Bokrecension: Jag var ung 1914 | Ernst Glaeser

Jag var ung 1914 (ty. Jahrgang 1902) är skriven av Ernst Glaeser (1902–1963). Boken utkom på tyska första gången 1928. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Arne Hirdman i en upplaga från 1952. I denna har Hirdman även skrivit förordet.

* * *

Det är något av en kliché att nämna att 1800-talet tog slut 1914. Men att säga så bär ändå en poäng: det var nu det gamla exploderade i det industriella kriget, som innebar att 1900-talet föddes i floder och sjöar av blod. Det första världskriget var stridsgasens, maskingevärets och skyttegravarnas krig. Det var eldkastarnas krig. Nu användes zeppelinare och flygplan för att spana och döda.

Jag var ung 1914 berättar om kriget inte från skyttegravarna, utan från hemmafronten, ur ett barns synvinkel. Den unge E., som kanske är mer eller mindre identisk med författaren, är tolv år när kriget börjar och kan med barnets klara och nyfikna ögon låta oss ana något av stämningen som rådde i en tysk småstad när kriget mullrade igång. 

Glaeser skildrar hur de första kallelserna till strid togs emot med jubel, hur soldaterna fick blommor, hur den nationalistiska yran förbrödrade borgare och arbetare. Och det som gör boken så effektfull är, hur den långsamt låter denna yra övergå i den trötta verklighet som ser tidningarnas sista sida fyllas med dödsannonser, allteftersom kulor sliter sönder de tappra fäderna och granater spränger sönder deras huvuden. Änkornas antal i den lilla staden utökas ständigt.

Det är det ena. Det andra som boken skildrar är en pojkes uppväxt, med allt vad det innebär i 10-talets Tyskland. Vi skymtar politiska spänningar innan kriget, vi ställs inför antisemitismen. Den unge E. börjar med skräck upptäcka sexualiteten i ett samhälle där man inte talade om sexualitet. För honom innebär dess gåta en jakt på vad han kallar hemligheten.

Emellertid är berättaren själv inte ett barn. Berättaren är den vuxne mannen som sätter sig in i sina barndomsminnen och berättar om sin uppväxtmiljö och sina upplevelser utifrån de förutsättningarna.

* * *

Jag var ung 1914 är en på många sätt drabbande bok, särskilt vad gäller den glidning som sker från det öppna hyllandet av kriget till förhoppningen att det någon gång måtte ta slut; från föreställningen om kriget som utflykt och äventyr till död och fördärv.

Glaeser fick sin bok bränd av nazisterna. Själv gick han i exil, men återvände till Tyskland innan andra världskrigets utbrott och tilläts fortsätta skriva under pseudonym. Men det är en annan historia. Jag var ung 1914 är en formidabel antikrigsbok som bör hjälpa till att vaccinera oss mot föreställningen att det är något vackert med krig; kriget är destruktivitet och söndersprängda skallar.
– – –
Ernst Glaeser, Jag var ung 1914. Övers. och förord Arne Hirdman. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1952. 286 sidor.

Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.

Bokrecension: Dag för dag | Carl-Erik af Geijerstam

Dag för dag. Essäer och minnen är skriven av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), författare, översättare, litteraturkritiker och lärare. Dag för dag utkom år 2000.

* * *

Carl-Erik af Geijerstam funderar, reflekterar, observerar. Så blir de korta texter som han har samlat i Dag för dag funderingar, reflexioner och observationer, nästan samtliga stillsamma och vilsamma. 

Vilhelm Ekelunds livsfilosofi intresserar af Geijerstam, och en av texterna handlar om Ekelunds sätt att använda begreppet ”början”. 

Jag kommer själv att tänka på Ekelunds låghetsbegrepp när jag läser af Geijerstam. Låghet betyder hos Ekelund inte något dåligt, utan tvärtom något som förmår hålla sig nära marken, något äkta, något som finns närvarande i stunden – snarast en motsats till det uppstyltade, det som bara är sken.

För där har vi ytterligare en egenskap i många av de texter som af Geijerstam här samlat: hans förmåga att uppehålla sig just vid stunden och uppfatta och registrera den, vare sig det nu gäller att se tamburen i lantstället eller ådrorna i handen. af Geijerstam skriver:

”Utom ens sparsamma sinnesupptagenhet finns en värld av oupptäckt, oftast i det helt vanliga, det som man möter varje dag.”

Vilhelm Ekelund hade nog nickat sitt nådiga bifall till den meningen. Och det är sådana ting som af Geijerstam upptäcker och beskriver.

* * *

Året som Dag för dag kommer ut blir Carl-Erik af Geijerstam 86 år gammal. De hågkomster av främst barndom och ungdom som han delar med sig av blir därmed också verklig historieskrivning, som glädjen han fann i att pröva ett par långbyxor som passade, när hans egna kortbyxor började bli alltför små. Eller trivseln runt spelbordet med fadern officeraren, ett spelbord den vuxne mannen fortfarande har kvar. 

