Bokrecension: My Experiences as an Executioner | James Berry

James Berry

My Experiences as an Executioner är skriven av den engelske skarprättaren James Berry (1852-1913). Boken utkom 1892. Jag har läst Project Gutenbergs eboksversion av verket.

* * *

Dödsstraffet har inte utövats i Sverige på över hundra år; de med direkta erfarenheter av denna straffpåföljd är nog få i vårt land. Läget var ett annat på 1800-talet, då avrättningar inte var helt ovanliga händelser, och länge dessutom helt offentliga sådana. 

Vår siste skarprättare, eller bödel, var Anders Gustaf Dalman (1848-1920). Han avrättade under sina  tjugofem år i yrket sex personer, samtliga med bila, utom den siste, som togs av daga med giljotin.

Ungefär samtida med Dalman var den engelske skarprättaren James Berry. Hans verksamhetstid som bödel, 1884-1891, var betydligt kortare, men under de åren avrättade han 130 personer, samtliga genom hängning. Till oöverskattbart kultur- och mentalitetshistoriskt värde för eftervärlden är hans redogörelse för sitt yrke, boken My Experiences as an Executioner, som utgavs 1892.

I boken berättar Berry detaljerat hur han rent tekniskt gick till väga vid avrättningarna: egenskaperna hos de rep han använde, lämplig fallhöjd för att åstadkomma omedelbar död istället för strypning, och tidsåtgång från det att han fängslar delinkventen i dödscellen till dess att denne är död. 

Han gör också psykologiska reflektioner och resonerar kring dödsstraffet som institution.

Det är alltså som upplagt för sensationalistisk-morbid läsning. Men Berry aktar sig för att utlämna de mest råa sidorna av sin yrkesutövning; han förblir koncist redogörande utan onödigt målande beskrivningar. Och ett syfte med sin berättelse formulerar han så här, efter att ha gått igenom ett antal avrättningar där han tjänstgjort som skarprättare:

"I have tried to avoid sensationalism, but I want to make every reader think. I want to make them think that murderers are, after all, men and women, with human sympathies and passions."

* * *

Berry hade en bakgrund som polis, men verkar strax innan att han började arbeta som skarprättare sysselsatt sig med skoförsäljning. Inkomsterna från detta värv var dock låga, och efter att han blivit bekant med en tidigare skarprättare ansökte han att efter att denne slutat att få inleda sin nya karriär. 

Det förefaller vid denna tid inte funnits ett offentligt bödelsämbete i England, utan dödsstraffet ålades den lokale sheriffen att utföra, som i sin tur i allmänhet kontrakterade själva hanteringen åt en inhyrd skarprättare. Berry resonerar om det olämpliga i detta: han såge hellre att han fick en fast statlig lön, snarare än att få ersättning per utförd avrättning, något som han tycker är olämpligt.

Men Berry synes blivit en mycket flitigt anlitad skarprättare. En del av fallen berättar han om i boken, också om de få fall där avrättningen inte gått helt enligt planerna, bland dem den gången då hustrumördaren Robert Goodale hängdes. Hans nacke klarade inte av påfrestningen när snaran stramades åt efter fallet. Huvudet slets av.

Det inträffade ledde inte till att Berry klandrades, men Berry utarbetade därefter en ny detaljerad tabell, som utifrån den dömdes vikt indikerade lämplig fallhöjd vid hängningen för att åstadkomma tillräcklig kraft för att nacken skall bröts av, utan större yttre åverkan på kroppen än nödvändigt. Siffrorna kunde han sedan anpassa efter uppskattad fysiskt skick på de dömda.

Berry eftersträvade snabba, smärtfria avrättningar, utan blodsutgjutelse. En äldre tids avrättningar via hängning ansåg han smärtsammare, eftersom den dömde då hissades upp och på så sätt, genom den lägre hastigheten, ströps långsamt till döds. 

* * *

Utifrån Berrys egen redogörelse förefaller han tagit sitt jobb som ett hedervärt arbete i samma grad som andra arbeten, och han ogillar det sociala stigma som yrket medför, särskilt som det drabbar hans familj. 

Berry är i sina egna ögon helt enkelt en sakkunnig och noggrann yrkesman, vars arbete må vara ovanligt, men inte tadelvärt. På ett ställe använder han formuleringen: "I am a servant of the public". Och på ett annat ställe:

"I am not ashamed of my calling, because I consider that if it is right for men to be executed (which I believe it is, in murder cases) it is right that the office of executioner should be held respectable."

Berry är inte likgiltig inför dem han avrättar. I denna bok ifrågasätter han inte dödsstraffet principiella legitimitet, men han visar påfallande förståelse för de förmildrande orsaker som kan göra att en person kanske inte lämpligen borde ha dödats, utan snarare rehabiliterats. Berry skriver: 

"To me, a murderer is a study. He is a man who has doen an ill deed, who may or may not be naturally vicious, who may or may not be reallys responsible for his actions, who may or may not be devoutly penitent."

Det är onekligen inte så för Berry, att en mördare är en mördare är en mördare. Han ser bakom epitetet och förstår att miljö och annat kan ha inverkat vid dådets utförande, och att om sådan miljö inte förelegat dådet kanske aldrig blivit utfört. 

Särskilt betonar han hur frekvent alkohol inverkat för att ett mord skall ha genomförts. Om nedbrytande omgivningar och alkoholens inverkningar skriver han:

"... in such deplorable circumstances, I say, that even an angel could hardly keep himself unspotted from such a world."

Och på ett annat ställe:

"My main object is to induce people to look more into the pre-disposing causes of crime. I want them to consider whether in many cases prevention is not beter than cure, and whether more can not be done to remove the causes."

Detta innebär inte att Berry vid detta skede i sitt liv är motståndare till dödsstraffet som sådant. Det är bibliskt och därmed rättfärdigt i hans ögon, det är dessutom nödvändigt att ha för de grövsta brottslingarna, menar han. Men däremot vill han reformera när dödsstraffet tillämpas.

* * *

Några tekniska detaljer ur Berrys redogörelser kan vara värda att notera av kulturhistoriska skäl. 

Således använde Berry gärna samma rep vid flera avrättningar. Det var tretton fot långt med en mässingring i ena ändan varigenom repet kunde dras för att forma en snara. Snaran hölls på plats med en flyttbar läderbit som satt tätt runt repet. 

Han skriver att ett rep använde han vid sexton hängningar, fem andra har han använt vid tolv avrättningar vardera. Detta kunde han fortsätta med till 1890, då nya regler trädde i kraft som stipulerade att repet efter avrättningen skulle brännas tillsammans med den avrättades kläder.

Berry hade också räknat på tidsåtgång. Han behövde tre minuter från det att han fängslade den dömdes händer i förvaringscellen, till dess att avrättningen genomförts. Eftersom avrättningar vid denna tid på de flesta platser, enligt Berry, tydligen genomfördes klockan 08.00, trädde han därför oftast in till den dömde tre minuter i åtta.

* * *

En saklig genomgång av dödsstraffets praxis av en skarprättare kan förefalla skrämmande, och kanske rentav läsaren av en sådan redogörelse framstår som en aning suspekt. Åtminstone det senare vill jag protestera mot. 

Dödsstraffet är inte en historisk relik: det utövas som bekant fortfarande av många länder. Dödsstraffet har varit en följeslagare till mänsklig civilisation i tusentals år, och får därmed anses vara en djupt mänsklig åtgärd av kollektivet för att komma till rätta med oönskat beteende hos individer i samhället. Att studera dödsstraffets historiska praktik blir därför en del i att studera människan som samhällsvarelse .

Dessutom kan en historisk studie av dödsstraffet, såsom läsningen av James Berrys My Experiences as an Executioner, ge också oss, i ett land som inte har dödsstraff, direkta insikter i hur det genomförts och uppfattats direkt av skarprättaren själv, han som är satt att utföra påföljden på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: anskaffning av rep, uträkning av fallhöjd, fängslande av händer, och så vidare.

My Experiences as an Executioner är avkylande och saklig läsning. Den ger ovärderliga insikter i dödsstraffets historiska praxis och en viss psykologisk inblick i en människas psyke som arbetade med att tillämpa det.

* * *

James Berry blev, vad jag förstår, med tiden frälst och en ivrig motståndare till dödsstraffet. 

Denna bok utkom innan dess, och är sammanställd Henry Snowden Ward (1865-1911), som även försett boken med dess inledning (utgår jag ifrån), samt dess första kapitel, som presenterar Berry som privatperson. I övrigt förefaller bokens innehåll vara sammanställd utifrån Berrys anteckningar och diktamen. Den rymmer också ett antal brev och andra excerpter.

– – –
James Berry, My Experiences as an Executioner. London: Percy Lund & Co, 1892. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Slutord | Sven Delblanc

Slutord är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1991. Jag har läst en upplaga från 1992.

* * *

Hösten 1990 diagnosticeras författaren, litteraturvetaren, kulturpersonligheten Sven Delblanc med cancer. Den konstateras vara obotlig.

När vårvintern 1991 kommer har Delblanc, efter en svår höst och vinter, tillräckliga krafter för att skriva ner de femtiofem dagboksliknande anteckningar om hans erfarenhet av att vara lidande och döende som utgör Slutord.

* * *

Från sitt lidandestillstånd betraktar Delblanc världen. Han ser hur vännerna som med gemyt hört om hans många ryggskott nu drar sig tillbaka när de hör om cancern. De kan inte hantera det. Han skriver att han själv flydde från sin sjuke kusin.

Han skriver: "Att tala naturligt om döden tycks omöjligt i vår kultur." Kommer vännerna måste de hantera att det finns onämnbara ämnen. Det hämmar dem. Han är ensam, och vill kanske vara just det.

Delblanc är inte troende. Den tröstegrunden har han inte. Han har dödsskräck. Döden kallar han återkommande "Ingenting" genom boken. Han har dock hopp. Hopp om att leva ännu ett tag, hopp om ett naturens – inte religionens – mirakel.

* * *

Delblanc skriver om sin kroppslighet. Hur smärtan anfaller honom. Hur han inte kan sova, utan att först hitta en ställning som är dräglig: så kan han ligga en liten stund. Att ens resa sig ur sängen är en process. Det är till sist kroppsligheten som regerar, menar han.

Och han berättar om hur han måste avvänjas från morfinet. Han kommer att behöva dess fulla effekt senare.

Rationaliseringar av döden kan friska ägna sig åt, inte de plågade, menar han. Vi kan dikta om människors erfarenhet av dödsskräck, av rädsla för döden, men om döden själv?

"Meningslöst. Döden är Ingenting."

Delblancs typiska cynism finns också med i boken. Han får besök av en vän, som märker att han för tillfället verkar må ganska bra. Delblanc noterar vännens besvikelse: när vännen väl gjort sig mödan och kommit dit kunde han väl åtminstone bete sig som en döende.

* * *

Halvskrivna manuskript ligger i kuvert. Delblanc sörjer sin förlorade arbetsförmåga: han orkar inte skriva. Men samtidigt står han inte ut med att inte arbeta, inte skriva. Han vet att han inte kan skriva en roman i sitt nuvarande hälsotillstånd: fragmenten återstår.

Här och var finns också insprängda litterära reflexioner. Han skriver om vikten av kopplingen mellan det muntliga och det skriftliga. Om hur han i sitt skrivande använt sig av symbolism å ena sidan och realism å andra sidan. Men också om hur teorier förgiftar skrivandet. Om hur bestsellermentalitet förstör. Men han hånar en kulturell elitism.

