Bokrecension: Det sista äventyret | Per Gunnar Evander

Det sista äventyret är en roman av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

Jimmy heter egentligen Karl Erik Matsson. Han är väl runt 25 år gammal och sällsynt viljesvag. Han är en skuta som styrs inte av sitt eget roder utan av vindarna. Så knuffas han fram genom livet med kraftig slagsida. Jimmy har en dominant mor som inte gör någon hemlighet av vilken besvikelse hennes son har blivit. Och han är förlovad med en kvinna som mer verkar fungera som hans vårdare än som en romantisk kärlekspartner.

Livet fungerar dåligt för Jimmy. Han är neurotisk och besitter knappast förmågan att säga nej, ens när det gäller hans eget bästa. Dock lyckas han få en tillfällig anställning som högstadielärare i biologi efter att han skaffat sig ett påvert övernattningsrum i staden, ett boende knappast godkänt av hans moder.

I en klass han undervisar går Helfrid, sexton år gammal. Jimmy och Helfrid inleder en toxisk, erotisk relation. Jimmy är fortfarande förlovad och Helfrid visar sig ha åtminstone en annan man vid sidan av Jimmy, vilket hos honom odlar en sjuklig svartsjuka som resulterar i långa förhör där han vill höra av Helfrid vad hon gjort och med vem. Allt slutar till sist med att han misshandlar henne.

Eftersom Jimmy dessutom hyser en svår vanföreställning om att det är något fel på hans ögon, fastän alla han söker upp i ärendet säger att hans ögon fungerar fint, bryter han sig in hos en optiker och går bärsärkargång. Det leder till att han läggs in på psykiatrin. Tillsammans med ett antal andra patienter kommer han efter ett tag att få tillbringa en längre tid på en herrgård som ägs av sjukhuset, där man experimenterar med att ta ner patienternas medicinintag, gruppterapi och enskilda samtal. Doktor Davidsson arbetar här långsiktigt med att försöka hitta Jimmys djupt sittande knutar.

Så är det yttre händelseförloppet i Per Gunnar Evanders klaustrofobiska roman Det sista äventyret. Evander sätter med osviklig säkerhet läsarens blick på den alltmer psykiskt obalanserade Jimmys person och tar oss med in hans sammanbrott. Han låter oss skymta bidragande orsaker till den psykiska ohälsan, men skapar framförallt ett realistiskt porträtt av en ångestriden mans psykiska kollaps. 

* * *

Boken är svår att läsa. Inte på grund av språket, längden eller något annat sådant. Utan på grund av hur man drabbas av det oförsonliga öde som Jimmy fängslats vid. Hans viljelöshet, hans urlakade person, hans tomhet — hans förstördhet, allt är mycket realistiskt skildrat, nästan kliniskt. 

Jimmy har förstörts och skapar förstörelse där han drar fram, inte för att han vill det så mycket som för att det är sådan han är. Romanen är således konst som lyckas beröra genom att göra läsaren oroad. Konst som förmår det är stor konst.
– – –

Per Gunnar Evander, Det sista äventyret. Stockholm: Bokförlaget Aldus, 1975. 258 sidor.

Bokrecension: Hans kunglig höghet | Thomas Mann

Hans kunglig höghet (ty. Königliche Hoheit) är skriven av Thomas Mann (1875–1955). Boken utkom på tyska första gången 1909. Jag har läst verket i svensk översättning av Nils Holmberg i en upplaga från 1961.

* * * 

Prins Klaus Heinrich är yngre son till storhertig Johann Albrecht. När fadern dör är det Klaus Heinrichs äldre bror Albrecht II som tar över storhertigdömet. Albrecht, visserligen aristokrat ut i fingerspetsarna, men också sjuklig och kall inför folkets hyllningar, överlåter mer eller mindre hela mängden representativa uppgifter åt sin omtyckte yngre bror, romanens huvudperson, Klaus Heinrich. Och i sin roll glänser Klaus Heinrich. 

Prinsen är en godmodig och i grunden oskyldig man som i enlighet med sin plikt ställer artiga frågor vid rätt tillfällen, visar upp sig inför folket och intresserar sig för allt utan att egentligen bry sig om  något. Han är som prins en oförarglig symbol och inte en person, och han är medveten om det. Han inrättar sig villigt i det intrikata ceremonielet och blir den hans tungsinte äldre bror storhertigen inte orkar med att vara.

Nåväl. Storhertigdömet har en usel ekonomi, där man lever på lånade tillgångar. Nog vet man det bland de ledande ämbetsmännen, men Klaus Heinrich får visats på sitt inte alltför överdådiga slott, bära sin uniform och gå på sina åtaganden, skyddad från alltför hårda sammanstötningar med verkligheten.

Nu är det emellertid så att en sagolikt rik amerikan flyttar till storhertigdömet. Detta eftersom storhertigdömet har en hälsokälla som ska inverka gynnsamt på miljardärens njurstenskrämpor. Med sig har han sin dotter, en docklik, ironisk varelse vid namn Imma som prinsen givetvis börjar svärma för i en uppvaktningsdans till häst som drar ut över sida efter sida. 

Slutet är förutsägbart som i en folksaga. Prinsen får sin hjärtats dam och storhertigdömet räddas av miljardärens insatser för ekonomin. 

* * *

Hans kunglig höghet är en tidig roman av Thomas Mann, även om hans debutroman Huset Buddenbrook kommit några år tidigare och skänkt honom hans genombrott och längre fram motiverade hans nobelpris i litteratur. 

Jag är övertygad om att Hans kunglig höghet rymmer en mängd referenser som går mig helt förbi på grund av min okunskap både om Thomas Manns liv och den tyska samtid som fanns omkring honom vid tiden för författandet. Men vi kan ju notera att prinsen Klaus Heinrich väl fått låna sitt namn från Thomas bror Heinrich och son Klaus. Och att prinsen har en förtvinad vänsterhand anspelar rimligen på kejsar Wilhelm II som hade samma lyte.

Vad jag vidare kan konstatera är att romanen på ett fint sätt närmast satiriserar furstelivet i ett tyskt hertigdöme: hur symbolen för staten fungerar som en skådespelare i ett framställt statsdrama, med sina alldeles särskilda uppsättning miner och beteenden. Klaus Heinrich är som prins inte först och främst en människa utan en platt symbol för folket att samlas kring, att se upp till och att akta som något speciellt, fastän han väl egentligen är föga speciell utan högst — alldaglig.

Romansen mellan prinsen och Imma är ritad med ganska ljusa vattenfärger. Prinsen uppvaktar miljardärsdottern, som haft en nästan lika skyddad tillvaro som prinsen själv. Hon vrider sig i konstlade formuleringar, i sarkasm och ironi som håller uppvaktaren på behörigt avstånd, tills de till sist möts i äktenskap efter ett bröllop firat med all tillbörlig hertlig ståt i slottet.

* * *

Hans kunglig höghet är på det stora hela en tilltalande berättelse, där Thomas Mann ägnar sig åt utdragna beskrivningar av vackra inredningar i aristokratiska miljöer. Till verkets styrkor hör skildringen av den för folket oåtkomlige prinsens allmänmänsklighet eller rentav banalitet bakom all ståt och alla ceremonier och hänsyn. 

Och jag vill också nämna att det finns en och annan intressant figur som gör kortare visiter i berättelsen. Den besynnerlige och excentriske läraren Überbein som då och då dyker upp och har föga aktning för majestätiska ting tillhör den rika uppsättning bifigurer som gör berättelsen ännu mer intagande.
– – –
Thomas Mann, Hans kunglig höghet. Övers. Nils Holmberg. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers, 1961. 318 sidor.

Bokrecension: Katharina Blums förlorade heder | Heinrich Böll

Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung) är skriven av Heinrich Böll (1917–1985). 

Boken utkom i Tyskland första gången 1974. Jag har läst verket i svensk översättning av Eva Liljegren i en upplaga från 1975.

* * *

En serie händelser drar in Katharina Blum i andra händelser som förändrar hennes liv. Detta skildras för oss av en mystisk berättare, som jag inte riktigt kan identifiera. Men berättaren ger intryck av att undersöka vad som hänt genom dokumentation och andra källor och återberätta det för läsaren.

Katharina Blum, 27 år gammal, har en kärleksrelation med en viss efterspanad Ludwig Götten, som misstänks för rån och mord. Katharina förefaller ha hjälpt Ludwig att att ta sig ur polisens spaningsnät genom visa honom någon form av passager i källaren av hennes lägenhetshus. 

Av denna anledning tas hon in på förhör. Och av denna anledning hängs hon och hennes närstående ut i skandaltidningen ZEITUNG, en icke oblyg blinkning mot den tyska tidskriften Bild Zeitung, som Böll tidigare kritiserat i andra sammanhang. 

Tidningen i romanen förvränger citat, associerar Katharina med vänsterpolitik och lurar sig rentav in i hennes sjuka moders sjukhusrum för att klämma ur henne några citat. Tidningen gör allt vad den kan för att utmåla Katharina som en tadelvärd person, som smuts. Till saken hör att Katharinas moder dör strax efter journalistens besök.

Nåväl. Saker tar sina vändningar. Och redan från början av romanen låter den mystiske berättaren oss få veta att Katharina är en mördare. Hon mördar nämligen journalisten som varit drivande i drevet efter henne. Genom en gammal nazist får hon tag i en pistol, och med pistolen skjuter hon journalisten som besöker henne för att få en exklusiv intervju. Hon kan inte förmå sig själv att känna ånger under de timmar som följer och söker sedan självmant upp polisen.

Det kan nämnas att det också visar sig att hennes Ludwig Götten inte alls var någon rånare eller mördare. Han verkar ha stulit en del pengar från det militärförband som han tillhörde. 

* * *

På det stora hela är det alltså fråga om en tämligen tragisk historia. Udden måste sägas vara vänd mot vad Böll framställer som sliskig skandalmedia, som tar sig friheten att skapa sin egen verklighet och presentera den som sanning för sina läsare. Det går att ana en politisk dimension också, där författaren varnar för att låta ogillande av vänsterpolitik spela en roll i sammanhanget. 

Berättandet i Katharina Blums förlorade heder är krångligt. Boken är inte lång, men intrikat sammanflätad. Vi lär långsamt allt bättre känna denna Katharina Blum och hennes liv: hon arbetar hårt, har framgång, och slits in i en virvelvind av händelser som på några dagar helt förändrat hennes liv. 

Böll använder sig också av en aningen frustrerande men möjligen realismen förhöjande metod då han i sitt rappa berättande använder en stor mängd namn på mer eller mindre framträdande bifigurer. Namnen flyger som en bisvärm från sidorna, som redan huggits sönder av korta kapitel. Ja, boken, som är på knappt 160 sidor, är uppdelad i hela 58 kapitel.

Katharina Blums förlorade heder är en annorlunda kriminalhistoria, som kanske mer vill säga något om det obehagliga med media som använder sin makt för att skandalisera, än om det brott som här följer på att ett liv okvädats i spalterna.
– – –
Henrich Böll, Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung). Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1975. 156 sidor.

Bokrecension: Förinta | Michel Houellebecq

Förinta (fr. Anéantir) är en roman av den franske författaren Michel Houellebecq (f. 1956). Boken utkom första gången i Frankrike 2022. Jag har läst verket i svensk översättning av Sara Gordan i en upplaga från 2023.

* * *

Frankrike år 2027. Paul Raison är en högt uppsatt politisk tjänsteman hos finansministern. Paul saknar intressen, är skicklig på sitt arbete och distanserad från sin omvärld. Han närmar sig sin femtioårsdag. 

Denne Paul följer läsaren under ett knappt år då mycket och litet händer. Som ett surr i bakgrunden genomförs avancerade terrorattentat runtom i världen, många av dem knutna till mystiska meddelanden över Internet. Först mot slutet av boken börjar vi ana vilka krafter som – möjligen – ligger bakom dessa attacker. 

Paul är gift, bor centralt i Paris. Och har inte legat med sin hustru på 10 år. Tills åtrån hastigt gör entré igen och de två åter finner varandra och Houellebecq får anledning att detaljerat skildra parets sexuella uttrycksformer.

Finansministern, som är en effektiv teknokrat, ställer upp som andreman bakom en populär och grund teve-personlighet i presidentvalet. Och allt i valet är orkestrerat som ett cyniskt spel, med spindoctors som dirigenter.

Och fler delar i pusslet: Pauls far, pensionerad underrättelseoperatör, hamnar i koma och när han vaknar är han svårt förlamad. Händelsen får Paul att återknyta kontakten med sina syskon. I en aktion av konservativa krafter befrias fadern från det omsorgsboende han har placerats för att istället vårdas i sitt vackra hem på landsbygden.

Och så vidare.

* * *

Det Frankrike som vi genom händelserna som inträffar med och kring Paul möter är kallt, cyniskt, och står på ett inte helt uttalat vis inför ett sammanbrott. Jag kommer att tänka på termen nihilism, i en sådan mening att få – eller i Pauls fall nästan inga – överordnade värden längre existerar för de agerande. Om man inte till dessa värden räknar makt och sex som krafter vilka får folk att fortfarande orka agera i en så trött, så trött, värld. 

Paul är inte en särskilt intressant person. En och annan misantropisk reflektion han gör upplever jag som träffsäker, men som karaktär är han intetsägande och platt – och just därför verklig. Det är mycket lätt att tänka sig honom vandrandes den korta vägen från lägenheten till ministeriet i Paris för ännu en dag av arbete i ett ansiktslöst maskineri, utan övertygelser och utan syfte. Han är intelligent, men inte särskilt intellektuell, till skillnad från sin chef ministern som är både-och. 

Och när Paul mot slutet av boken drabbas av en omvälvande händelse agerar han nästan lika avmätt som om det gällt någon annan, någon han känt lite ytligt.

Förintelse bjuder inte på en händelsekedja med en tydlig början och ett tydligt slut. Istället utgör romanen ett tvärsnitt av ett liv och dess närmaste omgivningar. Skildringen är mycket skarp i sina detaljer och i sin realism, bortsett från något inslag som jag inte övertygas av. Men det kan ju också bero på min stora obekantskap med närmare franska omständigheter. 

Det här är inte en optimistisk eller en upplyftande bok. Det är en bok om en trött man i ett trött land i en trött kultur. Och boken förtrollar mig inte som läsare, men den vaggar in mig i sin lågmälda melankoli.
– – –
Michel Houellebecq, Förinta. Övers. Sara Gordan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2023. 625 sidor.

Bokrecension: Tyll | Daniel Kehlmann

Tyll är skriven av den tyske författaren Daniel Kehlmann (f. 1975). Boken utkom första gången på tyska 2017. Jag har läst romanen i svensk översättning av Jesper Festin i en upplaga från 2019.

* * *

Tyll Ulenspiegel är en tysk folkloristisk gestalt, en narr som dyker upp under medeltiden. Honom blåser Daniel Kehlmann liv i och placerar lite längre fram i tiden än vad som eljest brukar ske, nämligen under 1600-talet, särskilt under trettioåriga krigets tid. Här får Tyll finnas med i allehanda sammanhang, både som barn, som ung och senare under livet. De olika kapitlen är inte placerade kronologiskt efter varandra, utan låter oss vid olika tider och utifrån olika personers perspektiv möta Tyll.

Vem är då Tyll såsom Kehlmann skildrar honom? 

Han växer upp som mjölnarson. Fadern är försänkt i grubblerier och söker intensivt förståelse för världen; fritänkeri i kombination med magiska föreställningar slår några passerande jesuiter för pannan och så blir mjölnaren anklagad för häxeri med givet resultat. 

Tyll drivs ut i världen, först med andra kringvandrande underhållare. Han blir duktig på att gå på lina och jonglera. Han blir duktig på att på narrars vis tala sanning till makten. Och han kan driva med populasen. 

Därtill har Tyll en besynnerlig förmåga att finnas tillstädes när stora händelser inträffar, såsom när den avsatte vinterkonungen möter kung Gustav II Adolf och sedan förnedrad får lämna svenskarnas läger. Långt senare är han också på plats när vinterdrottningen vid förhandlingarna inför westfaliska freden gör ett sista försök att återfå makt och inflytande, då på sin sons vägnar.

* * *

Vad jag särskilt anser tilltalande med Tyll är hur Kehlmann lyckas leka med vad som sker och vad som kanske sker. 

Genom att inte från allvetande perspektiv uttala vad som egentligen händer och genom att låta oss läsare tolka de agerandes upplevelser införs en osäkerhet som öppnar upp för möjligheten att rent sägenaktiga händelser kan ha inträffat, också inom den annars så realistiskt utformade berättelsen: Talade kanske verkligen åsnan? Vad hände den där natten då Tyll som barn fick övernatta i skogen? Hur kunde jesuiten fly ur vagnen? 

Kehlmann skiftar perspektiven på ett mycket tilltalande vis, som gör romanen lika opålitlig som verkligheten själv. Och lika trovärdig.
– – –
Daniel Kehlmann, Tyll. Övers. Jesper Festin. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. 333 sidor.

Bokrecension: Z | Vassilis Vassilikos

Z är skriven av Vassilis Vassilikos (1933–2023). Boken utkom på grekiska första gången 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Kerstin Tovi, i en upplaga från 1970.

* * *

Grigoris Lambrakis var en grekisk medicinare, fredsaktivist och parlamentsledamot som mördades i Tessaloniki år 1963. Mordgärningen visade sig ha kopplingar till högerextremistiska dignitärer inom polis- och militärväsendet. Skandalen ledde till sist till dåvarande premiärministerns fall. Men när juntan tog över 1967 försökte man tysta ner allt som hade med Lambrakis att göra.

Det är om denne Lambrakis som Vassilis Vassilikos dokumentärroman handlar. Boken förbjuds samma år som juntans maktövertagande. 

Vassilikos har i stor utsträckning ändrat namnen på de inblandade, och Lambrakis själv kallas uteslutande ”Z”, som står för första bokstaven i ”ζει”, grekiska för ”han lever”, vilket blev ett slagord efter Lambrakis död. 

