tisdag 26 maj 2020

Bokrecension: Seneca | Bo Lindberg

Seneca d.y.
Seneca. Människosläktets lärare är skriven av idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg (f. 1946). Boken utkom 2010 som bok nummer 124 i Svenska Humanistiska Förbundets serie.

* * *

Det finns förvånansvärt mycket bevarad text av Seneca den yngre (c. 4 fvt – 65 evt). Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria förefaller känna den mycket väl, och tar med läsaren på en lärd och medryckande odyssé genom Senecas idévärld och den stoiska skolans historia, som ger grund och anledning till följande reflexioner.

Kanske har stoicismen lite dåligt rykte: sträng, pliktmedveten, präktig. Lindberg nyanserar denna bild betydligt, genom att belysa hur stoikern Seneca, förvisso kanske själv en nyanserad stoiker, förhåller sig till frågor som har med livet och samhället att göra.

* * *

Den stoiska filosofin var en antik visdomslära, och förhållandevis jordnära, även om där också fanns metafysiska antaganden. En grundläggande sak är uppfattningen att det är vår föreställning om fenomenen som är det som framkallar vårt lidande, snarare än fenomenen själva. Således är inte döden i sig ett lidande, men vår föreställning att döden är en olycka gör att vi lider och skyr den.

Den vise lär sig att förhålla sig oberörd av det yttre i syfte att behålla en slags inre balans, en jämvikt som inte kan ruckas av vare sig framgång eller motgång. Allting som ligger utanför människans egen kontroll är adiafora, oviktigt, även – så anstötligt för oss nutidens människor! – nära anhörigas liv, som den strängare stoicismen framhåller. Men allt man fått ska den vise vara redo att förlora.

Man förstår härav att stoicismen framförallt sysslade med att kultivera den inre människans motståndskraft och förmåga att uthärda livet, vad det än innebär. Men stoikerna, visar Lindberg, förordade inte nödvändigtvis ett tillbakadragande från samhället, så länge man inte genom sin verksamhet i samhället tvingades kompromissa med sina dygder.

Lindberg beskriver hur det hos Seneca själv fanns en dubbelhet här. Han hade varit hovman och lärare till den blivande kejsar Nero, men under sina sista år hade han dragit sig tillbaka för att idka filosofin; men också då är han verksam, om än för framtida generationer som tar del av hans studier och lärdomar.

* * *

Som Lindberg skriver, är stoicismen främst en form av ”terapi”. Den ska råda bot på sådant som stör sinnet, som oro, avund, otillfredsställelse. Den vill att affekter inte skall förmå störa balansen. Man ska leva i nuet, inte oroas för eller hoppas på framtiden. Vägen dit går via förnuftet, förnuft i en högre antik mening, som finns i alla människor. Människan kan förmås att inse att hon kan parera Fortunas blandning av slag och smek genom att vilja allt som sker i ödets fastlagda bana. Människan kan förmås att se sina felaktiga föreställningar, och genom att ändra dem också ändra sin upplevelse av världen.

Seneca talar ofta om Gud, men det är knappast fråga om Gud i kristen mening, även om kristna längre fram fick användning av stoiska inslag, som Lindberg beskriver. Huruvida det finns något liv efter döden förefaller han ha en ambivalent inställning till. Och där äldre stoicism helt tar avstånd från att uppleva affekter, synes Seneca ha en något mildare inställning.

Seneca har genom tiderna ådragit sig kritik för att hans liv stämde dåligt överens med hans lära. Detta eftersom han av allt att döma var förmögen, fastän han prisade fattigdomen.

Jag kan tycka att det är en orättvis beskyllning. Rikedom kan man ha eller inte ha: den är adiafora den också, den stoiska poängen är att man inte skall låta rikedomen påverka sig, lägga hinder i vägen för den apatheia som är stoikerns inre mål, och som inte är synonymt med nutidens negativt laddade begrepp apati. Stoikerns apatheia handlar om oberörbarheten av det yttre, det inre absoluta lugnet som eftersträvas som mål.

* * *

Bo Lindberg har med sin bok utfört en stor kulturgärning och vidgat möjligheterna för en svensk publik att bekanta sig både med den stoiska traditionen och Seneca som dess representant. Och Lindberg nöjer sig inte med att beskriva Seneca i det förflutna. Han följer den stoiska traditionen och Seneca fram genom tiderna, och mot slutet av boken resonerar han till och med om hur stoiska lösningar skulle kunna appliceras som vishetslära i vår egen tid. Det är mycket fascinerande.

Och jag är benägen att tänka, att nog har stoicismen en roll att spela: en sekulariserad stoicism som uppmanar oss att inse hur våra föreställningar styr hur vi erfar det som drabbar oss eller kan drabba oss är till exempel mycket lockande åtminstone i mina ögon.
– – –
Bo Lindberg, Seneca. Människosläktets lärare. Stockholm: Atlantis, 2010. 188 sidor.

lördag 16 maj 2020

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)


Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

söndag 10 maj 2020

Bokrecension: Drömmar som förplikta | Per Erik Ljung

Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare är en samling texter av litteraturvetaren Per Erik Ljung (f. 1943). Boken utkom 2009.

* * *

Per Erik Ljung tillhör de främsta Ekelundexperterna. Få forskare är lika lämpade att ge ut en bok om Ekelund och hans omvärld än han.

Och vilken samling utgör inte Drömmar som förplikta! Där möter vi detaljerade studier av Ekelunds författarskap ur olika aspekter, men vi får också lära oss om de talrika förbindelser som finns mellan Ekelunds författarskap och andra författare – inte minst modernisterna, där hans böcker stundom förefaller fungerat nästan som andaktsböcker, ehuru han själv hade blicken fästad på klassiker ur det förflutna och inte intresserade sig särskilt för samtidens böcker.

Ekelunds författarskap förblir emellertid gåtfullt, han är omöjlig att definiera och passa in i ett fack. Kanske är det därför det också är så fruktbart att studera vad han skrivit. Det har en förmåga att ständigt ge mer: nya insikter, nya impulser, nya utmaningar.

Hos honom finner vi en djup förtrogenhet med själva naturen, som spelar en stor roll i hans texter. Ljung har till exempel skrivit en hel essä om trädet som figur i Ekelunds texter. Men vi möter också det klassiska, antiken, förstått lika mycket som ett slags ideal som en epok: den raka linjen, det solbelysta, det behärskade i litteraturen.

Ekelund är en utforskare, både av sig själv och världslitteraturen. Ljung skriver träffande: "Ekelund skriver om andra, och skriver om sig själv, och till sig själv." Samtidigt, frestas man tillägga. Och det är inte alltid lätt att följa honom i denna upptäcktsfärd på jakt efter förhållningssätt till livet. Stundom är språket så nydanande, så fyllt av nya betydelser, att det trotsar det begripliga om man inte har tillgång till nycklar, nycklar som vi kanske endast kommer åt genom att läsa ännu mer Ekelund – och böcker av Ljungs slag.

Likväl är Ekelunds eminenta språkkänsla nog en av de starka dragningskrafter som gör att det är svårt att släppa honom, när man väl börjat läsa vad han skrivit. Varje ord i den strama prosan som samtidigt dallrar av poetisk balanskonst finns där synbarligen av en anledning. Det ligger en trollkraft i detta.

Det är intressant att se hur denna kraft verkat under 1900-talet. Ljung ger mängder av illustrationer och analyser av detta.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en litteraturvetare eller litteraturhistoriker i formell, akademisk mening; han är en konstnär, som dock konsekvent förhåller sig till den litteratur och de författare som han läser, hans beläsenhet är uppenbarligen enorm och hans intresse för vad som tänkts och skrivits outtömligt.

Det är rimligen en anledning till att han fascinerar både författare och personer som har intresse för litteratur både inom och utom akademien. Någon har kallat honom en författare för författare, och Ljung presenterar namnkataloger över personer som varit medlemmar i Vilhelm Ekelundsamfundet, som kom till för att möjliggöra utgivningen av hans böcker. Bland dem hittar man namn som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Pär Lagerkvist, Knut Jaensson, Astrid Lindgren, Nils Ferlin och många fler.

Namnen på dem som hörde till Ekelunds läsare bland författare tar inte slut där: Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran kan nämnas som exempel. Ekelunds böcker spreds måhända sällan i större utsträckning hos publiken i allmänhet – men Ljung visar hur många av tidens andra författare uppskattade honom. Det bör, tänker jag, gett honom en särskilt inflytande.


* * *

Drömmar som förplikta tar med läsaren på en odyssé genom Ekelundska vatten. Den kräver rimligen läsarens intresse, men ger också rikt utbyte: givande vyer likväl som detaljobservationer under färden. Genom rikliga hänvisningar till andra verk kan boken dessutom fungera som vägvisare till ytterligare fördjupning. Flera gånger stryker jag under titlar och författare i noterna som jag gärna skulle vilja återkomma till.
– – –
Ljung, Per Erik, Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare. Lund: ellerströms förlag 2009. 350 sidor.

tisdag 28 april 2020

Bokrecension: Metron; Attiskt i fågelperspektiv | Vilhelm Ekelund

Metron och Attiskt i fågelperspektiv är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).

Jag har läst verken i förlaget ellerströms tillsammans med Vilhelm Ekelundsamfundets utgivna samlingsutgåva, där båda böckerna tryckts i faksimil efter förstautgåvorna, i ett band. Utgåvan har också försetts med kommentarer av Ekelundkännaren Nils Gösta Valdén (1927-2010).

Verken utkom ursprungligen 1918 och 1919, ellerströms samlingsutgåva trycktes 1994.

* * *

Av Valdéns utmärkta kommentarer till verken förstår vi som läsare att Metron är ett centalt verk i Ekelunds författarskap. Det markerar övergången från Ekelunds tidigare heraklitisk-nietzscheanska hållning till ett attiskt: ett där kampen får vika för sökandet efter jämvikt. Och Attiskt i fågelperspektiv fungerar sedan som en utveckling av tankegångarna i Metron.

Metron betyder mått och är ett av de nyckelbegrepp man hittar hos Ekelund. Det betyder hos honom något i stil med just jämvikt, balans, rätt mått, en medelväg mellan ytterligheter. Det är ett förhållningssätt till livet och dess utmaningar och syftar till att vara ett verktyg eller en metod för att leva ett gott liv.

Världen som sådan är som den är, verkar Ekelund mena, men den upplysta människan kan likväl förhålla sig till den, lämpligen genom att inte föras med i världens strömvirvlar, utan bevara sin integritet visavi affekternas dragande krafter.
"Ett lif sådant som antikens filosofers, ägnadt åt inre freds- och frihetssträfvan, är ett stort manligt lif."
Där ligger målet: att trots allt känna en inre frid och glädje, att låta solen lysa in i anden och genom den; ständigt fokuserad på sak – det verkliga – och inte på sken. Det gäller då att inte låta vrede och indignation dra bort fokuset från det grundade, det låga, för att använda ett annat ekelundskt nyckelbegrepp. Det är inte nödvändigtvis så att trotset är det viktiga i livsföringen, utan en slags upphöjd följsamhet, en acceptans av livet såsom det ser ut.

Ekelund skriver:
"Lider du mer än de andra, må du också göra dig svårangripligare än de andra; innesluta dig i ett lung, en hårdhet, en /glatthet/, som alla pilar slinta undan mot. Det var den glattheten, som antikens filosofi alltid hade för ögat: ataraxi, nil admirari."
På vanligt sätt förhåller sig Ekelund till sitt livsprojekt genom en ständigt pågående kommentars- och dialogsträvan med antikens stora andar och andra andar ur andra tider. Ur historiens skrifter hittar han så ledning i det som rör "[l]ifvets högsta njutning: sinnets sköna ordning och jämna rörelse", för att så låna en formulering från en av aforismerna.

