Bokrecension: Bland de rättrogna | V. S. Naipaul

Bland de rättrogna. En islamisk resa (eng. Among the Believers. An Islamic Journey) är skriven av V. S. Naipaul (1932–2018). Boken utkom på engelska första gången 1981. Jag har läst den i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen i en upplaga från 1982.

V. S.  Naipaul belönades med nobelpriset i litteratur 2001.

* * *

År 1979 påbörjar författaren V. S. Naipaul en halvårslång resa i islamiska länder. Han reser till Iran, som nyss skakats av revolutionen, till Pakistan, till Malaysia och till Indonesien. I alla dessa länder träffar han människor. Han skildrar inte islams expansion ur makroperspektiv, utan företrädesvis ur de enskilda människornas perspektiv. 

Han besöker byskolor, pratar med studenter, redaktörer, en stalinistisk kommunist, ayatollor, en poet och människor han möter i städer och på landsbygd. Han ställer frågor, ifrågasätter, försöker komma under skinnet på dem — för att förstå.

Länderna är givetvis inte utvalda på måfå. Iran har som sagt nyss skakats av den revolution som kastade ut shahen och etablerade ayatolla Khomeini som ledare. Pakistan har några decennier tidigare etablerats som en stat för indiska muslimer. Och både i Malaysia och Indonesien finns engagerade muslimer som verkar för islamisering av samhällen med mycket gamla traditioner.

Det är en mycket intressant skildring som Naipaul skänker oss. Åter och återigen möter han likartade problem. Ett av de största är relationen mellan västerlandet och islam. Å ena sidan ses Västerlandet oftast som något ont, degenererat och skadligt – i kontrast med ett renat, renlärigt islamskt levnadssätt. Å andra sidan vill man gärna ha västerländsk utbildning och västerländsk teknologi, teknologi som ibland inte ses som specifikt västerländsk utan som allmänegendom. 

Ett annat problem som Naipaul intresserar sig av är omsättningen av islam som religion till islam som politik. Det som vi nog kan kalla islamism. Alltså hur man tar steget från personlig trosövertygelse till praktisk politik. Det Naipaul framförallt ser av denna praktik är hur mängden av förbud ökar där islam etableras som samhällssystem, hur kvinnor börjar skyla sig, hur vanlig empati och vanligt rättspatos motiveras med teologiska skäl.

Ytterligare ett annat problem som Naipaul skriver om är mötet mellan en frambrytande islam och äldre kulturer på samma plats. Som t.ex. spänningen mellan islamskt och persiskt. Eller mycket gamla traditioner i Malaysia och Indonesien som blandas in i islam och stöter de renläriga för bröstet.

Kanske kan man rentav ana hur Naipaul ser likheter mellan en sådan sak som tidens engagemang för studentkommunism eller socialism och islam: den helhjärtade engagemanget för högre ideal kan vara likartat, men förklaringarna till engagemanget hos utövarna helt olikartat.

* * *

Naipaul drivs inte av en vilja att riva ner, utan av att förstå, särskilt enskilda människor: hur de tänker mitt i denna tid av omvälvningar, hur de ser på sina egna övertygelser och sin egen historia. Visst kan hans frågor ibland vara spetsiga och ibland lämnas utan svar som man annars hade varit intresserad av att veta. Det ser jag som att han inte klappar dem han pratar med på huvudet. Varför skulle ha inte utmana dem som vill omvandla samhället, varför skulle han inte utforska deras motiv?

Naipaul har ju dessutom möjligen personliga förutsättningar att se mångdimensionellt på hierarkiska och sociologiska frågor: han har brittiskt medborgarskap, är född på Trinidad i Västindien, och kommer från en helt indisk släkt. Själv är han icke-troende. Jag anar att hans bakgrund ger honom förmåga att förstå olika kulturer och kulturbrytningar på ett nyanserat sätt.

* * *

Bland de rättrogna är en dokumentär bok som i stora drag är upplagd som en reseskildring. Visst tar Naipaul upp bakgrundsinformation fortlöpande för att begripliggöra det han för övrigt berättar om, men huvudsaken är och förblir ändå alltid de enskilda mötena och de enskilda ödena. Han följer rekommendationer från dem han lär känna, besöker kanske någons hemby eller en plats som de pekat ut som intressant utifrån sina perspektiv. Han är skeptiskt inlyssnande. 

Det jag kan sakna i denna skildrande framställning är något mer av analys och slutsatser: det hade varit intressant att få höra Naipaul åtminstone i ett slutkapitel träda fram med sina egna uppfattningar om vad han sett hört och anat. Nu får man läsa sig till sådant något mellan raderna. Och också det kan vara sympatiskt: liksom han inte klappar dem han möter på huvudet skriver han ej heller sina läsare på näsan hur det han erfarit landat i honom själv.
– – –
V. S. Naipaul, Bland de rättrogna. En islamisk resa. Övers. Rose-Marie Nielsen. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1982. 531 sidor.

Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire

Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.

Bokrecension: Bondetro och kyrkoro | Göran Malmstedt

Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige är skriven av historikern Göran Malmstedt (f. 1956), numera professor i historia vid Göteborgs Universitet. Boken utkom 2002. Jag har läst e-boksupplagan från 2015.

* * *

Om jag frågar dig hur du tänker dig en gudstjänst på 1600-talet, vad svarar du då? 

— Själv hade jag nog beskrivit något i stil med tysta små kyrkor med allvarliga människor i mörka kläder som med väl stor respekt ser upp mot en svartklädd präst i predikstolen.

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro, som undersöker kyrkolivet under 1600-talet, visar att den bilden i betydande grad kan vara felaktig, och i själva verket snarare återspeglar hur en gudstjänst gick till på 1800-talet. 

Vad Malmstedt hittar i sin undersökning av främst Skara och Uppsala stift från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet är ibland betydligt mer stökiga tillställningar. Domkapitlens och sockenstämmornas protokoll vittnar om ideliga ordningsproblem av olika slag. 

Låt oss titta lite närmare på hur det kunde vara, utifrån Malmstedts beskrivningar.

Ett av de återkommande problemen var att folk kom och gick lite som de ville. 

Ibland traskade folk in från kyrkogården eller kyrkbacken efter syndabekännelsen i gudstjänstens början, ibland försökte folk sig ut innan välsignelsen var läst i gudstjänstens slut. Man kan tänka sig hur det måste ha stört i ett kyrkorum som ofta var mycket mindre än de rymliga 1800-talskyrkor vi nu ser överallt på landsbygden. 

Dessutom verkar folk inte haft likadan känsla för fridfull andakt och värdigt beteende som en modern människa tänker sig det. Det vittnas om att karlarna på något ställe hade för sed att placera sina avtagna hattar och mössor – på altaret. Eller kanske hängde man dem i en ljuskrona.

Berusning bland de församlade var inte heller ovanligt. Särskilt som det var tradition att besöka krogen eller att supa till kvällen innan helgdagar, eller rentav på morgonen innan gudstjänstbesöket. Och hunden – ja, den tog man gärna med sig.

Inte var det nödvändigtvis lugnare på kyrkogården. 

När vi tänker oss kyrkogården i ett 1600-talssammanhang skall vi inte se framför oss de parkliknande ytor som numera omger kyrkorna. Malmstedt berättar om hur kyrkogårdarna inte hade planterade träd. Där var högt gräs. Och folk hade en tendens att idka köpenskap där eller att leka eller att dricka. Dessutom var det ett återkommande problem med djur som tog sig in och bökade i jorden och då fick fram de dödas ben.

* * *

Varför var det då så här? Var folk mer ohyvlade än numera? — Malmstedt visar på alternativa förklaringar. 

Det förmoderna samhället var, menar Malmstedt vidare, kollektivt till sin religiösa natur. Det var nödvändigt att gudstjänster firades, det var en del av människornas plikt mot Gud för att Gud skulle agera välvilligt mot dem, och var och en var nog i allmänhet troende på ett snarast självklart vis, men det var inte nödvändigt att jag som individ var med under hela gudstjänsten. Individen var oviktig; det religiösa var en kollektiv angelägenhet.

Under 1600-talet har Svenska kyrkan nyligen blivit evangelisk-luthersk. Kyrkans ledning strävar efter att betona nya moment i gudstjänstlivet och i det religiösa livet. Det kolliderar med de hävdvunna, traditionella hållningarna. Nu är det den personliga tron, utan gärningar, som gäller, och inte pliktuppfyllelse som kollektiv. 