Jag är alls inte tillräckligt insatt i händelsen för att kunna bedöma hur nära romanen ligger de historiska händelserna, utan får läsa den som litteratur med verklighetsbakgrund.

Den som känner till det moderna Greklands historia är nog bekant med de enorma spänningar som funnits i landet mellan vänster och höger. Z framstår som en omtyckt ledare för fredssaken och blir av sina fiender kallad kommunist.

Z blir obekväm för nationalistiska krafter och en konspiration mot honom orkestreras, som leder till att två ljusskygga existenser fungerar som verktyg för att röja honom i vägen — genom att köra över honom med en motordriven trehjulig transportcykel i samband med att någon slår Z i huvudet. Z dör några dagar senare av sina huvudskador. 

Konspirationen kan följas in i gendarmeriet, men hur långt upp i samhällshierarkin beslutet ursprungligen att skada eller röja Z ur vägen togs får vi inte veta.

Vassilikos har ingen huvudperson i sin roman. I stället använder han sig av en mängd olika perspektiv, där vi som läsare får följa både gärningsmän och de som försöker bringa klarhet i vad som hänt, såsom reportern och som utredaren. 

Ytterligare perspektiv läggs till de andra genom de samtal olika personer har, i brev eller på annat vis, med den döde Z. Dessa partier av boken, vari Z alltmer antar symbolisk gestalt och blir förstorad efter sin död och i någon mån förlorar sina mer mänskliga sidor kan stundom framstå som ganska tröttande att läsa. Detta gäller också det långa avsnitt där Z:s själ i luften följer den döda kroppens resa till begravningen.

* * *

Romanen Z är inte lättflytande läsning. Men det är intressant läsning, särskilt om man vill få en inblick i och känsla av Greklands politiska landskap såsom det såg ut i början av 1960-talet, då fortfarande gamla motståndsmän av olika falanger och nazimedhjälpare från andra världskriget fanns kvar på scenen. 

Det kanske är en cynisk inställning, men vi påminns genom Z om hur sanningen är något som de med makt och vilja att göra så åter och återigen böjer till den form som de önskar. Och det är väl en läxa för alla tider och platser att bära med sig.
– – –
Vassilis Vassilikos, Z. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970. 338 sidor.

Bokrecension: Minnas | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

Minnas är en roman av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1928. Jag har läst en upplaga från 1950. Eyvind Johnson fick nobelpriset i litteratur 1974.

Vid utgivningen av originalutgåvan av Minnas valde Johnson att utesluta en del av boken som utspelade sig i himmelen. Detta för att han inte trodde den skulle falla förlaget på läppen. Delen har på senare år införts i verket, dock ej i denna upplaga, som alltså är en nyutgåva av textens första publicerade version.

* * *

Minnas är en psykologiskt komplex roman. Till det kommer att mycket av det som utspelar sig i boken gör det i en tid före händelserna som skildras som berättelsens nutid; det är genom ett antal personers minnen som romanen får sin fyllighet, och låter läsaren förstå sammanhang.

Johnson skriver också i sitt förord att boken, som är tidig i hans produktion, att det är troligt att hans läsning av Freud och Proust påverkat utformningen, något som för läsaren framstår som sannolikt. 

Vi befinner oss i en småstad någonstans i Sverige, väl någon gång under förra seklets tidigare del. I staden bor ett antal människor som läsaren allteftersom berättelsen utvecklas får lära känna allt bättre. De är inga silhuetter, de är komplicerade gestalter.

Något av ett nav i boken är väl Ivar Barr, en ung man i 19-årsåldern som inledningsvis mitt under en fotbollsmatch då han ska slå in 12-0 väljer att inte fullfölja sparken; det är som att själva meningsfullheten i det han gör rinner av honom. 

Ivar Barr arbetar på kontor, bor tillsammans med sin mor, som är änka, och sin yngre bror Martin. Ivar är svårmodig och besatt av sin kärlek till Birgit, som är några år äldre och driver en egen rörelse. Hon behandlar honom som något försumbart, ett nöje för stunden, något att leka med och att inte ta på allvar.

Brodern Martin är en enklare person, ambitiös och godmodig. Han ägnar sin tid åt studierna för att kunna fortsätta läsa framöver.

I staden bor också doktor Clerk, stadsbibliotekarien, våldsamt beläst och eftertänksam, med minnen av en äldre tid då han nog hade en relation med Ivars och Martins mor, som möjligen resulterade i att doktor Clerk blev fader till Ivar, utan att Ivar nu själv vet om det.

Och så har vi den gamle gardisten J. A. Galén, numera innehavare av en matservering tillsammans med hustrun. Galén, med ett övertydligt efternamn, är kanske tillsammans med Ivar den psykologiskt mest komplexa personen i hela romanen. 

Galén kämpar nämligen med sina demoner. Han har periodvis ett svårt alkoholmissbruk, men han kämpar också med vad han inte vågar låta bli helt medvetet för sig själv: hans åtrå till pojkar och ynglingar. Hans hustru älskar honom, men kan inte riktigt nå honom. Galén är full av neuroser och till sist utvecklas hans själstillstånd till ren sinnessjukdom.

* * *

Minnas är en dyster bok. Den är helt utan hjältar och ställer framför läsaren idel lidande varelser, tragiska människor och oblida öden. Stämningen tenderar stundom det rent mardrömslika i sin laddade ångest. Det krävs en stor författarbegåvning för att åstadkomma ett sådant konstverk som Minnas i sin helhet blir. 

Hela romanen utspelar sig huvudsakligen under ett knappt år. Väderleken och årstiderna följer tätt med berättandet om människorna. Men genom att människorna ständigt gräver i sina minnen, uttryckligen eller genom antydningar, utspelar den sig också under flera decennier. Händelser som vi aldrig riktigt får veta något om kan vi ändå ana. Vi får erfara hur vad som sker i berättelsens ytskikt har rottrådar ner genom åren, tillbaka i tiden.

Ja, det är en dyster bok. I dess slut, när tragedin nästan har spelat ut, går en av huvudgestalterna genom staden i ett mästerligt avslutande stycke, och passerar platser och funderar på vad som har hänt. Vi är då något år framåt i tiden. Denna vandring avrundar historien och låter melodin långsamt klinga ut, men inte i durackord. 

Minnas är en stor bok genom sin psykologiska trovärdighet och sitt berättartekniska djup. Med något undantag händer inte mycket. Likväl vibrerar texten av spänningar. Därigenom blir läsningen en drabbande upplevelse.
– – –
Eyvind Johnson, Minnas. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1950. 239 sidor.

Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Ängslans boningar | Per Gunnar Evander

Ängslans boningar. En dagboksroman är skriven av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången år 1980.

* * *

Per Gunnar Evander lyckas i Ängslans boningar skapa en känsla av absurd, skör drömskhet, fastän han hela tiden använder en mycket realistisk berättarteknik. Så flyter den verklige Per Gunnar Evander samman med romanens jag, vid namn Per Gunnar Evander, på ett sådant vis att läsaren får det svårt att avgöra var fiktionen börjar och verkligheten tar slut. 

Romanens Evander är författare och refererar till sammanhang den verklige Evander befunnit sig i, men han skriver också ingående om sin broder, som ska ha tagit sitt liv. En sådan bror hade emellertid inte Evander i verkligheten. Fiktion och fakta växlar om på ett effektivt och konstnärligt intressant sätt.

Vari består då det drömska, eller rättare mardrömska? 

Jo, romanens Evander får efter att hans flickvän försökt att döda honom vila ut hos Henry och hans hustru. Henry är en gammal ungdomsvän från Evanders tid som löpare. Evander lovar att för denna tjänst göra vännen en tjänst i framtiden.

Det dröjer elva år, sedan hör vännen Henry av sig. Han behöver hjälp med att gräva ut en vattenledning för att hitta en läcka. Naturligtvis ställer Evander upp. Men arbetet är absurt omfattande. Det grävs för hand, och sträckan kan bli flera hundra meter lång om inte läckan visar sig, och det är tjäle och vattenledningen ligger långt ner under marken. 

Evander blir kvar i månad efter månad och gräver med spade och hugger med korp. Först hjälper vännen Henry till, men dennes hälsa blir allt sämre och till sist är det mest Evander själv som dag efter dag står där i den iskalla löpgraven. 

Det absurda består då bland annat i den brist på proportion som finns mellan den goda gärningen som innebar att den utsatte Evander fick husrum och mat under en tid för elva år sedan, och de långa månader av synnerligen hårt fysiskt arbete som gentjänsten innebär, med husrum och mat som enda lön.

Evander knotar på, funderar ibland på att ge fan i alltsammans, men fortsätter ändå. Han verkar inte notera den hänsynslöshet som vännen måste ha för att hålla kvar honom i detta arbete denna långa tid, istället för att försöka anlita professionell hjälp som kan hitta läckan enklare än att gräva hundratals meter genom frusen mark.

