, oavsett varför det är som det är.

Det finns fler personer i Pesten. Dessa nämnda är några av dem.

* * *

Pesten skildrar både psykologiska och praktiska konsekvenser av att leva i en stad belägrad av ett stort hot. Camus skriver ingående om en sådan sak om hur man tvingas effektivisera begravningsarrangemangen när dödstalen per dygn letar sig upp i tresiffriga volymer. Från enskilda begravningståg till kyrkogården utanför staden för en snabb begravningsakt med anhöriga stående på avstånd, via massbegravningar utan anhörigas närvaro, till masskremationer.

Samtidigt fortsätter staden på något sätt sitt liv, rentav ett intensivt liv. De få filmerna som finns där rullar gång på gång för fullsatta paviljonger. Människor går till arbetet. Ockrare tar ut överpriser för livsmedel som det blir brist på. Och de som försöker hantera pesten fortsätter att kämpa med nästan övermänsklig arbetsbörda, dag efter dag.

Så blir Pesten kanske något av en bok om att ändå uthärda under outhärdliga omständigheter. Att fortsätta utföra sina uppgifter, även om det kan synas absurt. Att inte släcka den gnista av mänsklighet som blänker mitt i allt mörker. Att stå upprätt även inför ett hot som ständigt hotar att krossa och förstöra dig. Det är rätt uppmuntrande, ändå.
– – –
Pesten (fr. La Peste), Albert Camus. Övers. Elsa Thulin. Albert Bonniers förlag 2001. ISBN: 91-0-057430-9. 352 sidor.

måndag 4 februari 2019

Bokrecension: The Darkening Age | Catherine Nixey

The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World är skriven av den brittiska journalisten Catherine Nixey. Boken utkom första gången 2017.

* * *

Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.

Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.

Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.

Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.

The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.

Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.

* * *

Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:
”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”
Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.

För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.

* * *

Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:
”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”
Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.

Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.

Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.

Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.

* * *

Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.

Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.

Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.

* * *

The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.

Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.

Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.

tisdag 29 januari 2019

Bokrecension: Lotus i Hades | Lars Gyllensten

Lotus i Hades är skriven av Lars Gyllensten (1921-2016). Boken utkom första gången 1966.

* * *

Det är fyrtionio korta och svårtolkade prosapoem läsaren möter när hon ger sig i kast med Lotus i Hades. De är dessutom sinsemellan ofta olika, och rör sig över stora geografiska och temporala avstånd. Men anknytningen till antikens Grekland finns där ofta, i synnerhet till den trojanska sagocykeln och till det grekiska dödsriket Hades.

I prosapoemen är ofta minnet satt ur spel. Dikternas berättare, som väl får förstås som de döda, glider bort från bestämdhet, ändrar sig, låter sig inte låsas vid entydiga hågkomster av hur det var: det är tydligen så för dem i Hades; de har delvis upplösts, skuggorna därnere, och glider in i varandra och varandras minnen, i ett slags efterlivsfluidum. Likväl verkar de i stor utsträckning sysselsätta sig med att minnas det som varit.

* * *

Hades blir en bild för ett tillstånd också. Ett befriat tillstånd, där omvärlden inte når fram till människorna, de som ätit av Lotusen, som beskrivs i Odysséen. Lotusen som skänker glömska och lycka. Så i Hades:
”Där var vi fria, där fanns varken stort eller smått, varken ont eller gott, och ingen krävde lösen för panter.”
Likväl, i ett av de klarare prosapoemen skriver Gyllensten om hur minnet också kan – och väl bör – bevaras. Han nämner hur ruiner byggs upp, och att ”i minnet skall vi nalkas en gång de levande”. Och så förs Förintelsen in som motiv:
”Vi skall samla era spridda lemmar, foga samman dokumenten ifrån Auschwitz och Treblinka, ifrån ghettot och ur bushen och hålla fram dem för varandra till ett fängslande och ansvarskrävande momento.”
En kraftfull reflexion av samtidsmänniskan tillstånd läser jag också. Han skriver då om hur vi sluppit nöden, men ”vadar i leda”; vi trälar inte, andra trälar för oss. Lyxen har pacificerat, och människan går omkring och ”väntar på att någonting skall hända”.

* * *

Lotus i Hades är en kaotiska blandning av bilder och intryck.

Gyllensten skriver ömsom vardagsprosa, ömsom 1700-talssvenska. I ett poem är berättaren en fabriksarbetare, i ett annan står han och ser hur ”konung Karl” vandrar fram, av språket att döma nog Karl XII. I ett poem befinner han sig på en krog i London. I åtskilliga uppehåller sig berättaren vid olika romantiska svärmerier.

En nyckel till denna spretighet skulle alltså kunna vara, att anta att berättarna av poemen är de glömska, lotusätande avdöda Hadesinvånarnas minnesframgent.

Läsaren får vid läsningen försöka göra sig reda i vad hon läser. Jag tänker, att hon väl helt enkelt ur dessa prosapoem får plocka upp, och i bästa fall hänföras av, just det som tilltalar henne.
– – –
Lotus i Hades, Lars Gyllensten. Bonniers 1966. 131 sidor.

måndag 28 januari 2019

Omläsning: Mordets praktik | Kerstin Ekman

Det verkar inte som att jag var särskilt förtjust i Kerstin Ekmans Mordets praktik när jag läste den 2011. Nu har jag läst om boken, och får en ny uppfattning: romanen är lödig.

Mordets praktik går i öppen dialog med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på ett mycket effektfullt vis. Men är ändå mycket annorlunda. Huvudpersonen Pontus Revinge bär inte många gemensamma drag med doktor Tyko Gabriel Glas, utöver att båda är läkare som blir mördare.

Doktor Glas är en ideolog, med genomreflekterade idéer. Och doktor Revinge är en mycket trasigare person. Själv är han övertygad om att han hjälpt Hjalmar Söderberg vid hans författande av boken i fråga, men Hjalmar Söderberg själv, som förekommer som person i Mordets praktik, lägger uppenbarligen föga vikt vid den unge medicinarens inflytande.

Hos Revinge blir relationen till Söderberg en period snarast en besatthet: han väntar på den kände författaren utanför en restaurang, han söker upp honom, men lyckas bara få till några få samtal med honom.

* * *

Så vindlar doktor Revinges livsbana iväg. Han skriver och skriver sina anteckningar, och det är genom dessa anteckningar vi får ana hur hans liv yttrar sig.

Vi får läsa hur han får anställning hos en äldre läkare. Det är denne läkare som Revinge dödar, dödar med cyankalium, samma medel som doktor Glas dödar pastor Gregorius med.

Varför? Ja, kanske för att Revinge tycker sig sett hur hans chef ser på sin styvdotter, en tonårsflicka som Revinge fattar tycke för.

Doktor Revinge förefaller obalanserad, men äger inte förmåga att reflektera kring sin egen person som doktor Glas; redan hans skrivande är mer oorganiserat, svårare att förhålla sig till, och utsatt för hans egna rensningar.

Drag av paranoia går genom Revinge, och han offrar sin lycka genom ett resonemangsäktenskap med chefens änka, en kvinna som är honom kall och likgiltig. Men då får han åtminstone vara nära dennas dotter. Det är väl det, snarare än utsikten att ta över praktiken, som lockar honom att äkta kvinnan.