Predikan verkar hållas i aktning, men huruvida man ansåg det viktigt att faktiskt lyssna och förstå vad prästen undervisade om synes mer oklart. Mässan, alltså nattvarden, som stod i centrum på ett särskilt sätt i den medeltida gudstjänsten verkar förbli mycket viktig. Det leder till protester när elevationen avskaffas ur ceremonielet – detta att prästen lyfter upp brödet och vinet för församlingen att skåda. 

Riten och traditionen hålls i helgd, det individuella tillägnandet verkar inte ansetts lika viktigt.

Vi bör också tänka oss söndagens gudstjänstfirande som en kombinerad religiös och social händelse. Det var nu man fick möjlighet att träffa vänner och bekanta från hela socknen, dryfta nyheter och skvaller och manifestera sin sociala ställning – något som kunde yttra sig som bråk om sittplatser inne i kyrkan. 

* * *

Så en ljudlig, hemmastadd och kringvandrande 1600-talsmänniska på gudstjänst var inte nödvändigtvis utan tro och respekt, men följde ett annat system av traditionella normer än vad Svenska kyrkan såsom reformerad och evangelisk-luthersk ville införa. Gudstjänstbesökaren hade möjligen suddigare gränser för det sakrala och det profana och betedde sig helt enkelt lite mer vardagligt även under gudstjänsten. Ungefär så uppfattar jag Malmstedts tes kring detta.

Malmstedt undersöker också  noga prästens roll i församlingen. Av honom förväntade sig församlingen att han var som folk, inte att han betedde sig som överhetens förlängda arm, fastän han också var detta.

Det kan dock inte varit lätt, som Malmstedt påvisar, eftersom prästen eller åtminstone prästfrun i allmänhet var från församlingen eller åtminstone trakten, och ett innehav av ett tjänsteställe kunde gå i arv i generationer. Det var heller inte tillåtet för präster att tjänstgöra i ett annat stift än det de fötts i. 

Prästen var således ofta mycket väl förankrad i bygden, och att agera med myndighet mot dem som man kanske växt upp tillsammans med och sköter sitt jordbruk vid sidan av föll sig nog näppeligen alltid som en enkel sak. 

Dessutom kan ju dessa i trakten uppväxta präster mycket väl vara väl så förankrade i de traditioner som är förhärskande där som församlingsborna, och lika lite som de vilja byta ut dem, vad än kyrkoledningen önskar.

Men man förväntade sig emellertid av sina präster, visar Malmstedt, att de utförde sin plikt: det vill säga, att de firade gudstjänst och besökte sjuka och döende med nattvarden. 

Om de sen var något försupna så var kanske inte det hela världen, men de skulle hålla sig väl med grannar och ha ett harmoniskt hemliv. Om så en präst agerar med makthandlingar, som att till exempel utestänga någon från nattvarden på grund av någon förseelse, kunde det tas mycket illa upp. Att bli utestängd från nattvarden kan väl i dag ses som något av lappri när man inte är troende, men för 1600-talsmänniskan innebar det både ett andligt straff och en svår social markering: man stängdes ute från både religiös och profan gemenskap på ett mycket tydligt vis.

Skulle nu en präst vara helt obekväm för en församling, så kunde man gripa till annat också, från allmogens sida. Malmstedt visar hur man till exempel vid installationen av en ny präst i församlingen, som man av någon anledning inte ville ha, helt enkelt kunde ta kyrknyckeln och låsa kyrkan så att varken ny präst eller den prost som skulle installera honom kommer in.

* * *

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro har alltså sin tyngdpunkt på 1600-talets kyrkoliv och tar upp många olika aspekter av gudstjänstfirandet och religiösa uttryck i lokalsamhället, samt den andliga överhetens förhållande till och reaktioner på desamma. 

Allt i undersökningen ger intryck av gediget vetenskapligt arbete, där källstudier har varit av alldeles avgörande betydelse. Inte minst uppskattar jag Malmstedts förmåga att undvika ett anakronistiskt analyssätt. Det vore enkelt att landa i någon form av bedömning av 1600-talsallmogen som en gudlös och stökig skara, men Malmstedt visar hur det i själva verket kan vara helt annorlunda: att man agerade i enlighet med de nedärvda sociala och religiösa normer som man sedan medeltiden varit van att följa. 

Språket är dessutom förtjänstfullt klart och tydligt; det är som Malmstedt skriver som all vetenskaplig prosa borde skrivas. Han förenklar inte analysen och tummar inte på det vederhäftiga, men texten förblir levande och tillgänglig för både lekman och historiker. Dessutom är det spännande att läsa hans undersökning.

Bondetro och kyrkoro rymmer också utblickar i Europa och mot slutet av boken spanar Malmstedt också framåt mot 1700-talet och 1800-talet, och visar intressant nog, att de åhörare som 1600-talets kyrkliga ledning önskade fick de först i och med en sådan inomkyrklig väckelse som schartauanismen: där fanns tysta åhörare, som verkligen ville förstå predikan och inte ägnade sig åt lättfärdighet vare sig före, efter eller under gudstjänstfirandet.

Bondetro och kyrkoro är en utomordentligt välskriven och intressant mentalitetshistorisk skildring av 1600-talskyrkan, såsom den kan ha upplevts av folket i bänkarna och prästerna i församlingarna. Den påminner oss också om att inte ta någonting för givet: inte ens hur man firade gudstjänst under ortodoxins tidevarv i Sverige.
– – –

Göran Malmstedt, Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2002. E-boksupplaga 2015.

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare

Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: The Darkening Age | Catherine Nixey

The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World är skriven av den brittiska journalisten Catherine Nixey. Boken utkom första gången 2017.

* * *

Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.

Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.

Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.

Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.

The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.

Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.

* * *

Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:

”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”

Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.

För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.

* * *

Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:

”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”

Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.

Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.

Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.

Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.

* * *

Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.

Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.

Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.

* * *

The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.

Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.

Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.

Bokrecension: Aeneiden | Vergilius

Aeneiden är skriven av Publis Vergilius Maro (70 fvt – 19 fvt). Jag har läst verket i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (f. 1927).

* * *

Grekerna hade Iliaden och Odysséen. Det var dags för det romerska imperiet att få sitt eget nationalepos. Vergilius tog sig an uppgiften, och skapade Aeneiden. Han hann emellertid aldrig bli färdig. Vergilius avled, men tack och lov gavs verket ut ändå, och därmed har vi i dag tillgång till en av världshistoriens mest betydande litterära verk.

Översättaren Ingvar Björkeson imponerar. Han lyckas tolka en text som Aeneiden, en text som hör hemma i en helt annan tid och en helt annan kultursfär än vår, till begriplig och njutbar svenska.

Naturligtvis blir inte Aeneiden omedelbart tillgänglig för det. Ju större förförståelse av antiken och grekisk-romersk historia och mytologi som man tar med sig till läsningen, desto mer kan man få ut av texten. Men Björkeson lämnar inte läsaren hjälplös bland alla dessa gudanamn, städer och människor. Med texten följer detaljerade slutnoter som spänner över åttio sidor, där man får det mesta förklarat för sig. Till det kommer ett efterord av Björkeson, en släkttavla, ett register och flera kartor. Och så en inledning av Bengt Holmqvist.

* * *

I grunden för historien ligger den trojanska sagocykeln. På den bygger Iliaden, om några dagar under slaget om Troja, och Odysséen, om en av de grekiska krigarnas hemfärd efter kriget.

Aeneiden har oräkneliga paralleller till dessa berättelser och bygger vidare på dem. Genom Aeneiden kopplas det antika Rom samman med Troja.

Trojanen Aeneas är son till gudinnan Venus. När staden faller räddar han sig, sin son och sin fader och drar iväg. Han är han bestämd att lägga grunden till det kommande romerska riket. Han hamnar i Karthago, där han har en kärleksaffär med drottningen Dido.

Men gudarna manar Aeneas vidare, hans uppdrag är inte utfört. Så han drar till trakterna av det framtida Rom.

Där lovar en lokal hövding sin dotter till hustru åt Aeneas. Dottern var dock redan bortlovad till en viss Turnus, som inte alls tycker det är en bra idé att främlingen skall få hans utsedda prinsessa till hustru. Så det blir krig i en motivmässig upprepning av vad som hände vid Troja, där ju Paris enlevering av Helena låg till grund för krigets utbrott.