Man lockas alltså som läsare att tänka sig sökandet och det tunga grävandet som ett symboliskt uttryck. Åtminstone kan läsaren använda berättelsen på så vis: är grävandet ett uttryck för ett sökande efter mening? Eller kanske ett sökande efter vad som möjligen är fel och skaver?

Hursomhelst, oro genomflyter på ett obestämbart sätt romanen, vare sig det nu handlar om den hänsynslösa behandlingen av Evander, eller om de halvkvädna visor som kommer ur Henry och hans hustru, som antyder att de har mer inom sig än vad man först tror. 

På något vis kan man inte heller, trots allt, låta bli att känna medlidande med den allt sjukare, allt ömkligare, alkoholiserade Henry – han är vilsen men verkar inte själv förmå att hitta rätt, att hitta balans. Han är mycket tung, fysiskt, ja, men också psykologiskt.

Ängslans boningar är som berättelse litterärt intressant. Kanske är den väl utdragen – men historiens längd gör att det skapas utrymme för smygande oro, som möjligen inte kunnat uttryckas lika effektivt annars. Och allt det outtalade i romanen ger också gott om utrymme åt läsaren att själv försöka förstå om det finns ett djupare liggande budskap här, och i sådant fall vad det kan vara.
– – –
Per Gunnar Evander, Ängslans boningar. En dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1980. 253 sidor.

Bokrecension: Sorgemusik för frimurare | Lars Gustafsson

Sorgemusik för frimurare är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936–1916). Boken utkom år 1983.

* * *

Tre personer står i fokus, två män och en kvinna. De förenas av en tids gemensamt förflutet i 1950-talets Uppsala och Stockholm. Men sedan drar deras respektive liv iväg med dem åt olika håll. De blir minnen för varandra — på sin höjd. 

Jan är ung poet, publicerad sådan och hyllad sådan. Så slutar han publicera sig, far till Afrika och ägnar sig åt en affär i Senegal, och åt att skjutsa turister i båt på floden. Anne-Marie studerar musik, och har åratal senare smärre roller på en scen i Göteborg. Det stora genombrottet kom aldrig. 

Hans är fysiker, gör internationell akademisk karriär och bosätter sig i USA. Han bjuds in på internationella konferenser för att tala om hur man kan reglera spridning av kärnvapen, men han vet med sig att det redan är för sent att göra något.

* * *

Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan. Särskilt Hans och Anne-Marie har i början inte, men senare i boken dock blivit cyniska, desillusionerade. Den stora tröttheten har lagt sig över dem och idealen har dött. De glider genom tiden i en tillvaro de inte har riktig kontroll över. De lever i ett allt mer påtagligt främlingskap inför världen.

Yttre handling är begränsad. Några möten. Några antydningar till intrig, en intrig som gör att Jan tvingas från Afrika. — Kan det vara detta förlaget i baksidetexten åsyftar med ”en yttre ram av internationell agentroman”? 

Och sömnlösheten som Hans har att hantera, bläddrandet i telefonkataloger och uppsökandet av ungdomskärleken känner vi för övrigt igen från Berättelser om lyckliga människor (1981). 

Det är stämning och hållning som är det mest betydande och bärande innehållet i Sorgemusik för frimurare.

När Hans en kväll umgås med en vän hamnar de i ett samtal om tilltagande nihilism, om hur människorna saknar skyddsmekanismer mot kaos. En gudomligförklarad stat kan försöka sätta barrikader i vägen, men den är inte stark nog: människor räds inte makt eller våld längre. De bryter igenom – till tomheten. 

Ann-Marie å sin sida upplever sin situation så här: ”... världens obeskrivliga blindhet fyllde henne med en känsla som liknade klibbigt äckel. Existensens klister.”

Gustafsson berättar alltså om hur människorna förhåller sig till den tomhet de ställs inför.

Kanske har poeten Jan, som slutade skriva dikter och slet upp sina rötter för att plantera dem i Afrika, blivit den av dem som ändå, trots allt, nått någon form av lycka. Eller åtminstone en tillfredsställelse. Han fick inte ett liv fylld av ett jagande efter stipendier och möjligen medlemskap i kulturella sällskap. Han fick tillbringa sin tid nära jorden, arbetande i affär och som flodbåtskapten.

* * *

Sorgemusik för frimurare ställer oss också inför frågor om Tiden som sådan. Tiden som en linje som kan ritas i olika riktningar, där vi dock bara kan se vart färden egentligen burit när vi ser bakåt. Och Hans tänker i ett sammanhang: 

”det enda man kunde se av sitt liv var det förflutna och det förflutna bildade en tät och gåtfull skog som stelnade i ögonblicket. [/] Men ögonblicket självt var alltid fullständigt tomt.”

Jag förstår det som en reflexion kring att punkten i tiden som han står på är tom, existerar utan att vi kan överblicka se innebörd, men från denna punkt kan vi kasta blickar bakåt och se vårt förflutna, ett förflutet som vi inte kan ändra, som har förstenats och som kan vara svårt att skärskåda.

* * *

Gustafsson placerar skickligt in sina romanfigurer i en historisk kontext: när han berättar om ungdomskretsen i Uppsala nämner han också personer från tiden och miljön som är högst verkliga, och även platser som jag förmodar är lika verkliga. 

En viss samhällssatir kan också anas. Särskilt effektivt blir det när Jan på en hotellrestaurang i Dakar råkar hamna bredvid ett team som ska förbereda inför en dokumentär för Sveriges Television. Teamet har alla de rätta åsikterna. De vet hur det egentligen ligger till med förtryck och kolonisering, och ser till exempel den imperialism som ligger bakom att man i Senegal till teamets förtrytelse talar franska – i stället för engelska.

* * *

Sorgemusik för frimurare är en stillsam och dyster roman. Men den ställer den stillsamma och dystra läsaren inför frågor som jag tror är viktiga att ställa sig som människa, ja, som en varelse som har att förhålla sig till tillvaron: hur hanterar jag möjligheten av kaos? Kan jag leva lycklig även med tomheten under fötterna?
– – –
Lars Gustafsson, Sorgemusik för frimurare. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1983. 223 sidor.

Bokrecension: Lars Hård | Jan Fridegård

Jan Fridegård

Lars Hård rymmer i en volym trilogin Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) av Jan Fridegård (1897–1968). 

Samlingsupplagan som jag har läst utgavs 1949.

* * *

Lars Hård är en antihjälte. Han är inte en sympatisk man, inte en särskilt vänlig karl. Det hade varit lätt för Fridegård att skapa honom till ett ljus och en nåd i den statarmiljö där han sätter in honom, men det hade varit en idyllisering, och trilogin om Lars Hård är inte en idyll. 

Trots att berättelsen om Lars Hård åtminstone delvis är självbiografisk, har Fridegård inte förgyllt sin huvudperson.

Lars Hård är högfärdig över den bildning han samlat ihop, ser sig som särskilt utvald och förmer. Lars Hård är ansvarslös och utan praktisk kraft. Han är en son till statare, som några och tjugo år gammal återvänder till hemmiljön från fabriken i staden, och han kommer sig inte riktigt för något. Hans intressen är förvisso lagda åt det intellektuella hållet, men att ägna tid åt Nietzsche och Schopenhauer passar inte bra in i den miljö där han nu hamnat, den miljö som han kommer ifrån.

Den unge mannen charmar herrskapsfröknarna som besöker gården som statarna är knutna till, och får till ett och annat erotiskt äventyr med dem. Men en dag kommer ett brev från staden. Det är från en gravid kvinna, som kräver honom på understöd som barnafader, något han på till synes något osäker grund anses vara. Brevet, som blir till flera brev, berör honom föga, utöver att det gör honom irriterad.

Nog får Hård sig jobb i skogen, men föredrar att utföra det dåligt och eftersom han inte betalar för barnets uppfostran och följaktligen hamnar i skuld slutar det med att han tas till en tvångsarbetsanstalt, där han snart slår ner en vakt och efter en kort tid på rymmen istället förpassas till Långholmens centralfängelse. 

Så långt första boken. Andra boken handlar framförallt om livet i fängelse och tiden efter frigivningen. Sista boken handlar i stor utsträckning om hemkomsten till gården och den långa, utdragna process då Lars Hårds moder ligger för döden och till sist avlider.

* * *

Lars Hård är vagabond och drömmare och anarkist. I dag hade han möjligen behängts med någon typ av diagnos. Och nog kunnat hitta en nisch i världen där han kunnat fungera. Men då, när boken utspelar sig, passar han inte riktigt in i den miljö där han befinner sig, kringränd som den är av ännu väldiga klassklyftor. 

Han kan först inte balansera sig själv och sin situation, Han verkar ansvarslös och rå. Och just därigenom blir han så mycket mer mänsklig än alla proletärhjältar som tänkas kan. Han är människa, inte helgon. En människa som försöker att se alltmer klart på sig själv, allteftersom han dras genom misär, allteftersom också han formas och utvecklas.

Som lättare att tycka om framstår Lars Hårds gamle skäggige far, son till en rysk emigrant. Han som ständigt sätter allt under evighetens synvinkel, hänvisar till sin kära bok Världsrymdens under, och anser det mesta vara flugskit värt i jämförelse med de större perspektiven. Han har arbetat hårt, älskat sin hustru och fäller i sin kärvhet tårar när hon dött.

