måndag 24 januari 2022

Bokrecension: Bondetro och kyrkoro | Göran Malmstedt

Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige är skriven av historikern Göran Malmstedt (f. 1956), numera professor i historia vid Göteborgs Universitet. Boken utkom 2002. Jag har läst e-boksupplagan från 2015.

* * *

Om jag frågar dig hur du tänker dig en gudstjänst på 1600-talet, vad svarar du då? 

— Själv hade jag nog beskrivit något i stil med tysta små kyrkor med allvarliga människor i mörka kläder som med väl stor respekt ser upp mot en svartklädd präst i predikstolen.

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro, som undersöker kyrkolivet under 1600-talet, visar att den bilden i betydande grad kan vara felaktig, och i själva verket snarare återspeglar hur en gudstjänst gick till på 1800-talet. 

Vad Malmstedt hittar i sin undersökning av främst Skara och Uppsala stift från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet är ibland betydligt mer stökiga tillställningar. Domkapitlens och sockenstämmornas protokoll vittnar om ideliga ordningsproblem av olika slag. 

Låt oss titta lite närmare på hur det kunde vara, utifrån Malmstedts beskrivningar.

Ett av de återkommande problemen var att folk kom och gick lite som de ville. 

Ibland traskade folk in från kyrkogården eller kyrkbacken efter syndabekännelsen i gudstjänstens början, ibland försökte folk sig ut innan välsignelsen var läst i gudstjänstens slut. Man kan tänka sig hur det måste ha stört i ett kyrkorum som ofta var mycket mindre än de rymliga 1800-talskyrkor vi nu ser överallt på landsbygden. 

Dessutom verkar folk inte haft likadan känsla för fridfull andakt och värdigt beteende som en modern människa tänker sig det. Det vittnas om att karlarna på något ställe hade för sed att placera sina avtagna hattar och mössor – på altaret. Eller kanske hängde man dem i en ljuskrona.

Berusning bland de församlade var inte heller ovanligt. Särskilt som det var tradition att besöka krogen eller att supa till kvällen innan helgdagar, eller rentav på morgonen innan gudstjänstbesöket. Och hunden – ja, den tog man gärna med sig.

Inte var det nödvändigtvis lugnare på kyrkogården. 

När vi tänker oss kyrkogården i ett 1600-talssammanhang skall vi inte se framför oss de parkliknande ytor som numera omger kyrkorna. Malmstedt berättar om hur kyrkogårdarna inte hade planterade träd. Där var högt gräs. Och folk hade en tendens att idka köpenskap där eller att leka eller att dricka. Dessutom var det ett återkommande problem med djur som tog sig in och bökade i jorden och då fick fram de dödas ben.

* * *

Varför var det då så här? Var folk mer ohyvlade än numera? — Malmstedt visar på alternativa förklaringar. 

Det förmoderna samhället var, menar Malmstedt vidare, kollektivt till sin religiösa natur. Det var nödvändigt att gudstjänster firades, det var en del av människornas plikt mot Gud för att Gud skulle agera välvilligt mot dem, och var och en var nog i allmänhet troende på ett snarast självklart vis, men det var inte nödvändigt att jag som individ var med under hela gudstjänsten. Individen var oviktig; det religiösa var en kollektiv angelägenhet.

Under 1600-talet har Svenska kyrkan nyligen blivit evangelisk-luthersk. Kyrkans ledning strävar efter att betona nya moment i gudstjänstlivet och i det religiösa livet. Det kolliderar med de hävdvunna, traditionella hållningarna. Nu är det den personliga tron, utan gärningar, som gäller, och inte pliktuppfyllelse som kollektiv. 

Predikan verkar hållas i aktning, men huruvida man ansåg det viktigt att faktiskt lyssna och förstå vad prästen undervisade om synes mer oklart. Mässan, alltså nattvarden, som stod i centrum på ett särskilt sätt i den medeltida gudstjänsten verkar förbli mycket viktig. Det leder till protester när elevationen avskaffas ur ceremonielet – detta att prästen lyfter upp brödet och vinet för församlingen att skåda. 

Riten och traditionen hålls i helgd, det individuella tillägnandet verkar inte ansetts lika viktigt.