Liksom Iliaden och Odysséen har två olika huvudupplägg, ryms inom Aeneiden två olika huvudupplägg. Den första delen berättar om vad vi möjligen kan kalla Aeneas irrfärder (en parallell till Odysséen), och den andra delen berättar om Aeneas strider i Latium (en parallell till Iliaden).

* * *

Trots de stora likheterna och de många parallellerna mellan de grekiska eposen och detta latinska epos är de ändå olika.

Iliaden och Odysséen är för det första långt mycket äldre, fastän alla tre verken utspelar sig i ungefär samma heroiska-mytiska forntid, säg en sådär 1200 år fvt. Iliaden och Odysséen levde dock först muntligt traderade, medan Aeneiden skapades för att bli bok.

Aendeiden blir därigenom mer konstruerad, medan de grekiska verken upplevs som mer framvuxna organiskt. Man kanske kan säga att Aeneiden är en utomordentligt skickligt uthuggen staty, där konstnären med öga för varje detalj går över sitt verk, och sedan hastigt får lämna det innan han riktigt hunnit blir klar, medan Iliaden och Odysséen är mer av naturkraft. Det blir som skillnaden mellan park och vildmark: båda typerna utomordentligt vackra, men ändå olika. Bengt Holmqvist skriver i sitt förord:

”Det är fråga om helt skilda saker, ändå inneslutna i ett större sammanhang.”

* * *

Aeneiden har varit utomordentligt populär. Och jag förstår varför. Texten för oss till det romerska rikets glansdagar, och det är från denna utkikspunkt vi tillsammans med Vergilius och hans läsare (eller kanske snarare åhörare) får spana ut över ett mytiskt förflutet, såsom han komponerade det på äldre föreställningar, sägner och myter.

Vi får se hur Vergilius använder det förflutna för att låta det med gudomlig precision leda fram till hans egen tids imperium. Det står:

”Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.”

Det är en våldsam historia. Vergilius sparar inte på detaljer när han skildrar krigets intensitet.  Som exempel kan anföras när amasonen Camilla under en strid dödar Orsilochos:

”... resande sig i sin fulla längd fördubblar hon yxans
hugg mot hans skalle och hjälm, hur han än tigger och bönar.
Hjärnans varma substans stänks ut över panna och kinder.”

Och det är en ödesbestämd historia. Ödet har bestämt hur allt skall gå från första början, och det har både människorna och gudarna att förhålla sig till. Själve Jupiter får utröna vad ödet bestämt i slutstriden mellan Aeneas och hans motståndare och rival Turnus. Det står:

”Jupiter håller i handen en våg med tungan i jämvikt
där han i skålarna lagt de bådas olika öden
för att se vem av dem som är dömd och nedtyngs av döden.”

* * *

Mer än tvåtusen år har gått sedan Vergilius dog. Hans Aeneid, som bevarar så mycket av romersk tankevärld och historiesyn, finns kvar och odödliggör hans stämma, så att också vi kan få höra detsamma som kejsar Augustus fick höra, och som antikbeundrare under all den tid som sedan dess förlupit kunnat höra. I verket lämnar Aeneas beständigt sin Dido, strider han beständigt mot Turnus, lägger han beständigt grunden för Rom.
- - -
Aeneiden, Vergilius. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning: Bengt Holmqvist. Natur & Kultur 2012. ISBN: 978-91-27-13286-3. 395 sidor.

Bokrecension: Jerusalems natt | Sven Delblanc

Jerusalems natt: Berättelse är skriven av Sven Delblanc.

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

Det går inte att komma ifrån, oavsett hur sekulariserad man är eller tror sig vara, att Jesus och den rörelse som kommer av honom haft ett oöverskådligt inflytande över vår historia och vår kultur. Jesusgestalten är fascinerande.

Benhårda ateistiska skeptiker menar i dag emellanåt att Jesus aldrig existerat som historisk person. Själv menar jag att det är ett antagande som är onödigt strängt: det enklaste är helt enkelt att anta att det finns en person under alla pålagrade myter och sägner; att den kristna rörelsen inte uppstod spontant, utan har en enskild människa som startpunkt.

I någon mån är det denna fascination för Jesusgestalten som kommer till uttryck också i Sven Delblancs Jerusalems natt.

Romanen tar form som den grekiske vetenskapsmannens Filemons brev eller bok till sin mecenat Apollonios. Allt utspelar sig under den romerska belägringen av Jerusalem en viss dag år 70 e.Kr., en belägring Filemon var åsyna vittne till i fältherren och kejsarsonen Titus närhet, vars gunstling han i någon mån var.

Under en solförmörkelse denna dag förs inför Titus en tillfångatagen jude, Eleasar, som tagit sig ut från Jerusalem. Inför Titus och dennes sällskap får juden förtälja om sitt liv. Det visar sig att han var kristen, en av de sista ännu levande människorna som följt Jesus personligen.

* * *

Vad som följer är en alternativ bild av kristendomens ursprung och Jesus Kristus.

Budskapet är, att Jesu lära tidigt förvrängts och att delar av den förtigits. Eleasar, som numera mist tron på Jesus som Messias, vittnar om hur de yngre kristna lagt sig till med historier om Jesus som han själv inte minns något av, fastän han då drivs att ifrågasätta sitt eget minne.

Särskilt vittnar Eleasar om hur maktkampen inom "partiet", som han kallar den tidiga kristna rörelsen, resulterat i att kvinnorna som följde Jesus med tiden förts åt sidan. Ja, Jesus framstår i Eleasars minnen som en jämställdhetsivrare, vars iver förtigits främst av Simon Petrus, senare ock av Paulus.

Jesus själv framstår i Eleasars hågkomster som en småvresig man, något äldre än vi i allmänhet tänker oss honom, något undersätsig och med kal hjässa. Han vill inte gärna göra underverk, och när han väl gjort dem behöver han vila ut ordentligt efteråt. Eleasar minns hur han undrar över varför inte Jesus gör större under, varför han inte gör stenar till bröd i en hungrande värld.

Det är fråga om en mycket förmänskligad Jesus i jämförelse med den gestalt som senare formas av det kristna partiet. Han söker gärna hugsvalese i gemenskap med kvinnorna, främst Maria från Magdala som synes ha känt Jesus bäst av alla, enligt Eleasar.

* * *

Det står var och en fritt att forma sin Jesusbild. Delblanc låter Eleasar använda sig av det apokryfiska Thomasevangeliet i formandet av sin bild.

En agenda kan anas i Jerusalems natt, nämligen att lyfta fram möjligheten av en Jesus som är mer kvinnovänlig än den kyrka som sedan växte fram, med det kvinnoprästmotstånd som Delblanc annorstädes ställt sig främmande inför.

Redan de bibliska evangelierna vittnar emellertid om en för sin tid progressiv syn på kvinnligt och manligt hos den Jesus som där framställs. Delblanc tar det antydandet och drar det mycket längre, och skapar en aktiv motreaktion mot detta inslag i Jesu lära hos Simon Petrus och Paulus, där kvinnorna medvetet förs ut ur bilden och där deras vittnesbörd om Jesus inte anses vara värda att lyssna till.

* * *

Jerusalems natt är också en berättelse om den väldiga maktens tryck gentemot det fåfänga motståndet. Filemon, berättaren, är i allt den romerska imperialismens företrädare. En mer problematisk inställning har Flavius Josefus, som också finns med där i tältet hos Titus. Han är jude, men har gått över till romarna, ehuru han fortfarande i någon mån är israelisk nationalist; han är själv därmed varken romersk eller judisk fullt ut, och riskerar att ses ned på av romarna och föraktas av judarna.

Filemon avskyr Josefus och är för övrigt gravt antisemitisk. Judarna skall i hans ögon inlemmas i den romerska hegemonin: det blir, verkar han tänka, bäst för dem själva så – att tvingas in i den romerska ordningen och få den romerska freden. Att underkasta sig för att njuta romerskt beskydd, snarare än att göra motstånd och därmed utsättas för förödelse.

