Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: En tid i helvetet | Arthur Rimbaud

Rimbaud. Teckning av Verlaine.

En tid i helvetet (fr. Une saison en enfer) är skriven av Arthur Rimbaud (1854–1891). Boken utkom första gången på franska 1873. Jag har läst verket i en svensk översättning av Jonas Ellerström, utgiven 2002. Denna upplaga har försetts med ett efterord av pseud. Peter Glas.

* * *

Arthur Rimbaud är 1800-talslitteraturens enfant terrible. Anekdoterna om hans framfart är många och häpnadsväckande: man får känslan av att han knappt kunde tilltros att vistas i möblerade rum. Likväl var han ett litterärt geni.

Han var bara 19 år gammal när han skrev den märkliga En tid i helvetet, ett verk som blandar prosapoesi och poesi på vers. 

Om man i denna bok vågar jämställa diktarjaget med författarjaget vittnar det om en människas inre kamp. Inte i form av klara beskrivningar av typen "jag mår dåligt", utan i vilda bilder, drastiska blandningar av hedendom och kristendom samt ett hänsynslöst förakt för sig själv och omvärlden, dessutom av längtan efter något annat.

Bilderna skapar känslor och stämningar av långt kraftfullare slag än vad realistiska återgivningar hade kunnat göra. Det blixtrar över sidorna.

När Rimbaud skrev En tid i helvetet gick han igenom en separation med sin älskare, den gifte poeten Paul Verlaine. Vid Rimbauds avsked blev denne så upprörd att han sköt honom. Ett skott tog i handleden, och resulterade i förlängningen till att Verlaine spärrades in under två år för dråpförsök.

Det var nog inte det enda turbulenta inslaget i Rimbauds liv, vars ungdomstid kantades av skandaler. I En tid i helvetet hanterar han synbarligen stridandet och känslorna med ord och ett språk som kom att påverka poeter långt efter honom själv, inte minst modernisterna, och då inte minst en sådan svensk diktare som Gunnar Ekelöf. 

* * *

Självbeskrivningarna är många i En tid i helvetet. Rimbaud – eller det diktarjag som han skapar – "andades brottets torra luft". Han är konstant i ett utanförskap. Han är "av lägre ras", "totalt övergiven", en "idiot". Han vittnar om kulturens vanvett. Och naturen är "ett godhetens narrspel". För honom är lyckan hans "samvetskval", hans "inälvsmask".

Den tunga kristendomen lurar alltid i närheten, dess Gud anropar han, dess djävul samtalar han med. Synden är ett fenomen som han ständigt återkommer till, och straffet, helvetet: "Jag förtjänar ett helvete för min vrede, ett helvete för mitt högmod och ett helvete av smekningar – en mångfald helveten."

Och han utbrister uppgivet:

"Livet är en fars som alla spelar med i." 

Det finns också något nostalgiskt i den unge poetens verk, ett tillbakablickande till en tid då han kunde ägna sig åt sina fantasier och då världen liksom var öppen för honom, mindre förstörd. Själva skapandet verkar då varit annorlunda för honom, friare: "Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det outtryckbara." Och han kunde i en fabrik se en moské, "en salong på botten av en sjö".

* * *

Men vad är nu allt det här? Det är poesi utan sträng rationell ordning. Det är bild på bild och det är ett skrik ur mörker och förvirring. Det är fantastiskt bra; det tänjer språkets uttrycksförmåga bortom vad man trodde kunde var möjligt. Det är ett försök att i text omformulera smärta, avsky, förakt – och längtan bort.

En tid i helvetet var den enda bok som Rimbaud själv lät ge ut. Efter några ytterligare år slutade han skriva. De sista åren av sitt liv, innan han dog 37 år gammal, var han verksam som handelsman i Afrika. Då låg hans litterära verksamhet långt bakom honom, men litterärt intresserade avantgardister kom aldrig någonsin att glömma honom: den unge poeten hade hjälpt till att slå upp porten till ett nytt sätt att skriva om sina erfarenheter av livet och om sina själskval. 

* * *

Översättningen av En tid i helvetet som jag läst är gjord av Jonas Ellerström. Enligt efterordet av pseudonymen Peter Glas är tanken med tolkningen att den skall ligga så nära originalets ordalydelse som möjligt: det är idéinnehållet snarare än klang och rim som överförs till svenska, vilket givetvis hade krävt ett visst mått av omdiktning. Men denna översättning är likväl njutbar som poesi: bilderna behåller fräschören trots transponeringen till svenska. Känslan av svindel kvarstår även i svensk språkdräkt.

Den unge Rimbauds själskval och längtan kommer att blixtra länge än.
– – –
Arthur Rimbaud, En tid i helvetet. Övers. Jonas Ellerström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2002.

Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.

Bokrecension: Dikter om kärlek och hat | Catullus

Dikter om kärlek och hat är en samling dikter av Gajus Valerius Catullus (c. 84 – c. 54 fvt). Urvalet  och översättningen till svenska är gjorda av Gunnar Harding (f. 1940) och Tore Jansson (f. 1936), och den förre har försett boken med ett förord, den senare med kommentarer. 

Den upplaga som jag har läst trycktes 2007.

* * *

Samtidigt som Caesar och Cicero var stora och allt större namn i det romerska riket skrev Catullus smädes- och kärleksdikter i samma värld. Dikternas franka naturell gör att de känns fräscha ännu i dag – ja, med all säkerhet kan de få pryda läsare att generas mer än tvåtusen år efter att deras upphovsman blivit stoft och aska. 

Det är förunderligt att Catullus dikter överlevt. Efter att poeten varit bortglömd sedan senantiken, som Tore Janson skriver om i sin kommentar, upphittas en handskrift med 116 dikter på 1300-talet, en handskrift som sedan dess förkommit, men bevarats i avskrifter. Av dessa 116 dikter har ett sjuttiotal översatts och tagits med i den volym som fått det passande namnet Dikter om kärlek och hat.

Det man med säkerhet vet om Catullus, berättar Gunnar Harding i sitt förord, är inte så mycket, men det man kan anta och på goda grunder gissar sig till uppgår likväl till lite mer. Det innebär naturligtvis en risk att läsa Catullus dikter biogafiskt, men så länge man är medveten om den problematiken kan metoden ändå i bästa fall antyda något mer om författarens liv.

Catullus kom från en relativt välbärgad familj i Verona och flyttade till Rom. 

Den Lesbia som han åter och återigen skriver om med kärlek, saknad och besvikelse tror man ha identifierat som Clodia, syster till den Clodius som Cicero angrep i en rättsprocess och därmed odödliggjorde. 

Harding skriver om hur Clodia var gift, men Catullus och hennes affär verkar ha varit något av det allra mest omvälvande i Catullus liv, om man nu får läsa dikterna biografiskt. Likväl kan deras saga inte få ett lyckligt slut: när Clodias make dör, är Catullus ändå ett omöjligt parti; kvinnan är för socialt överordnad för att kunna gifta sig med honom.

Nog om detta. Tillräckligt är att veta att Catullus i sina dikter om och om igen återvänder till sin smäktande åtrå och sina minnen av samlivet med Lesbia. Hon måste ha varit hans livs stora kärlek. 

* * *

Men nog skriver Catullus också om annat. Smädandet tar stort utrymme, och det kan ta skabrösa uttryck. Han drar sig inte för att kalla Caesar "Bög Remulus". Catullus själv är uppenbarligen en tid  förälskad i en viss Juventus, "vackrast av de blommor / som din släkt en gång haft och som den nu har / och skall ha under år som sen skall komma –", han som har "honungsögon", och som Catullus retar sig på har förälskat sig i någon man från "den stendöda hålan Pisaurum", och inte från Rom.

Kanske är en del av smädesdikterna i själva verket uttryck för ett gamängartat skämt vänner emellan. Nog gör till exempel dikten nummer 6 något av ett sådant intryck, där Catullus skriver om en viss Flavius. 