* * *

Mordets praktik är också intressant som litterärt experiment på metanivå. Kerstin Ekman placerar sin roman i en fiktiv men realistisk verklighet där Hjalmar Söderberg tänks ha skrivit sin Doktor Glas. Illusionen är effektfull, och läsaren suggereras att tänka sig, att doktor Revinge levde i Söderbergs egen tid, interagerade med honom, och att han i någon mån påverkade utförandet av romanen Doktor Glas.

Suggererad verklighet – se där, ett fint mål för en realistisk roman, ett mål som uppnås av Kerstin Ekman med Mordets praktik.
– – –
Mordets praktik, Kerstin Ekman. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen.  E-bok 1.2, ISBN: 978-91-43-50094-3.

lördag 26 januari 2019

Omläsning: Doktor Glas | Hjalmar Söderberg

Det var några år sedan jag läste Doktor Glas, Hjalmar Söderbergs kyliga roman om doktorn som bestämmer sig för att döda en person av medlidande med en annan person. Men nu blev det gjort, och jag konstaterar att jag fortfarande tycker mycket om den.

* * *

Doktor Tyko Gabriel Glas är en läkare som tiden gått förbi. Ett snille i skolan har han stannat upp och framstår nu som mycket ensam. Han befinner sig vid sidan av de människorna, han är en betraktare med sina egna tankar som sällskap.

Vi möter honom i hans dagboksanteckningar över en sommar och en bit in på hösten någon gång kring förra sekelskiftet. Där reflekterar han kring sin omgivning och sina överväganden. Tidigt får vi veta att han föraktar och avskyr pastor Gregorius. Redan innan han får veta vad denne utsätter sin hustru för finns avskyn där, och han skriver:
"... om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det."
När pastor Gregorius fru Helga – "den heliga" – uppsöker doktorn får han klart för sig att han behöver agera. Pastorn tvingar sig nämligen till sex av hustrun, som känner ett liknande förakt och äckel för sin make som doktor Glas själv.

När de medicinska råden båtar föga föds en tanke hos honom att han både kan och, kanske borde, döda prästen. Doktorn vill befria Helga. Han överlägger med sig själv om det är rätt och riktigt att döda pastor Gregorius, och om han i så fall skulle kunna göra det.

* * *

Utgångspunkten är redan tidigt god för genomförandet av en sådan handling. Doktor Glas är en misantrop med föga aktning för människorna i allmänhet.
"Aktningen för människolif — hvad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och hvad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka."
Doktorn hänger med i sin tids radikala tänkande. Hans etik, såsom han resonerar om den, framstår som släkt med den nietzscheanska. Etiken är inte naturgiven eller bindande för den som är av särskilt slag, den som kan sätta sig över den. Doktor Glas är ju redan något utanför vanlig mänsklig samvaro: han kan inte på samma sätt som andra känna sig bunden av mänskliga sedelagar.
"Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen, det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min!"
I Glas värld blir det alltså rimligt att döda prästen; på så vis tänker han göra något som gynnar Helga, som vid det här laget sökt lycklig kärlek och ömhet åt annat håll än hos maken. Genom att döda prästen gör han prästhustrun fri från den som plågar henne, då skilsmässa i tiden och sammanhanget är otänkbar.

* * *

Så blir berättelsen om Doktor Glas genom hans egna brev en berättelse om vad som är tillåtet att göra, vad en människa kan tillåta sig att göra, hur en människa kan reflektera kring vad hon tillåter sig att göra.

Doktorns tankesätt bryter radikalt mot den hovsamma söndagsskolemoral som de flesta vid denna tid väl förväntades hålla sig med och de flesta kanske fortfarande gör. Han hycklar inte kring vad han vill göra och särskiljer sig redan där från andra; han är en undantagsmänniska.

* * *

Doktor Glas är tvivelsutan en av de främsta svenska romanerna, både till innehåll och stil. Och Söderberg är en säker stilist. Vad sägs till exempel om det här stycket, som doktor Glas skriver ner:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i birst därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst."
Det är mycket elegant.
– – –
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1905. 253 sidor.

torsdag 24 januari 2019

Bokrecension: Aeneiden | Vergilius

Aeneiden är skriven av Publis Vergilius Maro (70 fvt – 19 fvt). Jag har läst verket i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (f. 1927).

* * *

Grekerna hade Iliaden och Odysséen. Det var dags för det romerska imperiet att få sitt eget nationalepos. Vergilius tog sig an uppgiften, och skapade Aeneiden. Han hann emellertid aldrig bli färdig. Vergilius avled, men tack och lov gavs verket ut ändå, och därmed har vi i dag tillgång till en av världshistoriens mest betydande litterära verk.

Översättaren Ingvar Björkeson imponerar. Han lyckas tolka en text som Aeneiden, en text som hör hemma i en helt annan tid och en helt annan kultursfär än vår, till begriplig och njutbar svenska.

Naturligtvis blir inte Aeneiden omedelbart tillgänglig för det. Ju större förförståelse av antiken och grekisk-romersk historia och mytologi som man tar med sig till läsningen, desto mer kan man få ut av texten. Men Björkeson lämnar inte läsaren hjälplös bland alla dessa gudanamn, städer och människor. Med texten följer detaljerade slutnoter som spänner över åttio sidor, där man får det mesta förklarat för sig. Till det kommer ett efterord av Björkeson, en släkttavla, ett register och flera kartor. Och så en inledning av Bengt Holmqvist.

* * *

I grunden för historien ligger den trojanska sagocykeln. På den bygger Iliaden, om några dagar under slaget om Troja, och Odysséen, om en av de grekiska krigarnas hemfärd efter kriget.

Aeneiden har oräkneliga paralleller till dessa berättelser och bygger vidare på dem. Genom Aeneiden kopplas det antika Rom samman med Troja.

Trojanen Aeneas är son till gudinnan Venus. När staden faller räddar han sig, sin son och sin fader och drar iväg. Han är han bestämd att lägga grunden till det kommande romerska riket. Han hamnar i Karthago, där han har en kärleksaffär med drottningen Dido.

Men gudarna manar Aeneas vidare, hans uppdrag är inte utfört. Så han drar till trakterna av det framtida Rom.

Där lovar en lokal hövding sin dotter till hustru åt Aeneas. Dottern var dock redan bortlovad till en viss Turnus, som inte alls tycker det är en bra idé att främlingen skall få hans utsedda prinsessa till hustru. Så det blir krig i en motivmässig upprepning av vad som hände vid Troja, där ju Paris enlevering av Helena låg till grund för krigets utbrott.

Liksom Iliaden och Odysséen har två olika huvudupplägg, ryms inom Aeneiden två olika huvudupplägg. Den första delen berättar om vad vi möjligen kan kalla Aeneas irrfärder (en parallell till Odysséen), och den andra delen berättar om Aeneas strider i Latium (en parallell till Iliaden).

* * *

Trots de stora likheterna och de många parallellerna mellan de grekiska eposen och detta latinska epos är de ändå olika.

Iliaden och Odysséen är för det första långt mycket äldre, fastän alla tre verken utspelar sig i ungefär samma heroiska-mytiska forntid, säg en sådär 1200 år fvt. Iliaden och Odysséen levde dock först muntligt traderade, medan Aeneiden skapades för att bli bok.