* * *

Illusionen av att man faktiskt läser en översatt gammal antik volym är påfallande. Inte minst som illusionen förs i flera led: Delblanc skriver en historia, som får formen av att Filemon skriver en bok, vari Eleasar berättar om något som skedde fyrtio år tidigare.

Jerusalems natt blir för övrigt – här i skönlitterär gestalt – ännu ett belägg för att vi var och en som intresserar oss för kristendomen och dess historia formar oss en egen bild av vem Jesus verkligen var. Och jag tycker Delblancs mycket mänsklige Jesus som snart överlagras av sägner och mytologi, ger en möjlig vittring av en historisk Jesus, även om den jämställdhetsiver som Eleasar tillskriver sin mästare riskerar att vara anakronistisk.
– – –
Jerusalems natt: Berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1985. ISBN: 91-0-046322-1. 143 sidor.

Bokrecension: Så var det sagt | Lars Gyllensten

Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg är en samling texter av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1992.

* * *

I sina romaner lämnar Gyllensten gärna utrymme för läsarens egen tolkning av de bilder han skänker. I de tjugosju texter som utgör Så var det sagt är han tydligare: här driver han teser, beskriver och argumenterar. Hans ämnen är ohöljda. Och det rör sådana saker som författare, religion och inte minst miljöfrågan.

Så är också boken uppdelad i tre block: "Om böcker, diktning och diktares frihet", "Om kristendom som språk och bild" samt "Om utbildning, vetenskap och politik", vari dessa tre nämnda ofta återkommande ämnen finner sina naturliga hem.

* * *

Mig intresserar särskilt Gyllenstens texter om kristendom.

Gyllenstens grundinställning är positiv, för att inte säga mycket positiv. Men han är inte en anhängare, inte en lärjunge: "Jag är inte kristen och inte på väg att bli det." Men det är uppenbart hur mycket han uppskattar den kristna kulturen, det kristna språket, de kristna bilderna; kulturen som färgats och påverkats av kristendomen.

Men han anser också att kristendomen kan fungera som livsåskådning, åtminstone en reformerad kristendom.

För Gyllensten är inte kristendomen – eller bör inte kristendomen vara – en samling försanthållanden, såvitt jag kan förstå. Därför menar han också att Hedenius och andras liknande kritik av kristendomen inte kan åstadkomma religionens försvinnande.

Istället ser Gyllensten kristendomens värde dels i de modeller den erbjuder för reflekterande kring existentiella bryderier, och dels i dess potential till radikala kärleksgärningar. Det är enligt honom djupt beklagligt att kyrkan hängt upp sig på lärostrider såsom den om kvinnliga präster: för honom förskjuter det fokus från det egentliga i kristendomen och drar kristendomen i vanrykte.

Det blir mycket gärningslära över Gyllenstens kristendom: mycket fokus på kristet färgad handlingskraft. Han skriver:

"Kanske är det rentav viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi."

Tron som ett anammande av en lära verkar honom främmande, därför kan han inte heller se att en sådan sak som en lärostrid i själva verket kan vara ett uttryck för en religiös innerlighet: viljan att följa Gud och hans vilja, även dit där det är inopportunt att stå.

Säga vad man vill – men det krävs ett visst mod att vara kvinnoprästmotståndare av religiösa skäl; och det krävs en viss intellektuell redlighet hos utomstående för att inse att en sådan hållning inte nödvändigtvis är född ur misogyni.

* * *

Största skulden till kristendomens tillbakagång finner Gyllensten inte i en yttre sekularisering, utan i kyrkan själv. Hon har förlorat genom att bli inaktuell och genom att hänge sig åt lärostrider.

Vad Gyllensten efterfrågar är en radikalt reformerad kristendom. En kristendom för vår tid, som inte hänger sig åt en tro på de "primitiva underverk" som en gång dög som övertygelsemedel. De underverk som Jesus sägs ha utfört kan, menar han, varit vad just den tiden behövde, men inte nödvändigtvis vad vår tid behöver; nu gör de på oss "intryck av orimligheter och primitiviteter".

Den gamla tidens "tankeformer och sederegler" är urvuxna, skriver han. Kyrkan behöver, får vi förstå det som, omforma sig för att bli relevant för nutiden.

Samtidigt menar han att det är en skada för Svenska kyrkan att hon så kapat rötterna med katolska och ortodoxa kyrkan och dess kulturella rikedom. Oaktat – tydligen – dessa kyrkors mycket rigida läror i trosfrågor. Men det är väl det kulturella Gyllensten vill åt: till exempel den katolskt färgade litteraturen, och så vidare.

Vidare har kristendomen fördärvats av sina allianser med makten: "Kyrkans seger har alltför ofta köpts till priset av en besegrad Kristus." Gyllensten vill inte ha tillbaka en maktkyrka. Han skriver med aforistisk skärpa: "När Kristus får makt blir han Anti-Krist."

Gyllensten ställer också kristendomen framom det han kallar "religionssurrogat", med vilket vi får förstå nyandliga rörelser, vilka han ställer i relation till ordinarie religioner som charlatanvetenskap till ordinarie vetenskap.

Vad som utgör kristendomens företräde framför dessa andra tankesystem är något oklart, utöver att kristendomen naturligtvis besitter ett mycket rikare kulturellt arv i form av texter, berättelser, myter, konst och så vidare. I grund och till väsen måste väl kristendomen likväl fattas som lika rimlig eller orimlig som månget nyandligt fenomen.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det som blir kvar av Gyllenstens kristendom, om man extraherar den kulturella rikedomen, är en humanism med kristna förtecken. Men jag kan hursomhelst instämma i hans värdering av att kunna det religiösa språket: alltså, att vara bekant med den berättelsevärld och det sätt att uttrycka sig som kristendomen fört med sig.

* * *

I sina artiklar har Gyllensten i allmänhet ett ganska vindlande sätt att skriva, resonerande eller kanske snarare samtalande. Det är inte koncist. Kanske hade en del texter rentav vunnit på att hårdkokas en aning.

Det är givet att det är en intellektuell man som skriver, men också en idealist. Det blir tydligt i de många artiklarna som tar upp miljöfrågan. Han skriver på tal om sådant:

"Västvärldens demokratier står inför en exceptionell utmaning – att bryta den på sikt dödsdömda färden mot ekologisk katastrof – eller mot ett globalt gulag-helvete, ett internationellt apartheidsystem, som ingen hygglig människa skulle vilja leva under och ingen människa kan leva i utan att fördärvas till livet eller moralen."

Gyllenstens lösning är politiskt inopportuna omfördelningsplaner, ett minskande av bilismen, kamp mot kärnkraft – ja, något som går utöver dagssländepolitik.

* * *

Det är tankeväckande att läsa Lars Gyllensten.

Själv fascineras jag av hans idéer om modeller: att vi inte lever i verkligheten, utan i bilder av verkligheten. Alltså, att vår förståelse för verkligheten, vår tolkning av den, står mellan oss och tillvaron i sig själv. Själv talar Gyllensten också om ikoner i sammanhanget: de representerar något, men är inte i sig själva det de representerar. De är bilder av något, men är inte detta något i sig själva.

Det är inte alltid jag håller med Gyllensten. Jag kan inte värdera den kristna idétraditionen lika högt som han, i hur stor utsträckning den än befruktat kulturen. Hans syn på miljöfrågorna – ja, de framstår som en aning apokalyptiska.

Emellertid ändrar det intet av det faktum att det är stimulerande att läsa Gyllensten.
– – –
Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg, Lars Gyllensten. Albert Bonniers Förlag 1992. ISBN: 91-0-055458-8. 265 sidor.

Bokrecension: På Guds vägar | Björnstjerne Björnson

Bjørnstjerne Bjørnson

På Guds vägar (no. Paa Guds Veje) är en roman av Björnstjerne Björnson (1832-1910). Boken utkom år 1889 på norska.

Jag har läst boken i en svensk översättning, utgiven år 1934.

* * *

Norske prästsonen Björnstjerne Björnson var en av sin samtids mest uppburna nordiska författare. Själv förärades han 1903 med ett av de första nobelprisen i litteratur. Han skrev romaner, dikter och teaterstycken, och är dessutom författare till den norska nationalsångens text.

Utöver det var han också en engagerad samhällsdebattör. Mot senare delen av sitt liv fick han en skarpare udd mot kristendomen.