Något som också är värdefullt i boken utgörs av den brevväxling mellan af Geijerstams och Werner Aspenström som uppstår mot slutet av den senares liv. De har många gånger varit nära att mötas, de två poeterna, men det har icke skett, så af Geijerstam beslutar sig för att skriva ett brev, och de växlar några få sådana, efter att af Geijerstam läst en dikt av Aspenström om Gunnar Ekelöf. Aspenström skriver sitt sista svar bara någon månad innan han avlider.

Dag för dag utgör rofylld läsning. Den kan väl närmast liknas vid en stilla färd över en stilla men djup sjö. Färden drivs framåt av de lärdomar och den vishet författaren samlat under sitt långa liv, men också av hans förmåga att se.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Dag för dag. Essäer och minnen. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2000. 181 sidor.

Bokrecension: Konst är kvalitet | Harry Järv

Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar är en samling essäer och artiklar av Harry Järv. 

Texterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Samlingen utkom år 1975.

* * *

Det har sina fördelar att publicera sig i en tidskrift där man själv är redaktör. Då får man nämligen breda ut sig över precis så mycket utrymme som man själv bedömer är nödvändigt. Det gör Harry Järv i de texter som förut publicerats i Horisont, där han var redaktör. 

Då blir det långa essäer, där dispositionen inte alltid är alldeles glasklar och där styckena någon gång verkar följa associationsvis på varandra snarare än strängt logiskt.

Nåväl, det gör föga, även om texterna inte hade lidit av att Järv själv följt Ezra Pounds råd till T. S. Eliot, som Järv tar upp: att stryka oväsentligheter. Och mycket riktigt: de artiklar som varit införda annorstädes än Horisont och som är med i samlingen är kortare och mycket mer pregnanta.

* * *

I huvudsak är texterna skrivna under 70-talet och behandlar många olika ämnen, företrädesvis litterära. Själv utser Järv den röda tråden till kvalitetsfrågan: han undersöker kvalitetsbegreppet inom konsten och slår ett slag för att det finns något sådant som kvalitet inom konsten, även om det inte nödvändigtvis är glasklart hur det skall ringas in. 

Förakt för det som ofta nedlåtande kallas finkultur avfärdar Järv totalt, som i fallet med kulturchefen som verkar tro att han framstår som folklig om han rackar ner på avancerad konst. Nej, det är inte en konstarts genomslagskraft bland massorna som avgör kvaliteten, utan den estetiska höjden.

Och som Järv själv är inne på — inom nästan alla andra sammanhang anses bekantskap med och fördjupning i det man ägnar sin tid skapa större färdighet att fälla omdömen. Varför inte så inom kulturen?

* * *

Det blir genom boken rejäla utflykter till olika områden. Vad sägs om en lång text om den gamla översättningsproblematiken kring huruvida Mose huvud hade horn eller strålglans? Järv landar till sist i den förvisso intressanta synpunkten att man kanske inte helt skall utesluta hornvarianten, med tanke på hornens betydelse i religionshistorien.

Vi får också åtskilliga ganska rejäla inblickar i kulturdebatten såsom den såg ut under 1970-talet åtminstone runt Harry Järv själv och de frågor som han lyfte till debatt, stundom med viss hetta. 

Likaså engagerar han sig i frågor kring Kungliga bibliotekets villkor. Kungliga biblioteket var ju Järvs arbetsplats. Vidare behandlas också inbördeskriget i Finland 1918 på ett intressant vis, särskilt ur litterär synpunkt, nämligen hur det skrevs om kriget både i skön- och facklitteratur.

Järvs texter karaktäriseras för övrigt av långa utdrag ur annars svåråtkomliga texter: det blir något av hans signum att lyfta fram sådant material.

* * *

Järvs politiska uppfattningar bortom kulturpolitiken är ytterst sällan ställda i förgrunden; de kan blott anas emellanåt. Han är avgjort inte kommunist eller anhängare av den även inom litteraturen då inflytelserika marxismen. I ett sammanhang 1977 skriver han elegant:

”Marxismen har mer och mer blivit opium för intellektuella.”

Sovjetisk och östblockspolitik kritiserar Järv mycket hårt. Men han är alls inte heller förespråkare av kapitalism och oreglerad liberalism; han menar att allt arbete, oavsett värde, borde kunna avlönas på samma vis, vilket i mina ögon är utopiskt och förresten inte heller önskvärt. 

Dessutom förespråkar han statlig författarlön och ett statligt bokförlag, där inte lönsamheten av utan kvaliteten på de utgivna böckerna är det centrala.

* * *

Järv skriver elegant om än något vindlande; de längre texterna framstår ibland mer som fria samtal över ett visst tema, än som väldisponerade och koncisa uppsatser. Och personreferenserna är mycket omfattande; ett snabbt överslag av mängden namn i personregistret gör gällande att det rör sig om långt över 700 poster...!

Texterna är oftast prövande essäer, inte redovisande uppsatser. Och de är givande, intressanta och fräscha att läsa. De är naturliga i tilltalet. Den som är intresserad av 1970-talets kulturhistoria gör rätt i att läsa Konst är kvalitet, men också den som över huvud taget intresserar sig för kulturella och humanistiska spörsmål.
– – –
Harry Järv: Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar. Lund: Cavefors, 1979. 355 sidor.