söndag 25 juli 2021

Bokrecension: Ljuset som försvann | Rudyard Kipling

Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed) är skriven av Rudyard Kipling (1865–1936). Boken utkom första gången i Lippincott's Monthly Magazine 1891. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Edvin Björk, med dikterna översatta av Ernst C:son Bredberg och med förord av Sven Söderman, i en upplaga från 1928.

* * *

Ljuset som försvann, som även fått namnet Mörker på svenska, var Rudyard Kiplings första roman. Den lär delvis baseras på verkliga händelser ur författarens liv, främst den huvudsakliga kärlekshistorien.

Men en kort synopsis kan vara på sin plats. Dick Heldar är förälskad i Maisie, men hon känner inte detsamma för honom. Dick är en framgångsrik krigsillustratör och konstnär, och får fungera som Maisies lärare, något som inte gör honom tillfredsställd. 

En viss tävlan uppstår mellan de båda, och Dick börjar arbeta på sitt största verk, som precis hinner bli färdigt när en gammal skada gör honom blind. Hans modell, en gatflicka som inte tycker om honom, förstör tavlan.

* * *

Det ligger något oroligt över hela berättelsen. Den drar i olika riktningar och äger ingen rak linje. 

Men till det mer intressanta hör människoskildringarna, inte minst kvinnoskildringarna. Vi är här långt borta från några höviska ideal. De två mest framträdande kvinnorna i romanen, Maisie och gatuflickan Bessie, är allt annat än ljuvt skildrade. 

Maisie är mycket väl medveten om Dicks outtömliga kärlek till henne, men istället för att klippa av honom tar hon sig honom till sig på sina villkor och använder hon honom och hans färdigheter för att höja sina egna färdigheter som konstnär, till sist med en kyss på kinden som belöning. 

Bessie, å sin sida, har siktet inställt på att höja sin materiella och ekonomiska standard. Hon kommer nära och får känslor för Dicks bäste vän, krigskorrespondenten Torpenhow, något som Dick ställer sig i vägen för. Dick förstör hennes chanser med Torpenhow, Bessie förstör hans konstverk.

Den enda någorlunda sunda relationen i boken för nog sägas vara vänskapen mellan Dick och Torpenhow. 

Det är Torpenhow som upptäcker Dicks förmåga som tecknare när de möts vid en konflikthärd i Afrika, och de bor sedan grannar. När Dick mist sin syn, är det i första hand Torpenhow som har omsorg om hans väl, och han, som inte förstått att Dicks förälskelse är enkelriktad, reser till Frankrike för att hämta hem den åtrådda Maisie till sin väns sida. Han tror att han därigenom möjliggjort deras giftermål, när det i själva verket leder till deras definitiva brytning.

* * *

Jag skulle inte vilja kalla Ljuset som försvann för misogyn. Snarare är den i mycket en tragisk-realistisk berättelse om omöjligheten för människor att stundom nå varandra: hur de ligger på olika banor, hur de ingår i olika sfärer. 

Mest idealistisk är väl egentligen Dick själv. Han längtar efter den omöjliga kärleken. — Men samtidigt är han mycket pragmatisk. När han förstår att publiken inte vill ha den råhet som hans krigskonst innebär, polerar han den gärna för att falla i smaken, och därmed ha möjlighet att sälja. Den smutsiga soldaten får en ren uniform.

Ja, Ljuset som försvann är en tragisk historia om ett tragiskt människoöde. Dick kommer till sist tillbaka till slagfältet igen, men nu som blind, och möter sitt öde i öknen. Han har inte nått målet för sin åstundan vad gäller kärlek, och hans främsta konstverk är förstört sedan länge. Men han dör i famnen på vännen Torpenhow, ett uttryck för kanske det mest genuina i hans liv: vänskapen till sin osviklige vän.
– – –
Rudyard Kipling, Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed). Stockholm: Bröderna Lindströms Förlags A.-B. 366 sidor.

torsdag 15 juli 2021

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök
Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.

söndag 11 juli 2021

Bokrecension: Tid i otakt | Axel Strindberg

Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal är skriven av Axel Strindberg (1910–2000). Boken utkom år 1994.

* * *

Tillbakablickande historia äger sina egna inneboende problem, inte minst när det gäller självbiografiskt skrivande. Hur mycket minns man egentligen av hur det verkligen var för ett halvsekel sedan eller mer? Hur väl kan en dialog som inträffade 1929 förväntas stämma när man återskapar den 1994? — Detta är givna frågeställningar för den som funderar kring självbiografiskt skrivande. 

I Axel Strindbergs självbiografiska bok Tid i otakt skapas ofta direktkontakt med det förflutna genom återgivande av vad som förefaller vara autentiska brev från tiden eller dagboksanteckningar och skönlitterära skisser. Det är mycket bra. Därtill verkar boken också bygga på arkivstudier.

