Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.

Bokrecension: Blick tillbaka | Prins Wilhelm

Prins Wilhelm

Blick tillbaka är skriven av Prins Wilhelm (1884–1965). Boken utkom år 1952 och samlar ett antal texter ur Prins Wilhelms tidigare produktion.

* * *

I sitt förord skriver Prins Wilhelm att texterna i Blick tillbaka inte är nyskrivna, utan har hämtats ur Där solen lyser (1913), Alle mans katt (1938), Fritt land (1941) och Episoder (1951). Han har enbart, berättar han, ordnat dem i kronologisk ordning. Det är alltså här fråga om en urvalsvolym. 

Karaktären på texterna är i allmänhet mer eller mindre självbiografiska eller så är det de skildrar självupplevt.

Intressantast i prins Wilhelms berättelser är de personhistoriska aspekterna. Prinsen kommer ju från en miljö som annars varit tämligen väl skyddad bakom draperier: han är son till Gustaf V, sonson till Oscar II, broder till Gustaf IV Adolf och gammelfarbror till Carl XVI Gustaf. 

Prins Wilhelms mor, drottning Victoria, var dotterdotter till kejsar Wilhelm I. Prins Wilhelms hustru mellan åren 1908–1914, Maria Pavlovna, var kusin med tsar Nikolaj II och sondotter till tsar Alexander II.

Det är alltså en oerhört monarkisk och furstlig miljö som är Prins Wihelms släktmässiga omgivning. Men själv kom han att ge sig på en bana inom flottan. Senare blev han känd för sina kulturella intressen och kom genom sitt omfattande författarskap att kallas diktarprinsen. Han skrev både prosa och poesi.

* * *

Texterna som samlats i Blick tillbaka är till tonen är i allmänhet mycket välkammade och lätt förnumstiga. Stundom levererar prinsen någon käck truism. 

Men där finns också genuint personliga uppgifter. Han skriver om sitt mindervärdeskomplex som ung, ett mindervärdeskomplex som han länge fick kämpa med. Man tror som läsare att den kadaverdisciplin prinsarna underkastades beträffande lydnad säkert inverkade på utvecklandet av ett sådan problematik. Prinsen skriver: ”Vi hade blivit tillsagda hundra gånger att inte fråga, bara lyda.” Sådana verkar förväntningarna varit på dem.

Prins Wilhelm skriver om sin konstnärliga och synnerligen konservativa moder, drottning Victoria, som utåt höll oerhört strikt på hovetiketten, men pekar också på att hon privat hade andra sidor. Han skriver:

”Medan hon mellan fyra väggar levde som den anspråkslösa och enkla människa hon i själva verket var, fördömande lyx och överflöd, höll hon styvt på att utåt uppträda med den värdighet hennes ställning fordrade.”

Prinsen kan inte klart svara på om hans mor var en lycklig människa. Kanske skickade hennes långt drivna självdisciplin glädjen i någon mån på flykten: man får det intrycket av de glimtar Prins Wilhelm ger. 

Skildringar av Prins Wilhelms far, Gustaf V, är emellertid betydligt färre än skildringarna av modern, åtminstone i denna bok. 

Desto mer har prinsen att berätta om sin farfar, Oscar II, som för den unge prins Wilhelm verkar framstått nästan som ett sagoväsen med sin ståt och sitt stora, grå skägg. Han var konung av det gamla slaget. Oscar II hade lätt för att prata med folk men bar också med sig en medvetenhet ”om sin intellektuella överlägsenhet”. 

Oscar II framstår som en skicklig skådespelare som tror sig vara den roll han fått. ”Ytan, symbolens fasad, var huvudsaken på ett helt annat sätt än i våra dar.” Och Wilhelm skriver: ”Människan bakom purpurn kom jag aldrig nära.” 

* * *

Prins Wilhelm skriver också om andra äventyr. Bland annat om livet till sjöss i en text som svämmar över av sjömanstermer; det må förlåtas en om sjölivet obildad läsare om det verkar nästan koketterande att så slänga sig med ett de invigdas språk.

Under en sjöresa där prins Wilhelm hamnar i Istanbul kom han att besöka sultanen Abdul Hamid. Sultanen verkar i all sin avskilda ståt inte imponerat särskilt på svensken:

”Själv satt jag bredvid Abdul Hamid. Han verkade kutryggig och maläten, ansiktshuden låg spänd under framträdande kindknotor,  nästan tyckte på nära håll mer lik en gams än en örns, blicken iskall och skägget färgat. […] Samtalet mellan oss fördes med tolk och blev därefter: frasrikt, artigt och intetsägande.”

Ett annat äventyr var när prins Wilhelm var med vid konungakröning i Siam, och ytterligare ett annat när han mer eller mindre oförmodat kom att som en av två ryttare eskortera tsar Nikolaj på en paradrytt genom Moskva.

Om tsaren har han ett och annat att berätta. 

Prinsen ”kände honom ganska väl”, berättar han. Han verkar nästan ömka Nikolaj, att han föddes just till härskare och tsar och inte till något annat som han passat bättre för. Prinsen verkar genuint tycka om Nikolaj som person, och skildrar hur avspänd Nikolaj kunde vara i familjekretsen, där han helt enkelt kallades ”Nicky”. Där var han ”[e]n glad, godmodig, vänlig människa utan skymten av yttre åthävor, enkel och hjärtlig i sitt sätt.” 

Men prins Wilhelm överskyler inte Nikolajs olämplighet som kejsare: han berättar att hans politik, som han förde utan att riktigt inse vad som hände utanför palatset, blev allt olyckligare och att han själv därmed kom att bereda sin egen undergång.

* * *

Det finns också mycket annat mer som prins Wilhelm berättar om, och som det kunde finnas skäl att analysera. Men det ovan relaterade ger emellertid några inblickar i världen bakom de monarkiska kulisserna som jag själv tycker är intressanta, inte minst då prins Wilhelm inte är en utomstående, utan i högsta grad en av de medverkande: han skriver inte om kungligheterna och aristokraterna som en utomstående, utan han skriver om sin mor, sin farfar, sina släktingar. 

Närheten innebär naturligtvis särskilda problem rent källkritiskt, men ingen kan förneka att prinsens uppgifter kommer från sammanhang som få andra haft tillgång till.
– – –
Prins Wilhelm, Blick tillbaka. Stockholm: Vingförlaget, 1952. 207 sidor.

Bokrecension: Uppror bland marsvinen | P. C. Jersild

Uppror bland marsvinen är skriven av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1972.

* * *

Det går inte att ta miste på berättarglädjen när P. C. Jersild skildrar anekdoter ur sitt liv. Även när anekdoterna i sig är mest intressanta för en trängre krets, är de fortfarande underhållande att ta del av, på grund av Jersilds flyt i berättandet och hans muntra och mustiga ton.

De första hågkomsterna som vi får glimtar av i Uppror bland marsvinen daterar sig till 1940-talet, och de sista till början av 1970-talet, strax innan boken publicerades. 

Det är barndomsminnen och det är minnen från studietiden och det är minnen från arbetslivet. Vi som inte var med under dessa decennier får med läsningen en myckenhet av tidsfärg: jag upplever att Jersild förmår fånga inte bara det som händer, utan den tid och den miljö varuti det händer på samma gång: företrädesvis ett folkhemskt Sverige, präglat av socialdemokratiska värderingar.