Det ekelundska är inte bedövande, sövande, även om Ekelund menar att alla människor behöver "narkotisera sig" och skillnaden ligger i "hvad man narkotiserar sig med". Men Ekelund menar att man ska undvika att "bedöfva sig" för att nå "andligt lif och andlig gärning", han manar till verklighetssinne och sanning: att se världen för vad den är, och trots det leva, och det på lämpligast möjliga vis: enligt metron, jämvikten.

Det gäller även att vara medveten om de dunkla skrymslena inom självet: "pöbeln i dig själf". Det är goda stunder, när man ser "på själfva de svartaste demonerna i sitt hjärta med en godmodig blick –".

Vägen framåt går vidare inte genom att kräva sin rätt eller att stå på sig rörande orättvisor. Ekelund hävdar istället vikten av att ställa sig över sådant och så bli överlägsen själva orättvisorna. Man ska förstå, inte nödvändigtvis vinna. Segern ligger istället just i förståendet. Man segrar inte genom att anklaga andra eller livet självt.

Till metron kan man möjligen även koppla den i verket återkommande termen nil admirari, den horatianska tesen om att inte låta sig förbluffas. Ekelund själv tar avstånd från stoicismen: den anses alltför sträng, och förordar epikurism, men nog finns något stoiskt just i nil admirari: detta att inte låta sig skakas av det yttre eller för den delen inre – att stå balanserad trots all gravitation i den ena eller andra riktningen.

* * *

Metron är ovanligt tydlig och klar; Attiskt i fågelperspektiv mer abstrakt formulerad. Här återkommer Metron-tematan, stundom i längre utläggningar. Ekelund fortsätter att skärpa blicken mot pöbeln i jaget och "benägenheten att ge sig själf undantagsställning".

Han skriver: "Ett af de vanligaste tecknen till inskränkthet: vilja ha 'prioritet'." – Det är knappast fråga om någon egentlig självförnekelse, tänker jag, utan snarare om ett medvetande om behovet att ta ett steg tillbaka, inte släpas med i de neddragande krafternas gravitation mot pöbelaktighet. Det handlar om självkännedom: "Det är en i dig själf som du måste vara i takt med."

Han sätter också in sina tematan i relation till stora författare i det förflutna, såsom Shakespeare, såsom Goethe, såsom Montaigne.

För Ekelund är inte de senaste tankarna självklart de mest givande, de kan vara "tidstankar, dagstankar, efämerer", utan de stora tankarna kan gott finns i det avlägset förflutna: han söker det livgivande var än det kan tänkas hittas. Ekelund skriver: "lifvet är ju lyckligtvis mer än samtiden."

* * *

Ekelund skriver om Goethe: "Han är en vägbyggare – för dem som behöfva honom." Något liknande kunde sägas om Ekelund själv. Hans upptäcktsfärd i det inre och hans tankar om hur man kan färdas genom tillvaron upphör inte att ge impulser till läsarens eget livsprojekt.

Hans budskap är ett annat än samtidens vulgära rop på se mig, hör mig, jag förverkligar mig genom hur jag framstår! Ekelund går bort från det ytliga, skenet, och lägger fokus på grunden, det låga, på det som är sak – istället för sken. Han ser till det djupmänskliga, inte de ytmänskliga. Han är väl värd att lyssna på.
– – –
Metron; Attiskt i fågelperspektiv, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Lund: ellerströms förlag, 1994. ISBN: 91-86488-54-6. 102+193+XXV sidor.

lördag 18 april 2020

Bokrecension: Lyra och Hades | Vilhelm Ekelund

Lyra och Hades är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom första gången 1930.

* * *

När Lyra och Hades kom ut 1930 var Ekelunds särskilda språk i hans aforistiska skrivande långt utvecklat. Däri får enskilda ord och begrepp så laddade betydelser, att man inte alltid bör uttyda dem på sedvanligt sätt, enligt ordbokens definitioner, utan som ett helt nimbus av associationer, vilka man väl bäst lär känna genom att orientera sig vitt och brett i Ekelunds hela författarskap.

Genom att använda ett sådant språk gör Ekelund texten ofta gåtfull och svårtydd, men hans mål var inte vid den här tiden främst att bli förstådd av en bred publik: han skrev säkerligen främst av ett inre behov; han skrev på ett alldeles unikt sätt – insikterna och erfarenheterna krävde just sitt eget poetiska språk, fullt av nyckeltermer, såsom ”öga”, ”underrättelse”, ”ljus”, ”ekonomi”, ”form”, ”säkerhet”, ”makt” och fler.

Ekelund skriver själv: "Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare."

Men texterna är inte obegripliga. De förmår kraftfullt att tala till dem som tar sig tid att läsa dem, och fungerar gott som karttecken för den som vill utforska den inre topografin, själens landskap.

Bärande element kan skönjas. Man märker en stor ovilja mot allt som stör, all obalans, och en längtan till det klara och ljusa, och till det jämna – och i och med detta en misstro eller rentav kamp mot affekterna. Ingenting må tillåtas störa jämnheten.
"Han har beslutit sig att icke svara på några angrepp. Med andra ord: han har beslutit sig att svara – alltid."
För mänskligheten som helhet ger nog inte Ekelund mycket, men för de utvalda och särskilda har han en oerhörd respekt. De författarskap som han förhåller sig till och skriver om är ofta sådana som uppenbarligen betyder mycket för honom i hans eget livsprojekt: projektet att leva.

Ett råd som Ekelund ger i detta projekt är att inte sky det svåra, utan att använda det för att bygga upp sig själv. Man ska vidare inte eftersträva en hög plats, utan tvärtom en "låg" – ännu ett nyckelord med vida konnotationer – där du håller dig nära grunden och marken. Själva segern är något misstänkt – kanske rentav något omöjligt. Ekelund skriver:
"Sved till dess rots rot den dårskaps dröm som heter glans, höghet, makt i världens mening."
Livsprojeketet är – trots idealet av jämnhet och stillhet – inte ett stillasittande. Tvärtom är det närmast att likna vid en färd. Ekelund skriver:
"Ett mål, ett resultat att hvila vid? Nej, aldrig! Men en väg och en färd och en färdeduglighet och färdeskicklighet och uthållighet – detta att hvila uti!"
Kanske är det som sägs här något av en nyckel till Ekelunds författarskap. Hans livsprojekt består i att genom att dricka ur de klaraste källor han kan hitta – inte minst i antikens Grekland – sträva mot att nå en allt bättre färdeskicklighet, allt bättre utrustad att leva livet under den klara solen.

* * *

Totalt består Lyra och Hades av fem avdelningar som tillsammans rymmer 375 aforismer och en dikt. Ekelund använder ofta citat, oöversatta, från tyska, latin, grekiska. Ekelund har också hållit kvar vid gammalstavning, som onekligen har en stark effekt.

Lyra och Hades bör inte vara en bok som man läser och lägger ifrån sig, liksom man inte tittar genom kartan en gång under sin färd och sedan låter den ligga: man bör återvända till den, studera den noga, för att få god ledning under vägen. Lyra och Hades håller onekligen för sådan hantering.
– – –
Lyra och Hades, Vilhelm Ekelund. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1930. 178 sidor.

fredag 17 april 2020

Bokrecension: Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen | Per Erik Ljung

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är litteraturvetaren Per Erik Ljungs (f. 1943) doktorsavhandling. Jag har läst den tryckta upplagan från 1980.

* * *

Är det något författarskap som ger material att studera, torde det vara Vilhelm Ekelunds (1880-1949). Inte bara är hans texter ytterligt fulla av mening att fördjupa sig i och uttolka, också Ekelund som person och gestalt i det offentliga Sverige är mycket fascinerande: en excentriker och särling, som gör litteraturläsandet till något att omsätta i livskonst.

Per Erik Ljung analyserar i sin avhandling bland annat Ekelunds roll som författare och hans inställning visavi marknaden och publiken. Begreppsapparaten är delvis marxistisk, vilket i föreliggande fall lämpar sig särskilt bra som verktyg för att nå intressanta resultat.

Avhandlingen kretsar i första hand kring Ekelunds Antikt ideal (1909), men även andra texter av honom analyseras, till exempel de dikter han skrev i början av sitt författarskap, innan han övergav den formen till förmån för essayer och aforistik.

* * *

Ekelund såg sig, förstår vi, inte som en hantverkare, det vill säga som någon som producerar något att avyttra på en marknad. Han vände sig som författare tvärt emot inställningen att författare producerade text som skulle säljas åt en publik.

För honom var litteraturen och författarskapen från det förflutna något annat: Ekelund levde med litteraturen och omsatte dem i sitt livsprojekt. Ljung visar hur Ekelund använder tankar hos till exempel Nietzsche och Goethe, och sedan fortsätter dem. Ljung skriver:
"Ekelund rör sig över stora delar av världslitteraturen. Det är där han går på jakt efter identifikationer och formler till sin egen konfrontation med litteraturen."
Ekelunds publikfrånvända inställning gjorde givetvis att han knappast var ekonomiskt lönsam att förlägga. I början av hans författarskap, 1904, meddelar t.ex. Bonnier Ekelund att hans andra diktbok Syner, utgiven 1901, sålt i 166 exemplar.

Men Ekelund var också själv mycket medveten om sin särskilda position i litteratursverige: han, förstår jag det som, riktar inte in sig på att bli en författare för samtidens publik så mycket som för framtida läsare samt kanske för en mindre men ”kvalificerad publik” i samtiden.

Ekelund är förankrad i det socialdemokratiska politiska lägret, åtminstone ursprungligen, men partipolitik ägnar han sig föga åt. Det finns texter där han belyser de fattigas situation, men långt mer bryr sig Ekelund om att skildra inte den yttre, utan den inre kampen, kampen inuti människan.

Samtidigt visar Ljung tydligt, att "Ekelunds motstånd mot ekonomins sätt att penetrera det estetiska går mycket långt …", ja, för Ekelund blir ekonomisk framgång nästan i sig något att akta sig för, eftersom den då, förstår jag det som, signalerar att man sålt sig till publiken. Framgångssökandet hos en publik är "destruktivt och nerbrytande".

* * *

Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen är en mycket insiktsfull djupdykning i Vilhelm Ekelunds författarskap. Analyserna av Ekelund som författare och hans position i och förhållande till det litterära Sverige är mycket upplysande. Men jag bör också nämna att jag ställer mig mer tveksam till den avdelning av boken som anlägger psykoanalytiska perspektiv.

Per Erik Ljung lyckas vara konsekvent tydlig i sin framställning och sin analys analys av de delar av det ekelundska författarskapet som undersöks i avhandlingen och boken är otvetydigt ett mycket viktigt verk för den som önskar fördjupa sig både i Vilhelm Ekelunds yttre och inre världar.
– – –
Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen, Per Erik Ljung. Lund: Liber Läromedel, 1980. ISBN: 91-40-04736-9. 287 sidor.

måndag 6 april 2020

Bokrecension: Lefnadsstämning, Väst-Östligt | Vilhelm Ekelund

Lefnadsstämning, Väst-Östligt är två böcker av Vilhelm Ekelund (1880-1949), sammanförda i ett band i den upplaga från 2005 som jag läst. I denna upplaga har de även försetts med kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-1919).

Böckerna utkom ursprungligen 1925.