Men Strindberg har också låtit en distans smyga sig in mellan honom själv som författare och den person han skildrar: han berättar i tredje person, och den pojke, yngling, man han skriver om har fått namnet ”Manne”, rimligen syftande på hans mellannamn Emanuel. Flickvännen, senare hustrun, får heta ”Kaj”, inte Karen. Somliga vänner får också täcknamn, medan andra får behålla sina verkliga namn.

Allt detta distanserande skapar en möjlighet för författaren att se lite utifrån på sig själv och den värld som han levde i. Åtminstone skenbarligen. Kanske ger det också en känsla av frihet i berättandet: en möjlighet till kreativt skapande, inte enbart rekonstruktion — men det är givetvis omöjligt att säga, utan att kontrollera det Strindberg skriver med andra källor.

Vare det nu som det vill med detta. 

Tid i otakt berättar huvudsakligen om Axel Strindbergs ynglingaår och yngre mandomsår. Historien tar slut år 1938. Han lyckas skildra sin familjesituation och om hur hans liv förändras när båda hans föräldrar dör under hans tonårstid, hur han börjar på Stockholms högskola och där ägnar sig åt bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, hur han träffar sin blivande hustru Kaj (alltså Karen) och om deras starka och nära relation.

* * *

Axel Strindberg kommer från en borgerlig miljö och umgås i borgerliga miljöer och trivs bra med människor ur den borgerliga sfären. 

Men han väcks också till medvetande om orättvisor i samhället. Han blir socialist och i sitt akademiska skrivande använder han sig av ett historiematerialistiskt perspektiv, alltså marxistiskt, för att undersöka klassamhället i det förflutna. Han upptäcker en ständigt pendlande kamp mellan radikaler och konservativa. Strindberg är också avgjord antifascist och antinazist. 

Det förefaller som att Strindbergs undersökningar är en smula kontroversiella; han får väl sägas vara ganska tidigt ute med att använda marxistiska perspektiv inom svensk forskning. Likväl förvånar det honom att han lyckas kamma hem stort beröm av en sådan borgerlighetens bastion som Fredrik Böök, som vid tiden intresserade sig för marxismen, samtidigt som en litteraturforskare och kritiker som socialisten Victor Svanberg snubbar av honom.

Strindberg var inte ortodox marxist, även om han hörde hemma i det socialistiska lägret, skrev i vänstertidningar och var engagerad i den vänsterintellektuella föreningen Clarté. Man får av Tid i otakt intrycket av en hos honom stor och genuin skepsis mot vad Sovjet blivit, och man märker tydligt av ett pathos för demokrati och frihet — de senare mål som han främst ser som möjliga att eftersträva inom socialismen, och inte i ett samhälle där penningen äger makten och där de rika kan stänga ute de fattiga.

Axels förankring i socialistiska, demokratiska och frihetliga ideal gör också att han är uppmärksam på de fascistiska och nazistiska rörelserna ute i Europa – och dess tentakler också hemma i Sverige. 

— Men vi måste ställa skarpt i fråga hans sammankoppling av den konservative kyrkomannen, senare biskopen, ”Bo Giertz, m.fl.” med ”[k]ristlig nazism – mer eller mindre”. Giertz hade mig veterligen ingenting alls till övers för nationalsocialism och rent allmänt verkar Strindberg annars vara hederligt tydlig med att inte likställa konservatism med nazism.

Vidare. När Strindberg skildrar sin och hustruns långa resa runtom i Europa under en del av 30-talet är det ofta mot bakgrund av vad som händer i Spanien, Italien och Tyskland – och hur andra länder förhåller sig till dessa stater. I berättelsen omväxlar så de stora politiska perspektiven med skildringar av det personliga livet med hustrun och vad de är med om och vilka de möter. 

* * *

Och så är det detta med den mycket kände farbrodern. 

August Strindberg skymtar ibland fram som en skugga i boken, och har definitivt sin givna plats, fastän han är död, i den Strindbergska delen av släkten. Och jag tänker att det kan inte varit självklart lätt att slå sig fram som en pennans man i egen rätt och i en kultur där det egna efternamnet alltid kommer att förknippas med giganten, den äldre släktingen, fastän Axel Strindberg själv knappast kan ha haft några egna minnen av August.

Språkligt sett kan det vara värt att påpeka att Axel Strindberg skriver en slängig, vardaglig, nästan lite hafsig prosa, och använder sig gärna av rumphuggna meningar. Det är jag personligen inte alldeles bekväm med. En något stramare korrekturläsning kunde nog slipat av en del splintighet (om man nu inte vill ha den genuiniteten kvar) och dessutom åstadkommit rättning av en del korrekturfel.

* * *

Den som är intresserad av tiden, särskilt 30-talet, kommer att möta åtskilliga bekanta kulturella personligheter som Axel Strindberg antingen skriver om i förbigående, eller står i närmare kontakt med. 

Fredrik Böök, som redan nämnts, kom han att träffa och honom skriver han mycket uppskattande om, väl och explicit medveten om att Bööks tyskeri snart efteråt skulle göra honom mer eller mindre omöjlig i det officiella Sverige.