Som direkt vidriga framstår i kontrast grannarna kusken och hans fru. De önskar inget mer än att dra ner människor med skvaller. De drivs av andras, inte minst Lars Hårds, olycka. De har inga försonande drag som mildrar intrycket av deras elakhet.

* * *

Böckerna om Lars Hård lär väckt uppseende när de först kom ut, delvis på grund av sitt grova språk. I dag bidrar detta till att skänka boken en betydande fräschör. Vad som var vågat då ser vi kanske som genuint i dag. Till det kommer ett ganska knappt och effektivt sätt att skriva; Fridegård kan visst beskriva natur och sådant, men han svävar inte iväg i excesser. 

Knappheten underlättas väl också genom att Fridegård gör Lars Hård själv till berättare; det är hans bittra röst som går genom alla böckerna. Det är hans utveckling sedd från hans egna ögon som läsaren följer.

Det bör också nämnas, att den som vill kan i boken hitta sådant som har ideologisk bäring: kritiken mot klassamhället finns där ständigt, och en inte särskilt dold hätskhet mot kyrkan, dess läror och dess prästerskap likaså. Lars Hård själv har avgjort någon form av andlighet, kanske någon form av religion, men den är knuten till naturen, och inte till den stränga gud han mött i gudstjänsten.

Dessutom bjuds läsaren på en intensiv skildring av det tuffa livet i ett svenskt fängelse någon gång kring 1920–30-talet. Fridegård hade ju egen erfarenhet just av den tillvaron och torde därför veta precis vad han skrev om: han fick 8 månaders straffarbete på Långholmen för att han med några kamrater stulit linolja i samband med att han lämnade det militära år 1919.

Den ursprungliga trilogin om Lars Hård följdes upp med två ytterligare böcker: Här är min hand (1946) samt Lars Hård går vidare (1951). Dessa senare verk återstår för mig att läsa.
– – –
Jan Fridegård, Lars Hård. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1949. 477 sidor.

Bokrecension: Land till salu | Halldór Kiljan Laxness

Land till salu (isl. Atómstödin) är skriven av Halldór Kiljan Laxness (1902–1998) och har på svenska även utgivits med titeln Atomstationen. 

Boken är översatt av Rannveig och Peter Hallberg. Första isländska upplagan utkom 1948. Den svenska upplaga som jag har läst är från 1955.

* * *

Land till salu är en märklig bok. Jag får ibland associationer till Genet och ibland till Nikanor Teratologen. Men mest är det märkligt och nebulöst: jag kan inte se igenom referenserna till isländska efterkrigstida förhållanden, även om de korta kommentarerna efter boken ger knuffar i rätt riktning. 

Berättare i romanen är en ung kvinna vid namn Uggla som kommer till Reykjavik från nordliga landsbygden. Hon arbetar som hembiträde hos en rik parlamentsledamot med bortskämda ungar och oförskämd hustru.

Men hon tar också orgellektioner hos Organisten, som visar sig vara något av en blandning av filosof och visdomslärare med bohemiska bekanta som dyker upp hemma hos honom. Uggla blir också politiskt engagerad och ansluter sig väl till kommunisterna.

De stora hoten i boken får identifieras som viljan att sälja ut Island åt amerikanarna för att dessa där skall ha ett fäste gentemot öst under det uppblossande kalla kriget, samt de rika och inflytelserikas tomma uppblåsthet kombinerad med deras makt och förmögenhet. Och över allt svävar hotet om atombombskriget.

* * *

Berättelsen är spretig. Det finns ingen linje genom den. Jag kan inte se en kärna. 

Men jag gillar hur Laxness leker med personskildringarna: hur odågorna som besöker Organisten kallas "gudarna", hur den prostituerade kvinna där kallas "Kleopatra". 

Jag gillar hur Ugglas far på landsbygden genom sina stilla religionsfunderingar som gift sig med landskapets miljö verkar för något annat än kristendom, trots att mannen håller på att bygga en kyrka. I detta har han med sig prästen där. Naturen är viktigare än den kristna guden. Och gud för Ugglas fader är den gud som blir kvar när man avfärdat alla andra:

"Vårt gud är det som är kvar när alla gud har räknats upp och man har sagt: nej, inte han, inte han."

Ugglas eget öde är vindkastat. Hon står upp för sig själv och blir inte kuvad av husfruns elakhet. Hon blir gravid med en polis som blivit polis blott för att lära sig brott, även om han också är ridderlig och väl åtminstone delvis åker i fängelse genom sammanhang som är dunkelt politiskt motiverade.

Jag gissar att en islänning omkring år 1950 hade fått ut fantastiskt mycket mer ur Laxness bok än vad jag förmår hitta där. För mig blir den intressant, men hemlighetsfull, oklar.
– – –
Halldór Kiljan Laxness, Land till salu. Övers. Rannveig och Peter Hallberg. Stockholm: Vingförlaget, 1955. 215 sidor.

Bokrecension: Berättelser om lyckliga människor | Lars Gustafsson

Berättelser om lyckliga människor är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), författare och filosof. Boken utkom första gången 1981.

* * *

Ibland undrar jag i vad mån folk i allmänhet har ett rikt inre liv. Eller finns där bara tomhet och tystnad? Vad sysselsätter sig de andra med på insidan? Vad är viktigt för dem? Vad gör dem egentligen lyckliga? Frågor som dessa utforskar Lars Gustafsson i Berättelser om lyckliga människor.

Nå, så särdeles lyckliga eller så mycket till ett rikt inre liv visar inte alla de människor upp, som Gustafsson berättar om. Det kunde varit motiverat att ge boken en alternativ titel: Berättelser om olyckliga människor.

Men likväl: de flesta av gestalterna har något som särskilt sysselsätter dem; där finns något i deras liv som upptar dem — vare sig det nu finns i minnena, i föreställningarna eller i den yttre, fysiska verkligheten. Vare sig det är ytligt sett viktigt eller inte viktigt. 

Någon räknar ut exakt på vilken latitud han bor. Någon annan gläder sig åt att kunna börja bygga en modelljärnväg och så få överblick över en bit verklighet.  Ytterligare någon annan lider av sömnlöshet en timme varje natt och lindrar sin insomnia till exempel genom att på hotellrum runtom i världen läsa telefonkatalogen och hitta historier i namn. 

En person med utvecklingsstörning lever i den alltid närvarande stunden. En äldre dam lyssnar till de ljud som kommer inifrån henne, tills en fågel som sjunger där tvångstystas genom medicinering.

* * *

Det är alltså en lång rad människor och människöden som Lars Gustafsson skapar och visar läsaren. En hel del av dem är flacka. Inte som konstnärliga figurer, utan som personligheter: människorna i sig är psykologiskt flacka, tämligen tomma, men trovärdiga. Andra har djup. Vissa har bråddjup, så djupa att få kan följa med ner i dem. 

Och kanske hittar verkligen en och annan av dem någon form av lycka; de flesta verkar dock inte särdeles lyckliga. Kanske består deras lycka mer i effektiv bedövning så att inte livets törnar känns lika hårda, lika vassa.

Lars Gustafsson förmår skapa levande människor. Icke nödvändigtvis människor man skulle söka, men icke desto mindre fullt levande och trovärdiga människor. Icke nödvändigtvis människor med rikt inre liv, men med tillräckligt medvetande för att skydda sig mot livets meningslöshet.
– – –
Lars Gustafsson, Berättelser om lyckliga människor. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1981. 226 sidor.

Bokrecension: Komedier i Bergslagen. Två släkter | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Komedier i Bergslagen. Två släkter är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Det är den första boken i trilogin som fick just namnet Komedier i Bergslagen. 

Två släkter utkom år 1914.

* * *

Den som läst ett och annat av Hjalmar Bergman förut vet att det sällan är historier av det mer lättsamma slaget man möter; det förvånar kanske därför föga att titeln Komedier i Bergslagen skall uppfattas ironiskt. Det är här inte fråga om komiska ting utan om tragiska. 

Ja, boken är handlar om de tragiska mellanhavandena mellan två släkter i Bergslagen med början på 1600-talet, till någon gång under 1800-talet. Den ena släkten är att förstå som förmögen och halvaristokratisk, den andra som bättre situerad allmoge. Den förra släkten håller till främst på Klockeberga, den andra på Ryglinge. 

Hjalmar Bergman har låtit Två släkter utspela sig i fem olika tider i fem olika delar av verket, men där det som hänt i en generation får återklang i senare generationer. Ibland återkommer personer i olika åldrar i de olika delarna av romanen. Och omtagen är många och välbehövliga. I romanen förekommer inte färre än sex personer med namnet Jörgen Siedel av Klockebergasläkten, far och son samtliga, ofta med någon form av smeknamn.

Så här skriver Bergman:

”Jörgens far hette Jörgen och kallades Tjocke Jörgen. Jörgens farfar hette Jörgen och kallades Token, däför att han läst ifrån sig det lilla förstånd som en gång funnits. [– – –] Token, Tjocke Jörgen och lille Jörgen voro således namnen på dessa tre generationer. Före dem räknar släkten ännu tre Jörgen i rakt uppstigande led.”