Det är emellertid inte bara berättartonen som är sympatisk. Jersild själv ger varje intryck av att vara en sympatisk människa. Hans självbiografiska texter tyngs inte ner av någon skymmande narcissism, utan Jersild har förmågan att, vad det verkar, se på sitt eget förflutet med en blick som inte förställer perspektiv. Åtminstone är förmågan att göra så en sympatisk egenskap.

* * *

Två av avsnitten i Uppror bland marsvinen vill jag särskild understryka som läsning av särskilt och bestående värde. 

Dels rör det sig om en text som på ett förträffligt sätt beskriver tillvaron i den statliga byråkratin, när läkaren Jersild är arbetsmedicinsk konsult hos Statens personalnämnd. 

Jersild hamnar då bland annat på någon slags seminarium med Riksrevisionsverket, där herrar byråkrater omsider jagar upp sig betydligt över att Jersild i ett radioprogram lyft fram en problematik kring huruvida Riksrevisionsverkets försök till ekonomisk effektivisering av statsapparaten möjligen kan leda till försämringar för personalen i statliga verk, till exempel genom att tjänster tas bort. Dylikt är tydligen att anse som ofint ifrågasättande av målsättningar, till skillnad från att diskutera detaljfrågor. 

Alltsammans i detta kapitel ger intryck av satir, men antagligen hände det ungefär som Jersild berättar. Han skriver ju trots allt om sin bok i baksidetexten så här: ”Allt är sant, mer eller mindre.”

Den andra texten skildrar hur Jersild besöker Moskva 1971 under en socialmedicinsk studieresa. Och han har tandvärk.

Samtidigt som Jersild skriver om hur han försöker komma åt tandvärken associerar han vidare från det ena ämnet till det andra: huruvida man kan mäta lidande på ett sådant sätt att det kan jämföras, till exempel. Och risken för att fascinationen för de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget utvecklas till en slags ”aggressionspornografi”. 

Jersild konstaterar vidare att Stalins grav numera pryds av hans byst: vid ett besök fem år tidigare saknades förutom bysten även blommor på platsen. Och å ena sidan ser han vilken läkartäthet som finns i Sovjet, å andra sidan möter han ideologisk renlärighet som han står frågande inför. 

— Till sist lämnar Jersild sitt hotellrum och tar tandvärken med sig och konfronteras med en dödfull ryss, som han försöker hjälpa, innan han inser att även fyllan kan ses som en sista protest mot regimen. 

Detta konstaterande kan vara bland det mer kritiska som Jersild får ur sig om Sovjet i detta sammanhang och vid denna tid, utan att för den sakens skull i egentlig mening gilla det sovjetiska systemet.

* * *

Uppror bland marsvinen låter läsaren ta del av Jersilds tid som värnpliktig, som amanuens på Karolinska Institutet, hur han räddar en övergiven karp som finns bland försöksdjuren där, och vi får också ta del av hans erfarenheter som lungsjuk, med mera. 

Jersild skriver med schvung, och till och med en del texter som egentligen inte genom sitt sakliga innehåll berör så mycket får genom språket ändå sitt skimmer över sig. Och framförallt ger boken inblickar i en annorlunda tid — som ändå fanns för inte så längesedan. 
– – –
P. C. Jersild, Uppror bland marsvinen. Göteborg: Författarförlaget, 1972. 193 sidor.

Bokrecension: Motströms | Jörn Donner

Motströms. Om möjligheten att delta är skriven av Jörn Donner (1933–1920). Boken utkom år 1988.

* * *

Jörn Donner, en inte helt okontroversiell finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet blir 1987 invald i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet (SFP), ett parti som samlar den svensktalande minoriteten i Finland. 

Det är om detta han året efter ger ut boken: sin erfarenhet av att vara konstnär och politiker samtidigt, kombinerat med utblickar och tillbakablickar.

Bokens röda tråd eller syfte kan vara svår att skönja; mest är verket väl ett uttryck för Donners behov av att bearbeta och hantera sin egen situation. Han ser statsapparaten som ett maskineri som tuffar på ganska oberörd av politikers göranden och tyckanden; utrymmet för förändringar är knappt. Likväl landar han väl i något som kan tolkas som att när han nu blivit invald kan han försöka göra något gott för andra, så länge han inte behöver ägna sig åt direkta politiskt motiverade lögner. 

Men han ser också en konflikten i att binda sig vid ett parti samtidigt som han vill vara fri författare, vill vara utanför och behålla ett utifrånperspektiv. Hans partitrogna övertygelse är inte den starkaste.

”Kan jag påstå att detta svenska parti är bäst?
Jag kan påstå det, men jag tror det inte.
Därför säger jag det inte.”

Hans iver för arbetet inför att han tar upp ämbetet är inte överväldigande, men inställningen tyder samtidigt på en skärskådande kritik, fastän han riktar den mot sig själv:

”Jag märker att jag vill bli avpolitiserad, rentvättad från den atmosfär som präglar Anstalten. Den förföljer mig ändå, med uppmaningar att hålla ett tal eller att skriva meningslösa artiklar om ämnen som andra känner bättre, eller att uttala mig i frågor som jag är helt okunnig om.”

Och hans allmänna inställning till riksdagsmannaskapet antyds onekligen genom att han konsekvent kallar den finska riksdagen för Anstalten; något som ju antyder att han åtminstone i någon grad ser sig som fånge, men också, som han själv utvecklar, antyder en institutionalisering.

* * *

Vi får boken igenom Donners syn på Finland, inte minst landets då klämda position mellan Sovjet och västeuropa, där man på grund av sin historia försöker att inte reta den store grannen i öst till alltför stor vrede, men där man också – inte minst Donner själv och det sedan länge – blivit på det klara med att socialismen i dess sovjetiska och östeuropeiska form inte var någon väg till lyckan. Men i riksdagen kan Donner fortfarande träffa dem som tror på kommunismens löften, på ”Messias”, som han skriver.

Donner förordar stadskulturen som civilisationens höjdpunkt. Han har rest mycket och reagerar starkt mot all främlingsfientlighet. Han är europé och inte nationalist.

”Att vara europé är att tycka olika. Att vara europé är att medge oliktänkandes rätt att tycka olika.”

Ett sådant uttalande läser jag som en reaktion mot provinsiellt grupptyckande. Som ett bejakande av en större värld med fler åsikter. 

* * *

Motströms är en bok vari Jörn Donner både skriver av sig lite av den frustration han känner inför att åta sig politiskt uppdrag samtidigt som han ser sig som någon som tänker själv hellre än att drivas av en partipiska. Boken är personlig också genom att Donner tillåter sig många utvikningar där han skriver om erfarenheter han själv gjort i fjärran land och i sin egen historia. 

Motströms är välskriven och jag tolkar Donner som att han till sist landar i slutsatsen att när han nu en gång valts in, så kan han där försöka agera på ett sätt som gynnar medmänniskor. Politiken är för honom något han ägnar sig åt för andra. Skrivandet för sig själv.
– – –
Jörn Donner, Motströms. Om möjligheten att delta. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988. 122 sidor.

Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.

Bokrecension: Mulåsnan på Akropolis | Sture Linnér

Parthenon rekonstruerat, Athen

Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna är skriven av Sture Linnér (1917–2010), docent i grekiska språket och litteraturen, författare, översättare. Boken utkom 1996.

* * *

Det finns något som jag skulle vilja kalla historiskt djupseende. Och det är något jag eftersträvar att utveckla. Sture Linnér hade det. Linnér ser i sitt älskade Grekland inte bara dagens yta, utan också vidare och förbi genom seklerna. 