Catullus harangerar Flavius för att han inte berättar om sina amorösa äventyr med en flicka. Det måste bero på, menar Catullus, att hon är så tråkig, ja, kanske en "snorig slampa". Likväl är det klart att Flavius inte tillbringar nätterna ensam; det märks på hur hans kudde har "avtryck på två ställen" och på hans "sängskrälle med sitt gnälla gissel / då det skakar omkring tvärs över golvet." Flavius är nog "utknullad", menar Catullus, och han vill veta hur det ligger till: berättar Flavius utlovar Catullus att han ska föreviga de två ”i vackra verser”.

Cicero behandlas vänligare: han "talar bättre / än de Romulusättlingar som nu finns, / som har funnits och någonsin skall finnas", ett omdöme som ju stått sig till våra dagar. Rufus får det värre: han får inte ligga, eftersom han, enligt Catullus, har sådan armsvett, en "plåga som pinar var näsa".

* * *

Så omväxlar de grova smädelserna med de smäktande och passionerade dikterna. Men där finns också andra inslag, som en lång dikt med legendartat stoff om Attis som kastrerar sig för gudinnan Kybele, och som en vacker gravdikt över Catullus broder, vars grav vid Troja Catullus tydligen besöker.

Catullus dikter ger stämma åt skämtan och lidelser, och vittnar om grovkornig drift och i viss mån om fördomsfritt löje. Det är inte svårt att föreställa sig hur Catullus i glatt lag med vin och smaklig spis föredrar sina dikter i goda vänners lag, framkallande både högljudda skratt och kanske vredgat missnöje. 

Och vi får mer än tvåtusen år senare tjuvlyssna till vad som sysselsatt hans sinne, känna av den kärlek till den mystiska Lesbia som han hyser, och som ibland lyfter upp och ibland plågar honom, stundom både-och, samtidigt.
– – –
Catullus, Dikter om kärlek och hat. Urval, övers. Gunnar Harding, Tore Janson. Förord G. Harding. Kommentarer T. Janson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 122 sidor.

Bokrecension: Horatius satirer och epistlar i urval | Horatius

Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättningar av Arvid Andrén är en samling texter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65–8 fvt), översatta och försedda med förklarande ordlista av antikvetaren Arvid Andrén (1902–1999), som även skrivit företal och en introduktion.

* * *

Det är kanske inte i första hand för den poetiska skönheten som man vänder sig till Horatius i översättning, men väl för den utsökta och nyanserade bild texterna förmedlar dels av den romerska privatpersonen Horatius eget liv, dels av det romerska livet i allmänhet. 

Horatius skänker perspektiv från sin egen omgivning, både från gatunivå och från miljön kring aristokraten, vännen och beskyddaren Maecenas. Genom texterna passerar dessutom mängder av människor förbi, kvickt karaktäriserade och använda av poeten, ofta historiskt identifierbara. Horatius står mitt i den romerska världen i den första kejsartiden, och skriver om det han ser.

Så urvalet av Horatius satirer och epistlar ger förvisso en historisk vy över Rom såsom det var för över tvåtusen år sedan. Men det ger också en uppfattning av den livshållning som poeten själv vill förmedla, och som i huvudsak går ut på den gyllene medelvägen. — Inte vill han vara utfattig, men inte heller vill han vara rik med alla de omsorger, bekymmer och den oro det innebär. Bäst verkar han trivas med att själv kunna röra sig som han vill i staden, utan att behöva besvära sig med ståt.

Horatius skriver till exempel om hur han inte behöver bekymra sig om att utöka sin rikedom eller springa på visiter, inte behöver försörja ett stort hushåll. Ska han ut och resa klarar han sig med sin mula. Horatius beskriver hur han kan ta en kvällsrunda på Forum innan han återvänder "hem till min tallrik med purjo, / ärtor och tunnbröd", som förvisso ställts i ordning av hans tre slavar. 

När han sovit ut kan han på morgonen dra sig i sängen, läsa och skriva som det honom lyster och sen ge sig ut på stan igen, och så vidare. Det blir en mycket charmig beskrivning av ett förhållandevis bekymmersfritt liv, icke anfäktat av vare sig fattigdom eller rikedom.

Den rike, skriver han om i ett annat sammanhang, måste hålla koll på sina ägor, oroa sig för "ondsinta tjuvar och bränder", eller rentav vara beredd på att slavarna gör uppror. Dessutom riskerar han att inte vara särskilt avhållen, eftersom han själv bryr sig mer om sina pengar än om dem som finns i hans omgivning.

* * *

Den stora förmånen med att läsa dessa texter av Horatius är därmed den direktkontakt – visserligen förmedlad genom en översättning – som läsaren får med det romerska livet såsom det verkligen förefaller ha varit: det romerska stadsmyllret, maten man åt, det man bekymrade sig över och kopplade av med. Åtminstone verkar Horatius i detta urval i första hand dikta nästan självbiografiskt: han skriver, så ser det ut, om det som finns omkring honom och om det som han upplever.

Ett exempel på det är den resa han ger sig ut på och skriver om. 

Man reser från Rom ut till Forum Appi, där man får trängas med "båtfolk", "krogvärdar och slödder". Dit tog det två dagar att ta sig. Emellertid blir Horatius på denna plats illamående av det dåliga vattnet. På dåligt humör ser han de andra äta. 

De reser vidare per färja och plågas av insekterna i träsket de befar. De möter senare upp Maecenas och en hel rad andra bekanta, bland dem Vergilius. Längre fram får vi veta att Maecenas ägnar sig åt bollspel, medan Horatius själv, fortfarande med magproblem, tillsammans med Vergilius tar en tupplur.

På en krog ytterligare längre fram på resan lyckas krogvärden sätta eld på stället, och Horatius påpekar hur folket räddade maten och först därefter gav sig på elden. Och på en gård utanför Trivicium väntar tydligen poeten på en flicka som aldrig dyker upp, men han möter visst någon i drömmen, "som blev av smutsiga drömmar så full att den gav mig förlösning, / medan jag låg på min rygg och fläckade mage och nattdräkt." — Efter en lång rad orter når man till sist Brundisium, och så är resan slut.

Man får onekligen en bild av resan Horatius företog sig på klaraste och det mest realistiska sätt: inte minst intagande är scenen då den stormrike Maecenas spelar boll samtidigt som Horatius och Vergilius, två av världshistoriens mest välkända skalder, hellre sover en stund.

* * *

Nog blir Horatius lite snårig att läsa i översättning. Men innehållet kommer fram, även om jag —  trots att denna upplaga faktiskt har den latinska texten parallellställd med tolkningen — inte kan bedöma i vilken grad Andrén kompromissat med originaltextens överförande för att få till sitt valda versmått på annat tungomål.

I Horatius dikter hörs den romerska pulsen slå än i dag, långt efter att imperiet förgått och dess byggnader lagts i ruiner. Poeten framstår, trots sin lyriska genialitet, som en mycket mänsklig människa, kvick och iakttagande, förnöjd med lagom mycket av det mesta, intet i överflöd eller brist. 

Vi möter detaljer och en hel levnadsstämning. Naturligtvis är det en helt annan tid och helt annan kultur än vår (slaveriets självskrivenhet är ett exempel på något för oss svårsmält, så klart), men det är likväl slående hur djupt mänsklig Horatius framstår: en av oss i människosläktet, en man från relativt enkel bakgrund som fått utbildning och genom sin begåvning lyfts till gemenskap med aristokratin, men som inte mister ögat för vardagen, för gatulivet och lantlivet, för atmosfären i vardagens Rom.
– – –
Horatius, Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättning av Arvid Andrén. Övers. Arvid Andrén. Göteborg: Paul Åströms förlag, 1988. 100 sidor.

Bokrecension: Rymd och Människa | R. R. Eklund

Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa är en samling texter av den finlandssvenske författaren Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946), i urval av J. O. Tallqvist (1910–1993) och Per Erik Wahlund (1923–2009), varav den senare även försett boken med en fyllig inledning till Eklunds liv och tankevärld. Boken utkom år 1950.

