Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Första männen på månen | H. G. Wells

Illustration av Claude Allin Shepperson
i The First Men in the Moon (1901).
Bild via Project Gutenberg

Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon) är en science fiction-roman av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst boken i översättning av Josef Almqvist (1898-1975), utgiven 1952.

Berättelsen utgavs första gången som följetong i The Strand Magazine 1900-1901.

* * *

Första männen på månen är en rejäl skröna. Så får man nog beskriva historien. Den berättas genom en viss Bedford, som efter utståndna mödor satt sig att skriva ner vad han varit med om.

Och vad han varit med om är enastående. Tillsammans med den enslige vetenskapsmannen Cavor har han besökt månen i den besynnerliga sfäriska anordning som möjliggjorts av Cavors uppfinning: en metall som blockerar gravitation. De har dessutom upptäckt att där finns liv – inte minst djupt under dess yta.

Livsformerna på månen är av helt annat slag än livsformerna på jorden. I schakten och grottorna under månytan bor seleniterna. De är insektslika varelser som visar sig finnas i många olika format och utföranden: samtliga anpassade efter just den arbetsuppgift de satts att utföra och fostrats till sedan de var små. Somliga av dem har bisarrt stora hjärnor, andra har särskilt anpassade armar för boskapsskötsel, åter andra är särskilt utrustade för att vara bärare.

Oturligt nog lyckas Bedford och Cavor komma på kant med seleniterna, och får fly hals över huvud.

Låt det vara nog sagt att åtminstone Bedford lyckas ta sig till jorden igen och skriva ner sin historia. Flera år senare fångar en astronom upp mer eller mindre fragmentariska radiomeddelanden från månen, meddelanden som uppenbarligen kommer från den försvunne vetenskapsmannen Cavor.

Men nu ska jag inte avslöja mer av vad som händer i denna halsbrytande roman.

* * *

Vi möter alltså det förunderliga som Bedford och Cavor varit med om genom Bedfords egna ord, i en fiktiv redogörelse från begynnelsen till slutet. Det skapar en omedelbarhet och realism åt ett egentligen orealistiskt skeende. Det avslöjar dock också att Bedford uppenbarligen överlevt sina strapatser.

Av de två huvudpersonerna, Bedford och Cavor, är särskilt Cavor arketypiskt framställd. Likväl blir det i historien till en intressant spänning mellan de två, med sina skiljaktiga uppfattningar om det mesta och sina drastiskt olika personligheter.

Bedford är ganska hetsig och ser de affärsmässiga möjligheterna som kan komma av trafik till månen. Cavor är en aning excentrisk och drivs av sin nyfikenhet och upptäckarlusta. Det förvånar därför inte att det omsider är Bedford som börjar kämpa mot måninnevånarna, medan det är Cavor som får till en kommunikation med dem, låt vara efter ett tag.

Ja, Bedford är något av en aggressiv imperialist som ser månen som något att utnyttja, och Cavor är upptäcktsresanden som vill lära sig något nytt av det han ser och erfar.

Av de tekniska lösningarna som möjliggör månfärden får vi bara veta det mest elementära. Bedford själv, berättaren, skriver att han inte är insatt i den biten. Därför kan han ju heller inte upprepa månfärden efter sin hemkomst. Storleken på själva sfären som tar de två männen till månen blir jag heller inte riktigt klar över; så värst stor uppfattar jag den inte som.

* * *

De första männen på månen är en underhållande skröna.

Tidvis, särskilt inledningsvis, går berättelsen hisnande snabbt: man vet knappt ordet av innan Bedford och Cavor farit ut i rymden. Man kan även ana sig till en viss civilisationskritik, när seleniternas furste alls inte kan begripa hur människorna kan kriga mot varandra av ärelystnad. Där får man en liten glimt av hur ett utomjordiskt öga kan se på de mänskliga förhållandena.

Hursomhelst: ett rejält och underhållande äventyr i tjugosex kapitel bjuder Wells på. Och det är gott så.
– – –
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon), H. G. Wells. Övers. Josef Almqvist. B. Wahlströms bokförlag 1952. 255 sidor.

Bokrecension: The Island of Doctor Moreau | H. G. Wells

The Island of Doctor Moreau är en roman av H. G. Wells, först publicerad år 1896. Jag har läst Project Gutenbergs digitala version av boken.

* * *

Jag slås av att The Island of Doctor Moreau har något av samma avstamp som många av M. R. James berättelser i Ghost Stories of an Antiquary.

Den förra börjar nämligen med att en man i kvarlåtenskapen efter sin släkting, Edward Prendick, hittar ett manuskript där denne berättar om sina besynnerliga erfarenheter som skeppsbruten i Stilla havet.

Det börjar alltså med en skrift. Där har vi en likhet. Den andra likheten är att också nu står en bildad engelsk gentleman i centrum för handlingen, för av det slaget är Mr Prendick.

Vare det nu som det vill med detta.

Mr Prendick hamnar nämligen på en ö med sällsamma invånare. Där finns den excentriske Doctor Moreau, och där finns den alkoholiserade Montgomery, doktorns hjälpreda. Och där finns en uppsjö av besynnerliga människoliknande varelser.

Mr Prendick ville aldrig hamna på Moreaus ö. Det är omständigheterna som för honom dit och Doctor Moreau och Montgomery står plötsligt med en ovälkommen gäst som de enbart långsamt kan inviga i öns hemligheter.

* * *

The Island of Doctor Moreau ställer läsaren inför etiska dilemman dragna till sin spets.

Doctor Moreau visar sig nämligen ha som sysselsättning att utföra vivisektioner, alltså experimentella operationer på levande varelser. De levande varelserna är djur.

Alltså visar sig de märkliga människoliknande varelser som finns på ön efter ett tag inte alls vara människor: de är medicinskt modifierade djur, ibland blandade med varandra, som doktorn experimenterat på, ändrat hjärnorna på, ändrat kropparna på, för att få dem att bli människolika. Allt under extrema smärtor för djuren i fråga.

Men alltid är det något han inte blir riktigt nöjd med. Varelserna får då vandra fritt på ön, där de bildat en slags rudimentär kultur, injicerade av doktorn med grunden till en religion, i avsikt att hålla dem på plats.

Mr Prendick, som inte är främmande för vetenskapligt arbete, kämpar med insikten om vad doktorns utdragna experiment innebär för djuren. Framstegen är förvisso påtagliga: de flesta av dem verkar ha fått förmågan att tala, ehuru tankenivån inte är över mänsklig nivå. De bevarar drag av sin djuriskhet, drag som med tiden återkommer allt starkare.

* * *

Stilen i The Island of Doctor Moreau är strikt realistisk, om man tillåter premissen att doktorn är så kirurgiskt och medicinskt skicklig att operationerna på djuren kan utföras.

I övrigt kämpar Mr Prendick mot realiteterna på ön, samtidigt som han vill därifrån. Han måste balansera relationen mellan sig själv och doktorn och Montgomery: de ville ju aldrig ha honom där, men nu när han är där försöker de acceptera honom och långsamt inviga honom i kunskap om verksamheten.

Doktorn själv verkar se sig som en övermänniska, en vetenskapens pionjär. Han försvarar sina smärtfulla experiment:

"It may be that save in this little planet, this speck of cosmic dust, invisible long before the nearest star could be attained—it may be, I say, that nowhere else does this thing pain occur."

Smärta är för honom något ovidkommande, något evolutionärt arv, utan större nytta nu. En parantes, möjligen okänd i kosmos bortom denna jord.

* * *

Det är inte så att The Island of Doctor Moreau är vetenskapsfientlig. Snarare kan romanen fungera som en varnande röst: att i strävan efter framåtskridande i kunskap och förmåga inte glömma av empatin: empatin med alla kännande varelser.

Mr Prendick blir förstörd av sin vistelse på ön. När han omsider återkommer till civilisationen tvingas han att ta sin tillflykt till en enskild miljö på landsbygden. Överallt i London ser han i människorna de "Beast Folk" som han mött på ön: djur, men också något annat.

* * *

Man kan läsa in lärdomar i The Island of Doctor Moreau. De handlar om etik. De kan handla om religion. De kan handla om relationen mellan djur och människor. Men vi kan också konstatera att det också – helt enkelt – är en spännande historia med fantastiska inslag i en högst realistisk miljö.

H. G. Wells lyckas dessutom skapa stor sympati för Mr Prendick: han representerar i någon mån den vanliga människan som hamnar i en mycket ovanlig situation.