Aendeiden blir därigenom mer konstruerad, medan de grekiska verken upplevs som mer framvuxna organiskt. Man kanske kan säga att Aeneiden är en utomordentligt skickligt uthuggen staty, där konstnären med öga för varje detalj går över sitt verk, och sedan hastigt får lämna det innan han riktigt hunnit blir klar, medan Iliaden och Odysséen är mer av naturkraft. Det blir som skillnaden mellan park och vildmark: båda typerna utomordentligt vackra, men ändå olika. Bengt Holmqvist skriver i sitt förord:
”Det är fråga om helt skilda saker, ändå inneslutna i ett större sammanhang.”
* * *

Aeneiden har varit utomordentligt populär. Och jag förstår varför. Texten för oss till det romerska rikets glansdagar, och det är från denna utkikspunkt vi tillsammans med Vergilius och hans läsare (eller kanske snarare åhörare) får spana ut över ett mytiskt förflutet, såsom han komponerade det på äldre föreställningar, sägner och myter.

Vi får se hur Vergilius använder det förflutna för att låta det med gudomlig precision leda fram till hans egen tids imperium. Det står:
”Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.”
Det är en våldsam historia. Vergilius sparar inte på detaljer när han skildrar krigets intensitet.  Som exempel kan anföras när amasonen Camilla under en strid dödar Orsilochos:
”... resande sig i sin fulla längd fördubblar hon yxans
hugg mot hans skalle och hjälm, hur han än tigger och bönar.
Hjärnans varma substans stänks ut över panna och kinder.”
Och det är en ödesbestämd historia. Ödet har bestämt hur allt skall gå från första början, och det har både människorna och gudarna att förhålla sig till. Själve Jupiter får utröna vad ödet bestämt i slutstriden mellan Aeneas och hans motståndare och rival Turnus. Det står:
”Jupiter håller i handen en våg med tungan i jämvikt
där han i skålarna lagt de bådas olika öden
för att se vem av dem som är dömd och nedtyngs av döden.”
* * *

Mer än tvåtusen år har gått sedan Vergilius dog. Hans Aeneid, som bevarar så mycket av romersk tankevärld och historiesyn, finns kvar och odödliggör hans stämma, så att också vi kan få höra detsamma som kejsar Augustus fick höra, och som antikbeundrare under all den tid som sedan dess förlupit kunnat höra. I verket lämnar Aeneas beständigt sin Dido, strider han beständigt mot Turnus, lägger han beständigt grunden för Rom.
- - -
Aeneiden, Vergilius. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning: Bengt Holmqvist. Natur & Kultur 2012. ISBN: 978-91-27-13286-3. 395 sidor.

torsdag 17 januari 2019

Bokrecension: Kastrater | Sven Delblanc

Kastrater är skriven av Sven Deblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1975. Jag har läst en upplaga från 1976.

* * *

Kastrater är en kort roman, drömsk och lite undflyende. Handlingen utspelar sig under en enda natt i Florens, i slutet av 1700-talet.

Där, i ett praktfullt hus, möts svenske kung Gustaf III och den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart, känd som Bonnie Prince Charlie. Med sig har kung Gustaf gunstlingen Armfeldt. Där de slår sig ner sitter också en mystisk commendatóre Broschi och mästersångaren Marchesi

Syftet med mötet är att hålla en seans. Jordanden skall frammanas. Men då Jordanden dröjer får man tid att samtala.

Det visar sig att Broschi är en annan tids mästersångare, känd som Farinelli, död sedan länge och kastrat liksom Marchesi. Men med tillhjälp av något extrakt lyckas Farinelli hålla krafterna igång och berättar om hur han på furstars nåd nått enastående framgång, men av populasen med sin förkonstlade sång inhystat kastade tomater.

Så rör sig samtalet trippande, med inslag av franska uttryck på tidens vis, mellan de församlade.

Konstnärerna kryper för härskarna, kung Gustaf följer en stel etikett, som gör honom obekymrad och opåverkad, fastän hans känslor kommer i uttryck genom hur han griper tag i Armfeldts arm eller ger honom ögonkast. Armfeldt, å sin sida, utnyttjar en stunds frånvaro från seansrummet, när han behövde gå avsides, till att även våldta en flicka.

* * *

Förkonstlingen är påtaglig. Rousseau står som motpol, och dyker då och då upp i samtalet. Men de pudrade herrarna föredrar sin förkonstling. Vitt puder höljer Gustafs och Karl Edvards ansikten, men döljer inte den förres dåliga tänder eller den senares berusning. Förkonstlingen verkar förnissa över det mycket mänskliga.

Förkonstling är det väl också att låta gossar i mängder som unga kastreras för att något litet fåtal av dem skall nå stjärnstatus som sångare, en del fler kunna försörja sig på sången, andra bli hänvisade till gatorna och tiggeriet. Och deras konst, gör berättelsen av Farinelli tydligt, förstås ock som alltför förkonstlad för att kunna tilltala massorna: de blir utelämnade åt de högt kultiverades gillande.

* * *

Kastrater ingår som en del i Delblancs trilogi med temat ofrihet och frihet. Vi märker i serien för övrigt Jerusalems natt och Speranza.

När jag tänker på temat i samband med läsningen av Kastrater faller några möjliga illustrationer ur boken i sinnet.

Kastraterna är ofria, bestämda till sitt värv genom ingreppet i deras ungdom.

Tydligare är Karl Edvards tjänare utsatta för ofrihet. En av Karl Edvards tjänare, den väldige Angus Mac-Ivor-Dixfois, har sin brorsdotter med sig i hushållet. Armfeldt utnyttjar sin aristokratiska frihet för att tvinga till sig hennes mödom, och har den upphöjda fräckheten att tänka att hon borde vara tacksam att en bättre man varit den som skändat henne, när hon skrämd drar sig tillbaka från honom.

Men hennes farbror, som tjänare, är bunden och ofri av etiketten, kan inte agera utan att bryta sig loss, vilket han också gör, när han när natten går mot gryning anfaller Armfeldt. Det uppfattas dock som att han försöker anfalla kung Gustaf III, varför han tas undan för att avrättas, och han besparas sitt liv enbart av Gustaf III:s nåd. Ja, här sitter många ofria i sina roller, bundna av en etikett och kultur.

Möjligen är också konsten ofri, konsten uttryckt som kastraternas sång. Deras upphöjda sångkonst kan inte uppskattas av massorna, begränsas till ett fåtal. Och massornas folkliga sånger, som Farinelli försöker tolka med sitt väldiga sångomfång vid en föreställning, kan i motsvarande grad möjligen inte tänkas föras till furstarnas förgyllda salar. Också konsten blir därmed bunden i sina egna sfärer, beroende på sin typ.

En trött natt som går mot sitt slut. Och vi som läsare har varit med om att se åtskilliga masker, masker som spricker och varunder lyser fram verkliga människor.
– – –
Kastrater, Sven Delblanc. Aldus 1976. ISBN: 91-0-041438-7. 148 sidor.

onsdag 16 januari 2019

Bokrecension: Mot Afrikas hjärta | Martin Dugard

Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa) är skriven av den amerikanske journalisten och författaren Martin Dugard (f. 1961).

Jag har läst boken i svensk översättning av Karl G. Fredriksson, i en upplaga från 2004.

* * *

Det är nog den mest välkända hälsningsfrasen i världshistorien:
"Doctor Livingstone, I presume?"
Orden fälldes av Henry Morton Stanley i östra Afrika år 1871. Han riktade dem till den man han efter stora mödor till sist nått fram till, upptäcktsresanden David Livingstone.

Mötet mellan de två männen i djungeln utgör höjdpunkten i vad som närmast kan beskrivas som en äventyrsdokumentär. Dugard har rekonstruerat de två männens liv, i synnerhet under den tid då Livingstone ansågs försvunnen och Stanley fick i uppdrag att hitta honom.

