söndag 11 november 2018

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:
"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."
Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:
"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."
Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

tisdag 6 november 2018

Bokrecension: Den sista grisen | Horace Engdahl

Den sista grisen är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom år 2016.

* * *

Välkommen till Horace Engdahls litterära värld! Välkommen till Den sista grisen...! Det är en elegant samling aforismer läsaren möter där, med smak av Cioransk bitskhet och doft av Gyllenstenskt ifrågasättande.

Det är desillusionerat, uppgivet, lite elakt, kallt betraktat, belevat. Jag tycker mycket om det.

Hur sanna är aforismerna? Sak samma, de är eleganta, träffsäkra. De är möjliga att inympa i den livserfarenhet många av oss har, som avväpnande lakonismer gentemot verklighetens förkonstling och skenverk. Det är djupt mänskligt – utan påtvingade leenden; åtminstone ett skådespeleri så realistiskt att det inte går att skilja från naturlighet.

Är det den riktige Horace Engdahl vi möter? Det vette tusan. Och det spelar väl föga roll: Den sista grisen står som litteratur på egna ben.

* * *

Vad jag tycker mig utläsa ur aforismerna är ett amor fati, en strävan efter att nöja sig med status quo; mödans obeständighet och förgänglighet. Det formuleras ur olika perspektiv.
"Missnöjet har dålig andedräkt. Det har kanske rätt, men man vänder sig bort."
I boken finns också tvivlet, ideologikritiken, liksom det mellanmänskliga behovet av lögnen.
"Trosvissheten och lögnaktigheten går han i hand, två hungriga barn utan samvete."
Vidare:
"Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre."
Åter vidare:
"Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern."
Ett annat tema som återkommer är döden. Döden som avdramatiserad händelse, och självmordets permanenta exil som given rättighet. Följande är vackert:
"Provisorier avlöstes av nya provisorier, och de blev till slut det verkliga livet. Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger."
Och så står där mycket om manligt och kvinnligt. Den biografiska kommentaren är svår att undvika, att dessa tämligen cyniska stycken hänger ihop med den skilsmässa Engdahl gick igenom samma två år innan boken kom ut.

* * *

Den sista grisen innehåller förutom aforismerna även ett teaterstycke, "Mannen på bryggan", en monolog. Men även i teaterstyckets skildring av en man som blir obehövd ligger aforistiken och livskänslan från de tidigare aforismerna insprängd.

När jag läser Den sista grisen blir jag alltmer övertygad om att det är en vishet jag får ta del av, en trött vishet, men likväl en vishet. Jag liksom nickar instämmande och igenkännande på insidan. Engdahl formulerar gång på gång mina erfarenheter av tillvaron. Hans aforismer inbjuder om och om igen till att bli citerade.

Jag hoppas att Horace Engdahl fortsätter att ha Moleskine-boken med sig på sina kafébesök även i fortsättningen. För det är så jag föreställer mig honom – sittandes där i kaffedoften, en bok på bordet, ett intryck: och så några pregnanta rader nedskrivna.
– – –
Den sista grisen, Horace Engdahl. Omslag: Sara R. Acedo. Porträtt, omslag: Jan Håfström. Albert Bonniers förlag 2016. ISBN: 978-91-0-015499-8. 277 sidor.

söndag 4 november 2018

Bokrecension: Norge 9 april 1940 | Bjørn Bjørnsen

Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet) är skriven av den norske journalisten och författaren Bjørn Bjørnsen (f. 1937).

Boken utkom på norska år 1977. Jag har läst boken i svensk översättning av Marianne Pihlgren, utgiven 1978.

* * *

På natten till den 9 april 1940 inleder tyskarna invasionen av Norge. Samma sak händer i Danmark, men den här boken handlar om Norge. Tyska fartyg försöker ta sig in i ett antal norska hamnar. I vissa går det bra, i andra går det sämre. Vad som dock framförallt verkar känneteckna det första invasionsdygnet är förvirring.

Bjørnsen återskapar detta dygn – och i någon mån tiden före och efter – genom att låta en mängd personer komma till tals. Det är de stora händelsernas historia: hur regeringen lämnar Oslo och drar vidare för att undvika tyskarna. Men det är också de små händelserna: hur enskilda privatpersoner i Norge upplever dagen.

Björnsen skriver att närmare femhundra personer delgivit honom sina minnen. Utöver det vilar hans bok på en imponerande mängd källmaterial, både samtida tidningsartiklar och senare utredningar och historiska verk.

Nu är ju vare sig norsk inrikespolitik eller norsk geografi min starkaste sida. Det gör att den mycket stora mängden namn och de åtskilliga orter som figurerar gör att jag inte har helt lätt att hålla fast vid tråden. Ett antal kartor hade onekligen underlättat, liksom ett personregister, åtminstone för en utlänning.

* * *

Förvirring. Där har vi ett nyckelord. Först verkar många vara övertygade om att det nog är de allierade som är på väg: en incident tidigare under dagen före invasionen ger ytterligare skäl för den slutsatsen.

Måhända ville engelsmännen besätta Norge innan tyskarna hade chans att göra det. Måhända ville både de allierade och tyskarna skapa en krigsskådeplats utanför de egna territorierna: Skandinavien ligger då nära till hands.

Men det var tyskarna som bemannade de först oidentifierade fartygen. Mottagandet verkar först ha varit blandat. På vissa håll kan tyskar landstiga i hamnen. På andra håll utbryter intensiv beskjutning. Norge sänker den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och tusen personer dör när fartyget går under.

Uppenbarligen är informationsöverföring en oerhört viktig sak i ett krisläge.

Boken beskriver gång på gång hur informationsbrist leder till att personer i ledande ställning har svårt att ta beslut; ska man till exempel mobilisera? Och i så fall – hur snabbt? Och vad är det som egentligen pågår? Och var pågår det? Ska vi strida? Ska vi lägga ner vapnen? Ska det evakueras?

Tyskarna säger att de kommer som vänner, för att beskydda Norge. Men samtidigt verkar de inte dra sig för att hota med vapenvåld för att få sin vilja igenom. Motstånd ser de inte vänligt på. Och ju längre dagen lider och kanske framförallt dagen därefter börjar en motståndsvilja växa fram i sådan utsträckning att den norska militären förefaller ha svårt att organisera den.

Regeringen försöker skaffa sig informationer, avvisar de tyska kraven, och är framförallt tillsammans med kungen tvärt emot att utse Quisling till ledare för en ny regering. Av boken att döma verkar Quisling snarast ha varit en belastning för tyskarna att ha som allierad och tilltänkt norsk ledare i detta läge.

* * *

Norge 9 april 1940 målar upp en jordnära bild av inledningen av tyskarnas ockupation av Norge.

Berättelsen får blod och puls genom att Bjørnsen väljer att inte bara beskriva de politiska och militära händelserna, utan även åtskilliga vanliga människor, och därtill de ledande personernas personliga liv: till exempel hur statsminister Nygaardsvold tillbringade kvällen innan invasionen, eller hur han den 10 april söker skydd i ett skjul för att undgå tyska jaktplans kulsprutebeskjutning.

Boken belyser dessutom vikten av korrekta informationer, och hur rykten lätt kan spridas snabbare än bekräftad information. Information var inte lätt att överföra under krisen 1940 – man fick så gott det gick lita till att det gick att etablera telefonkontakt med nyckelpersoner, och att den man nådde den vägen också hade korrekta uppgifter att meddela. Dessutom gällde det att rätt tolka vad den man fick tag i hade att säga eller i förekommande fall befalla.

* * *

Det är lätt att läsa historien baklänges: vi har facit, vi vet vad som hände. Från vårt perspektiv vet vi redan innan vi börjar läsa en bok som Norge 9 april 1940 att invasionen kommer att bli av, att Quisling kommer att få en ledande roll i de tyska nazisternas ledband.

Allt det vi ser kunde inte de agerande och beslutsfattande människorna då se. De tvingades göra antaganden om vad som kunde ske. De tvingades förhålla sig till frågan om vilken strategi som var lämpligast att hantera den uppkomna situationen genom. Ofta tvingades de agera utifrån skrala informationer.

Det är imponerande hur väl den norska ledningen och konungen förhöll sig till invaderande tyskarna: hur de satte sig på tvären så snart de tyska kraven presenterats för dem.

Frågan många måste ha ställt sig den 9 april 1940: "Är det krig nu?" kom att besvaras jakande. Åtminstone för en tid.
– – –
Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet), Bjørn Bjørnsen. Övers. Marianne Pihlgren. Atlantis 1978. ISBN: 97-7486-008-9. 320 sidor.

måndag 29 oktober 2018

Bokrecension: Så var det sagt | Lars Gyllensten

Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg är en samling texter av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1992.

* * *

I sina romaner lämnar Gyllensten gärna utrymme för läsarens egen tolkning av de bilder han skänker. I de tjugosju texter som utgör Så var det sagt är han tydligare: här driver han teser, beskriver och argumenterar. Hans ämnen är ohöljda. Och det rör sådana saker som författare, religion och inte minst miljöfrågan.

Så är också boken uppdelad i tre block: "Om böcker, diktning och diktares frihet", "Om kristendom som språk och bild" samt "Om utbildning, vetenskap och politik", vari dessa tre nämnda ofta återkommande ämnen finner sina naturliga hem.

* * *

Mig intresserar särskilt Gyllenstens texter om kristendom.

Gyllenstens grundinställning är positiv, för att inte säga mycket positiv. Men han är inte en anhängare, inte en lärjunge: "Jag är inte kristen och inte på väg att bli det." Men det är uppenbart hur mycket han uppskattar den kristna kulturen, det kristna språket, de kristna bilderna; kulturen som färgats och påverkats av kristendomen.

Men han anser också att kristendomen kan fungera som livsåskådning, åtminstone en reformerad kristendom.

För Gyllensten är inte kristendomen – eller bör inte kristendomen vara – en samling försanthållanden, såvitt jag kan förstå. Därför menar han också att Hedenius och andras liknande kritik av kristendomen inte kan åstadkomma religionens försvinnande.

Istället ser Gyllensten kristendomens värde dels i de modeller den erbjuder för reflekterande kring existentiella bryderier, och dels i dess potential till radikala kärleksgärningar. Det är enligt honom djupt beklagligt att kyrkan hängt upp sig på lärostrider såsom den om kvinnliga präster: för honom förskjuter det fokus från det egentliga i kristendomen och drar kristendomen i vanrykte.

Det blir mycket gärningslära över Gyllenstens kristendom: mycket fokus på kristet färgad handlingskraft. Han skriver:
"Kanske är det rentav viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi."
Tron som ett anammande av en lära verkar honom främmande, därför kan han inte heller se att en sådan sak som en lärostrid i själva verket kan vara ett uttryck för en religiös innerlighet: viljan att följa Gud och hans vilja, även dit där det är inopportunt att stå.