Att få in bara alla dessa Jörgen på litet över tvåhundra sidor måste räknas som en bedrift. Och så tillkommer ett myller av ytterligare personer som jag ett tag försöker hålla kolla på med hjälp av en allt vidlyftigare släktkarta, men sedan bara låter komma och gå som de behagar.

Så vad händer? 

Myllret av folk lurar varandra och tar hjälp av varandra, är besvikna på varandra och hämnas på varandra. Man blir tokig och man tar livet av sig. En präst blir hängd. Ytterst få – om några alls — är nöjda. Har och var skänker Bergman läsaren rejäla skrönor. Många gestalter är påtagligt karaktärsfullt uttryckta. 

* * *

Språket vill jag nämna för sig. Hjalmar Bergman skriver i Två släkter en arkaiserande men mycket vacker prosa. Den är kristallklar. Det är handlingen och framförallt figurerna som krånglar till skildringen, alls inte språket. Och att det är tillkrånglat är med all säkerhet medvetet av författaren. 

Allra mest tror jag den skulle få ur boken som läste den ganska snabbt och i ett svep, inte som jag, ganska långsamt och utdraget över flera dagar. Då hann jag tappa tråden och fick försöka hitta den bäst jag kunde. Men — likväl kunde jag fortsätta njuta av språket under tiden.
– – –
Hjalmar Bergman, Komedier i Bergslagen. Två släkter. Albert Bonners förlag, 1914. 204 sidor.

Bokrecension: Arthur Gordon Pyms äventyr | Edgar Allan Poe

Arthur Gordon Pyms äventyr (eng. The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket) är en roman av Edgar Allan Poe (1809–1849). 

Boken utkom på engelska första gången 1838. Jag har läst verket i svensk översättning av E. R. Gummerus, reviderad av förlaget och utgiven 1965.

* * *

Det är något besynnerligt med Arthur Gordon Pyms äventyr. Det är som att romanen vägrar att bestämma sig för vad den är för typ av verk. Poe leker på ett intrikat – eller möjligen tillkrånglat – sätt med olika berättartekniker och genrer. 

Således är historien ett pojkboksäventyr, en reseskildring, en dagboksroman, en skräckhistoria – och berättare är Pym själv, när det inte är en fiktiv version av Poe som skriver; han ska utformat en del av Pyms berättelse, såsom inledningen anger.

Dessutom rymmer Arthur Gordon Pyms äventyr i själva verket två huvudhistorier, vilket möjligen kan förklara att romanen redan ursprungligen gavs ut i två volymer, fastän den inte är särskilt lång i sin helhet. 

Den första delen fokuserar på ett myteri och ett skeppsbrott, den andra delen på utforskandet av Södra ishavet. Något egentligt samband har inte de olika historierna, utöver att de kronologiskt följer på varandra i Arthur Gordon Pyms levnad. Båda är helt realistiskt berättade med små inströsslade knep för att höja den realistiska tonen, som när författaren citerar ur andra böcker om enskildheter han möter, eller ivrigt anger longitud och latitud, eller nämner en sådan mängd sjötermer att den icke båtburna läsaren riskerar att bli yr.

* * *

Poe är en skräckförfattare, men i Arthur Gordon Pyms äventyr finns inte mycket av övernaturligheter, desto mer av fantastik. Skräcken manifesterar sig mest i form av ett och annat inslag av påtaglig brutalitet. Likväl kan det hända att skildringen uppehåller sig längre vid beskrivningen av hur pingviner och albatrosser bygger bon än vid en central persons död.

Pym själv har en något enastående förmåga att överleva svårigheter, men näppeligen genom sin egen försorg, mer av tillfälligheter. Han drar inte kortaste stickan i en lottdragning på liv och död: och överlever. Han avviker från truppen just som dessa dödas i ett bakhåll: och överlever.

* * *

En kritisk läsning av i dag skulle finna ett och annat att anmärka på vad som möjligen skulle kallas Poes latenta rasism. Det riskerar naturligtvis att bli en  anakronistisk läsning, som i värsta fall implicit förväntar sig av Poe att han skulle uttrycka sig annorlunda om Den Andre än hans tidsperiod i allmänhet torde ha gjort. 

Likväl: invånarna på den märkliga ö i Södra ishavet som en stor del av den senare delen av romanen berättar om tecknas föga empatiskt. De är vildar.  De är teknologiskt primitiva. De är de värsta människor som tänkas kan. De ljuger, bedrar, dödar och är våldsamma. Ja, domen över dem är långt hårdare än över de besinningslösa och mordlystna myterister i den egna besättningen som vi träffat på hundra sidor tidigare.

* * *

Arthur Gordon Pyms äventyr är en helt klart läsvärd äventyrsberättelse, märkt både av Poes geni och sin tids fördomar och klichéer. Den hade lämpat sig ytterligt väl för diskussion i ett litteraturvetenskapligt seminarium. 

Dock slås jag av att romanen kunde ha renodlats till två kortare noveller, en om myteriet och det efterföljande skeppsbrottet, och en om upptäcktsresan till Södra ishavet. De hade var och en kunnat bära sig i sin egen rätt. Men nu var det väl så att Poe ville skriva något längre, och då fick dessa två äventyr smältas samman till en enhet. Detta blev också Poes enda färdigställda roman.

Man må också notera slutet, som jag inte vill avslöja, men som är aningen rumphugget. Förklaringen inom fiktionen, som anges i ett likaledes fiktivt efterord, kallat ”Anmärkningar”, skrivet av en tredje gestalt vid sidan av Pym och Poe, som inte namnges. Förklaringen är att Pye helt enkelt  har avlidit i en olycka, som möjligen också förstört de återstående kapitlen. Ja, det ger ett realistiskt intryck, men det lämnar också historien hängande i ett mycket avgörande skede. 

Så Arthur Gordon Pyms äventyr är en besynnerlig roman, som drar åt olika håll, men hålls samman av en fantastisk författares odiskutabla talang. Den bär konturerna av sin tid, men bjuder också på halsbrytande äventyr.
– – –
Edgar Allan Poe, Arthur Gordon Pyms äventyr. Övers. E. R. Gummerus. Stockholm: Gebers, 1965. 178 sidor.

Bokrecension: Michael Kohlhaas | Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist

Michael Kohlhaas är en kortroman av Heinrich von Kleist (1777–1811). Boken utkom på tyska första gången i samlingen Erzählungen år 1810. 

Jag har läst en upplaga från 1950, i svensk översättning av Alf Ahlberg (1892–1979).

* * *

Michael Kohlhaas är inspirerad av snarare än baserad på verkliga händelser. I den kortroman som Heinrich von Kleist skrev i början av 1800-talet är titelpersonen en tysk hästhandlare under 1500-talet. Kohlhaas får genom ett påhitt av Junker Wenzel von Tronka och hans underhuggare två sina unghästar beslagtagna när han passerar över dennes gräns.

Så borde junkern aldrig ha gjort.

När Kohlhaas inte lyckas få rätt genom det rättssystemet i den det tysk-romerska riket, till stor del på grund av junkerns i staten väl placerade släktingar, samlar han anhängare och ger sig ut för att bestraffa. 

Han förstör junkerns borg, men junkern själv lyckas komma undan. Kolhass jagar honom och bränner sig fram genom riket. Han vinner visst stöd; folk är trötta på översitteri från överheten, men även delar av överheten står på hans sida: man ogillar junkerns maktmissbruk.

Så börjar en synnerligen tillkrånglad historia om olika instanser, olika kurfurstendömen och domsagor. Jag ger snart upp i att försöka hålla reda på jurister, furstar och prinsar samt vem som har rätt att agera på vilket sätt. Mitt i alltsammans träffar Kohlhaas dessutom Martin Luther, som på sitt sätt försöker utverka rätt för hästhandlaren. Till sist blir själva kejserliga hovet inblandat.

Det som börjat med två kvarhållna unghästar och egendomar samt en misshandlad dräng utvecklas till något som tangerar uppror och inbördeskrig.

* * *

Språket i Michael Kohlhaas är något för sig. Jag tror aldrig jag läst en mer labyrintartad text: bisats följer på bisats som följer på bisats, innan tråden tas upp igen. Ibland känns läsningen nästan som att lösa långa rebusar eller att löpa ett terränglopp. Här ett exempel på en mening, tagen på måfå:

"I enlighet med ett förslag, som Kohlhaas gjorde och som prinsen antog, satte han sig ned och uppsatte ett sändebrev till Nagelschmidt vari han förklarade dennes påstående att han för att tillse att den amnesti, som beviljats honom och hans band, iakttoges hade gripit till vapen, var och en gemen och skamlös lögn, sade honom, att han (Kohlhaas) vid sin ankomst till Dresden varken satts i fängelse eller överlämnats åt stadsvakten, att hans process fortskred på det sätt han själv önskade, och till varning för allt det pack, som samlats kring honom till följd av de mordbränder han gjort sig skyldig till efter offentliggörandet av amnestin i Erzgebirge prisgåve honom åt lagens hela stränghet."