Och Dugard kommer mycket nära. Det underlättas av att de båda huvudpersonerna skrev utförliga dagböcker, men Dugar har också tagit hjälp av texter skrivna av människor som haft med expeditionerna att göra, av tidningstexter, av sekundärmaterial av olika slag, så att han till och med emellanåt kan slå fast vädret på särskilda dagar.

Det gör att berättelsen om hur Stanley söker Livingstone får tydliga färger och blir något mer än ett skissat historiskt förlopp. Läsaren känner sig närvarande i vad som händer: genom djungeln, genom sjukdomar och allehanda mödor, genom regn.

Berättelsen börjar emellertid långt innan den där dagen 1871 i nuvarande Tanzania.

* * *

Dr. Livingstone var en celebritet i England. Han hade varit i Afrika förut; han var den förste att ta sig tvärs över kontinenten. Nu var han åter där, och hans mål var att få klarhet i var Nilens källa finns.

Men tiden gick, och man hörde inte av den berömde upptäcktsresanden. Till sist började rykten sippra fram om att han blivit dödad, ett sannolikt scenario i ett geografiskt område som hemsöktes av farliga folkstammar, utöver att där fanns hiskeliga sjukdomar, insekter som spred svåra sjukdomar och djur som åt människor.

En expedition avsändes för att få klarhet. Den lämnade omsider beskedet att man visserligen inte hittat Livingstone, men däremot sett och hört tillräckligt för att slå fast att han med stor sannolikhet fortfarande levde.

Då sätts hjulen i rullning i USA. Reportern Henry Morton Stanley fick i uppdrag att för The New York Herald försöka hitta den försvunne Livingstone. Stanley hade en minst sagt brokig bakgrund. Han var född i Wales, hade en mycket svår barndom, hade tagit sig till USA, deltagit i inbördeskriget, blivit reporter och till sist uppnått sitt mål att få skriva för The New York Herald. Och ja, han åtog sig att leda expeditionen.

* * *

Dugard visar tydligt att de båda huvudpersonerna i boken var mycket olika.

Livingstone hade börjat som missionär och allt mer ägnat sig åt upptäcktsfärder. Han var from, stillsam, vänlig. Han var också en avgjord motståndare till det slaveri som då pågick i Afrika. Motvilligt kom han längre fram att ta följe med arabiska slavhandlare, men han bröt definitivt med dem efter att de genomfört en massaker på folk i en by där han vistades.

Stanley var mer av en överlevare och äventyrare. På ett nästan osannolikt vis hade han lyckats hålla sig vid liv trots alla de svåra prövningar som slagit honom under hans liv. Han verkar betydligt mer hetsig än Livingstone, och han kunde bestraffa sina inhyrda bärare och hjälpredor hårt och fysiskt.

De båda männen delade dock umbärandena som det innebar att föra karavaner genom ett Afrika som ännu inte var kartlagt i sin helhet. Båda drabbas de av sjukdomar. Båda får de kämpa med hunger och törst.

* * *

Stanley lokaliserar Livingstone, och den då fattige, isolerade och ganska illa medfarne upptäcktsresanden får resurser, hjälp och ny energi. De tillbringar några månader tillsammans och utvecklar en stark vänskap. Dugard menar att Stanley i Livingstone fick en fadersgestalt.

Men Livingstone stannar kvar i Afrika: han vill inte komma hem utan att ha lokaliserat den undflyende källan till Nilen. Det är också under det fortsatta sökandet som han halvtannat år senare avlider. Förunderligt nog konserveras hans kropp, bärs ut till kusten och förs hem till England, där begravningen sker med stora hedersbetygelser inne i Westminster Abbey.

* * *

Mot Afrikas hjärta är föredömligt skriven och disponerad. Dugard använder en övergripande kronologisk disposition, men gör ofta små exkursioner både i tid och rum. Allteftersom boken fortsätter få vi lära oss mer och mer om Livingstone och Stanley, samt om en del personer som finns omkring dem.

Men historien sätts också in i ett större sammanhang: läsaren får lära känna en del av världen såsom den såg ut då, omkring 1870. Det är en tid då massmedia bryter mark, då upptäckare är superkändisar, då slavhandel fortfarande existerar. Vi får stifta bekantskap med de stora klasskillnaderna i England, och med allehanda tropiska sjukdomar som kunde drabba människor som gav sig ut i den afrikanska vildmarken. Detaljskärpan i boken ökar än mer berättelsens intensitet.

Mot Afrikas hjärta är en dokumentär skildring, även om prosan ibland tangerar ett skönlitterärt framställningssätt. Men jag får intrycket att det vi får veta genomgående vilar på vad Dugard lyckats få fram ur källorna. Det är fråga om ett gediget arbete.
- - -
Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa), Martin Dugard. Övers. Karl G. Fredriksson. Pan/P. A. Norstedts & Söner AB. ISBN: 91-7263-489-8. 364 sidor.

lördag 12 januari 2019

Bokrecension: Djurdoktorn | P. C. Jersild

Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom första gången år 1973. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

När Jersild skriver Djurdoktorn låter han den utspela sig i den nära framtiden, ett femtontal år framåt. Nu har vi passerat den tiden rent kronologiskt, men något av science fiction vidlåder boken ändå: samhället som skildras blev, tack och lov, inte verklighet. Åtminstone hoppas jag att det inte blev det.

Djurdoktorn berättar om den medelålders veterinären, Evy Beck, veterinärmedicine doktor. Hon har blivit arbetslös, men betald av ett bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen får hon sysselsättning på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut, ett medicinskt forskningscentrum i Stockholm.

Beck blir snart varse den extrema byråkrati som råder på arbetsplatsen. Ett närmast oöverskådligt gytter av beslutsfattare, råd, administratörer, kommittéer uppbär den egentliga makten över den gigantiska organisationen med över hundra institutioner.

Det svenska samhället är förändrat i romanen. Demokratin har avskaffats, eller snarare effektiviserats ur administrativ synvinkel. Tiotusen personer slumpas fram årligen och intervjuas ingående för att komma fram till hur de vill att landet skall styras.

Vilka som för tillfället regerar, om det är vänstern, mitten eller högern, är oklart. Klart är dock att stora företag köpt upp eller sponsrat vad som tidigare varit offentliga platser. Samtidigt har de enskilda människorna passats in i en samhällsapparat på ett effektivitetsmaximerande vis.

Evy Beck är en aning motspänstig. Hon reagerar mot djurhållningen och djurförsöken på Nobelinstitutet. Hon börjar yrka på förändringar, blir obekväm. Men samhällsmaskineriet har metoder för att komma till rätta med sådant: Evy Beck skickas på etisk terapi och steg för steg finner hon sig till rätta i sin position.

* * *

Jersilds samhälle är dystopiskt. Ekonomiska hänsyn och effektivitetskrav dominerar helt samhällsadministrerandet. Samhället har gått från att vara en spretig och kanske tungrodd demokrati till en fjullfjädrad byråkrati med demokratiska förtecken.

En kraftfull kontrast till denna värld uppmålas av Jersild när han låter Evy Beck tillbringa en tid hos ett gäng alkoholiserade luffarkaraktärer som tagit sin tillflykt till skogen strax utanför Arlanda. Där lever de ett bohemiskt liv i en gammal militärbuss och ett torp som gjorts om till lokal för hembränning.