Säga vad man vill – men det krävs ett visst mod att vara kvinnoprästmotståndare av religiösa skäl; och det krävs en viss intellektuell redlighet hos utomstående för att inse att en sådan hållning inte nödvändigtvis är född ur misogyni.

* * *

Största skulden till kristendomens tillbakagång finner Gyllensten inte i en yttre sekularisering, utan i kyrkan själv. Hon har förlorat genom att bli inaktuell och genom att hänge sig åt lärostrider.

Vad Gyllensten efterfrågar är en radikalt reformerad kristendom. En kristendom för vår tid, som inte hänger sig åt en tro på de "primitiva underverk" som en gång dög som övertygelsemedel. De underverk som Jesus sägs ha utfört kan, menar han, varit vad just den tiden behövde, men inte nödvändigtvis vad vår tid behöver; nu gör de på oss "intryck av orimligheter och primitiviteter".

Den gamla tidens "tankeformer och sederegler" är urvuxna, skriver han. Kyrkan behöver, får vi förstå det som, omforma sig för att bli relevant för nutiden.

Samtidigt menar han att det är en skada för Svenska kyrkan att hon så kapat rötterna med katolska och ortodoxa kyrkan och dess kulturella rikedom. Oaktat – tydligen – dessa kyrkors mycket rigida läror i trosfrågor. Men det är väl det kulturella Gyllensten vill åt: till exempel den katolskt färgade litteraturen, och så vidare.

Vidare har kristendomen fördärvats av sina allianser med makten: "Kyrkans seger har alltför ofta köpts till priset av en besegrad Kristus." Gyllensten vill inte ha tillbaka en maktkyrka. Han skriver med aforistisk skärpa: "När Kristus får makt blir han Anti-Krist."

Gyllensten ställer också kristendomen framom det han kallar "religionssurrogat", med vilket vi får förstå nyandliga rörelser, vilka han ställer i relation till ordinarie religioner som charlatanvetenskap till ordinarie vetenskap.

Vad som utgör kristendomens företräde framför dessa andra tankesystem är något oklart, utöver att kristendomen naturligtvis besitter ett mycket rikare kulturellt arv i form av texter, berättelser, myter, konst och så vidare. I grund och till väsen måste väl kristendomen likväl fattas som lika rimlig eller orimlig som månget nyandligt fenomen.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det som blir kvar av Gyllenstens kristendom, om man extraherar den kulturella rikedomen, är en humanism med kristna förtecken. Men jag kan hursomhelst instämma i hans värdering av att kunna det religiösa språket: alltså, att vara bekant med den berättelsevärld och det sätt att uttrycka sig som kristendomen fört med sig.

* * *

I sina artiklar har Gyllensten i allmänhet ett ganska vindlande sätt att skriva, resonerande eller kanske snarare samtalande. Det är inte koncist. Kanske hade en del texter rentav vunnit på att hårdkokas en aning.

Det är givet att det är en intellektuell man som skriver, men också en idealist. Det blir tydligt i de många artiklarna som tar upp miljöfrågan. Han skriver på tal om sådant:
"Västvärldens demokratier står inför en exceptionell utmaning – att bryta den på sikt dödsdömda färden mot ekologisk katastrof – eller mot ett globalt gulag-helvete, ett internationellt apartheidsystem, som ingen hygglig människa skulle vilja leva under och ingen människa kan leva i utan att fördärvas till livet eller moralen."
Gyllenstens lösning är politiskt inopportuna omfördelningsplaner, ett minskande av bilismen, kamp mot kärnkraft – ja, något som går utöver dagssländepolitik.

* * *

Det är tankeväckande att läsa Lars Gyllensten.

Själv fascineras jag av hans idéer om modeller: att vi inte lever i verkligheten, utan i bilder av verkligheten. Alltså, att vår förståelse för verkligheten, vår tolkning av den, står mellan oss och tillvaron i sig själv. Själv talar Gyllensten också om ikoner i sammanhanget: de representerar något, men är inte i sig själva det de representerar. De är bilder av något, men är inte detta något i sig själva.

Det är inte alltid jag håller med Gyllensten. Jag kan inte värdera den kristna idétraditionen lika högt som han, i hur stor utsträckning den än befruktat kulturen. Hans syn på miljöfrågorna – ja, de framstår som en aning apokalyptiska.

Emellertid ändrar det intet av det faktum att det är stimulerande att läsa Gyllensten.
– – –
Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg, Lars Gyllensten. Albert Bonniers Förlag 1992. ISBN: 91-0-055458-8. 265 sidor.

tisdag 23 oktober 2018

Bokrecension: Åsnebrygga | Sven Delblanc

Åsnebrygga: Dagboksroman är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången år 1969. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Åsnebrygga kallas dagboksroman. Det får vi anta betyder, att det dels är fråga om Delblancs hågkomster och dels att han åberopar sig på romanförfattarens frihet i gestaltandet av det han beskriver. Han tillåter sig åtminstone något att skapa fiktion för att skildra en sanning.

Åsnebrygga handlar om läsåret 1968-1969, då Delblanc var gästprofessor vid Berkeley i San Francisco och undervisar i svenska och nordisk litteratur. Han bor där och han håller till på universitetet. Men dagboken fylls ut av mer än hans vardagsliv.

Det är en dynamisk tid. Och Delblanc reagerar med pennan på allt som projiceras för honom. Det är studentrevolternas tid, valtider, det är en tid av rasism, månlandningen står för dörren, Vietnamkriget pågår... Och Delblanc biter till höger och till vänster och kryddar med bitterhet och desillusionering.
"Hur ett politiskt horhus som kongressen skulle kunna kallas folkrepresentation, är mer än jag begriper."
Så observerar han kristallklart rasismen i det amerikanska samhället och polisens övervåld och brutalitet. I dagboksromanen skildrar han hur han själv mer eller mindre av en tillfällighet själv hamnar mitt i en demonstration som beskjuts och övergjuts med tårgas, som får hans ögon att svullna samman. Hände det? Vet inte. Det kunde ha hänt.

* * *

I Åsnebrygga blandas det personliga med det politiska. Han berättar om hur han föräter sig på frukt, hur en reklamjingle upprepas i hans huvud, hur han kämpar med romanen han skriver. Han reagerar på guvernör Reagans universitetspolitik. Han observerar hippies. Då och då skriver han ner tillbakablickar från sin barndom, inte minst sina intryck av fadern, med vilken han hade en problematisk relation. Han skriver elakt om grannar. Berättar hur han skäller ut en kollega för att sedan ha all möda i världen med att släta över det.

Han verkar vantrivas, kanske egentligen inte så mycket med USA som med livet som sådant.

* * *

Delblanc är ju en lysande stilist. Det gör att man inte bara tar del av hans intryck från USA och omvärlden och sitt eget inre — man känner det också. Det är en dyster, frusen känsla.

Delblanc lär ha kallat sig "radikalpessimist", och om så var, så gör han skäl för det i Åsnebrygga. Det är inte en bok som lyfter, å andra sidan ljuger och förskönar den inte heller. Den vadar genom en samtid som Delblanc uppenbarligen tycker luktar illa. För att lära känna Delblanc och hans perspektiv på världen är den förmodligen ovärderlig.
– – –
Åsnebrygga: Dagboksroman, Sven Delblanc. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1970. 135 sidor.

Bokrecension: På Guds vägar | Björnstjerne Björnson

Bjørnstjerne Bjørnson
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje) är en roman av Björnstjerne Björnson (1832-1910). Boken utkom år 1889 på norska.

Jag har läst boken i en svensk översättning, utgiven år 1934.

* * *

Norske prästsonen Björnstjerne Björnson var en av sin samtids mest uppburna nordiska författare. Själv förärades han 1903 med ett av de första nobelprisen i litteratur. Han skrev romaner, dikter och teaterstycken, och är dessutom författare till den norska nationalsångens text.

Utöver det var han också en engagerad samhällsdebattör. Mot senare delen av sitt liv fick han en skarpare udd mot kristendomen.

* * *

Ett bärande tema i På Guds vägar är relationen kärlek-kristendom. Detta tema gestaltas i form av ett invecklat relationsdrama, eller kanske man snarare borde kalla alltsammans en relationstragedi.

I en liten stad blir fritänkaren Edvard Kallem läkare. I staden tjänstgör sedan tidigare hans ungdomsvän och svåger Ole Tuft som präst. Tuft är gift med Edvard Kallems självständiga syster Josefine.

Kallem i sin tur är gift med Ragni, en person av sådant oskyldigt och naivt slag att man undrar om hon skulle lämna fotspår efter sig ens i daggblött gräs.

Problemet är, att Kallem för längesen räddat Ragni ur ett kärlekslöst äktenskap som hon ingått med sin systers änkeman. Kallem ordnar så att Ragni skickas utomlands och kan upplösa äktenskapet. De två gifter sig istället med varandra och återkommer efter några år till Norge.

Det sticker i ögonen på vännen och prästen Ole Tuft. Han är nämligen en präst som med åren stelnat i obetänksam dogmatism, omtänksamt dömande. Även systern Josefine har svårt att bära den ställföreträdande nesan, fastän hon inte är dogmatiker likt sin make

Ingen av dem kan i förstone se att det varit kärlek som dikterat vad Edvard Kallem och Ragni gjort; eller att det är en kärlek som binder dem samman.

* * *

På Guds vägar blir en vidräkning med stelbent religion, som sätter dömandet framför kärleken. Budskapet verkar vara, att kärleken måste vara eller bli den klave som bestämmer kristendomen. När inte kärleken får regera religionen blir den skadlig, ja, orsakar död.

Prästen Tuft och hans hustru tas genom svåra prövningar för att landa i en förståelse för detta, medan fritänkaren Kallem ständigt gör kärlekens gärningar som läkare, utan att vara troende.

I tidigare år har Kallem attackerat det teologie studerande Tuft med fritänkarargument: gått till anfall med fakta som Tuft haft svårt att försvara sig mot, som tvingat honom till reträtt, bort från sakskäl, till tro.

Men när de möts i vuxen ålder, prästen och läkaren, har de inte sådana bataljer. Nu är det deras olika livshållningar som kolliderar och liksom på avstånd utövar spänning mot varandra. Båda männen upplever stora, personliga svårigheter, drabbas av tragedier. Men till sist förändras prästen, och kan från predikstolen säga:
"Aldrig mera skall jag frysa fast i en lära, men låta livsvärmen lösa min vilja. Aldrig skall jag döma människor efter dogmer från forna tiders rättfärdighet, när den inte håller kärlekens mått i vår tid."
Så har till sist kärleken blivit religionens nyckel även för Ole, inte minst sedan han konfronterats med sin hustru, Kallems syster, henne vars själsstyrka och starka vilja han haft svårt att tygla, henne vars brist på trosdjup han klandrat: hon förändrar honom.

* * *

På Guds vägar illustrerar en kulturkrock som måste varit påtaglig i åtminstone bildade kretsar under andra hälften av 1800-talet, när fritänkeriet med religionskritiken blev allt svårare för dogmatiska religionsförespråkare att väja för. I På Guds vägar står den bildade, hjälpsamme läkaren mot den halvbildade, dogmbundne prästen. Ingen av dem vill ont: båda vill gott.