* * *

Någonstans jämför R. R. Eklund sig med en pipa som enbart spelar en enda ton, och som inte har med en orkester att göra. Nåväl! — Litterärt skulle jag snarare vilja jämföra honom med en ensam pianospelare, som spelar sina vemodiga, lätt drömska melodier för sig själv. Han sitter där och spelar sig in i sitt eget hjärta och tillbaka till sitt eget förflutna, förvisso skygg för orkestern.

Må den liknelsen gälla så långt den räcker. Men det utpräglat nostalgiska draget hos R. R. Eklund är tydligt. Han erinrar sig sin barndom och barndomsmiljö, återskapar den och låter den förbli levande: för honom står det gångna i direkt samband med hans liv i nuet. 

Ett annat markant drag i Eklunds texter är individualismen: framförallt aforismerna som vid sidan av dikterna utgör samlingen Rymd och Människa kännetecknas av introspektion, och en viss trötthet vid det mänskliga.

* * *

R. R. Eklund är månne en föga läst författare i dag. 

Wahlund beskriver i sin inledning hur Eklund hamnade något vid sidan av de finlandssvenska modernistiska författarna, även om han var engagerad i strömningen i dess begynnelse. — Kanske är Eklund emellertid inte modernistisk i traditionell mening. 

Jag menar att vi märker något av detta i urvalet: dikterna är inte modernistiskt svåra, och aforismerna inte modernistiskt gåtfulla: det är klart vatten som gäller för Eklund, en klarhet som med sig tar en äldre tids naturlyrik och fin de siècle-känsla in i en senare tids villrådighet och vilsenhet, där maskinernas tidsålder börjar göra sig påmind i utkanten av ängarna.

Eklund färdas i minnet tillbaka. Han vandrar återigen på mormors gård, han hör återigen modern ropa in honom för att äta. Han minns bäcken där han doppat sin fot. Och han diktar om ett djupt, men ibland skimrande, vemod. Det finns utrymme för döden, för leda, för ensamhet. Rentav för en dödslängtan, där döden ses som den stora rogivaren.

Det vore nog inte rimligt att kalla Eklund en religiös diktare eller författare, men han ger utrymme för en närvaro av något stort och mäktigt – skuggan av Gud, uppfattad på personligt vis, drar sig ibland över texterna. I en aforism talar om ”den Väldige, den Okände och Fruktansvärde.”

* * *

Intressantast tycker jag just aforismerna och fragmenten är. De har av redaktörerna samlats ämnesvis, till skillnad från dikterna som samlats kronologiskt. 

Aforismerna andas skepticism: mot världen, andra, författaren själv. De är släkt med Vilhelm Ekelunds stramare texter, men på något vis mer blodfyllda, mer vibrerande, mot Ekelunds ofta mer marmorplana, svala formuleringar. Intressant nog skriver faktiskt Eklund om Ekelund i en aforism. Han ser honom som en författare som kan bringa till hälsa om det vill sig väl; han erbjuder medikamenter, om han än är sträng. 

R. R. Eklund förefaller förorda det jordnära. Vi märker det i dikterna som är väl planterade i myllan. Vi märker det också i aforismerna, som verkar sky förkonstling, både till utformning och budskap. Skenbart enkelt iakttar han och noterar vad han iakttagit. 

"Där tvekan och sjukdom river upp hål ser man bäst." — Eklund har ingen idealiserad syn på människan: hon är lite skabbig och egoistisk och knappast heroisk. Vad hon förmår alstra av styrka förmår hon i allmänhet alstra på grund av yttre omständigheter, ty "[v]i äro kärl, speglar, instrument." Och nog finns där något av stoicism: "Att kunna somna på stupstocken! Göra ett örngott av det oundvikliga."

Men han dikterar få imperativ. Han är observatören, inte någon som oftare än nödvändigt ordinerar.

* * *

Efter läsningen av detta urval R. R. Eklund-texter upplever jag vad han skrivit som djupt sympatiskt; jag kan känna igen mig i den nostalgiska känslan inför det förflutna. Genomskådandet av yttre prakt och grannlåt är också mycket tilltalande, även om dysterheten ibland kan tangera det kvävande. 

Klart är hur som helst att R. R. Eklund otvetydigt genom sin litteratur förtjänat en mer framskjuten plats än vad jag tror han äger hos nutida läsare. Han har fortfarande något att säga oss.
– – –
R. R. Eklund, Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa. Urval av J. O. Tallqvist, Per Erik  Wahlund. Inledning av Per Erik Wahlund. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1950. 157 sidor.

Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund

In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II. 

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Sånger | Theokritos

Sånger är en utgåva av Theokritos lyrik, tolkad till svenska av Ingvar Björkeson (f. 1927), som även försett upplagan med kommentarer. Sture Linnér (1917–2010) har skrivit en inledning. Verket utkom år 2004.

* * *

Theokritos var verksam under första delen av 200-talet före vår tideräkning och stammade från det då grekiska Syrakusa. Han räknas som upphovsmannen till den så kallade bukoliska poesin, det vill säga herdediktningen. — Och visst tas herdemotivet upp i flera av de sånger som bevarats efter honom, men där finns också andra inslag, såsom öm och passionerad kärlekslyrik och mer lättsam och humoristisk lyrik.

I Björkesons tolkning finns samtliga sånger av Theokritos med, som allmänt anses äkta. Det rör sig då om tjugotvå stycken. 

Det som slår mig vid läsningen är hur påtagligt tillgängliga texterna är. Visst hjälper kommentarerna förståelsen, men texterna är långt ifrån så enigmatiska som till exempel Pindaros vindlande oden ofta kan vara. De mytologiska allusionerna är tydliga, och sångerna håller sig till en röd tråd som gör det lätt att följa med i tankegången. 

Björkeson har som alltid, lyckats överföra den antika poesin till välklingande svenska, och samtidigt bevarat en hög poetisk potens i texterna: texterna är njutbara på svenska inte bara som litteraturhistoriskt intressanta skildringar, utan också som poesi i sin egen rätt: något av den arkadiska naturskönheten, Eros verkningar i människorna och själva känslan av grekiska idyller som Theokritos frammanar överlever även på vårt tungomål och suggererar läsaren.

Människorna kommer nära. Vi kan till exempel i den fantastiskt charmiga och humoristiska ”Adonisfesten”, som enligt kommentaren utspelar sig i Alexandria år 272 f.v.t., praktiskt taget höra stadsvimlets ljud och känna knuffarna från dem som rör sig på gatorna. Theokritos berättar rappt och mycket medryckande, inte utan humor.

Ett inslag som återkommer i sångerna är kärleken och erotiken mellan man och yngling. Det är vad jag förstår diskutabelt huruvida det vid denna hellenistiska tid var ett utbrett fenomen i sinnevärlden, eller främst ett litterärt motiv. Men en mans prisande av den unge mannens eller pojkens skönhet, hans plågsamt förtärande och svartsjuka kärlek till honom, den finns i samlingen tydligt manifesterad, på liknande sätt som passionerad kärlek mellan man och kvinna kommer till uttryck.

* * *

Theokritos skriver en poesi som fortfarande förmår beröra, även efter att den överförts till ett annat språk. Och för den som behärskar grekiskan finns i denna upplaga sångernas text på detta språk återgivet parallellt med den svenska. Därigenom kan den som det förmår jämföra tolkningen med originalet. Det förmår nu inte jag, och jag litar därför till Björkesons omvittnat känsliga språköra.

Med honom far vi från herdarnas sångtävlande via mytologiska motiv till hyllande av Ptolemaios II Filadelfos. Vi möter Polyfemos och vi möter ett extatiskt firande av Dionysos i en parallell till Euripides Bacchanterna. 