* * *

Slutord innehåller inga uppenbarelser. Ingen blick in något mystiskt, okänt bortom döden. Slutord är dagboksliknande fragment från en man som drabbats av en obotlig sjukdom och kämpar med att förhålla sig till den situationen, och att förhålla sig till smärtan och den kroppsliga nedbrytningens kuvande av sinnet. Och att förhålla sig till sin förståelse av att döden är Ingenting.

Men boken är också en utsträckt hand; Delblanc skriver på baksidan av boken: "Det är bara en privat berättelse om en medmänniskas känslor och tankar i sjukdomens första stadium. Jag vore glad om den kunde vara till nytta."

Den Delblanc som på hösten 1990 lider svårt hämtar sig något. Han lever till december 1992. I början av 1991 orkar han skriva ner Slutord. Han fick inget naturens mirakel, men han fick tid att ge ut en bok om Homeros, och att skriva den självbiografiska Agnar, som gavs ut postumt.

Slutord är och förblir en mycket allvarlig och karg bok med iakttagelser från ett land som friska människor ofta skyr. Det är mycket ödmjukande läsning.
– – –
Slutord, Sven Delblanc. MånPocket 1992. ISBN: 91-7642-805-2. 77 sidor.

Bokrecension: Döden i skogen | Göran Lager

Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser är skriven av journalisten och författaren Göran Lager (f. 1952) med research av Peter Klingsell. Boken utkom år 2006.

* * *

Avrättningsplatserna finns fortfarande kvar där ute i hundratal. Inte sällan helt eller halvt bortglömda. Nån gång utmärkta i terrängen. Där vilar ofta det som återstår av dem som halshuggits, hängts, steglats, bränts under sekler.

Göran Lager för genom Döden i skogen fram dessa platser, dessa människor, dessa avrättningar fram i ljuset, ut ur förflutenhetens dunkel. Och inte bara det. Vi får stifta bekantskap med hur livet var i fängelserna, hur man såg på dödsstraffet som sådant, vi får ana de dömdas röster genom de källor som finns bevarade.

Avrättningar var vanliga i Sverige för bara några generationer sedan. Mellan åren 1800 och 1865 avrättades 644 personer, får vi lära oss. Och det offentligt, inte sällan inför stora människosamlingar. Det är inte märkligt att platserna avsatt avtryck i de lokala sägnerna, om de än numera blir allt färre och sämre ihågkomna.

* * *

Det finns några märkbara tendenser i Döden i skogen.

Dels är inställningen till dödsstraffet som sådant negativt. Dels är ogillandet av det kyrkliga godkännande av dödsstraffet påtagligt.

Ur dagens perspektiv kan förhållningssättet vara befogat; ur ett strikt historiskt perspektiv är det inte nödvändigtvis så. Varje tid måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och då förhärskande narrativ.

För oss verkar det bisarrt att en Gud skulle vilja att samhället exekverade dödsstraff för att inte samme Gud skall hemsöka ett land. Likadant förefaller det inte ha varit i dåtiden. För att förstå historien måste vi försöka se på historiska händelser och fenomen såsom samtidens människor såg på dem, inte hur vi ser på dem ur helt andra kulturella och ideologiska perspektiv. Vi kan inte, med bevarande av ett intakt historiskt perspektiv, sätta oss till doms över andra tiders moraliska föreställningar. Nietzsche skriver i Bortom gott och ont:

”Det finns överhuvudtaget inga moraliska fenomen, utan bara en moralisk uttydning av fenomen….”

Alltså: ett visst handlingsmönster är inte i sig moraliskt, utan det är hur vi betraktar det som avgör om vi uppfattar det som moraliskt eller omoraliskt.

För en troende svensk människa år 1810 kunde det vara helt rationellt, inom hennes narrativ, att betrakta dödsstraff som en moraliskt önskvärd konsekvens för den som mördat en annan människa. På samma sätt kan en sekulariserad, humanistisk människa år 2019 helt rationellt hävda motsatsen.

Poängen är alltså, att var tid har sina föreställningar, och att det är anakronistiskt att förvänta sig av en annan tids människor att bryta mot dessa föreställningar, vare sig man nu är av allmoge eller kyrka eller något annat.

* * *

Döden i skogen fungerar som en guidebok till hur det svenska samhället fungerade i relation till dödsstraffet samt brott och straff under förgångna tider, särskilt beträffande 1800-talet. De flesta människor som vi möter i boken får sitt straff på grund av att de mördat en eller flera personer.

En del av dem döms helt enkelt till döden. Andra döms till döden med tillagda skamstraff: kanske får de ena handen avhuggen före halshuggningen. Kanske styckas de efter döden och läggs på stegel. Kanske bränns deras kroppar upp.

Det kan nog vara omskakande att tänka sig att våra släktingar för fyra, fem generationer sedan kan ha sett – om inte en avrättning – så kanske resultatet av dem: kroppsdelar uppsatta på stora hjul på de offentliga avrättningsplatserna.

Döden i skogen fungerar också som guidebok i en mer bokstavlig mening. Till boken har nämligen fogats en lista av omkring sexhundra svenska avrättningsplatser, många av dem med hänvisningar till hur man hittar dem, inte få av dem med korta notiser om någon avrättning som skett där.

Att låta en sådan lista – enligt författarna inte komplett men nog den mest omfattande som finns på svenska – finnas med är en välgärning, hur makabert det än kan tyckas. På detta vis räddas platserna från glömskan, allteftersom sägnerna som bevarats försvinner och de få synliga tecknen på vad som förekommit där inte längre finns kvar åtminstone ovan jord.

* * *

Döden i skogen är skriven med ett personligt tilltal och ledig men elegant stil. Det förekommer att författaren tillåter sig att spekulera fram en föreställning om hur människor var eller agerade utifrån källmaterialet som tidvis närmar framställningen till det skönlitterära. Det för liv till berättelserna, men fjärmar det från det strikt historiskt påvisbara.

Jag noterar också, att i fallet med Yngsjömörderskan framställs det som att det finns tveksamhet kring hur själva avrättningen genomfördes. Författaren skriver att olika källor hävdar olika: att en tidning rapporterar att det gick med ett hugg, men att ett ”ögonvittne” menar att skarprättaren ”behövde tre hugg” för att Anna Månsdotter skulle dö.

Vilket det ögonvittnet var får vi inte veta, och uppfattningen att Dalman skulle behövt hugga tre gånger är vad jag förstår en spridd myt om just denna avrättning, som lär härstamma från en sammanblandning med en annan avrättning på en annan plats med en annan skarprättare några år tidigare.

Detta oaktat är Döden i skogen en utmärkt bok, som erbjuder både en översikt och många detaljer rörande dödsstraffets historia, utförande och rent geografiska omständigheter i Sverige, särskilt under 1800-talet och fram till den sista avrättningen 1910.
– – –
Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager. Research: Peter Klingsell. Ersatz 2006. ISBN 10: 91-88858-27-8. 350 sidor.

Dikt: "Vandring" | Erik Axel Karlfeldt

Vandring. 

Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar hvitt och rödt
och jordens glädje, dit du hör. 

Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i hvalv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårdt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn
mot öde rymd och evighet. 

Erik Axel Karlfeldt

ur Hösthorn (1927)

Text via Litteraturbanken.

* * *

Om Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Svensk poet. Debuterade 1895 med Vildmarks- och kärleksvisor. Invald i Svenska Akademien 1903, blev dess ständige sekreterare 1913. Nobelpriset i litteratur 1931 (postumt).

Bokrecension: De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 | Hedvig Schönbäck

S:t Ansgars griftegård, Borås. Invigd 1816.

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet är en doktorsavhandling skriven av Hedvig Schönbäck (f. 1961). Avhandlingen lades fram 2008.

* * *

Mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände något med begravningskulturen i många av landets städer. Samma sak hade sedan en tid redan börjat hända ute i Europa. Nämligen att den gamla kyrkogården kring kyrkan övergavs och nya begravningsplatser utanför staden anlades istället.

Det är detta som detaljerat analyseras av Schönbäck i avhandlingen De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Hon identifierar under perioden 1770-1830 45 planerade begravningsplatser varav 33 började användas under dessa år. Några av dessa begravningsplatser återfinns i bland annat Borås, Halmstad, Lund och Uppsala. Först ut var Säter.

En av anledningarna till pådrivandet av begravningsplatsernas uppförande förklarar Schönbäck vara att man uppfattade kyrkogårdarna inne i städerna som ohälsosamma. Att man landat i denna uppfattning förefaller inte så märkligt. Många stadskyrkogårdar var överfulla och i oordning. Många berättelser finns bevarade om hur detta yttrade sig. Till exempel berättas det från Borås, att stadsborna som bodde söder om kyrkogården i centrum på somrarna inte kunde ha fönstren öppna på grund av stanken från gravarna.

I kontrast till detta skulle begravningsplatserna vara utformade av professionella arkitekter från Överintendentsämbetet, och dessa ritningar vittnar om ett ideal av strama kvadratiska och rektangulära former, markerade av yttermurar, gångar och träd.

Man möjliggjorde för ett mycket ordnat förfarande vid nya gravsättningar. Familjegravar placerades i regel utmed yttermurarna eller utmed gångarna. Tanken var sedan ofta att de som inte köpte familjegravar skulle gravsättas enligt linjebegravningens princip i det inre av gravkvarteren: helt enkelt sida vid sida allteftersom folk avled, utan avseende till släktskap eller annat.

* * *

Att anlägga nya begravningsplatser utanför städerna var dock inte gjort i en handvändning.

Schönbäck visar hur flera faktorer spelar in rörande motståndet, som främst märktes från allmoge och lägre borgerskap. Till exempel kunde man ha en köpt grav på den gamla kyrkogården sedan generationer. Att överge den och välja att inte begravas med sina förfäder föreföll inte alltid alldeles bekvämt.

Därtill kom att anläggandet av en ny begravningsplats inte var gratis. Den lokala församlingen bekostade uppförandet, till exempel med hjälp av dagsverken. Det gjorde att de många arkitektritade förslag som gjordes inte sällan fick bantas ner till enklare arrangemang. Pragmatismen i utförandefrågorna verkar ha varit utbredd.

Till detta kan läggas den traditionsbrytande konsekvensen som begravningsplatsernas anläggande kom att innebära: begravningen kring den centralt placerade kultplatsen där många olika aktiviteter förekom förflyttades till en särskild plats, avsedd uteslutande för just begravningar.

Men på det stora hela var utvecklingen i riktning mot nya begravningsplatser i gång och ohejdbar, propagerad för av vetenskapliga skrivelser och dagspressen, med inspiration från främst Frankrike och Tyskland. Att vara för begravningsplatser blev, om jag förstår Schönbäck rätt, att vara för utveckling och framåtanda.

Schönbäck gör en poäng av att utvecklingen inte var effekt av en sekularisering på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan sätter sig inte på något vis till motvärn vad beträffar anläggandet av begravningsplatserna, utan välkomnar dem. Begravningsplatserna var en praktisk lösning för alla involverade och kampen stod snarare mellan traditionalism och en strävan efter att vara modern än mellan religion och sekularism.

* * *

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 kan sägas bestå av två stora block.