Men i sin religiösa iver blir prästen blind för att hans förhållningssätt och handlingar, som verkar stämma med religionens bud, blir till lidande för människor.

Det ligger väl en visdom i denna illustration som håller än i dag.

Fortfarande finns väl de religiösa som in absurdum försvarar dogmen framför kärleken, försvarar dogmen framför bättre vetande. Men samma kritik kan väl drabba var och en som sätter någon ideologisk hänsyn framför den rent praktiska hänsynen till medmänniskan.

* * *

Björnson var en av sin tids stora författare. Och fortfarande känns hans sätt att skriva relativt modernt.

Det är äkta stämning som manas fram, åtminstone släkt med den realism vi kan möta hos Strindberg, om det än i På Guds vägar ligger något av teatralisk hållning över det hela: det är stort och yvigt och känslotolkningen sitter ändå liksom utanpå personerna. Men På Guds vägar håller – nästan hundratrettio år efter att den först gavs ut.
– – –
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje), Björnstjerne Björnson. Saxon & Lindströms förlag 1934. 296 sidor.

söndag 14 oktober 2018

Bokrecension: Jökeln | Johannes V. Jensen

Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen) är skriven av den danske författaren Johannes V. Jensen (1873-1950). Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur år 1944.

Boken utkom första gången på danska år 1908. Jag har läst en upplaga från 1942 i svensk översättning av Sam Kellin.

* * *

Det är något särskilt med myter som litterär genre. Vi hittar dem ju över hela världen, även om vi kanske är mest bekanta med dem som tillhör vår kultursfär: de bibliska och de norröna myterna. I regel säger de något om gudar, men kanske ännu mer om människor. Genom mytiska berättelser har människor velat ge fast form åt förklaringar till de saker vi ser omkring oss: hur världen uppstod, vilka de första människorna var, varför vi talar olika språk, och så vidare.

Det är denna genre som Johannes V. Jensen experimenterar med i Jökeln, som är den första boken i en serie om sex som kallas "Den lange rejse".

Med stor fantasirikedom gestaltar Jensen i Jökeln de nordiska människornas ursprung, i förlängningen de vita människornas ursprung. Ja, boken kom 1908 och har ett rejält inslag av rasbiologi. Men det vore anakronistiskt att döma Jensen för detta, även om det är kusligt att den symbol han beskriver som dessa nordbors egen, en anordning för att tända eld, nog får förstås som – hakkorset.

* * *

Två personer står i centrum i den serie av myter som Jökeln består av.

Den första personen kallas i svensk tolkning Ung. Han lever under den tilltagande istiden. Ung dräper en stamfrände och går i exil från gruppen. Han klarar sig bra, lyckas finna ett eldstål så att han får elden i sin makt och ett samhälle byggs sakta upp, med början i hans egen familj, efter att han hittat en kvinna att leva samman med.

Jensen skildrar en civilisatorisk process. Ung är inte den första människan – men i någon mån blir han den första människan som civiliseras.

Lång senare lever en ättling till Ung, kallad Vitbjörn. Vid det laget har en kult växt fram av Ung. Vitbjörn kommer i konflikt med en ledare för denna kult och som ett eko av förfadern går också han i exil.

Nu upprepas melodin i någon mån, fast i en annan tonart. Vitbjörn tar civilisationsprocessen ytterligare några steg. Jensen visar hur han till sist lyckas tämja elden, hur han bygger skepp, hur han reser omkring. Allt under det att istiden drar sig tillbaka. Så blir till sist också Vitbjörn en kultisk figur, antar övermänskliga proportioner.

* * *

Nordborna, de vita människorna, framställs i Jökeln som civilisationsspridarna från Norden. De sprider sitt sätt att leva till mindre civiliserade folk, som de emellertid delar ett gemensamt ursprung med.

Folken i öst förmår imitera Vitbjörns konster, men inte att själva skapa något nytt. Det ligger mycket nära till hands att läsa bokens beskrivning av de olika folkslagen i termer av över- och underordning. De ljusa nordborna tillskrivs alla goda egenskaper; människor från det ociviliserade, djuriska östfolket får tjänstgöra som välfödda och nöjda roddarslavar i Vitbjörns skepp.

Ur denna aspekt har Jökeln åldrats ohyggligt illa. Särskilt naturligtvis med tanke på vad som skulle ske några decennier efter att boken publicerats. I all synnerhet i och med att hakkorset beskrivs som de vita nordbornas symbol.

Men som litterärt experiment äger boken ett värde. Jensen väver skickligt in vissa judeokristna mytologiska drag och vissa norröna mytologiska drag i sina nya myter, så att det framstår som att dessa äldre mytologier i själva verket är avspeglingar av de myter han berättar.

Så blir Ungs dråp av stamfränden en parallell till Kains brodermord av Abel. Och när Vitbjörn navigerar efter en vulkanisk eld om natten och dess rök om dagen blir det en parallell till Gamla testamentets molnstod som ledde judarna genom öknen.

Vidare mister Ung ett öga: han blir den enögde. Och Vitbjörn rider omkring i vagn och använder gärna en hammare. Så framställs dessa två män i Jökeln som det euhemeristiska ursprunget till dessa två viktiga norröna gudomligheter.

Jökeln är rik på naturbeskrivningar. Dialog saknas helt och hållet. Människorna som förekommer får vi främst lära känna genom vad de gör; vad de säger vet vi lite om, vad de tänker vet vi ännu mindre om. Språket påminner något om de isländska sagornas hårdkokta sätt att uttrycka sig.

* * *

Johannes V. Jensen skänker i Jökeln en mytologi åt den nordiska, vita mänsklighetens tidiga historia. Berättelsen är chauvinistisk och har inget med verkligheten att göra. Men en författare äger ju självklar rätt att utforma sina berättelser som det honom behagar: att låna, omforma, dikta och skapa något nytt med tillhjälp av det gamla.

Boken ger en tänkt legitimitet åt en över- och underordning mellan folken, främst mellan de nordiska och de sydliga eller östliga. Från norr, civilisationen. Från söder och öst, det djuriska – som behöver tämjas och läras eller som tas i tjänst. Vi bör emellertid notera, att Jensen inte blev inte nazist. Han tog tvärtom avstånd från användandet av hans idéer i nazistiska sammanhang när nazismen blivit en realitet. Men det rasbiologiska inslaget gör likväl Jökeln ohjälpligt besk att läsa.
– – –
Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen), Johannes V. Jensen. Övers. Sam Kellin. Saxon & Lindströms förlag 1942. 254 sidor.

fredag 12 oktober 2018

Bokrecension: Kritik och essäistik 1958-1991 | Sven Delblanc

Kritik och essäistik 1958-1991 är en samling artiklar, tal och texter av Sven Delblanc (1931-1992).

Boken utkom år 2007 och är försedd med ett förord av Lars Ahlbom, redaktör för samlingen, samt en inledning av Karl Erik Lagerlöf.

* * *

När Sven Delblanc avled i december 1992 hade han bakom sig ett liv i litteraturens tjänst. Han var författare av en stor mängd skönlitterära böcker, prisbelönt gång på gång. Han var litteraturhistoriker vid Uppsala universitet och skrev också litteraturkritik i pressen och essäer i allsköns litterära ämnen.

Det är artiklar av detta senare slag som har samlats i den rejäla volymen Kritik och essäistik 1958-1991. Det rör sig om drygt hundrafyrtio texter. Mycket av materialet har inte tidigare återpublicerats, förutom sådant som Delblanc själv gav ut i samlingen Fågelfrö.

För oss som älskar litteratur är boken en skattkammare.

Genom Delblancs artiklar får vi här stifta bekantskap med en väldig mängd författare och litterära verk, litterära ideologier och Delblancs egen syn på litteraturen och författaren i samhället.

Vi rör oss med Delblanc elegant genom seklerna och genom de olika litterära strömningarna. Där finns plats för reflexioner kring sekulariseringens betydelse för att vi har allt svårare att förstå ett religiöst språk, för hyllningar av Georg Stiernhielm, för listor av favoritböcker, för en jämförelse av Strindbergs Röda rummet och Ulf Lundells Jack i förhållande till verkens inställning till samhället... Ja, ämne står vid ämne.

Av naturliga skäl uppehåller sig Delblanc mer vid vissa författarskap än andra, mer vid vissa ämnen än andra.

Harry Martinson är rikt representerad, Ivar Lo-Johansson också. Och Hjalmar Bergman. Och Solsjenitsyn. Ett av de ämnen som återkommer är spänningen och förhållandet mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen. Ett annat är relationen mellan muntlig diktning och diktning skriven för att bli läst i enskildhet.

Vi möter föga av politik: texterna rör framförallt litterära spörsmål. En och annan nyckel får vi också till förståelsen av Delblancs eget författarskap.

* * *

Eftersom jag själv som intresserad amatör och litteraturentusiast skriver en del recensioner, är det häftigt inspirerande att studera en mästare på fältet genom hans verk. Delblanc skriver med en självklar auktoritet, grundad på en omfattande bildning, beläsenhet och ämnesinsikt. Det gör visserligen att man själv måhända väl tydligt uppfattar sin diminutiva litterära kompetens i jämförelsen; men det är ändå uppfriskande.

Dessutom introduceras jag för en del författarskap som väl gått mig förbi. Jag tänker då främst på Olle Hedberg och Herman Bang som jag båda två möter i Delblancs artiklar och därför nu läst något av.

Delblanc är dessutom en stor stilist. Det är njutningsfullt att läsa hans texter, även de gånger då ämnet i sig kanske inte engagerar mig överdrivet mycket. I de fallen blir ämnet likväl intressant genom hans sätt att skriva om det och genom den insiktsfullhet som texterna vittnar om.

* * *

Kritik och essäistik 1958-1991 är en bok att läsa, och läsa med njutning, för alla som intresserar sig för stor litteratur. Med det avser jag både den litteratur som Delblanc skriver om, men också texterna själva: vi möter här utmärkt litteraturkritik som litteraturform. Det behöver måhända – och kanske självklart – inte innebära att man nödvändigtvis tar allt Delblanc skriver som kungsord. Men det är ändå och konsekvent lärorik läsning.
– – –
Kritik och essäistik 1958-1991, Sven Delblanc. Förord: Lars Ahlbom (red.), inledning: Karl Erik Lagerlöf. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2007. ISBN: 978-91-7139-784-3. 511 sidor.

söndag 7 oktober 2018

Bokrecension: Tine | Herman Bang

Tine är en roman av den danske författaren Herman Bang (1857-1912).

Boken utkom på danska första gången 1889. Jag har läst boken i en översättning av Ingegerd Martinell, försedd med ett förord av Karl Vennberg, utgiven 1968.