Att skriva på detta kamerala sätt har dock sina poänger. Det ger en arkaisk känsla åt berättelsen, och skänker den därigenom realism. Stilen är vidare i sin krånglighet likväl glasklar, även om det inte alltid är lätt att hänga med och man därför får läsa om både en och två gånger för att sy ihop det hela. Och utan att egentligen veta det – nog vilar det något av tysk stil över sådant uttryckssätt?

* * *

Michael Kohlhaas är en berättelse om en undersåte som får nog av förtryck och kräver sin rätt med våldets makt: det våld han utövar kommer dock att bli långt mycket grövre än den orätt han själv och hans dräng fått lida. 

Det skall också sägas att berättelsen ger balanserade personporträtt: här finns få, om ens några, genuint onda eller goda människor. Istället kämpar människor var och en utifrån sina motiv, vare sig detta nu är förtryck, självbevarelse, vrede, försvar av rätten eller mildhet. Kohlhaas själv får väl ses som något av en tragisk hjälte: det som begynner som en kamp för sin egen rätt slutar med grav destruktivitet och till slut hans egen död.

Läsvärd förblir Heinrich von Kleists kortroman Michael Kohlhaas under alla omständigheter – också mer än tvåhundra år efter att den först publicerats i sin helhet.
– – –
Heinrich von Kleist, Michael Kohlhaas. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Tidens förlag, 1950. 147 sidor.

Bokrecension: Dessa dina bröder | Sven Edvin Salje

Dessa dina bröder är en roman av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1964. Jag har läst en upplaga från 1969, redigerad av Salje för Bonniers bokklubb Svalan.

* * *

Jag har återigen trätt in i Sven Edvin Saljes vemodiga nyssförflutna värld, där denna gången den unge Dane Wendt står i centrum. Med honom som huvudperson låter Salje läsaren träffa en mängd olika mer eller mindre originella människor, främst ur landsbygdsproletariatet i den sydsvenska by där Dane själv bor med sin mor och sina syskon. Fadern, den nästan blinde f.d. dragonen, är död i en hemsk olycka.

Tiden är perioden mellan de två världskrigen. Nu har en och annan bil börjat märkas på vägarna, och elektriciteten dras in här och var. Men än dröjer sig något av 1800-talets liv kvar där på landsbygden. De flesta arbetar som drängar eller pigor eller i stenbrotten, om de inte har en egen gård att sköta om. Man bor mest i torp och stugor. 

Men med Dane är det annorlunda än med andra. 

Som ung tonåring får han tungt ansvar för familjen sedan fadern dött. Hans kroppskonstitution passar inte för hårt kroppsarbete. I skolan går det bra, men inom honom finns en stark längtan ut. Han tillfredsställer den genom att börja ta sig omkring i trakten med en postorderkatalog, och tar upp beställningar. Han expanderar allteftersom åren går sin verksamhet och blir omsider gårdfarihandlare, till glädje för bygdens folk och till förtret för bygdens handlare. 

Det är den narrativa stommen i Dessa dina bröder. 

Det som ger romanen liv är emellertid i hög grad de många livfulla, mycket realistiska personporträtten. Romanen myllrar av människor. 

Först bland dem märker man nog skolläraren Ernst Bergman, kallad Paulus. Dane har honom som lärare och förblir sedan hans vän. Paulus är borgmästarson, högt utbildad, men har fastnat i skogsbyns skola, och lever med ärren av sin barndom, där han i hemmiljön aldrig ansågs fin nog för föräldrarna. Hans stora, klumpiga gestalt har arbetat emot honom, medan hans huvud har kunnat lyfta honom. 

Nu är han svartsynt, halvt alkoholiserad och åtminstone inledningsvis halvt föraktad av folket där i byn.

* * *

Dessa dina bröder är som sagt en vemodig berättelse. Människorna lever, sliter och dör. Någon djupare mening med deras liv är svårare att hitta, utöver den de själva hittar i sina familjer och nära relationer, och så utöver den glädje de stundom kan få av de småprylar de köper för sina inkomster av Dane. Och Dane själv lever i ett slags utanförskap: som de andra omkring honom blir han aldrig, han är allvarligare, lugnare, har andra prioriteringar. Och även om han slås med hårda slag också han, så tar han sig fram genom livet.

Det vore inte fel att kalla Dessa dina bröder för en arbetarroman för landsbygdens folk. Här är det inte industriarbetarna i staden som skildras, utan i första hand de människor som stannar kvar utanför städerna: åkrarnas, stenbrottens och de små byarnas folk. Här är det inte asfaltsblänk och skorstenar som utgör bakgrunden, utan grusvägar och årstidernas ständiga växlingar. 

Man får som läsare en insikt i de hårda liv de levde, de som kom före oss. Man kan idealisera landsbygden, men åkrarna ger inte sin näring för intet.

* * *

Sven Edvin Salje skriver en liksom uttäljd prosa, där inget kompliceras i onödan, men som likväl alltid är balanserad, naturlig och vacker. Texten är ett skönt hantverk utan krusiduller. Blicken för det mänskliga är mycket skarp och fångar upp detalj efter detalj som gör att allt känns verkligt, helt påtagligt. Man kan mycket väl tänka sig att Dane, Paulus och alla de andra människorna i Dessa dina bröder faktiskt funnits i verkligheten och varit just sådana som Salje beskriver dem. 

Dessa dina bröder är en utmärkt bok. Den är vemodig och känns på djupet. Den för oss bort från saftkalas i bullerbymiljö och ut till ensamma människor som försöker reda sig så gott det går i en värld där besvikelser är legio och varje steg framåt kostar möda.
– – –
Sven Edvin Salje, Dessa dina bröder. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1969. 325 sidor.

Bokrecension: Livets gäster | Sven Edvin Salje

Foto: Christer Mårtensson (Pixabay). Beskuren.

Livets gäster är skriven av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Livets balansräkning slutar inte nödvändigtvis med svarta siffror. Men det får gå ändå. Det är något av detta vi lär oss av Sven Edvin Saljes dystra bonderoman Livets gäster. 

I centrum står familjen Önnersson i den lilla sydsvenska byn Apeltofta. Elvin och Karin har fattat tycke för varandra. De har träffats på en folkhögskola, och hon tar honom med hem till gården hon växt upp på med sina tre bröder. 

Det blir senare Elvin och Karin som tar över gården, men hennes tre bröder har sina fordringar i arvet, tunga fordringar, som är Elvin svåra att bära: han lider. 

Till sist blir lösningen plötslig och radikal — han tänder eld på en loglänga, i avsikt att med försäkringspengarna köpa ut sina svågrar. Men elden sprider sig, och nästan alla hus brinner ner, däribland boningshuset. Det uppdagas inte, men kvar står Elvin med sitt svidande samvete. 

* * *

Elvin är inte av samma skrot och korn som de storvuxna svågrarna: ingen hårdhudad karl med smak för brännvin. Han spelar sin fiol, sjunger i kyrkokören, läser Marcus Aurelius och om fåglar. Livet som jordbrukare var nog inte vad han tänkt sig en gång, men ödet förde honom till den plats där han hamnade och han gör sitt allra bästa för att få allt att fungera, fastän passformen mellan detta hans liv och hans natur inte är optimal.

Karin och Elvin får barn. Yngst av dem Yngvar, som av en händelse som liten pojke ser tillräckligt av händelseförloppet brandnatten för att förstå vad som hänt. Också han bär med sig detta som ett skavsår i hjärtat. Han, som är den som visat mest håg för att en dag ta över gården, drar sig alltmer undan, hittar intressen i det politiska. Långa år i beredskapen under andra världskriget kyler ner honom ytterligare.

* * *

Den tidsram inom vilken Livets gäster utspelar sig är huvudsakligen från åren omkring första världskriget till strax efter andra världskriget. 

Den nya tiden bryter in i den traditionsbundna jordbruksbygden med bilar och traktorer. Tidningar och radio bär in nyheter om förloppen ute i världen till den idylliska dalen med den vita kyrkan och sjön. 

Människor kommer till och människor faller av. Men Salje behåller fokus på familjen Önnersson, och särskilt fadern Elvin och sonen Yngvar, även om många fint tecknade bifigurer hela tiden kommer in i deras liv. 

* * *

På det stora hela är Livets gäster en djupt tragisk historia. Det är inte fråga om någon feel good-litteratur. Tvärtom slår döden och besvikelser ner lika oväntat i romanen som i verkligheten. Förtrycket är obarmhärtigt på samma vis som det kan vara obarmhärtigt i den verkliga världen. Ångesten som lagt sig över främst fadern, men även sonen, känner man också som läsare. 

Romanen är ytterligt realistisk, ned i varje svettfuktig skjorta och torr jordkoka. Men det realistiska sträcker sig inte bara till frammaningarna av den materiella tillvaron i Apeltofta, utan också till själstillstånden hos de människor som bebor byn. 

