Bokrecension: Språket och tystnanden | George Steiner

Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga är skriven av litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner (1929–2020). 

Den svenska upplagan har översatts av Caj Lundgren, som även försett boken med ett förord. Steiner har själv godkänt urvalet av texter till den svenska upplagan, som gjorts utifrån texterna i den engelska upplagan Language and Silence (1967).

* * *

Hur ser den litteratur ut som bär med sig medvetandet om vad mänskligheten var förmögen att göra under Förintelsen? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en litteratur som inte bara är ett skrik, om man verkligen inser det lidande som då övergick världen och blev en tvingande del av den judiska identiteten – för överlevande judar och icke-judar att förhålla sig till?

Ja, hur förhålla sig till tyskan? Hur förhålla sig till det faktum att Förintelsen orkestrerades från ett land mycket rikt bemängt med litteratur, men kultur?

Det är frågor som dessa litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner, själv av judisk börd, ställer i Språket och tystnaden. 

Steiner pekar på hur det nazistiska narrativet smittade ner själva det tyska språket: det fanns ett nazistiskt sätt att skriva, att uttrycka sig. Och att det är något som tyskan tvingats försöka återhämta sig ifrån. Även själva språket måste således denazifieras. 

* * *

Ett annat ämne som Steiner uppehåller sig vid i Språket och tystnaden är frågan om marxistisk litteraturkritik. 

Steiner har inget till övers för totalitarism: men han undersöker fördomsfritt den litteratur och det förhållningssätt till litteratur som föddes ur marxistisk teori och ur Sovjet. Han särskiljer de ortodoxa leninisternas vurmande för tendenslitteratur med öppet program, och den mer åt Engels lutande litteraturkritiken som kunde se ett värde också i litteratur av icke-kommunister; även där kunde teman intressanta för socialismen uttryckas, vare sig nu författaren avsett det eller inte. 

Även insikter om litteratur som man kommit fram till ur ett ideologiskt vinklat perspektiv kan, verkar Steiner mena, vara fruktbara och betona relevanta ting.

* * *

Jag kan inte svara på huruvida översättningens stil ligger nära Steiners egen, men åtminstone i svensk språkdräkt framstår hans texter som en smula tröglästa. De är dock många gånger mycket relevanta, ibland provokativa, ofta tankeväckande.
– – –
George Steiner, Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. Övers. Caj Lundgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Hur nutidsmänniskan blir lycklig | Bertrand Russell

Hur nutidsmänniskan blir lycklig (eng. The Conquest of Happiness) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970). Boken utkom på engelska 1930 och i svensk översättning av Alf Ahlberg 1931.

* * *

Bertrand Russell är rimligen en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Han var författare, filosof, samhällsdebattör och mer. Han tilldelades 1950 års nobelpris i litteratur. Han var stark motståndare till krig och till religiösa föreställningar. Dessutom var han brittisk aristokrat och bar från 1931 en Earl-titel.

Antalet böcker Russell skrev under sitt långa liv är enormt. Åtminstone en av böckerna är vad som i dag skulle kategoriseras som en självhjälpsbok. Den heter på svenska Hur nutidsmänniskan blir lycklig, och i den reflekterar Russell tämligen auktoritativt om vad som orsakar olycka och vad som orsakar lycka.

Resonemangen vilar bland annat på psykoanalysens antaganden om det mänskliga psyket. Men där finns också ett medvetet eller omedvetet inslag av klassisk stoicism. Somligt är väl banalt, men Russell var nu en fenomenal författare, som får även det självklara att i sina formuleringar klinga som något nytt och slående.

* * *

En av de många orsakerna till olycka identifierar Russell som ”oriktiga synpunkter på världen”. Det är stoicism i ett nötskal. Stoikerna menade ju, att våra uppfattningar av världen formar våra upplevelser av världen. 

Russell menar också att ”en missriktad etik” är en vanlig källa till olycka, och där kan vi spåra en markering mot religiösa moraluppfattningar, som grundats i tradition och lära och inte i en dynamisk reflexion kring livet såsom det faktiskt ser ut.

En viktig väg till lycka för Russell är låta inåtvändhet vridas till utåtvändhet mot världen och samhället. Den person som enbart reflekterar kring sig själv och det egna och inte går upp i arbete i och för det yttre samhället kommer enligt honom lätt att bli olycklig.

