tisdag 24 maj 2022

Bokrecension: Som det brukar vara | Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson
Som det brukar vara är en novellsamling av Thorsten Jonsson (1910–1950). Boken utkom första gången 1939.

* * *

Som det brukar vara består av elva noveller som samtliga utspelar sig i Västerbotten omkring tiden för utgivandet, det vill säga under mellankrigstiden, då första världskriget fortfarande stod mycket tydligt i minnet, spanska inbördeskriget var aktuellt och Hitler hade kommit till makten i Tyskland. 

Sådana stora händelser ute i Europa får sina reflexer även i Västerbotten, där till exempel en man reser i väg för att ansluta sig till republikanerna i Spanien. Någon annan antas vara något anstruken av nazism.

Men närmare ting utgör kärnan i Thorsten Jonssons noveller. Ofta går där något tragiskt men samtidigt mycket realistiskt genom berättandet om olika människoöden. I bland anar vi det bara: Jonsson använder sig av isbergstekniken, känd från Hemingway. – Jonsson säger något, och läsaren får ana något mer. 

Det är som att se på en lätt krusad vattenyta, och skymta stora varelser som rör sig strax därunder.

Effekten blir stor, men effektskapandet osökt: allt förblir mycket realistiskt. Till effekten bidrar att Jonsson gärna berättar sina historier genom att inta olika figurers särskilda perspektiv. Vi får, till exempel, vet hur det gick till när en snickerifabrik brann ner. Och vi får vår kunskap genom olika personers berättande: ägarens, ägarens hustru, sonen som var den siste som lämnade fabriken, den yngre sonen som lekte i närheten. 

Till sist, genom att låta dem berätta i sin egen takt och på sitt eget vis får vi vad som upplevs som en mycket bra bild av just denna familj, som drabbats på detta hårda vis.

Flera av novellerna binds dessutom samman genom att personer som varit huvudpersoner i en novell skymtar förbi som bifigurer eller namn i andra noveller.

* * *

Jonsson använder sig också av inre monologer. En av novellerna är en enda tankeströmning hos en flicka eller ung kvinna som är ute och cyklar en natt. I ett annat fall lyssnar vi till en åldrande kvinnas samtal med sitt barnbarn, när kvinnan nyss fått sitt ben amputerat. 

En av novellerna som jag tycker är särskilt elegant utförd är "Här vilar Lucy Amalia Holsberg". Där följer läsaren en ensam kvinna från strax före hennes död, vidare via bland annat dödsannons och tal vid graven, avlägsna släktingars brev och texten på gravstenen. 

Även samlingens sista novell, "Vårnatt i Estersvik", som skildrar ett tragiskt skeende en tidig vårnatt genom en mängd olika personers synvinklar, är alldeles särskilt drabbande. 

* * *

Man reagerar nog på att Jonsson låter en del personer komma till tals på en dialekt som är synnerligen svårförståelig för en sörlänning. Men det känns likväl inte konstgjort, utan tvärtom äkta också detta. Det blir inte ett effektsökande, utan helt enkelt en anpassning till hur verkliga människor på platsen kan tänkas uttrycka sig.

Just äktheten är vad som stannar kvar hos mig som främsta intryck när jag nu läst Som det brukar vara. Människorna känns äkta, de beter sig och känner som äkta människor. När jag läser om människorna i denna bygd tror jag gärna att de funnits där och gjort just de erfarenheter som Jonsson berättat om: prästen med sina ekonomiska bekymmer, den unge mannen som vantrivs i butiken där han jobbar, den spända relationen i det anade känslomässiga triangeldramat mellan en man, en hustru och en besökande gammal vän. 

Thorsten Jonsson kan konsten att skriva gripande och realistiska noveller – utan sökta effekter.
– – –
Thorsten Jonsson, Som det brukar vara. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939, 225 sidor.

lördag 21 maj 2022

Bokrecension: Nittonhundra | Gustaf von Platen

Från invigningsdagen av Världsutställningen i Paris år 1900

Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro
är skriven av Gustaf ("Buster") von Platen (1917–2003), författare och bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet. Boken utkom år 1999.

* * *

Låt oss börja med att konstatera att tiden kring förrförra sekelskiftet är en mycket intressant era. På många sätt är det då fortfarande 1800-tal, ända fram till första världskrigets utbrott 1914. Fortfarande regerar tre kejsare i Europa, ännu har inte det totala kriget förmörkat skyn och ändrat historien och den europeiska spelplanen för alltid.