Med denna blick, med skärpan ställd ibland på dagen och i bland på tusentals år tillbaka i tiden tar han med stor berättarglädje läsaren med på en resa Grekland runt. Fritt och associationsrikt berättar han om de platser och ämnen han stannar till vid, innan vi drar vidare.

Sture Linnérs kärlek till Grekland är varm och hjärtlig, om än inte okritisk. Men man får intrycket att Grekland – i vilken tidsålder man nu än råkar befinna sig i – är hans hjärtas hemland. Han har tillbringat mycket tid där, kan grekiska och är alltså docent i landets språk och litteratur. Rimligen är han mer bekant med det grekiska än många greker själva torde vara.

Och något av denna passion för det grekiska vill han uppenbarligen dela med sig av. Där kommer boktiteln in. Den syftar på en historia Linnér återberättar där en mulåsna bär upp last på Akropolis. När den slitit duktigt får den vila vid sidan av, men går likväl före de mulåsnor som fortfarande traskar upp mot Akropolis och visar vägen. Något av den vägvisande funktionen tar sig Linnér an.

Och så berättar han. Han kunde nog berättat hur mycket mer som helst, och fyllt inte bara denna boken och alla de andra många böcker han skrivit om Grekland och det grekiska utan dessutom ytterligare volym på volym, hyllmeter efter hyllmeter utan att han för den sakens skull behövt upprepa sig. 

Men nog är han särskilt fri i denna bok; det ena följer på det andra, nästan som i ett muntligt berättande, med småutvikningar och tillägg och huvudlinjer och annat som får förbli mer fragmentariskt.

* * *

Fokus ligger dock på tre stora huvudepoker. Det är det antika Grekland, det är Bysans och det är det moderna 1900-talets Grekland. 

En röd tråd menar Linnér själv är det bestående grekiska genom de olika epokerna, till exempel hur de olika föreställningar gått över i varandra, från mytologin via kristendomen till folksagor till en unik sammansmältning. 

En annan röd tråd är hur ovanligt beständigt det grekiska språket varit och förblivit genom tiderna. Omständigheterna kring detta fenomen uppehåller han sig för övrigt särskilt vid. 

* * *

Sture Linnér var en verklig humanist. Hans bildning var kolossal och humanistiskt bred. Han illustrerar gärna sin framställning med citat från vår tids poeter och för så in dikten som en betydelsebärande komponent i berättandet på ett vis som inte är alldeles vanligt. I Mulåsnan på Akropolis kombineras dessutom denna bildning med självbiografiska inslag, till exempel från de tider då Linnér arbetat för Röda korset eller FN.

I Mulåsnan på Akropolis berättar Sture Linnér om Grekland, om Hellas, såsom han lärt känna det och såsom han ser det: ser både dess nutida yta och dess historiska djup. – Och när Linnér berättar lyssnar jag mer än gärna.
– – –
Sture Linnér, Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna. Stockholm: Norstedts Förlag AB, 1996. 358 sidor.

Bokrecension: Vändpunkten | Klaus Mann

Klaus Mann i den amerikanska arméns tjänst 1944

Vändpunkten (eng. The Turning Point, ty. Der Wendepunkt) är skriven av Klaus Mann (1906–1949). 

Boken utkom i en första version på engelska 1942. Vid Manns död låg en expanderad tysk översättning av honom själv klar; denna gavs med vissa strykningar ut postumt 1952. En fullständig version kom ut på tyska först 1989. 

Jag har läst boken i en svensk översättning från 1949 av Jane Lundblad, försedd med ett förord av Carl-Johan Vallgren. Denna upplaga utkom 2021.

* * *

Det kan nog ha både sina för- och nackdelar att vara son till en av 1900-talets mest kända författare, om man själv vill vinna erkännande inom samma gebit. Men sådan var situationen för Klaus Mann, son till Thomas Mann och dessutom brorson till Heinrich Mann. Likväl: Klaus skrev och gjorde sig ett namn som författare i sin egen rätt.

Manns självbiografi heter Vändpunkten och utgör en på många sätt fascinerande läsning. Naturligtvis på så vis att den ger en helt unik inblick i det Mannska familjelivet. Men också som vittnesbörd om en unik människa i en alldeles speciell tid.

På för självbiografier sedvanligt vis följer vi Mann genom barndomen upp till mannaåldern, men den alltmer tryckande erans utmaningar blir allt tydligare i takt med att nazismen får fäste och vinner allt större makt. Klaus Mann hatar nazismen av hjärtat och av sinnets fulla kraft. Det är nazismen som får honom och så många andra tyska intellektuella att välja eller tvingas till landsflykt. 

Mann, som rest världen kring får omsider Amerika som bas, och han börjar till och med att skriva på engelska. I Vändpunkten osar han hat och förakt mot dem som barbariserar hans tyska hemland. Han ansluter sig till amerikanska armén, utskeppas till Europa och skriver längre fram för den amerikanska militärens tidning Stars and Stripes.

Mann förefaller känna eller möta nästan samtliga av samtidens mer betydande författare. Många av dem karakteriserar han i självbiografin; åtskilliga med värme, somliga spetsigt. Och märkliga fenomen: hur många av dem väljer inte att ta sina egna liv! Ja, det var ju också den väg Mann själv valde något år efter att han skrivit Vändpunkten.

* * *

Icke utan intresse är för övrigt bokens antydningar om författarens sexualitet. Han blir inte helt explicit, men för den som känner till Manns homosexualitet är det lätt att förstå hans halvkvädna visor. Tiden och miljön var väl ännu inte mogen att höra helt klara ord om sådant, även om Mann dock ibland kan tyckas tala tydligt nog för att bli förstådd.

Klaus Manns självbiografi är en rejäl bok, vackert skriven, ja, omsorgsfullt skriven. Man får intrycket att han är mycket noga med formuleringskonsten, om nu översättningen speglar originalet i detta avseende.

Det centrala man tar med sig från läsningen är först och främst två saker: återskapandet av en viss kulturell och intellektuell miljö, samt Manns klara blick för nazismens barbari och den andliga död den medförde för Tysklands del.
– – –
Thomas Mann, Vändpunkten. Övers. Jane Lundblad. Stockholm: Modernista, 2021. 526 sidor.

Bokrecension: Resan till Kjörkelvik | Aksel Sandemose

Aksel Sandemose (1934)

Resan till Kjörkelvik (no. Reisen til Kjørkelvik) är skriven av Aksel Sandemose (1899–1965). Boken utkom postumt på norska år 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson i en upplaga från 1971.

* * *

Aksel Sandemose får nog kallas en riktig bitvarg. Det kommer till uttryck också i en så tillbakablickande och i stor utsträckning självbiografisk bok som Resan till Kjörkelvik. Ironin, sarkasmen och satiren ligger liksom alltid på lur och hugger huggormslikt här och var.

Resan till Kjörkelvik saknar en egentlig röd tråd, utöver den associationsgång som författaren själv har, där han fäster länk vid länk, ämne vid ämne och minne vid minne, från det ena till det andra, över tid likväl som rum.

Sandemose börjar med att skildra en resa till Norge från Danmark för att tillsammans med modern se släktgravar. Mot slutet av boken står han återigen på en kyrkogård, denna gång tillsammans med sin hustru i danska Nyköbing, för att se sin föräldragrav och leta efter sin lillebrors grav.