Det första blocket undersöker de rent konkreta begravningsplatserna: deras utförande, arkitektritningar, lägen och sådant.

Det andra blocket utgör en mer kulturhistorisk och teoretisk undersökning av mentalitet och människors inställning till de nya begravningsplatserna och de gamla kyrkogårdarna, såsom dessa kommer till uttryck i bevarade källor. De två blockens redogörelser får så kasta ljus över varandra.

* * *

Vad man i synnerhet tar med sig efter läsningen av Schönbäcks avhandling som begravningshistoriskt intresserad läsare är insikten hur föga inbjudande en kyrkogård kunde te sig för tvåhundra år sedan eller något därutöver: hur överfulla kyrkogårdar där gravar grävdes om mycket tidigare än vad som behövdes för att de redan gravsatta skulle hinna brytas ner innebar i form av makabra fynd i jorden och inte minst dofter.

Därtill kommer den besynnerliga seden att begrava människor inne i själva kyrkobyggnaden, vilket i sin tur gjorde att gudstjänster kunde få firas i en atmosfär som var allt annat än inbjudande.

Anläggandet av bergavningsplatser måste under dessa omständigheter ha varit en klar förbättring av stadsmiljön, oaktat att man av rädsla för sjukdomar när det begav sig överdrev riskerna med centralt placerade kyrkogårdar.

Schönbäck har gjort ett idogt arbete genom inventering och analys av källtexter, till exempel ritningar, sockenstämmobeslut, kungliga brev och annat. För vår förståelse av processen då i synnerhet städernas kyrkogårdar upphörde att användas för att ersättas av begravningsplatser utanför tätbebyggt område är Schöbäcks avhandling omistlig.
– – –
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet, Hedvig Schönbäck. Stockholmia förlag 2008. ISBN: 978-91-7031-202-1. 347 sidor.

Bokrecension: Sju dagar kvar att leva | Carina Bergfeldt

Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff är skriven av journalisten Carina Bergfeldt (f. 1980)

Boken utkom första gången 2015. Jag har läst andra upplagan från 2016.

* * *

Arkitektstudenten Vaughn Ross döms mot sitt nekande till döden för mord på två personer 2001. Han ska ha skjutit dem i en bil nära sitt hem. Den ena personen är hans flickväns syster. Som tyngsta bevis i åklagarens fall redovisas en avriven fingertopp från en plasthandske med Ross DNA som hittas i bilen samt en skjorta med en blodfläck som hittas hemma hos honom: blodet tillhör den döde mannen. Själv menar Ross att skjortan ska ha mixtrats med efter att polisen tagit hand om den.

Ross sista vecka före avrättningen utgör ramen för största delen av Carina Bergfeldts reportagebok Sju dagar kvar att leva, som har sitt ursprung i en reportageserie som publicerades i Aftonbladet 2013.

Men boken är inte enbart en berättelse om Vaughn Ross, utredningen som ledde till hans dom och personerna som påverkades av dubbelmordet. Det är också en berättelse om dödsstraffet i modern tid, dödsstraffet i Texas.

Bergfeldt reser omkring och träffar människor, hon sitter ner och pratar med dem. Det handlar om en man som satt på Death Row och blev frikänd. Det handlar om en pastor som närvarat vid hundratals avrättningar. Om en kvinna som förälskar sig i mannen som avrättas kort före Ross. Om en reporter som rapporterar från avrättningar. Om fängelsedirektören som stående bredvid den dömde gång på gång gett bödeln klartecken att låta avrättningen börja. Om många fler.

* * *

Sju dagar kvar att leva är personligt hållen. Vi får veta Bergfeldts känslor: hur hon upplever människor hon möter, hur hon reagerar. Och hon själv är i högsta grad närvarande i sin text.

Därmed inte sagt att hennes egna uppfattningar lyser igenom. Det finns inget agiterande i texten och inget fördömande av dödsstraffet som sådant, eller för den delen något uppskattande av det, kan skönjas. Att läsa boken blir på ett sätt som att sitta och lyssna på en inlevelsefull berättare som skildrar personer hon mött och saker hon varit med om, och där dessa olika personer får komma till sin rätt, med sina särskilda perspektiv.

* * *

Carina Bergfeldt, numera SVT:s korrespondent i Washington och sedan tidigare belönad med Stora journalistpriset, skriver en utmärkt prosa, perfekt avpassad för reportageformatet. Det är ett rakt och inkännande språk.

Ibland nalkas väl texten det skönlitterära när vi får följa med in i några av de intervjuades huvuden, men allt hålls ihop till en gripande helhet. Något som också skapas av att de flesta intervjuerna som berättartekniskt grepp skrivits in under de dagar som går mellan att Bergfeldt själv träffar Vaughn Ross och det att han dör, oavsett om de faktiskt genomförts då eller inte.

Det är omöjligt att inte själv reflektera över dödsstraffet som princip när man läser Sju dagar kvar att leva.

För egen del är det min uppfattning att dödsstraff kan vara motiverat.

Problemet för mig ligger inte i huruvida dödsstraff är rimligt eller orimligt, utan i rättssäkerhetsaspekten: uppenbarligen har det suttit oskyldiga människor på Death Row. Det måste till varje pris undvikas. Kanhända kan den nivå av säkerhet som man borde kräva vara svåruppnåelig i praktiken.

Det innebär dock inte att dödsstraffet per se är orimligt. Vissa människor är helt enkelt för farliga för att vistas i ett samhälle. Att spärra in sådana människor på livstid synes inte nödvändigtvis mer humant än att avrätta dem.

* * *

Det är gott att Carina Bergfeldts unika möten och erfarenheter kring dödsstraffet i Texas har getts ut i bokform. Vilka åsikter man än må ha rörande dödsstraffet som sådant stämmer Bergfeldts bok till eftertanke.
– – –
Sju dagar kvar att leva: En berättelse som brott och dödsstraff, Carina Bergfeldt. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-306696-7. 240 sidor.

Tidningsklipp om borgerliga begravningar i Belgien | Borås Tidning 1864

I en Borås Tidning av äldre datum läser jag en notis om en situation i Belgien, som behandlar ett tidigt utslag av en önskan att ha icke-religiösa begravningar, eller åtminstone begravningar utan prästerlig inblandning.

Nämnda tidning lördagen den 17 december 1864:

I Belgien har en religiös tilldragelse satt sinnena i rörelse. Sedan några år finnes i Belgien en inom alla samfundsklasser representerad förening, hwilken söker att genom anskaffandet af en anständig borgerlig begrafning göra presterskapets kostsamma beledsagande till kyrkogården öfwerflödigt. [/] 

Gentemot denna förening har man nyligen i Brüssel under namn af 'St. Barbaras förening' grundat af ett katolskt broderskap med ändamål att såtadkomma billiga begrafningar med presterskapets biträdande. Denna förening har af konungen erhållit en gåfwa af 1,000 frcs, men intendenten öfwer civilstaten bifogade med penningarne ett bref, som lemnar kommentarier dertill. [/] 

Enl. intedenten såg konungen med största wälbehag föreningens sträfwanden, 'hwilka äro ett så wärdigt swar till de wanwettiga, hwilka under förewändningen af civilisation och framåtskridande, med säker fara för att se samfundet sjunka tillbaka i barbari, skulle rycka det ur kristendomens banor.' [/] 

Den liberala pressen uppfattar denna skrifwelse nästan som ett angrepp mot samwetsfriheten och påstpr, att intendenten endast kan ha handlat i sitt eget namn.

* * *

Källa: tidningar.kb.se [direktlänk]

Bokrecension: Grekisk bukett | Vilhelm Ekelund (övers.)

Charon, från Gustave Dorés
illustrationer till Dantes Inferno.

Grekisk bukett är en samling epigram tolkade av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utgavs 1906.

Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga.

* * *

Epigrammet är ett sällsamt poetiskt uttrycksmedel. Det fungerar i sin knapphet snarast som en snapshot av någonting: inte sällan av något idylliskt i naturen, till exempel en källa, eller av en reflexion kring människans dödlighet och död.

Åtminstone är dessa två motiv vanliga i det urval som antikvännen Vilhelm Ekelund gjort för sin Grekisk bukett, där ett sjuttiotal epigram finns representerade samt några längre poem.

En mycket stor mängd epigram är bevarade från antiken; de skrevs under en lång tidsperiod. Många av dem har genom tiderna samlats i antologier, till exempel Grekiska antologin, som sammanställdes på 900-talet.

* * *

Epigrammet är i regel betraktande, tillbakalutat, fridsamt. Ekelund skriver i sitt förord:

”Hvila och frid eller trött kontemplativ resignation är epigrammets karaktär.”

Så kan ett epigram i några få rader handlar om en humlas flykt, myrors gång eller likaväl om ett barns död eller om vilan vid en källa i en lund. Åtskilliga epigram i Ekelunds urval handlar just om detta sista: uppmaningar till vandrare att slå sig ner och vila i närheten av en källa, där, som i ett fall:

”… svalt Zephyrens sus fläkte hans hjärta till ro.”

Och på en annan plats förkunnas att i närheten

”… sorlar ur svala klippans famn det renaste källsprång …”

Men annars är det döden som återkommer som motiv gång efter annan, mer bestämt den dödes färd till Hades, till exempel på den

”… isiga farkosten …”

Det vill säga Charons båt, ”bräddfull av dödens folk”.

Ett annat epigram berättar att vägen till Hades är lätt att gå, ”den är banad god”, det är bara att gå rakt fram. Åter ett annat epigram förklarar att resan till Hades inte blir mer fjärran vart än man utgår ifrån, den

”… är lika lång, hvar du än resan begynt.”

I ett epigram vädjar diktaren till Charon att fara varsamt fram med en död pojke, som i ångest närmar sig färjkarlen. Poeten skriver

”Charon, fatta ej hårdt i hans hand, den förstummade gossens …”

I ett annat epigram, riktat till Hades själv, berättas om en annan pojke, vars kära röst

”…nu upplifvar din ödsliga boning …”

Dödsriket utmålas inte som en munter plats, utan som en ganska dyster ogästvänlig sådan. Men det är ju inte heller fråga om en strafftillvaro. Det är helt enkelt en dunkel skuggornas ort.

Och det är lätt att komma dit.

”Endast ett ringa tryck af en hand, och hämmadt är lifvets
fina ström …”

Så lätt är det att dö, så lätt är det att färdas till Hades.

* * *

Epigrammen reflekterar över liv och död, över detaljer i tillvaron likväl som över de största känslor. Genom sin koncisa form ger de inte utrymme för mycket pladder, utan i korta strofer måste poeten uttrycka det som är hans eller hennes avsikt att avbilda. Den korta formen kommer sig av att epigrammen ursprungligen fanns på gravstenar eller som inristningar, där varje bokstav torde kostat stort i möda.

* * *

Grekisk bukett är en nätt samling dikter från olika tider under antiken. De vittnar som så ofta antikens skrifter gör, om människornas prioriteringar då; och vi känner igen motiven och funderingarna och idyllerna; ännu tänker vi kring livet och döden, ännu kan vi längta till en vilostund i det fria.

De grekiska epigrammen i Grekisk bukett blommar ännu.
– – –
Grekisk bukett, Vilhelm Ekelund (övers.). Wahlström och Widstrand 1906. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Tidningsklipp: "Mord och sjelfmord" | Borås Tidning 1876

Den 8:e november 1876 har Borås Tidning inne en artikel som beskriver en så sällsynt tragisk händelse, att det är svårt att inte bli berörd, fastän 140 år hunnit gå sedan det beskrivna inträffade. 

