Bokrecension: Ros och dynamit

Heinrich Böll, 1983

Ros och dynamit är en samling texter av Heinrich Böll (1917–1985), tysk författare och nobelpristagare i litteratur 1972. 

Jag har läst texterna i svensk översättning av Eva Liljegren samt Göran Löfdahl, som översatt Tal vid nobelbanketten 1972, i upplagan från 1974. 

* * *

Heinrich Bölls texter är ofta märkligt konturlösa; meningarna flyter ut och ibland undrar jag om de överhuvudtaget ska knytas ihop innan punkten följer. 

Hans mer teoretiska texter är generellt av samma slag: inte alldeles lätta att navigera i. Så vitt jag kan se saknas där klara verba. Eller så besitter jag helt enkelt inte kapaciteten att förstå honom om det nu skulle vara så att han i själva verket är tydlig. Emellertid kan man här och var hitta sådana fina aforistiska formuleringar som jag anser vara dyrbara och som förgyller varje litterär framställning:

”... allt skrivet har skrivits emot döden.”

eller

”... ett konstverk har lika många liv som de blickar som faller på det ...”

eller

”Var finns väl ett sådant odjur till människa att hon inte lider?”

Mest intagande är hursomhelst de självbiografiska texterna i Ros och dynamit och de texter som beskriver hans hemstad Köln. Där kan man få en känsla både för Bölls uppväxt och för den stad som han vistades i eller nära. 

En av de vackraste texterna i samlingen är ”De gamla ansiktenas stad”. Den handlar om de många människor han träffat i Köln, men som han inte kan namnet på; de har bara varit en del av hans upplevelse av staden — som en gatuförsäljare eller en polis. De har ansikten som han känner igen. Som en flicka han köpte bananer av 1929, och som han på samma plats 1959 återigen köper bananer av. Då är hon en medelålders kvinna. Eller glassförsäljaren som många år senare arbetar på ett café. 

Böll avläser tidens gång i åldrandet hos dessa människor som han ser genom åren, men inte är bekant med. Han kallar Köln ”en stad av obekanta som jag känner”.

* * *

Böll tillhör en generation som började publicera sig på allvar efter andra världskriget och den katastrof kriget ledde till för Tysklands del. Han är en del av det som kallas ”ruinlitteraturen”. Böll skriver:

”Vi skrev alltså om kriget, om hemkomsten och om det som vi hade sett unde rkriget och fann vid hemkomsten: ruiner.”

Hans författargeneration skildrade det som de såg omkring sig. Något som enligt Böll emellanåt togs illa upp. Likväl skrev de om det som de såg. Inte om idyller. De vill påminna om ”att förstörelsen i vår värld inte bara är av yttre art och inte så ringa till sin natur att man kan tro sig om att bota den på några år.”

Heinrich Böll är katolik, men inte försvuren till vadhelst påven eller kyrkan uttrycker. Han är tvärtom skarp i sin kritik av vad som kan komma från Rom, inte minst vad gäller hur kyrkan gett sin mening till känna avseende sexualiteten och sammanlevnaden människor emellan. Och hur man från katolskt håll stundom höll sig väl med den nazistiska regimen.

* * *

Ros och dynamit är en samling texter som hämtats ur Hörspiele Aufsätze (1961), Aufsätze Kritiken Reden (1967) samt Neue politische und literarische Schriften (1973). De är av olika slag, som antytts ovan. De handlar om litteratur, om Köln och Rhen, om kyrka och om politik. Kanske inte minst de politiska inslagen vittnar om den tid vari dessa texter skrevs. Där kan det handla inte minst om relationen till Sovjet.

Heinrich Böll skriver en vildvuxen prosa där det inte alltid är lätt för mig att få klara begrepp om vad hans ärende är. Det kan kanske åtminstone delvis vara kronologiskt betingat: texterna skrevs i en annan tid med en annan omvärldssituation än vår. Men en högre stramhet i de här samlade texterna hade åtminstone för min personliga del inverkat gynnsamt på denne nobelpristagares texter för att jag skulle fått större utbyte av dem.

– – –

Heinrich Böll, Ros och dynamit. Övers. Eva Liljegren samt, av Tal vid Nobelbanketten 1972, Göran Löfdahl. Stockholm: Aldus, 1974. 143 sidor.