* * *

Tine Bølling är klockarens dotter, klockaren som även undervisar byns ungar. Hon bor på övervåningen i klockarbostaden, som även tjänstgör som skola. Men mycket av sin tid tillbringar hon hos jägmästaren och hans familj. Hon hjälper till med det ena och det andra hos dem, övernattar inte sällan.

Vi befinner oss på ön Als, nära den tyska gränsen, år 1864. Det är då det dansk-tyska kriget bryter ut. Jägmästarn, löjtnant Berg sänder iväg sin hustru och sin son. Och själv kallas han in, och jägmästargården blir något av en uppsamlingsplats för officerare på väg ut till fronten, eller på väg tillbaka från fronten.

Det blir snart allt tydligare att Tine och jägmästaren dras till varandra. De visar en särskild, trevande ömhet för varandra, nalkas varandra, och förenas till sist också i kärlekens famntag.

Men kriget förändrar jägmästaren.

När han kommer åter efter några dagar vid fronten är han märkt av sin erfarenhet; Tine är inte för hans ögon: det är hustrun och sonen. Tine förstår sig själv som en distraktion, kanske, eller som oviktig. Och när jägmästaren senare svårt skadad ligger i sin säng och blott talar om sin hustru och sin son orkar inte Tine längre.

* * *

Tine är en kärlekshistoria, fint uppmålad. Det är inte en vild lidelsernas historia, utan en tung och allt starkare men likväl försiktig attraktion det är fråga om. De två, löjtnanten och Tine, dras helt enkelt till varandra, dras allt starkare till varandra ju längre i boken vi kommer.

Men det är ändå inte som kärlekshistoria jag kommer att minnas romanen.

Det är istället som en skildring av livet i en by i krigets omedelbara närhet: kanondundret hörs i jägmästarens gård likväl som i klockarens hus. Det vibrerar i väggarna av explosionerna. Och intrycket av de tillbaka dragande danska styrkorna, sårade och dystra, är starkt. Kontrasten med de höga herrarnas nationalism är påtaglig: verkligheten kolliderar med en drömd situation, där danskarna slår preussarna.

* * *

Tine känns förvånansvärt modern. Berättelsen är realistiskt utformad och de många bipersonerna i historien blir effektfull krydda i helheten; så den gemytliga och sprudlande fru Berg, den pompöse prosten, den omsorgsfulla fru Bølling, med flera.

Sven Delblanc har kallat Herman Bang "det nordiska genombrottets störste romanförfattare", och huruvida det omdömet är rättvist undandrar sig min bedömning, men att vi här har att göra med ett skickligt författarskap med nerv, det är uppenbart.
– – –
Tine, Herman Bang. Övers. Ingegärd Martinell. Förord Karl Vennberg. Stiftelsen Litteraturfrämjandet 1968. 185 sidor.

onsdag 3 oktober 2018

Bokrecension: En döds memoarer | Hjalmar Bergman

En döds memoarer är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931).

Boken utkom första gången 1918. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Som helhet blir jag inte riktigt klok på den mäktiga och märkliga En döds memoarer.

Hjalmar Bergman inleder boken med att skänka oss en mustig släktkrönika, med perspektivet taget från den helt unge Jan Arnberg, vilken som – får vi tänka oss – som vuxen berättar om sin borgerliga barndom och de släktingar som rymdes där, samt släktens historia. Väl så!

Det är utmärkt berättat, även om det inte är alldeles lätt att hänga med vad beträffar alla namn och vem som egentligen gjorde vad; historien börjar redan på 1700-talet med anfadern Fält, oäkta son till en greve Arnfelt. Den legitima ättelinjen efter greven och den illegitima har sedan i ett spänt förhållande följt varandra genom århundradena.

Så fortsätter släktkrönikan fram till Jan Arnbergs faders död någon gång vid förra sekelskiftet. Sedan händer något. Berättelsen ändrar tonläge och stil. Det blir skissartat, impressionistiskt.

Den unge Jan Arnberg växer upp, kommer på glid, dör inombords. Läsaren finner sig hjälplös åse hur han viljelöst blir andra viljors vindflarn. Hur en stenhård determinism tvingar honom vidare längst de nedärvda hjulspår som redan dragits upp av släkten före honom.

Där finns konflikten med släkten Arnfelt, den legitima linjen, där finns den stora idén och det havererade projektet. För fadern gällde det att återvinna ett släktgods, för Jan att starta en emigrationsfirma. Båda måste överge sina förhoppningar.

Det blir också allt svårare, ju längre romanen går, att hålla isär vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Kanske får läsaren erfara en återklang i Jan av den äldre släktingen Leonard, vars psykiska problem var kända. Vi märker hur fader Johannes allt mer ryms i berättelsen: är det Jans avlidne fader Johan? Är det en person i faders plats? Tror Jan att det är fadern? Ja, för Jan själv verkar det självklart. För läsaren en gåta.

* * *

En döds memoarer är en dyster historia. Dess kafkaeska karaktär skruvas upp allt mer ju längre in i berättelsen man kommer. Den mycket realistiskt målade morfar Julius, konservativ biskop, kontrasterar starkt mot gestalter som herr Hansen — som är omöjlig att riktigt få riktig koll på. Han kunde verkligen varit stigen direkt ur en Kafkanovell.

Det blir dunkelt. Pojken Jans ljusa eller inte fullt så ljusa barndomsminnen slår över i den uppväxande och vuxne mannens tilltagande mörker, förluster, besvikelser, där människorna rör sig vid varandra som skadeskjutna, vindsargade skepp i dimman, med suddiga konturer, men alltid stävande vidare.

Nej, jag blir inte riktigt klok på En döds memoarer. Den doftar av skuggkalla djup och dova stämningar. Ett mollackord i svensk litteratur.
– – –
En döds memoarer, Hjalmar Bergman. Bokförlaget Aldus/Bonnier 1964. 310 sidor.

måndag 24 september 2018

Bokrecension: Grottan i öknen | Lars Gyllensten

Grottan i öknen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det är en rejäl munsbit att ta sig an Grottan i öknen. Inte för att boken är särdeles lång, men den är desto mer komplex. Den är målad i lager på lager, så det krävs noggrant läsande för att uppfatta motiven.

Det vore fel att kalla boken en tydlig idéroman. Gyllensten kunde nog formulerat de idéer som kommuniceras i romanen genom att skriva en essä och därigenom nått större klarhet. Men Grottan i öknen är inte ett program, utan ett konstverk. Och det är som ett konstverk jag väljer att betrakta texterna som ryms i boken.

Så jag söker ledande motiv, något som förmår binda ihop de många fragmenten som här utgör en spretig helhet.

Först har vi en längre historia om ökeneremiten Antonius. Sen följer en mängd kortare texter som ofta handlar om författaren av Antonius helgonlegend, kyrkofadern Athanasius, men som också kan handla om personer i författarens samtid i Sverige. Avslutningsvis följer en längre text där en berättare besöker det pensionat där han för längesen bodde som skolpojke, i avsikt att försöka rekonstruera en viss Johannes Elfberg, som var en av föreståndarna där.

Vad är då de bärande motiven?

Jag tycker mig utläsa några saker. Först och främst illustrationer av alienation. Alltså ett avstånd mellan människan och det som omger människan. Antonius tar sin tillflykt till öknen. Athanasius skickas i landsflykt. Johannes Elfberg verkar ha valt ett liv i skymundan.

En av de kraftfullaste bilderna för denna alienation hittar jag dock i en av de kortare texterna i romanens mycket fragmentariska mittparti.

I denna text berättas om en tågresenär. När tåget passerar ett väldigt hus ser han i ett upplyst fönster hur en man misshandlar en kvinna. Men han vet hur han ingenting kan göra. Det hjälper inte att han drar i nödbromsen. Han kan inte kontakta polisen där på tåget. Han skulle inte kunna peka ut vilket fönster genom vilket han under en helt kort stund såg den svåra misshandeln. Han kan ingenting göra. "Verkligheten är otillgänglig som ett flimmer i en filmruta eller i en televisionsapparat."

* * *

Det ligger något skärskådande i Gyllenstens betraktande. Han ser genom chimärer som så att säga flyter ut ur en sådan person som Antonius: det rykte som utgår från honom men som inte är han. Människan är inte detta, utan människan är något annat.

På samma sätt har berättelser om Johannes Elfberg uppstått, som inte står i förbindelse med vem Johannes Elfberg egentligen var: han kallas kamrer, men var aldrig kamrer. Han kallas morbror, men var inte morbror.

Gyllensten skriver:
"Vi lever inte i världen, för då skulle vi inte härda ut. Vi lever i bilder av världen."
Gyllensten själv återkommer till begreppet "förnekelse". Och visst finns det motivet också i Grottan i öknen.

Antonius förnekar den yttre världen, avkläder sig den, drar sig undan. Johannes Elfberg förnekar sig en karriär, och begränsar sig till ett litet kontor kombinerat med sovrum i ett skolpensionat, som väl knappast gör några större vinster. Elfberg förnekar sig förvisso mer än så: han förnekar sig själv ett liv utanför den begränsade tillvaro där han existerar. I hans rum fanns föga mer än lite pengar att dela ut till de inneboende som veckopeng, räkningar, ett kartotek över de som nu bor och de som en gång bott där, en säng och en möbel att sitta i och röka.

* * *

Grottan i öknen är på intet sätt en munter historia, eller snarare: på intet sätt muntra historier, med tanke på de lager av berättelser som ryms i den. Den är djupt melankolisk, stundom livsfientlig, eller kanske snarare resignerad:
"Vad skulle en fattig fan göra? Till att leva hade man blivit född - till att fara illa var man nödd - till att slutligen dö var man dömd - till att inte mycket förmå var man skapad."
Men många av romanens personer finner sig likväl tillrätta i denna dystra yttre öken. — Och se där, "öken", ännu ett ord som återkommer, om än mest om en "inre öken". De förnekar ambitioner att leva i något annat än en inre eller yttre öken. Ja, de söker öknen, får på så vis öknen att uppfylla deras ändå djupast kända eller efterlängtade ambitioner, vare sig nu öknen är en faktisk öken eller en bildlig öken.

* * *

Grottan i öknen är ett konstverk, som sagt. Rent stilistiskt är den mästerligt utförd. Men tydlig är den inte. Trots att åtminstone de inledande och avslutande delarna är realistiska, den senare delen snarast ultrarealistisk, så är realismen inte berättelsernas enda syfte: de får fungera som meningsfyllda bilder, där författaren - som jag förstår det - försöker bibringa oss som läsare något av livsåskådning, idéer, ja, kanske rentav livsstämning. Delvis med hjälp av gestalter ur kyrkohistorien.