Det rör en fader som dödar sina tre små barn och dessutom sig själv. 

I citatet nedan är vissa styckebrytningar införda och markerade för att underlätta läsningen.

* * *

"— Mord och sjelfmord. Under denna bedröfliga och uppskakande rubrik skrifwes till redaktionen från Kinds härad följande: 

Under sistliden söndag, den 5 november, tilldrog sig inom Örsås socken af Kinds härad, att förre nämndemannen och hemmansegaren, Hans Jönsson från Rörtorp, nu 65 år gammal och boende å lägenheten Eneberg wid Buaräng Enegården, medan hans hustru i ett senare gifte bewistade gudstjensten i Örsås kyrka, medelst hängning afdagatog först sina trenne minderåriga barn, sonen Johan 8 år samt döttrarne Johanna 5½ år och Maria 2½ år gamla, och sedan sig sjelf. [/] 

För 12 a 15 år sedan war mannen en wälbergad hemmansägare, åtnjutande mycket förtroende inom sin ort såsom auktions- och boutredningsman, men genom åtskilliga motgångar har han så småningom sett sina tillgångar förminskas, tilldeß han nu såg sig oförmögen att längre försörja sig och de små. 

Af hans efterlämnade anteckningar och bref såwäl till sin efterlefwande hustru som till ortens länsman, inhemtas att han redan för nära 2 år sedan börjat umgås med tanken att afdagataga såwäl sig sjelf som sina barn, för hwilka han hyst synnerlig kärlek och tillgifwenhet, uteslutande af den orsak att han derigenom skulle freda dem från ekonomiska bekymmer och från att komma fattigwården till last. [/] 

Dessa tankar och uppsåt har han dock så skickligt fördolt, att icke ens hans hustru kunnat fatta några mißtankar, oaktadt han ofta, likwäl alltid i mera allmänna ordalag, beklagat sig öfwer sin fattigdom. 

Det war en hisklig syn wid polisundersökningen, att se dessa fyra lik, först fadern närmast trappan till winden hängd med fötterna så nära golfwet att knappast ett tum skiljde dem derifrån, och sedan de tre små arma barnen, hängande i en rad å en öfwer bjelkarne på winden anbraft stång uti snaror försedda med ringar af jern hwaruti tågen löpte och som syntes med omsorg förut wara tillagade, och man kan tänka sig den arme mannens själskwal under den långa tid han rufwat på denna förfärliga gerning hwars fullbordan, att döma af hans antecknignar, slutligen öfwergått till en fix idé. [/]

Lyckligtwis äro dylika tilldragelser sällsynta inom wår ort med sin i allmänhet stilla och eftertänksamma befolkning." 

Borås Tidning, onsdagen den 8:e november 1876

Källa: KB.

Bokrecension: Samtal i Tusculum I-II | Cicero

Samtal i Tusculum I-II är skriven av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Nedskrivandet skedde sannolikt under sommaren år 45 f.v.t.

Jag har läst dessa två delar av totalt fem i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med inledning och kommentarer samt en förteckning med biografiska noteringar rörande många av de personer som nämns i Ciceros text.

* * *

Den person under antiken som är möjlig att bäst lära känna är tvivelsutan Cicero. Detta genom att så många av hans skrifter snarast mirakulöst bevarats till vår tid. Det rör sig om tal och brev, men också om resonerande texter som till exempel de som ryms i Samtal i Tusculum.

Cicero levde under spännande tider. Av relativt enkel bakgrund lyckades han ta sig från ämbete till ämbete intill dess att han nått statens högsta dito: han valdes som en av de två konsulerna för året 63 f.v.t. Annars var han främst verksam som advokat.

Hans inblick i de romerska förhållanden på högsta nivå, hans personliga bekantskap med många av tidens högt uppsatta romare, tillsammans med hans bildning gör hans texter till fullkomligt oskattbara klenoder.

* * *

Cicero framställer sig inte sig själv som filosof, utan han använder filosofin. Han sammanställer vetande och tillgängliggör den. I Samtal i Tusculum är det filosofiska frågor som han behandlar, och han försöker skapa en latinsk terminologi för de grekiska motsvarigheterna.

Genom dessa sammanställningar får vi en förträfflig bild av antikens tankevärld. I de två första delarna av Samtal i Tusculum, som jag läst, är det två ämnen som ligger i fokus och behandlas var för sig: döden och smärtan.

Syftet är att genom filosofin förse läsaren med verktyg som hjälper henne att hantera dessa två storheter. I dialogform framför han resonerande filosofins dåtida svar på problemställningarna.

* * *

Vad gäller döden ser han två möjligheter: antingen att döden innebär själens död, eller att själen efter döden får en bättre tillvaro. I det första fallet finns det ingen anledning att frukta döden, eftersom den som är död inte förnimmer smärta eller saknad. I det andra fallet är döden rentav åtråvärd, eftersom den leder till något bättre.

Själv verkar Cicero luta åt att själen finns, även om den inte är fysiskt förnimbar på samma sätt som andra delar av kroppen, och att den efter döden stiger uppåt, rent konkret, till himlen, där den ohindrad av kroppens begränsningar kan överblicka sånt som annars varit den fördolt.

Likväl lämnar Cicero stort utrymme också åt meningen att döden också är det slutgiltiga upphörandet av livet. Han anför filosofer som hävdat båda ståndpunkterna.

För det senare kan väl följande passus anföras, som ekar av Epikuros ord, fastän Epikuros var ett vanligt mål för Ciceros polemik.

"Det är naturens lag att såsom födelsen var oss begynnelsen på allt timligt, så är döden avskedet. Men vad ligger för ont i det, när döden varken finns till för de levande eller de döda? De döda når den aldrig, de levande angår den ej."

Allt detta vittnar onekligen om mångsidigheten i den antika synen på döden. Han avfärdar däremot tämligen bryskt de traditionella mytiska uppfattningarna om ett dödsrike, liksom han också avfärdar gudarnas existens i den form som mytologin skänkt dem, för att göra dem begripliga för människorna.

"Inte är det min uppfattning om gudarna, att de sitter och festar på nektar och ambrosia med den eviga Ungdomen som iskänkerska ..."

Likväl tror han på gudar: både i människan i form av själen, och utom människan i form av en gudom. Det starkaste beviset för gudarnas existens är, menar han, att alla folk äger den uppfattningen. Han skriver:

"Annars är det väl så att det starkaste stöd vi har för vår tro på gudar är just trons allmännelighet."

* * *

När det gäller smärtan utgår diskussionen ifrån huruvida smärta är det högsta onda. Det är det inte, argumenterar Cicero för. Vanheder är större, för vilkens undvikande man gärna utstår smärta, åtminstone som en riktig romare.

Att bevara hedern, virtus, är för Cicero centralt, och den romare som ställs inför att genomlida smärta bör betänka vikten av detta, och inte gny, om inte av pur ansträngning, icke smärta.

Och det finns alltid en utväg. Ebbe Linde tolkar ett möjligen korrumperat stycke om detta så här:

"Livet är som att segla på ett fartyg, som gång på gång ansätts av sjörövare. Några kan man segla från, andra nödgas man kämpa med och striden kan bli lätt eller hårdare. Men vi har goda vapen och skulle de inte förslå, så får vi lyssna inåt, om vi där hör en gudaröst: Kasta dig från skeppet. där finns räddning."

Självmordet kan alltså bli en bot mot smärta som inte kan övervinnas.

* * *

Cicero skapar genom begreppet veri similia ett vackert mål för filosofiska ansträngningar: det är, att komma sanningen nära, att göra en sanningsapproximation. Sanningen i sig bör man ödmjukt vara medveten om är ouppnåbar, men man kan nalkas den, försöka nå – sanningens likhet.

Det är väl värt att betänka, särskilt vad gäller humanistiska vetenskaper: när vi skriver till exempel historia, är det vanskligt att hävda att exakt så här var det av exakt de här anledningarna; bättre är att ödmjukt försöka nå veri semilia: ett återskapande av det förflutna som så mycket som möjligt försöker nå och förklara det förflutna.

* * *

Cicero skriver sannolikt sin Samtal i Tusculum sommaren 45 f.v.t., när han för en tid dragit sig tillbaka från politiken till sin villa. Drygt två år senare skulle han likväl bli ett offer för den pågående maktkampen i imperiet, och dödas på uppdrag av de nya triumvirerna, väl främst för att Marcus Antonius, som Cicero bekämpat, så önskat.

Kvar efter sig lämnar han åtskilliga volymer text som talar direkt till oss från en fjärran förflutenhet som illumineras av hans ord på ett sätt som äger få motsvarigheter. Utforskare av romerska tankesätt likväl som romersk historia äger i Ciceros skrifter en djup källa.
– – –
Samtal i Tusculum I-II, Cicero. Övers. Ebbe Linde. Forum 1970. 123 sidor.

Bokrecension: Tjugo verkliga mord | Lennart Rammer

Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns är skriven av rättsläkaren, professor em. Lennart Rammer (f. 1941), som tidigare var verksamhetschef vid Rättsmedicinska avdelningen i Linköping. Boken utgavs 2016.

* * *

Rättsläkaren har ett udda yrke och har en sysselsättning som nog få utanför verksamhetssfären har någon större inblick i. Lennart Rammer var under decennier rättsläkare. Han undersökte döda och levande människor samt platser för brott för att utröna vad som skett.

Därigenom har han naturligtvis samlat på sig en stor erfarenhet, och det är mycket värdefullt att han låtit utge Tjugo verkliga mord, som gläntar på dörren till en verklighet som inte många människor annars kommer i närmare kontakt med.

Boken är indelad i två huvudsakliga avdelningar. Den första och mer omfattande delen skildrar, precis som titeln anger, tjugo mord där rättsmedicinska avdelningen i Linköping varit inblandade; inte sällan är det Rammer själv som genomfört obduktion och undersökning på platsen för bortgången. Både händelseförlopp och den rättsmedicinska undersökningen med dess resultat presenteras.

Den andra delen, som är kortare, skildrar i några kapitel rättsläkarens arbetsuppgifter, statistik, hur den formella gången är mellan polismyndighet, Rättsmedicinalverket, domstolar, och annat.

Till varje beskrivet fall lämnar Rammer sina egna sammanfattande kommentarer och reflexioner, som till exempel kan peka på vad man kan lära sig av det specifika uppdraget.

* * *

Tonen i boken är saklig och koncis, utan att bli torr. Sakligheten som står i centrum: någon sensationalism kring de skador som undersöks finns inte, men inte heller försöker Rammer skymma de faktiska beskrivningarna med försköningar. Krosskador, frakturer, projektilers banor genom kroppen: allt sånt finns med. De inre organens tillstånd likaväl som kroppens eventuella innehåll av kemiska substanser redovisas.

Det är naturligtvis ytterst känsligt att som rättsläkare skriva om sina eller kollegernas verkliga fall. För att skydda offrens integritet har därför Rammer valt att fingera de namn som förekommer, liksom att ändra de adresser där olika händelseförlopp förknippade med fallen har utspelat sig. Han bygger sina fallbeskrivningar på egna minnen och på rättegångsprotokoll, vilka ju är offentliga.