* * *

Ett bärande tema i På Guds vägar är relationen kärlek-kristendom. Detta tema gestaltas i form av ett invecklat relationsdrama, eller kanske man snarare borde kalla alltsammans en relationstragedi.

I en liten stad blir fritänkaren Edvard Kallem läkare. I staden tjänstgör sedan tidigare hans ungdomsvän och svåger Ole Tuft som präst. Tuft är gift med Edvard Kallems självständiga syster Josefine.

Kallem i sin tur är gift med Ragni, en person av sådant oskyldigt och naivt slag att man undrar om hon skulle lämna fotspår efter sig ens i daggblött gräs.

Problemet är, att Kallem för längesen räddat Ragni ur ett kärlekslöst äktenskap som hon ingått med sin systers änkeman. Kallem ordnar så att Ragni skickas utomlands och kan upplösa äktenskapet. De två gifter sig istället med varandra och återkommer efter några år till Norge.

Det sticker i ögonen på vännen och prästen Ole Tuft. Han är nämligen en präst som med åren stelnat i obetänksam dogmatism, omtänksamt dömande. Även systern Josefine har svårt att bära den ställföreträdande nesan, fastän hon inte är dogmatiker likt sin make

Ingen av dem kan i förstone se att det varit kärlek som dikterat vad Edvard Kallem och Ragni gjort; eller att det är en kärlek som binder dem samman.

* * *

På Guds vägar blir en vidräkning med stelbent religion, som sätter dömandet framför kärleken. Budskapet verkar vara, att kärleken måste vara eller bli den klave som bestämmer kristendomen. När inte kärleken får regera religionen blir den skadlig, ja, orsakar död.

Prästen Tuft och hans hustru tas genom svåra prövningar för att landa i en förståelse för detta, medan fritänkaren Kallem ständigt gör kärlekens gärningar som läkare, utan att vara troende.

I tidigare år har Kallem attackerat det teologie studerande Tuft med fritänkarargument: gått till anfall med fakta som Tuft haft svårt att försvara sig mot, som tvingat honom till reträtt, bort från sakskäl, till tro.

Men när de möts i vuxen ålder, prästen och läkaren, har de inte sådana bataljer. Nu är det deras olika livshållningar som kolliderar och liksom på avstånd utövar spänning mot varandra. Båda männen upplever stora, personliga svårigheter, drabbas av tragedier. Men till sist förändras prästen, och kan från predikstolen säga:

"Aldrig mera skall jag frysa fast i en lära, men låta livsvärmen lösa min vilja. Aldrig skall jag döma människor efter dogmer från forna tiders rättfärdighet, när den inte håller kärlekens mått i vår tid."

Så har till sist kärleken blivit religionens nyckel även för Ole, inte minst sedan han konfronterats med sin hustru, Kallems syster, henne vars själsstyrka och starka vilja han haft svårt att tygla, henne vars brist på trosdjup han klandrat: hon förändrar honom.

* * *

På Guds vägar illustrerar en kulturkrock som måste varit påtaglig i åtminstone bildade kretsar under andra hälften av 1800-talet, när fritänkeriet med religionskritiken blev allt svårare för dogmatiska religionsförespråkare att väja för. I På Guds vägar står den bildade, hjälpsamme läkaren mot den halvbildade, dogmbundne prästen. Ingen av dem vill ont: båda vill gott.

Men i sin religiösa iver blir prästen blind för att hans förhållningssätt och handlingar, som verkar stämma med religionens bud, blir till lidande för människor.

Det ligger väl en visdom i denna illustration som håller än i dag.

Fortfarande finns väl de religiösa som in absurdum försvarar dogmen framför kärleken, försvarar dogmen framför bättre vetande. Men samma kritik kan väl drabba var och en som sätter någon ideologisk hänsyn framför den rent praktiska hänsynen till medmänniskan.

* * *

Björnson var en av sin tids stora författare. Och fortfarande känns hans sätt att skriva relativt modernt.

Det är äkta stämning som manas fram, åtminstone släkt med den realism vi kan möta hos Strindberg, om det än i På Guds vägar ligger något av teatralisk hållning över det hela: det är stort och yvigt och känslotolkningen sitter ändå liksom utanpå personerna. Men På Guds vägar håller – nästan hundratrettio år efter att den först gavs ut.
– – –
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje), Björnstjerne Björnson. Saxon & Lindströms förlag 1934. 296 sidor.

Bokrecension: Bekänna färg | Olle Hedberg

Bekänna färg är en roman av Olle Hedberg (1899-1974). Boken utkom år 1947. Jag har läst en utgåva från samma år.

* * *

Filosofie magister Sven Salkvist är en otrevlig men skärpt ung man. Salkvist får veta att hans moders syssling testamenterat sin kvarlåtenskap till honom. Den döde folkskolläraren Anton Danielson bor ute på landsbygden, och Salkvist beger sig till hans hem i vinterkylan för att få reda i vad som fallit på hans lott, efter en man som han visserligen visste fanns, men aldrig träffat.

När Salkvist får klart för sig att Danielson varit lungsjuk bestämmer han sig för att inte övernatta i dennes säng, utan ägnar en vaknatt åt att gå igenom den gamle lärarens ägodelar. Efter ett tag upptäcker han något unikt, ett väldigt kartotek.

Folkskollärare Anton Danielson har fört ett mycket omfattande register över människor han någon gång träffat i livet. På kort har han skrivit ner sina intryck av människorna. Vissa får korta notiser, andra långa berättelser. De flesta har sorterats i bokstavsordning, somliga under rubriker. Under "Bildhuggare" hittar Salkvist de personer som varit avgörande för Danielsons personutveckling - person som på något sätt påverkat honom särskilt mycket.

Allteftersom den kalla natten lider, nödtorftigt uppvärmd av kakelugnar, får vi med Salkvist läsa sida efter sida av Danielsons berättelser, såsom han skrivit dem i sitt kartotek.

Från att ha varit en nästan okänd man, växer Danielson ut, fragment för fragment, intill dess att han snarare än Salkvist blir romanens huvudperson. Den ensamma mannen med sina få tillhörigheter får konturer, framstår som en grubblare, särskilt upptagen av att förhålla sig till och förstå sin egen religiösa tro.

* * *

Danielson visar sig varit en bondestudent med vissa fina, prästerliga anor några generationer bort. Hans hemmiljö var inte varit harmonisk. Vi följer honom, genom indexkorten över personer han mött, från det att han som ung med brinnande lust ligger med vad han tror är byhoran, över en supig studenttid, förbi tiden som informator i en adelsfamilj där den psykosociala miljön är vidrig, men där han också möter sitt livs kärlek, till dess att kallet att bli folkskollärare blir uppenbart för honom.

Och vi möter hans komplexa förhållande till döden, ett förhållande som väl lägger grunden till hans religiösa tro, som inte är kyrkligt-kristen, utan snarare teistiskt-kristen, där en viktig poäng verkar vara en tro på att döden inte är slutgiltig förintelse.

Problemet väcks hos honom när hans älskade dör i en sjukdom, och den tro som då fäster sig i honom kan han inte frigöra sig från: de invändningar han i sitt grubbel vänder mot den egna tron känns helt legitima: han tror emellertid ändå, mot sitt eget förnuft och sina egna invändningar. Dödsfruktan tvingar honom att tro på ett liv efter döden.

Folkskollärare Danielson är en djup man.

Olle Hedberg tecknar honom i lager efter lager tills han i sina efterlämnade papper står upp som en mångdimensionell gestalt. Så blir det väl också för hans läsande arvinge Salkvist. Utan att han vet hur hans avlägsne släkting såg ut, får han en bild av vem han var, kan inte undgå att fascineras av honom. Och också vi, som lär känna Danielson, tror på honom: han är psykologiskt trovärdig, ja, helt realistisk, ända in i själskvalen.

* * *

Olle Hedberg skriver en rapp och medryckande prosa. Där finns inga longörer, ingen onödig utfyllnad. Språket är rakt, och han hoppar i Danielsons texter inte pryd över någonting: så väl den unge Danielsons sexuella aptit som sammanträffandet med en troligen homosexuell adelsman finns där, helt naturligt skildrat.

De många mer eller mindre elaka eller själviska människor som passerar revy på indexkorten är inte blott figurer: de blir till kött och blod. Man kan lätt tänka sig dem som människor i de miljöer där Hedberg placerar dem.