Jag får intryck av att vi som läsare ställs inför en god tidsspegel av hur en kosmopolitisk-bohemisk och intellektuell-radikal författarpersonlighet kunde uppleva Europa under 30-talet. Vi tas också med in i de sammanhang där Axel Strindberg var verksam och får förståa något av hur tankarna gick där, och hur tankarna bröts mot varandra: inom den akademiska världen, i tidningsvärlden, och i vänsterkretsar.
– – –
Axel Strindberg, Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal. Hedemora: Gidlunds bokförlag, 1994. 298 sidor.

söndag 4 juli 2021

Bokrecension: Andra världskriget i Sverige | Lars Gyllenhaal

Tyskar på rökpaus, sannolikt någonstans i Sverige. Bild: Järnvägsmuseet (Beskuren)

Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök
är skriven av Lars Gyllenhaal (f. 1968). Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Ett intresse för andra världskriget riskerar att åsamka intressebäraren för associationer till MÖP-ig grabbighet — må så vara! Det ligger emellertid föga av sådan känsla över Andra världskriget i Sverige, där Lars Gyllenhaal undersöker och presenterar ett antal platser i Sverige med anknytning till händelser under kriget: en gång hemliga baser, soldatgravar, kulhål, ställen där flygplan störtat. 

Intresset från författarens sida är helt uppenbart genuint. Jag tror honom, när han beskriver sina känslor inför att på plats se spåren av vad som utspelade sig runtom i riket under de dramatiska åren. För även Sverige bär spår, fastän landet inte var direkt involverat i krigsoperationer. Här transporterades och förvarades nazistiska varor och materiel. Här exploderade minor. Här internerades soldater från båda sidorna i striderna.

Ibland har sådant lämnat fysiska avtryck i landskapet: en krater, en räls — eller ett minnesmärke av något slag. Andra världskriget i Sverige fungerar som en provkarta över sådana avtryck, lämplig för den hågade att använda för att hitta historiska utflyktsmål. Ja, inprickade på en karta mot bokens slut uppförs faktiskt 53 orter från norr till söder där dylik turism.

* * *

Jag är själv mycket intresserad av något aparta historiska resmål. Kyrkogårdar, gamla galgbackar och annat som inte nödvändigtvis nämns i vanliga guideböcker får mig gärna att stanna en stund, vid sidan av de givna slotten, runstenarna och särskildheter av allehanda slag. 

Kalla det morbidturism den som vill, det är intressant hursomhelst, för där har något verkligt hänt. Så är det alltså också med åtskilligt av det som Gyllenhaal berättar om i sina snarast journalistiskt kåserande avsnitt i boken. Där möter vi krevadgropar i Norrland efter sovjetiska bomber och en tysk bunker på svensk sida gränsen i fjällen.

Många av platserna som nämns hade kunnat ge skäl för hela böcker i sin egen rätt. Gyllenhaal utför gärna undersökningar på plats och gräver i historien; det hade inte sällan varit mycket intressant att höra resultaten av än mer omfattande grävningar. Till hjälp får läsaren emellertid då och då lästips, som hjälper den hågade till fördjupningsmaterial.

Förutom svenska platser med minnen av andra världskriget gör boken också några utblickar utöver gränserna, nämligen rörande hur svensktillverkat krigsmaterial använts i omvärlden. Även den norska motståndsrörelsen får ett stort utrymme, bland annat i form av en bilaga med utdrag ur en samtida instruktion för dem som kämpade mot ockupationen.

* * *

Andra världskriget i Sverige presenterar också ett mycket rikt bildmaterial. Många fotografier är tagna av författaren själv, många andra är han själv med på. Och många av de äldre bilderna kommer ur privata samlingar, rimligen aldrig förut presenterade i bokform. 

Därför är det beklagligt när bildkvaliteten saboteras av ett påtagligt dåligt tryck, åtminstone här och var i den pocketversion av boken som jag läst. Bilderna blir där emellanåt mörka och gryniga och de borde fått förmånen att tryckas på högre papperskvalitet. Det hade säkert gjort boken dyrare, men värdet av att de unika bilderna framstått klarare — och dessutom gärna påtagligt större! — hade kompenserat för det. 

Trycket gör dessutom att vissa bildtexter är synnerligen svårlästa. Det gäller också typografin: varför man valt en sådan liten storlek på texten, särskilt bildtexten, är inte lätt att förstå motiveringen till. Gissningsvis har sidorna helt enkelt förminskats från en större hardcover-upplaga. 

* * *

Lars Gyllenhaal har förut skrivit om allierad och tysk närvaro i Sverige under andra världskriget. Genom förordet förstår vi att han därefter fortsatt att nås av information i ämnet, som fick författaren att fortsätta sina undersökningar och att skriva denna bok. Vi bör vara tacksamma över att att så skedde, särskilt vi som intresserar oss för modern historia. Vi blir, genom boken, lite rikare på kunskap om var vi kan hitta märken efter kriget, även i detta land som förunnades att ha fred.
– – –
Lars Gyllenhaal, Andra världskriget i Sverige. Främmande makter på besök. Stockholm: Lind & Co, 2020. 199 sidor.