För konstverkets uttydande hade jag emellertid inte klagat om Gyllensten givit oss några fler fundamentstenar att ta spjärn emot: några fler tydliga nedslag i vad han vill illustrera, vad han menar, vad han vill ha sagt. Eller, om man så vill: några fler klippor att stå på, mellan de ytor av undanglidande ökensand som läsaren har att långsamt genomkorsa.
– – –
Grottan i öknen, Lars Gyllensten. Bonniers 1973. ISBN: 91-0-038484-4. 321 sidor.

måndag 17 september 2018

Bokrecension: Större än du nånsin tror | Olle Hedberg

Större än du nånsin tror är en roman av Olle Hedberg (1889-1974). Boken utkom år 1946 och jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Åtta år gammal har Lars Westrin blivit väl instruerad i hur man beter sig. Åtminstone hur man förväntas bete sig om man har den högborgerliga klassbakgrund som han har.

Visserligen är den gren av familjen som Lasse tillhör inte längre alltför välbeställd. Hans sjukliga moder och han själv lever på det kapital som finns kvar av arven efter Lasses avlidne fader och efter äldre släktingar.

Men man ser till att Lasse blir väldresserad. Och det finns fler släktingar som upprätthåller vanorna och sederna — farbror Victor Westrin, grosshandlare och redare, han är rentav mycket förmögen.

* * *

Olle Hedberg har placerat sin historia om Lasse Westrin någon gång strax efter förra sekelskiftet. Och visst är det en satir över högborgerlig livsföring. Men det är inte en direkt elak satir, snarare godmodig. Perspektivet är nästan konsekvent den helt unge gossens, Lasses eget, han som blivit lärd att tacka, buga, vara mycker artig, gå på visiter.

En effektiv panoramavy över den välbeställda miljö där Lasse hör hemma får vi, genom att hans mor Hedda får åka på sjukhem över sommaren, och Lasse således får skickas runt till olika släktingar.

Först hamnar han hos mammans uppvaktare, vars intresse för pojken antyds möjligen inte enbart vara av faderligt slag. Sedan får han resa till faster Clementine, som upprätthåller sina vanor i flera hyrda rum på ett lantligt järnvägshotell. Så kommer han till farbror Victor, den rike grosshandlaren och redaren, och genom Victor ordnas så att Lasse får åka med ett ångfartyg på en resa till London.

* * *

Lasse lever i en gyllene bur. Han är mycket beskyddad och mycket omhuldad.
Visst, hans tillvaro i den förberedande skolan hos två äldre ungmör är inte behaglig. En av de två är utpräglat elak, den andra är lättare att ha med att göra, men alkoholiserad.

Men i övrigt möter han omsorg och omtanke nästan överallt.

Någon gång ibland bryter verkligheten utanför skranken igenom. På en brädgård i Norrland ser han pojkar inte mycket äldre än han själv som arbetar. I London ser han social misär, får veta att alla de som sover i gräset i parkerna under dagarna är sådana som tvingats ströva omkring hela nätterna, eftersom det inte är tillåtet att sova utomhus då.

Lasse anses skral i skolan. Han har emellertid en mycket utvecklad fantasi. Ofta faller han in i lekar, om så bara i huvudet. I hemlighet har han under sina sommarresor med sig tre tomtedockor och en tygkatt i sin lilla väska. Och så ritar han gärna.

* * *

För det mesta håller sig Hedberg som berättare till Lasses eget perspektiv. Ibland bryter dock berättarrösten igenom och kommenterar det skeende, nån gång på ett sätt så att man förstår att han berättar om något som skett för ett bra tag sedan, något som tillhör det förflutna, på andra sidan om två världskrig.

Men barnets perspektiv, det ogrumlade och direkta perspektiv som Lasse har, är snyggt genomfört. Inte minst gäller det Hedbergs skildring av Lasses lekvärldar.

Lasse lägger naturligtvis inte in några analyser kring de världsvana släktingarnas vanor. Men likväl kommer det fram hur till exempel faster Clementine anstränger sig för att få umgås med ett visst par som kommer som gäster till järnvägshotellet där hon för tillfället slagit sig ner: hon behöver andra för att utöva sin livsstil. Det är i sådant som en mild satirisk effekt uppstår. Klassmedvetandet hos de vuxna är outtalat men ständigt närvarande.

Boken berättar också om hur man i dessa borgerliga klasser såg på socialisterna. De ansågs synnerligen farliga, inte minst som det under ett parti av boken utspelar sig en strejk, och ett mord på en strejkbrytare inträffar. Ibland anar man de vuxnas internationella sympatier. Någon gång för Tyskland och Kaisern, någon gång för Frankrike.

* * *

Så får läsaren följa den lille Lasses äventyr den där sommaren i början av 1900-talet över närmare sexhundra sidor. Därigenom lär vi också känna de miljöer han visats i och de sentiment som där finns, åtminstone i Hedbergs tolkning av tiden.

I allmänhet brukar jag vara skeptisk till böcker som drar ut i omfång. Men Större än du nånsin tror förmår bära upp sina sidor. Ja, det är väl till och med så att den liksom höjer hastigheten mot slutet, som för att hinna med att avsluta historien, innan sista sidorna nåtts.

Hedberg skriver medryckande och lättläst och man blir engagerad i Lasses öde och i de människor som finns omkring honom. Det är inte utan att man undrar vad det blev av en sådan gosse framöver. Det får vi emellertid inte veta mycket om.
– – –
Större än du nånsin tror, Olle Hedberg. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1946. 578 sidor.

torsdag 13 september 2018

Bokrecension: Väst-östligt | Vilhelm Ekelund

Väst-östligt: Tankar till en minnesdag är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom 1925. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga av verket.

* * *

Vilhelm Ekelund hör måhända inte till de mer lästa intellektuella författarna i svensk litteraturhistoria. Nog har han sina fantaster! Men desto fler, tänker jag, som står oberörda av honom eller oförstående. Så var det redan i hans samtid.

Själv är jag lite lätt hypnotiserad av Ekelund, fastän han är svår att förstå – det senare kan jag inte förneka. Hans aforistiska prosa är ofta enigmatisk. Om och om igen blir jag stående och undrar vad han egentligen vill ha sagt. I Båge och lyra, som jag nyss läste och skrev om, är tankegångarna tydligare än i Väst-östligt, som jag nu läst; i den förra boken är tankarna lättare översättbara till konkretion.

Men i Väst-östligt antar Ekelunds texter poetiska gestalter, och karaktäriseras av att ha ett tycke av marginalanteckningar, marginalanteckningar till några av hans litterära hjältar och inspirationskällor.

Det är som att Ekelund funderar över dessa författare, och i text uttrycker sina känslor och intryck av dem på ett så omedelbart sätt att det inte nödvändigtvis är klart vad som avses. Därtill kommer Ekelunds enorma referensapparat, hans bildning, som genom hänsyftningar visar hän på universa utom den specifika aforismen.

Och så en sak till: de många citaten, alltid oöversatta, på grekiska, latin, franska, tyska. Där inte mina språkkunskaper räcker till – blir också förståelsen av det Ekelund för övrigt skriver i samband med citaten dunkelt.

* * *

Men åter och återigen återkommer Ekelund i Väst-östligt till sina författare. Verket inleds med vad han kallar några "satser" relaterade till Jean Paul. Men i övrigt får vi främst läsa om Nietzsche, Schopenhauer, Goethe och Comte.

Nietzsche är väl den av dessa som Ekelund i detta verk är mest ambivalent till. Han hyllar honom i allmänhet, men reserverar sig för hans litterära slutskede, som ju utmärks av en frenetisk, bombastisk stil. Han kan således både anse honom vara "narraktig" – mot slutet – och skriva att han gjorde "sin själ till sol och öfverlägsenhet."

För Ekelund handlar det inte enbart om att läsa och lära. Intrycket jag får, är att här handlar det om att ta det ett steg längre: att implementera lärdomarna i livsföringen, att låta den egna anden, om man så vill, påverkas på djupet av de stora litteratörernas och tänkarnas verk.

Jag tänker mig, att Ekelund observerar sina författares litteratur, den andliga kost de tillagar, och förtär den, sin egen själshälsa till gagn. Och märker därvid när den smakar likartat, och drar paralleller författarna emellan.

* * *

Så blir då Väst-östligt en samling av Ekelunds impressioner av de författare han särskilt förefaller vörda och använda sig av i sin egen andliga utveckling.

Ur dessa impressioner kan förvisso enskilda slagkraftiga citat extraheras, som de nedan, men Väst-östligt är mindre citatvänlig än Båge och lyra, åtminstone om det är särskilt slagkraftigheten man söker. Varje textavsnitt är här mer av prosapoem, adresserande ett alldeles särskilt något som Ekelund reagerar på hos Nietzsche eller Goethe eller någon av de andra.

Men Ekelund skriver, för att ge några exempel:
"Och hvad var det någonsin annat än svalkan som all värdefull sträfvan riktade sig efter." 
"Bättre energi fanns aldrig än den, som utöfvar en stilla, stillande, välgörande inflytelse på sin omgifning." 
"Icke njutningen, utan glädjen är vår plikt, och vare vårt mål."
* * *

Ekelunds egen stil i aforismerna är välavvägd men också egen; genom sinnrika kombinationer och vändningar får orden ibland särskilda valörer och innebörder. Bildspråket är ofta blixtrande och uttryckligt. Det ger en säregen läsupplevelse. Som onekligen påminner om läsning av Nietzsche.

Ja, det är mödosamt att utforska Ekelunds texter. Men det är också givande. Ibland skiner solen fram även för en läsare som inte är lika välorienterad i antiken och i tysk litteratur som Ekelund. Några rader ger en lisa, en sådan svalka som Ekelund själv skriver om. Det är värdefullt.
– – –
Väst-östligt: Tankar till en minnesdag, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1925. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

söndag 9 september 2018

Bokrecension: Båge och lyra | Vilhelm Ekelund

Båge och lyra: Aforismer är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom år 1912. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade utgåva.

* * *

Det är inte alltid lätt att förstå Vilhelm Ekelund. Emellanåt är han svårt kryptisk. Aforismsamlingen Båge och Lyra är emellertid en tidig produkt av den excentriske författaren, och därmed fortfarande tämligen begriplig på det stora hela. Som läsare sitter jag kvar efter läsningen med allmänna intryck av Ekelunds tankevärld, som jag försöker tolka.

Båge och lyra står under tungt inflytande av Nietzsche. Ekelund framför det bejakande livet, livet som bejakar även motvinden, stormen. Den särskilda människan låter sig inte böjas av andras meningar, förmår använda invändningar för att svinga sig högre. Hon
"... [g]ör kölden och stormen till sina förtrogna."
Motståndet ger kraft att höja sig, medan medgången riskerar att få henne att falla, att halka. Det produktiva kräver till och med det svåra: det liksom behöver stärka sig genom att hantera motståndet.

Målet för ögonen bör vara skönheten: inte skönhet i en filistervulgär mening, utan skönhet på en högre nivå, en skönhet som växer ur dynamik, motstånd, som är hård. Jag får intrycket att strävan efter skönhet är något utmärkande för den särskilda typ av människa som Ekelund skissar fram.