Vi bör också tänka oss söndagens gudstjänstfirande som en kombinerad religiös och social händelse. Det var nu man fick möjlighet att träffa vänner och bekanta från hela socknen, dryfta nyheter och skvaller och manifestera sin sociala ställning – något som kunde yttra sig som bråk om sittplatser inne i kyrkan. 

* * *

Så en ljudlig, hemmastadd och kringvandrande 1600-talsmänniska på gudstjänst var inte nödvändigtvis utan tro och respekt, men följde ett annat system av traditionella normer än vad Svenska kyrkan såsom reformerad och evangelisk-luthersk ville införa. Gudstjänstbesökaren hade möjligen suddigare gränser för det sakrala och det profana och betedde sig helt enkelt lite mer vardagligt även under gudstjänsten. Ungefär så uppfattar jag Malmstedts tes kring detta.

Malmstedt undersöker också  noga prästens roll i församlingen. Av honom förväntade sig församlingen att han var som folk, inte att han betedde sig som överhetens förlängda arm, fastän han också var detta.

Det kan dock inte varit lätt, som Malmstedt påvisar, eftersom prästen eller åtminstone prästfrun i allmänhet var från församlingen eller åtminstone trakten, och ett innehav av ett tjänsteställe kunde gå i arv i generationer. Det var heller inte tillåtet för präster att tjänstgöra i ett annat stift än det de fötts i. 

Prästen var således ofta mycket väl förankrad i bygden, och att agera med myndighet mot dem som man kanske växt upp tillsammans med och sköter sitt jordbruk vid sidan av föll sig nog näppeligen alltid som en enkel sak. 

Dessutom kan ju dessa i trakten uppväxta präster mycket väl vara väl så förankrade i de traditioner som är förhärskande där som församlingsborna, och lika lite som de vilja byta ut dem, vad än kyrkoledningen önskar.

Men man förväntade sig emellertid av sina präster, visar Malmstedt, att de utförde sin plikt: det vill säga, att de firade gudstjänst och besökte sjuka och döende med nattvarden. 

Om de sen var något försupna så var kanske inte det hela världen, men de skulle hålla sig väl med grannar och ha ett harmoniskt hemliv. Om så en präst agerar med makthandlingar, som att till exempel utestänga någon från nattvarden på grund av någon förseelse, kunde det tas mycket illa upp. Att bli utestängd från nattvarden kan väl i dag ses som något av lappri när man inte är troende, men för 1600-talsmänniskan innebar det både ett andligt straff och en svår social markering: man stängdes ute från både religiös och profan gemenskap på ett mycket tydligt vis.

Skulle nu en präst vara helt obekväm för en församling, så kunde man gripa till annat också, från allmogens sida. Malmstedt visar hur man till exempel vid installationen av en ny präst i församlingen, som man av någon anledning inte ville ha, helt enkelt kunde ta kyrknyckeln och låsa kyrkan så att varken ny präst eller den prost som skulle installera honom kommer in.

* * *

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro har alltså sin tyngdpunkt på 1600-talets kyrkoliv och tar upp många olika aspekter av gudstjänstfirandet och religiösa uttryck i lokalsamhället, samt den andliga överhetens förhållande till och reaktioner på desamma. 

Allt i undersökningen ger intryck av gediget vetenskapligt arbete, där källstudier har varit av alldeles avgörande betydelse. Inte minst uppskattar jag Malmstedts förmåga att undvika ett anakronistiskt analyssätt. Det vore enkelt att landa i någon form av bedömning av 1600-talsallmogen som en gudlös och stökig skara, men Malmstedt visar hur det i själva verket kan vara helt annorlunda: att man agerade i enlighet med de nedärvda sociala och religiösa normer som man sedan medeltiden varit van att följa. 

Språket är dessutom förtjänstfullt klart och tydligt; det är som Malmstedt skriver som all vetenskaplig prosa borde skrivas. Han förenklar inte analysen och tummar inte på det vederhäftiga, men texten förblir levande och tillgänglig för både lekman och historiker. Dessutom är det spännande att läsa hans undersökning.