Dessa själar befinner sig helt utanför samhället och lämnas för det mesta i  fred. De lever i armod och eländighet, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dem som på många sätt mer fria än de människor som passats in i samhället och viljelöst eller viljebrutna måste följa administratörernas beslut.

Djurdoktorn är också en bok som har djurförsökens legitimitet i centrum. Dessa utgör den etiska fråga som får det att skava hos Evy Beck och hos läsaren.

Frågan är fortfarande aktuell. I vilken mån är det rimligt att låta levande varelser som vi betecknar som "djur" lida för att gagna de levande varelsers liv som vi betecknar som "människor"? Hur många hundars, råttors, marsvins död är rimligt att kalkylera med för att åstadkomma bot för en farlig sjukdom?

Evy Beck vill väl minimera djurens lidanden, men tänker samtidigt att djurförsöken är nödvändiga. Och det är väl också den allmänna meningen i den verklighet som vi läsare lever i. Men problematiken bör stämma oss till eftertanke.
– – –
Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus 1974. ISBN: 91-0-039152-2. 259 sidor.

onsdag 9 januari 2019

Bokrecension: Jerusalems natt | Sven Delblanc

Jerusalems natt: Berättelse är skriven av Sven Delblanc.

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

Det går inte att komma ifrån, oavsett hur sekulariserad man är eller tror sig vara, att Jesus och den rörelse som kommer av honom haft ett oöverskådligt inflytande över vår historia och vår kultur. Jesusgestalten är fascinerande.

Benhårda ateistiska skeptiker menar i dag emellanåt att Jesus aldrig existerat som historisk person. Själv menar jag att det är ett antagande som är onödigt strängt: det enklaste är helt enkelt att anta att det finns en person under alla pålagrade myter och sägner; att den kristna rörelsen inte uppstod spontant, utan har en enskild människa som startpunkt.

I någon mån är det denna fascination för Jesusgestalten som kommer till uttryck också i Sven Delblancs Jerusalems natt.

Romanen tar form som den grekiske vetenskapsmannens Filemons brev eller bok till sin mecenat Apollonios. Allt utspelar sig under den romerska belägringen av Jerusalem en viss dag år 70 e.Kr., en belägring Filemon var åsyna vittne till i fältherren och kejsarsonen Titus närhet, vars gunstling han i någon mån var.

Under en solförmörkelse denna dag förs inför Titus en tillfångatagen jude, Eleasar, som tagit sig ut från Jerusalem. Inför Titus och dennes sällskap får juden förtälja om sitt liv. Det visar sig att han var kristen, en av de sista ännu levande människorna som följt Jesus personligen.

* * *

Vad som följer är en alternativ bild av kristendomens ursprung och Jesus Kristus.

Budskapet är, att Jesu lära tidigt förvrängts och att delar av den förtigits. Eleasar, som numera mist tron på Jesus som Messias, vittnar om hur de yngre kristna lagt sig till med historier om Jesus som han själv inte minns något av, fastän han då drivs att ifrågasätta sitt eget minne.

Särskilt vittnar Eleasar om hur maktkampen inom "partiet", som han kallar den tidiga kristna rörelsen, resulterat i att kvinnorna som följde Jesus med tiden förts åt sidan. Ja, Jesus framstår i Eleasars minnen som en jämställdhetsivrare, vars iver förtigits främst av Simon Petrus, senare ock av Paulus.

Jesus själv framstår i Eleasars hågkomster som en småvresig man, något äldre än vi i allmänhet tänker oss honom, något undersätsig och med kal hjässa. Han vill inte gärna göra underverk, och när han väl gjort dem behöver han vila ut ordentligt efteråt. Eleasar minns hur han undrar över varför inte Jesus gör större under, varför han inte gör stenar till bröd i en hungrande värld.

Det är fråga om en mycket förmänskligad Jesus i jämförelse med den gestalt som senare formas av det kristna partiet. Han söker gärna hugsvalese i gemenskap med kvinnorna, främst Maria från Magdala som synes ha känt Jesus bäst av alla, enligt Eleasar.

* * *

Det står var och en fritt att forma sin Jesusbild. Delblanc låter Eleasar använda sig av det apokryfiska Thomasevangeliet i formandet av sin bild.

En agenda kan anas i Jerusalems natt, nämligen att lyfta fram möjligheten av en Jesus som är mer kvinnovänlig än den kyrka som sedan växte fram, med det kvinnoprästmotstånd som Delblanc annorstädes ställt sig främmande inför.

Redan de bibliska evangelierna vittnar emellertid om en för sin tid progressiv syn på kvinnligt och manligt hos den Jesus som där framställs. Delblanc tar det antydandet och drar det mycket längre, och skapar en aktiv motreaktion mot detta inslag i Jesu lära hos Simon Petrus och Paulus, där kvinnorna medvetet förs ut ur bilden och där deras vittnesbörd om Jesus inte anses vara värda att lyssna till.

* * *

Jerusalems natt är också en berättelse om den väldiga maktens tryck gentemot det fåfänga motståndet. Filemon, berättaren, är i allt den romerska imperialismens företrädare. En mer problematisk inställning har Flavius Josefus, som också finns med där i tältet hos Titus. Han är jude, men har gått över till romarna, ehuru han fortfarande i någon mån är israelisk nationalist; han är själv därmed varken romersk eller judisk fullt ut, och riskerar att ses ned på av romarna och föraktas av judarna.

Filemon avskyr Josefus och är för övrigt gravt antisemitisk. Judarna skall i hans ögon inlemmas i den romerska hegemonin: det blir, verkar han tänka, bäst för dem själva så – att tvingas in i den romerska ordningen och få den romerska freden. Att underkasta sig för att njuta romerskt beskydd, snarare än att göra motstånd och därmed utsättas för förödelse.

* * *

Illusionen av att man faktiskt läser en översatt gammal antik volym är påfallande. Inte minst som illusionen förs i flera led: Delblanc skriver en historia, som får formen av att Filemon skriver en bok, vari Eleasar berättar om något som skedde fyrtio år tidigare.

Jerusalems natt blir för övrigt – här i skönlitterär gestalt – ännu ett belägg för att vi var och en som intresserar oss för kristendomen och dess historia formar oss en egen bild av vem Jesus verkligen var. Och jag tycker Delblancs mycket mänsklige Jesus som snart överlagras av sägner och mytologi, ger en möjlig vittring av en historisk Jesus, även om den jämställdhetsiver som Eleasar tillskriver sin mästare riskerar att vara anakronistisk.
– – –
Jerusalems natt: Berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1985. ISBN: 91-0-046322-1. 143 sidor.

tisdag 8 januari 2019

Bokrecension: Ateisten och den heliga staden | Georg Klein

Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar är skriven av Georg Klein (1925-2016), professor i tumörbiologi.

Boken utkom första gången 1987. Jag har läst en utgåva från 1988.

* * *

Så här är det: jag är ärkehumanist. På många sätt står jag helt främmande för naturvetenskapliga ämnen, särskilt sådant som kemi, fysik, biologi. Men jag känner mig hemma när humaniora kommer på tal: språk, historia, kultur, ideologi. I Georg Klein har vi en man där dessa två så ofta separerade världar förenades.

Klein är som professor i tumörbiologi och cancerforskare extremt insatt i allt som gäller gener, kromosomer, virus, DNA, RNA och allt vad det heter. Faktum är att han i en del av de mer medicinskt inriktade uppsatser som Ateisten av den heliga staden består av, helt tappar bort mig, som har svårt att på förhand göra skillnad på de olika begreppen, och än mer tappar taget när begreppen följer på varandra.