Bekymmer bör man vidare inte låta uppfylla sig. Botemedel mot sådant är att vända bort blicken och ägna sig åt något annat som distraherar. Man kan också försöka anlägga ett evighetens perspektiv, alltså att se saker i deras rätta proportioner i jämförelse med tillvarons storhet. Och man kan föreställa sig det värsta scenario som är möjligt i en viss situation och sedan reflektera över huruvida det verkligen är så farligt. Målet är här, förstår jag det som, att komma ifrån osund fruktan, att gå omkring och vara rädd.

Likaledes bör personen som vill bli lycklig se upp med skuldkänslor. Russell menar att våra skuldkänslor måste inventeras, så att vi ser om de är förnuftiga eller inte, om de kanske vilar på gamla tabun från barndomen. Skuldkänslor hjälper inte människan. 

* * *

Lyckan kan sökas på många vägar. För Russell är arbetet en stor glädjekälla. Allra störst – och här lägger han en väldig emfas – lyckokänsla fäster han vid barnen: att bli förälder innebär den allra största lyckan, menar han, en smula kategoriskt.

Man kan också sträva efter att intressera sig för mycket i sin omvärld. Att känna sympati för andra människor. Att njuta, men i enlighet med den gyllene medelvägen: inte sväljas av njutningarna, inte bli asket.

I grund och botten förordar Russell ett förnuftsbaserat liv, där våra föreställningar om världen, som styr vår upplevelse av den, bör skärskådas rationellt. Han skriver i samband med kapitlet om skuldkänslor:

”Se oförnuftet skarpt i vitögat, fast besluten att icke behandla det med respekt och att icke låta det behärska er. Närhelst det låter oförnuftiga tankar och känslor skjuta upp i ert medvetna liv, så ryck upp dem med roten, undersök dem och kasta bort dem.”

Dessa ord kan spännas över en stor del av boken: vi bör titta på det som gör oss olyckliga, se det som det verkligen är, och hantera det förnuftigt och inte fastna i fruktan eller olyckskänslan. 

* * *

Man kan nu tycka att det är något vågat, hur bildad Russell än var, att ge sig ut på psykologins fält som icke-psykolog. Men filosofer har i alla tider skrivit om hur människan bör leva för att nå det goda livet; ja, de gamla grekiska filosoferna var väl i någon mening de första riktiga psykologerna. De var först på torget. 

I de flesta fall säger Russell saker som verkar vettiga. Ibland säger han sånt som stöter vår samtid för pannan: att tala om att ”den vita rasen” står inför sin undergång om det inte föds fler barn är inte längre passabelt i respektabla sammanhang. Knappast heller att hylla Lenin som ”främsta exemplet” i tiden på någon som har ”ägnat sitt liv åt att frambringa ordning ur kaos”. 

Men den Lenin man kände då och den Lenin vi känner nu är olika Lenin. Var och en skriver utifrån sin tid och sin tids tankar. Så även en gigant som Bertrand Russell.

* * *

Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig rymmer många goda formuleringar. Ibland uttrycker de självklarheter, men även självklarheter bör begåvas med snygg frasering. Russell är som alltid mycket citat-vänlig. — Huruvida boken kan göra folk lyckligare? Jo, kanske, om det för just den enskilda läsaren är en väg till lycka att vrida sin uppmärksamhet utåt och låta förnuftet styra ens uppfattningar av vad man hittar där ute.
– – –
Bertrand Russell, Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 203 sidor.

Bokrecension: Filosofen på trädgårdssoffan | Olle Holmberg

Filosofen på trädgårdssoffan är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1973.

* * *

Jag vet inte om det förhåller sig så, men jag föreställer mig att en bildkonstnär skulle kunna gå omkring med ett skissblock i innerfickan och då och då följa ett infall och teckna ner något – ur fantasin eller efter modell. 

Jag tänker mig att texterna i Olle Holmbergs Filosofen på trädgårdssoffan är denne författares motsvarighet till bildkonstnärens skissblock. Holmberg har samlat ett antal litterära skisser och låtit ge ut dem. Tillsammans blir de till en bok med fragment, aforismer, prosastycken, smålustigheter och underfundigheter som ibland blir några sidor långa, ibland endast någon eller några rader. 