Bondetro och kyrkoro rymmer också utblickar i Europa och mot slutet av boken spanar Malmstedt också framåt mot 1700-talet och 1800-talet, och visar intressant nog, att de åhörare som 1600-talets kyrkliga ledning önskade fick de först i och med en sådan inomkyrklig väckelse som schartauanismen: där fanns tysta åhörare, som verkligen ville förstå predikan och inte ägnade sig åt lättfärdighet vare sig före, efter eller under gudstjänstfirandet.

Bondetro och kyrkoro är en utomordentligt välskriven och intressant mentalitetshistorisk skildring av 1600-talskyrkan, såsom den kan ha upplevts av folket i bänkarna och prästerna i församlingarna. Den påminner oss också om att inte ta någonting för givet: inte ens hur man firade gudstjänst under ortodoxins tidevarv i Sverige.
– – –

Göran Malmstedt, Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2002. E-boksupplaga 2015.


torsdag 20 januari 2022

Bokrecension: Arthur Gordon Pyms äventyr | Edgar Allan Poe

Arthur Gordon Pyms äventyr (eng. The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket) är en roman av Edgar Allan Poe (1809–1849). 

Boken utkom på engelska första gången 1838. Jag har läst verket i svensk översättning av E. R. Gummerus, reviderad av förlaget och utgiven 1965.

* * *

Det är något besynnerligt med Arthur Gordon Pyms äventyr. Det är som att romanen vägrar att bestämma sig för vad den är för typ av verk. Poe leker på ett intrikat – eller möjligen tillkrånglat – sätt med olika berättartekniker och genrer. 

Således är historien ett pojkboksäventyr, en reseskildring, en dagboksroman, en skräckhistoria – och berättare är Pym själv, när det inte är en fiktiv version av Poe som skriver; han ska utformat en del av Pyms berättelse, såsom inledningen anger.

Dessutom rymmer Arthur Gordon Pyms äventyr i själva verket två huvudhistorier, vilket möjligen kan förklara att romanen redan ursprungligen gavs ut i två volymer, fastän den inte är särskilt lång i sin helhet. 

Den första delen fokuserar på ett myteri och ett skeppsbrott, den andra delen på utforskandet av Södra ishavet. Något egentligt samband har inte de olika historierna, utöver att de kronologiskt följer på varandra i Arthur Gordon Pyms levnad. Båda är helt realistiskt berättade med små inströsslade knep för att höja den realistiska tonen, som när författaren citerar ur andra böcker om enskildheter han möter, eller ivrigt anger longitud och latitud, eller nämner en sådan mängd sjötermer att den icke båtburna läsaren riskerar att bli yr.

* * *

Poe är en skräckförfattare, men i Arthur Gordon Pyms äventyr finns inte mycket av övernaturligheter, desto mer av fantastik. Skräcken manifesterar sig mest i form av ett och annat inslag av påtaglig brutalitet. Likväl kan det hända att skildringen uppehåller sig längre vid beskrivningen av hur pingviner och albatrosser bygger bon än vid en central persons död.

Pym själv har en något enastående förmåga att överleva svårigheter, men näppeligen genom sin egen försorg, mer av tillfälligheter. Han drar inte kortaste stickan i en lottdragning på liv och död: och överlever. Han avviker från truppen just som dessa dödas i ett bakhåll: och överlever.

* * *

En kritisk läsning av i dag skulle finna ett och annat att anmärka på vad som möjligen skulle kallas Poes latenta rasism. Det riskerar naturligtvis att bli en  anakronistisk läsning, som i värsta fall implicit förväntar sig av Poe att han skulle uttrycka sig annorlunda om Den Andre än hans tidsperiod i allmänhet torde ha gjort. 

Likväl: invånarna på den märkliga ö i Södra ishavet som en stor del av den senare delen av romanen berättar om tecknas föga empatiskt. De är vildar.  De är teknologiskt primitiva. De är de värsta människor som tänkas kan. De ljuger, bedrar, dödar och är våldsamma. Ja, domen över dem är långt hårdare än över de besinningslösa och mordlystna myterister i den egna besättningen som vi träffat på hundra sidor tidigare.

* * *

Arthur Gordon Pyms äventyr är en helt klart läsvärd äventyrsberättelse, märkt både av Poes geni och sin tids fördomar och klichéer. Den hade lämpat sig ytterligt väl för diskussion i ett litteraturvetenskapligt seminarium. 