* * *

Människan gör rätt i att vara tung och hård, men att just därigenom bli lätt: höja sig över, sväva liksom något ovanför världen i övrigt, oberörd av världen, eftersom hon bottnar i tillvaron, accepterar sig själv.
"Blif hvad du är, och det härliga är ditt."
Ekelund hittar ett ideal i antiken, särskilt den romerska litteraturens antika värld. Där ser han raka linjer, en marmorhård tillvaro som förmår hantera livsvillkorens inneboende tragik. I antikens kultur ser människan göra uppror mot sin timlighet. Att kristendomen blir en naturlig fiende för denna livshållning är inte långsökt. Ekelund skriver:
"Verklig upplevelse af antiken förutsätter nödvändigt ett lefvande hat till kristendomen."
* * *

Båge och lyra kom till under Ekelunds exil i Tyskland. Där hade han tidvis ett mycket tufft liv. Hans utsatta situation - motståndet! - torde han ha använt för att höja sig i anden, att proklamera en nietzschansk övermänniskas ideal. Det faktum att boken tillkom i Tyskland förklarar också det starka inslaget av reflexioner om Tyskland och om det tyska och om tyskar, som stundom prisas, stundom tadlas. Ett inslag av antisemitism ryms också mellan pärmarna.

Ekelund ger i boken uttryck för sitt stora förakt för medelmåttigheten, kälkborgerligheten, det populära. Den högre formen av människa hör inte till dessa kategorier, hon höjer sig över det, spänner blicken i fjärran.

Hon förmår vara likgiltig inför själva livets förlust och finner därigenom lugn. Hon inser att hon "befinner [sig] på en hopplös resa", men reser ändå, lever ändå. Hon är klarsynt, och vågar se.

* * *

Ekelunds nietzscheanska lära är en hård lära. Den är till för undantagen; Ekelund bryr sig nog föga om dem som han inte anser vara särskilda människor. Det rimmar väl med Nietzsches tankar om den fria anden och om övermänniskan.

Men alltsammans bör nog också se som en överlevnadsfilosofi.

I en värld som man inser är hård och krossande, behöver man kanske göra sig själv ännu hårdare för att inte krossas, i en värld full av förnedringar, får man kanske vara beredd att höja sig över förnedringarnas sveda, i en värld full av beskäftig vulgaritet får den skönhetslängtande våga höja sig över allmänna meningar om skönhet.
– – –
Båge och lyra: Aforismer, Vilhelm Ekelund. Framtidens bokförlag 1912. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Bekänna färg | Olle Hedberg

Bekänna färg är en roman av Olle Hedberg (1899-1974). Boken utkom år 1947. Jag har läst en utgåva från samma år.

* * *

Filosofie magister Sven Salkvist är en otrevlig men skärpt ung man. Salkvist får veta att hans moders syssling testamenterat sin kvarlåtenskap till honom. Den döde folkskolläraren Anton Danielson bor ute på landsbygden, och Salkvist beger sig till hans hem i vinterkylan för att få reda i vad som fallit på hans lott, efter en man som han visserligen visste fanns, men aldrig träffat.

När Salkvist får klart för sig att Danielson varit lungsjuk bestämmer han sig för att inte övernatta i dennes säng, utan ägnar en vaknatt åt att gå igenom den gamle lärarens ägodelar. Efter ett tag upptäcker han något unikt, ett väldigt kartotek.

Folkskollärare Anton Danielson har fört ett mycket omfattande register över människor han någon gång träffat i livet. På kort har han skrivit ner sina intryck av människorna. Vissa får korta notiser, andra långa berättelser. De flesta har sorterats i bokstavsordning, somliga under rubriker. Under "Bildhuggare" hittar Salkvist de personer som varit avgörande för Danielsons personutveckling - person som på något sätt påverkat honom särskilt mycket.

Allteftersom den kalla natten lider, nödtorftigt uppvärmd av kakelugnar, får vi med Salkvist läsa sida efter sida av Danielsons berättelser, såsom han skrivit dem i sitt kartotek.

Från att ha varit en nästan okänd man, växer Danielson ut, fragment för fragment, intill dess att han snarare än Salkvist blir romanens huvudperson. Den ensamma mannen med sina få tillhörigheter får konturer, framstår som en grubblare, särskilt upptagen av att förhålla sig till och förstå sin egen religiösa tro.

* * *

Danielson visar sig varit en bondestudent med vissa fina, prästerliga anor några generationer bort. Hans hemmiljö var inte varit harmonisk. Vi följer honom, genom indexkorten över personer han mött, från det att han som ung med brinnande lust ligger med vad han tror är byhoran, över en supig studenttid, förbi tiden som informator i en adelsfamilj där den psykosociala miljön är vidrig, men där han också möter sitt livs kärlek, till dess att kallet att bli folkskollärare blir uppenbart för honom.

Och vi möter hans komplexa förhållande till döden, ett förhållande som väl lägger grunden till hans religiösa tro, som inte är kyrkligt-kristen, utan snarare teistiskt-kristen, där en viktig poäng verkar vara en tro på att döden inte är slutgiltig förintelse.

Problemet väcks hos honom när hans älskade dör i en sjukdom, och den tro som då fäster sig i honom kan han inte frigöra sig från: de invändningar han i sitt grubbel vänder mot den egna tron känns helt legitima: han tror emellertid ändå, mot sitt eget förnuft och sina egna invändningar. Dödsfruktan tvingar honom att tro på ett liv efter döden.

Folkskollärare Danielson är en djup man.

Olle Hedberg tecknar honom i lager efter lager tills han i sina efterlämnade papper står upp som en mångdimensionell gestalt. Så blir det väl också för hans läsande arvinge Salkvist. Utan att han vet hur hans avlägsne släkting såg ut, får han en bild av vem han var, kan inte undgå att fascineras av honom. Och också vi, som lär känna Danielson, tror på honom: han är psykologiskt trovärdig, ja, helt realistisk, ända in i själskvalen.

* * *

Olle Hedberg skriver en rapp och medryckande prosa. Där finns inga longörer, ingen onödig utfyllnad. Språket är rakt, och han hoppar i Danielsons texter inte pryd över någonting: så väl den unge Danielsons sexuella aptit som sammanträffandet med en troligen homosexuell adelsman finns där, helt naturligt skildrat.

De många mer eller mindre elaka eller själviska människor som passerar revy på indexkorten är inte blott figurer: de blir till kött och blod. Man kan lätt tänka sig dem som människor i de miljöer där Hedberg placerar dem.

Det är ingen ljus livssyn som skymtar fram i Bekänna färg. Boken är på det stora hela djupt pessimistisk. De flesta människorna i romanen är antingen osympatiska eller kuvade, rovdjur eller offer. Enstaka undantag finns, men i allmänhet vilar en missmodets natt över hela historien. Själv verkar folkskolläraren stått ut med tillvaron främst genom att undervisa skolbarnen: däri fann han glädje, så uthärdade han.

Bekänna färg blir en psykologiskt trovärdig, rak och inkännande berättelse om en människa som försöker förhålla sig till döden, och vars religion blir metoden att stå ut med den. Boken framställer inte mänskligheten i något förklarat ljus. Men den visar hur en man, folkskollärare Anton Danielson, navigerar genom det liv som blev hans.
– – –
Bekänna färg, Olle Hedberg. Norstedts 1947. 298 sidor.

fredag 7 september 2018

Bokrecension: Straffångar | Dmitrij Mamin-Sibirjak

Straffångar: Två berättelser består av två noveller av Dmitrij Mamin-Sibirjak (1852-1912), nämligen Rymlingarna och Marzak, rövaren, samt ett förord av Nils Åke Nilsson.

Novellerna kommer från Mamin-Sibirjaks Berättelser från Ural och är översatta av C. G. Martinsson.

* * *

På en liten ö kallad Tatarön i floden Iset, strax utanför byn Tebenkovo, slår sig tre rymlingar från Sibirien ner. De har nu nått fram till trakten kring Ural, och det är inget unikt: rymlingar från de sibiriska fånglägren är vanliga där. De stannar i allmänhet en tid, hjälper bönderna i sitt arbete, och drar vidare när det börjar bli för kallt. Vi kan nog tänka oss att vi befinner oss i det tsaristiska Ryssland under senare hälften av 1800-talet.

Av de tre rymlingarna Olycklige Ivan, Vackre Josef och Långreven visar det sig snart att Ivan har en särskild koppling till Tebenkovo, fastän ingen där först känner igen honom.

För många år sedan utspelade sig där det som gjorde att han skickades i fångenskap. Han slog ihjäl sin bror. Kvar i byn finns fortfarande broderns hustru, Ivans egen ungdomskärlek. De två träffas, och båda får kämpa med sina fortfarande glödande känslor.

Mamin-Sibirjak låter oss följa rymlingarna och livet i byn under ett drygt halvår. Att berättelsen är en novell och inte en roman hindrar inte att man som läsare snart tycker sig ha fått en ganska bra bild av hur det är där, med de kärva lantbrukarna, byns alkoholiserade bråkmakare, skvallrande kvinnor som försöker tubba sina män mot rymlingarna sedan dessa förbarmat sig över en ung landstrykande kvinna som föder sitt barn ute på Tatarön.

Från att alla levt i relativ sämja förvärras stämningen alltmer och en slutgiltig katastrof randas.

* * *

Marzak, rövaren är en betydligt kortare novell. Den berättas av en man som i sin barndom fått se den legendariske och Robin Hood-liknande Marzak tillfångatas för att pryglas.

Berättaren möter sedan Marzak två gånger till under åren, i två nya skepnader. Revoltören som genom sitt motstånd mot brukets herre blivit en rebell, finner sig tydligen tillrätta i civilsamhället.

* * *

Båda berättelserna i Straffångar berör personer i ett utanförskap. De är marginalvarelser.

Ivan och hans kamrater har ställt sig utanför det vanliga samhället genom att rymma: de kan fortfarande leva, vara verksamma, tjäna pengar, efter att ha tagit sig över tajgan. Men när vintern kommer och kylan med den tar sig många av deras bröder tillbaka till något fångläger eller ett kloster för att få mat och för att inte frysa ihjäl.

Marzak är också en marginalvarelse, som genom de glimtar vi får av honom när historiens berättare möter honom, rör sig ut ur periferin. När berättelsen är slut har han gått hundraåttio grader från sin outsidertillvaro.

Mamin-Sibirjak skildrar sina ryssar känsligt och träffsäkert, utan sentimentalitet eller förskönande utsmyckning. En usling är en usling, men hans brottslingar behöver inte vara uslingar.

Ivan dödar sin broder, ja, men han gör det under ett bråk, och brodern har i ett arrangerat äktenskap gift sig med Ivans ungdomskärlek. Marzak tappar tålamodet med en bruksaristokrat, ja, men det efter att han blivit orättvist pryglad. Det är alltså något ädelmodigt, obändigt, över de halvtrasiga gestalter som Mamin-Sibirjak skapar.

Till detta kommer fina naturskildringar, särskilt i Rymlingarna, där flera månader av året går under det att novellen löper sitt lopp från början till slut.