* * *

Sven G. Strand skriver om Vilhelm Ekelund i Tiden, nr 6, 1929:
"För att kunna nalkas honom på ett rätt sätt fordras stillhet, tålamod, frånvaro av jäkt och oro. […] Man får finna sig i att man inte på en gång smälter en ekelundsbok, därtill fordras upprepade genomläsningar."
De orden är sanna. Man behöver föras in i Ekelunds språkvärld och ta den till sig bit för bit, för att kunna få ut alltmer av det han skriver om. Det är inte lätt, och om det är mödan värt – ja, för egen del tycker jag att det ger så mycket tillbaka, att det inte går att låta bli att läsa Ekelund. Kanske rentav att det befordrar den intellektuella hälsan – och själshygienen.

Lefnadsstämning och Väst-Östligt har olika karaktärer som verk. Båda är aforsimsamlingar och är därmed inga systematiska framställningar av Ekelundska uppfattningar (sådana system får man leta fåfängt efter).

Men Lefnadsstämning har en mer terapeutisk inriktning, med impulser till levnadskonst, medan Väst-Östligt i mycket är en uppgörelse inte minst med Nietzsche.

* * *

Ekelund för ett pågående samtal med världslitteraturen och kulturhistorien. Hans beläsenhet är mycket omfattande och hans aforismer blir ofta till ett slags reaktioner på eller kommentarer till olika inslag hos olika författare eller tänkare.

Beläsenheten fungerar också främmandegörande för den läsare som inte besitter samma beläsenhet som författaren – och vem gör väl det! Men jag tänker, att man får fint följa med och plocka upp de blommor som man når.

Till främmandegöringen hör också den myckenhet av oöversatta citat och termer som flyter in i texten: särskilt de på grekiska möter tuggmotstånd och lägger en slöja över textens betydelse. Det bryr sig Ekelund föga om: han skriver ju inte så mycket för en publik som för sig själv.  Man kan lägga till: han för en dialog med dem som kommit före – och de som kommer efter.

Och för det tredje är det speciella ekelundska språket främmandegörande. Möter man ett återkommande begrepp hos Ekelund är det inte nödvändigtvis så att Ekelund ger det ordet samma innebörd som ordboken uppger: han fyller ord med mening, laddar dem maximalt, på ett sätt som nog gör att deras innebörd möjligen inte kan anas förrän man mött dem tillräckligt många gånger hos just Ekelund och så fått deras omfång inför ögonen.

All denna främmandegöring gör att vi utmanas på ett särskilt sätt när vi läser Ekelund. Vi måste skärpa det läsande örat.

* * *

I Väst-Östligt, som jag skrivit om tidigare här, bearbetas kulturella frågor, men vad lär Ekelund i Lifsstämning?

Han lär sinnets lugn. Självkännedom. Oberoende. Ett bejakande av hårdheten i tillvaron som medel till kraftökning snarare än nedbrytning. Han lär upphöjt överseende; att inte låta komma vid sig. Han lär misstänksamhet mot affekterna. Han lär avståndstagande från massa och pöbel. Han lär detta och mer, genom att stödja sig mot antika tänkare likväl som klassiska tänkare av senare tider.

Det skrivna är som sagt inte skrivet som lära och dogmatik, utan som poetiska fragment – den ekelundska aforistiken.

* * *

Vilhelm Ekelund var minst av allt publikfriande. Han brydde sig föga om att bli förstådd av samtiden. Det ligger något befriande i det: något hänsynslöst befriande. Ekelunds konstnärliga skapande är inte villkorat till vad som kan tänkas säljas eller tas väl emot. Det är utan den slags förtöjningar som hänsynen måste utgöra.

Vi läsare behöver inte hålla med honom i hans observationer, men åtminstone jag tycker att han som kulturskribent och livskonstnär är värd att lyssna på. I de svårtillgängliga texterna ligger ädelstenar spridda överallt.
– – –
Lefnadsstämning, Väst-Östligt, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Ellerströms 2005. ISBN: 91-7247-037-2. 199 sidor.

tisdag 24 mars 2020

Bokrecension: En bok om Vilhelm Ekelund | Axel Forsström & K. A. Svensson (red.)

En bok om Vilhelm Ekelund redigerades av Axel Forsström (1891-1962) och K. A. Svensson (1891-1978) och utgavs av Vilhelm Ekelund-samfundet på Gleerups förlag 1950.

* * *

Man hade planerat att ge ut en hyllningsbok i samband med Vilhelm Ekelunds 70-årsdag 1950. Emellertid avled Ekelund under tidiga hösten 1949, och istället utarbetade man en minnesskrift: En bok om Vilhelm Ekelund.

Bidrag skrevs av vänner och bekanta, med särskilt fokus på människan Vilhelm Ekelund: möten med honom, beskrivningar av honom, brev av honom.

Det är väl oundvikligt att boken under dessa tillkomstomständigheter är en smula obalanserat hagiografisk. Men samtidigt är det otvivelaktigt så att Ekelund varit viktig för dem som skriver om honom.

De drar sig minnes anekdoter och saker han sagt, eller som i vissa fall strävar efter att lägga ut texten och förklara hans tankar och livsfilosofi. Kanske är det inte minst som samling Ekelund-anekdoter och Ekelund-skisser vari bokens förblivande värde består.

Bland dem finns de gripande beskrivningarna. Barndomsvännen Ernst Norlinds beskriver sitt intryck av Ekelund: "Han var säkerligen en av de ensammaste mänskor som levat." Många uppehåller sig vid ryktet om hans uppflammande temperament, men i allmänhet försöker de också tona ner den sidan. Det verkar som om Ekelund alltid strävade mot lugnet och balansen – kanske, tänker man, för att han just hade ett så starkt affektliv att hantera. Rolf Ekman skriver:
"Ekelund bekämpar lidelserna och affekterna; han har dem inom sig själv, coh det är honom en tvingande nödvändighet att övervinna dem."
Många berättar om vilket starkt intryck Ekelund gjort på dem, både som människa och som författare. Från Ekelunds tid i Berlin berättar Carl Johan Björklund om hur dennes Antikt ideal (1909) betraktades "som ett slags bibel" av de ungdomar som läste honom. Björklund berättar också hur Ekelund kunde gå omkring i timmar i Berlin mellan de olika bokkärror där det såldes begagnade böcker, och här och där titta i en verk, stundom köpa något.

* * *

Man återkommer till hans tydligen påfallande blå eller blågrå ögon. Och hans inte högljudda men tydliga röst. Märkligt många som besöker Ekelund under hans år i Saltsjöbaden refererar till hans katter, främst persern Tusse, som familjen fått i gåva och fäst sig vid. Katten brukade följa med Ekelund på hans vinterfärder med sparkstötting på Mälarens is. Katten satt på sätet. Och Tage Aurell beskriver hur katten sällan dricker mjölk och ogärna grädde – "om det inte är kaffe eller te däri."

* * *

Som författare är Ekelund svår. Man måste – om man alls ska läsa honom – ta sig tid att lära känna hans sätt att uttrycka sig och hans sätt ladda de avskalade orden med sin mening. Det är nog sant som Jan Fridegård skriver om Ekelunds böcker, att "man får mera tionde gånger man läser dem än den första."

Men det är uppfriskande att boken om honom på det stora hela är tillgängligt skriven, liksom det även blir uppenbart att Ekelund som person värnade om det enkla i livet och i samtalen, något som också syns i breven som är allt annat än dunkla, utan vardagliga och omsorgsfullt trevliga.

Samtidigt bevaras hela tiden respekten för Ekelund och hans livsverk. Nils Heribert Nilsson skriver:
"Vilhelm Ekelund har dock aldrig avsett att vinna publik. Han är rådgivare blott för den andligt produktiva människan, men för denna i alla fack, i litteratur, i konst, i vetenskap. Den som här närmar sig honom, han blir bättre hjälpt än med fenandrin eller kokain, när tillvarons hela djävulskap hotar att gå honom hårt in på livet."
Och vi kan avsluta med Pierre Naerts ord som återges i boken; Naert var den första som doktorerade på Ekelund. I radio sade han efter Ekelunds död 1949:
"Vår tid är en masstänkandets, ytlighetens, nervositetens och den meningslösa effektivitetens tid; till denna tid har ingen mer att säga än Ekelund, självuppfostrans, meditationens, den själsliga harmoniens och enkelhetens apostel."
Orden har ännu sin aktualitet; kanske mer än någonsin förut.
– – –
En bok om Vilhelm Ekelund, Axel Forsström, K. A. Svensson (red.). Vilhelm Ekelund-sällskapet. Gleerups 1950. 261 sidor.

lördag 21 mars 2020

Bokrecension: The Cement Garden | Ian McEwan

The Cement Garden är en roman av den brittiske författaren Ian McEwan (f. 1948). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga i Reclam-serien tryckt 2011, med efterord på tyska av Astrid Wagner.

* * *

Normer och tabun, inte minst i förhållande till sexualitet, är motiv som är starkt framträdande i The Cement Garden. Man får minnas det när man läser verket – att romanen undersöker sådana saker – så att man inte riskerar att trilla ner i ett dike som snabbt avfärdar texten som äckellitteratur. Men förvisso! Den är inget för de magklena.

Fyra syskon mister sina föräldrar.

Den djupt osympatiske fadern lämnas av den tonårige sonen Jack ensam i trädgården att slita med cementsäckar. Den sexuellt uppvaknade Jack går in i huset och ägnar sig då, som ofta annars, åt masturbation – men ejakulerar nu för första gången. Efteråt visar det sig att fadern dött i trädgården. Senare dör modern efter en tids sjukdom. För att undvika att hamna i fosterfamiljer släpar syskonen ner hennes kropp i husets källare, där de lägger den i en kista, som de fyller med cement.

Och så fortsätter livet på ett känslomässigt distanserat vis.

Handlingen får vi hela tiden berättad för oss av Jack, som är berättelsens jagperson. Spänningarna och märkligheterna är både antydda och alltmer påtagliga. Som när modern dött och äldsta systern Julie får problem med att täcka kroppen med en filt och ett lakan och de närvarande syskonen inte kan låta bli att skratta. Den djupt allvarliga situationen blir förvrängd till en fars.
"Sue and I laughed uncontrollably. Julie was laughing too; through clenched teeth her whole body shook."
Eller som det faktum att de helt enkelt verkar låta bli att på allvar ta in det trauma som moderns död innebär.

Jack och den något äldre systern Julie har ett särskilt band, som övergår i allt tydligare incestuös närhet. I gränsöverträdandets tecken kombineras mellan dem en moder-son-relation med en erotisk dragningskraft. Yngste brodern Tom får för sig att bära peruk och bära flickkläder; systrarna villfar hans önskan. Senare vill han behandlas som ett spädbarn; Julie låter honom få som han vill, och tar till och med upp spjälsängen ur källaren till hennes eget rum för honom att sova i. Och systern Sue skriver i sin hemliga dagbok.

Häxkitteln puttrar, som synes, och ingredienserna är barndom-sexualitet-incest-död.

Situationen kan upprätthållas i veckor tack vare att familjens yttre umgänge är minimalt. Den enda utifrån kommande personen är Julies pojkvän Derek. Det är också han som till sist får nog och gör slut på den tabubrytande handlingskedja som utspelar sig i huset.

* * *

Om man spanar efter ljuspunkter i The Cement Garden spanar man förgäves. Åratal av ingående terapi torde bli resultatet för syskonen, både på grund av både uppväxtmiljön och de sista månadernas händelser.