Somliga stycken i boken är renodlat kafkaeska eller påminner om Borges i sin realistiska men samtidigt verklighetstrotsande stämning. Andra är friska fantasier, falska memoarer, lekar med olika berättarjag. Och det kan väl hända att något framstår en smula platt. Men det går inte att ta miste på att Holmberg trivs med att skriva och gör det på ett utmärkt vis. Han använder ett balanserat språk som ger uttryck för en fin nyansrikedom. Effekter uppnås ibland genom  medvetna kontrastrika stil- eller genrebrytningar.

Filosofen på trädgårdssoffan är trivsam läsning för små lediga stunder i ett fysiskt format som gör boken mycket lätt att ta med sig.
– – –
Olle Holmberg, Filosofen på trädgårdssoffan. Stockholm: Bonniers, 1973. 111 sidor.

Bokrecension: Den osannolika verkligheten | Olle Holmberg

Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1968.

* * *

Parapsykologin sedd som vetenskaplig inriktning har – kan det nog sägas – en minst sagt utsatt position inom den lärda världen. Det som parapsykologer studerar utdöms i allmänhet som icke-existerande, något i stil med astrologi och alkemi. 

Men fortfarande bedrivs forskning inom ämnet, även om många i allmänheten nog mer förknippar ordet med halvt pinsamma teve-produktioner om spöken i lägenheter, dörrar som öppnas och iskalla vinddrag, än med noggranna vetenskapliga undersökningar i laboratorier.

Olle Holmberg var vetenskapsman, dock litteraturvetare och inte naturvetenskapsman. Men han hade parapsykologin som ett stort sidointresse. I Den osannolika verkligheten berättar han om egna erfarenheter inom parapsykologin, om experiment han lett eller deltagit vid tillsammans med medier, men också om parapsykologins historia och om dess företrädare på det vetenskapliga fältet samt om deras metoder.

Det skall noteras att Holmberg är mycket noga med att påpeka att detta med spiritism var något som hörde parapsykologins barndom till. Det han intresserar sig för, och det ämnesexperterna ägnar sig åt, är av annat slag: tankeläsning, clairvoyance, och förmågan att förflytta ting med tankekraft.

Holmberg är helt på det klara med att många medier – som han kallar dem som äger särskilda förmågor att framkalla dessa fenomen – fuskar. Även sådana som han själv observerat har blivit påkomna med fusk. 

För honom innebär det dock inte ett omedelbart avfärdande av allt som stammar från dem: han verkar resonera som så, att oavsett om ett medium någon gång fuskat eller inte förblir det som mediet utverkat som är oförklarligt likväl ännu oförklarligt och värt att beakta. Kanske kan man våga sig på en jämförelse: en skicklig pokerspelare som fuskat kan likväl alltjämt vara en skicklig pokerspelare när han inte fuskar.

Till grund för denna hans öppenhet för fenomenen hör nog att han åtskilliga gånger personligen varit närvarande vid experiment då händelser inträffat som trotsar förklaring enligt vanliga modeller. Han har erfarit parapsykologiska fenomen och kan inte med bevarat intellektuellt samvete förneka dessa sina erfarenheter. 

Det är begripligt att han intar sin positiva inställning utifrån de förutsättningarna. Vi, som bara läser om fenomenen, kan kosta på oss en högre grad av skepticism, och bör så göra, utan att för den sakens skull brista i förståelse för Holmbergs inställning. 

Det krävs nämligen, för att anknyta till Christopher Hitchens regel, extraordinära bevis för att bevisa extraordinära påståenden. Och när någon således gör påståenden som går emot allt vi för tillfället tror oss veta om den naturvetenskapligt fattade världen, ja, då blir de flesta andra möjliga förklaringarna mer sannolika, och då i regel fusk, medvetet likväl som omedvetet, eller feltolkningar eller minnesfel. Det är sådant som Holmberg själv anger som möjliga förklaringar. Vi kan applicera dem också där han själv valt att inte göra det.

* * *

Olle Holmberg har i Den osannolika verkligheten bjudit oss med in i den parapsykologiska världen såsom han själv mötte den. Han gör det på ett mycket vackert och välformulerat språk. — Ja, bara själva språkets skönhet kunde vara värt en undersökning i sig!

Holmberg hyllar inte övertro, men låter dock en nyfikenhet rymmas, en inställning som inte stänger dörren, utan låter ett vinddrag fortfarande strömma från det som som vi ännu inte kan förklara. För egen del måste jag ställa mig skeptisk och avvisande där Holmberg accepterar inflytande av något okänt. Kanske får jag en dag omvärdera min inställning. Men inte i dag.
– – –
Olle Holmberg, Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1968. 221 sidor.