torsdag 31 augusti 2023

Bokrecension: De sista bödlarna | Isak Lidström


De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning
är skriven av Isak Lidström (f. 1988), historiker. Boken utkom år 2023.

* * *

Mellan åren 1855 och 1910 avrättades omkring 70 personer i Sverige. Alla utom en av dem halshöggs med bila, alltså med yxa. Den siste halshöggs med giljotin.

Vanligen gick det till på följande vis. 

Bödeln hade förberett en schavott, en slags plattform där den livdömde kunde ligga ner och åtminstone ytterligare några personer, bland dem bödeln, kunde stå. På schavotten fanns en stupstock, som var en träbjälke som på tvären urholkats för att den livdömde där skulle kunna placera in halsen. Den livdömde fick ta av sig ytterkläder, fick lägga sig ner och fick kragen nervikt. Och så högg skarprättaren omgående med sin bila, med resultatet att huvudet genom ett eller i värsta fall flera hugg skildes från kroppen.

Det fanns alltså i Sverige långt ända in på 1900-talet en yrkeskår, till sist representerad enbart av en person, vars yrke innebar att utövaren på uppdrag av det offentliga skulle döda brottslingar som dömts till döden. 

I allmänhet åtnjöt den utsedde skarprättaren en fast lön, oavsett hur ofta hans tjänster anlitades. För vissa skarprättare kunde det gå åtskilliga år mellan tjänsteuppdragen och åter andra kunde få flera avrättningar att ombesörja på ett enskilt år. Varje län hade att skaffa sig sin skarprättare, och det blev allt vanligare att flera län anlitade en och samma tjänsteman. Till sist fanns enbart en kvar, och Anders Gustaf Dalman blev Sveriges riksskarprättare.

Detta berättar Isak Lidström om i sin intressanta De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

* * *

Fokus i Lidströms bok är tvåfaldigt. Dels handlar den om skarprättarna själva, vilka de var och vad de gjorde, och dels handlar den om de sägner och myter som uppstod om dem, deras arbetssätt och de förrättningar de tjänstgjorde vid. 

Lidström kallar de utbroderade historierna om skarprättarna och avrättningarna för mästermannaminnen. Till de vanligare hör skrönan om att folk som kommit för att se avrättningen, ofta pojkar, och klättrat upp i träd vid bilans hugg svimmade och föll ner. En annan skröna är att bödeln  inmundigade en dryck som gjorde honom mordisk för att klara av sitt hanterande. Fick han då inte snart döda någon, till exempel eftersom transporten med den dömde dröjde, kunde man bli tvungen att ta en tupp till honom att halshugga för att inte han skulle bli tokig.

Den verkliga historien är ofta mer prosaisk. 

Skarprättaren må vara anställd och ha sin fasta lön att leva på, men uppdraget var i praktiken en bisyssla och lönen en extrainkomst utöver vad han förtjänade genom annat yrke. Men då och då kallade man på honom, och han hade att se till att infinna sig. Och landets brutalt utförda yttersta påföljd för brott, som först och främst träffade mördare, kom att återigen utföras. 

Den som vill lära sig mer om personer som Per Steineck, Johan Fredrik Hjort, Olov Wilhelm Bergendahl, Magnus Svensson Ferm, Anders Gustaf Dalman och de andra i samma skrå gör rätt i att studera Isak Lidströms De sista bödlarna. Lidström söker där inte sensationella effekter och tar inte till överord i någon riktning, utan ger oss helt nyktert och sakligt skarprättarnas historia, under det sista seklet som de var verksamma i Sverige.
– – –
Isak Lidström, De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning. Stockholm: Natur & Kultur, 2023. 207 sidor.

torsdag 24 augusti 2023

Bokrecension: Makten, äran och helvetet | Hans Villius

Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia är skriven av Hans Villius (1923–2012), historiker och legendarisk producent av historiska TV-produktioner. Boken utkom år 1959.