Desto mer uppskattar jag de kulturhistoriska texter vi hittar i boken, och de skildringar av excentriska människor han under sitt liv träffat på. Och de är inte få.

Kleins verksamhet som ledande cancerforskare har fört honom runt all världen och satt honom i förbindelse med forskare av alla de slag. Molekylärbiologen Sol Spiegelman (1914-1983) är en av dem. Fysikern Leo Szilard (1898-1964) en annan.

* * *

Klein ger intressanta inblickar i hur vetenskapligt arbete fungerar: hur resultat läggs till resultat och ibland kullkastar tidigare rön.

Det blir tydligt att vetenskapligt arbete är ett ständigt pågående, ständigt föränderligt verksamhetsfält. Och fältet är inte, liksom ej heller andra fält, fritt från konformism. Det kan ta tid innan nya rön förstås eller implementeras i större sammanhang. Men nyckeln är om och om igen att experiment faktiskt fungerar och kan upprepas.

Klein visar också hur det vetenskapliga arbetet är något som sker i en forskningsgemenskap. Enskilda personers resultat infogas i en större helhet, där oöverskådligt många andra resultat smälter samman till vad vi kan kalla vårt samlade kunskapsläge, ett kunskapsläge som ständigt omprövas.

En aspekt av arbetet inom Kleins forskningsområde som han inte diskuterar men som det hade varit intressant att ta del av hans tankar om är experimenten på djur. Kanske har han resonerat om det i någon av sina andra böcker.

Faktum är ju, att framgångarna på tumörbiologins område i betydande utsträckning möjliggjorts genom ett intensivt arbete med att studera hur olika typer av djur i laboratoriemiljö reagerar på inympade celler, virus, sjukdomar. Beroende på dessa experiments utfall har man kunnat dra för mänskligt liv fruktbara slutsatser.

Hur ser Klein på problematiken med att låta dessa levande, kännande varelser lida för att minska mänskligt lidande? Det får vi inte veta, åtminstone inte här.

* * *

Bokens titel, Ateisten och den heliga staden, syftar väl först och främst på den avslutande texten i boken, som fått samma namn. Där skriver Klein om sin relation till Jerusalem och dess invånare. Själv är han övertygad ateist, vars ortodoxa judiska vänner inte kan acceptera att han nog inte egentligen är religiös. Det är han inte, menar han.
"Gud är människans största önsketänkande. Vi är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum."
Det är väl därmed knappast förvånande att Klein redan nu upptäcker Richard Dawkins och hans aktuella bok The Selfish Gene (1976). Detta är ju långt innan Dawkins blev känd som ateistisk aktivist, främst genom boken The God Delusion (2006).

I The Selfish Gene handlar det om att människan främst är en vehikel för sina gener, som endast strävar efter att reproducera sig. Möjligen finns dock, framhåller Klein, en möjlighet att övervinna vår programmerade egenskap som genbärare, eftersom vi har en i vår värld unik reflektionsförmåga: vi kan agera för mål mer fjärran än det omedelbart genetiskt gynnsamma, vi kan möjligen nå altruism.
"Vi kan på allvar diskutera hur vi skulle kunna befrämja något som inte har någon hävdvunnen plats i naturen och i själva verket aldrig har existerat under hela världshistorien: den rena, från egna intressen frigjorda altruismen."
Jag, liksom väl också Dawkins och Klein själv, förhåller mig skeptiskt till en sådan framtidsutsikt.

* * *

Ateisten och den heliga staden är en personligt hållen bok, som blandar rent naturvetenskapliga redogörelser med Kleins egna erfarenheter av möten med människor och sina många resor.

Blandningen är sammantagen en aning spretig. Humaniora och naturvetenskap låter sig inte nödvändigtvis sömlöst sammanfogas till en helhet; fastän de båda är givna storheter i vår mänskliga tillvaro.

Klein själv är emellertid ett strålande exempel på universalbegåvningen som förmår kombinera dessa två världar inom sig: intresset för medicin, intresset för kultur. Själv bär jag inte den förmågan; jag är hänvisad till det fält där humanioran finns, och får häpna inför personer som Kleins kompetens när det kommer till den andra världen.
– – –
Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar, Georg Klein. MånPocket 1988. ISBN: 91-7642-395-6. 248 sidor.

torsdag 3 januari 2019

Bokrecension: Armfeldts karoliner | Anders Hansson

Armfeldts karoliner är skriven av arkeologen Anders Hansson (f. 1959). Boken kom ut första gången 2003.

* * *

Det är trehundra år sedan Armfeldts armé, som skulle ha intagit Trondheim, gick över Öyfjället från Norge till Sverige. Det blev en katastrofal händelse. Visst hade svenska armén råkat ut för åtskilliga bakslag förut, men aldrig tidigare hade tusentals personer dött förfrysningsdöden. För det var vad som hände.

Karolinerna hamnade i en snöstorm de där smällkalla dagarna kring och efter nyår 1718-1719. Många var dåligt klädda. Det var svårt att hitta vägen. Det fanns nästan ingenting att göra upp eld med: somliga bröt sönder musköterna och eldade med kolvarna. Folk dog kring sina lägereldar och på sina hästar. Och i decennier efteråt skulle deras ben vara spridda i fjällen.

Anders Hansson skriver i Armfeldts karoliner:
"Totalt dog omkring 3700 på grund av stormen på fjället, och av dessa frös 3000 ihjäl längs den sex mil långa vägen mellan Östby och Handöl."
En stor del av armén kom från Finland, närmare två tredjedelar, skriver Hansson. Men även rikssvenska trupper fanns med. Författaren uppskattar att omkring fyrtio procent av den arbetsföra manliga befolkningen i Jämtland dog under fälttåget – alltså medräknat strapatserna före dödsmarschen.

* * *

Dödsmarschen över fjället är en unik händelse i svensk historia som tilldragit sig stor uppmärksamhet och avsatt minnesmärken i landskapet och sägner hos folket. Naturligtvis är just marschen en central händelse i Armfeldts karoliner, men boken behandlar mycket mer än så.

För det första får vi som läsare en god överblick av hela fälttåget. Vad som var Karl XII:s mål bortom att Trondheim skulle intas kan vi inte med säkerhet veta. Men att han var absolut inställd på att det skulle ske är tydligt i vad han skrev till fälttågets befälhavare Armfeldt.

Hansson visar de svårigheter som armén hade att uthärda: hur varma kläder i stor utsträckning saknades, och problemen med att få tag i mat till soldaterna och furage till hästarna. Och inte minst lär vi oss om Johan Henrik Frisenheims oförtröttliga ansträngningar från svenska sidan gränsen att försöka förse armén vad den kunde tänkas behöva.

För det andra skildrar Hansson i Armfeldts karoliner också ingående hur den norska sidan agerade under krigståget, vad norrmännen fick uppleva. Han berättar om hur svårt ställt det var i Trondheim när staden belägrades. Han berättar om hur allmogen fick stå ut med att göra sina egna förråd tillgängliga för ibland norska och ofta svenska armén.

Svenskarna var emellertid omvittnat disciplinerade, förefaller det som. Stöld av norska bönder kunde straffas mycket hårt: med avrättning. Man försökte att i någon mån ersätta dem som man anskaffade mat och furage ifrån. Men lidandet man utsatte lokalbefolkningen för var naturligtvis omfattande.