De kulturhistoriska upplysningarna är mycket värdefulla vid sidan av de rent estetiska behag som texterna äger i all den fräschör som de äger åtminstone i svensk språkdräkt, som i sin hexameterform lockar till högläsning. Den milda förfrämligande effekt som de exotiska platsnamnen skänker ökar bara kraften i det beskrivna.

Ja, Theokritos arkadiska värld förmådde inspirera poeter långt efter hans egen tid, och än i dag äger de kraft att trollbinda.
– – –
Theokritos, Sånger. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Förord: Sture Linnér . Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. 229 sidor.

Bokrecension: Dikter och fragment | Sapfo

Byst av Sapfo

Dikter och fragment är en samling tolkningar till svenska av texter bevarade efter Sapfo (sent 600-tal – tidigt 500-tal f.v.t.). 

Tolkningarna har gjorts av Vasilis Papageorgious (f. 1955) och Magnus William-Olsson (f. 1960). Boken publicerades första gången 1999, jag har läst en upplaga från 2006.

* * *

Sapfo är en central poet från den grekiska antiken, trots att så lite av hennes produktion har överlevt till våra dagar — endast en komplett dikt, och därutöver längre eller kortare fragment, somliga fragment enbart på ett eller något enstaka ord. 

Dessutom gör sig, utöver det fragmentariska, ytterligare barriärer för läsningen påminda: hur är det ens möjligt att ana något av poesins ursprungliga kraft, när vi dels är så långt borta från tiden då den tillkom, med allt vad det innebär av kulturskillnader, och dels inte talar det språk varpå poesin skapats?

Personligen är jag av den uppfattningen att det överhuvudtaget är tveksamt om poesi går att översätta, ens i vår tid: en dikts språk uppfattar jag som så intimt samverkande med diktens budskap, att man knappast kan skilja dem åt utan att göra våld på helheten.

Med detta sagt — något av vad Sapfo faktiskt uttryckte då, för längesen, kan ändå överföras till oss, särskilt som hon ofta uttrycker känslor som är oss så innerligt välbekanta, främst kärleken. Det bevisar Papageorgious och William-Olssons ansträngningar.

Den utförliga kommentarsdelen är därtill ovärderlig. Papgeorgious och William-Olsson motiverar där de olika val de gjort i tolkningsarbetet och förser läsaren med nödvändiga historiska upplysningar. Också det hjälper till att borra åtminstone titthål genom de redan nämnda barriärerna.

Förutom kommentarsdelen och själva tolkningarna har verket också av översättarna försetts med ett gediget förord, också det till stor hjälp för förståelsen av dikterna. 

Vi kan, inser jag, veta endast föga om Sapfos personliga biografi: de källor vi har tillgång till är de egna dikterna, och uppgifter av senare författare. Inte heller kan vi veta närmare när hon faktiskt levde, utöver att det handlar om slutet av sexhundratalet och början av femhundratalet före vår tideräkning.

Men de uppgifter vi med relativ säkerhet kan sluta oss till redogörs för, till exempel att hon var aristokrat, kanske hade hon en dotter, och hon umgicks i något slags kvinnlig gemenskap. Dikterna berör homosexuell kärlek mellan kvinnor, men översättarna menar att det är vanskligt att slå fast hur dessa inslag skall förstås. 

Berättelsen om Sapfo är uppenbarligen belagd med många, många lager, och hon har fått fungera som objekt för olika tolkningar: från en viktoriansk läsning till en annan tids queerteoretiska läsningar.

Det vi till sist har kvar är emellertid texterna, en till största delen suggestiv samling rester av en helhet. Som om dikterna vore sönderslagna, rikt dekorerade kärl, där bitar i högre eller lägre grad saknas, får vi för att ana mönster och bilder försöka att, med översättarnas hjälp, treva oss fram till möjliga sammanhang: anar vi kanske ett kultsammanhang här, en varm kärlek där?

* * *

Sapfos dikter förblir till största delen något undflyende, som skuggan av en doft eller känslan av det där stora skeppet som glider förbi ute i mörkret utan att riktig kunna ses, mer kännas. Vi som älskar antiken bör vara tacksamma gentemot Papageorgious och William-Olsson som försett oss med ett så rikhaltigt urval, som möjliggör dessa aningar av annan tid och tidlösa känslor.
– – –
Sapfo, Dikter och fragment. Övers., inledning, kommentarer Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson. Stokcholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006. 132 sidor.

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare

Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.

Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.

Bokrecension: Den gyllene lyran | Sture Linnér

En konstnärs bild av Sapfo

Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros är skriven av Sture Linnér (1917–2010), filolog och diplomat. Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en e-boksutgåva från 2014.

* * *

Innan den klassiska tiden bryter in i Grekland talar man om den arkaiska tiden. Under denna epok var de tre lyriker verksamma som Sture Linnér skriver om i Den gyllene lyran: Archilochos, Sapfo och Pindaros. 

Det är inga skissade konturer som möter läsaren, utan tvärtom riktiga djupdykningar, särskilt i ett antal av de texter som finns kvar efter dessa lyriker. Linnér genomför närläsningar, ofta med beaktande av olika grekiska ords särskilda valörer. 

Det innebär att han kan låsa upp texterna och visa på sammanhang som kanske inte kan uttryckas i en översättning, och som den som inte kan läsa originalgrekiskan är utestängd ifrån. Den gyllene lyran blir en guide-bok, inte bara till poeterna själva, utan också den tid som de lever i.

För det är ju något enastående att – trots allt som gått förlorat – ändå så mycket text från denna avlägsna tid finns bevarad. Genom dem får vi tillgång till den diskurs som existerade där och då: hur man talade, vad man talade om, hur världsbilden såg ut, vad som ansågs relevant, hedervärt eller tadelvärt. 

Man slås av hur texter man annars, utan vägledning, måhända gått förbi ganska likgiltig, plötsligt öppnas upp till en hel värld av konnotationer och intrikata språkliga konstuttryck. Det finns en sofistikation här, som man nog ofta behöver en kunnig filolog i närheten för att upptäcka, hur vackra texterna än i sig kan vara i översättning.

* * *

Så möter vi Archilochos, verksam främst på 700-talet f.v.t, och hans vassa tunga. Vi möter Sapho, verksam på 600–500-talet f.v.t, och hennes vibrerande kärlekslyrik, och vi möter Pindaros, verksam på 400-talet f.v.t., och hans vittfamnande hyllningar av segrande tävlingsmän.

Linnér visar hur man inom forskningsvärlden på olika sätt förhållit sig till dessa lyriker, och tar ofta egen ställning. 

Ett återkommande problem är hur man skall förstå de självbiografiska inslag som kan synas förekomma i somliga texter. Linnér förefaller benägen att hantera dem med yttersta försiktighet: bara för att det i ett poem uppges att ett ”jag” tycker eller gör det ena eller det andra, kan man inte med självklarhet likställa detta ”jag” med författaren; det kan lika gärna röra sig om ett berättarjag. 

Denna vettiga källkritiska hållning innebär också, att vi inte kan säga mycket säkert om dessa poeters liv, när nästan allt man trott sig veta om dem extraherats ur deras egna texter och andra uppgifter stammar från senare tider. 

En maning till försiktighet som denna, rörande att jämställa ett berättarjag och författaren, må ju för övrigt dessutom hållas aktuellt vid läsningen av både prosa och poesi genom hela litteraturhistorien.

Linnér visar vidare hur intertextuella relationer kan se ut under den arkaiska tidsperioden, och senare, till exempel i det att homeriska vändningar identifieras hos diktarna, och vändningar från diktarna följs ända in i vår egen tid. 

* * *

En svensk författare som jag är särskilt intresserad av är Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelund å sin sida var mycket intresserad av den grekiska poesin, inte minst Pindaros lyrik. Ekelund lyfter ju till och med fram Pindaros som den främste bland antikens lyriska skalder. — Därför ser jag med stor glädje att Sture Linnér fångat upp detta, och Ekelund är faktiskt en av de moderna gestalter han oftast nämner, vare sig det nu gäller att anföra Ekelunds syn på något, eller att anföra något som han skrivit.