Där har vi Elvins hustru, den väna och lugna och förstående, men ibland sjukliga, Karin. Och den skrävlande f.d. husaren Ryttare, som en gång visat sin skicklighet inför konungen. Och den vagabondartade vandraren Nätlagaren. Och äldste sonen Mårten, som blir journalist och får en penninggåva, överskottet från försäkringspengarna, och köper sig en motorcykel.

Livets gäster är ett konstverk av en mycket hantverksskicklig konstnär. Konstverkets halt lyckas dessutom motivera bokens längd; — en av mina käpphästar brukar ju i recensioner annars vara att den ena eller andra boken gott kunde koncentrerats och kortats ner. Men i här fyller bokens berättelse väl ut omfånget. 

Jag har inte läst något av Sven Edvin Salje förut, men efter denna litterära upplevelse vill jag mer än gärna stifta mer bekantskap med hans författarskap.
– – –
Sven Edvin Salje, Livets gäster. Stockholm: LTs förlag, 1955. 439 sidor.

Bokrecension: Ljuset som försvann | Rudyard Kipling

Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed) är skriven av Rudyard Kipling (1865–1936). Boken utkom första gången i Lippincott's Monthly Magazine 1891. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Edvin Björk, med dikterna översatta av Ernst C:son Bredberg och med förord av Sven Söderman, i en upplaga från 1928.

* * *

Ljuset som försvann, som även fått namnet Mörker på svenska, var Rudyard Kiplings första roman. Den lär delvis baseras på verkliga händelser ur författarens liv, främst den huvudsakliga kärlekshistorien.

Men en kort synopsis kan vara på sin plats. Dick Heldar är förälskad i Maisie, men hon känner inte detsamma för honom. Dick är en framgångsrik krigsillustratör och konstnär, och får fungera som Maisies lärare, något som inte gör honom tillfredsställd. 

En viss tävlan uppstår mellan de båda, och Dick börjar arbeta på sitt största verk, som precis hinner bli färdigt när en gammal skada gör honom blind. Hans modell, en gatflicka som inte tycker om honom, förstör tavlan.

* * *

Det ligger något oroligt över hela berättelsen. Den drar i olika riktningar och äger ingen rak linje. 

Men till det mer intressanta hör människoskildringarna, inte minst kvinnoskildringarna. Vi är här långt borta från några höviska ideal. De två mest framträdande kvinnorna i romanen, Maisie och gatuflickan Bessie, är allt annat än ljuvt skildrade. 

Maisie är mycket väl medveten om Dicks outtömliga kärlek till henne, men istället för att klippa av honom tar hon sig honom till sig på sina villkor och använder hon honom och hans färdigheter för att höja sina egna färdigheter som konstnär, till sist med en kyss på kinden som belöning. 

Bessie, å sin sida, har siktet inställt på att höja sin materiella och ekonomiska standard. Hon kommer nära och får känslor för Dicks bäste vän, krigskorrespondenten Torpenhow, något som Dick ställer sig i vägen för. Dick förstör hennes chanser med Torpenhow, Bessie förstör hans konstverk.

Den enda någorlunda sunda relationen i boken för nog sägas vara vänskapen mellan Dick och Torpenhow. 

Det är Torpenhow som upptäcker Dicks förmåga som tecknare när de möts vid en konflikthärd i Afrika, och de bor sedan grannar. När Dick mist sin syn, är det i första hand Torpenhow som har omsorg om hans väl, och han, som inte förstått att Dicks förälskelse är enkelriktad, reser till Frankrike för att hämta hem den åtrådda Maisie till sin väns sida. Han tror att han därigenom möjliggjort deras giftermål, när det i själva verket leder till deras definitiva brytning.

* * *

Jag skulle inte vilja kalla Ljuset som försvann för misogyn. Snarare är den i mycket en tragisk-realistisk berättelse om omöjligheten för människor att stundom nå varandra: hur de ligger på olika banor, hur de ingår i olika sfärer. 

Mest idealistisk är väl egentligen Dick själv. Han längtar efter den omöjliga kärleken. — Men samtidigt är han mycket pragmatisk. När han förstår att publiken inte vill ha den råhet som hans krigskonst innebär, polerar han den gärna för att falla i smaken, och därmed ha möjlighet att sälja. Den smutsiga soldaten får en ren uniform.

Ja, Ljuset som försvann är en tragisk historia om ett tragiskt människoöde. Dick kommer till sist tillbaka till slagfältet igen, men nu som blind, och möter sitt öde i öknen. Han har inte nått målet för sin åstundan vad gäller kärlek, och hans främsta konstverk är förstört sedan länge. Men han dör i famnen på vännen Torpenhow, ett uttryck för kanske det mest genuina i hans liv: vänskapen till sin osviklige vän.
– – –
Rudyard Kipling, Ljuset som försvann (eng. The Light That Failed). Stockholm: Bröderna Lindströms Förlags A.-B. 366 sidor.

Bokrecension: Markens gröda | Knut Hamsun

Knut Hamsun

Markens gröda (no. Markens grøde) är en roman av Knut Hamsun (1859–1952). 

Boken utkom på norska första gången 1917. Jag har läst den i översättning av Hugo Hultenberg i en upplaga från 1929, som försetts med en inledning av Fredrik Böök.

* * *

Jag påminns om Vilhelm Mobergs utvandrarserie när jag läser Knut Hamsuns Markens gröda. I båda fallen rör berättelsen nybyggarlivet, och de utspelar sig delvis under samma tidsperiod. Men i Markens gröda drar en man, om vars bakgrund man inte får veta något, ut i den norska ödemarken och skapar sig ett hem. Han far inte till Amerika.

Denne egensinnige vildmarkens son är Isak. Han vandrar långt innan han är nöjd med platsen, men väl där uppför han sin torvhydda, och så börjar kultiveringen. Med tiden får han hustru, barn och en allt större gård, som kallas Sellanrå. Längre fram börjar nybygge efter nybygge att skjuta upp på vägen mellan honom och bebyggelsen.

Romanen består av två delar. Den första beskriver hur Isak och hans hustru Inger etablerar sig och de öden de genomlever. Den andra ger större utrymme åt deras barn och grannskapets människor.

* * *

Markens gröda är en enastående episk roman. Särskilt personskildringen och dialogen är mästerligt utförd. Människorna nedom fjället som Hamsun skapat har liv, är mångdimensionella och komplicerade. 

Några exempel: Isak är den envise arbetaren, tystlåten och hemmastadd i skogen. Han lever gott i den värld som han skapat åt sig själv. Hustrun Inger är enkel och rak, men har lidit svårt i yngre år av sin harmynthet, något som får omfattande konsekvenser. 

Deras två söner är olika till lynnet. Sivert är en lättsammare version av sin arbetsamme fader, medan Eleseus aldrig riktigt trivs på landsbygden eller med praktiskt arbete, varvid hans begåvning å huvudet höjs till skyarna av modern när han får skrivtjänst i staden.

Men kanske att den allra mest fascinerande gestalten utgörs av den f.d. länsmannen Geissler, en äventyrlig karl med näsa för affärer som känner kortaste vägarna genom den offentliga byråkratin. Han har ett gott öga till Isak och hans hushåll och hjälper honom på allehanda vis, innan han försvinner igen, åratal i streck.

— Så kan man fortsätta och räkna upp människa efter människa som lever sina liv i lycka och olycka, i framgång och motgång. Hamsun lyckas beskriva dem alla med stor realism, vare sig de nu får vara bifigurer eller stå mer i centrum. Och han förmår få dem att prata ett naturligt språk, ofta korthugget och bemängt med underdrifter, påminnande om de norröna sagornas dialoger.

* * *

Språket i Markens gröda är mycket njutbart. Det ligger något av isbergstekniken i det: Hamsun behöver inte alltid utsäga något explicit för att man ska ana att det ligger någon halvt fördold mening under orden. 

Trots romanens episka vidd är berättandet rappt. Åren kan gå snabbt förbi, och en vandring i skogen kan utspela sig under flera sidor, när det är motiverat. Språket är ofta kargt, men mycket mättat.

Människorna står levande inför läsaren. Jag märker att jag blir rent känslomässigt engagerad i flera av dem: ser då inte Axel att Barbro inte är bra för honom? Och Barbros far Brede Olsen — borde han inte ha en rejäl käftsmäll? Och Eleseus, han som är så vilsen i tillvaron, ska han väl någonsin finna sin plats?

* * *

Hamsun förföljs nu av sitt levnadsöde såsom det kom att bli drygt tjugo år efter att Markens gröda givits ut. Den tyskvänlige författaren ställde sig under ockupationen på ockupanternas sida. Men för läsningen av Markens gröda såsom ett litterärt verk gör ett sådant öde varken till eller från för dess kvaliteter. Ja, det finns rasistiska beskrivningar i texten, men den kompetente läsaren bör kunna konstatera och hantera det, utan att nödvändigtvis låta verket ligga oläst.

Markens gröda är nämligen en konstnärligt mästerlig roman. Tre år efter att den skrivits belönades Hamsun med nobelpriset i litteratur. Det var välförtjänt.

– – –
Knut Hamsun, Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Inledning: Fredrik Böök. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929. 225+179 sidor.