Mellan dessa två poler ryms mycket. Ofta återkommer han till sitt liv i Kjörkelvik, den plats på norska landsbygden som under ett drygt decennium blev hans hem, där han omväxlande kunde ägna sitt åt sitt skrivande och fysiskt arbete på ägorna: att sköta djuren, hugga ner träd, fixa och ordna – och beundra naturen.

Men inte framstår Sandemose som en lycklig man. När man möter hans minnen kommer man att tänka på ord som desillusionering och ensamhet, åtminstone om man skall förstå hans liv utifrån hans beskrivningar i Resan till Kjörkelvik. Han är själv mycket medveten om sitt annorlundaskap, och minst av allt tycker han om massmänniskan, massmeningar – pöbelfasoner.

* * *

Boken igenom blandar Sandemose intryck, och ibland träder han som författare själv in i texten på ett metalitterärt vis, och kommenterar själva skrivakten. Han kan beskriva vad som händer honom just som han skriver, att han får ett infall som han behöver skriva ner, eller att han en stund gjort något annat. Det gör att Sandemose på ett illusionsbrytande vis själv är mycket närvarande i det han skriver: han för läsaren in i det rum där han skriver och vi ser texten växa fram tillsammans med honom.

Bland minnesfragmenten möter vi  Sandemoses skildringar av sin skolgång, särskilt om när han som tonåring utbildade sig till vinterlärare, vilket ville säga en slags lärare som skötte lärarfunktion på landsbygden under vintern när barnen inte själva kunde ta sig till skolan. Seminarieläraren framstod då för den unge Sandemose som närmast en ofelbar mästare. Nu, många decennier senare kan han sarkastiskt utmåla honom som den bigott han av Sandemose själv att döma verkligen var.

Sandemose berättar också om en vistelse på Öland under det pågående andra världskriget. Där reser han omkring och försöker fly från en ond tanke, som jag misstänker i själva verket är en självmordstanke. Samtidigt beskriver han öns natur på samma prosapoetiska vis som han brukar skildra natur också annars.

* * *

Det må noteras att Sandemose ofta formulerar aforismer i sina texter. Några av dem kan återges här.

"Alltid en förklaring bortom förklaringen."

"Den som inte vill vara en del av tiden måste nog finna sig i att vara det i alla fall, men med förgiftat sinne."

"Ingen kan rätta till någon annan än sig själv, och det behöver man intensivast när man vill rätta till andra."

"Varje timme på dagen törnar en knöl och en människa ihop, likgiltigt vilka kretsar vi rör oss i, båda är representerade i alla yrken, alla institutioner, alla ekonomiska skikt."

"Allt jag hör och ser bekräftar och understryker summan av min livserfarenhet, som går ut på att människan är en besynnerlig krumelur."

* * *

Skrivtekniken i Resan till Kjörkelvik bygger alltså på associationer, vilket gör texten till ett lapptäcke av minnen och åsikter och historier inom en given ram. Det ena ger ständigt det andra, och så blir det en utvikning, innan han går tillbaka till det spår han nyss var inne på. 

Därför ryms något av hans barndomsmiljö, hans tid som skogsarbetare i Kanada, reflexioner kring skrivandet och andra författarskap, livet på Kjörkelvik, och en utläggning av begreppet "Jante", och så vidare, inom samma verk. Ibland fogar han in kortare skönlitterära texter, som den underbara historien om den underjordiska labyrint berättarjaget gräver och vistas i.

Blixt lyser upp efter blixt, ibland över åtskilliga sidor, ibland kortare.

Aksel Sandemose är inte som alla andra; han är en originell personlighet med ett originellt författarskap. Tål man av dess syra och eleganta elakhet är det en givande läsning, som skänker utsikter från det elfenbenstorn – snarare stentorn! – Sandemose byggt upp med egna händer, anfäktad av mygg och broms.
– – –
Aksel Sandemose, Resan till Kjörkelvik. Övers. Cilla Johnson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1971. 207 sidor.

Bokrecension: Också ett liv | Sven Aurén

Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942 är skriven av Sven Aurén (1906–1985). Boken utkom 1973.

* * *

Aftonbladets yngste reporter Sven Aurén satt sommaren 1933 i gamla rikskansliet i Berlin. Han satt utanför en stor mahognydörr. Bredvid honom sitter hans ciceron, riksrådet Boggs, och äter en medhavd smörgås. Plötsligt står den unge Aurén framför Tysklands nye rikskansler Adolf Hitler, en man i blå kavajkostym, avspänd och lugn. 

Det var med honom den svenske journalisten hade beviljats en intervju. Aurén ansåg Hitler annorlunda än karikatyrerna.

"Han föreföll mig som en ganska typisk tysk av den effektiva, säkra och hårda sorten."

Hitler gestikulerade och pratade om den tyska socialdemokratins korruption och undergång och nationalsocialismens uppgång. Avslutningsvis hälsade Hitler med nazisthälsning och det hela var över.

Att Aurén den dagen träffat en notorisk man stod nog klart för honom, men ingen kunde rimligen ana omfattningen av den notorietet som skulle komma att vidhäfta den tyske ledaren allteftersom tiden gick och allteftersom den tyska nazismens blodtörstighet blev känd.

Detta blev Auréns enda intervju med Adolf Hitler. Han skulle se honom vid fler tillfällen. Bland annat på ett riksdagssammanträde.

"... i talarstolen en helt annan man än den, som tagit emot mig på rikskansliet: likblek, uppjagad, med stel blick." 

Om Hitlers tal i allmänhet skriver Aurén också:

"Ordvalet och tonfallen, hånen och hatet, kloakdoften – anrättningen kunde inte varit mera vulgär. Inga medel var för grova."

Han frågar sig hur alltsammans kunde accepteras i så breda lager, och konstaterar: "De motstridiga förklaringarna och analyserna kan fylla ett bibliotek."

* * *

Sven Aurén fokuserar i denna volym på hågkomster från tidsperioden 1932–1942. Han besparar oss i stort minnen av mer privat slag, och följer istället två andra linjer: dels får vi en allmän redogörelse för världshistorien under den aktuella perioden och dels får vi specifika minnesbilder från hans många möten med både människor och platser. 

Intressantast är givetvis de specifika minnesbilderna, som utgör unika vittnesbörd, även om de nedtecknats långt i efterhand. Till dem hör det första mötet med Hitler som refererats ovan. Det kan synas vara av kuriosaslag, men påminner om att Hitler långt ifrån alltid uppfattades som en skrikande teaterfigur, vars svarta ögon hypnotiserade var och en som han råkade se på.

Ett annat möte med en högt uppsatt nazist hade Aurén 1940. 

En av Tyskland arrangerad resa från Berlin till Paris och åter igen för arton svenska journalister avslutades med att det utvalda sällskapet fick träffa Joseph Goebbels. Han tog emot i sitt arbetsrum och han gjorde vad det verkar ett avgjort obehagligt intryck på Aurén: 

".. de stickande ögonen förde tankarna mot en ödla". 

Goebbels pratar om de tyska framgångarna och frågar en av de närvarande svenskarna vad han tror om utgången av kriget. När denne svarar "Ungefär fifty–fifty" utlåter propagandaministern sitt omdöme om mannen, som visst gick ut på att den svarande var en idiot som svenska journalistkåren gott kunde vara utan. 

Det möjliga syftet med resan, att visa den tyska överlägsenheten, hade möjligen inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

* * *

Många fler berättelser ryms i Också ett liv. Aurén är närvarande i norska Nybergsund, när norske kungen och kronprinsen får fly för tyska jaktplan. Han är också med på en konvoj med brittiska fartyg som far från London till Skottland. Och till Skottland far han flera gånger per mörklagda flygplan från Bromma. 