Den gyllene lyran är inte någon avkopplingslitteratur. Den kräver onekligen ett intresse av läsaren. Finns ett sådant intresse — eller om ett sådant intresse månne skapas — så är den synnerligen givande, och en sol stiger åter upp över de arkaiska grekiska städerna och landskapen. Archilochos, Sapfo och Pindaros kommer återigen nära, ja, som hörde vi deras egna röster.
– – –
Sture Linnér, Den gyllene lyran. Archilochos, Sapfo, Pindaros. Stockholm: Norstedts, 2014. Eboksproduktion: Publit.

Bokrecension: Också jag har varit Alfred Vestlund | Daniel Möller (red.)

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf är sammanställd av litteraturvetaren Daniel Möller och försedd med en inledning av Magnus Halldin. Boken utgavs 2016.

* * *

Jag vill hävda att Gunnar Ekelöf är en av de absolut främsta diktarna på svenskt tungomål. Hans texter rymmer så mycket känsla, med rötter ner i sagor, i myter, i livsproblem av olika slag. De är vida nog att försänka sig i, att vistas i. Och så språket! — Lekfullt, allvarligt, precist.

Redan i sin samtid blev Ekelöf berömd för sin konst. Det gjorde också att han ofta intervjuades eller ombads svara på olika frågor. Nästan samtliga dessa intervjuer och enkätsvar har samlats i Gunnar Ekelöf-sällskapets utmärkta bok Också jag har varit Alfred Vestlund, som med fördel kan fungera både som en ekelöfsk kommentar till de egna verken och den egna verksamheten som diktare, och som ett sätt att komma lite närmare den komplexa, stillsamma, skygga person som Gunnar Ekelöf förefaller ha varit.

För det ligger något skyggt över Ekelöfs framträdande. Skyggt, men resonerande, djupt. Har man hört Ekelöfs röst i de olika klipp som finns tillgängliga är det inte svårt att höra honom långsamt lägga ut texten utifrån de intervjuandes frågor; stundom vändande på frågorna, inte skyggande för paradoxer.

Ett av de drag som framkommer i flera intervjuer är Ekelöfs kärlek till musiken. Vid ett tillfälle beskrivs hur Ekelöf rentav dansar, en bild som naglar sig fast hos läsaren. Matts Rying skriver: 

"jag minns honom fågellik bölja över golvet, de ånga armarna flaxade värdigt i manuettrytm, en säregen och uppspelt balett med måndöd vinternatt utanför fönstret."

Ett annat drag är det inslag av rastlöshet som vilar över skalden. Han kände sig nog aldrig riktigt hemma i Sverige. Han är liksom ständigt på väg: gärna till det honom så närstående Frankrike, eller till Grekland, det senare i ett sammanhang kallat ”modern”. 

I dessa länder erfar han en annan stämning. Hans avoga inställning till Sverige synes åtminstone i någon utsträckning bero på en obehagskänsla inför ett teknokratiskt, byråkratiskt, genomreglerat samhälle, ja, han har ju myntat ordet ”folkhemskt” som är talande nog. Han värnar ett slags utanförskap och säger i samband med att han i Sverige talar om att vistas i Frankrike: ”Jag vill vara utlänning, och det är jag inte tillräckligt här. Jag vill vara turist.”

* * *

Särskilt intressant är det givetvis att läsa Ekelöfs egna kommentarer till sina diktverk: vad han själv uttolkar som deras grund, och vad han önskar säga med dem. Därtill: varur de kommer, vad deras bakgrund är. Så blir till exempel ett kapell som beskrivs i en dikt förklarat som ett faktiskt kapell, som Ekelöf besökt, utanför Mykene.

Vi får också veta något om hur Ekelöf rent praktiskt arbetar med sina dikter. Oftast förefaller det vara ett slags hantverksarbete, där Ekelöf arbetar och arbetar om sina manuskript. Stoff kan han ta ifrån miljön han vistas i, hemma eller utomlands. Drömmar är en annan källa till poesin. 

Ibland kan dock en omedelbarhet komma över honom, där endast ytterst lite ändras i de färdiga dikterna efter att de skrivits ner. Det ständiga arbetet kan också konkretiseras i hur dikter som en gång publicerats i tidskriftsform i en senare bokform har omarbetats.

* * *

Gunnar Ekelöf framstår i intervjusvaren som en människa som i sig själv är enkel, men aldrig grund. Åter och återigen återkommer han till hur han uppskattar sydländsk medmänsklighet, hövlighet, vänlighet. Det vilar en självklar ödmjukhet över honom, som inte skyggar för att gå in på högkulturella spörsmål, där han likväl är hemma som i sitt eget vardagsrum. Författarreferenserna passerar, och vi kan vara säkra på att Ekelöf vet vad han talar om när han utlåter sig.

Nog kräver Också jag har varit Alfred Vestlund ett visst Ekelöf-intresse. Men för den som har ett sådant bidrar samlingen till utökad bekantskap med skalden vars dikter, drygt femtio år efter hans död, ännu i allra högsta grad förmår skaka och beröra – och ofta får läsaren att bekräftande tänka: "ja, just så!" inför någon förlösande formulering.*
– – –
Daniel Möller (red.), Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf. Inledning av Magnus Halldin. Stockholm: Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016.

Bokrecension: Motsägelser | Werner Aspenström

Motsägelser är en samling texter av Werner Aspenström (1918-1997). 

Boken utkom första gången 1961. Jag har läst den reviderade upplagan från 1968 i Litteraturbankens digitaliserade e-boksversion från 2020.

* * *

Motsägelser är uppbyggd som en samling texter, somliga mer eller mindre fragmentariska, som dagboksanteckningarna, andra är artiklar eller föredragsmanus. 

Till de mest tilltalande texterna hör den om hur författaren köper ett begagnat alrotskrivbord. 

Jag vet inte huruvida texten är fiktiv eller inte, men det spelar ingen större roll för effekten. I en av skrivbordslådorna hittar författaren hursomhelst ett antal fotografier, dokument och annat: med dessas hjälp kan han rekonstruera en tidigare ägares liv, från ungdom till vuxenhet och förmodade död efter ekonomisk undergång. Till samma text fogas hur författaren i träets mönster ser figurer, som snarast synes hemsöka honom: djur, jättar. 

Skrivbordsberättelsen är suggestiv och hör till textsamlingens starkaste inslag, tillsammans med en vacker text som illustrerar sommarens slut i samband med att stadsbon lämnar sommarstället.

Höjdpunkter är också de få lyriska inslag som här och var finns medtagna, och som tvingat författaren till koncentration av formuleringarna.

* * *

Ett av de ämnen som Aspenström i de inledande texterna ägnar mycket utrymme är frågan om Guds existens. Så mycket klokare blir jag emellertid inte av de formuleringarna. För Aspenström framstår frågan om Gud och via mystica som en alternativ kunskapsväg i förhållande till den empiriska vägen. På vad sätt det rent konkret skulle kunna komma till uttryck är oklart. 

Aspenström är i vilket fall inte, fastän knappast kristen i traditionell mening, beredd att diskvalificera den religiösa erfarenheten som någon form av kunskapsbärare. Vad för typ av kunskap det då är fråga om förstår jag inte. Den verkar åtminstone inte vara begränsad till kunskap om den religiösa upplevelsen i sig, som annars väl ligger närmast till hands, när man frånkänner den religiösa erfarenheten bäring som kunskap om metafysiska sanningar. 

Istället verkar det röra sig om kunskapsöverföring i samma mening som poesi kan överföra kunskap. Överlag uppfattar jag det som att Aspenström ställer sig skeptisk till såväl teistiska som ateistiska universalsvar.

* * *

De undersökningar som Aspenström genomför i Motsägelser är av många slag, ämnena är mångfaldiga. 