Men med tanke på de ibland besynnerliga omständigheter som är knutna till fallen är det givetvis omöjligt att maskera dem helt och hållet, om man inte ska avlägsna sig helt från det faktiska skeendet.

* * *

Så, vad berättar Rammer då om? Några exempel kan anföras.

Han beskriver hur två män i maskopi dödar en kvinna, klipper av ett finger och skriver ett kidnappningsbrev till kvinnans fader. Han beskriver hur en man dödar sin hustru med hjälp av en stekpanna. Han beskriver hur en annan man dödar sin svärmor genom att dunka hennes huvud i en trappa.

Han berättar vidare om fallet där en död gosse hittas i ett sopnedkast. Han berättar om hur en kvinna fingerar sin makes självmord, efter att ha skjutit honom. Han beskriver ett så kallat hedersmord, där en pappa mördar sin dotter. Och han beskriver det synnerligen röriga släktbråket i två romska släkter, där en man blir skjuten.

Och många fler.

I samtliga fall verkar de rättsmedicinska undersökningarna ge utförliga svar kring vad som har hänt. Det innebär inte att man i varje enskilt fall i domstol anser att man har tillräckliga bevis för att fälla någon för mord, dråp eller vållande till annans död; men man kan i regel konstatera att dödsfallen sannolikt inträffat som en följd av annan persons våld.

* * *

Rammer verkar själv vara av uppfattningen att fler rättsmedicinska obduktioner borde genomföras. Med stöd i undersökningar menar han att flera fall om året rent statistiskt förekommer, där avlidna gravsätts eller kremeras, där dödsfallet bedömts ha skett av naturliga orsaker, men där det i själva verket varit brott inblandat.

Rammer menar med stöd i forskning att omkring en tredjedel av alla fall som borde blivit ärende för Rättsmedicinalverket inte blir det. Det innebär inte att brott är inblandade i alla dessa ärenden. Men det innebär dock att man inte kan utesluta det.

Överlag uppfattar jag det som att Rammer menar att fler obduktioner – även icke-rättsmedicinska –borde genomföras, för att till exempel säkerställa dödsorsak.

Rammer bjuder vidare på en del intressant statistik. Till exempel att Sverige på 2010-talet har en homicidfrekvens på 0,8 per 100 000 dödsfall. Det kan jämföras med Japan, där samma siffra är 0,3, och med Honduras, där samma siffra är 90. Relativt sett är antalet mord i Sverige alltså förhållandevis lågt.

Anno 2013 inträffade 78 dödsfall som en följd av dödligt våld. Av dessa stod knivvåld för den största andelen angreppssätt – 38 stycken. Av dessa 78 dödsfall var offren i 51 fall vuxna män, 22 fall kvinnor och i 5 fall barn under 15 år. Det vanligaste motivet för dödligt våld är plötslig aggression.

* * *

Tjugo verkliga mord är en mycket seriös bok. Fokus ligger på rättsläkarens funktion vid mordfall; läsaren får följa med vid vetenskapliga undersökningar av döda och levande människor, för att utröna vad som egentligen orsakat ett dödsfall. Det är mycket lärorikt.
– – –
Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns, Lennart Rammer. Stevali Fakta 2016. ISBN: 978-91-8570-141-4. 262 sidor.

Utflykt till Svenljunga avrättningsplats

På lördagskvällen åkte jag på en liten utflykt. Det var en utflykt jag länge tänkt göra, men som inte blivit av. Målet var den gamla avrättningsplatsen i Svenljunga, omkring tre mil söder om Borås. Galgberget.

Jag har besökt avrättningsplatser förut som ett del av mitt historiska intresse, men detta var speciellt på så vis, att avrättningsplatsen i Svenljunga var platsen där avrättningar skedde i häradet som jag kommer ifrån – Kinds härad i sydöstra Västergötland.

Nåväl, jag lokaliserade galgbacken på Riksantikvarieämbetets utmärkta karttjänst Fornsök, lade in koordinaterna i mobilen och gav mig i väg. Jag hittade en avfartsväg från landsvägen som passerar platsen, och där en skogsväg försvann in i terrängen kunde jag ställa bilen. Och så upp med kamerastativet på ryggen och kameran över axeln; sen var det bara att traska ut i markerna med kartappen i mobilen som vägvisare.

Det var inte svårt att hitta Galgberget. En del stigar kunde jag följa, och efter något hundratal meter nådde jag en större kulle eller ett litet berg. Väl uppstigen därpå såg jag en långsmal platå, kanske åtta meter bred och kanske ett femtiotal meter lång.

Ingenting däruppe minner om vad som en gång hänt där. Den exakta platsen för halshuggningarna och steglingarna kan inte längre röjas, fastän en uppgift gör gällande att lämningar efter avrättningar funnits kvar en god tid efter att den sista avrättningen ska ha genomförts 1828. Min gissning blir ändå, att halshuggningarna skedde på en del av platån som vetter mot landsvägen, och som är nära kullens brant. Det är den öppna ytan som syns på bilden högst upp i detta inlägg.

Jag tog några fotografier och gick lite fram och tillbaka. Bilarna på vägen hundrafemtio meter bort hördes tydligt, men syntes inte alls. Alldeles för många träd har vuxit upp sedan förr, då berget skall ha varit synligt där nerifrån. Androm till skräck och varnagel.

Det kan inte förnekas att jag kände ett lätt obehag. Att jag kände mig betraktad. Att platsens historia grep tag i mig. Men det är också en del av syftet med mina utflykter av detta slag: att skapa en förbindelselänk till det förflutna genom att befinna mig på samma geografiska plats där något speciellt hänt.

Och det krävs inte mycket föreställningsförmåga för att där se delinkventen föras fram, se skarprättaren med sin yxa, se männen i spetsgården som håller de många nyfikna på avstånd.

Alla åskådarna är borta nu, platsen är i det närmaste glömd och inte utmärkt i skogen på något vis. Men det är troligt att de som dödats där fortfarande ligger begravda någonstans på eller bredvid kullen: man gjorde ofta så.

Jag tog mig ner från galgbacken, kom lite snett och ramlade ut på landsvägen något hundratal meter från bilen. Jag rökte en cigarett samtidigt som bilar med husvagnar och folk från trakten körde förbi mig. Det var en lyckad utflykt.

Bokrecension: Skarprättaren | G. A. Dalman, m.fl.

A. G. Dalman.
Teckning från omkring 1902.

Skarprättaren: Föregångare och förrättningar är skriven av Gustaf Albert Dalman (1879-1982) och Gustaf Olof Gunne (1891-1945). Jag här läst boken i en upplaga från 1946.

* * *

Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman avled 1920. När han dog var han fortfarande rikets mästerman, men det hade då hunnit gå tio år sedan hans senaste uppdrag. Och året efter Dalmans bortgång avskaffades fredstida dödsstraffet i svensk lag.

Det är om denne Dalman och hans värv som Skarprättaren handlar. I fokus ligger sonens minnesanteckningar om sin far. Sonen, G. A. Dalman, hade själv varit assistent åt fadern vid fyra avrättningar.

Utöver Dalmans minnesskrift ryms ytterligare ett antal texter i volymen, författade huvudsakligen av G. O. Gunne.

Han skriver om skarprättaryrket i allmänhet, om de sista skarprättarna i Stockholm, om de avrättningar som Dalman utförde samt om de personer som blev avrättade. Därutöver har bifogats en tidningsartikel om ett besök hos Dalman och en instruktion till den giljotin som införskaffades i början av 1900-talet.

* * *

A. G. Dalman hann under sin tid som rikets skarprättare 1885-1920 genomföra följande avrättningar.

• 7 augusti 1890, Kristianstad.
  Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”). Bila.
• 17 mars 1893, Gävle.
  Per Johan Pettersson (”Alftamördaren”). Bila.
• 5 juli 1900, Karlskrona.
  Theodor Sallrot (”Johannishusmördaren”). Bila.
• 23 augusti 1900, Malmö.
  Lars Nilsson (”Löderupsmördaren”). Bila.
• 10 december 1900, Västerås.
  Johan Filip Nordlund (”Mälarmördaren”). Bila.
• 23 november 1910, Stockholm.
  Alfred Ander. Fallbila.

Vägen fram till detta udda yrke berättar både G. A. Dalman och Gunne om i separata texter.

Dalman hade fötts 1848 i Västmanland och under många år tjänstgjort i det militära.

När en skarprättartjänst utlystes 1883 sökte Dalman denna, men istället antogs en annan man, som dock avsade sig uppdraget redan året efter, utan att ha genomfört någon avrättning.

Då kom Dalman på tal igen, och antogs som skarprättare i Stockholms län.

Därefter fick han tjänst i län efter län, intill dess att han var rikets ende skarprättare. Varje län som antagit honom betalade en summa i lön, och det var av dessa pengar som skarprättaren levde på, utöver en nackpeng för varje utförd avrättning samt reseersättning och dylikt. Dalman var därutöver vicevärd i flera byggnader i Stockholm.

* * *

G. A. Dalmans minnesteckning av sin far präglas av påtaglig värme. Det är uppenbart att han hyser den största respekt för fadern. En del personlighetsdrag får vi ta del av. Så skall Dalman ha varit en stor djurvän, och kunde inte med slakt. Själv hade han två hundar och ett femtiotal fåglar. Men inte samtidigt, får vi väl dock förmoda.

Och Dalman hade förvisso ett häftigt lynne, berättar sonen, men han verkar varit lika snar att bli lugn igen som att bli häftig.

Som skarprättare uppger sonen att fadern var mycket lugn och professionell. Han tog sin verksamhet på stort allvar. När G. A. Dalman föreslagit fadern en cognac inför en avrättning avslog denne genast förslaget. Han ville vara helt klar i huvudet. Dalman såg uppenbarligen sitt värv som en plikt, sig själv som ett verktyg och förefaller ha ansett att liv gäller för liv.

Det enda som inte gått helt enligt planerna var den första avrättningen. På grund av att delinkventen något rört sig i huggögonblicket passerade eggen genom nacken men ut i underkäken. Alla övriga halshuggningar synes både av sonens och andras rapporter tillgått fullkomligt perfekt. Rena, ensamma hugg.

Det kan också vara värt att nämna att något gottande i makabra detaljer inte förekommer i Skarprättaren. Avrättningarna skildras mycket sakligt.

Det saknas heller inte anekdoter i minnesteckningen. Belysande, men oftast oskyldiga till sin natur.

G. A. Dalman nämner till exempel en händelse under båtresan till Karlskrona.

De båda herrarna Dalman sitter i salongen. Ett annat sällskap talar om den förestående avrättningen, utan att känna igen skarprättaren i deras omedelbara närhet. I sällskapet fanns en lärare som förklarade att han kände igen Dalman väl, och att han var en stor karl med stort skägg.

Den slätrakade Dalman frågade då läraren själv om det inte möjligen var så att skarprättaren rakat sig på sistone. Nä, det förnekade läraren, för han hade nyss talat vid honom.

Strax efteråt kommer en ny person in i salongen, och tilltalar skarprättaren: ”Ursäkta, men är det inte herr Dalman”. ”Det stämmer det”, svarade Dalman.

Den skrävlande läraren fick bråttom att avlägsna sig, skriver sonen.