* * *

I sitt förord berättar Hans Villius att texterna i Makten, äran och helvetet i sina ursprungliga former presenterats i som föredrag och radioprogram. Texterna som nu finns i boken har vidare fördelats i två block. 

Det första blocket består av skildringar av händelser under andra världskriget, det andra blocket består texter om diverse andra historiska händelser.

Texterna har inte fördelats enbart på två block utifrån ämnen; de verkar också delvis vara av olika typer. I texterna om andra världskriget koncentrerar sig Villius på att ge en detaljerad bild av hur händelserna upplevdes i samtiden, för de medverkande. Han tar då utdrag ur diverse korrespondenser, dagböcker, och reportage till hjälp. Snart lägrar sig då åter stridens rök och ångest över El-Alamein, Dunkerque och över Atlanten då slagskeppet Bismarck jagades och till sist sänktes.

Texterna i det senare blocket är av något mer akademisk art. Här står till min oförställda glädje ofta källkritiska problem i centrum. Villius tar då enskilda händelseförlopp om vilka det råder olika meningar, och analyserar med källkritisk metod de källor som berättar om dem, för att försöka landa i rimliga slutsatser om hur det egentligen kan ha varit.

Det kan då gälla sådant som hur man från svensk krigsledning tänkte dagarna innan slaget vid Poltava när ryssarna provocerade svenskarna samtidigt som de vägrade att ställa upp på regelrätt fältslag och därmed till sist tvingade svenskarna att gå till angrepp under ogynnsamma omständigheter. Villius läser hur observatörer rapporterat om agerandet från rysk likväl som svensk sida och går steg för steg fram i slutsatser som gör att han kan rekonstruera ett logiskt händelseförlopp.

Det kan också handla om på vilket sätt Erik Dahlberg bidrog till krigsinsatsen under danska kriget 1657–1658 och hur han själv möjligen aktivt försökte forma bilden av sitt eftermäle.

Ett annat intressant kapitel behandlar den livländske adelsmannens Johan Reinhold Patkuls agerande som ledde till att han kom att ställas inför rätta för högförräderi och gå i landsflykt, efter att han försökt få den livländska aristokratin att agera mot Karl XI:s reduktion genom visst bedrägligt beteende, såsom författandet av en vinklad redogörelse för hans och ett annat sändebuds diskussioner med kungen själv om den livländska adelns privilegier. 

* * *

Generellt kan sägas, att fastän boken såsom fackbok betraktad är gammal, ger den många intressanta inblickar i hur man som historiker arbetar aktivt med källkritisk metod och ställer sinsemellan kanske bara något olika beskrivningar om en och samma händelse mot varandra och med knivskarp logik plockar sönder vad de uppger för att se vad som sannolikt är sant och vad som möjligen är efterhandskonstruktion.

Till sist är det ju ändå det som är förutsättningen för all vetenskaplig historisk forskning: förmågan att utöva källkritik på de texter som berättar för oss om vad som inträffat i det förflutna. Först efter genomgången sådan källkritisk behandling kan man ju våga sig på att med stöd av källorna försöka förklara, beskriva och rekonstruera vad det var som hände, vare sig det nu var under den slutande antiken eller under andra världskriget.

Den närvarande källkritiken är en styrka hos Villius. En annan styrka är hans berättarförmåga, som gör att han till exempel med hjälp av många ögonvittnesskildringar, förmår placera läsaren mitt i en värld som inte längre finns kvar. Ingen kan rimligen någonsin förstå andra världskrigets fasor som inte var där. Men något av dess ångest och mörker kan man möjligen ana genom sådana skickliga historiker som Hans Villius.
– – –
Hans Villius, Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia. Stockholm: Natur och Kultur, 1959. 216 sidor.

lördag 19 augusti 2023

Bokrecension: Blick tillbaka | Prins Wilhelm

Prins Wilhelm
Blick tillbaka är skriven av Prins Wilhelm (1884–1965). Boken utkom år 1952 och samlar ett antal texter ur Prins Wilhelms tidigare produktion.