En freudiansk litteraturteoretiker skulle säkert hitta hur mycket som helst att vrida och vända på i verket. Tänka bara på hur moderns lik ligger begravt i cement i källaren. En lämplig parallell till hur förbjudna saker döljer sig i det undermedvetna och riskerar att liksom doften från den döda kroppen leta sig upp i vardagsmiljön. Och sammanblandningen moderskap-sexualitet i relationen mellan Jack och Julie: ja, var det någon som sade Oedipus?

Stilmässigt är romanen utmärkt skickligt berättad. Det Jack berättar är trovärdigt, men på ett kusligt vis: verkligheten i romanen är på något vis kuslig, vriden... inte minst genom de allt tydligare brytandena av de djupa tabuna som han skildrar.
– – –
The Cement Garden, Ian McEwan. Nachwort: Astrid Wagner. Reclam 2011. ISBN: 978-3-15-009069-5. 181 sidor.

fredag 20 mars 2020

Bokrecension: Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 | K. A. Svensson

Vilhelm Ekelund
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 är skriven av bibliotekarien K. A. Svensson (1891-1978). Boken utkom 1950.

* * *

Ibland när man umgås mycket med en död författare eller personlighet uppstår det fenomenet att man nästan känner sig som bekant med personen i fråga. Efter att nu ha läst K. A. Svenssons bok om sin vän Vilhelm Ekelund uppstår något liknande: jag får en skenbekantskap med människan bakom de så skarpa iakttagelserna och gåtfulla formuleringarna.

Det möjliggörs genom Svenssons utmärkta arbete. Han lärde känna Ekelund i början av 20-talet, och från och med 1932 började han skriva ner vad Ekelund yttrat under deras samspråk. I boken har han därtill tillfogat hela eller delar av brev från Ekelund och andra, mer allmänna, hågkomster från möten med författaren.

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 ger oss inte främst nycklar till förståelsen av Ekelunds verk, men desto fler beträffande hans väsen och person, ja, hans personlighet, som var mycket komplicerad. Åtminstone så som den beskrivs av vännen K. A. Svensson.

Till det första som slår mig hör hur mycket Ekelund läste. Svensson, som var bibliotekarie i Hälsingborgs arbetarekommuns bibliotek, försåg Ekelund med de böcker som han hämtade eller beställde. Inte inte alldeles ringa del av Svenssons bok består således av korrespondens eller texter om vilka böcker Ekelund vill låna.

Genom bokrekvisitionerna och samtalen går det att utläsa vad som för tillfället särskilt intresserade Ekelund. Det kunde vara sådant som kinesiska författare, polarexpeditioner eller finländsk litteratur. Påfallande ofta beställer han biografiska böcker. Vissa författarskap talar han särskilt ofta om: Walter Scott, Goethe, Nietzsche, Emerson. Moderna svenska författare omnämns mer sällan.

De två samtalar också om Ekelunds egen produktion – mindre om dess innehåll än om dess praktiska inslag: hur många böcker som skall tryckas, till vilka gratisexemplar skall distribueras, och så vidare. Vännerna samtalar också om det som de själva läser; Ekelund är frikostig med bedömningar av författare och deras böcker.

* * *

Ekelund var alldeles uppenbart en excentrisk man. Men istället för att bara uppfatta honom som den arktiskt-profetiske diktarfilosofen, kan man genom Svenssons redogörelser rentav röras till en viss medkänsla med den synnerligen känslige författaren Ekelund: hans ständigt återkommande ekonomiska trångmål, hans tendens till isolering, hans lynne. Svensson talar om hans ”ytterliga ömtålighet, ytterliga sårbarhet”.

Och så andra rörande inslag, såsom kärleken till katter. Och hans bohemiska rum i villan i Danmark när han bodde där tillsammans med hustrun och dottern. Svensson skriver om ett besök där 1934, när Ekelund inte var vid full hälsa:
"Han låg däruppe i sitt rum, i sin naturomgivning: på golv och stolar små berg av papper och böcker, små djunglar av krukväxter. Den gamla bokhyllan med sina massor av gamla härjade böcker, överst tornande sig uppåt i toppar, var egentligen inte en möbel: den var natur, ett berg, ett Zauberberg, fullt av omätliga skatter för den invigde."
* * *

Svensson underlåter inte att ge oss en karaktäristisk av Ekelunds fysiska utseende. Han beskriver honom som lång, med påfallande små fötter och händer och en liten mun. Han hade helst ståkrage och på sommaren en panamahatt med nedfällt brätte och annars ett plommonstop. Och så överrock.

Han var noga med maten och även om han senare i livet drack föga, var alkoholintagandet ett betydande inslag i samvaron innan dess. Och så rökte han cigarrer. Ekelund verkar vidare haft en ganska torr humor och benägen för fin, knappt märkbar, ironi.

* * *

Mer beklämmande är de uppfattningar som Ekelund ger uttryck för rörande judarna. Visserligen har det anförts att Ekelund använder motsatsparet greker-judar som en metafor för till exempel det  västerländska visavi det österländska men det finns tydlig antisemitism redovisad i Svenssons bok, även om Svensson också kontextualiserar den.

Den radikalt ickepolitiske Ekelund var inte nazist, även om vissa uttalanden är påfallande välvilliga visavi Hitler och nazismen, åtminstone tidigt under dessas förekomst i samtalen, och åtminstone sett i historiens backspegel. Men det är också uppenbart hur svårt Ekelund har att fördraga vännen Hejll som blivit svensk nationalsocialist. Ekelund menar att "det är hans hat som förlett honom."

Det finns en betydande ambivalens. Å ena sidan kan Ekelund säga: "Av alla vidrigheter är väl den där rashögfärden något av det vidrigaste”, eller tidigare: ”Judafolket är […] i allra högsta grad representativt för det geniala." Å andra sidan kan han komma med antijudiska gliringar.

* * *

Vilhelm Ekelund och K. A. Svensson umgås under många år, periodvis verkar de ses flera gånger i månaden. Oftast verkar de samtala om kulturella spörsmål, författare och böcker. Inte sällan anmäler Ekelund avvikande åsikter: Svensson säger något, och Ekelund genmäler något som går i en annan riktning.

Svensson nalkas Ekelund med respekt, men inte med böjd nacke: Svensson står inte inför den vitskäggige diktarfilosofen som inför en profet, utan som inför en aktad nära vän, vars egenheter han lärt sig att förhålla sig till. Porträttet i boken blir sammantaget en mycket mänsklig bild av Vilhelm Ekelund.
‒ ‒ ‒
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, K. A. Svensson. Gleerups 1950. 372 sidor.

måndag 16 mars 2020

Bokrecension: Annie John | Jamaica Kincaid

Antigua. Bild: Viola/Pixabay (Beskuren).
Annie John är en roman av Jamaica Kincaid (f. 1949). Boken utkom på engelska 1985. Jag har den i en svensk e-boksutgåva från 2016, i översättning av Madeleine Reinholdsson och med ett förord av Mats Kempe.

* * *

Även på Antigua i Västindien kämpar så klart människor med evigt mänskliga problem, till exempel det som Jamaica Kincaid behandlar i Annie John: krampen och smärtan i att lämna barndomen och börja växa upp som självständig människa.

Titelpersonen Annie John har en idylliserad barndom där på ön. Modern älskar henne över allting och de två verkar tillbringa nästan all tid tillsammans. Men Annie märker allteftersom att hon blir äldre att något har smugit sig in emellan de två: en distans finns där som inte funnits där förut, först markerat av att de inte längre bär kläder av samma tyg. Deras relation förändras.

Och Annie börjar skapa ett eget liv åt sig. Himlastormande förälskelser i två flickor i skolan fladdrar förbi, stoltheten över den egna framgången i skolan är omaskerad, och under huset gömmer hon böcker som hon har stulit.

* * *

Romanen berättas i jagform, och berättarjaget är Annie John själv – och rösten ligger mycket nära det uppväxande barnet. Det är en ofiltrerad pubertetssmärta, -ångest, -ilska som bubblar fram. Annie John känner ömsom hat till sin moder, ömsom längtar efter henne.

Den vuxne läsaren uppmärksammar att det är flickans berättelse vi får del av ur barnets perspektiv, och känner kanske rentav med modern i hennes försök att ledsaga den uppväxande dottern. Ja, kanhända kommer läsaren av romanen själv ihåg något av hur stormiga de där åren av frigörelse och identitetsskapande kunde vara. Kincaid skildrar spänningen mästerligt.

* * *

Språkligt är romanen lättillgänglig, med en och annan besynnerlig metafor. Hur ska följande förstås?
"Hennes näsa hade formen av en blomma som just skulle slå ut."
Det är ett åtminstone för mig inte alldeles självklart bildspråk. Möjligen är även detta något ansträngt:
"Våra bröst var för oss som dyrbara plantor som bara behövde den rätta kombinationen av vatten och solsken för att blomma."
Men här är uttrycket onekligen mer begripligt.

* * *

Annie John är en rappt berättad historia om att växa upp och skapa sig en egen identitet.

Romanen skildrar ömhet och grymhet, tillgivenhet och repulsion. Den handlar om längtan efter bekräftelse och känslan av kvävande krav och höjda förväntningar. Allt berättat nära det uppväxande barnets eget perspektiv.
– – –
Annie John, Jamaica Kincaid. Övers. Madeleine Reinholdsson. Förord av Mats Kempe. Bokförlaget Tranan 2016. E-boksproduktion: Elib 2016. ISBN: 978-91-87179-74-7.

söndag 1 mars 2020

Bokrecension: Det finns annan frukt än apelsiner | Jeanette Winterson

Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit) är skriven av Jeanette Winterson (f. 1959).

Boken utkom på engelska första gången 1985. Jag har läst boken i svensk översättning av Lena Fries-Gedin, i e-boksupplagan från 2015.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner låter sig inte läggas i ett enskilt genrefack; den är alltför många olika typer av text för det.  Romanen experimenterar med olika genrer.

Det finns uppenbarligen självbiografiska inslag, men samtidigt är helheten en roman. Och i romanen finns insprängda sagofragment, som på allegorisk nivå lägger ut huvudberättelsen. Men man får enligt min mening anstränga tolkningar rejält för att sagofragmenten ska fungera på ett befruktande snarare än ett förvirrande sätt i relation till romanens övriga delar.

* * *

Huvudberättelsen står däremot stadigt på egna ben, med eller utan sagoinslag.

Huvudpersonen heter Jeanette, precis som författaren, och hon växer upp i sextiotalets Lancashire. Hon har adopterats av ett frikyrkligt par, där modern är en synnerligen dominant gestalt. Modern tänker uppenbarligen forma sin adoptivdotter till vad hon ser som en sann kristen. Och den unga Jeanette blir barnpredikant i församlingen.

Emellertid förälskar sig Jeanette i tonåren i en annan flicka och de två inleder en relation. Detta kommer till moderns och kyrkans kännedom, och de ser så klart demoners verksamhet i detta. Det blir stor uppståndelse och relationen tvingas upphöra.

Men när Jeanette ett år senare blir påkommen med en ny flicka leder det till en brytning med familjen: hon kastas ut, eftersom hon vägrar att ta avstånd från vad som förevarit.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner blir en spretig historia på grund av sagoframentens inbrytning i huvudhistorien. Jag skulle rentav kunna tänka mig att hävda, att sagorfragmenten saboterar något av romanens effekt. Fragmenten höjer inte berättelsen, den förvirrar den snarare, och förser den med överlastad och otydlig symbolik.

