* * *
Biologen, skribenten, socialisten Bengt Lidforss kunde vara långt mer än en nagel i ögat på sina motståndare; de som träffades av hans polemik upplevde det nog ofta som att de fått ett elegant och välriktat verbalt slag i ansiktet.
Genom att lyfta fram de argument och resonemang som hans fiender själva använt, och sedan belysa var de brister, lyckas Lidforss i allmänhet sätta fingret på det han uppfattar som de angripnas grundlösa uppfattningar, deras förstockelse – deras dumhet.
Bengt Lidforss synes nämligen vara helt allergisk mot dumhet och intellektuella brister när dessa egenskapers bärare framträder med pretention att övertala och bli tagna på allvar.
Han drar ner alla himlens blixtar och oväder över var och en som propagerar för reaktionära åsikter, fumlar runt med naturvetenskapen – som är en av hans paradgrenar som biolog – eller företräder en kristendom som kräver tro på det orimliga och övernaturliga.
Och lyckas någon uttala sig i en kombination av dessa perspektiv – ja, då är det ingen ände på den förödmjukelse de har att vänta, när väl Lidforss tagit till pennan.
* * *
Det är mot etablissemanget som Lidforss rasar. Själv är han socialdemokrat, och dessutom den förste universitetsläraren i landet som ansluter sig till partiet. Han tar lika tydligt avstånd från rörelsens vänsterflygel som från reaktionen.
Steget att gå med i partiet var nog så radikalt i hans hemmiljö: ett konservativt professorshem. Nog fick Lidforss problem att ta sig fram karriärmässigt inom universitetsmiljön, där politiska uppfattningar emellanåt satte folk på tvären mot hans avancemang, men omsider blev han dock, liksom sin far, professor.
Men Lidforss slår mot sina ståndsbröder, ofta i försvar för arbetarna. För honom är det givet att begåvning inte står i samband med vilken samhällsgrupp man tillhör. Ser han idioti eller galenskaper eller arbetarfientlighet bland bland akademiker, kyrkans folk eller andra, så agerar han utan hänsyn, ett enfant terrible av den högre borgerliga miljön.
Och nog hamnar han snett ibland.
Det finns stråk av misogyni i texterna, liksom av rasbiologiska slutsatser och antisemitism. I dessa avseenden är Lidforss onekligen ett barn av sin tids idéer; han genomskådar inte alltid samtidens idéer. Men rasbiologins legitimitet var given för honom som biolog, och det vore kanske orimligt och anakronistiskt av oss i dag att förvänta oss att han landat i andra åsikter än han därvidlag gjorde.
* * *
Nu är de strider som fyller många av sidorna i Onda makter och goda sedan länge begravda, liksom de personer som en gång var inblandade. Det gör inte texterna antikverade. De är nämligen fantastiska exempel på en utsökt stil.
Lidforss är kvick, elegant elak, stundom förintande kritisk, utan att bli vulgär eller tappa balansen. Det är, om man så får skriva, en mycket aristokratisk polemik han skriver: upphöjd utan att dra sig för att ta upp ämnen av vad slag det vara må, elitistisk utan att bli högdragen, och på gott humör även när han är uppretad.
* * *
I grova drag kan artiklarna i Onda makter och goda delas upp i två kategorier: dels mer politiska texter, dels mer polemiska.
I en text skriver han ett mycket fränt porträtt av den ryske tsaren Nikolaj II, som då fortfarande regerade. Kejsar Wilhelm II porträtteras också, men det porträttet mynnar oväntat nog ut i en hyllning av Bismarck. Han skriver:
”Kraft och mod äro dock dygder alltför sällsynta för att man icke skulle kunna hylla dem även hos en motståndare.”Lidforss angriper också professor Vitalis Norström, en då för tiden känd konservativ filosof. Efter att i detalj gått igenom och trasat sönder två artiklar där professorn angriper arbetarna och socialisterna, blir Lidforss omdöme om Norström, att:
"… som socialfilosof är han ingenting annat än en stortalig moralist med bristfälliga kunskaper, oklart huvud och ett tarvligt hjärtelag."En del utrymme ägnas också åt kristna naturvetare som försöker kombinera evolutionsteorin med kristen religion. Då är Lidforss på hemmaplan. Han är ju forskare i biologi och vet alltså vad han talar om, när han talar om evolutionen, och han är väl inläst på de senaste teologiska rönen från kontinenten, vilket får de svenska företrädarnas religiositet att framstå som föråldrad och förstelnad.
Rent besynnerligt blir det när en professor Quennerstedt försöker försvara Jesu obefläckade avelse – att Jesu moder Maria blev gravid utan att en man hade sex med henne – genom att dylika saker faktiskt är kända från naturen.
Lidforss verkar road av denna obstinata nödadvokatyr.
Han påpekar att de moderna teologerna tillhör jungfrudogmens ”argaste motståndare”, och andrar sedan att graviditeter utan befruktelse från en hane visserligen förekommer, hos t.ex. vattenlöss, men också hos en del andra arter genom yttre manipulation, varför Lidforss uppmanar ”den modärne apologeten” att visa:
"… huruvida det varit värme, mekaniskt tryck eller kemisk inverkan, som försatt ’den ädla jungfrun’ i det tillstånd, vartill annars mannens personligaste medverkan brukar vara nödvändig."Lidforss fortsätter genom att skriva, att om nu jungfrufödelse kan ske naturligt bland människor, varför då inte anta att de många andra "religionsstiftare och heroer" som skall ha fötts på så vis, också gjorde det, och så slutklämmen:
"Ja, vem vet om det icke mitt ibland oss än i dag finns heliga män som ha uppkommit genom jungfrufödsel! Man gör ju stundom bekantskap med skribenter så blottade på allt manligt tänkande att man närmast skulle tro dem härstamma från en ändlös rad av gamla jungfrur, som sedan urminnes tider fortplantat sig partenogenetiskt."Kvickheten är nattstånden nu, men man kan nästan känna träffen den fick in när det begav sig.
* * *
Onda makter och goda innehåller nitton uppsatser, några av dem uppdelade på ett par eller några delar när de först publicerades som tidningsartiklar.
Somliga av texterna äger intresse av historiska skäl – till exempel Lidforss referat av möten han varit med på, som ger oss en känsla av hur det kunde låta på socialistiska möten vid seklets början. Andra är intressanta främst på grund av sin formuleringskonst – som de många polemiska artiklarna.
Man kommer att bli obehagligt berörd då och då när man läser Lidforss. Måhända när han skriver något om rasblandning, måhända när han skriver något om kvinnor.
Men vi berövar oss upplevelsen av en enastående stilist om vi av dessa anledningar skyr hela hans produktion. Och inte bara hans produktion skulle ju i så fall få låsas in i giftskåpet: också mycket annat av det som skrevs när det begav sig skulle få stå vid Lidforssartiklarnas sida.
Istället får det som vi idag reagerar mot säga oss något om den tid i vilken texterna skrevs. Och vi får läsa med kritiska ögon, som vuxet och medvetet folk brukar. Kanhända kan vi rentav få lära oss något av Lidforss texter som kan vara oss till gagn i de opinionsstrider vi måhända ramlar in i än i dag.
– – –
Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen, Bengt Lidforss. Framtidens förlag 1909. 233 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar