Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.