Det är inför sekelskiftet 1999–2000 som Gustaf von Platen vänder sig mot seklets begynnelse. På ett synnerligen personligt vis berättar han om händelser och människorna då: berömda kulturpersonligheter, regenter, folk i ropet och berömdheter. Sådana som tidningarna skrev om och folk läste om. 

Fokus är Sverige och Europa; von Platen går föga utanför dessa gränser, sånär som någon avstickare till USA. Men vi möter vi allt från Anders Zorn till drottning Victoria, från Hjalmar Branting till Alfred Dreyfus. Här finns världsutställningen i Paris med och Boerkriget.

Gustaf von Platen skriver en kåserande prosa, slängig och med frikostigt användande av engelska uttryck och glosor. Förutom de stora dragen i den kulturhistoriska och politiska utvecklingen kring året 1900 uppskattar han att återberätta anekdoter och sådant som man kanske hade undvikit att skriva om de stora personligheterna när det väl begav sig: utomäktenskapliga affärer och mindre tilltalande karaktärsdrag, till exempel.

* * *

Vad Gustaf von Platen åstadkommer är en krönika med vyer från en gången tid. 

Det är ett slags historiskt sammanfattande berättande, som sällan bemödar sig om att rapportera om sina källor. För mig sänker det bokens värde: en notapparat kanske upplevs som tyngande, men en avdelning med referenser i slutet av boken hade varit önskvärd, inte blott den – förvisso omfattande – litteraturförteckningen. Eller åtminstone hade jag gärna sett ett utskrivande av namn i brödtexten, istället för hänvisningar av typen "en historiker sammanfattar", eller "noterade en dam".

Förankring i källor hade möjligen skyddat författaren från sådana tveksamheter som att hävda att både Oscar Wilde och Friedrich Nietzsche dog i syfilis – när det i det förra fallet med all sannolikhet är fel och i de senare fallet är osäkert.

Jag hade vidare önskat någon form av sammanbindande avslutande resonemang. Nu slutar boken abrupt med Strindberg. Jag hade önskat höra mer om Gustaf von Platens egna tankar om epoken, vad som kännetecknade den och vad som inte kännetecknade den. Nittonhundra utgör ett pärlband av personer och händelser. Ett ihopknytande av detta band hade jag alltså gärna sett att man gjort utrymme för också.

* * *

Nu kommer jag till min gravaste invändning mot Nittonhundra.

Boken som produkt är svårt saboterad av en mycket stor mängd korrekturfel. Naturligtvis är få böcker helt fria från dylikt. Men när de kan räknas i vad jag uppskattar till dussintal vittnar det om en brist på respekt för både läsare och texten. 

Klandret hamnar därvidlag inte på författaren. Det är förlagets ansvar att se till att den text man utger och säljer håller en viss kvalitet i detta avseende. Nu råkar jag vara tämligen intresserad av ämnet, men hade ämnet varit mig mindre intressant hade jag möjligen inte orkat med mängden omkastade bokstäver, felplacerade punkter, uteblivna citationstecken och liknande. Och boken hade då med stor sannolikhet blivit liggande utan att jag tagit mig igenom den.

Därmed gör till syvende og sidst Nittonhundra intryck av att vara en bok som aldrig blev riktigt färdig. Den innehåller mycket av berättarglädje. Men de sista skrapningarna saknas.
– – –
Gustaf von Platen, Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro. Stockholm: Fischer & Co, 1999. 395 sidor.

fredag 20 maj 2022

Bokrecension: Profiler och episoder | Johannes Edfelt

Profiler och episoder är skriven av Johannes Edfelt (1904–1997). Boken utkom år 1973.

* * *

Författaren, poeten, översättaren och omsider ledamoten av Svenska Akademien Johannes Edfelt umgicks med många välkända kulturpersonligheter, välkända åtminstone i dåtiden, i dag numera en aning ställda i skymundan. 

I Profiler och episoder har han samlat ett antal minnesbilder av möten med några av dessa människor. 

Det är inte fråga om några heltäckande eller ens halvtäckande biografier, inte alls, utan om högst personliga erinringar, inte sällan kompletterade med utdrag ur brev han fått från dem han skriver om. Det kan gälla sådant som en rundtur i Rom med den legendariske översättaren Emil Zilliacus. Det kan gälla sådant som ett besök hos Hjalmar Söderberg i dennes hem i Köpenhamn.