Han skriver en kritik över det våldsamt kulturfientliga Futuristiska manifestet. Han tänker på döden. Han reagerar skeptiskt på modernistiska dikt-och konstformer. Många gånger leder vardagsbilder över en en eller annan reflexion av mer andlig art. Drömbilder finns också representerade. Och han funderar över vad det innebär att vara människa.

"Fraser som 'att finna sig själv' eller 'att vara trogen sig själv' får inte tolkas så, att det i varje människa skulle finnas nedlagd en formel som det gäller att lista ut. 'Jaget' bör man inte föreställa sig som någon sorts centrumanläggning utan snarare som ett magnetfält, alltså något som förutsätter två poler. Mittpunkten på en magnetisk stav brukar man kalla indifferenszonen, där förekommer ingen magnetism."

Detta som en träffande reflexion om att i sig härbergera motsägelser.

* * *

Werner Aspenströms meditationer i Motsägelser ger ett spretigt intryck; de saknar ofta stringens, de skulle vinna på att koncentreras, tuktas – för att månne så idéinnehållet skulle framträda tydligare. Såsom texterna nu står gränsar de alltför ofta till banalt fritidsfilosoferande, utmärkt av klichéer och brist på originalitet. 

Hade den liksom tvekande ordrikedomen övergivits tror jag att texterna hade glimmat av långt fler glimmande aforismer än vad de nu får möjligheten att göra, och varpå dessa är exempel:

"Betraktad på tillräckligt långt avstånd (eller tillräckligt nära) upphör människan att framstå som enbart en människa. På vilket håll skall hon betraktas?"

"Vilken befrielse vore det inte, för hjärtat och för konsten, att förfoga över en världsbild oavhängig av människans perspektiv."

Sådana skatter finns där alltså. Men för många toner i Aspenströms musik i detta verk har jag ändå inte öron. Kanhända hör jag hans poesi bättre?
– – –
Werner Aspenström, Motsägelser. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers 1968. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Makter | Bo Bergman

Makter är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1962.

* * *

Det är något mycket sympatiskt med Bo Bergmans poesi. Den är okonstlad, men inte menlös. Dess lite dystra vemod, ibland försett med uttryck för svindel, upplevs som äkta erfaret. Den står mycket långt från modernistiska experiment med språket, och förmedlar istället transparent mening i korta, stundom rimmade, verser. Dikterna lämpar sig utmärkt väl för högläsning.

Ämnena i Makter kan både vara enkelt betraktande: en aftonkänsla, och djupt existentiella: om livet och dess mening. Av det senare slaget hör sista strofen i "Under molnen", den avslutande dikten i samlingen:

"Finns det något utanför dig?
Dör ej med din död en värld,
självbeprisad, självföraktad,
självförtärd?"

Dikten lyfter fram det osäkert upplevda, aningen om något annat utanför livet såsom vi känner det, en makt – makter! – bortom det vi erfar. Och slutar med ackordet ovan: något som lutar åt att allt det som varit ditt är ditt inom dig, och försvinner med dig; livet som något du själv formar, snarare än något bortom dig själv.

I dikten "En skugga" berättas om hur diktjaget frammanar bilden av en död vän. Dikten avslutas:

"I skuggorna försvinner hopplöst
den skugga som jag sökt få fatt.
Vem ropar efter oss? Vi virvlas
förgätna bort i ändlös natt."

Även i dikten "Banalt" finns en lite uppgiven trötthet med. Dikten börjar med att skildra en sommaridyll, men även där får vi veta, "att allt som händer / har hänt förut". Och i "Starr" heter det:

"Sträck famnen mot en värld, du famnar
dock skuggor, skuggor, skuggor blott."

Det tillfälliga i allt mänskligt hittar vi uttryckt i tre verser i dikten "Vers för vinden":

"Vad de döde
menat menar
sällan dagens ord."

Jag förstår formuleringen som en påminnelse om att det som en gång varit givet i andra tider, i vår egen tid alls inte längre är givet: åsikter och uppfattningar skiftar om med generationer som kommer och går. Det en gång självklara är en annan gång det avvikande.

En stillsam skepticism går genom många av dikterna, flanörens lätt avmätta blick på allt som passerar och finns. Hellre möter diktjaget himlens "vredes / torndönsslag" än att aldrig få andas "ett enda [/] ärligt andetag". Kan det kanske läsas som en bekännelse till icke-dogmat: att hellre säga sin mening ut, än att böja sig för det hävdade. Dikterna är inte antireligiösa, men knappast heller bekännelsefromma.

Och nog kan man läsa in en längtan efter det intellektuellt redliga, snarare än det dunkla, hos Bergman. I "Lyktorna" skriver Bergman:

"Ni gamla skymningslyktor,
en sak har ni mig lärt:
att mitt i alla väder
behålla ljuset kärt.
Det ges ej något högre,
ej något mera värt."

Dikterna i sig avslutas inte nödvändigt med en käck poäng: oftare tonar de ut, efterlämnande ett eko snarare än en smäll.

* * *

Bo Bergman hade nått en hög ålder när Makter kom ut, en bit över nittio år. Hans formuleringskonst  var dock, som märks, så klar som någonsin, både i dikterna och de prosapoem som samlingen rymmer.

Men det ligger något av ett långt, levt liv över texternas vishet. Den som talar, talar utifrån sin erfarenhet av det mänskliga, och nickar mot dess fåfänglighet, dess skugglikhet. Det kan hända att Bo Bergmans dikter upplevs som dystra, men de kan samtidigt kännas tröstande. Bo Bergman levde ett långt liv, och hade ännu flera år kvar att leva när Makter publicerades; han hade klarat av livet, och blivit vis av det, och visheten får vi ta del av.
– – –
Bo Bergman, Makter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962.

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)

Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

Bokrecension: Sak och sken; På hafsstranden | Vilhelm Ekelund

Sak och sken och På hafsstranden är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949) och utkom båda i bokform första gången 1922, efter att texterna de består av i flera fall varit införda i olika tidningar.

Jag har läst en upplaga från 1997 där båda böckerna tryckts i faksimil i en volym, samt försetts med efterord och kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-2010).

* * *

Det är en utmaning att läsa Vilhelm Ekelund. Hans författarskap är vittförgrenat och komplext. Däri pressar han språket till dess yttre gränser i texter som är dels filosofi, dels poesi. Därför blir det också svårt att ringa in och definiera vad hans ärende egentligen är. Det känns som att översätta ett musikstycke i kalkyler: upplevelsen förtas när man försöker tolka det ena uttryckssättet genom ett annat.

Men vad är det han vill? Jag tolkar texterna i verken som djupt förbundna med en individualism. Ekelund värnar om det egna och söker hur han ska låta detta egna blomma skönast och friskast, utan att det är fråga om inkrökt själviskhet.

Solen och ljuset återkommer som metaforer som inte riktigt får sina nycklar. Men det måste ha något av oberoende över sig, självständighet, och inte minst sanning – och därmed väl också förmågan att se på sig själv sanningsenligt.

Detta i sin tur utvecklas till tankar om hur man kan leva ett rikt liv, ett andligt liv. Det handlar om livskonst. Illusionsfri och solbelyst men andlig livskonst. Ekelund uttrycker sig så här:

"Vad var ljustjenandet? Nu och alltid: lägga sumpar torra, utrota skadligt, göra rent och fint, skaffa god, hälsosam luft."

Ekelund skriver inte för massorna, utan för dem som lyssnar, även om han vid denna tid ännu väl inte gett upp hoppet om att nå ut.

Jag tror att det krävs en del träning för att uppfatta vad han säger. Och då inte bara för att han obehindrat citerar på olika språk, utan för att innehållet i vad han säger inte är information så mycket som impulser som behöver verka. Visst talar han till förnuftet, men texterna verkar också känslomässigt och stämningsmässigt. Läsaren kan med fördel reflektera kring dem, bearbeta dem. De vinner inte på att hastas igenom. Ekelund skriver:

"Att icke ställa några fordringar på läsaren betyder aldrig annat än rätt och slätt att författaren icke ställer några fordringar på sig själf."