* * *

Straffångar ger väl snarast ett smakprov på Mamin-Sibirjaks berättelsekonst. Och det är inte utan att jag känner att jag skulle vilja läsa mer av honom, lära känna fler av hans uralryssar och tilltufsade existenser.
– – –
Straffångar: Två berättelser, Dmitrij Mamin-Sibirjak. Övers. C. G. Martinsson, förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1974. ISBN: 91-550-1812-2. 125 sidor.

måndag 27 augusti 2018

Bokrecension: Baklängesminnen | Lars Gyllensten

Baklängesminnen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1978.

* * *

I baksidetexten står det att Baklängesminnen är en av Gyllenstens "mest tillgängliga romaner". Nåväl, det kan hända att jag inte förstår det tillgängliga i romanen, men på mig gör den ett annat intryck.

Boken är bråddjup, ger utrymme till åtskilliga tankar, och är livsåskådningsfilosofisk i allra högsta grad. Även om romanen på ytan kanske inte är svår i betydelsen svår att förstå, rymmer ytan under sig stora rum som blott skönjes, och som kräver läsarens reflekterande insats för att anas.

Baklängesminnen är berättad i första person. Vi får emellertid inte veta vad berättaren heter. Boken börjar med att berättaren från fönstret ser sin egen kista bli utburen till begravningsbilen utanför huset. Men han minns föga. Bakåt är det nästan blankt. 

Berättaren tar in vad som händer, upplever det tydligen som helt naturligt att han inte bara kan se sin döda kropp lämna hemmet, utan därtill att följa med på begravningen och där hålla ett tal.

Huvudpersonen befinner sig i allmänhet i det direkta nuet och försöker utifrån nuet att sträcka sitt frånvarande minne bakåt för att få sammanhang. Men bara fragment kommer till honom. Vare sig det nu gäller vid tillfället för den egna begravningen eller vid sitt bröllop.

Det förflutna flyter samman med nuet och bildar en överlappande väv, där det inte alltid är lätt att se vad som faktiskt händer huvudpersonen och vad som har hänt honom.

* * *

Huvudtesen, såsom jag uppfattar den, som romanen får uttrycka, är att varje människa – om man förutsätter en fri vilja – äger en oräknelig mängd möjliga liv. Och att det liv som blir endast är ett ställföreträdande liv för alla dessa andra möjligheter. En möjlig inkarnation av ett jag som liksom befinner sig bakom skeendena.

Därför är det också lämpligt att berättaren ägnat sitt yrkesmässiga liv åt att tillverka en slags attrapper eller skenbilder.

Han har arbetat med att göra dockor, ansikten, gestalta kända människors drag på saker som korkskruvar, men också åt att göra skumgummidockor med verkliga drag till nöje åt dem som köper dem, vad än de nu må kunna nyttjas åt. Berättaren ser sitt liv i någon mån som en attrapp, en ställföreträdare för ett djupare liv, på samma sätt som de tingestar han skapar har liknelse med verkliga människor.

Det verkar egentligen inte som att berättaren får ett särskilt lyckligt liv. En djup melankoli vilar över honom och det han erfar. Han verkar ensam. Otillfredsställd. Kanske fylld av känslan att hans potential inte utvecklades till sin fulla bredd och höjd. Han levde ett liv, men kunde haft så många andra liv. Omständigheterna har styrt. Han säger:
"Jag är ansvarig utgivare av mitt liv - fast det mesta i det är skrivet av annat och av andra."
Berättaren levde sitt liv, verkar han tycka, utan att riktigt vara närvarande. Själva hans jag, det som djupast är han, var så föga närvarande i det liv som hans ytliga jag levde. Det blev en "gyckelbild" av det som egentligen var eller kunde vara han. Han upplever en distans mellan jaget som arbetade i ateljén, som hade relationer och som levde i ett sammanhang, och det jag han liksom anar strax bakom detta, som inte riktigt kan komma till uttryck.

Baklängesminnen avslutas givetvis vid berättarens födsel, som då på ett vis smälter samman med hans bortgång. Hans inträde i livet och hans trötta utträde ur livet skiljs åt bara av en tunn hinna. Det förflutna kollapsar i berättarens värld så att det första och det sista ligger alldeles bredvid varandra. Ofärdig var han som foster, ofärdig är han inför döden.

* * *

Baklängesminnen ställer frågor till läsaren.

Först och främst frågan om på vad sätt vi verkligen lever våra liv, vi som oavvänt nalkas begravningen, oavsett vägen dit. Lever vi på ett sådant sätt att vi verkligen är närvarande, eller lever vi som om vi tankspritt utförde en uppgift, väntande på att livet, det verkliga livet, nån gång skall börja på riktigt? Baklängesminnen sätter värjspetsen just på det: nu är ditt liv, är du närvarande?

* * *

Lars Gyllensten är inte en lätt författare att ta sig an, men desto mer givande. Vissa böcker man läser ger en omedelbar tillfredsställelse. Andra böcker ligger och verkar, glöder, och tar sig till sist till en intensiv låga. Baklängesminnen är en bok av det senare slaget.
– – –
Baklängesminnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1978. ISBN: 91-0-041902-8. 178 sidor.

torsdag 23 augusti 2018

Bokrecension: Cigaretten efteråt | Horace Engdahl

Cigaretten efteråt är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 2011. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Hur recenserar man en bok som består av aforismer, betraktelser och fragment? Små, mycket koncentrerade, reflexioner, utan egentlig övergripande tematik, utöver att många av dem rör litterära frågor?

Jag väljer att helt enkelt försöka skriva något om läsupplevelsen likväl som om boken som helhet, även om det är lockande att rada citat efter citat, som de följande:
"Det kräver ingen särskild begåvning att vara lycklig, men för att leva ett anständigt liv som olycklig måste man ge sitt yttersta." 
"Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga." 
"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."
Naturligtvis är texterna stilistiskt fulländade. Det är ändå Horace Engdahl som är författare till dem.

Det är lätt att föreställa sig honom sittande på ett café i Gamla stan med sin Moleskine framför sig, nedtecknade text efter text, inspirerad av sin beläsenhet, omgiven av det kulturella nimbus som måste vara hans livsluft.

Så flyter formulering efter formulering ner på papperet och letar sig till sist in i Cigaretten efteråt. Stilen är förförande: så förförande att man ibland får stanna upp och fundera kring huruvida det han skriver verkligen stämmer, egentligen, eller om man förhäxats av elegansen i uttrycket.

Enligt baksidetexten kallar Engdahl texterna "mikrobetraktelser", och det är en träffande benämning. Överlag ger dessa mikrobetraktelser i min läsning uttryck för en viss svartsynthet, en antydd allmän pessimism, en Gyllenstensk skepticism till omvärlden. Humorn som finns där ibland är också lätt avmätt. Referenserna tas från många håll, men sällan från ett populärkulturellt konto. Epikuros är lika hemmastadd i Engdahls litterära betraktelser som Montaigne. Pessoa finns med där, och det gör Cioran också.

* * *

I ett längre avsnitt med texter skriver Engdahl om litteraturkritikern.

Han utvecklar i dessa kritikerns roll och funktion. Och han skriver band annat om vikten av att kritikern för sig själv har klart för sig varför han skriver om texten, vad som ger den egna kritiska texten ett värde. Men han skriver också om att se sig själv som den förste läsaren av texten framför sig, ja, jag tänker – så att man möter texten som om den vore helt ny, aldrig läst av annan läsare, på det att ett självständigt omdöme, en självständig kommentar till den, kan formuleras.

Och även om en kritisk text fördöms som felaktig eller stötande, så fyller den ändå sitt syfte, är meningsfull, för den får andra att tänka till. Hursomhelst, en giftig formulering må citeras i sammanhanget:
"En riktigt kritiker skall vara ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor."
Detta menas nog inte så elakt som det förstone kan uppfattas. Jag läser uppmaningen som besläktad med tanken att kritiken skall utmana, få människor att reagera, att tänka på egen hand, reflektera. Kritiken får gärna bli något som skaver mot det invanda, det förväntade.

Så blir också Engdahls aforismer, fragment och betraktelser ofta något överraskande, något som bryter av mot invanda tankegångar. Man skrockar ibland överraskat till inombords vid läsningen, ibland av igenkänning.

* * *

Att läsa Cigaretten efteråt är lite som att finna sig sitta i närheten av två gamla lärda vänner som för en kvick och spirituell konversation. Man kan inte låta bli att tjusas av lakonismer och iakttagelser som man får tjuvlyssnande får höra. Fast i Cigaretten efteråt är det samtalet inte fört mellan två vittra vänner i närheten, utan koncentrerat till boksidorna, med mig som läsare som mottagare av kvickheterna och Engdahl som konversatören.

Och det känns som väl spenderad tid att sitta och lyssna på honom den stund som boken tog att läsa: kanhända läser jag den igen, i förhoppningen om att en och annan formulering ska fastna för att bli citatmaterial i egna samtal och vid eget skrivande.
– – –
Cigaretten efteråt, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 2012. ISBN: 978-91-0-012694-0. 155 sidor.

onsdag 22 augusti 2018

Bokrecension: Rid i natt! | Vilhelm Moberg

Rid i natt! är en roman av Vilhelm Moberg. Boken utkom första gången år 1941. Jag har läst en upplaga från år 1943.

* * *

Rid i natt! skrevs under andra världskriget. Och den situation som då var omkring författaren återspeglas i verket. Men även utan kunskap om verkets tillkomsttid står historien för sig själv.

Året är 1650 och platsen Småland, främst den lilla byn Brändebol, där ett knappt dussin hemman finns. Brändebols fria skattebönder har nyss lagts under den näraliggande herrgården och blivit frälsejord. Det innebär att frälsemannen, tysken Klewen, har att uppbära skatt och inkräva dagsverken. Så slits de svältande bönderna från sina egna jordar för att kröka ryggen på annans jord.

Det tar de illa upp. Den stolte och sturske Ragnar Svedje reagerar först. Bönderna har svurit sig samman för att stå herremannens drängar emot, men han är den ende som står fast vid beslutet. Efter handgemäng med herremannens folk som leder till blodsutgjutelse tvingas han lämna gården och gå till skogs. På gården sätter sig sen herremannens fogde.

* * *

Rid i natt! lånar sig alltså lätt till allegori över nordiska öden under tillkomsttiden. Vi har den tyske överherren som ställer sina krav på den liksom ockuperade jordens innevånare. Vi har i byn medlöparen och vi har motståndsmannen, och vi har åldermannen som försöker hålla sig väl med både adelsman och bönder. Och missnöjet pyr bland dannemännen.

Kanske kan valde byåldermannen Jon Stånge få representera svensk politik: eftergifter åt de tyska, men samtidigt ett månande om det svenska oberoendet. Medlöparen respektive motståndsmannen hör snarare hemma i Norge och Danmark och representerar så olika attityder där till den tyska ockupationsmakten.