Alla dessa häpnadsväckande och nervpåfrestande händelser verkar emellertid Sven Aurén, åtminstone så här i efterhand, ta med gott mod. Det ligger föga av svårmod över hans berättelser, snarare en vilja att dela med sig av vad han varit med om. 

Han inser helt och fullt att han som journalist haft en ofta privilegierad ställning: när till exempel svenska myndigheter inte lät kung Haakon VII övernatta på den svenska sidan av gränsen under sin flykt från tyskarna utan att löpa risk att bli internerad, kunde Aurén korsa gränsen och sova gott.

Också ett liv är mycket givande läsning. Jag har en känsla av att boken skulle ha kunnat bli dubbelt så omfattande, och jag hade gärna läst den i långt utvidgat skick, om bara det som tillkommit varit mer av det unika slag som Aurén presenterar när han berättar om sina intryck av dignitärer likväl som av städer satta under hot eller ockupation. 

Auréns upplevelser levandegör på ett konkret vis den tid som han behandlar: 1932–1942, tiden fram till och början av andra världskriget, allt sett med en försigkommen och begåvad journalists ögon.
– – –
Sven Aurén, Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 210 sidor.

Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson

Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.

Bokrecension: Tid i otakt | Axel Strindberg

Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal är skriven av Axel Strindberg (1910–2000). Boken utkom år 1994.

* * *

Tillbakablickande historia äger sina egna inneboende problem, inte minst när det gäller självbiografiskt skrivande. Hur mycket minns man egentligen av hur det verkligen var för ett halvsekel sedan eller mer? Hur väl kan en dialog som inträffade 1929 förväntas stämma när man återskapar den 1994? — Detta är givna frågeställningar för den som funderar kring självbiografiskt skrivande. 

I Axel Strindbergs självbiografiska bok Tid i otakt skapas ofta direktkontakt med det förflutna genom återgivande av vad som förefaller vara autentiska brev från tiden eller dagboksanteckningar och skönlitterära skisser. Det är mycket bra. Därtill verkar boken också bygga på arkivstudier.

Men Strindberg har också låtit en distans smyga sig in mellan honom själv som författare och den person han skildrar: han berättar i tredje person, och den pojke, yngling, man han skriver om har fått namnet ”Manne”, rimligen syftande på hans mellannamn Emanuel. Flickvännen, senare hustrun, får heta ”Kaj”, inte Karen. Somliga vänner får också täcknamn, medan andra får behålla sina verkliga namn.

Allt detta distanserande skapar en möjlighet för författaren att se lite utifrån på sig själv och den värld som han levde i. Åtminstone skenbarligen. Kanske ger det också en känsla av frihet i berättandet: en möjlighet till kreativt skapande, inte enbart rekonstruktion — men det är givetvis omöjligt att säga, utan att kontrollera det Strindberg skriver med andra källor.

Vare det nu som det vill med detta. 

Tid i otakt berättar huvudsakligen om Axel Strindbergs ynglingaår och yngre mandomsår. Historien tar slut år 1938. Han lyckas skildra sin familjesituation och om hur hans liv förändras när båda hans föräldrar dör under hans tonårstid, hur han börjar på Stockholms högskola och där ägnar sig åt bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, hur han träffar sin blivande hustru Kaj (alltså Karen) och om deras starka och nära relation.

* * *

Axel Strindberg kommer från en borgerlig miljö och umgås i borgerliga miljöer och trivs bra med människor ur den borgerliga sfären. 

Men han väcks också till medvetande om orättvisor i samhället. Han blir socialist och i sitt akademiska skrivande använder han sig av ett historiematerialistiskt perspektiv, alltså marxistiskt, för att undersöka klassamhället i det förflutna. Han upptäcker en ständigt pendlande kamp mellan radikaler och konservativa. Strindberg är också avgjord antifascist och antinazist. 

Det förefaller som att Strindbergs undersökningar är en smula kontroversiella; han får väl sägas vara ganska tidigt ute med att använda marxistiska perspektiv inom svensk forskning. Likväl förvånar det honom att han lyckas kamma hem stort beröm av en sådan borgerlighetens bastion som Fredrik Böök, som vid tiden intresserade sig för marxismen, samtidigt som en litteraturforskare och kritiker som socialisten Victor Svanberg snubbar av honom.

Strindberg var inte ortodox marxist, även om han hörde hemma i det socialistiska lägret, skrev i vänstertidningar och var engagerad i den vänsterintellektuella föreningen Clarté. Man får av Tid i otakt intrycket av en hos honom stor och genuin skepsis mot vad Sovjet blivit, och man märker tydligt av ett pathos för demokrati och frihet — de senare mål som han främst ser som möjliga att eftersträva inom socialismen, och inte i ett samhälle där penningen äger makten och där de rika kan stänga ute de fattiga.

Axels förankring i socialistiska, demokratiska och frihetliga ideal gör också att han är uppmärksam på de fascistiska och nazistiska rörelserna ute i Europa – och dess tentakler också hemma i Sverige. 

— Men vi måste ställa skarpt i fråga hans sammankoppling av den konservative kyrkomannen, senare biskopen, ”Bo Giertz, m.fl.” med ”[k]ristlig nazism – mer eller mindre”. Giertz hade mig veterligen ingenting alls till övers för nationalsocialism och rent allmänt verkar Strindberg annars vara hederligt tydlig med att inte likställa konservatism med nazism.

Vidare. När Strindberg skildrar sin och hustruns långa resa runtom i Europa under en del av 30-talet är det ofta mot bakgrund av vad som händer i Spanien, Italien och Tyskland – och hur andra länder förhåller sig till dessa stater. I berättelsen omväxlar så de stora politiska perspektiven med skildringar av det personliga livet med hustrun och vad de är med om och vilka de möter. 

* * *

Och så är det detta med den mycket kände farbrodern. 

August Strindberg skymtar ibland fram som en skugga i boken, och har definitivt sin givna plats, fastän han är död, i den Strindbergska delen av släkten. Och jag tänker att det kan inte varit självklart lätt att slå sig fram som en pennans man i egen rätt och i en kultur där det egna efternamnet alltid kommer att förknippas med giganten, den äldre släktingen, fastän Axel Strindberg själv knappast kan ha haft några egna minnen av August.

Språkligt sett kan det vara värt att påpeka att Axel Strindberg skriver en slängig, vardaglig, nästan lite hafsig prosa, och använder sig gärna av rumphuggna meningar. Det är jag personligen inte alldeles bekväm med. En något stramare korrekturläsning kunde nog slipat av en del splintighet (om man nu inte vill ha den genuiniteten kvar) och dessutom åstadkommit rättning av en del korrekturfel.

* * *

Den som är intresserad av tiden, särskilt 30-talet, kommer att möta åtskilliga bekanta kulturella personligheter som Axel Strindberg antingen skriver om i förbigående, eller står i närmare kontakt med. 

Fredrik Böök, som redan nämnts, kom han att träffa och honom skriver han mycket uppskattande om, väl och explicit medveten om att Bööks tyskeri snart efteråt skulle göra honom mer eller mindre omöjlig i det officiella Sverige.

Jag får intryck av att vi som läsare ställs inför en god tidsspegel av hur en kosmopolitisk-bohemisk och intellektuell-radikal författarpersonlighet kunde uppleva Europa under 30-talet. Vi tas också med in i de sammanhang där Axel Strindberg var verksam och får förståa något av hur tankarna gick där, och hur tankarna bröts mot varandra: inom den akademiska världen, i tidningsvärlden, och i vänsterkretsar.
– – –
Axel Strindberg, Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal. Hedemora: Gidlunds bokförlag, 1994. 298 sidor.

Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.

Bokrecension: Hågkomster | Hugo Hamilton

Hugo Hamilton

Hågkomster. Strödda anteckningar är skriven av greve Hugo Hamilton (1849–1928), ämbetsman och politiker. Boken utgavs postumt år 1928.

* * *

Hugo Hamilton föddes med en släkt full av ämbetsmän, militärer och – med Erik Gustaf Geijer som sin morfar. Hans situation är nästan så privilegierad som det är möjligt i ett Sverige där börd fortfarande var en faktor att räkna med när man skulle ta sig fram i samhället.

Det innebär inte att greve Hamilton på något vis framstår som osympatisk i Hågkomster, men möjligen som en aning naiv eller i alla fall oreflekterad i förhållande till sina egna förutsättningar. — Det stora värdet i Hågkomster ligger emellertid just i det som Hamilton själv formulerar sist i sin bok. Han skriver där, att boken endast vill gälla som:

"en anspråkslös samling strödda minnen av en föga märklig man, vilka han  vågat tro möjligen såsom tidsbilder kunna roa en och annan."

Det är nu blygsamt i överkant. Värdet är, som sagt, mycket stort, främst i det att Hamilton ger en lika vältecknad som välformulerad bild av aristokratiskt herrgårdsliv från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Genom vad han lyfter fram får vi en aning om de ideal som rådde beträffande livet just i en sådan miljö som var Hamiltons.

Det kan nämnas, att ur dagens perspektiv uttrycker Hågkomster en besynnerlig blindhet för gårdsaristokratins basförutsättningar: det idoga arbetet av torpare och dagsverkare, gestalter som enkannerligen skymtar fram hos Hamilton som kufiska original, ofta utan fullständiga namn, nästan alltid passande artiga, om än med en fallenhet för viss komiskt uppfattad grovhet, eller för all del underdåniga – åtminstone i äldre tider.

Det finns ett starkt idylliserande drag i minnena. Barndomens familjeliv utmålas i stort sett som otadligt trevligt och avsaknaden på skuggor, som dock kan anas på enstaka ställen, gör framställningen en aning endimensionell. 

* * *

Greve Hamilton går sin väg genom livet och samhället. Efter en längre studietid tar hans ämbetsmannabana fart, och hans yrkesliv blir i stor utsträckning kommittémedlemmens, chefsadministratörens och politikerns; han fick med tiden riksdagsmannauppdrag, ministeruppdrag och landshövdingeskap i Gävle, och dessutom talmanskap i riksdagens första kammare.

Hamilton träffar givetvis en mängd av tidens berömdheter, och han skriver gärna ner kvicka porträtt av dem. 

Under en resa i ungdomen far han med Björnstjerne Björnson, som tydligen talade gärna och lysande men lyssnade mindre. 

Och när Hamilton blir ansvarig för att organisera patentbyrån enrollerar han en viss August Andrée, senare känd för det olyckliga försöket att nå Nordpolen per luftballong. Hamilton uppskattade Andrée, men poängterar också hans obändighet. 

Greven träffar även Alfred Nobel. Honom fann Hamilton "groteskt originell" och "liten och ovanligt ful", men nya idéer framkastade Nobel ideligen. Det är för övrigt en egenhet hos Hamilton: han kommenterar i sina minnen återkommande sina bekantas utseenden, både när han tycker att de är fula och när de är vackra. 

Hamilton har därtill med både kung Oscar II och sonen Gustaf att göra. 

En längre episod behandlar hur Hamilton under en manöver tillsammans med kungens livläkare och kronprinsen försöker förmå konungen att bära en kappa under inspektionen, för att inte råka illa ut i det dåliga vädret. 

Vid ett annat tillfälle hamnade Hamilton på kejserliga jakten Hohenzollern, där han med några andra manades att diskutera tronfrågan i Norge i samband med unionsupplösningen, och detta inför kejsar Wilhelm II och kung Oscar II. Hamilton var också den som kontrasignerade konung Oscar II:s sista handling, och därtill den som kontrasignerade konung Gustaf V:s första handling.

* * *

Det är uppenbart att Hugo Hamilton uppskattar naturen. Han är en hängiven jägare och trivs i skog och mark. Således blir också landskapsbeskrivningarna många i Hågkomster. För en icke-jägare kan nog jaktbeskrivningarna bli en aning långdragna, om det än understryker en viktig del av vad Hamilton tyckte om att sysselsätta sig med under ledighet.

Med självklarhet beskriver Hamilton sina relationer med allehanda grevar och baroner, patroner och direktörer — knappast för att skryta, utan för att det var så hans liv såg ut. Greve Hugo Hamilton framstår inte som otrevlig människa; det vore anakronistiskt att kritisera honom för att han hade sin tids ideal, när de idealen senare ändrats. 

Själv menar han att han aldrig eftersträvat att komma upp sig i samhället. Tvärtom nämner han "min nästan sjukliga misstro till mig själv." Och han utmålar det verkligen ofta som att poster han fått som ämbetsman eller politiker fallit honom till del nästan av tvång: andra har förmått honom att till sist anta erbjudanden om olika uppdrag, efter att han stretat emot. 

På så vis framstår det som att han själv, misstrogen mot sin egen förmåga, nästan mot sin vilja förts mot de olika jobb han fått, och menar så att tal om att han själv skulle varit opportunist inte stämmer.

* * *

Hågkomster ger nycklar till olika delar av det förflutna. Först och främst till det högadliga livet under den aktuella perioden, men också till hur det politiska livet fungerade när nya processer på allvar börjat slå igenom, men ett äldre samhälles institutioner fortfarande hade ett enormt inflytande. 

Hamilton verkade i en brytningstid (och vilken tid är inte i någon mån en brytningstid!) och genom hans ögon får vi hans unika perspektiv på en del av de historiska händelser som utvecklat sig omkring honom.
– – –
Hugo Hamilton, Hågkomster. Strödda anteckningar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928.

Bokrecension: PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är en samling texter av Eyvind Johnson (1900–1976), sammanställd och försedd med förord av litteraturhistorikern Örjan Lindberger (1912–1905). 

Boken utkom år 1992.

* * *

Örjan Lindberger förklarar i förordet till PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT att det finns en anledning till att titeln på boken är skriven utan skiljetecken mellan orden: för Eyvind Johnson flöt områdena ihop, menar han. 

Av texterna i samlingen får man intrycket att detta stämmer: Johnson skriver på ett sätt som är nästan kåserande, en aning vindlande, med gott om inskjutna reservationer. Johnson är här en resonör. Det leder givetvis till att en rikedom av överväganden får plats i de löpande texterna. Varför titeln nödvändigtvis skall skrivas med versaler är dock förborgat för mig.

Men för att strukturera materialet är det ändå fördelat under titelns tre ämnesområden. Inte minst det personliga inslaget i texterna är påfallande. Johnsons personliga livsäventyr bildar fond till mycket av vad han i övrigt uttrycker i bokens texter: det är livet i Norrbotten och rötterna i blekingsk och värmländsk jord, det är resorna och vistelserna i Tyskland, Frankrike, Italien. 

Arbetaren och anarkisten som blev välkänd författare och omsider nobelpristagare i litteratur har ett vagabonderande drag hos sig.