Dock slås jag av att romanen kunde ha renodlats till två kortare noveller, en om myteriet och det efterföljande skeppsbrottet, och en om upptäcktsresan till Södra ishavet. De hade var och en kunnat bära sig i sin egen rätt. Men nu var det väl så att Poe ville skriva något längre, och då fick dessa två äventyr smältas samman till en enhet. Detta blev också Poes enda färdigställda roman.

Man må också notera slutet, som jag inte vill avslöja, men som är aningen rumphugget. Förklaringen inom fiktionen, som anges i ett likaledes fiktivt efterord, kallat ”Anmärkningar”, skrivet av en tredje gestalt vid sidan av Pym och Poe, som inte namnges. Förklaringen är att Pye helt enkelt  har avlidit i en olycka, som möjligen också förstört de återstående kapitlen. Ja, det ger ett realistiskt intryck, men det lämnar också historien hängande i ett mycket avgörande skede. 

Så Arthur Gordon Pyms äventyr är en besynnerlig roman, som drar åt olika håll, men hålls samman av en fantastisk författares odiskutabla talang. Den bär konturerna av sin tid, men bjuder också på halsbrytande äventyr.
– – –
Edgar Allan Poe, Arthur Gordon Pyms äventyr. Övers. E. R. Gummerus. Stockholm: Gebers, 1965. 178 sidor.

tisdag 18 januari 2022

Bokrecension: De fyra Djävlarna | Herman Bang

Herman Bang
De fyra Djävlarna. Noveller (da. Les quatre Diables og andre noveller) är skriven av Herman Bang (1857–1912). 

Verket utkom på danska första gången 1890. Jag har läst verket i översättning av Urban Andersson i en upplaga från 1981. Denna upplaga har försetts med ett förord av Knut Ahnlund samt illustrationer av Jane Muus.

* * *

Det är omöjligt för mig att läsa om Herman Bang, till exempel i Knut Ahnlunds förord till De fyra Djävlarna, utan att tänka på Oscar Wilde. Det för kanske inte tanken alltför vilse att tänka sig Bang som en dansk variant av Wilde. Båda extravaganta, litterära och med en sexualitet som samhället inte kunde acceptera. Ser man bilder av Bang stärks dessutom intrycket: man känner igen samma estetik.

I novellsamlingen De fyra Djävlarna finns dock föga av extravagans. Där regerar istället ett vemod och en tragik. De fyra berättelserna boken rymmer heter "De fyra Djävlarna", "En underbar dag", "Irene Holm" och "Fröken Caja". 

Den första är en tragisk kärlekshistoria kombinerad med död. Den andra handlar om fattigdomens möte med världens flärd, den tredje om de felslagna förhoppningarnas bleka vardag och den sista om något liknande: om något som man trott kunde blivit, men aldrig blev.

Det i mina ögon främsta exemplet på litterär virtuositet är den fint tecknade novellen "En underbar dag", som i sin realism och i sina antydningar ligger det strindbergska nära. 

I denna ömt berättade historia, som utspelar sig över två dagar i Finland, möter vi paret Etvös och deras nio barn. Herr Etvös är adjunkt – skollärare – och familjen har det ganska knapert. Genom ett halvt missförstånd bjuder en orten besökande tysk celebritet in sig själv på middag hos familjen Etvös. Det innebär att hela stadens societet också måste bjudas in, inklusive generalen och generalskan, en prinsessa av blodet.

Etvös hem är nu inte alls av det slaget att det är vant vid bjudningar av sådant slag. Sist man haft folk över var vid ett av barnens dop, för åratal sedan. Fru Etvös, svårt nervös, och herr Etvös, svårt slagen av hedern, får nu att göra, för att ombesörja att allt går så väl som det kan gå.

Utan stora ord lyckas Herman Bang så utmåla kontrasten mellan det rika och det povra; i antydningar från högdjuren framförs elakheter som går över det enkla parets huvuden, men vi förstår ändå att alltsammans förlöper väl: alla är till sist nöjda när rummen återigen tömts på gäster.