* * *

I sitt förord skriver Prins Wilhelm att texterna i Blick tillbaka inte är nyskrivna, utan har hämtats ur Där solen lyser (1913), Alle mans katt (1938), Fritt land (1941) och Episoder (1951). Han har enbart, berättar han, ordnat dem i kronologisk ordning. Det är alltså här fråga om en urvalsvolym. 

Karaktären på texterna är i allmänhet mer eller mindre självbiografiska eller så är det de skildrar självupplevt.

Intressantast i prins Wilhelms berättelser är de personhistoriska aspekterna. Prinsen kommer ju från en miljö som annars varit tämligen väl skyddad bakom draperier: han är son till Gustaf V, sonson till Oscar II, broder till Gustaf IV Adolf och gammelfarbror till Carl XVI Gustaf. 

Prins Wilhelms mor, drottning Victoria, var dotterdotter till kejsar Wilhelm I. Prins Wilhelms hustru mellan åren 1908–1914, Maria Pavlovna, var kusin med tsar Nikolaj II och sondotter till tsar Alexander II.

Det är alltså en oerhört monarkisk och furstlig miljö som är Prins Wihelms släktmässiga omgivning. Men själv kom han att ge sig på en bana inom flottan. Senare blev han känd för sina kulturella intressen och kom genom sitt omfattande författarskap att kallas diktarprinsen. Han skrev både prosa och poesi.

* * *

Texterna som samlats i Blick tillbaka är till tonen är i allmänhet mycket välkammade och lätt förnumstiga. Stundom levererar prinsen någon käck truism. 

Men där finns också genuint personliga uppgifter. Han skriver om sitt mindervärdeskomplex som ung, ett mindervärdeskomplex som han länge fick kämpa med. Man tror som läsare att den kadaverdisciplin prinsarna underkastades beträffande lydnad säkert inverkade på utvecklandet av ett sådan problematik. Prinsen skriver: ”Vi hade blivit tillsagda hundra gånger att inte fråga, bara lyda.” Sådana verkar förväntningarna varit på dem.

Prins Wilhelm skriver om sin konstnärliga och synnerligen konservativa moder, drottning Victoria, som utåt höll oerhört strikt på hovetiketten, men pekar också på att hon privat hade andra sidor. Han skriver:

”Medan hon mellan fyra väggar levde som den anspråkslösa och enkla människa hon i själva verket var, fördömande lyx och överflöd, höll hon styvt på att utåt uppträda med den värdighet hennes ställning fordrade.”

Prinsen kan inte klart svara på om hans mor var en lycklig människa. Kanske skickade hennes långt drivna självdisciplin glädjen i någon mån på flykten: man får det intrycket av de glimtar Prins Wilhelm ger. 

Skildringar av Prins Wilhelms far, Gustaf V, är emellertid betydligt färre än skildringarna av modern, åtminstone i denna bok. 

Desto mer har prinsen att berätta om sin farfar, Oscar II, som för den unge prins Wilhelm verkar framstått nästan som ett sagoväsen med sin ståt och sitt stora, grå skägg. Han var konung av det gamla slaget. Oscar II hade lätt för att prata med folk men bar också med sig en medvetenhet ”om sin intellektuella överlägsenhet”. 

Oscar II framstår som en skicklig skådespelare som tror sig vara den roll han fått. ”Ytan, symbolens fasad, var huvudsaken på ett helt annat sätt än i våra dar.” Och Wilhelm skriver: ”Människan bakom purpurn kom jag aldrig nära.” 

* * *

Prins Wilhelm skriver också om andra äventyr. Bland annat om livet till sjöss i en text som svämmar över av sjömanstermer; det må förlåtas en om sjölivet obildad läsare om det verkar nästan koketterande att så slänga sig med ett de invigdas språk.

Under en sjöresa där prins Wilhelm hamnar i Istanbul kom han att besöka sultanen Abdul Hamid. Sultanen verkar i all sin avskilda ståt inte imponerat särskilt på svensken:

”Själv satt jag bredvid Abdul Hamid. Han verkade kutryggig och maläten, ansiktshuden låg spänd under framträdande kindknotor,  nästan tyckte på nära håll mer lik en gams än en örns, blicken iskall och skägget färgat. […] Samtalet mellan oss fördes med tolk och blev därefter: frasrikt, artigt och intetsägande.”

Ett annat äventyr var när prins Wilhelm var med vid konungakröning i Siam, och ytterligare ett annat när han mer eller mindre oförmodat kom att som en av två ryttare eskortera tsar Nikolaj på en paradrytt genom Moskva.

Om tsaren har han ett och annat att berätta. 

Prinsen ”kände honom ganska väl”, berättar han. Han verkar nästan ömka Nikolaj, att han föddes just till härskare och tsar och inte till något annat som han passat bättre för. Prinsen verkar genuint tycka om Nikolaj som person, och skildrar hur avspänd Nikolaj kunde vara i familjekretsen, där han helt enkelt kallades ”Nicky”. Där var han ”[e]n glad, godmodig, vänlig människa utan skymten av yttre åthävor, enkel och hjärtlig i sitt sätt.” 

Men prins Wilhelm överskyler inte Nikolajs olämplighet som kejsare: han berättar att hans politik, som han förde utan att riktigt inse vad som hände utanför palatset, blev allt olyckligare och att han själv därmed kom att bereda sin egen undergång.

* * *

Det finns också mycket annat mer som prins Wilhelm berättar om, och som det kunde finnas skäl att analysera. Men det ovan relaterade ger emellertid några inblickar i världen bakom de monarkiska kulisserna som jag själv tycker är intressanta, inte minst då prins Wilhelm inte är en utomstående, utan i högsta grad en av de medverkande: han skriver inte om kungligheterna och aristokraterna som en utomstående, utan han skriver om sin mor, sin farfar, sina släktingar. 

Närheten innebär naturligtvis särskilda problem rent källkritiskt, men ingen kan förneka att prinsens uppgifter kommer från sammanhang som få andra haft tillgång till.
– – –
Prins Wilhelm, Blick tillbaka. Stockholm: Vingförlaget, 1952. 207 sidor.

söndag 13 augusti 2023

Bokrecension: Ängslans boningar | Per Gunnar Evander

Ängslans boningar. En dagboksroman är skriven av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången år 1980.

* * *

Per Gunnar Evander lyckas i Ängslans boningar skapa en känsla av absurd, skör drömskhet, fastän han hela tiden använder en mycket realistisk berättarteknik. Så flyter den verklige Per Gunnar Evander samman med romanens jag, vid namn Per Gunnar Evander, på ett sådant vis att läsaren får det svårt att avgöra var fiktionen börjar och verkligheten tar slut. 

Romanens Evander är författare och refererar till sammanhang den verklige Evander befunnit sig i, men han skriver också ingående om sin broder, som ska ha tagit sitt liv. En sådan bror hade emellertid inte Evander i verkligheten. Fiktion och fakta växlar om på ett effektivt och konstnärligt intressant sätt.

Vari består då det drömska, eller rättare mardrömska? 

Jo, romanens Evander får efter att hans flickvän försökt att döda honom vila ut hos Henry och hans hustru. Henry är en gammal ungdomsvän från Evanders tid som löpare. Evander lovar att för denna tjänst göra vännen en tjänst i framtiden.

Det dröjer elva år, sedan hör vännen Henry av sig. Han behöver hjälp med att gräva ut en vattenledning för att hitta en läcka. Naturligtvis ställer Evander upp. Men arbetet är absurt omfattande. Det grävs för hand, och sträckan kan bli flera hundra meter lång om inte läckan visar sig, och det är tjäle och vattenledningen ligger långt ner under marken. 