* * *

Skarprättaren är rikt illustrerad och innehåller mycket matnyttigt om man är intresserad av svenska avrättningars kulturhistoria under det sena 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Och naturligtvis är det en utmärkt källa till kunskap om A. G. Dalman själv. Trots sin omedelbara närhet och uppenbara respekt för sin far är G. A. Dalman ett gott vittne, vad jag kan bedöma, inte minst som han själv assisterat fadern vid fyra avrättningar.

Därtill är den lilla volymen rikt illustrerad med bilder både av Dalman själv, familjen och de flesta av de personer Dalman avrättade.

A. G. Dalman avled den 30 juli 1920 i sonens bostad. Han begravdes i enkelhet i närvaro av familj och släkt samt en representant från kriminalpolisen. Dalman gravsattes på Norra begravningsplatsen i Stockholm, men graven lär inte längre finnas utmärkt.
– – –
Skarprättaren: Föregångare och Förrättningar, G. A. Dalman, G. O. Gunne. Special-Förlaget 1946. 119 sidor.

Bokrecension: För ung att dö | Christer Isaksson

För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige är skriven av Christer Isaksson (f. 1950). Boken utgavs år 2007. Samma år fick den utmärkelsen Årets bok om svensk historia av Nättidningen Svensk historia.

* * *

Vid soluppgången den 5 juli 1900 högg rikets skarprättare Dalman huvudet av rånmördaren Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Det var den första avrättningen på flera år. Många hade kanske trott att någon avrättning aldrig mer skulle ske i Sverige. Men år 1900 genomfördes tre sådana förrättningar.

Theodor Sallrot verkar dock ha gjort ett särskilt intryck, inte bara på bödeln själv, utan också på fängelsepersonalen. Han var nämligen mycket ung, tjugoett år, och mycket botfärdig och undergiven, ehuru han helt accepterade sitt öde. Det sägs att bödeln hade tårade ögon efter sitt snabba hugg den där morgonen.

* * *

Det är om denne Theodor Sallrot som Christer Isaksson skrivit sin bok, men inte bara om honom.

Liksom i Joakim Forsbergs Liv för liv står även skarprättare Dalman i fokus, och utöver Dalman och Sallrot dessutom fängelsedirektör Ulrik Leander.

Dessa tre män är fixpunkterna som Isaksson rör sig emellan genom olika typer av prosa. Författaren berättar till exempel om när han besöker Sallrots hemby i förstaperson, men han griper också till en slags återskapande fiktion för att ge djup åt skildringen.

Häromdagen mötte jag ordet "faktion". Jag tror att det ordet passar rätt bra in i detta sammanhanget: en sammansmältning av fakta och fiktion till en helhet som liksom får symbolisera ett historiskt skeende vars detaljer vi inte når. På så sätt påminner För ung att dö på mer än ett sätt om Liv för liv, som ju också använder skönlitterära grepp för att nå Alfred Ander och Dalman.

I förlängningen kan man möjligen även höra ett eko av den betydligt äldre boken Nils Tufvesson och hans moder av Gustaf af Geijerstam om Yngsjömorden, som också använder sig av skönlitterärt berättande för att återskapa en historisk händelse. Yngsjömörderskan spelar dessutom en viss roll även i För ung att dö.

* * *

Sallrot kom från en välbärgad och respekterad frikyrklig handlarfamilj i Fjälkinge, nordöstra Skåne. Av Isakssons berättelse får vi intrycket att Sallrot var något av en äventyrlig själ, lite vild. Omsider hamnade han emellertid vid järnvägen. Där arbetade också den något yngre Ernst Cederberg. De två blev goda kamrater.

Sallrot hade emellertid en del bekymmer, får vi veta. Han hade hamnat i skuld, efter att ha försnillat försäkringspremier för det försäkringsbolag som han jobbade extra för. Han hade lyckats komma åt en del pengar via stöld utan att bli påkommen tidigare.

Och nu anade han att en betydande summa skulle finnas i kassaskåpet i stationshuset där vännen Ernst Cederberg bodde och tjänstgjorde som stins.

Sallrot besökte den gode vännen, drack punsch, och dödade honom genom att slå honom med en i en näsduk invirad sten, genom att sticka honom med kniv, genom att skjuta honom fem gånger och genom att till sist skära halsen av honom.

I kassaskåpet fanns omkring trehundra kronor. Betydligt mindre än vad Sallrot trott.

Dagen efteråt erkände han, efter att först ha hävdat att en viss okänd herr Larsson skulle ha varit förövaren.

Man trodde nog inte i allmänhet, förstår jag det som på Isaksson, ha trott att Sallrot verkligen skulle hamna på schavotten. Livstids straffarbete, jo, men inte dödsstraff. Högsta domstolen rekommenderar till och med majestätet som sista instans att omvandla dödsstraffet som de själva slagit fast till livstids straffarbete.

Men på slottet satt kronprins Gustaf i sin far kung Oscar II:s frånvaro. Han hade att ta hänsyn till en tillfällig våg av brottslighet och ville nog stämma i bäcken, göra ett exempel av den unge Sallrot i Skåne. Kronprinsen fastslog dödsstraffet.

* * *

Uppenbart gjorde Sallrot intryck på dem omkring sig. Man glömde inte vad han gjort, men likväl verkar han ha väckt stor sympati där han satt, och bad om att straffet så snart som möjligt skulle övergå honom.

Han var lugn och timid, återvände till sin kristna tro och lät sig döpas i fängelset. Han skrev brev och började till och med skriva på en självbiografi intill dess att fängelseprästen avstyrde det. Skriften är tyvärr borta.

Denna sympati skildrar Isaksson utmärkt. Fängelsedirektören, fångvaktarna, ja, till och med bödeln kommer att beröras av den lille glasögonprydde ynglingen, som uppenbarligen var intelligent och en gång verkade ha haft alla förutsättningar till att få en annan typ av liv. Det var ingen buse som satt i fängelset.

Det ger också fängelsedirektören anledning att i berättelsen spekulera i samhällets roll vid tillkomsten av grova brott, och vad samhällsförändringar betyder för att häva brottsligheten.

* * *

Isaksson beskriver hur Dalman genomför en klanderfri avrättning. Efteråt bryter man mot de egentliga föreskrifterna och låter föräldrarna gravsätta kroppen på hemmakyrkogården i Fjälkinge, där Sallrot lär vila i samma grav som hans bror och dennes familj senare gravsattes i.

Men familjen Sallrots liv var för alltid förändrat. Och naturligtvis den unge Cederbergs familj. Även Ulrik Leander, sedermera uttalad motståndare till dödsstraffet och politiker, torde ha påverkats. Onekligen blir han berörd åtminstone i Isakssons berättelse om fallet.

Så För ung att dö är förvisso berättelsen om ett olyckligt öde som drabbar både offret och förövaren. Men det är också berättelsen om hur mordet den där natten får svallvågor och översköljer personer utöver mordoffret och mördaren.

Theodor Sallrot blev den fjärde sista personen som avrättades i Sverige.
– – –
För ung att dö: En mördare och hans bödel. Om en av de sista avrättningarna i Sverige, Christer Isaksson. Prisma 2007. ISBN: 978-91-518-4902-7. 241 sidor.

Tidningsklipp: "Dödsstraffets verkningar" | Aftonbladet 1866

På morgonen den 25 maj 1866 halshöggs Jonas Magnus Jonasson Borg på Röinge tingsplats i Hässleholm. Det var en solig och varm dag. Och skarprättaren skilde den dömdes huvud från kroppen med ett ensamt hugg.

Jonasson Borg hade dödat nipperhandlerskan Marie Lund i butiksdelen av hennes bostad i Hässleholm, rakt över vägen från järnvägsstationen. Det rörde sig om ett rånmord. Från brottsplatsen fick Jonasson Borg med sig bland annat en del pengar, men också fröken Lunds ringar.

I Aftonbladet rapporterar man om en bieffekt av halshuggningen, som tydligen var ett reellt och omvittnat problem när det begav sig: den nyss avrättades blod ansågs i folktron ha särskild kraft, varför man försökte ta det tillvara.

Aftonbladet, fredagen den 1 juni 1866, på dagen för 150 år sedan:

"— Dödsstraffets verkningar. Den i Skåne nyss verkställda afrättning, hvarom vi för några dagar sedan berättade, har gifvit ett nytt bevis på det brutaliserande inflytande, som dessa exekutioner utöfva. Af den helsosamma skräck, som enligt åtskilligas förmenande skall väckas af dessa ohyggliga skådespel, sågs här, berättar en skånsk tidning, intet spår: endast en plötslig, men snart försvinnande häpenhet, hvarpå 'de aftågande grupperna sågos skämta och prata lika glädtigt som om ingenting passerat'. [/] 

Deremot såg man här de vid dylika tillfällen ej ovanliga yttringarne af den råaste vidskepelse i hela sin vämjelighet. Den ofvannämnda skånska tidningen, Kristianstadsbladet, berättar: 

Grymhet och vidskepelse följas vanligen åt; båda ha sin rot i bristande upplysning. Men man skulle knappt kunna tro att vidskepelsen ännu i våra dagar utöfvar ett sådant välde, som verkligen är förhållandet. Sålunda finnes mången, som tror att alla slags krämpor och sjukdomar kunna hjelpas, genom att dricka aflifvade brottslingars blod, och flera personer hade verkligen för sådant ändamål kommit tillstädes vid Borgs afrättning. Till och med en s. k. bättre familj från en af våra större städer hade drifvits af samma vidskepliga föreställning till Röinge afrättsplats, i ändamål att kurera ett sjukligt barn. [/] 

Flera ville tränga sig igenom spetsgården och skynda fram till liket, men afvisades naturligtvis af kronobetjäningen. Men sedan lagens väktare voro sin kos och den stora massan aflägsnat sig, uppfördes ett skådespel, nästan ännu mer hårresande än sjelfva exekutionen. [/] 

De mest ursinnigt vidskepliga hade samlat sig i en trång krets kring den plats, der stupstocken legat, och uppgräfde med sina händer af den bloddränkta jorden samt förde den till sina läppar för att suga till sig af innehållet. Det är oss motbjudande att omnämnda dessa drag af en mer än djurisk råhet; men det kan möjligen ha sin nytta med sig att sådant blir kändt; ty hvilken anklagelse innebär icke dessa tilldragelser mot dem, som hafva sig folkets religiösa uppfostran ombetrodd."

* * *

Ordförklaringar:
Spetsgård: En samling män som stod som vakter runtomkring själva avrättningsplatsen.
Stupstock: Den bräda som i regel placerades på marken och som den dödsdömde lade halsen mot vid halshuggning med yxa.
Kronobetjäning: Tjänstemän från landsstaten, dvs. länet, t.ex. landsfiskaler, fjärdingsmän.

Tidningsartikel via Kungliga Biblioteket: Sök bland svenska tidningar.

Bokrecension: Bödlar | Annika Sandén

Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utkom våren 2016.

* * *

Bödlar har alla förutsättningar att bli ett standardverk inom sitt ämnesområde. Dels finns inte mycket skrivet om svenska bödlar förut, och dels är verket så välskrivet och innehållsrikt att det med all rätt förtjänar ett sådant epitet.

Vad Sandén skriver om, är bödeln under 1600-talet, med utvikningar till seklet före och seklet efter. Det är uppenbarligen en dynamisk period vad gäller skarprättarämbetet.

* * *

Sandéns bok har framför allt ett mentalitets- och samhällshistoriskt perspektiv.