* * *

Jag tilltalas mycket av Hanssons berättarton i Armfeldts karoliner. Skildringen är detaljerad, men drunknar inte i småsaker: blicken skyms inte från de stora skeendena, utan de stora skeendena kompletteras av inblicken i enskildheter. Citat är rikligt förekommande, både på norska och svenska.

Hansson har uppenbarligen bekantat sig mycket väl med källmaterialet och markerar noga när något han berättar om är hans egna slutsatser eller antaganden utifrån det materialet. Det visar både på en professionalitet och en sympatisk ödmjukhet inför det historiska skeendet. Fotnoter med källhänvisningar finns det mycket gott om, för den som vill fördjupa sig i någon uppgift.

Särskilt bör det nämnas att Hansson återberättar en del sägner som bevarats i folkminnet. Det är naturligtvis nästan ogörligt att reda ut vad som är sant och inte i dem; men påfallande många av dem har något av sannolikhetens prägel, och Hansson konstaterar också att en del av de namn som förekommer i sägnerna också återfinns i de historiska källorna från tiden omkring fälttåget.

* * *

Armfeldts karoliner är en gedigen genomgång av en olycksdrabbat fälttåg med en för svenskarna tragisk utgång. Kvar på fjället fanns tusentals döda. Kvar i livet fanns icke få soldater med amputerade, frostbitna lemmar, som gick en kärv framtid till mötes. Och ännu skulle det dröja några år innan Det stora nordiska kriget var helt avslutat.

Somliga av Armfeldts överlevande karoliner fick kämpa mot ryska anfall, när ryssarna angrep svenska östersjökusten. Och många av de finska karolinerna kom dessutom att återvända till ett svårt härjat Österbotten. Det var en eländig tid.
– – –
Armfeldts karoliner, Anders Hansson. Prisma 2003. ISBN: 91-518-4061-8. 275 sidor.

tisdag 1 januari 2019

Bokslut 2018

Antal inlägg: 91 (2017: 80, 2016: 90)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7,6 (2017: 6,7, 2016: 7,5)

Antal recenserade böcker: 89 (2017: 67, 2016: 79)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Okänd soldat av Väinö Linna och Döden i Venedig av Thomas Mann.

Planer för 2019:
Fortsatt recenserande.

måndag 31 december 2018

Bokrecension: Hack i häl på Minerva | Lars Gyllensten, Georg Klein

Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein utkom 1993 och rymmer de två författarnas brevväxling mellan åren 1987 och 1991.

* * *

Det är mycket som förenar Georg Klein (1925-2016) och Lars Gyllensten (1921-2006). Klein är medicinare och forskare och Gyllensten har en sådan bakgrund. Båda är författare, båda är naturvetare som kombinerar det med humanistisk bildning. Och båda är ohämmat intellektuella.

Givetvis är ett samtal mellan dessa två intressant att ta del av; tack och lov bestämde sig Klein att skriva ett brev till Gyllensten efter att den senare recenserat en av hans böcker. Följden blev omsider den volym som jag nu haft nöjet att läsa.

De två herrarna rör sig över vida ämnesfält och resonerar tillsammans om allt mellan politik och litteratur, medicin och kreativitet. Oftast har de liknande uppfattningar och bygger helt enkelt i breven vidare på varandras resonemang. – Någon gång ibland har de olika uppfattningar; de hanterar sådana diskrepanser utan all hårdhänthet, med mild diskussion och förklaringar.

En av de frågor som de inte har samma syn på är den om religionen.

Jo, de är båda ateister, ingen av dem tror på någon gud. Men deras ateism ser olika ut. Georg Klein är snarast antiteist och vill väl egentligen inte beblanda sig med religion alls, medan Gyllensten förklarar att han gärna använder sig av kristendomen på samma vis som han använder sig av grekisk mytologi eller Shakespeare. Han hittar värden i religionen även för en icke-religiös.

De kommer fram till att deras olika inställning nog har att göra med deras helt olika ingångar. Gyllensten kommer från en ickereligiös bakgrund, har aldrig varit religiös; ämnet är därför, får vi tänka oss, inte laddat. Han skriver själv att han på grund av denna bakgrund kan nyttja religionen friare.

Georg Klein är jude och engagerad i Israel-Palestina-konflikten, där han om och om igen har fått se fredstrevare gå under på grund av religiös fundamentalism på båda sidor. Därtill får väl kristendomens historiska belastning av antisemitism adderas till helheten. Klein skriver till Gyllensten:
"Skillnaden mellan oss är väl den att jag känner ett hot från en starkt religiös kultur, medan Du har upplevt den svenska religiösa kulturen som svag och så sekulariserad att den kunde inrangeras under myter och tankemodeller."
En annan sak där de två skiljer sig åt är förhållandet mellan ångest och kreativitet. Klein framför möjligheten att ångest kan vara en kraft som driver kreativiteten, medan Gyllensten, i allmänhet avogt inställd till psykologiska förklaringar, ser ångest och andra psykiska åkommor som enbart destruktiva. Klein konstaterar:
"Man kan kanske säga att jag har större tolerans för psykologin än Du, medan Du har större tolerans för religionen än jag."
Ja, det är vad breven ger intryck av.

* * *

Och så går samtalet genom månader och år. Klein dikterar tydligen sina brev i sin diktafon, ständigt sysselsatt med resor, som det verkar. Gyllensten skriver på skrivmaskin eller ordbehandlare.

De diskuterar medicinska forskningslägen, särskilt inom genetik, de utbyter tips om litteratur och författare; i det politiska framstår båda som smått missnöjda med läget. Kanske kan man ana en skepsis mot politiken överlag, åtminstone skriver Gyllensten:
"Det förkunnade politiska budskapet är ett skenbudskap – det är först och främst emballage för personer som vill fram."
Raoul Wallenberg dyker då och då upp som ett exempel på en enastående människa. Och de två talar en hel del om hur man ska se på Sovjet och Gorbatjov: skall upptiningen tas på allvar?

Och så Förintelsen. Georg Klein växte upp i Ungern och fick under andra världskriget känna av förföljelserna när han och familjen fick gå under jorden. Släktingar gick under i koncentrationsläger. Erfarenhetsmässigt är det onekligen ur denna aspekt här ett enormt gap mellan de två vännerna.

* * *

Jag tycker mig märka att Klein ursprungligen kommer liksom hukande till Gyllensten; den senare var ju då den mer etablerade författaren. Men med tiden sitter de på samma höjd; Klein talar allt klarare och rakare. Det är inte utan att jag tycker att Gyllensten någon gång blir lite mystisk – i betydelsen lutar åt någon slags mystik. Även om jag inte kan avskriva hans hållning att material av mänsklig erfarenhet också kan återfinnas i de religiösas skrifter, så är jag själv med sympatiskt inställd till Kleins mer reserverade inställning till religion.

Minerva var bland annat den romerska vishetsgudinnan. Och det är väl därför en lämplig titel Klein och Gyllensten satt på sin brevväxling: Hack i häl på Minerva. De två för ett gott samtal, utan påvisbara pretentioner på annat än att föra just ett gott, bildat samtal. Visheten kommer av sig själv och stammar ur deras respektive bildning och livserfarenhet.
– – –
Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein, Lars Gyllensten, Georg Klein. Albert Bonniers förlag 1993. ISBN: 91-0-055561-4. 315 sidor.

måndag 24 december 2018

Bokrecension: En lång dag i Athen | Theodor Kallifatides

En lång dag i Athen är skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången år 1989.