Berättelsen ger dock utrymme åt en hel del ironisk humor; trots den absurda religiösa fanatismen betraktar berättaren uppväxten med distans. Och det är inte så att berättaren – som alltså inte nödvändigtvis är identisk med författaren – tar avstånd från sin mor, trots allt. Det finns något band där, som skildras som att modern bundit en tråd runt en av Jeanettes knappar. Något förenar dem trots brottet i relationen.
"Hon hade knutit en tråd runt min knapp, att rycka i när helst hon behagade."
Religion i form av referenser och språkbruk mättar hela romanen. Till och med kapitelrubrikerna är lånade från gammaltestamentliga böcker – och titlarna speglar innehållet. Så blir till exempel "Genesis" (Första Mosebok) det första kapitlet, där Jeanettes yngre år skildras, och  "Domarboken" det kapitel där Jeanette tvingas till uppgörelse med modern.

Någon samvetsnöd kring den egna homosexualiteten i relation till Guds och Bibelns förmenta och kyrkans konkreta krav ger Jeanette inte uttryck för, även om hennes gudstro som sådan genomgår en förändring. Jeanette verkar accepterar sina egna romantiska känslor på ett befriande sätt, som jag tror är ovanligt i djupt religiösa sammanhang. När hon tvingas välja, väljer hon att följa hjärtat och inte grupptrycket från församlingen.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner ser jag till syvende og sidst som ett djärvt genreexperiment som möjligen hade fungerat bäst som en traditionell roman med självbiografisk lutning. Sagodelarna splittrar den i grunden kraftfulla berättelsen om en homosexuell ung människas uppväxt i en homofientlig kyrka.
– – –
Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit), Jeanette Winterson. Övers. Lena-Fries-Gedin. Wahlström & Widstrand. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-46-22966-7.

onsdag 26 februari 2020

Bokrecension: Tony växer upp | Agnes von Krusenstjerna

Tony växer upp är en roman av Agnes von Krusenstjerna (1894-1941). Boken utkom första gången 1922 och utgör första delen i en trilogi. Jag har läst en utgåva av boken tryckt 2013.

* * *

Jag är fördomsfull. Hade jag fått informationen att en roman från 1920-talet handlar om en flickas uppväxt till ung kvinna, hade jag föreställt mig något skirt, försiktigt, ofarligt. Och så läser jag då Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp, och får något långt mer intressant.

Tony är adelsflickan som växer upp till ung kvinna, men skildringen är inte skir och försiktig, den är förbluffande rak och kroppslig och väjer inte för ämnen som långt fram i tiden får sägas ha hanterats med långt dunklare beskrivningar än vad von Krusenstjerna använder.

Tony växer upp rymmer många intressanta aspekter. Adeln, såsom Tony möter den, är gammal och trött och tillhör redan det utgående. Likväl har Tony själv en privilegierad ställning, även om hon inte själv direkt reflekterar över det, åtminstone inte i detta skede. Hon har annat att sysselsätta sig med, inte minst modern, som gått in i sinnessjukdom och blivit kvar i mörkret, onåbar.

Det rör sig om en släktsjukdom, och nog finns där en alltmer accentuerad oro att Tony själv en dag skall drabbas.

* * *

Boken är skriven i jag-form. Vi får tänka oss att huvudpersonen Tony skriver sin självbiografi på ett visst tidsavstånd från sin uppväxt under 1900-talets början. Men skildringen är så intim och personlig, att berättelsen nästan får karaktär av dagbok; sådana är förtroendena Tony delar med sig av i sitt tillbakablickande.

Så berättar hon om hur hon upptäcker sin kroppslighet och de njutningar kroppen kan bjuda henne. Och hon berättar om sin nära vänskap med skolkamraten Maud. I Maud finns en mycket stark erotisk drift, som får henne att vurma för ynglingar allteftersom hon träffat dem, och lämna dem kort efter att hon kommit på avstånd från dem.

Men det är inte allt. Maud har en erotisk dragning också till personer av det egna könet. Uppenbarligen är hon förtjust i Tony, och det yttrar sig i kyssar och beröringar som Tony har svårt att förhålla sig till. – Tony är överlag mycket oskyldig: hon har länge aldrig ordentligt fått lära sig om sexualiteten.

Tony känner inte för Maud vad Maud känner för henne, och vänskapen torpederas. Kort efteråt relegeras Maud från skolan efter att ha upptäckts på toaletten med en yngre flicka.

Vi kan alltså notera att samkönad fysisk attraktion knappast odelat gillas av Tony – men heller inte skildras i enbart fördömande ordalag. För Tony verkar närheten vara både avskräckande och i någon mån lockande.

Synen på det kroppsliga är relativt bejakande i romanen, men på grund av sin oerfarenhet upplever Tony tanken på sex med en man som skrämmande, efter att hon fått sig beskrivet hur samlag fungerar. Hon associerar det till minnesbilden av två hundar som hon sett para sig. Det hela verkar framstå som något djuriskt och rått för henne. Samtidigt träffar hon omsider en man som hon känner stark attraktion till.

* * *

Tony växer upp är en rak och dynamisk berättelse. Den känns inte på något vis förljugen, det finns ytterst lite av höljande försköningar, utan den är tvärtom en historia som kunde varit sann: man tror på berättelsen. Romanen trampar inte ner sig i intetsägande vitsärksromantik utan låter hela tiden berättelsen vibrera och knaka av inre spänningar.
– – –
Tony växer upp, Agnes von Krusenstjerna. Dejavu 2013. ISBN: 9789174513677. 370 sidor.

söndag 23 februari 2020

Bokrecension: Ekelunds hunger | Vilhelm Ekelund

Ekelunds hunger är skriven av litteraturvetaren Anders Olsson (f. 1949). Boken utkom år 1996.

* * *

På en konstrikt men inte alldeles lätthanterligt språk mediterar Anders Olsson i sin essä Ekelunds hunger om hungerbegreppets innebörd i Vilhelm Ekelunds livsverk. Jag förstår då hungern som det frivilliga avståendet och den frivilliga otillfredsställelsen; det att icke ta för sig och konsumera – äta. Att utöva disciplin mot sig själv och de egna begären. Att driva ut det oönskade ur sig.

Brottet är ett annat begrepp som återkommer genom essän; främst då Ekelunds brott med sin egen tidigare uttrycksform lyriken, en konstform som Ekelund menade drivs av melankoli, förklarar Olsson. Det blir på så vis något patologiskt-hypokondriskt över lyriken, som gör att Ekelund istället använder sig av aforismen för att skriva sig igenom livet och genom skrivandet arbeta med sig själv.

Olsson visar hur Ekelunds hela skrivverksamhet är ett slags läkeaktivitet; han är "en exponent för konsten att rensa ut affekterna", därmed påminnande om en antik stoisk filosof. Målet: hälsa och balans, hos den sene Ekelund en "mental jämvikt och frihet." Men det finns också, framhåller Olsson, hos Ekelund en skepsis mot stoikerna, och Olsson pekar på epikuréerna som Ekelundskt alternativ, hos vilka affekterna inte dödas men behärskas.

* * *

Genom sitt aforistiska och oavslutade skrivande går Ekelund i ett samtal med den litterära-kulturella historien. "Hans 'aforismer' är ständigt på väg, inskrivna i en oavbruten, tolkande aktivitet", skriver Olsson.

I aforistisken söker Ekelund det förtätade uttrycket, väl så poetiskt kondenserat som i något lyriskt poem. Olsson skriver:
"Det poetiska är ingen egenskap hos en viss genre. Det utmärker snarare ett skrivsätt som arbetar med ett stort mått av förtätning ..."
Så blir aforistisken ett poetiskt skrivsätt. Därtill kommer att ord hos Ekelund blir chiffer, ord får ”en referens under ytan”. Deras betydelser expanderas. Ja, Olsson skriver till och med om en "återinvestering av den erotiska energin i det språkliga uttrycket."

Olsson visar också på svårigheterna med att läsa Ekelund; särskilt den sene Ekelund låter språket bli fetischerat – kanske är det därför ord förblir oöversatta från grekiska och latin mitt bland de svenska orden: termerna är för heliga för att utbytas och kan ständigt tolkas. De manifesterar på så vis dessutom författarens eget utanförskap.

* * *

Anders Olssons vackra Ekelunds hunger visar hur det är möjligt att reflektera kring Ekelunds tankevärld och litterära livsverk. Än förmår den alltmer dunkle att inspirera till nya uttolkningar och tankar. Att förstå, verkligen förstå, är kanske inte möjligt – men att färdas med Ekelund, åtminstone en bit på vägen, det är nog inte omöjligt.
– – –
Ekelunds hunger, Anders Olsson. Bonnier Alba Essä 1996. ISBN: 91-34-51777-4. 120 sidor.

fredag 21 februari 2020

Epiktetiskt

Vem lyssnar på Epiktetos? Jag gjorde det, och det kärva-kyliga stötte bort mig: läran var inte för mig. Kanske står denna nya känsla inför läran, som jag erfar, i samband med mitt nya studium av Vilhelm Ekelund. Trådarna löper från hans hjärta till antiken.


* * *

Vem vill inte lära sig att leva? Epiktetos uttalar sin lära, och lär oss att inte tala om den. Den ska levas. Den skall omforma oss. Oss – det är vi som har öron att uppskatta hans musik. Vi som är villiga att experimentera med livet.


* * *

Vad vinner den som lyssnar? Att sjön längst in är blank. Att blicken är rak. Att inte vara röet i vinden – utan rötterna i marken. 


* * *

Det ligger något stickande över det mänskliga utan sinnesron.


* * *

Epiktetos lär oss att ge akt på oss själva, inte på andra. En sådan oerhörd banalitet är i själva verket bland det djupaste den lyssnande kan höra. Och Epiktetos lär oss – att häva våra föreställningars makt över oss: en lära om att acceptera och låta passera. Att bevara den inre sjön – blank – sval – djup.

lördag 8 februari 2020

Bokrecension: Vilhelm Ekelund | Jonas Ellerström

Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke är skriven av Jonas Ellerström (f. 1958). Boken utkom 2017 på Bokförlaget h:ström – Text & Kultur i serien Litterära profiler.

* * * 

Vilhelm Ekelund kunde vara synnerligen folkskygg, paranoid och tillbakadragen. Hans texter betraktas ofta som svårtillgängliga i tilltagande grad. Hans författarskaps attraktionskraft är emellertid för en del inbitna läsare fortfarande mycket stor.

En av landets främsta Ekelund-experter, författaren, översättaren, förläggaren Jonas Ellerström, låter oss nalkas denne mycket specielle diktarfilosof i en biografi, som han träffande kallar en "kvalificerad introduktion" i förordet.

Han lyckas med det genom att på ett skickligt vis väva samman Ekelundtexter med Ekelunds biografi, inte minst utifrån en geografisk-topografisk aspekt: alltså, var Ekelund vistats och hur landskapet har sett ut på dessa platser.

Ellerström tar oss med genom Ekelunds liv, med särskild tyngdpunkt på åren fram till och med de delvis mycket svåra exilåren i Tyskland och Danmark, men ända fram till villan i Saltsjöbaden som blev Ekelunds sista hem, efter en lång rad olika vistelseorter.

Han beskriver hur Ekelunds livsinställning synes förändras med åren: från det hårda, trotsiga, nietzschanska, till något mer försonligt, stillsamt.


* * *

Fram växer för mig en andens upptäcktsresande. Ekelund vandrar gärna i den yttre naturen, men i lika hög grad utforskar han sitt eget inre. Instrument som bistår honom i utforskandet – ja, som väl är avgörande – är hans språk och formuleringskonst, själva skrivandet. Ekelund hittar fram till aforismen som sitt särskilda uttryckssätt. Ellerström skriver: "Aforismen blir för honom ett sätt att tänka ...".