Evander blir kvar i månad efter månad och gräver med spade och hugger med korp. Först hjälper vännen Henry till, men dennes hälsa blir allt sämre och till sist är det mest Evander själv som dag efter dag står där i den iskalla löpgraven. 

Det absurda består då bland annat i den brist på proportion som finns mellan den goda gärningen som innebar att den utsatte Evander fick husrum och mat under en tid för elva år sedan, och de långa månader av synnerligen hårt fysiskt arbete som gentjänsten innebär, med husrum och mat som enda lön.

Evander knotar på, funderar ibland på att ge fan i alltsammans, men fortsätter ändå. Han verkar inte notera den hänsynslöshet som vännen måste ha för att hålla kvar honom i detta arbete denna långa tid, istället för att försöka anlita professionell hjälp som kan hitta läckan enklare än att gräva hundratals meter genom frusen mark.

Man lockas alltså som läsare att tänka sig sökandet och det tunga grävandet som ett symboliskt uttryck. Åtminstone kan läsaren använda berättelsen på så vis: är grävandet ett uttryck för ett sökande efter mening? Eller kanske ett sökande efter vad som möjligen är fel och skaver?

Hursomhelst, oro genomflyter på ett obestämbart sätt romanen, vare sig det nu handlar om den hänsynslösa behandlingen av Evander, eller om de halvkvädna visor som kommer ur Henry och hans hustru, som antyder att de har mer inom sig än vad man först tror. 

På något vis kan man inte heller, trots allt, låta bli att känna medlidande med den allt sjukare, allt ömkligare, alkoholiserade Henry – han är vilsen men verkar inte själv förmå att hitta rätt, att hitta balans. Han är mycket tung, fysiskt, ja, men också psykologiskt.

Ängslans boningar är som berättelse litterärt intressant. Kanske är den väl utdragen – men historiens längd gör att det skapas utrymme för smygande oro, som möjligen inte kunnat uttryckas lika effektivt annars. Och allt det outtalade i romanen ger också gott om utrymme åt läsaren att själv försöka förstå om det finns ett djupare liggande budskap här, och i sådant fall vad det kan vara.
– – –
Per Gunnar Evander, Ängslans boningar. En dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1980. 253 sidor.

lördag 5 augusti 2023

Bokrecension: Uppror bland marsvinen | P. C. Jersild

Uppror bland marsvinen är skriven av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1972.

* * *

Det går inte att ta miste på berättarglädjen när P. C. Jersild skildrar anekdoter ur sitt liv. Även när anekdoterna i sig är mest intressanta för en trängre krets, är de fortfarande underhållande att ta del av, på grund av Jersilds flyt i berättandet och hans muntra och mustiga ton.

De första hågkomsterna som vi får glimtar av i Uppror bland marsvinen daterar sig till 1940-talet, och de sista till början av 1970-talet, strax innan boken publicerades. 

Det är barndomsminnen och det är minnen från studietiden och det är minnen från arbetslivet. Vi som inte var med under dessa decennier får med läsningen en myckenhet av tidsfärg: jag upplever att Jersild förmår fånga inte bara det som händer, utan den tid och den miljö varuti det händer på samma gång: företrädesvis ett folkhemskt Sverige, präglat av socialdemokratiska värderingar.

Det är emellertid inte bara berättartonen som är sympatisk. Jersild själv ger varje intryck av att vara en sympatisk människa. Hans självbiografiska texter tyngs inte ner av någon skymmande narcissism, utan Jersild har förmågan att, vad det verkar, se på sitt eget förflutet med en blick som inte förställer perspektiv. Åtminstone är förmågan att göra så en sympatisk egenskap.