* * *

Det finns ett ankare i texten, som håller berättelsen inom en viss radie. Ankaret är skildringen av hur Kallifatides återkommer till Athen, där hans faders gravrätt har gått ut. Graven behöver grävas upp, benen tas till vara.

Detta är inte så udda som det låter för svenska öron: det förekommer vid Medelhavet - en grav grävs, och grävs sedan upp igen varpå benen flyttas. Nåt liknande skedde förr i Sverige. När en kyrkogård blev full och man stötte på ben där man grävde nya gravar, så togs dessa till vara och placerades i ett så kallat benhus.

Men grundhistorien utgör enbart förutsättning för berättelsen, som i själva verket är en vindlande vandring i Kallifatides eget minneslandskap. Minnena av fadern föder andra minnen, och vi får som läsare följa med när Kallifatides färdas genom sin personliga historia, och möter vänner från sin ungdom, möter släktingar som inte lever längre, kommer ihåg sin värnplikt och mycket mer.

Och mest av allt är det naturligtvis ett återvändande till fadern, till Pappa. Han är den tysta gestalt som står bredvid honom igen.

* * *

Kallifatides har fått vara med om mycket.

Inte bara det att han lämnar sitt fädernesland och emigrerar till Sverige, där han finner sig tillrätta inte bara i en ny kultur utan också i ett nytt språk, som han lär sig hantera till mästerskap, långt, långt framom de flesta som har svenskan som modersmål. Bara den erfarenheten av främlingskap både inför det nya och det som lämnats hade varit nog för att fylla böcker.

Men Kallifatides har erfarit mer. Han har sett döden; avrättningar var en verklighet för honom under hans uppväxttid. Och skildringen av hur sju skoputsarpojkar krossas mot en skenande buss är svår att smälta, drabbar hårt. Kallifatides konstaterar:
"Den gud som uppfann döden var nog ingen estet."
Och så har vi hans gammelmormor, hon som kallade Kallifatides bror för "storkuken" och honom själv för "storkäften". Grovkornighet i uttrycken synes överlag vara vanliga under uppväxttiden i Grekland.

Skällsordet framom andra är variationer på "bög", vilket väl vittnar om en machokultur utan all fräschör, men dess ideliga användande får antas återspegla tiden och framförallt miljön. Ja, Kallifatides egen far kallar sönerna kärvänligt för "småbögarna".

* * *

Kallifatides skriver mycket vackert.

Prosan är mättad, utan att bli överlastad. Den är rik på metaforer, men metaforerna blir aldrig långsökta, upplevs aldrig som konstgjorda.

Kärleken till och ömheten inför Pappa, folkskolläraren som vederfarits lidande av nazisterna när det begav sig, är tydlig och rörande. Och kärleken till ett Grekland som kanske åtminstone delvis blivit författaren främmande finns där också. Han skriver:
"Hemma i Grekland kan jag inte vara i naturen, där är jag i historien. Det är historien som är den verkliga naturen, allt annat är kulisser, havet och bergen och träden. Allt det synliga är kulisser, medan det osynliga är det verkliga."
I all sin rikedom är emellertid språket också - samtidigt - rakt. Kallifatides duckar inte för att bli intim. Det pulserar ofta en ganska brunstig sexualitet i hågkomsterna av det förflutna. Sexualiteten har inte raderats från minnets register. Det bidrar till att ge hela berättandet en äkthet, liksom återgivandet av de grova skällsorden. Berättelsen är inte tvättad eller kysk. Men den är äkta.
- - -
En lång dag i Athen, Theodor Kallifatides. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047737-0. 165 sidor.

torsdag 20 december 2018

Bokrecension: Speranza | Sven Delblanc

Speranza är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1980. Jag har läst en upplaga från 1983.

* * *

Sven Delblanc har själv skrivit om hur ett återkommande, djupgående tema i hans romaner är spänningen mellan ordning och frihet. Detta tema finns i Speranza. Dels kan boken läsas som en berättelse om en ung, idealistisk mans själsliga undergång, dels kan den läsas som en konkret illustration av konflikten mellan just ordning och frihet.

Den unge greven Malte Moritz von Potbus från Rügen sänds 1794 till en släkting i Västindien efter att han i samband med en kärlekshistoria samt med anledning av sina upplysningsfilosofiska ideal hamnat i konflikt med sina föräldrar.

Fartyget han far på tillsammans med sin informator och en tjänare hamnar i sjönöd och sällskapet får istället fortsätta färden på ett annat skepp, Speranza.

* * *

Det visar sig snart att Speranza är ett slavskepp. Och att på skeppet råder en egen ordning, egna lagar. Malte får outhärdligt svårt att kombinera sina tankar om frihet med vad han ser omkring sig.

Han försöker sätta sig på tvären, försöker att intellektuellt isolera sig från verkligheten, såsom verkligheten på skeppet ter sig, ideologiskt försvarad av den ombordvarande prästen vilken menar att slaveriet är något som får fungera som ett led på vägen mot ett gudsrike på jorden, ett nödvändigt offer för att nå ett högre mål.

Malte isoleras. Alla är emot honom och han  känner sig naiv som fortsätter att försvara sina frihetliga ideal, när han konfronteras med de som är emot honom.

Hans egen informator, som en gång väl varit avgörande för att göra honom till en man av upplysningen, distanserar sig från sin unge herre, blir en del av besättningen. Hans färgade, gycklande tjänare sluter sig till slavarna ombord.

* * *

Nu är ju Speranza en roman av Sven Delblanc. Läsaren kan därmed inte förvänta sig ett lyckligt slut, om man med ett lyckligt slut tänker sig en triumf för humanistiska, frihetliga ideal.

Tvärtom skildrar Delblanc hur Maltes inre konflikt växer, särskilt sedan han förälskat sig i en negress ombord och till sist gett efter för sin makt att få ligga med henne vare sig hon vill eller inte.

Skulden förtär honom, skulden för våldtäkten och skulden för att han inte agerar för slavarnas sak, och han flyr till sist in i en omvändelse till kristendomen och ett accepterande av ordningen ombord: han underordnar sig prästen, och blir ett instrument för behärskarna, slavdrivarna.

Den något stroppige, idealistiske unge aristokraten har fallit från sitt elfenbenstorn och fallit in i ledet; han står inte längre ensam, förtärd av en inre konflikt. Han följer. Han blir som de andra. Ångesten släpper.

* * *

Speranza är en drabbande bok. Den förvandling som Malte genomgår är omöjlig att slita ögonen ifrån. Framför läsarens ögon trasas ideologen sönder i mötet med en krass, mycket cynisk, verklighet. Den han var går under; något annat kommer istället, någon som står ut med att leva i den värld som finns ombord på Speranza.

Malte kämpar till sist inte längre mot sig själv, mot strömmen. Han följer med. Och följer kanske ett inneboende begär att få hänge sig.

Därmed blir också Speranza en illustration av hur lätt människan under press låter sig förvandlas till något annat än hon egentligen tror sig vara. Malte är väl egentligen Malte både som svärmisk vurmare för upplysningen och som förtryckare och våldtagare av slavnegresser. Men det han följer förändras: de höga idealen, respektive viljan att passa in och ge efter.

Så står vi till sist där själva, vi som är läsare. Vi står där med problemet framför oss själva — hur agerar vi själva när pressen sätter in? Hur motiverar vi hur vi ställer oss? Vad följer vi?
– – –
Speranza, Sven Delblanc. Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-112-0. 186 sidor.