Ekelund tar spjärn mot och inspireras av olika författare. I dessa verk återkommer Swedenborg, Thomas a Kempis, Viktor Rydberg, Goethe, Tegnér, Comte, Nietzsche, Sofokles, Meister Eckhart – med flera. Han refererar gärna till antiken.

Man kan också se hur han har en försonande syn på kristendom, åtminstone på den kristna mystiken, den som utforskat djupet i människan. Swedenborg uppskattar han uppenbart särskilt och Swedenborgismen "är väl den aptitligaste af alla religioner." Det är emellertid inte religiös metafysik som han förhåller sig till, utan snarare praktiker, resultat av vishetssökande genom mystiken och reflexion kring människan.

* * * 

Det är tal om stora ord: sol, ljus, sanning. Och åter och återigen ett oberoende av andra människors meningar: han ber inte om ursäkt för vem han är och söker inte bekräftelse hos andra.

"Intet är löjligare än begärligheten i fråga om medmänniskors uppskattande och uppmärksammande af ens förtjenster; och intet gör en människa svagare."

Man ska inte låta något skymma "lifvets vackra utsikt", inte orättvisor, inte ett "surt öga" hos andra.

Men målet nås inte genom att man gör sig till stål: nej, man ska, tolkar jag Ekelund som, samtidigt vara sårbar och fast. Sår utgör utmaningar som man växer av att övervinna. Ja, det finns sådant, menar han, inom en som måste slås ihjäl, för att livet ska kunna levas: också det gynnar. Kampen stärker. Målet man strävar mot är hälsa, andlig hälsa.

Ekelund verkar mena att ett visst distanserat väsen gynnar. Att hålla människor på lite avstånd. Att värja sitt oberoende av andras uppfattningar. Och så, anar vi av vad Ekelund skriver, undviker man "en umgänglighet som lämnar sår efter sig." Möjligen hör vi Ekelund själv här, ännu personligare än vanligt.

Jag förstår Ekelund som att människan gynnas av nykter behärskning. Inte på ett livsförnekande sätt, men i motsats till att låta passioner och överdrifter styra. Ett drag av stoicism kan väl skymta här, även om Ekelund inte refererar till den traditionen själv. Men den är svår att inte associera till i samband med en formulering som denna:

"Fanns det en ljufvare stjärna som lyste öfver en människas väg än hoppet om befrielse ur affekternas helvete? Denna stjärna må vara hur gäcksam, hur illusorisk som helst: att den står där gör det möjligt att uthärda lifvet."

Men det är absolut inte fråga om något annat än ett bejakande av livet.

"Icke gå till människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och heden och den djupa västanstormen. 

Hafvet och skogen, luft, skyar, träd --- allt säger ja till dig bland dem."

Själva naturen bekräftar dig. Och du har all rätt – ja, rentav bör du alltid sträva efter – att leva i glädje. Själva strävandet efter glädje framstår som något i grunden nödvändigt för människan, liksom att sträva efter sanning, ett ord som får en nästan sakrosankt klang här hos Ekelund.

* * *

Både Sak och sken och På hafsstranden utkom 1922. I denna upplaga har de två böckerna sammanförts i en volym. Den förstnämnda innehåller mer av aforistik, medan den senare innehåller mer av längre essayer, om än ofta med aforistiska inslag.

För mig kommer Ekelund fram tydligast i sina aforismer. Tråden blir betydligt svårare att följa genom en längre sammanhållen text, fylld med referenser och allusioner, termer på grekiska och latin, egenskapade ordformer och – ärligt talat – inte ett alldeles pedagogiskt framställningssätt.

Det är också i det senare verket som vi möter en del av Ekelunds betraktelser om ras; det är inte fråga om nedvärderande rasism, men ändå ett tal om ras som var rimligt i samtidens kontext, men knappast numera, när vi inte söker förklaringar till kulturella skillnader i etnicitet.

* * *

Så är Vilhelm Ekelund elitistisk? Ja. Han är det – i någon mening, på ett svalt vis, inte för att verka högfärdig. Hans förnämitet manifesterar sig i andlig klarsyn uttryckt med poetisk kraft.

Det är inget av inställsamhet i det han skriver. Själv förstår jag honom endast ibland, och då med viss tvekan. Men det ger något att läsa honom. Åtminstone inbillar jag mig att det faktiskt är något av sol och ljus och hälsa i det han skrivit. Jag uppskattar det.
– – –
Sak och sken; På hafsstranden, Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelundsamfundet/ellerströms 1997. ISBN: 91-86489-51-8. 177+245+XXI sidor.

Bokrecension: Stunder | Bo Bergman

Stunder är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1952.

* * *

Det är inte lätt att recensera lyrik. Poesin rör sig i en annan sfär än prosan, även om god prosa gärna i mina ögon får ha släktskap med poesin. Men poesi, tycker jag, är i allmänhet mer svårfångad, inte sällan också mer svårförståelig än skönlitteratur. Dess komprimerade natur kräver en särskild uppmärksamhet på språkliga nyanser, referenser, bilder.

Likväl tycker jag om poesi. Inte nödvändigtvis all poesi, så klart, men poesi som konstart. Att läsa dikterna och prosapoemen i Bo Bergmans Stunder gav en djup känslomässig tillfredsställelse. Det rör sig en stämning genom de flesta av texterna som inte kan undgå att beröra.

Det handlar om höststämning, aftonstämning. Det handlar om vemod. Det handlar om känslan av nostalgi och förgänglighet. Inte på ett maniererat vis, utan helt naturligt. Så är dikterna också skenbart okonstlade, naturliga, musikaliska i sina rim, stundom täta rim, stundom utdragna: levande hela tiden.

* * *

Bergman ger uttryck för en desillusionerad syn på livet – och döden. Lyckan är flyktig.

"Vi lever i stunder
och dör i ett liv …"

Här finns inte ynglingens känslomättade Weltschmerz, utan den gamles trötthet: dens trötthet som smakat livet och nu är mätt. Det är vilsamt, nyktert, bakåtblickande. Pessimistiskt utan att vara bittert. Och då en pessimism grundad på livet, inte på idéer som stipulerar en sådan livshållning.

"Otaliga som öknens
sandkorn och havets
är människornas plågor."

Bergman ger uttryck för ett främlingskap i sin egen tid. Från förr kommer skuggor och talar till honom med språk som han förstår; inte nutidens språk. Han är ensam. "Jag lever hos det som jag mist", skriver han.

"Hela min levnad är
en spökhusatmosfär."

Allt får plats i Bergmans dikter, allt får färg av hans språkanvändning. Tåget. Staden, som oftast är Stockholm. Drömmar och sömn återkommer flera gånger. En sopstation passerar förbi. En schavott. Ett hotell.

Dagen är inte nödvändigtvis en bild för det positiva hos Bergman. Han talar om "det svårmodsalstrande middagsljuset". Nej, poeten hör mer hemma i kvällens mildare belysning.

Ibland kan man i denna värld av skuggor märka av ett hopp – om något efter döden. Men livet på jorden blir i dikterna om och om igen fråntaget glans och härlighet. Möjligen kan det finns något där: ögonblicket som inte förstörs av grubbel, av skuld. Och vidare, på annan plats:

"Möt det svåra,
bittra, tunga
med ett tappert livsbegär."

Dikten fortsätter med att konstatera att vi endast kan vi nå en himmel på jorden

"... när
våra mödor sjunga ..."

* * *

Inte bara den egna stämningen uttrycks i dikterna. Där finns också illustrationer av världen utanför honom.

"Jorden, det gamla rövarskeppet,
kränger för ödets kast."