* * *

En av de teser som Johnson återkommer till och varierar är hur författare måste utgå från sig själva: att vad de skriver är uttryck för deras egna erfarenheter, och därmed är varje roman i någon mening självbiografisk eller innehåller eller bygger på självbiografiska element. Johnson skriver:

”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder regler som gör dem till självbiografier.”

Och på ett annat ställe:

”Nästan all dikt – ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

Och på ytterligare ett annat ställe:

”All diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet.”

Och efter detta sist anförda citat fortsätter Johnson med att förklara att han inte anser att den helt sanna självbiografin heller är möjligt att skriva. 

— Men själv är jag inte övertygad om att en tes om romanernas självbiografiska fundament nödvändigtvis stämmer: jag har större tilltro till författarens föreställningsförmåga, än att utgå från att allt de skriver måste grundas i och på något sätt uttrycka deras egen värld, även om de egna förståelse- och erfarenhetshorisonterna i någon vidare mening givetvis måste utgöra gränser för vad det är möjligt att skriva om. Men nog får vi väl lov att tänka, att en författares fantasi – i åtminstone någon mening –kan sträcka sig ganska långt utanför den egna, personliga sfärens intryck?

* * *

En del av texterna i PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är däruti publicerade för första gången, andra är artiklar eller föredrag som tidigare kommit i tryck. Den bild av Johnson som man får genom texterna framstår som mycket sympatisk. 

Han förefaller jordnära och i politiskt avseende avgjort fientlig till alla totalitära rörelser, vare sig dessa nu placerat sig åt höger eller vänster. — Johnson står upp för vad vi skulle kunna kalla västerländska ideal, och menar att vi förvisso ska idka självkritik, men inte till den grad att vi inte tycker att denna kultur är värld att försvara. Då är risken, menar han, att vi istället får något som i själva verket är sämre än det vi faktiskt har.

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT bidrar med intressanta inblickar i Eyvind Johnsons självbiografi, hans ideologiska överväganden och hans syn på författandet. Inte minst för litteraturhistorikern torde texterna vara givande att fördjupa sig i. Men även den allmänintresserade hittar här saker att fästa sig vid: om hur en människa är förbunden med sina rötter, om hur en människa avgjort ställer sig på frihetens sida mot totalitära rörelser och om hur en människa som arbetar som författare ser på sitt eget hantverk.
– – –
Eyvind Johnson, PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT. Urval och förord: Örjan Lindberger. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992.

Bokrecension: Persepolis (Del 1) | Marjane Satrapi

Persepolis. Del 1 är en självbiografisk grafisk roman av Mariane Satrapi (f. 1969). Boken utkom första gången på franska år 2000. Jag har läst en svensk upplaga från 2004, i översättning av Gabriella Theiler, i en upplaga från 2004.

* * *

Den tiden är förhoppningsvis förbi, om den någonsin funnits, då serier inte ansågs vara en seriös litteraturform. Det bevisades inte minst av Art Spiegelmans Maus, som skildrar förintelsen i serieform. Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis påminner om detta verk. I dess första del berättar Satrapi om sin barndom i Iran, vid den tid då revolutionen genomfördes.

Vi får ta del av ett Iran som slits mellan starka krafter. 

Satrapis familj synes vara av högreståndsslag, med kopplingar till det äldre kungahuset. Men också med kopplingar till motståndsmän; man hoppas bland dessa på en socialistisk revolution när folket börjar mullra mot shahen, på en utveckling gynnsam för folket och proletariatet. Man tänker sig att de religiösa revoltkraven endast är något övergående, att de religiösa motiven förmår det obildade folket att resa sig  mot en regimen.

Det är slående vilken realistisk bild Satrapi ger av sig själv som flicka i tioårsåldern. Hon skildrar sin föresats om att bli profet, och hur oförstående omvärlden är inför detta. Hon skildrar den egna barnsligheten på ett sätt som jag tror är ovanlig inom den självbiografiska genren: det blir väl lätt annars så, att den som skildrar sin barndom, skildrar sitt dåtida jag som en mindre version av en själv, snarare än som ett barn med ett barns begränsade horisonter, och med dess omogenhet. Satrapi faller alltså inte i en sådan fälla: hennes version av sig själv känns helt och hållet trovärdig, oavsett i vilken grad den faktiskt avbildar den historiska versionen av henne såsom hon var då.

* * *

Berättelsen är mycket allvarlig. Satrapi berättar om politiska förföljelser, om tortyr. Men har också utrymme för humor, som till exempel när hon läser en älskad serie om materialistisk dialektik, och slås av hur lika Gud och Marx är, ehuru den senare är något krullhårigare. Humorn tar dock aldrig sådant utrymme att den tenderar att skämma den bråddjupa seriositeten; tvärtom balanserar den mycket skickligt helheten på ett utmärkt vis.

Bilderna är ritade med skarpa, tydliga streck, som lyfter fram det väsentliga och inte förlorar sig i detaljer. Den kolsvarta färgen får breda ut sig och ofta utgöra bakgrund. Inte minst är en större teckning av de ångestfyllda vålnaderna av döda, innebrända människor på en biograf hemsökande.

* * *

Persepolis, den första delen, är berättelsen om den iranska revolutionen ur – främst – ett tioårigt barns perspektiv. Hennes skräck, hennes stolthet, hennes kamp med gudstron; folkets kraft, landets historia, våldsamheten: allt förmedlas på ett sätt som är svårt att inte drabbas av. Persepolis är en drabbande grafisk roman.
– – –
Marjane Satrapi, Persepolis. Del 1. Övers. Gabriella Theiler. Stockholm: Ordfront Galago, 2004.

Bokrecension: Ett minnespalats | Lars Gustafsson

Ett minnespalats. Vertikala memoarer är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), poet, författare, filosof, professor. 

Boken utkom första gången 1994. Jag har läst eboksversionen från 2016.

* * *

Det ligger något smågrinigt över en hel del av det Lars Gustafsson skriver i Ett minnespalats. Han spanar in i de kulturella kotterierna, framförallt såsom de en gång såg ut, och avger tämligen giftiga omdömen om dem som han inte uppskattar. Särskilt gisslar han de författare och intellektuella som under kalla kriget ställde sig alltför hovsamt nickande inför sovjetdiktaturen, sådana som inte såg med ogillande på muren som delade Berlin, och så vidare.

Men också mer personliga antipatier – och för all del sympatier – luftas. Särskilt illa tycks Gustafsson tycka om Olof Lagercrantz, men desto mer om dennes företrädare på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. Till de goda vännerna hör också Tomas Tranströmer och P O Enquist.

Allt detta precisionsstickande med sabeln såhär några decennier senare kittlar onekligen intresset hos en litteraturhistoriskt inriktad läsare. 

De många beskrivningarna av svenska och internationella litterära och kulturella berömdheter är i allra högsta grad givande. Gunnar Ekelöf skymtar lite här och var i boken, detsamma gör Sartre. Och Erik Lindegren. Och Ingemar Hedenius. Och många fler. Gestalter ur författarens mer personliga sfär får också vara med; inte minst avbildas fadern Einar – och dennes åldrande – i ett ömsint porträtt i bokens sista avdelning.

* * *

Lars Gustafsson är lärdomsaristokrat med ett elitistiskt drag, och han är fullkomligt medveten om sin egen intellektuella kapacitet. 