Det är ingen ljus livssyn som skymtar fram i Bekänna färg. Boken är på det stora hela djupt pessimistisk. De flesta människorna i romanen är antingen osympatiska eller kuvade, rovdjur eller offer. Enstaka undantag finns, men i allmänhet vilar en missmodets natt över hela historien. Själv verkar folkskolläraren stått ut med tillvaron främst genom att undervisa skolbarnen: däri fann han glädje, så uthärdade han.

Bekänna färg blir en psykologiskt trovärdig, rak och inkännande berättelse om en människa som försöker förhålla sig till döden, och vars religion blir metoden att stå ut med den. Boken framställer inte mänskligheten i något förklarat ljus. Men den visar hur en man, folkskollärare Anton Danielson, navigerar genom det liv som blev hans.
– – –
Bekänna färg, Olle Hedberg. Norstedts 1947. 298 sidor.

Bokrecension: Klipp i 70-talet | Lars Gyllensten

Klipp i 70-talet är en samling artiklar av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1979.

* * *

Det är inte nödvändigtvis lätt att läsa Lars Gyllensten. Men det är mycket stimulerande. Hans tankar ger impulser till att utveckla sina egna tankar kring de ämnen han tar upp.

I Klipp i 70-talet tar Gyllensten upp olika fenomen; det rör sådana saker som kultur, massmedia, politik, religion, språk. Men inte på ett ytligt, pamflettartat vis, utan övervägt, resonerande och abstrakt: så abstrakt att jag ibland önskat större konkretion, fler konkreta exempel på vad han åsyftar i sina resonemang.

Jag ska försöka tolka några övergripande tankar ur artiklarna kring kultur och litteratur, om livsfilosofi och religion. Det rent politiska engagerar mig mindre.

* * *

Jag upplever det som att Gyllensten på ett ordentligt sätt bearbetar de ämnen som han skriver om. Han beskriver de inte utifrån någon viss ideologi — förutom den framskymtande allmänna socialliberalismen — och bekänner sig inte heller till någon ideologi, inte till någon skola.

Han gör inte anspråk på att vara en sanningssägare.

Själva skrivandet beskriver han som "ett slags klargörande och utmanande livsexperiment". Texterna är följaktligen resultatet av ett experimenterande. Gyllensten uttalar sig alls inte som en guru. Och jag misstänker att han skulle uppskatta att ses som inspiratör till eget skapande snarare än att som en ansamlare av lärjungar kring hans eget bygge.

* * *

En grundläggande tanke hos Gyllensten är att vi människor använder oss av modeller, symboler. Verkligheten i sig låter sig enbart fångas på det viset.

Det är då inte fråga om någon postmodernistisk grundton. Gyllensten själv, läkare under många år och medicinsk forskare, är empiriker. Utan det handlar om en medvetenhet om att modellerna för förståelsen av verkligheten är just modeller, inte verkligheten i sig själv. För att fånga in eller förhålla sig till verkligheten i all sin bredd och i allt sitt djup kan dessutom flera olika modeller vara nödvändiga parallellt.

Man kan skapa modeller över hur molekyler reagerar med andra molekyler i människohjärnan, men en sådan modell säger kanske föga om hur man kan tala om sådana saker som att finna meningsfullhet i livet. Till det senare kan andra modeller behövas: figurer, mytologier, berättelser. Litteratur. En litteratur som inte består av klichéer, utan som förutom att tilltala läsaren även utmanar henne: ger henne något att arbeta med, gör henne till en medskapande.

"Den värdefulla litteraturen är förledande, förförisk, skänker just-så-upplevelse — men är inte konciliant utan verkar också utmanande, innehåller något kontroversiellt, provokativt och är försedd med inre stridigheter."

Det räcker inte med ett kulturellt brus, ett slött betraktande. Människan måste, för att kulturengagemanget skall ha en djupare effekt, själv in i själva kulturen och kulturen måste in i henne: berättelserna, myterna, filosofin, reflexionerna.

Och vidare:

"Den värdefulla litteraturen är mångdimensionell och ger därför rättvisa åt den mångdimensionella människan – vädjar till hennes medskapande i flera existentiella dimensioner."

Denna "personlighetsdanande" (Gyllenstens term) litteratur och dito tänkande kan köra ner sina rötter och finna näring på många håll. Gyllensten själv använder sig gärna av äldre teologiska resonemang. Utan att för den sakens skull varken vara kristen eller religiös.

Men han menar att mycket skarpsinne ändå kan hittas i det tänkande som skett inom kristendomens hägn och kan användas som just modeller för tänkande också nu, kan skänka något fortfarande, även för en sekulariserad värld. Det är då inte fråga om dogmatisk läsning av teologi, utan om teologin som impulsgivare till reflexioner.

"Vi kan inte avhända oss religiöst-teologiska idé- och tankebyggnader utan att avhända oss högst innebördsrika och dugliga verktyg för vårt tänkande och handlande, var vi än står i vetenskapligt eller filosofiskt eller konfessionellt eller ideologiskt avseende."

För Gyllensten är Gud "[l]ika litet och lika mycket" verklig som Odysseus eller Hamlet. Men att han förnekar Guds fysiska existens, betyder inte att modellen eller symbolen – ikonen! — Gud är meningslös, lika lite som Odysseus eller Hamlet är meningslösa skapelser. Tvärtom, modellerna är nödvändiga för att kunna fungera i tillvaron som tänkande varelser.

"Vi kan inte leva på annat sätt än i och genom bilder, begreppssystem, symboler, arketyper eller modeller, som naturforskaren säger."

Alltså: i de religiösa likväl som i de antika berättelserna hittar Gyllensten värdefulla tankar och begrepp, som kan användas även av den som inte är religiös – eller som inte lever under antiken, och så vidare. Han skriver att han där, i de gamla berättelserna och lärorna "möter [...] stor erfarenhet, klokhet och skarpsinne ..."

Det rör sig inte om att hänge sig åt falska ideologier, åt "förljugen tro". Men det detta till trots behövs bilderna, modellerna: de kan hjälpa. Inte som trosbekännelser med dogmatiska sanningsanspråk, men som verktyg att använda, förstår jag det som, för att förhålla sig till tillvaron och till livet som människa.

Vad beträffar religionernas sanningsanspråk ändras då frågan från vad som är sant beträffande deras hävdanden, till att bli "en fråga om symbolers mening och liknelsers värde." Gyllensten skriver:

"Är Dantes eller Shakespears diktning sann? Frågan är besynnerlig. Deras diktning är meningsfull, avslöjande, verksam i människors värld."

 * * *

Det var några reflexioner utifrån läsningen av Klipp i 70-talet.

Boken är i viss mån märkt av sin tid, och avser väl också att vara en samling dokument från en viss tid, som titeln anger. Avståndstagandet från USA är mycket skarpt. Kärnkraftsfrågan återkommer gång på gång i miljövännen Gyllenstens texter. Och marxismen behandlas då och då, inte som en lämplig ideologi att vara anhängare till, men som en rörelse i tiden.

Jag väljer att inte uppehålla mig vid det strikt tidsbundna i detta tidsdokument, utan låter mig istället påverkas av det som går över tiden: de existentiella tankar, livsfilosofin, en vilja att reflektera kring våra modeller för tänkande, ett försök att genomskåda de förståelsekulisser vi bygger upp för att få en begriplig tillvaro.

Gyllestens relativt öppna resonerande öppnar också upp för eget resonerande. Det är det som är så givande med att ta del av hans texter. Oavsett om man håller med honom eller inte i enskildheterna, så börjar man gärna själv börja fundera kring det han skriver om, och kanske fogar man rentav därigenom några byggstenar till sitt eget meningsskapande i sitt eget liv.
– – –
Klipp i 70-talet, Lars Gyllensten. Bokförlaget ALBA 1979. ISBN: 91-7458-240-2. 188 sidor.

Bokrecension: JUST SÅ eller KANSKE DET | Lars Gyllensten

JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006), författare, läkare, ledamot av Svenska Akademien, och dess ständige sekreterare under åtskilliga år.

Boken utkom 1989, samma år som Gyllensten lämnade arbetet i Akademien med anledning av Rushdieaffären.

* * *

Friedrich Nietzsche skrev som bekant flera av sina böcker i form av aforismer. Dessa aforismer var inte nödvändigtvis vad vi vanligen menar med ordet. Nietzsches aforismer kunde växa ut till miniessäer. Man kan se dem som försök, som ett sätt av tänkaren att bryta mark och pröva tankar.

Något liknande hittar jag i Lars Gyllenstens JUST SÅ eller KANSKE DET. Boken består av aforismer i nietzschansk mening, även om Gyllensten själv kallar dem anteckningar: längre och kortare texter som prövar och utforskar tankar. Själv skriver han på det temat i bokens sista text:

"Mina anteckningar är mångstämmiga – delvis samstämmiga men delivis också präglade av motsatta och oförenliga stämmor."

Ytterligare en likhet med Nietzsche kan gott nämnas. Denne skriver i Götzen-Dämmerung:

"Ich mißtraue allen Systematikern und gehe ihnen aus dem Weg. Der Wille zum System ist ein Mangel an Rechtschaffenheit."

Samma misstro mot tankesystem ser jag hos Gyllensten: det ligger under ytan mest hela tiden: ett ständigt tvivel, ett tvivel som avvisar säkra besked. Så återkommer han också flera gånger till den så kallade negativa teologin: att Gud enbart kan beskrivas genom vad han inte är, emedan varje affirmativt påstående om Gud låser honom i begreppen, förminskar honom.

Ja, Gyllensten uppehåller sig i boken ofta vid Gud, religion och inte minst Nåden – med stort N.

Men det är inte fråga om en ideologisk religiös tro som kommer till uttryck, utan han, som jag förstår det, uttrycker sig med teologiskt tankegods, tänker med religiösa begrepp. Och när han talar om till exempel om Nåden, talar han inte om nåd i dogmatisk mening, utan om något annat, något ingripande och förvandlande, något svår- eller ogripbart. Finns det gudomliga i Gyllenstens bok? Ja. Men på vilket sätt? Det förblir oklart för mig.

Det är hursomhelst inte fråga om en ateistisk bok. Ett avvisande av sådant slag skulle göra våld på Gyllenstens tvivel, som angriper det definitiva.

* * *

Gyllensten söker något som ligger inunder våra idoler, ikoner, beläten: det som i språk och tänkande fungerar som kommunikationsmedel, men samtidigt är just ett medel mellan det jag som finns under begreppen och det du som finns under den andres begrepp.

På samma sätt som en ikon i vanlig mening är en symbol för något gudomligt: något som inte är ikonen i sig, men som hänsyftar på det, så blir språket, orden, begreppen inte det som finns under ytan, utan det vi skickar upp över ytan. Nödvändigtvis skickar vi det upp över ytan; annars hade vi väl inte kunnat nå utanför oss själva alls.

Gyllensten medvetandegör oss dock på att det är fråga om medel. Orden och föreställningarna är inte vad de beskriver, de beskriver det som är, är försök att tolka det som är.

* * *

Liksom det var utmanande och berikande för mig att läsa Nietzsche, när jag hade min Nietzscheperiod, så är det i dag utmanande och berikande för mig att läsa Gyllensten i dag.

Hans texter lämnar utrymme åt läsarens egna reaktioner: han kommer inte med pekpinnar, men pekar på möjligheter, sätter ut frågetecken. Ja, texterna i JUST SÅ eller KANSKE DET blir till små text- och tankeexperiment, där läsaren själv får vara med i prövandet, vi får se om det håller.

Det är också utmanande att läsa Gyllensten. På flera sätt. Varje läsning av honom måste bli en tolkning, liksom all läsning i och för sig är en tolkning. Därtill är de förslag han skriver fram utmanande i sig: är vi som varelser i tillvaron verkligen så isolerade som han verkar föreslå? Står de språkliga ikonerna som medel mellan oss? Har genuint kan ett subjekt kommunicera med ett annat subjekt? Och vidare: hur nära kan vi komma en förståelse av tillvaron genom vårt skapande av formler, idéer, beläten av det som ligger under våra tolkningar?

Ja, Gyllensten är stimulerande läsning. Det gäller dels tankarna som han ger uttryck för, och dels det vackra språket. Och om man som jag ännu har en och annan idéövertygelse kan man nog må bra av att emellanåt få en del av de idéövertygelserna omskakade, och åtminstone våga sätta ett frågetecken efter dem ibland: ett gyllenstenskt frågetecken.
– – –
JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna, Lars Gyllensten. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047537-8. 177 sidor.

Bokrecension: Drömmar om rosor och eld | Eyvind Johnson

Drömmar av rosor och eld är en historisk roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1949. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Den katolske prästen Urbain Grandier fanns i verkligheten. Han brändes på bål för häxeri år 1634 i den franska staden Loudon. Historien om honom plockas upp av Eyvind Johnson i Drömmar av rosor och eld, och utgör basen i roman som inte är dokumentär, men ändå, som det heter, är inspirerad av verkliga händelser.

Johnson använder en intressant berättarteknik i Drömmar om rosor och eld. Han sammanför en mängd olika perspektiv på den centrala händelsen och andra händelser i den lilla staden. Olika personer får komma till tals, och Johnson anpassar prosan efter dessa personer och deras uttryckssätt. Det gör att Urbain Grainier - som han heter i romanen - belyses från olika håll, liksom utvecklingen i allmänhet. Romanen byggs upp av längre eller kortare delar som tillsammans ger en helhetsbild.

* * *

Vem är han då, prästen Grainier i Johnsons version? Jo, en vacker karl, med stort tycke för kvinnor. Och också kvinnor synes dras till honom. En gång ska han ha gjort en borgarflicka med barn, vilket väckt ont blod i de släkter som var förbundna med henne. Men senare ingår han nattetid och i hemlighet ett äktenskap inför Gud med Madeleine de Brone. Och han skriver en anonym text mot kyrkans celibat.

Samtidigt tycker han att kardinal Richileus ansträngningar för att riva gamla hugenottbefästningar i staden är olämpliga. Den store kardinalen anas genom hela romanen, men kommer aldrig i förgrunden. Han finns som ett dunkelt och hotande spöke alldeles utanför berättelsen. Man pratar om honom, men han framträder aldrig själv i händelseförloppet, annat än indirekt.

Kort sagt: prästen Grainier har sina fiender och han har sina vänner.

När så ett utbrott av besättelse drabbar ett nunnekloster i staden försöker man koppla detta till honom. Är det då inte han som är häxmästaren? Är det då inte han som sänt demonerna i nunnorna? Och nunnorna vrider sig och anklagar honom.

Men genom den märkliga korsbelysning som Johnson förser oss med anar vi snart, att det inte alls är fråga om demoner, utan vi anar att det som drabbar kvinnorna snarare rör sig om någon slags med avund och åtrå sammankopplad sexulneuros: de påstått besatta åtrår den vackre prästen, drömmer om honom, vill ha honom.

Och det slår ut i ett masskådespel, där flera av dem får ligga på kyrkgolvet inför exorcister och svara på frågor med dåligt latin, vilket får somliga att ifrågasätta hur verkliga demonerna kan vara. När Grainier senare begär att få utfråga de besatta på grekiska - ty demoner sägs vara mångspråkiga - nekas det honom.

* * *

Grainier framstår som en mänsklig präst. Han älskar kvinnor och kvinnor älskar honom. Mest älskar han sin Madeleine, som han hållit sig till i åratal.

Som mycket mänsklig framstår också en av de mer framträdande betraktarna i romanen, ämbetsmannen Daniel Drouin, som skriver dagbok och en slags protokoll över vad som sker i staden. Han är lite högfärdig, lite feg. Han gömmer sig bakom sin ställning som ämbetsman hellre än att gå till sin vän Grainiers uttryckliga försvar. Han spottar inte i glaset och är svårt förtjust i Cicero.

Grainier verkar som en avgjort ädlare gestalt än Drouin, men Drouin är å andra sidan mer vardaglig, en vem som helst av oss vanliga människor. Men Grainier är enligt Johnson också en modern människa i stor utsträckning.

Han kan tvivla, men inte tänka sig ett liv utan Gud, kan inte tänka sig ett liv där han inte är präst. Samtidigt opponerar han sig mot den kyrka vari han är verksam. Han går inte över till protestanterna, alltså hugenotterna.