* * *

Två av avsnitten i Uppror bland marsvinen vill jag särskild understryka som läsning av särskilt och bestående värde. 

Dels rör det sig om en text som på ett förträffligt sätt beskriver tillvaron i den statliga byråkratin, när läkaren Jersild är arbetsmedicinsk konsult hos Statens personalnämnd. 

Jersild hamnar då bland annat på någon slags seminarium med Riksrevisionsverket, där herrar byråkrater omsider jagar upp sig betydligt över att Jersild i ett radioprogram lyft fram en problematik kring huruvida Riksrevisionsverkets försök till ekonomisk effektivisering av statsapparaten möjligen kan leda till försämringar för personalen i statliga verk, till exempel genom att tjänster tas bort. Dylikt är tydligen att anse som ofint ifrågasättande av målsättningar, till skillnad från att diskutera detaljfrågor. 

Alltsammans i detta kapitel ger intryck av satir, men antagligen hände det ungefär som Jersild berättar. Han skriver ju trots allt om sin bok i baksidetexten så här: ”Allt är sant, mer eller mindre.”

Den andra texten skildrar hur Jersild besöker Moskva 1971 under en socialmedicinsk studieresa. Och han har tandvärk.

Samtidigt som Jersild skriver om hur han försöker komma åt tandvärken associerar han vidare från det ena ämnet till det andra: huruvida man kan mäta lidande på ett sådant sätt att det kan jämföras, till exempel. Och risken för att fascinationen för de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget utvecklas till en slags ”aggressionspornografi”. 

Jersild konstaterar vidare att Stalins grav numera pryds av hans byst: vid ett besök fem år tidigare saknades förutom bysten även blommor på platsen. Och å ena sidan ser han vilken läkartäthet som finns i Sovjet, å andra sidan möter han ideologisk renlärighet som han står frågande inför. 

— Till sist lämnar Jersild sitt hotellrum och tar tandvärken med sig och konfronteras med en dödfull ryss, som han försöker hjälpa, innan han inser att även fyllan kan ses som en sista protest mot regimen. 

Detta konstaterande kan vara bland det mer kritiska som Jersild får ur sig om Sovjet i detta sammanhang och vid denna tid, utan att för den sakens skull i egentlig mening gilla det sovjetiska systemet.

* * *

Uppror bland marsvinen låter läsaren ta del av Jersilds tid som värnpliktig, som amanuens på Karolinska Institutet, hur han räddar en övergiven karp som finns bland försöksdjuren där, och vi får också ta del av hans erfarenheter som lungsjuk, med mera. 

Jersild skriver med schvung, och till och med en del texter som egentligen inte genom sitt sakliga innehåll berör så mycket får genom språket ändå sitt skimmer över sig. Och framförallt ger boken inblickar i en annorlunda tid — som ändå fanns för inte så längesedan. 
– – –
P. C. Jersild, Uppror bland marsvinen. Göteborg: Författarförlaget, 1972. 193 sidor.

torsdag 3 augusti 2023

Bokrecension: Sorgemusik för frimurare | Lars Gustafsson

Sorgemusik för frimurare är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936–1916). Boken utkom år 1983.

* * *

Tre personer står i fokus, två män och en kvinna. De förenas av en tids gemensamt förflutet i 1950-talets Uppsala och Stockholm. Men sedan drar deras respektive liv iväg med dem åt olika håll. De blir minnen för varandra — på sin höjd. 

Jan är ung poet, publicerad sådan och hyllad sådan. Så slutar han publicera sig, far till Afrika och ägnar sig åt en affär i Senegal, och åt att skjutsa turister i båt på floden. Anne-Marie studerar musik, och har åratal senare smärre roller på en scen i Göteborg. Det stora genombrottet kom aldrig. 

Hans är fysiker, gör internationell akademisk karriär och bosätter sig i USA. Han bjuds in på internationella konferenser för att tala om hur man kan reglera spridning av kärnvapen, men han vet med sig att det redan är för sent att göra något.