På annan plats beskriver Bergman hur hatet gått över jorden, men att det finns frid, långt borta, dit tron och modet kan ta mänskligheten. Jag tror inte att detta skall tolkas som religiös bekännelse, religiöst hopp: men kanske ett hopp om att något annat, något bättre än vad som då var, i de omskakande tider vari poemet måste tillkommit, ändå finns någonstans. Men med detta sagt märks likväl stundom öppningar för religiösa möjligheter i Bergmans diktning.

* * *

Det finns inget ungdomligt över Bergmans dikter i Stunder. Det finns inget febrigt, hetsigt. Men det finns mognad och stillhet och ro. Det är dikter att återkomma till. Ungefär som man återkommer till vissa vemodiga sånger, för ibland är det skönt att få lov att höra på något som går i moll och inte försöker vara glättigt, hippt och ytligt. Utan något som formulerar att det faktiskt är helt okej att känna vemod.
– – –
Stunder, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1952. 198 sidor.

Bokrecension: Strountes | Gunnar Ekelöf

Strountes är en diktsamling av Gunnar Ekelöf (1907-1968). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Strunt. Så uttalas titeln på Gunnar Ekelöfs diktsamling Strountes. Och liksom titeln blir en drift med högtravande språkbruk är väl en del av dikterna i samlingen också en drift med högtravande diktande. Men det är inte bara så: de lättsamma nonsensdikternas sviter bryts i samlingen av seriös poesi.

Så här är somt sockrat, somt salt. Det finns utrymme för en dikt om en lammkotlett som inte vill bli uppäten, och en dikt om en solstrimma, likväl som en känd ljudvarierande dikt om skallighet: "Den gamla vanliga skalligheten", och så vidare.

Men dikterna utmanar också själva språklighetens gränser, ja, gränserna för vad som är möjligt att uttrycka med formuleringar och ord, utan att det blir helt obegripligt; eller: att det faktiskt blir obegripligt men ändå bevarar en ordklang som är tilltalande eller suggererande.

Då och då drar dikterna söderut: till Italien, till tider som förflutit: förflutenhetens gudadyrkare skymtar förbi, men också de kristna, ja, en munk med ”benfingerhänder rabblande”. Vid ett tillfälle får vi en legendartad pesthistoria.

Grönköpings-poeten A:lfred V:stl-nd får låna författaralias till en del dikter, däribland en kyrkogårdsdikt, som jag först tycker var tilltalande, men som vid närmare läsning avslöjar sig som tom: bilderna är klichéer eller haltar, språket tillkämpat ålderdomligt. En genrelek, tänker jag till sist om den och dess fjärilar på gravstenar.

Men direkt efter den dikten kommer en effektfullare, genuin dödsdikt, om döda som träder ur sina gravar och söker upp sina försvunna hem och dess innevånare, där de knackar på portarna:

"De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor"

Visst saknar de stundom en del ben, men de gör oss ingen skada, dessa döda: det är de levande som förmår skada oss, säger dikten.

Några rader i en annan dikt anklagar Sverige för att vara våldsamt sterilt i ett radikalt språkbruk som väl knappt tål budskapets allvar:

"Sverige, fasterland, på sin höjd mosterland
Natur, djupfryst, plastinlagd
garanterat bacillfri
aldrig vidrörd av människohand"

Suggestiv är dikten ”I Helskogen”, som gestaltar ett skogslandskap som ett dödslandskap, bortom årstider, ett skymningsland, där det ligger ett rådjurskadaver. Och så har vi en allvarlig inledning till ytterligare en dikt:

"Himlen är långt borta
Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
det är ständigt nära
Och jorden, den spetälska:
Vad härjad skönhet bär ej dess drag!"

Dessa rader äger påtaglig begriplighet. Diktens fortsättning är betydligt svårare att förstå; där finns könslighet, smekningar, konstreflexion, konträrism…

* * *

Ekelöf leker i Strountes med det allvarsamma och det nonsensbetonade sida vid sida. Själv skriver han:

"När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant …"

Jag tror att formuleringen kan tillåtas illustrera modernismens utnyttjade av ordens potens, utnyttjande så långt det gick tills kraften gick ur dem; då, därefter, kan orden åter, gjorda impotenta eller snarare urlakade och nedlugnade igen, fyllas med mening, laddas igen.

Diktandet i Strountes kan på så sätt delvis förstås som ett utforskande av orden bortom den maximerade meningsfullheten, i en ny meningsfullhet. Ett försök att återigen skapa ett poetiskt språk.

Det är också intressant att Ekelöf tillåter sig lekfullheten. I en samtid av superseriös och svårbegriplig poesi vågar han bli ekivok, tramsig, dubbeltydig. Det är en befriande erfarenhet att göra: att Ekelöf tillåter sig att vara lustig.

En av Sveriges absolut främsta poeter förblir Gunnar Ekelöf hursomhelst.
– – –
Strountes, Gunnar Ekelöf. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1966. 71 sidor.

Bokrecension: Lotus i Hades | Lars Gyllensten

Lotus i Hades är skriven av Lars Gyllensten (1921-2016). Boken utkom första gången 1966.

* * *

Det är fyrtionio korta och svårtolkade prosapoem läsaren möter när hon ger sig i kast med Lotus i Hades. De är dessutom sinsemellan ofta olika, och rör sig över stora geografiska och temporala avstånd. Men anknytningen till antikens Grekland finns där ofta, i synnerhet till den trojanska sagocykeln och till det grekiska dödsriket Hades.

I prosapoemen är ofta minnet satt ur spel. Dikternas berättare, som väl får förstås som de döda, glider bort från bestämdhet, ändrar sig, låter sig inte låsas vid entydiga hågkomster av hur det var: det är tydligen så för dem i Hades; de har delvis upplösts, skuggorna därnere, och glider in i varandra och varandras minnen, i ett slags efterlivsfluidum. Likväl verkar de i stor utsträckning sysselsätta sig med att minnas det som varit.

* * *

Hades blir en bild för ett tillstånd också. Ett befriat tillstånd, där omvärlden inte når fram till människorna, de som ätit av Lotusen, som beskrivs i Odysséen. Lotusen som skänker glömska och lycka. Så i Hades:

”Där var vi fria, där fanns varken stort eller smått, varken ont eller gott, och ingen krävde lösen för panter.”

Likväl, i ett av de klarare prosapoemen skriver Gyllensten om hur minnet också kan – och väl bör – bevaras. Han nämner hur ruiner byggs upp, och att ”i minnet skall vi nalkas en gång de levande”. Och så förs Förintelsen in som motiv:

”Vi skall samla era spridda lemmar, foga samman dokumenten ifrån Auschwitz och Treblinka, ifrån ghettot och ur bushen och hålla fram dem för varandra till ett fängslande och ansvarskrävande momento.”

En kraftfull reflexion av samtidsmänniskan tillstånd läser jag också. Han skriver då om hur vi sluppit nöden, men ”vadar i leda”; vi trälar inte, andra trälar för oss. Lyxen har pacificerat, och människan går omkring och ”väntar på att någonting skall hända”.

* * *

Lotus i Hades är en kaotiska blandning av bilder och intryck.

Gyllensten skriver ömsom vardagsprosa, ömsom 1700-talssvenska. I ett poem är berättaren en fabriksarbetare, i ett annan står han och ser hur ”konung Karl” vandrar fram, av språket att döma nog Karl XII. I ett poem befinner han sig på en krog i London. I åtskilliga uppehåller sig berättaren vid olika romantiska svärmerier.

En nyckel till denna spretighet skulle alltså kunna vara, att anta att berättarna av poemen är de glömska, lotusätande avdöda Hadesinvånarnas minnesframgent.

Läsaren får vid läsningen försöka göra sig reda i vad hon läser. Jag tänker, att hon väl helt enkelt ur dessa prosapoem får plocka upp, och i bästa fall hänföras av, just det som tilltalar henne.
– – –
Lotus i Hades, Lars Gyllensten. Bonniers 1966. 131 sidor.