Och den ömhet med vilken Johnson berättar om Grainier och Madeleines kärlek till varandra är utsökt finkänslig. Han blir till ett helgon, närapå, men inte ett oåtkomligt, sterilt helgon, inte vitmenad och avlägsen, utan helt enkelt en vänlig själ med slående puls.

* * *

Eyvind Johnson skriver tidigt i boken:

"Alla som samlar kvinnor och män och barn omkring sig och säger 'Jag ska tala om sanningen för er', ljuger. Vi kan inte med så kort mänsklighetstid bakom oss känna sanningen. De skulle i stället säga: 'Jag skall visa er vad jag tror vara en av möjligheterna till sanningen'..."

Och något i den vägen kan väl tänkas stå som motto över Drömmar om rosor och eld. Det är en fiktiv roman, försänkt i en historisk verklighet. Den bjuder på tänkbara möjligheter: målar ett porträtt av den tidens och platsens värld med färger och nyanser som till sist ändå måste beslutas av konstnären, om än konturerna redan är givna.

* * *

Grainier avrättas. Han torteras och bränns levande på bål, men bekänner sig aldrig vara häxmästaren bakom demonbesättelsen av nunnorna.

Eyvind Johnson låter honom få ett äreminne i sin suggestiva, rörande och välskrivna Drömmar om rosor och eld.
– – –
Drömmar om rosor och eld, Eyvind Johnson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-039681-8. 392 sidor.

Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:

"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."

Och i ett annat:

"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."

Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

Bokrecension: Fria tankar | Robert Ingersoll

Robert Green Ingersoll

Fria tankar är en samling texter av Robert Ingersoll (1833-1899), översatta till svenska av Axel Berggren.

Samlingen utkom, i denna översättning, på svenska år 1907 hos Björck & Börjesson.

* * *

Fritänkaren Robert Green Ingersoll, kallad "The Great Agnostic", anförs sällan i svenska sammanhang. Han var tjänstgjorde som överste för Nordstaterna under inbördeskriget, jurist och en mycket omtyckt amerikansk folktalare. Efter hans död publicerades hans tal i tolv volymer.

Ett av de ämnen som var centrala för honom var religionskritik.

* * *

Målet för Ingersolls dundrande religionskritik är framförallt kristendom i dess biblicistiska och renläriga form: sådan kristendom som hävdar att Bibeln är sann i allt den uttalar sig om, och bejakar både läran om himmel och helvete.

För en svensk läsare av i dag kan sådan kristendom synas främmande. Men den finns fortfarande kvar. Hos oss främst hos vissa frikyrkor och till och med i undanskymda vrår av Svenska kyrkan. Annars är den väl mest framträdande i amerikansk kultur.

Det innebär dock inte att Ingersolls religionskritik helt missar målet om den riktas mot liberalare former av kristendom, även om det knappast är den formen av religiösa idéer som Ingersoll hade främst i huvudet när han höll sina tal.

* * *

Ingersoll anser den renläriga religiositeten vara en stor plåga för mänskligheten.

Han menar att den satt mänskligheten i träldom under en tyrann i himmelen och under präster på jorden, som hotar med helvetet och lockar med himmelen. Han menar att denna form av absolutistisk kristendom försöker förmå människor att förlita sig mer på tro på prästernas gissningar än på eget och personligt intellektuellt sökande av sanningen.

Att människorna ska bli fritänkare, tänka fritt, är av avgörande betydelse för Ingersoll. Religionen och dess dogmer skall inte stå i vägen för den fria tanken och inte heller för det finaste i världen: sökandet efter lyckan, som ger livet mening.

Och jag tror, att även en heterodox kristen av i dag kan få sig tankeställare av att låta sig drabbas av Ingersolls hammarslag. Åt mycket kan denne moderna kristna människa säga Äh, det där tror vi inte längre på, helvetet har vi avskaffat och djävulen också. Åt annat krävs att han backar tillbaka lite och förhåller sig på till på ett mer reflekterat vis.

* * *

Texterna i Fria tankar har rimligen i flera fall framförts som tal. Själva den språkliga formen tyder på det. Texterna är fulla av effektfulla upprepningar, slagkraftiga formuleringar, och korta satser. Emellanåt dyker en illustrerande anekdot upp, som fungerat som humoristisk krydda vid framförandet.

På många sätt är förvisso Ingersoll en agnostisk, religionskritisk predikant. Men icke med absoluta anspråk:

"Jag gör icke anspråk på att säga, hvad som är absolut sannt, utan hvad jag anser vara sannt."

Hans evangelium är ett framåtskridandets evangelium, framåtskridande här på jorden, i en naturlig värld, och målet är lycka.

* * *

Ingersoll är även före sin tid vad beträffar sociala frågor.

I Fria tankar framkommer särskilt hans syn på kvinnor och barn, som förefaller mycket moderna. Kvinnan jämställs med mannen och barnen rekommenderas att bli uppfostrade utan aga och dessutom att få äta vad de tycker om och att både gå och lägga sig och stiga upp när de önskar.

Överhuvudtaget framstår Ingersoll som mycket hem- och familjekär.

* * *

Fria tankar spänner över mer än sexhundra sidor. Det är givet att det på så mycket utrymme också kommer med en hel del tveksamheter. En religionsvetare skulle kunna ställa upp en rätt diger lista på teologiska eller kyrkohistoriska tveksamheter eller misstag som Ingersoll ger uttryck för.

Det i sig kan ge en religiös människa skäl att avfärda helheten. Men det vore också ett misstag. För även om en och annan bredsida från översten skjuter snett eller rakt ner i vattnet, så är andra desto mer träffsäkra.

En utmärkande sak för Ingersoll är för övrigt hans vetenskapstro. För honom är vetenskapen vägen till människans frälsning, inte religionen. Vetenskapen skall bringa medlen för en bättre värld.

Och det är ju helt rätt, men det är inte vetenskapen i sig som skänker detta, per automatik, vilket de vetenskapliga framstegen i massdödsmetoder under 1900-talets krig visar. Vetenskapen i sig är viljelös: människorna måste använda dess resultat till det som gagnar människan, för att den skall bana vägen till en bättre värld. Som Ingersoll själv skriver:

"Människan måste förmedelst sin intelligens söka skydda sig själf. Hon får ingen hjälp från någon annan värld."

* * *

För att illustrera Ingersolls sätt att uttrycka sig kan det vara på sin plats att anföra några exempel. Här följer därför tio citat ur Fria tankar.

"De kristnas Gud är en på tronen upphöjd gissning — ett kanske — en ogrundad slutsats." 

"Ingen människa med ett spår af humor har någonsin grundat en religion — aldrig någonsin." 

"Religionen har icke förädlat människan — människan har förädlat religionen. Gud fullkomnas i den mån människan skrider framåt." 

"Vilden ber till en sten, som han kallar Gud, medan den kristne ber till en Gud som han kallar ande. Och bådas böner göra lika mycket nytta." 

"Om du finner slafveriet uppehållas i en bok, som säges vara skrifven af Gud, hvad skulle du då vänta att finna i en bok inspirerad af djävfvulen?" 

"Lycka är lifvets sanna mål och syfte." 

"Fåfängt hafva alla tämpel uppbyggts, alla altare rests, alla offer gjorts, alla böner bedts. Ingen gud har trädt emellan, ingen bön blifvit hörd, ingen hjälp har kommit från himlen." 

"Den nakne vilden, som tillbedjer en trägud är den religiösa ekvivalenten till den skrudade påfven, som knäböjer framför en bild af den heliga jungfrun." 

"Skolhusen äro de verkliga templen och skollärarne de sanna prästerna." 

"Alla religionssystem förslafva själen."

* * *

Fria tankar utgör i dag två saker. Dels ett historiskt dokument över hur religionskritiken yttrade sig under senare delen av 1800-talet. Dels ännu potenta delar som fortfarande fungerar som religionskritik.

När boken utkom i Sverige måste den ha ägt förmåga att skaka om rätt rejält. Jag tänker mig en intellektuell lantbrukare i en gammalkyrklig bygd, som kommit över denna rejäla lunta och läst in sig på den, och sedan avfyrat sina funderingar gentemot en konservativ svartrock.... Ja, det hade kanske kunnat agera som dynamit i ett berg!
– – –
Fria tankar, Robert Ingersoll. Övers. Axel Berggren. Björck & Börjesson 1907. 623 sidor.