Ännu har mänskligheten inte skapat talande djur genom att mixtra med deras fysionomi och hjärnor. Men när vi står inför nya, stora framsteg inom vetenskapen, låt oss då minnas The Island of Doctor Moreau: att inte som doktorn mista blicken för empatin med varje kännande varelse.

Ty måhända är smärtkänslan något som bara existerar på vår jord. Likväl: de facto existerar den här — på vår jord. Och kan inte tänkas bort, hur hindrande den än må vara.
– – –
The Island of Doctor Moreau, H. G. Wells. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Alfa och Omega | Oskar Källner

Alfa och Omega är en novellsamling av Oskar Källner (f. 1978).

Boken är utgiven 2017 på Fafner förlag.

* * *

Kan man tänja på verklighetens täta väv? Ja, åtminstone i skönlitteraturens värld. Det är vad Oskar Källner gör i sin novellsamling Alfa och Omega; universum vänds in och ut, tillvaron expanderas ut i det okända och skrämmande, tidsperspektiv vänds på huvudet… Att resa med Källner som berättare är en sällsam upplevelse.

Fantasy som genre är inte en genre jag är särskilt hemmastadd i.

Det är alltså med en viss ovana jag läser de besynnerliga noveller som utgör Alfa och Omega. Men jag märker också att det inom de fantasynoveller som ryms i Alfa och Omega finns en genremässig bredd. Från skräck till det nästan komiska, från det  folktrodunkla till det teknologiskt blanka.

Och till det kommer spänningen mellan enskilda varelsers liv och de ofta extremt stora perspektiv som rymmer världar och andra dimensioner, årmiljarder och nuet.

Det krävs ett visst mod av en författare att lämna realismen bakom sig, och ändå lita på att berättelsen fortfarande förblir trovärdig mot sig själv och sin inre logik. Det krävs också en skicklighet, för att det fantastiska ska behålla spänningen och inte falla samman under tyngden av det skenbart förnuftsvidriga som aktörerna i berättelserna råkar ut för.

Denna lindans förmår Källner exekvera; läsaren är trygg med honom, och balansen tiltas inte åt något håll: över avgrunden vandrar vi till berättelsernas slut. Och sen erfar man känslan av att ha varit med om ett äventyr.

* * *

I den mästerliga novellen "Jormungand", som tillhör mina favoriter i samlingen, byggs historien upp på ett nästan påtagligt skrämmande vis; det som börjar som ett kafkaeskt obehag utvecklas till ett lovecraftskt överträdande av tillvarons gränser, när den nyanställda upphovsrättstjänstemannen Lina stegvis upptäcker att det statliga verk hon arbetar för, och som är förlagt till ett bergrum i Stockholm, blott är fasad för något helt annat, något med tänder och tentakler.

En bisarr berättelse som jag inte blir riktigt klok på, men som biter sig kvar, är den serietidningsdramatiska ”Memento Mori”, där ingen annan än en viss Gunnar Jakobsson, alias Järnsyrsan, återberättar hur han är med om att bekämpa Morten från Rågsved, alias La Mort.

På ytan är det här en munter skröna i superhjältestil, men om man ser under ytan rör sig ett djupt mörker. La Mort är en slags psykopatisk inkarnation av ondska, och Järnsyrsan äger förvånande djup och reflekterade ideal, och hans styrka är villkorad. Helheten blir något av en korsning mellan 60-talets Läderlappen och en grekisk hjältesaga från antiken.

* * *

Alfa och Omega kännetecknas av en ohejdbar berättarglädje och vittnar om författarens otämjda och avundsvärda fantasi och föreställningsförmåga. Som allra högst når Källner i min mening när han lyckas frammana en känsla av att något är fruktansvärt hemskt, men när vi ännu inte vet vad: som till exempel nere i det där bergrummet i Stockholm, när Lina långsamt inser att platsen hon börjat jobba på trotsar mönstren i verklighetens väv.

Särskilt vibrerande är också ”Stockholms drottning”, där sagoväsen och mytologiska varelser tagit sin boning bland människorna och trängt ut dessa i marginalerna. Här blandas mustigt folktro med science fiction på ett effektfullt sätt.

* * *

Alfa och Omega blir i sin helhet en hisnande resa inom och utom världen såsom vi känner den.
– – –
Alfa och Omega, Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration Andreas Raninger, omslagsdesign Oskar Källner. ISBN: 978-91-982267-5-1. 264 sidor.