Författaren skildrar noga hur bödelsyrket under seklet utvecklades från att erbjudas dödsdömda som en frist från sin egen avrättning, till en situation när bödelsyrket ofta gick i arv inom vissa familjer.

Därutöver ligger fokus på hur det torde ha uppfattats att vara bödel, vad som förväntades av en sådan, samt vad dennes uppgifter kunde vara.

* * *

Den levande prosa som Sandén skriver hjälper onekligen läsaren att transportera sig till 1600-talets städer och avrättningsplatser, för att där ana mannen med yxan, svärdet, snaran.

Men bödeln, visar det sig, hade också mycket annat att syssla med förutom att avrätta och utföra olika sorters kroppsstraff. Det var bödeln eller hans drängar – så kallade rackare – som skulle hålla efter latrinerna, som skulle avliva hästar, som skulle döda hundar och katter och dra huden av dem. – Allt sådant som folk i allmänhet drog sig för.

För bödeln stod utanför samhället, en slags icke-person med lågt anseende – i synnerhet i seklets början. Till och med dödsdömda kunde avböja att åta sig bödelsyrket om de blev erbjudna, visar Sandén med exempel. Så föraktat var värvet.

Det kunde anses vara något att undvika ens att dricka ur samma bägare som en bödel, eller att ens bli berörd av honom. För att inte tala om att umgås med honom.

Detta sociala avståndstagande, menar Sandén, verkar särskilt gälla de lägre samhällsklasserna: de som stod bödeln närmast i socialt anseende. De kan ha haft närmast till att halka ner själva, till den anseendenivå som är under dem själva. Medborgare med högre ställning verkar inte på samma sätt till varje pris ha skytt bödeln.

Och mot sekelskiftet 1600-1700 kom direktiv från överheten att fördomarna mot bödeln skulle avslipas. Och då var benådningsbödlarna borta sedan länge. Bödeln skulle bli en ämbetsman som andra. Men dessa anbefallda förändringar i synen på bödlarna, skriver Sandén, verkar inte ha nått ner i folkdjupen.

* * *

Sandén skapar berättelser utifrån sitt källmaterial, som i stor utsträckning verkar bestå av bevarade rättshandlingar och kyrkliga handlingar. Och där källorna innehåller luckor, ger Sandén ibland sannolika förklaringar som skänker en helhetsbild.

Emellanåt får vi på så vis följa enskilda bödlar och deras öden under något längre tidsperioder. Men inte minst möter vi dem i historiska anekdoter, vid enskilda händelser, när något som avviker från det vanliga sker – till exempel när en avrättning på något vis inte går som det varit tänkt: det kan gälla att bödeln plågat den han ska avrätta genom att misslyckas med sina hugg, eller när han någon gång försökt vägra avrätta någon som han känt.

Men utifrån dessa avvikelser från det normala kan man också extrapolera sig fram till hur avrättningar i allmänhet önskades genomföras: utan väsen från bödeln, som inte borde vara alltför lastad med starka drycker, snabbt och effektivt.

* * *

Det finns många anledningar till att läsa om epoker som dessa, även om man inte är fackhistoriker. Det skänker perspektiv på vår egen tid. Sandén skriver:

"En genuin förståelse av det historiska sammanhanget öppnar för möjligheten att ställa vår egen tids värden och ideal i kritisk belysning."

Detta är viktigt. Det är ack så lätt att tänka sig att vår tid representerar någon slags höjdpunkt i civilisatorisk förfining. Men genom att studera det förflutna kan man förhoppningsvis se, att ingenting i vår egen tid vad gäller mentaliteter och ideal är något givet, utan att allt har sina rötter, och att man för inte särskilt längesen kan ha sett diametralt annorlunda på det som vi kanske ser som självklart i dag.

För bara några hundra år sedan samlade det stora skaror när någon skulle få huvudet avhugget eller när någon skulle hängas från en galge. För människorna då var det något naturligt med avrättningar av bödelshand på de vis som då skedde. Kanske lika naturligt som för del flesta av oss i dag att se på alltihop med avsmak.

Men det är inte människorna i sig som tagit någon slags evolutionärt steg som förändrat vår inställning; det är idealen, vårt mindset, kulturen som har förändrats. Och de förändras ständigt. Och det finns få om några givna självklarheter när det gäller vad vi anser vara barbariskt och vad vi anser vara självklart.

Det är måhända en av de viktiga iakttagelserna man kan göra, när man blickar bakåt men försöker betrakta det man då ser, med samtidens ögon.

* * *

Läser man Bödlar, så läser man inte enbart om bödlar. De historiska anekdoterna såväl som de historiska processerna ger många anledningar till utvikningar rörande 1600-talets samhälle och kultur.

Därmed är det långtifrån bara skarprättare man stiftat bättre bekantskap med när man nått bokens slut, utan dessutom med delar av 1600-talets tid och liv som sådant, och då inte minst med människor som hörde hemma på andra platser än på slott och borgar.

Sandén skriver en prosa som är tillgänglig och mycket levande, men som dock aldrig ger avkall på vederhäftighet: den omfattande notapparaten vittnar om det.

Allt detta gör att såväl den allmänt intresserade som den professionella historiken torde hitta fascinerande beskrivningar och intressanta slutsatser i välresearchade Bödlar, om han eller hon intresserar sig för ämnet.

Bödlar är en både förfärande och fascinerande bok.
– – –
Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, Annika Sandén. Atlantis 2016. Omslag: Sebastian Wadsted. ISBN: 978-91-7353-842-8. 255 sidor.

Bokrecension: Döden som straff | Titti Fendin (red.)

Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken rymmer, förutom förord och efterord, tre texter som alla handlar om avrättningar, med en begravningsplats för avrättade personer i Vadstena som nav och avstamp.

Redaktör för samlingen är Titti Fendin. Arkeologen Emma Karlsson, osteologen Caroline Arcini och historikern Annika Sandén har bidragit med avhandlingarna.

Boken utkom 2008 som nummer sju i serien Östergötland fakta, utgiven av Östergötlands länsmuseum.

* * *

År 2004 expanderade ett industriområde utanför Vadstena. Vid grävarbetet stötte man på skelettdelar. Den efterföljande arkeologiska undersökningen av en smal landremsa på platsen kunde med tiden berätta om kvarlevorna efter tjugofem där gravsatta människor, en av dem kvinna. Gravsättningarna hade ägt rum mellan åren 1400 och 1650.

Platsen var Galgebergsgärdet, numera Kvarnbacken, där det förr varit en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade människor. Den arkeologiska undersökningen skulle komma att bli en av de mer omfattande utgrävningarna i Sverige vad gäller avrättningsplatser, för hur märkligt det än kan synas, är få av landets hundratals gamla galgbackar arkeologiskt undersökta.

* * *

Greppet att låta en arkeolog, en osteolog och en historiker tillsammans skriva boken som såväl i stor detalj berättar om de specifika fynden och i mer generell mening berättar om kontext och svenska avrättningar är mycket lyckat. De olika texterna stöder varandra, griper stundtals in i varandra, och skapar tillsammans en helhetsbild som bara är möjlig genom kombinationen av de olika vetenskapliga grenarna.

Det är omöjligt att inte fascineras av de sammanhang och de fakta som presenteras. Det gäller allt från hur man ser på ett skelett om det blivit halshugget, till hur kropparna placerats i sina gravar. Ja, från hur en hängning rent konkret genomfördes, till hur enskilda levnadsöden gestaltade sig vid samma tid, baserat på Vadstena stads protokoll från rådstugurätten.

Och de flesta av de döda på Galgebergsgärdet synes ha blivit hängda. Hängning genom strypning efterlämnar i regel inga skador på skelettet, men med tanke på platsen och omständigheterna, är det den naturligaste förklaringen.

Ett antal av de döda har uppenbarligen blivit halshuggna. En skalle har en järnkrok i sig, som använts för att fästa det avhuggna huvudet på en påle för allmän beskådan. Någon kropp bär spår av att ha blivit steglad.

En lämning av ett hål för en stor stolpe precis i närheten kan ha varit ett fundament till en galge, men kanske sannolikare, om jag förstår författarna rätt, ett fundament till en steglingsanläggning, det vill säga ett hjul fäst horisontellt i toppen av en hög stolpe, där den sönderbrutna kroppen fästes.

Men kropparna berättar inte bara om sin död. Skeletten indikerar också sådant som tidigare sjukdomar, skador, något om tänkbar vanlig föda, något om möjlig social status.

* * *

Döden som straff är mycket faktaspäckad och underbyggd av givande analyser, och det är lätt att helt fångas upp och bara pladdra på om allt det som finns att hämta i verket. Om man intresserar sig för dödens kulturhistoria skänker det ett välkommet kunskapstillskott.

Men boken ger också insikten att det finns oändligt mycket kvar att göra vad gäller undersökningar av spåren efter äldre tids rättskipning i landskapet. Det talas om att det i Sverige finns kanske omkring sexhundra avrättningsplatser; många glömda, andra inte. Det innebär att det sannolikt finns också gravplatser efter avrättade på ungefär lika många ställen, i allmänhet i närheten av platsen där de döda en gång miste sina liv.

Många av dessa platser låg en gång utanför städerna; när städerna expanderar riskerar dessa kulturhistoriskt värdefulla platser att för alltid försvinna, i värsta fall utan att någon arkeologisk undersökning genomförts.

* * *

Språket i Döden som straff är mycket gott. Trots det allvarliga ämnet döljer aldrig författarna det de förmedlar vare sig bakom strikt akademisk jargong eller för den delen alltför populariserat framställningssätt. Boken ska uppenbarligen vara tillgänglig för en bred allmänhet, men ger aldrig avkall på stringens.

Döden som straff är dessutom mycket välillustrerad. Sällan har jag läst en bok med så många bilder på skelett.

Men en liten reservation måste jag lägga in i detta sammanhanget. På en plats i boken finns en bild som sägs komma från en trettiotalsfilm om Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Bilden föreställer Anna på fängelsegården strax före att avrättningen ska ske. Bilden är dock inte från filmen. Det rör sig om ett smygtaget fotografi från själva händelsen, ett fotografi som förstärkts i efterhand av en konstnär.

* * *

I Sverige har det varit en ganska gles utgivning av böcker som behandlar avrättningar i svensk kontext. Det ger Döden som straff en än viktigare funktion vad gäller att sprida kunskap om hur det en gång gick till på platser runtomkring oss när rättvisa skulle utkrävas med rep, med yxor och med svärd. Ämnet är intressant i sig självt, men att boken dessutom är välskriven, pedagogisk och mycket väl sammanhållen höjer värdet än mer. Boken är uppenbarligen resultatet av en gott tvärvetenskapligt samarbete.
– – –
Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken, Titti Fendin (red.), Östergötlands Länsmuseum 2008. ISBN: 978-9185908-70-7. 181 sidor.

Tidningsklipp: "Sjelfmord" | Dagens Nyheter 1866

För 150 år sedan på dagen infördes i Dagens Nyheter notisen nedan.

Man kan notera, att den avlidnas eget namn inte anförs, men däremot makens. Man kan också notera inställningen till det så kallade läseriet, alltså till den form av personligt engagerade och innerligt upplevda religionsform som då var utbredd.

Avslutningsvis stämmer det till eftertanke hur journalistisk sed förändrats med tiden. Numera rapporteras knappast om självmord av denna typen.