* * *

Novellerna i De fyra Djävlarna skildrar inga extraordinära äventyr. Det är enkla händelser utformade med den mycket begåvade författarens känsla för rätt ord på rätt plats. Med de ögonkast han skriver om och de dialoger han återger anar vi ofta mer än övertalas om vad som ligger precis under ytan.
– – –
Herman Bang, De fyra Djävlarna. Övers. Urban Andersson. Förord Knut Ahnlund. Illustrationer Jane Muus. Stockholm: Atlantis, 1981, 171 sidor.

lördag 15 januari 2022

Bokrecension: Vändpunkten | Klaus Mann

Klaus Mann i den amerikanska arméns tjänst 1944

Vändpunkten
(eng. The Turning Point, ty. Der Wendepunkt) är skriven av Klaus Mann (1906–1949). 

Boken utkom i en första version på engelska 1942. Vid Manns död låg en expanderad tysk översättning av honom själv klar; denna gavs med vissa strykningar ut postumt 1952. En fullständig version kom ut på tyska först 1989. 

Jag har läst boken i en svensk översättning från 1949 av Jane Lundblad, försedd med ett förord av Carl-Johan Vallgren. Denna upplaga utkom 2021.

* * *

Det kan nog ha både sina för- och nackdelar att vara son till en av 1900-talets mest kända författare, om man själv vill vinna erkännande inom samma gebit. Men sådan var situationen för Klaus Mann, son till Thomas Mann och dessutom brorson till Heinrich Mann. Likväl: Klaus skrev och gjorde sig ett namn som författare i sin egen rätt.

Manns självbiografi heter Vändpunkten och utgör en på många sätt fascinerande läsning. Naturligtvis på så vis att den ger en helt unik inblick i det Mannska familjelivet. Men också som vittnesbörd om en unik människa i en alldeles speciell tid.

På för självbiografier sedvanligt vis följer vi Mann genom barndomen upp till mannaåldern, men den alltmer tryckande erans utmaningar blir allt tydligare i takt med att nazismen får fäste och vinner allt större makt. Klaus Mann hatar nazismen av hjärtat och av sinnets fulla kraft. Det är nazismen som får honom och så många andra tyska intellektuella att välja eller tvingas till landsflykt. 

Mann, som rest världen kring får omsider Amerika som bas, och han börjar till och med att skriva på engelska. I Vändpunkten osar han hat och förakt mot dem som barbariserar hans tyska hemland. Han ansluter sig till amerikanska armén, utskeppas till Europa och skriver längre fram för den amerikanska militärens tidning Stars and Stripes.

Mann förefaller känna eller möta nästan samtliga av samtidens mer betydande författare. Många av dem karakteriserar han i självbiografin; åtskilliga med värme, somliga spetsigt. Och märkliga fenomen: hur många av dem väljer inte att ta sina egna liv! Ja, det var ju också den väg Mann själv valde något år efter att han skrivit Vändpunkten.

* * *

Icke utan intresse är för övrigt bokens antydningar om författarens sexualitet. Han blir inte helt explicit, men för den som känner till Manns homosexualitet är det lätt att förstå hans halvkvädna visor. Tiden och miljön var väl ännu inte mogen att höra helt klara ord om sådant, även om Mann dock ibland kan tyckas tala tydligt nog för att bli förstådd.

Klaus Manns självbiografi är en rejäl bok, vackert skriven, ja, omsorgsfullt skriven. Man får intrycket att han är mycket noga med formuleringskonsten, om nu översättningen speglar originalet i detta avseende.

Det centrala man tar med sig från läsningen är först och främst två saker: återskapandet av en viss kulturell och intellektuell miljö, samt Manns klara blick för nazismens barbari och den andliga död den medförde för Tysklands del.
– – –
Thomas Mann, Vändpunkten. Övers. Jane Lundblad. Stockholm: Modernista, 2021. 526 sidor.

torsdag 6 januari 2022

Bokrecension: Anarchism | Colin Ward

Anarchism. A Very Short Introduction är skriven av anarkisten och författaren Colin Ward (1924–2010). Boken utkom 2004.

* * *

Om vad du letar efter är en koncis och systematisk introduktion till den anarkistiska ideologin är Anarchism: A Very Short Introduction förmodligen inte den bok som du söker. Den är någonting annat. 

