Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.

Bokrecension: Polemiska inlägg | Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Polemiska inlägg är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868–1913). Boken utkom år 1913.

* * *

Om man inte är specialintresserad av litteraturhistoria eller kulturhistoria fokuserad på tiden kring sekelskiftet 1900 så har man möjligen inte hört mycket om Bengt Lidforss. Därför några ord om honom först. 

Bengt Lidforss var biolog, socialdemokrat och redaktör för Arbetet. Han blev känd som radikal skriftställare och attackerade med förkärlek förespråkare för konservatism och kristendom. En osviklig känsla för motståndarens blottor i argumenteringen gjorde att han med hårda slag kunde fälla de flesta till marken i sina spalter. Lidforss tålde inte tankeoreda, fluffighet och obskurantism. 

Den som vill läsa mer om den komplexa person som Bengt Lidforss var rekommenderas med värme att läsa avhandlingen Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (2002) av Lennart Leopold.

* * *

Att ta del av Bengt Lidforss artiklar i Polemiska inlägg är intressant inte bara för att det är direkt roligt att se honom agera i sitt rätta element, där han ibland springer i cirklar runt dem han för tillfället bråkar med. Det är intressant också för att man får en bild av tiden; åtskilliga kända namn passerar och det kulturella sekelskifteslandskapet framträder med skärpa. Man får en känsla för vad som diskuterades och var aktuellt.

Till dem Lidforss hårdast går till angrepp mot i samlingen är filosofen Vitalis Norström (1856–1916). En annan person som finner föga nåd inför hans ögon är biskop Gottfrid Billing (1841–1925). 

Lidforss attackerar också mycket skarpt lektor Sven Lönborg (1871–1959), som mot en skrivelse av biskopskollegiet om att värna den konfessionella kristendomsundervisningen hävdat friheten och därvid hänvisat till Paulus och Luther. — Här visar sig snart Lidforss lidelse för det korrekta. Fastän han säkert instämmer med lektor Lönborg om att konfessionell kristendomsundervisning inte är önskvärd på det sätt biskoparna vill mena, kan han ändå inte med att Paulus och Luther lyfts fram som representanter för religiös frihet.

Andra personer som förekommer i artiklarna, både såsom angripna och hyllade, är Verner von Heidenstam, Fredrik Böök, Torgny Segerstedt, C. D. af Wirsén, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Knut Wicksell, Karl Warburg, Per Hallström och Eli Heckscher.

* * *

Lidforss angreppssätt innebär ofta att vara noga med begreppen. När motståndaren hävdar att Lidforss själv skrivit eller sagt något går han först igenom vad han verkligen uttryckt. Visar det sig då att han blivit missuppfattad eller felciterad, angriper han hänsynslöst motståndaren för dennes falskhet i argumenteringen. Samma sak om han hittar andra sak- eller tankefel hos den han bemöter. 

Lidforss håller sig inte för god för att med viss elegans anklaga dem som angriper honom för dumhet och okunnighet. På tal om några konservativa författares agerande mot icke-konservativa menar han till exempel att det är fråga om ”de lysande medelmåttornas strid mot de äkta genierna.”

Ibland ger han intryck av överdriven giftighet; han förefaller då aktivt söka konfliktytor. Det är emellertid helt bortom alla tvivel att Lidforss ser till att vara mycket väl påläst inom de ämnen där han går in och strider; särskilt den tyska litteraturen har han uppenbarligen god bekantskap med, vare sig det nu gäller naturvetenskap eller teologi.

* * *

I Polemiska inlägg finns också stycken av i dag obehagligt antisemitisk natur. Bengt Lidforss var behäftad med den tidstypiska antisemitism som man också finner hos andra kulturpersonligheter. Visserligen kallar han sig själv ”filosemit” och skriver på annat ställe följande:

”I varje fall bör det väl bland tänkande nutidsmänniskor kunna anses som för alla tider fastslaget, att varje form av socialpolitisk antisemitism är och förblir en kriminal dårskap.”

Det hindrar emellertid inte Lidforss från återkommande hånfulla gliringar och utslag av kulturell antisemitism. Till exempel kan han inte med den svenska nationalism som vissa judiska svenskar ägnar sig åt. Och när hans motståndare i spalterna är av judisk börd drar han sig inte för att nämna det.