* * *

Sjelfmord. Undantagsmannen Hans Perssons hustru i Ö. Karleby (Skåne) afhände sig lifvet sistlidne lördag då hon tidigt på morgonen smög sig bort och kastade sig i en närbelägen damm. Hon var mellan 70-80 år gammal, hade långfredagen gått till nattvarden och förmodas att hafva fattat detta förtviflade beslut att förkorta sin redan betydligt höga ålder i följd af läseri och religionsgrubbel. Måtte läsarne besinna hvarthän detta andliga sjukdomstillstånd ofta leder!

Dagens Nyheter, fredagen den 6 april 1866.

Källa: KB.

Dagens Nyheter 1890: "Yngsjömörderskans afrättning"

Den 28 mars 1889 mördades Hanna Johansdotter av sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna Månsdotter. Dådet kom att bli känt som Yngsjömordet, efter orten där det genomfördes. För gärningen dömdes Nilsson och Månsdotter till döden. Nilsson benådades till livstids fängelse, men Månsdotters straff kom att verkställas den 7 augusti 1890 i Kristianstads länsfängelse.

Nedan följer Dagens Nyheters referents smärtsamt detaljerade redogörelse av avrättningen i samma tidning, fredagen den 8 augusti 1890. Texten kan läsas i Kungliga Bibliotekets digitala tidningsarkiv.

* * *

Yngsjömörderskans afrättning.

Dagens Nyheters referent, som afrest till Kristianstad för att öfvervara afrättningen, skrifver derifrån i onsdags:

Förberedelserna

Den lilla trånga fängelsegården företedde dagen före just ingenting ovanligt. Den omgifves på tre sidor af ett högt, rödmåladt plank och på den fjerde begränsas den af fängelsets murar. Midt på gården står tvångsarbetsfångarnes arbetshus, som upptager största delen af fängelsegården och gifver åt denna formen af en hästsko. Vid arbetshusets ena hörn, midt för porten till fängelset ligger en hög af ljusgul, fin sand. På denna hög, alldeles invid husväggen, är schavotten rest.

Schavotten är af en ytterst enkel konstruktion. Den består af fem plankor, af hvilka de två bilda underlaget för stupstocken och en tredje är afsedd för skarprättaren att stå på. Sjelfva stupstocken består af en 3 à 4 fot lång, fyrkantig stock, 5 à 6 tum i genomskärning. Midt på stocken finnas två inskärningar, en för hufvudet och en för bålen, så att halsen kommer att tryckas tätt intill stocken, hvilken på detta ställe lemnar blott 2 à 3 tums huggyta. Genom stockens hela längd löper på midten ett skarpt tecknadt blyertsstreck, hugglinien, efter hvilken skarprättaren måttar hugget. Stupstocken är gjord att skrufva fast vid plankorna. För att vara beredd på alla eventualiteter har skarprättaren äfven medtagit en jernkedja, hvilken skall användas för den händelse delinqventen skulle vila sätta sig till motvärn. Den är fäst vid i plankorna fastskrufvade jernringar och lägges öfver delinqventens skuldror. Då den spännes, tryckes kroppen hårdt mot de under liggande plankorna och gör det för delinqventen omöjligt att röra sig eller kasta sig undan. Det är dock blott i nödfall man använder detta medel, men man är som sagdt beredd på alla möjligheter och särskildt vid detta tillfälle torde det ej vara omöjligt att kedjan kommer till användning. Själfva det hemska dödsredskapet, bilan, är också värdt att kasta en blick på. Det är ett rigtigt vackert instrument af bästa svenska stål och Eskilstuna tillverkning, tunt och skarpt i eggen som en rakknif. Den är ganska tung, med kort, cirka 2 fot långt skaft och har den vanliga formen på bilor. Midt på den något krumma eggen synas djupa hack, som ej den flitigaste slipning kunnat nöta bort.

— De sitta qvar från föregående afrättningar, upplyste skarprättaren på derom gjord förfrågan.

Vid hvarje afrättning, upplyste hr Dahlman, tränger yxan så djupt in i stupstocken att en bit af det spröda stålet stannar qvar i denna. Den bila som af hr Dahlman användes är ej hans egen utan tillhör Stockholms stad. Den har används vid företrädarne Steinecks och Hjorts alla afrättningar och det är spåren af dessa som sitta qvar i eggen.

Skarprättaren,

hr Dahlman, anlände jemte sitt biträde hit redan på tisdagsmorgonen. Han synes särdeles väl vuxen sin svåra uppgift. Lugn, senig och kraftfull, med fullt förtroende till sig sjelf går han utan fruktan till sin första afrättning.

— Är ni ej rädd att misslyckas?

— Nej, inte alls. Skulle hon bråka så vet jag nog råd — han visade arrangementen med kedjan — det blir visserligen obehagligt och besvärligt, men misslyckas gör jag ej.

— Litar ni på edra nerver?

— Fullkomligt för att utföra värfvet. Skulle jag efteråt ej befinna mig väl så blir detta på en gång min första och sista afrättning, ty då tar jag afsked.

Han inger verkligen förtroende.

Den lifdömda

är alldeles afspärrad från den yttre verlden. Ej ens skarprättaren har fått se henne. Hon lär bära sitt öde med lugn, men synes ännu ej ha böjt sig. Tyst och sluten är hon omöjlig att utforska. Hvad hon känner och tänker vet ingen, antagligen ej ens hennes själasörjare, en ytterst sympatisk ung prestman, som med erkännansvärd ifver arbetat för att öppna detta hårda hjerta för vekar känslor. Den enda punkt hvari man hört henne yttra sig är angående domen öfver henne och sonen. Hon klagar bittert öfver orättvisan att sonen blef benådad och ej hon. Han borde ha följt henne i döden, tycker hon då han gjort sig skyldig till samma bort som hon. 

Rätt egendomligt tänkt af en moder!

På senaste tiden har hon understundom visat sig vek och gråtit, men ej yttryckt någon ånger. Ej heller lär hon ännu ha velat mottaga religionens tröst. I sanning en märklig qvinna! Hur skall hon gå till döden? Skall sinnet vekna, ånger vakna? Hur skall hon möta den ödesdigra morgondagen? Morgondagen! ...

Afrättningen.

Om den hemska akten telegraferade Dagens Nyheters referent i går förmiddag:

Den ödesdigra dagen ingick med ljum luft och molnhöljd himmel. Ju mer klockan närmade sig 8-slaget klarnade det dock upp.

Redan tidigt på morgonen började nyfikna samlas i närheten af fängelset. Vägen dit var dock afspärrad af polis och militär, så att åskådarne der utanför ej kunde komma fram till fängelsemurarna. Inne på fängelsegården samlades vid 8-tiden ett 80-tal med inträdeskort försedda personer, representanter för myndigheterna, pressen, stater och kårer. Det låg en högtidlig, något tryckt stämning öfver de närvarande, samtalen fördes med hviskande röst, och man var nog något blekare om kinden än vanligt, lite hvar. Den lugnaste syntes skarprättaren vara. Han hade iklädt sig sin uniform, blå kavajkostym med gula, breda ränder, blå mössa med bred guldkant och Stockholms vapen framtill. Han var, som sagdt, lika lugn och tillitsfull som dagen förut, och ej ett spår af sinnesrörelse förmärktes i det stereotypa, hårda ansigtet. Den låga schavotten var nykrattad — färdiga att mottaga sitt offer ...

Nu stiger landssekreteraren framtill schavotten och uppläser domen, i kraft af hvilken Anna Månsdotter dömes att mista lifvet genom halshuggning. Under den långa uppläsningen stegras spänningen till höjdpunkten. Det hemska ögonblicket närmar sig.

Nu öppnas den tunga, rödmålade fängelseporten. En blek, smärt qvinna vacklar med svaga, darrande steg fram mot stupstocken. Hon är iklädd den bekanta ljusgrå fångdrägten, som ger det andebleka ansigtet ett ännu hemskare uttryck. Några spår af rörelse kunna ej skönjas i detta ansigte med dess skarpa linjer. Händerna äro krampaktigt tryckta mot hvarandra. Vid den lifdömdas sida går presten, hviskande religionens tröst till henne. Hon synes dock ej gifva akt på hvad själasörjaren har att säga. Och dennes ifriga böner förmå ej väcka några varmare känslor i detta slutna qvinnohjerta. Uppkommen på stupstocken låter delinqventen höra ett sakta qvidande. Hon lägger sig dock villigt framstupa öfver den hemska stocken. Fångknektarne jemka kroppen till rätta.

Det är nu så dödstyst att man blott hör qvinnans svaga kvidande. Kroppen skakas af några konvulsiviska ryckningar.

Detta är det ohyggligaste ögonblicket. Man vill vända sig bort från denna gräsliga scen, som under namn af rättvisa uppföres i lagens namn, men man kan det ej. Ögonen tvingas af en förunderlig makt att se på den snyftande qvinnan på stupstocken.

Nu träder presten till baka, skarprättaren går fram i stället. Den blankslipade bilan blixtrar öfver bödelns hufvud. Ett hugg — och samhället är hämnadt. Den olyckliga har med lifvet sonat sitt afskyvärda brott — sista akten i detta gräsliga drama är utspelad.

Hufvudet skildes i ett raskt hugg från bålen och föll ett stycke fram på den mjuka sanden, som girigt uppsög det framtrömmande blodet. Hugget gick snedt, så att underkäken blef fastsittande vid kroppen. Läkarne, som under befäl af prof. Hjalmar Lindgren från Lund anländt hit i och för vetenskapliga undersökningar, gripa hastigt det afhuggna hufuvdet innan ännu ögonen brustit. Det införes i det bredvid liggande arbetshuset, som i dag är inredt till obduktionsrum. Bålen nedlägges i den enkla kistan med hyfvelspånen för att sedan likaledes obduceras. Spåren af den hemska rättskipningen äro snart igensopade. Åskådarne åtskiljas under tyst samtal, tankarne irra hit och dit, man tycker att man varit med om ett mord.

Den lifdömdas sista natt har varit mycket lugn, och hon ar till och med åtnjutit någon sömn. Hon lär ej ha kunnat förmåas att begå nattvarden före sin död, liksom hon till det sista vägrade mottaga religionens tröst. Tyst och sluten som hon varit under hela den långa ransakningstiden gick denna gåtlika qvinna till döden. Ehuru fängelseluften brutit hennes kroppskrafter och gjort henne till blott en skugga af sig sjelf, hade den ej förmått nedtrycka den trotsiga anden. Ej heller syntes hon frukta döden, och den svaga qvidan som hon i sista ögonblicket lät höra kunde lika gerna orsakas af någon annan sinnesrörelse som af dödsångest.

Vi lemna den hemska fängelsegården, der inom loppet af 4 år 2 personer fått med lifvet gälda hvad de brutit mot samhällets lagar. Der ute strålar nu solen från den klara augustihimlen, foglarne qvittra i trädkronorna, barnen tumla lekande om i gräset ...

Det dröjer dock en stund innan denna leende tafla förmår ur minnet utplåna den hemska scen vi nyss bevittnat och borttaga den sinnets beklämning som det nyss utspelade dramat qvarlämnat hos oss. Ohyggliga brott! Ohyggliga straff! Hoppet om en slutlig försoning är den enda ljuspunkten menniskohjertat kan finna i denna sak.

Svenska panoptikons i Stockholm skulptör, hr Tod Christensen, tog efter afrättningens slut en dödsmaks af den afrättade.