* * *

Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan. Särskilt Hans och Anne-Marie har i början inte, men senare i boken dock blivit cyniska, desillusionerade. Den stora tröttheten har lagt sig över dem och idealen har dött. De glider genom tiden i en tillvaro de inte har riktig kontroll över. De lever i ett allt mer påtagligt främlingskap inför världen.

Yttre handling är begränsad. Några möten. Några antydningar till intrig, en intrig som gör att Jan tvingas från Afrika. — Kan det vara detta förlaget i baksidetexten åsyftar med ”en yttre ram av internationell agentroman”? 

Och sömnlösheten som Hans har att hantera, bläddrandet i telefonkataloger och uppsökandet av ungdomskärleken känner vi för övrigt igen från Berättelser om lyckliga människor (1981). 

Det är stämning och hållning som är det mest betydande och bärande innehållet i Sorgemusik för frimurare.

När Hans en kväll umgås med en vän hamnar de i ett samtal om tilltagande nihilism, om hur människorna saknar skyddsmekanismer mot kaos. En gudomligförklarad stat kan försöka sätta barrikader i vägen, men den är inte stark nog: människor räds inte makt eller våld längre. De bryter igenom – till tomheten. 

Ann-Marie å sin sida upplever sin situation så här: ”... världens obeskrivliga blindhet fyllde henne med en känsla som liknade klibbigt äckel. Existensens klister.”

Gustafsson berättar alltså om hur människorna förhåller sig till den tomhet de ställs inför.

Kanske har poeten Jan, som slutade skriva dikter och slet upp sina rötter för att plantera dem i Afrika, blivit den av dem som ändå, trots allt, nått någon form av lycka. Eller åtminstone en tillfredsställelse. Han fick inte ett liv fylld av ett jagande efter stipendier och möjligen medlemskap i kulturella sällskap. Han fick tillbringa sin tid nära jorden, arbetande i affär och som flodbåtskapten.

* * *

Sorgemusik för frimurare ställer oss också inför frågor om Tiden som sådan. Tiden som en linje som kan ritas i olika riktningar, där vi dock bara kan se vart färden egentligen burit när vi ser bakåt. Och Hans tänker i ett sammanhang: 

”det enda man kunde se av sitt liv var det förflutna och det förflutna bildade en tät och gåtfull skog som stelnade i ögonblicket. [/] Men ögonblicket självt var alltid fullständigt tomt.”

Jag förstår det som en reflexion kring att punkten i tiden som han står på är tom, existerar utan att vi kan överblicka se innebörd, men från denna punkt kan vi kasta blickar bakåt och se vårt förflutna, ett förflutet som vi inte kan ändra, som har förstenats och som kan vara svårt att skärskåda.

* * *

Gustafsson placerar skickligt in sina romanfigurer i en historisk kontext: när han berättar om ungdomskretsen i Uppsala nämner han också personer från tiden och miljön som är högst verkliga, och även platser som jag förmodar är lika verkliga. 

En viss samhällssatir kan också anas. Särskilt effektivt blir det när Jan på en hotellrestaurang i Dakar råkar hamna bredvid ett team som ska förbereda inför en dokumentär för Sveriges Television. Teamet har alla de rätta åsikterna. De vet hur det egentligen ligger till med förtryck och kolonisering, och ser till exempel den imperialism som ligger bakom att man i Senegal till teamets förtrytelse talar franska – i stället för engelska.

* * *

Sorgemusik för frimurare är en stillsam och dyster roman. Men den ställer den stillsamma och dystra läsaren inför frågor som jag tror är viktiga att ställa sig som människa, ja, som en varelse som har att förhålla sig till tillvaron: hur hanterar jag möjligheten av kaos? Kan jag leva lycklig även med tomheten under fötterna?
– – –
Lars Gustafsson, Sorgemusik för frimurare. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1983. 223 sidor.