Med viss nedlåtenhet som skulle kunna vara ironisk humor kryddar han sin framställning med ordet "naturligtvis", för att visa läsaren att det han skriver är givet. – Ja, ordet förekommer drygt 150 gånger i boken, om jag räknat rätt, även om det naturligtvis inte alltid är i ett sådant skriva-på-näsan-sammanhang, som det dock stundom är.

* * *

Lars Gustafsson har genom sina memoarer, där vissa texter publicerats tidigare på skilda håll, vittnat vältaligt om hur oerhört politiserat kulturlivet varit i vårt land och i Europa, samt hur kulturutövare i stor utsträckning grupperat sig utefter politiska skiljemeningar. 

Men memoarerna visar också Gustafssons egen väg, från arbetarhemmet i Västerås via recensionsskrivande i tidningen som tonåring, vidare till författande och delredaktörskap i BLM och deltagare på allehanda internationella konferenser och så professorskapet vid University of Texas. 

Det finns en påtaglig nerv i nästan allt han skriver i Ett minnespalats; ofta är det som drevs han av en sjudande vrede, som precis lyckas hållas under kokpunkten, men långsamt får utlopp på raderna… Svedan drabbar ibland någon ilsken lärare från barnaåren, ibland någon svensk kultursida. Gustafsson måste ha varit en vass polemiker när det begav sig.
– – –
Lars Gustafsson, Ett minnespalats. Vertikala memoarer. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016.

Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.

Bokrecension: En fängelsedirektörs minnen | Ulrik Leander

Ulrik Leander

En fängelsedirektörs minnen är skriven av Ulrik Leander (1858–1938). Boken utkom första gången 1936. Jag har läst en upplaga från 1937.

* * *

Av boktiteln att döma kunde man tro att detta är en bok främst om författarens tid inom fängelsevärlden. Nå, denna hans verksamhet får vi veta mycket om och där ligger tyngdpunkten, men boken rymmer mer än så. Den tydliga bild boken ger av det småländska landsbygdslivet under senare hälften av 1800-talet, författarens uppväxttid och -miljö, är till exempel mycket värdefull.

Leander föddes 1858. Jag får intrycket att hans föräldrar var ganska välbärgade bönder. Han berättar om sin uppväxttid genom många anekdoter och även om tidens folktro.

Inte minst verkar spöktron varit utbredd. Mådde någon dåligt, kunde han kommit för nära en gast: han hade blivit gastkramad. Bot för detta var att få någon att ”måla” en, vilket intet har med färg att göra, men innebar att en person går runt den gastkramade med en ullsax inlindad i ett tygstycke, ett handkläde, som använts vid tvättningen av ett lik. Samtidigt som denna vandring runt den drabbade pågår ett visst antal gånger skall den vandrande spotta en gång varje varv.

Själv är Leander sunt skeptisk till spökerier, och förmäler att det inte var ovanligt att ynglingar klädde ut sig till spöken för att skrämma folk. I andra fall var historierna nog helt enkelt uppdiktade, menar han.

* * *

Emellertid kom Leander att erhålla utbildning. Han verkar ibland haft det ganska knapert som student, men han tog sig igenom och avlade en kandidatexamen.

Ursprungligen var väl tanken med studierna att han skulle bli präst, men med tiden blev han lärare på Långholmens centralfängelse i Stockholm, och senare, från våren 1899, fängelsedirektör vid länsfängelset i Landskrona, vanligen kallad Vita briggen. 

Efter det blev han, mot sin vilja, direktör för tvångsvårdsanstalten i Landskrona, en plats dit man skickade personer dömda för lösdriveri, och inte under strafflagen. Utanför memoarernas tidsram återvänder han senare som direktör för länsfängelset i Landskrona.

* * *

Det första uppdraget inom den då så benämnda fångvården fick han efter att en lärarposition hastigt blivit ledig på Långholmen, och Leander rekommenderats till platsen. Han hade dock bara kort tid på sig att återkomma med besked. Och han funderade intensivt.

"Fängelserna voro då i ännu högre grad än nu för tiden omgivna av en viss hemlighetsfullhet. Ett fängelse var en värld för sig, tillsluten för allmänhetens blickar, och ingen visste på grund därav vad som försiggick inom denna värld."

Det hemliga lockade också, och Leander ville inte mista möjligheten till anställning. Han tackade ja.

* * *

Leander som person får läsaren lära känna ganska väl. Visst finns där ett tidstypiskt något förnumstigt-magistralt moraliserande, men han är ändå påtagligt mild visavi fångarna som personer. Uppenbart kan han känna med dem och han visar en förståelse för att de miljöer de kommer ifrån starkt inverkat på deras senare samhällsfrånvända agerande. Inte minst spritens inverkan är han, som nykterhetsvän, införstådd med. Någon stark vilja att straffa synes Leander inte haft.

På samma sätt är han också motståndare till dödsstraffet; hans egen närvaro vid avrättningen av den unge mördaren Teodor Sallrot i Karlskrona har nog inte ändrat på den saken. 

Avrättningen och omständigheterna däromkring avhandlar för övrigt Leander i ett separat, mycket intressant, kapitel. Han berättar där bland annat hur Sallrot lagt sig på schavotten något för långt ner. När han ändrat läge hamnade skjortan över nacken, och omedelbart efter att Leander själv lagt denna tillrätta och hjälpt Sallrot tillrätta såg han, när han såg upp,

"... den blankslipade bilan med den långa eggen blänka i solskenet och i detsamma föll hugget, som med ens skilda huvudet från bålen. Ingen hade väntat,att det skulle försiggå med sådan hast, och säkerligen blev proceduren för Sallrot själv betydligt kortare och man skulle kanske kunna säga enklare, än vad han föreställt sig. Några sekunder efter hugget såg man läpparna ännu röra sig, liksom fortsatte de med den bön, som säkerligen gick över dem i det ögonblick, då Sallrot passerade gränsen emellan timlighetens och evighetens värld."

* * *

Leander är en djupt religiös man. Han ingick i det som senare utvecklades till Missionskyrkan som egen frikyrka, men som ursprungligen kom ur en brytning med Svenska kyrkan, på grund av vissa skiljaktigheter rörande försoningslära och församlingsbegrepp. Det förefaller som att den religiösa övertygelsen genomsyrade hans liv.

I Landskrona kom Leander dessutom att engageras politiken och blev riksdagsman i andra kammaren, och efter tiden som boken behandlar blev han riksdagsman i första kammaren. Leander ger några fina inblickar i dåtidens riksdagsarbete som har sitt historiska intresse, inte minst genom de många personporträtt som skissas fram.

* * *

Av de ganska vidlyftiga citaten ovan får man något av en känsla av Leanders formidabla språk. Det är gammaldags, ytterligt välformulerat, en aning snirkligt och omständligt. Och mycket, mycket vackert. Det är det slutande 1800-talets skriftspråk som klingar klart mellan bokens pärmar. Därigenom blir läsningen av En fängelsedirektörsminnen inte bara en intressant historisk resa, utan också en språklig upplevelse.

Men det historiska värdet av Leanders memoarer är mycket stort, inte minst om man intresserar sig för svensk kriminalhistoria, särskilt kriminalvårdshistoria. Somt i den tidens fångvård är sedan länge avlagt i dagens kriminalvård, annat som Leander beskriver finns kvar.

Genom att boken skänker ett visst historiskt djupseende, ökar den läsarens förståelse för villkoren för den tidens dömda kriminella, och för synen på dem som begått brott mot rikets lagar. Leanders framsynthet är i detta avseende ofta både glädjande och förvånande.
– – –
Ulrik Leander, En fängelsedirektörs minnen. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1937.