Ellerström visar också hur Ekelund använder några av idéhistoriens främsta gestalter i detta utforskande. Dessa gestalter är inte så mycket målet för utforskandet, utan verktyg för utforskandet av det mänskliga och den egna anden.

"Kanske är det riktigast att säga att Ekelund ser sig som en utforskare – men mindre av texten än av sig själv genom texten.", skriver Ellerström med anledning av hur Ekelund läser Swedenborg.

Det är som att Ekelund livet igenom söker efter ett beständigt modus vivendi; att han strävar efter att formulera ett sätt att leva – som är äkta och bärande.

* * *

Ellerström visar tydligt hur viktig naturen var för Vilhelm Ekelund, inte minst havet. Ekelund är också sällsynt skicklig i att lyriskt beskriva naturen i sina dikter, så länge han ännu använde poesin som uttrycksmedel.

På samma sätt synes vandrandet varit centralt. Bara sjutton år gammal fotvandrar Ekelund med en kamrat från Lund till Stockholm. Längre fram finns omvittnat hur Ekelund gärna hade papperslappar en blyertspenna med sig under sina vandringar, och hur han skrev ner tankar, aforismer, som han sedan renskrev vid hemkomsten.

Ekelund vandrade uppenbarligen fram sina tankar; vandringen i landskapet måste ha stimulerat honom.

* * *

Mycket bildad var Ekelund uppenbarligen, men någon akademisk examen tog han inte. Han var visserligen inskriven vid Lunds universitet en tid, men där verkar han främst ha använt sig av dess bibliotek.

Också senare i livet var biblioteken viktiga nav i hans liv. Han läste mycket, ja, Ellerström skriver om hur Ekelund söker i böckerna. Jag får känslan av att läsandet precis som skrivandet torde varit en del i det terapeutiska diktarfilosofiska livsbetraktande utforskande som var ett sådant signum för Ekelund.

* * *

Vilhelm Ekelunds författarskap förblir relevant. Hans texter är landskap att vandra igenom; varje aforism en lund att betrakta och ta intryck av. Jag tror att enslingen Ekelund ännu har en röst, genom sina böcker, som förmår hjälpa människor att leva.

Jonas Ellerströms välskrivna bok skänker åt den seriöst nyfikne ingångar till den tankevärld som var Ekelunds; en tankevärld som äger kraft att påverka den allvarligt sökande läsaren-människan än i dag.
– – –
Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Jonas Ellerström. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur 2017. Serien Litterära profiler. Omslag: IMS/NordicPhotos (Författarbild); Johan Hammarström (Form och omslag). ISBN: 978-91-7327-238-4. 167 sidor.

torsdag 6 februari 2020

Bokrecension: Böcker och vandringar | Vilhelm Ekelund

Böcker och vandringar: Från studie-år i Tyskland är en samling texter skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).  Boken utkom i den version som jag har läst 1923.

* * *

Innan Vilhelm Ekelund i sin litterära produktion mer eller mindre uteslutande började ägna sig åt aforismen som uttrycksform skrev han bland annat artiklar och essäer. En del av dessa essäer och artiklar är återgivna i Böcker och vandringar, som också rymmer en del tidiga aforismer.

Den extrema knapphet uttrycksfullhet som utmärker Ekelunds senare verk har ännu inte utvecklats: han skriver i en populärare form, enklare att tillägna sig, när varje mening är rak, och inte är maximalt laddad med nyansrikedom och mening, såsom senare.

Ekelund skriver om sina intryck av Tyskland, där åtskilliga av texterna förefaller vara tillkomna. Det blir allmänna kulturella betraktelser. Det blir anteckningar från en resa till Venedig.

Det blir miljöbeskrivningar på det fenomenala sätt som är Ekelund eget: han förmår, som i sina dikter, verkligen måla med ord, att skapa åskådliga tavlor. Alldeles särskild är hans känsla för naturen: han behöver den, vare sig det rör sig om erinringar av de skånska barndomsmiljöerna eller berlinska Thiergarten.

Därtill kommer hans återvändande till havet, både som faktiskt inslag i miljön och som poetisk-filosofisk bild. Som här:
"Stort och ödsligt – så är hafvet, och så är det bästa i lifvet."
Icke få av texterna ägnas åt olika böcker och författarskap. Dessa säger oss mycket också om Ekelund själv, när han tar dessa böcker och författarskap som utgångspunkt för sitt eget tänkande, när han utvecklar sin egen livsåskådning.

För att ge en bild av vilka författarskap som Ekelund sysslar med kan anföras några i boken förekommande gestalter: Ola Hansson, Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson), Goethe, Tegnér, Nietzsche, Lassalle, von Brinkman, Stagnelius, Heraklitos, Emerson, Poe, Baudelaire, Leopardi, Spinoza.

* * *

Fastän boken mestadels endast indirekt behandlar Ekelunds egen syn på livet, hans levnadskonst, kan den dock anas och brytas ut ur texterna.

Vid detta skede är solitären Ekelunds recept för att orka med livet ett accepterande av kampen. Han bejakar den heraklitiska världsbilden om kriget som alltings fader.

Men, med detta avses inte ett våldsförhärligande, utan en överlevnadstrategi: poängen synes vara, att människan – den människa som Ekelund väl talar till, snarare än filistern och den ytliga människan – bör omfamna hårdheten och striden som riktas mot henne, för att på så vis förta dess kraft att förstöra.
"För den sensitive finns endast detta val: antingen gå under, ju förr dess bättre, eller – älska det hårda."
Människan bör bejaka det hårda som en obetvinglig del av den mänskliga existensen, som antingen kan tillåtas att skapa en nedbrytande frustration, eller accepteras. Man får inte låta sig förgiftas. Ekelund skriver:
"Pladdra ej ut din bitterhet, icke ens för dig själf –: däraf ökas din styrka. Hvar gång du förtiger en orätt mot dig, växer du."
Det ligger alltså en möjlighet till kraftökning i att bejaka det svåra.
"I kampen med olyckan, smärtan, förtviflan utvecklar den mänskliga anden sina ädlaste krafter, sin högsta prakt."
Ekelund tar spjärn mot antiken. Den stora människan, menar han, är den överseende människan. Hon som inte låter sig förgöras av angrepp. Det kan låta stoiskt, men Ekelund förnekar det; man ska inte förneka det hårdas betydelse, utan låta det verka befruktande, låta det skapa växt.

Jag förstår det som att Ekelund menar att själva accepterandet av det svåra är ett uttryck för det äktgrekiskt heraklitiska. Där hittar han ett sätt att överleva.
"Någon annan möjlighet till verklig själslig hälsa och styrka existerar icke än denna: att vara glad åt alla hinder, allt motstånd, alla vidrigheter. Utan detta är man evigt prisgifven åt osäkerhet, enervation, nedstämning."
Se där det ekelundskt-antika receptet för att stå ut med livet och dessutom bringa det till blomstring.

* * *

Det är uppfriskande att läsa Ekelund. Oaktat huruvida man instämmer i hans uppfattningar eller inte, så torde de kunna framlocka reflexioner.

Hans synpunkter uttrycks alltid utomordentligt väl och stundom är språket rent förbluffande träffsäkert. Hans livshållning vittnar om ett tänkande som strävar efter att röja sig väg genom en avogt inställd värld. För honom var uppenbarligen livet inte bara något skulle genomlevas, utan något mer än så: en utmaning att ta sig an – med levnadskonst. Jag tror att vi kan ha ett och annat att lära av honom.
– – –
Böcker och vandringar: Från studie-år i  Tyskland, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1923. 285 sidor.

onsdag 29 januari 2020

Bokrecension: Tysklands historia | James Hawes

Bacharach, Rheinland, Tyskland (1890). 
Tysklands historia: Från Caesar till Merkel (eng. The Shortest History of Germany) är skriven av James Hawes (f. 1960), brittisk författare och universitetslärare i tyska.

Boken utkom på engelska 2017 och i svensk översättning av Kjell Waltman och Inge LR Larsson 2019.

* * *

Tysklands historia är komplicerad. Ja, det är väl egentligen oriktigt att i historisk mening tala om ett Tyskland. Landet har transformerats genom tiderna – gång på gång på gång. Samtidigt som mycket, ironiskt nog, blivit sig likt, som visas av James Hawes i Tysklands historia.

Boken är populärt skriven, utan akademiska anspråk. Mot slutet blir den häftigt argumenterande i ett måhända kontroversiellt ärende.

Det säger sig självt att en relativt kort bok – vars originaltitel dessutom uttryckligen säger att det är fråga om "den kortaste historien" om Tyskland – måste måla med breda, tydliga stråk. Det blir som att försöka rita en karta på ett visitkort: somliga tydliga drag kan komma med, detaljer få stå efter. Men vilka drag som bör göras tydliga och vilka som inte bör vara lika framträdande kan diskuteras.

Hawes börjar i romersk tid, när Caesar är i Gallien och gör avstickare in på andra sidan av Rhen och slutar i 2018 års Tyskland. I sin framställning tar han särskilt fasta på de skillnader han ser mellan det tyska västerut och det tyska österut, Oselbien. Långt innan delningen i Väst- och Östtyskland spårar han markanta kulturskillnader mellan de olika delarna, skillnader som förblivit efter återföreningen.

* * *

I senare delen av Tysklands historia beskriver Hawes hur östra Tyskland fortsätter att kosta västra Tyskland stora pengar och dessutom i förhållande till västra Tyskland hyser folk med mer radikala politiska idéer: överrepresentationen för höger- och vänsterytterkantspartier fastslås med kartor.

Hawes verkar rentav mena att östra Tyskland, Ostelbien, inte är och aldrig varit en egentlig av västeuropa, utan är något ganz Anders, fastän Preussen upphört att existera: ett område klämt mellan slaviskt och västeuropeiskt.

Så vad göra? Jo, västra Tyskland – det som för Hawes mer eller mindre framstår som det egentliga Tyskland, tidigare i historien ungefär området öster om Rhen, väster om Elbe – borde sluta ha tålamod med dem i öst, sluta pumpa in pengar i östra landsändan, ja, låta dem där borta klara sig själva. De är ändå inte starka nog för att på demokratisk väg påverka den politiska makten.

Man behöver inte vara nostalgisk anhängare av vare sig Preussen eller Östtyskland för att tycka att det är en häpnadsväckande osympatisk inställning, som riskerar att cementera kulturella barriärer och ömsesidiga fördomar.

* * *

Till det fina med Tysklands historia hör de många pedagogiska illustrationerna och figurerna. Språket är ledigt och lätt. Det finns uppfattningar och beskrivningar som jag kanske skulle sätta ett frågetecken efter eller önskat utvecklat – till exempel nedvärderingarna av protestantismen och hyllandet av katolicismen – men de stora dragen i de historiska skildringarna är intressanta och givande.

En stor invändning gentemot bokens upplägg är hur utrymmet har fördelats. Den komplexa tiden mellan åren 983-1525 får trängas på 25 trycksidor, medan tiden 1525-nutid får breda ut sig på 161 trycksidor. Proportionerna upplever jag inte som helt självklara i en översiktsbok som begynner sin redogörelse redan i antiken. Kanske kunde åtminstone 75 sidor kunnat få ägnas åt att behandla den tidigare epoken, rentav på den senare epokens bekostnad?


* * *

Tysklands historia hade varit en bättre bok om den varit mindre polemisk. Nu balanserar den mellan en hurtig lärobok som gärna drar paralleller till nutiden och ett politiskt debattinlägg. Endera hade räckt.
– – –
Tysklands historia: Från Caesar till Merkel (eng. The Shortest History of Germany), övers. Kjell Waltman, Inge RL Larsson. Lind & Co 2019. ISBN: 978-91-7779-820-0. 247 sidor.

fredag 17 januari 2020

Bokrecension: Ceremony | Leslie Marmon Silko

Ceremony är en roman skriven av Leslie Marmon Silko (f. 1948). Boken utkom första gången 1977. Jag har läst en upplaga från 2016.

* * *

Ceremony har blivit en modern klassiker. När boken kom ut på 1970-talet passade den perfekt in i en tid som medvetandegjorts om feminism, etniska minoriteters rättigheter, kolonialism och liknande idéströmningar. Ceremony skildrar nämligen en amerikansk indians erfarenheter främst under 1940-talet som krigsveteran, men också som en person av blandad härkomst: vit far, indiansk mor.

Det är inte fråga om en linjär berättelse. Den utspelar sig tvärtom på många olika tidsplan och är dessutom försedd med poetiska stycken. Först mot senare delen av boken börjar tidsplanen någorlunda lägga sig i ordning och det blir enklare att följa med.

Det berättartekniska greppet att låta historien vara sönderklippt återspeglar eljest huvudpersonen Tayos förvirrade inre konflikter: han har stora problem med att hitta sin identitet som amerikan och indian och ännu mer med att hantera sin krigserfarenhet.

Efter kriget har han suttit på mentalsjukhus för veteraner och flaskan har underlättat för honom att ta sig igenom vardagen. Men boken skildrar Tayos väg ut ur de inre konflikternas grepp: han genomgår en ceremoni, där gamla indianska berättelser och traditioner smälter samman med Tayos yttre erfarenheter.

* * *

Jag kan inte säga att Ceremony fungerar för mig. Boken är intressant, men fångar mig likväl inte. Jag märker att jag tappar koncentrationen, att jag får tvinga mig igenom den.

Till det bästa i romanen hör, i mitt tycke, miljöbeskrivningarna; vi anar den torra öknen i New Mexico. Det ligger förvisso något lockande i det fragmentariska framställningssättet, men den uppbrutna kronologin irriterar mig mer än den fascinerar mig.

Silko låter indiansk berättartradition flyta samman med berättelsen om krigsveteranen Tayo på ett gripande sätt. Det skänker för oss som inte är närmare bekant med den kulturen ett exotiskt, främmande element åt historien.

Det är dessutom konstnärligt intressant att se hur Silko låter myter och huvudberättelsen stundom smälta samman, så att man inte riktigt vet vad som kan uppfattas som verkligt och inte. Hur är det till exempel med Tayos möten med kvinnan Ts’eh? Är hon en mytologisk varelse eller en verklig kvinna – eller kanske förkroppsligad mytologi?

Dessutom skildrar ju nästan hela romanens berättelse om Tayo i någon mån en manifesterad ritual, en ritual som han genomgår för att återfå balans och hälsa.

* * *

Tayo är en individ misshandlad av världen. Hans uppväxtförhållanden har inte varit idealiska, hans krigserfarenheter har skadat honom. Till det kommer ett övergripande narrativ av indianerna som historiskt förtryckta och marginaliserade. För Tayo blir det extra problematiskt, eftersom han har både indianskt och vitt ursprung och därmed blir någon form av liminal gestalt: en gränsperson som varken hör till de ena eller de andra, ett faktum som ställs på sin spets mot slutet av romanen.

Men det övergripande temat i romanen kan ändå sägas vara en mans tillfrisknande från krigserfarenheten, även om många motiv ryms utöver detta övergripande. Såsom utanförskap, alkoholen som tröst och förbannelse, familjekonflikter, med mera.

Ceremony har inte utgivits på svenska. Kanhända hade jag uppskattat den mer på mitt eget språk, då jag förhoppningsvis på det sättet kunna tillgodogöra mig fler nyanser av berättelsen. Nu kan jag uppskatta romanen som intressant, men likväl passar den inte riktigt min personliga litterära smak. Den är inte stram och koncis nog.
– – –
Ceremony, Leslie Marmon Silko. Penguin Books 2016. ISBN: 978-0-14-312946-2. 243 sidor.

torsdag 9 januari 2020

Bokrecension: Liv och läsning | Bo Bergman

Liv och läsning är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1953.

* * *

Liv och läsning är en i stora stycken djupt personlig bok. Det är Bo Bergman som person vi får lära känna: honom och de människor han träffat under sitt liv.

Ofta tar han oss med tillbaka i tiden, till 1800-talet och till sekelskiftet. Över mycket ligger ett lätt vemod. Som ett flanerande i ett regntungt höst-Stockholm.

* * *

Något av Bergmans estetiskt-ideologiska uppfattningar möter vi som läsare också. För modernismens obegripligheter verkar han inte ha mycket till övers: hans ideala dikter är begripliga. Han föredrar det klara framför det dunkla.
"Allt som stänger horisonten, som suddar ut konturer, som svävar på målet, som viker undan, som föraktar begriplighet och gör motsatsen till djupsinne, allt detta är dimma, och ingenting är jag räddare för. Hur har den inte trängt in i själarna med sin klibbighet!"
Dikter bör vidare vara uttryck för ett hantverk, medveten teknik.
"Allting i konsten börjar med teknik och slutar med teknik."
Men samtidigt förstår jag Bergman som att de tekniska färdigheterna, hantverket, inte skall synas. Han talar om tekniken som skelettet.

Dikten är vidare fri.
"Ingenting är tabu för en diktare: allt beror på avsikten och behandlingen. Men klumpiga eller smutsiga fingrar drar ner vad de rör vid."
Vi kan väl förstå detta, att dikten kan gå varthän den önskar; den äger förmågan att skildra allt, men den bör inte göra det på ett vulgärt, ett smutsigt, ett slipprigt, vis.

Vad som anses rätt och rimligt att skriva om – de litterära programmen – förändras med tiden. Vad som förblir, förstår jag Bergman som, är att skriva om det som är mänskligt. När det mänskliga försvinner ur konsten blir konsten bara något konstgjort, får en känsla av artificiellitet. 

* * *

Naturligtvis har Bo Bergman genom livet mött många andra författare. Han var till exempel personlig vän med Hjalmar Söderberg. En ögonblicksbild från ett besök hos denne i Köpenhamn får vi också ta del av i Liv och läsning.

En annan ögonblicksbild, ömsint, får vi av den för sin omdömesstränghet kände Carl David af Wirsén, när Bergman ser honom djupt inbegripen i ett samtal på en stockholmskrog. Ett besök hemma hos August Strindberg får vi också läsa om. Och ett sammanträffande med Georg Brandes. I en text skildrar Bergman om hur han som ung träffar en gammal man som en gång i sin tur träffat en åldrande Esaias Tegnér.

* * *

Det självbiografiska och genealogiska inslaget är tydligt. Bo Bergmans farfar, organisten Nils Petter, föddes 1797 – perspektivet hisnar något. På mödernet har han västgötska, prästerliga anor.

En suggestiv del av boken är när Bergman tittar i ett fotoalbum från 1888 med bilder av studentkamraterna. Nu har han facit för de flesta av dem som finns i det. Bergman är – möjligen med ytterligare en kamrat – sist kvar av dem alla. Han skissar fram några av dem ur graven. Den ödmjuke baronen som ville bli diplomat och dog ensam på ett landsortshotell. Den sadistiske gossen vars dagar ändades i ett kombinerat mord och självmord. Den vilde slagskämpen som blev jurist. Geniet som blev bruksdirektör.

Själv kom Bergman att studera i Uppsala. Något vidare tycks Bergman inte ha trivts i studentstaden. Liksom sin fader kom han att gå in i postverket. Han skriver om hur han sorterade post, satt i kassan, mötte udda kunder. Åtskilliga kolleger stannar han upp inför. På posten blir han kvar till pensionen.

Men Bergman skrev också. På 1890-talet började han skriva för Uleåbergbladet. Och år 1903 kom hans bokdebut i form av diktsamlingen Marionetterna.

* * *

Liv och läsning är en bok som skänker en viss bekantskap med dess författare och dem som funnits omkring honom. Den är välskriven på ett stillsamt vis, och inte minst dess många personbeskrivningar är sällsamt levande. Bo Bergman skriver en klar, tydlig och smidig prosa.

Och så är det detta som nästan ger läsaren en känsla av magi: genom att Bergman nedskrev och så ger oss tillgång till sina minnen låter han läsaren år 2020 nå en verklighet som fanns kanske under slutet av 1800-talet. Det är en förunderlig sak!
– – –
Liv och läsning, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1953. 243 sidor.

måndag 6 januari 2020

Bokrecension: Brev 1803-1866 | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist
Brev 1803-1866 utgör en samling om 69 brev och brevfragment av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Samlingen utkom 1968.

Urvalet gjordes av litteraturvetaren och Almqvistexperten Bertil Romberg (1925-2005), som även skrivit bokens inledning samt presenterat varje brev och försett dem med kommentarer.

* * *

Det är omöjligt att inte se Carl Jonas Love Almqvist som något av en excentriker i sin egen tid, ja, en man liksom vid sidan av sin egen tid, radikal i många avseenden. Samtidigt står han grundad i en romantisk tradition och en kristen grundåskådning.

I Rombergs urval av brev, från den nioårige Almqvists hälsning till sin morfar 1803 till den landsflyktige Almqvists nyårshälsning till hustrun Maria 1866, möter vi Almqvist ur många olika perspektiv: som vän, som publicist, som konstnär, som pappa och make. Nästan alltid är det en vänlig röst vi får lyssna till, någon gång uppfordrande, emellanåt ledsen.

Breven är naturligtvis också viktiga för Almqvist-forskningen. Almqvist kommenterar sina pågående arbeten och uttolkar dem, och utvecklar sina estetiska idéer.

* * *

De religiösa motiven är särskilt framträdande i de tidigare breven, där vi också möter en mer spekulativ Almqvist. Men där ryms också kritik. I ett brev från 1822 skriver han bland annat:
"… hvad har då Xmen gifvit oss för alt detta glada förlorade? – Jo, en stapel af torra hieroglypher i en bok, som kallas den heliga Skrift. – Huhh!!"
Kristendomen behandlas dock som faktum; det är inte kristendomen i sig som kritiseras, utan hur den verkar eller hur dess företrädare tänker kring den. I ett brev 1828 heter det:
"Jag skall säga dig huru det är med mig: jag har intet annat System än Christus: detta är min fixa idé – och, då man brukar definiera vansinne så, att det är ett tillstånd när människan är bunden vid en fix idé – så är detta verkligen mitt Vansinne."
Och 1835 skriver han:
"Man känner mig icke synnerligt, när man icke vet, huru djupt jag hyllar just christendomen."
Med tiden blir det tämligen tydligt, att Almqvist inte nödvändigtvis uppskattar allt som går under namn av kristendom: han ser rimligen också här, som i annat, möjlighet till reform.

* * *

Almqvist är en konstnär. Det är som konstnär han synes vara lyckligast. Han beklagar sig över att, såsom rektor för Nya Elementarskolan, inte ha tillräcklig tid för sitt litterära arbete.