De personer som fått egna avsnitt är boken är de följande: Hjalmar Söderberg, Klara Johanson, Ode Balten, Arvid Mörne, Sven Lidman, Gunnar Björling, Bertil Malmberg och Stina Aronsson. I två kapitel berättas dessutom i kortare format om Bertil Bull Hedlund, Stig Borglind, Stig Åsberg och Folke Dahlberg, respektive om Emil Zilliacus och Rabbe Enckell. Därtill inleds boken med ett kapitel om människor i Edfelts barndomsstad Skövde.

I centrum står det personliga och relationella. Allt skildrat med en lätt och mycket vacker prosa. De människor Edfelt berättar om tillhör samma generation eller generationerna närmast efter de författare jag själv mest uppehållit mig vid under mina exkursioner i svensk litteraturhistoria. Edfelt vidgar därigenom min vy över denna intressanta kulturhistoriska tidsperiod. 

Det gläder mig dessutom att se att den författare jag väl mest ägnat mig åt på senare år återkommer som referens: Vilhelm Ekelund. Hans roll som impulsgivare och förebild är nog i allmänhet alltför lite uppmärksammad. Och givetvis skymtar även en gigant som Gunnar Ekelöf förbi.

Det kvardröjande intrycket efter läsningen av Profiler och episoder, förutom några drag av de skildrade gestalterna, är dock Johannes Edfelts författarkonst. Den är vacker och så klar och enkel som bara stor  vana vid handlag med orden kan göra texter. Och en sak till. Ode Balten – pseudonym för Per Freudenthal – har jag tidigare missat. Edfelt får mig nyfiken på hans verk och nu vill jag undersöka dem närmare.
– – –
Johannes Edfelt, Profiler och episoder. Stockholm: Bonniers, 1973. 149 sidor.

fredag 6 maj 2022

Bokrecension: Molnbyggen | Torsten Ekbom

Molnbyggen. Essäer är en samling texter av Torsten Ekbom (1938–2014). Texterna har publicerats tidigare, men är omredigerade eller till dels nyskrivna inför denna utgivning. Boken utkom år 1980.

* * *

Torsten Ekbom är en stilist av Guds nåde. Ämnena som Ekbom tar upp i Molnbyggen varierar omväxlande, men den utsöka berättarstilen består rakt igenom dem, vare sig Ekbom nu skriver om olika utopier, sovjetiska författare eller staden Alexandria förr och nu. Det är lärt, men samtidigt behagligt roande. 

Det händer när man läser inte minst akademiska humanistiska artiklar av ett visst slag att man känner sig en smula trög. Något sådant utsätter inte Ekbom sina läsare för. 

Han tar som en god ciceron med oss till de ämnen han uppehållit sig vid och har något att berätta om. Utan fördunklande ordmoln. Berättandet kan grunda sig på en resa eller på läsning av en eller flera böcker. Men det personliga anslaget bevarar han i allmänhet. 

* * *

Några särskilda ämnen som Ekbom skriver om i Molnbyggen vill jag lyfta fram. 

Jorge Luis Borges fantastiska författarskap intresserar uppenbarligen Ekbom, precis som det intresserar mig. Borges lek med verklighet och litteratur har fascinerat Ekbom, och fascinationen smittar av sig. När Ekbom talar om Borges litteratur som synvillor känner man att det är mycket träffande. Borges texter har en fantastisk förmåga att förvrida perspektiven – och få läsaren att hisna.

Jules Vernes-essayen är också mycket intressant, och berättar i anslutning till Jorden runt på 80 dagar om hur på några år möjligheterna att resa på långt kortare tid revolutionerades i världen, inte minst genom järnvägens triumftåg jorden runt.

Och så har vi presentationen av ryska avantgardister under Sovjets första år, som kastades runt och klämdes av den officiella linjens varierande konstpolitik. Men också presentationen av författare som skildrat fångenskap i Gulag.

* * *

När man läser Torsten Ekboms essayer går tanken på ett självklart vis till Frans G. Bengtssons texter i samma genre. Och nog finns där ett syskontycke, där Bengtssons uppsatser får stå för den äldre brodern och Ekboms dito för den yngre. Båda har en enastående stilkänsla, och båda förefaller kunna gripa sig an vilken typ av ämne som helst och på ett bildat och givande sätt förmedla kunskap, insikter och perspektiv.
– – –
Torsten Ekbom, Molnbyggen. Essäer. Stockholm: Bonniers, 1980. 219 sidor.