* * *

Rid i natt! är relativt sävligt berättad. Moberg tillåter sig många målande beskrivningar av djurliv och grönskan. Det kan bli lite segt ibland, som om själva nerven letar sig bort i mossan och jorden och skogen. Vidare är väl den kyska kärleken mellan fästefolket Ragnar Svedje och åldermannens dotter Botilla Jonsdotter föga dramatisk, utan tam, och engagerar föga.

Ragnar själv framstår mest som en symbol eller en arketyp, en manifestation av motståndsvilja. Mer  mångfacetterade är gestalter som änkan Annika Persdotter, byns lättfotade skvallerkärring, mästerman Hans i Lenhovda, med sin bitterhet, tjuven Ygge från Bläsmåla, som gömmer sig undan i skogen och blir Ragnars kamrat. Även Botilla får med tiden i sin nöd ett större djup.

Tyske herremannen Klewen äger en stark frånvarande närvaro. Han agerar i byn uteslutande genom sina ombud, så vitt vi får veta: fogden och drängarna blir hans lemmar. Ragnar Svedje själv träffar honom aldrig. Klewen blir känd genom sina befallningar, sin vilja. Men genom att aldrig komma till tals lär vi inte känna honom eller hans bevekelsegrunder: endast genom sina beslut når han läsaren. Han förblir onåbar.

Stämningen i romanen är gott uppmålad, i betydelsen att det är vadmalsgrått och slitigt, och det är varmt på sommaren och blött på hösten. Moberg låter därtill känslan av att vi är i det förflutna förstärkas av ett kraftigt och mustigt gammaldags språk, blandande utgångna språkvändningar med dialektala ord. Huruvida det verkligen kan sägas vara fråga om 1600-talsspråk eller snarare allmogens 1800-talsspråk undandrar sig mig bedömning, men illusionen språkbruket skapar är trovärdig.

* * *

Ragnar Svedje symboliserar den stolta upprorsanden som inte kan lida orätt och som är beredd att försvara rätten även till priset av att äventyra sitt eget väl, ja, sitt eget liv. Hans öde är inte avundsvärt och när boken är slut är resultatet nedslående. Men han har frid i sitt bröst: han har följt sin vilja och så vunnit harmoni.

Det är svårare för åldermannen Jon Stånge. Han försöker rationalisera och försvara sig, även när byborna med tiden vänder sig från honom som en herrevän. Det är svårt att säga om han djupast agerar pragmatiskt med byns och sitt eget väl för ögonen, eller av feghet: att inte fåfängt vilja stöta sig med övermakten och utsätta sig för dess missnöje. Jag kan inte tycka illa om honom, fastän han inte blir särskilt sympatiskt framställd.

Jon Stånge, liksom de andra gestalterna i romanen, agerar utifrån sin egen läggning, sitt eget mod, sin egen styrka. Jon Stånge är inte heroisk, men kanske realistisk i förhållande till herredrängarnas vapen och möjligheter att ta till våld och straff.

* * *

Rid i natt! är en motståndsroman, en bok om mod mot alla odds och de förtrycktas resning, manifesterat i en bondes stolthet och rättspatos och frihetskärlek som hindrar honom från att böja sig för orätten. Men det är också en historisk roman, som doftar av jord, och visar oss och hårda, arbetsamma liv, såsom de säkert kunde se ut för människorna som bodde i landet här för runt trehundrafemtio år sedan.
– – –
Rid i natt!, Vilhelm Moberg. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1943. 357 sidor.

torsdag 16 augusti 2018

Bokrecension: Fågelfrö | Sven Delblanc

Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier är en samling artiklar av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1986.

* * *

Det är något särskilt respektabelt med Delblanc, mitt i all hans beskhet. Han kritiserar sin omvärld fullständigt hänsynslöst, ja, nästan utan självbevarelsedrift. Även om han i detta verk av tidigare publicerade artiklar tydligen valt att utesluta något om det han skrivit om Palme, vilken nyss mördats före utgivandet.

Det respektabla består just i hänsynslösheten, frånvaron av fjäsk. Han är, vad jag kan se, inte helt hängiven någon ideologi – även om en viss konservatism lyser igenom – och kritiserar därmed inte som ideologisk politruk, utan blott utifrån sin egen bildning (han är ju bildningsaristokrat) och sina egna uppfattningar.

* * *

Fågelfrö består av arton texter med inledningar, fördelade på blocken Litterärt, Politiskt och Personligt. Avdelningen som avhandlar litterära ting avslöjar författaren såsom litteraturälskare, såsom en för vilken litteraturen och den litterära världen är livsluft. Det är där han skriver om Proust och om Musil. Det är där han driver med Svenska Akademien.

I de politiska texterna kommer åter satiren till sin rätt. Där får vi också se den riktigt elake Delblanc vid pennan.

I den allegoriska, grova folksagan Trenne bovar ger han sig på de tre borgerliga partiledarna Gösta Boman, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, under en tid när "kung Olof" regerar i landet.
"Gösta hade grånat i laster och brott, Gunnar var surögd av lösaktighet, och Thorbjörn luktade bagge, sedan han sovit ruset av sig i en fårkätte."
De tre stöter på jungfrun Svea, vilka de åstundar att "bola" med. Ja, det slutar hursomhelst med att Gösta Boman blir nedhuggen av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, som därefter dricker det förgiftade brännvin Boman haft med sig. Så dör de samtliga, och jungfru Svea återgår till kung Olof, vilken hon blir "besoven" av.

Någon vidare finess ådagalägger inte sagan. Men det lyckades tydligen Delblanc att väcka Bomans vrede, även om de senare verkar ha reparerat relationen. Sagan skulle väl illustrera oenighet mellan de borgerliga partierna i samtiden.

* * *

Men eljest skriver Delblanc mycket om risken med likriktning inom Sverige, och om statlig klåfingrighet. Vad gäller likriktningen förstår jag honom som att han upplever att de borgerligas alternativ till socialdemokratisk politik inte är något annat än en skillnad i grader, ej art. Och ändå bråkar de två blocken "som om inbördeskrig stode för dörren". Centralmakten växer likväl. Nya idéer är inte att finnas.

Delblanc skriver vidare om författarens roll i offentligheten. Och om vådan med att skriva satir, vilket bland annat illustreras av att han i allmänhet verkar ha fått en hög brev från folk som tagits hans Swiftska inlägg på högsta allvar, till exempel den text där han ironiskt argumenterar för statliga bordeller.

Men omöjligheten till litterär satir består också i "att allt tenderar mot indignation och sentimentalitet och högljudda skrik", vilket väl inte passar alldeles illa in på vår egen tid heller.

Vidare är han starkt kritisk till sovjetvänlighet inom svensk offentlighet, ger gliringar åt vänsterkantring på kultursidor, och vill se ett starkt försvar som garant för en effektiv neutralitet.

Som synes droppar Delblanc sitt gift likväl som riktar sin kritik åt både höger och vänster. Det må vara att han gör det från sitt ultralitterära elefenbenstorn, men träffsäkerheten är för den sakens skull inte mindre.

Hursomhelst är det en fröjd att läsa Deblancs prosa. Dess stilsäkerhet både vid ojusta käftsmällar och när han skriver en litterär presentation av en viss författare är mycket stor.

Det är roligt att läsa Delblanc. Men det var allt annat än roligt att drabbas av hans skriverier. För oss, sentida läsare, vittnar emellertid Delblancs artiklar om den dåtida samhällsstämningen och om då aktuella samhällsfrågor. Därmed har artiklarna förvandlats, och utöver att vara litterära texter också blivit historiska dokument.
– – –
Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier, Sven Delblanc. Bonniers 1986. ISBN: 91-0-047059-7. 147 sidor.

måndag 13 augusti 2018

Bokrecension: Dubbelgångaren | Fjodor Dostojevskij

Dubbelgångaren (ry.  Двойник) är en roman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom första gången 1846. Jag har läst boken i svensk översättning av E. von Sabsay och C. Sterzel, i en upplaga som utkom 1953.

Upplagan är även försedd med ett biografiskt förord av Nils Åke Nilsson, professor i ryska språket och litteraturen.

* * *

Man kunde tro att man läste Kafka. Men den unge Dostojevskij gav ut sin Dubbelgångaren nästan fyrtio år innan Kafka ens föddes. Men det drömska, mardrömslika, känner man igen. Det skulle förvåna mig om inte Kafka tagit intryck av den ryske giganten.

Huvudpersonen Jakov Petrovitj Goljadkin bor i S:t Petersburg, då den ryska huvudstaden. Han arbetar på ett ämbetsverk och kallas titulärråd. Inom verket råder en strikt hierarki och Goljadkin har väl någon slags mellanposition, men exakt vad han arbetar med får vi inte veta.

Vad berättelsen fokuserar på är att det dyker upp en annan person i Goljadkins närhet. Han ser likdan ut, ja, de är identiskt lika, och de heter likadant, kommer från samma ort och de arbetar på samma ställe. Märkligt nog verkar det bara vara Goljadkin själv som reagerar över likheten.

Personlighetsmässigt är dock skillnaderna större.

Goljadkin är försagd, räddhågad, har svårt för att prata. Den andre Goljadkin är fräck, social, har lätt att vinna bifall. Men den förste Goljadkin, märker vi snart, är måhända inte riktigt frisk. Han har en långt driven paranoia, är övertygad om att fiender konspirerar mot honom, och bland dem den andre Goljadkin. Han vill så gärna ställa allt till rätta, men allt rinner ut i menlösa försök, när han väl fått till ett samtal.

Det drömska intrycket i det vintriga S:t Petersburg består romanen igenom. Goljadkin driver omkring på gatorna: än på väg hit, än på väg dit, för att försöka ställa till rätta, kanske också för att försöka förstå. Han står frågande inför medmänniskornas ilska och småleenden omkring honom: de reagerar märkligt på vad han gör och vad han säger. Som i en dröm.

* * *

Dubbelgångaren är en ingående psykologisk studie av en människas dissociativa personlighet: man anar, fastän man inte riktigt får ihop det, att båda herrarna Goljadkin är en och densamma personen, fastän de dyker upp på olika platser.

Är i själva verket den andre Goljadkin en sida eller flera sidor av den förste Goljadkin? Det av honom som inte kommit till uttryck: delar som har framåtanda och en framgång som Goljadkin inte lyckas alstra? En externalisering av vad han egentligen skulle vilja vara? Har vi här att göra med en slags rysk Dr Jekyll och Mr Hyde, utan de mordiska inslagen?

Ja, det kan vara en tolkning. Det är åtminstone min tolkning. Fastän den skaver något mot berättelsens hårda text, om den skall läsas fundamentalistiskt.

* * *

Dubbelgångaren är en suggestiv berättelse att ta del av. Den alltmer förtvivlade Goljadkin kommer nog att stanna kvar i mitt medvetande en lång tid: han gör intryck som tragisk hjälte i en oförestående omvärld.
– – –
Dubbelgångaren (ry.  Двойник), Fjodor Dostojevskij. Övers. E. von Sabsay, C. Sterzel. Förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1953. 179 sidor