Och 1834 skriver han:
"Jag eger ingen fridfull, eller ens i minsta grad lycklig stund, annars än när jag får teckna, bilda, componera händelser, måla karakterer …"
Almqvist slår emellanåt ett slag för sin rätt som konstnär att låta sina figurer tala för något som han som författare inte nödvändigtvis står för. Han gör tydlig skillnad mellan vad hans gestalter i berättelserna ger uttryck för och sina egna uppfattningar. Likaså måste han få lov, menar han, att skildra trasiga personligheter utan att för den sakens skull nödvändigtvis uppfattas som trasig själv.

Han är medveten om att han har en förmåga att reta omgivningen. Han skriver om hur han lyckas antingen förnöja eller förarga dem omkring sig. Hans liberala och reformvänliga politiska åsikter bäddar för strid; inte minst, tänker jag, hans progressiva syn på kvinnornas situation.

Samtidigt märker han också hur folk gärna öppnar upp sig för honom, "ifrån bönder räknadt till och med baroner och grefvar". Han kan fungera i olika miljöer, en dag äta "ananas" med en aristokrat, en annan dag äta "sura limpor med oskalad potatis" med skånska pojkar och flickor.

Vi får tänka oss att alla dessa kontakter för Almqvist utgör en viktig källa till människokännedom vid hans författande. Ja, han skriver vid ett tillfälle, att hela resan han gör "utgör dramatiska studier."

* * *

Särskilt intressanta och särskilt levande är Almqvists resebeskrivningar. Resor företog han sig redan flera under sina år i Sverige; en väldig resa utgör ju naturligtvis också den långa landsflykten. Almqvist har en förmåga att i sina skildringar få till en enastående skärpa i sina ögonblicksbilder av Sverige och Amerika under 1800-talet.

I ett resebrev från 1829 skriver Almqvist om vad han sett i Västergötland. Texten visar en för oss främmande verklighet, som inte var fullt så främmande för bara några generationer sedan. Almqvist har ätit i Hova och åker söderut och åker över en hed.
"… nära vägen var en galge med påhängande hufvudlös kropp. Det var en karl ifrån Wanäs, som hade kastat ett barn i sjön […]. Han hade blifvit halshuggen här i våras, och de åtskilliga kroppsdelarne på vanligt sätt steglade, men nu nyligen hade till ortens förundran huvudet kommit bort ifrån steglet."
Almqvist fortsätter med att berätta att det på Friabäcks gästgivargård talas om att spiken huvudet suttit på kan ha tagits för att den kunde vara "nyttig till hvarjehanda, i synnerhet i seldon". Det är ju en bekant föreställning att ting från avrättade och avrättningar ansågs ha särskilda krafter.

Almqvist trivs för övrigt med resandet. Han beskriver hur han som resande äger frihet att inte stanna på ett ställe och så uppslukas av den platsens mer prosaiska krav; istället kan han uppehålla sig vid det glättiga och "idealiska".

* * *

Almqvist hade det inte lätt. Hans progressiva uppfattningar gjorde att han miste sitt jobb som rektor för Nya Elementarskolan, och som präst kallades han inför konsistorium för att förklara sina åsikter. Han gick miste om befordringar och var olycklig däröver. Han suckar 1841:
"Allvar hvad man får, skall vara politisk belöning: och allt hvad man blir utan, är af politisk Hämnd."
Därtill kommer en tydligen inte så lite tilltrasslad ekonomi.

Almqvist skriver:
"[Att vara en reformvän] utgör en förbannelse, som måste straffas, först med att sättas på bar backe, och sedan öfverhöljas med all den infamie som är möjlig och som häraf följer."
Trots allt får man säga att bitterheten i breven är begränsad. Den förblir begränsad även i de brev som skrevs under den långa landsflykten efter 1851. Almqvist lämnade ju Sverige efter att han anklagats för stöld, förfalskning och omsider giftmordsförsök. Han fortsätter att skriva brev hem till hustrun, barnen, släktingar, vänner.

* * *

Almqvist är och förblir en man före sin egen tid. Hans stora litterära produktion är intressant, men han lär väl sällan komma så nära läsaren som i de personliga brev han lämnat efter sig. Ett gott urval av dessa möter vi i Brev 1803-1866: däri finns fortfarande liv, känslor, färgskarpa bilder – från en annan tid.
– – –
Brev 1803-1866, C. J.L. Almqvist. Urval, inledning, kommentarer: Bertil Romberg. Albert Bonniers förlag 1968. 300 sidor.

onsdag 1 januari 2020

Bokslut 2019

Antal inlägg: 78 (2018: 91, 2017: 80)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 6,5 (2018: 7,6, 2017: 6,7)

Antal recenserade böcker: 71 (2018: 89, 2017: 67)

Omläsningar som resulterat i nyrecension: 4.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Vägen till Klockrike av Harry Martinson, Pesten av Albert Camus.

Planer för 2020:
Fortsatt recenserande.

onsdag 25 december 2019

En midvintersaga

Farfar berättade om en julafton när han var pojke. De behövde granris att lägga på stuggolvet, och han skickades ut att hämta det. Det var visst en riktig vinter: snö en fot djup med stark skare. 

Han hittade först inget som passade. Antingen var riset för glest, eller så hade det tappat färgen eller så var det något annat. Så farfar gick längre och längre in i skogen. Det var gryning när han gav sig iväg, och det var mitt på dagen när han hade samlat tillräcklig av vad han behövde för att gå hem igen.

Då märkte farfar att han kommit vilse. Träden var vita, stenarna var vita, inga stigar eller vägar syntes någonstans. Så han började gå däråt som han tyckte att han kommit ifrån. Efter ett tag kom han fram till en frusen å som slingrade sig fram. Den hade han aldrig sett förut. Isen var blåsvart och blank.

Farfar berättade att han hörde något röra sig på andra sidan. Han såg in mellan träden och där stegade en stor älg fram. Den gick utmed ån, fast längre in i skogen. Och så stannade den och vände sitt huvud med den stora kronan mot farfar. De stod så och tittade på varandra. En djup röst sa bredvid farfar:

"Det är Elof. Han är hungrig."

Farfar tittade upp och såg en man av väldig längd. Farfar var lång själv, men den här mannen var två eller tre gånger längre, och så bred mellan axlarna att det såg märkligt ut. Över hela kroppen bar han djurpälsar och på huvudet en mössa. Ansiktet täcktes av ett stort, svart skägg. Djupt i hålorna satt två svarta ögon.

Den jättelike mannen höll en avbruten och torkad ungbjörk i näven. Han lyfte den högt och med en onaturlig fart kastade han iväg den genom luften. Den landade framför älgen inne bland träden på andra sidan ån. Älgen böjde sig långsamt ner och glufsade i sig.

"Jag har alltid björkar åt Elof och de andra", sa han. "Så de får lite att äta under vintern".

Farfar hade inte sagt något när mannen böjde sig över honom och sade: "Jag heter Heidulf och jag har inte sett dig här förut." Rösten lät som en mörk ton på kyrkorgeln eller rösten hos ett djur. Heidulf tog med näven om farfars överarm. Handen i sin vante räckte nästan farfar från armbågen till axeln. Farfar sa vad han hette och sa att han inte visste riktigt var han var.

"Ja, du ska väl hemåt byn, kantänka."

Farfar sa, att det skulle han nog.

"Ja, då får du gå bort till stenen där, som ligger på de andra stenarna. Och så får du krypa under den. Det går bra, även om det är trångt. Sen fortsätter du rakt fram en bra stund."

Farfar såg en hög med stora stenblock, och under en av dem gick det nog att krypa. Han tackade Heidulf så mycket och bockade sig artigt. 

"Det är rakt inget att tacka för", sa Heidulf, "men du kan väl hälsa klockarn när du ser honom. Hälsa från mig."

Farfar hade gått därifrån och krupit under stenen. När han kommit igenom och vänt sig om hade han inte sett till Heidulf längre. Bakom stenarna såg han bara vita granar som började bli lite gråa. Solen sjönk.

Men det var inte så långt att gå, innan farfar kom ut på stora vägen. Därifrån var det lätt att hitta hem. Han berättade för sina föräldrar och systrar och bröder vad han varit med om. De tyckte nog det lät konstigt, men granriset bredde de ut på golvet och på morgonen efter bar det iväg på julotta.

Efteråt gick farfar fram till klockaren i byn. Det var på den tiden han som ringde i kyrkklockorna och som ledde psalmsången under gudstjänsterna. Farfar berättade att han varit i skogen och träffat Heidulf och att han skulle hälsa. "Det namnet känner jag alls inte till", sa klockaren, "Sa han att du skulle hälsa till mig?" Farfar sa att han skulle hälsa till klockarn. "Kanske var det till far min, då? Han var ju klockare förr. Inte vet jag om det kan varit honom karln menade."

Den gamle klockaren var gammal. Han satt på en stol bak i kyrkan och väntade på sonen som fått ta över sysslorna för längesen. Farfar gick fram till honom och sa samma till honom som till hans son. Den gamles blinda ögon vändes mot honom och ansiktet stramade hårt när han hörde namnet Heidulf. Hette han verkligen så, frågade den gamle mannen med svag men allvarlig röst. Det var som om orden kom ur en grav. Ja, så hette han visst, sa farfar. Då började den gamle blinde klockaren berätta.

"Jag har aldrig träffat honom. Men min far berättade om när han gjorde det. Det var på prosten Ersons tid, det är längesen nu. Han kunde se de onda änglarna och troll och vättar. Och han kunde läsa ut dem. Far var klockare han med och en morgon var han med prosten Erson hit till kyrkan, det var visst innan en julotta och det var fortfarande mörkt. Men de kunde alls inte komma in genom grinden i muren. Far knuffade och bände och drog, men grinden gav inte med sig. Prosten Erson förstod nog att det var trolltyg med i bilden. Han läste ett Fader vår och välsignade far och sig själv, sen tog han i grinden och den öppnades utan hinder. Men den lilla gången fram till kyrkan kändes som en svår uppförsbacke. Varje steg blev tyngre än det förra. Prosten bad medan de gick, men till sist föll far omkull och låg där i snön och såg hur prosten fortsatte framåt kyrktornet. Och där framme stod en väldig karl. Han var både högre och bredare än kyrkporten. Far hörde hur varelsen talade till prosten och sa: Snart nog får ni komma in, präst, men än är tiden vår. Det var längesen ni murade väggar och reste tak över vår källa och vår lund, men långt innan ni kom hit var vi här. Nu får ni dröja här ute i kylan och snön tills vi har gjort vårt.

Far sa att den väldige mannen lade nävarna om prostens axlar och lyfte honom åt sidan. Och prosten Erson stod kvar där och såg i marken. Far satt kvar i snön och såg allsammans och när den väldige mannen en stund senare sa något igen var rösten som åska långt bort. Han hade sagt att nu skulle vi stänga ögonen när han, Heidulf, gick därifrån med sitt folk. Far blundade så hårt han kunde och höll händerna för ansiktet. Han hörde ljudet av många, tunga steg som trampade förbi honom."

Så slutade den gamle klockaren med de blinda ögonen sin historia. Farfar såg hur det hårda i ansiktet slätades ut på honom, och han sa inget mer. 

Detta berättade farfar för mig när jag var liten. Farfar ligger på kyrkogården bredvid farmor. Det har han gjort i många, många år. Kyrkan står tom sedan byn avfolkats. Den är bara ett skal. Men några av de gamla som bor kvar har viskat till mig, att de sett något röra sig innanför kyrkfönstren på midvinternätter. Det glimrar av eldar och ljus. Och någon högrest skugga dröjer vid ingången, den verkar långt högre än kyrkporten, och långt bredare också. De gamla i bygden pratar inte högt om sådant. Nej, om sådant kan man bara viska.