Skriven av en ledande anarkist, gör den nedslag inom olika ämnessfärer, och påvisar hur med anarkismen förenliga tankar kan återfinnas där. Men det finns också — medges! — genomgångar av några av vad några av de viktigare historiska anarkistiska tänkarna hävdat.

Framställningen i Anarchism är emellertid vindlande och till synes något godtycklig: man anar att urvalet av teman baseras på vad författaren intresserar sig för. Således finns mot slutet av boken till exempel en mycket stark emfas på ekologi kopplat till anarkism. Utbildningsväsendet får vidare ett förhållandevis stort utrymme. Ward menar att anarkistiska tankar där fått särskilt gehör. 

Men jag saknar en gedigen genomgång av hur ett anarkistiskt samhälle mer i detalj skulle kunna tänkas fungera och organiseras, utöver uppfattningarna att samarbete i mindre gemenskaper är att föredra framför organiserade statsbyråkratier, och att kapitalism är jättedåligt och att tvång i alla former är en vansklig eller rentav skadlig sak.

Namns nämnande är en annan favoritsak hos författaren: för en i ämnet icke särdeles insatt läsare, såsom jag själv, blir det stundom nästan katalogartat: personen si och så har sagt såhär, och personen si och så har sagt så här. Önskvärt hade varit att i alla fall i någon mån få veta vilka de här personerna är och i vilket sammanhang de återfinns.

* * * 

Jag förstår att anarkismen till sitt själva väsen är svårdefinierad. Men det förefaller som att en gemensam nämnare alltid måste vara: "the ideal of a self-organizing society based on volountary cooperation rather than upon coercion", som Ward träffande formulerar det.

Vidare är det en tilltalande sak som Ward för upp såsom en anarkistisk kärnuppfattning, nämligen att organisationer skall vara tillfälliga: en organisation skall inte existera för att vidmakthålla sig själv, utan för att den fyller en funktion för människorna. Eftersom "[t]here is a tendency for bodies to continue to exist after having outlived their functions." 

De skall, menar Ward, inte finnas till för att vidmakthålla sysselsättningen för en byråkratis tjänstemän, och de skall dessutom vara små, så att inte de personliga mötena omintetgörs och hierarkier utvecklas. Han ser en "inbuilt tendency of all human instituitions to ossify into oppressive bodies, which have to be opposed in the name of individual liberty."

Ward framför också tanken på federalism såsom centralt på en större skala. Nationsstaten ser han ingen större poäng med, däremot regionala områden där man organiserat sig utifrån sina specifika regionala förutsättningar och behov. Regionerna kan sedan samverka inom en federation.

* * *

Tendensen i boken är vänsteranarkistisk, och även om anarkismens syskonideologi libertarianismen nämns, avfärdas den också: dess representanter under 1900-talet "are acedemics rather than social activists, and their inventiveness seems to be limited to providing an ideology for untrammelled market capitalism", vilket delvis äger sin riktighet, men också nivellerar dess libertarianismens med anarkismen delade frihetsdriv. 

Men man får också säga att Ward markerar mot den traditionella socialismen, och jag tycker mig ha skäl att anta att anarkismen mer betonar den individuella friheten, medan socialismen har ett slags kollektivt ideal, som inte är synonymt med anarkismens frihetsideal.

Anarkismen är en radikal idéflora som tillför samtal om hur vårt samhälle ser ut viktiga perspektiv. Av just den anledningen hade jag i Anarchism önskat hitta klarare markeringar av hur det anarkistiska samhället på en större nivå skulle kunna utformas och fungera. Visst är nedslagen Ward gör ofta intressanta, till exempel inom kategorierna kriminalvård och utbildning, men makrovisionerna hade han gärna fått dröja utförligare vid. Då hade jag kanske efter läsningen känt att jag anat konturerna av anarkismen som ideologi på ett tydligare vis.
– – –
Colin Ward, Anarchism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2004. 109 sidor.

lördag 1 januari 2022

Bokslut 2021

 Antal inlägg: 67 (2020: 61, 2019: 78). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 5,6 (2020: 4,5, 2019: 6,5)

Antal recenserade böcker: 2021: 60 (2020: 54, 2019: 71)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 953.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Markens gröda av Knut Hamsun och Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren.

Planer för 2021:
Fortsatt recenserande.