* * *

Det finns få pennor, om ens några, i Sverige som varit så skarpt vässade som Bengt Lidforss penna. Nog högg han säkert hål här och där som det inte var nödvändigt att trasa sönder, men också åtskillig uppblåsthet punkterades. 

Lidforss hanterade svenska språket på ett mästerligt vis. Var och en som någon gång skriver i polemiskt syfte kan nog lära sig ett och annat av hans lätthet och saklighet. Men också var och en som intresserar sig för den aktuella tiden hittar här mycket som fördjupar förståelsen för vad som då rörde sig i kultursfären.
– – –
Bengt Lidforss, Polemiska inlägg. Malmö: A.-B. Framtidens bokförlag, 1913. 266 sidor.

Bokrecension: Det var en gång ett krig | John Steinbeck

Det var en gång ett krig (eng. Once There Was a War) är en samling artiklar av John Steinbeck (1902–1968). Artiklarna skrevs under Steinbecks tid som krigskorrespondent under andra världskriget. 

Boken utkom första gången på engelska 1958. Jag har läst en svensk översättning av Hadar Högberg och Alvar Zacke i en upplaga från 1971.

* * *

John Steinbeck är känd som författare, belönad med Nobelpriset i litteratur, skildrare av stora depressionen i Amerika. Men han var också krigskorrespondent under andra världskriget och rapporterade från England, Nordafrika och Italien. Det är drygt femtio artiklar från detta värv som han samlade i Det var en gång ett krig.

Steinbecks inledning är mycket intressant. Den vittnar om hur han själv tänker kring sitt skrivande som korrespondent. Han skriver om hur han med tiden glömt de händelser som han skildrar. De platser vars namn han av krigspolitiska skäl utelämnat minns han inte längre vad de hette. Han berättar om hur texterna är snabbt tillkomna och sedan telefonerade över Atlanten för att tryckas i tidningar, särskilt New York Herald Tribune. 

Steinbeck funderar också kring sina egna artiklars förhållande till sanningen. Särskilt hur han väl förvisso inte ljugit i artiklarna, men också hur han medvetet utelämnat sådant som man inte tänkte sig torde vara lämpligt för hemmapubliken att ta del av. Steinbeck skriver:

”Allt som står att läsa i denna bok hände verkligen. Det är i de utelämnade detaljerna som osanningen ligger.”

Och: 

”Ja, vi skildrade bara en del av kriget, men på den tiden trodde vi, uppfyllda av patriotiskt nit, att det var bäst så.”

Den yttre censuren var därvid inte den tyngsta instansen som justerade vad som skrevs; Steinbeck menar att bedömningen av vad som uppfattades som lämpligt och mindre lämpligt att berätta om i allmänhet redan fanns inom korrespondenten. Till exempel ansågs det mindre lämpligt att skriva om soldaternas sexuella behov under tiden utomlands. På samma sätt ansågs det mindre lämpligt att skriva om de höga militärernas ibland mindre tilltalande sidor. 

* * *

Steinbeck själv uppfattar vid omläsningen av sina egna texter att de är kantiga och repetitiva. Det anser inte jag. De är balanserade, noggrant formulerade korta texter, som inte på något sätt ger intryck av hafs och hast. 

Den litterära konsten tas här i anspråk för att skriva journalistik och skildra enskilda människor, personligheter och händelser. Som när en mycket underlägsen amerikansk styrka intar en ö besatt av långt fler tyskar genom att tyskarna missuppfattat amerikanarnas truppantal. Eller hur det gick till när väldiga mängder soldater skeppades över från USA till England. Eller vikten av amuletter för många soldater. En och annan skepparhistoria eller spökhistoria får också finnas med.

Det är ett civiliserat krig som skildras. Till det som Steinbeck inte ville visa hemmapubliken hör det brutala våldet, den brutala döden. Den djupa ångesten, den obeskrivbara smärtan hänsyftas det sällan på. Det är desto mer plats för äventyrsanda och familjevänlig krigsdramatik.

Visst är artiklarna i Det var en gång ett krig vittnesbörd om och historiska kvarlevor efter andra världskriget, såsom John Steinbeck uppfattade det. Visst är berättelserna målgruppsanpassade. Men kanske kan man ana mörkret i närheten. Kanske kan man hitta det i de skuggor som är alldeles utanför berättelserna, och som Steinbeck väljer att inte belysa.
– – –
John Steinbeck, Det var en gång ett krig. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1971. 188 sidor.