Bokrecension: Strindberg i Blå tornet | Torsten Eklund (red.)

August Strindberg 1911

Strindberg i blå tornet. Ögonvittnesskildringar 1908–1912 sammanställda av Torsten Eklund utkom år 1961 och är ett särtryck ur August Strindberg II. Mannaår och ålderdom av Stellan Ahlström (1916–1984) och Torsten Eklund (1900–1982) (red.) utkommen samma år.

* * *

Den 10 juli 1908 flyttade August Strindberg till Blå tornet på Drottninggatan 85. Den 14 maj 1912 avlider han på samma plats, 63 år gammal. Några dagar senare följer 60 000 människor honom till graven på Norra begravningsplatsen. 

Från tiden för flytten till hans sista dygn har litteraturvetaren Torsten Eklund samlat ett antal ögonvittnesskildringar av personer som träffat författaren. I skildringarna anar vi både den aktning som Strindberg åtnjöt och en del av de personlighetsdrag som utmärkte honom: både närheten till vrede och hans blyghet också i mer privata sammanhang. 

Detta är inte en skrift som företrädesvis handlar om Strindbergs litterära eller dramatiska verk. Detta är en skrift som handlar om människan August Strindberg under de sista åren som han var i livet.

* * *

Flera av skildringarna stammar från skådespelaren och  konstnären Fanny Falkner (1890–1963), som bodde på våningen ovanför Strindberg och vars familj ombesörjde hans mathållning och andra behov han kunde ha. Hon var också en tid hans sekreterare. Två gånger friade Strindberg till Fanny, två gånger tackade hon ja, och två gånger ändrade hon sig. 

En annan person som också bidrar med berättelser är skådespelaren August Falck (1882–1938) som Strindberg grundade Intima teatern tillsammans med. Falck följer med Strindberg till hans nya trerummare strax efter att han flyttat in, och noterar att Strindberg bara har med sig en liten väska dit, och att rummen då bara innehöll en säng, några stolar och ett bord.

Fanny Falkner berättar att allt Strindberg tog med sig till Blå tornet ”var ett par koffertar med böcker, fotografier och kläder”. Det övriga bohaget från den tidigare bostaden ska han ha magasinerat någonstans. 

Falkner berättar också att Strindberg hade mycket tidiga vanor. Efter en kopp kaffe tog han en morgonpromenad. Då kunde han se affischeringen inför kvällens teaterföreställningar och så märka hur många av hans egna pjäser som skulle gå, och han kunde få en uppfattning av nyhetshändelserna från tidningsrubriker han såg. Under tiden städades hans bostad.

Från promenaden återvände han vid 8-tiden, tog på sig sin rutiga nattrock och satte sig att arbeta. Sedan åt han en enkel frukost på senförmiddagen i form av några smörgåsar. Så middagsvila innan mer arbete fram till 16-tiden då det var dags för middag. Senare på kvällen lite kvällsmat. 

Familjen Falkners hushållerska Mina Boklund verkar med tiden mer eller mindre helt ha vikt sin tjänstgöring åt författaren på våningen under. Strindberg lät installera en slags signalsystem, varigenom han kunde meddela sig med Falkners om han önskade äta eller önskade träffa någon. 

Fanny Falkner ger också glimtar av författartitanens humör. Han kunde vara mycket vänlig, men när till exempel maten inte smakat honom kunde han skriva en lapp och berätta det. Skrev han med rött bläck var han riktigt ilsken. Vid något tillfälle ska han, enligt Fanny, ha skrivit ”Behåll er danska svinmat!” Andra gånger kunde han hylla vad han fått att äta.

Fanny skriver:

”Med alla sina stora sidor fäste han sig vid småsaker i häpnadsväckande grad. Allting i hans närhet blev så lätt förvirrat, fredlöst, bara oro, fullkomligt oberäkneligt.”

August Falck berättar om ettårsjubileet efter Intima teaterns öppnande. Strindberg hade önskat att det skulle firas med hela personalen. Efter en föreställning av Svanevit, en pjäs av Strindberg från 1901, blev det fest på scenen. Strindberg var på lysande humör. Han dansade med skådespelerskan Manda Björling (1876–1970), Falcks hustru. Allteftersom kvällen gick stegrades Strindbergs humör och han lade av titlarna med alla skådespelarna. 

Strindbergsfejden inleddes 1910. Då förde Strindberg krig i Aftontidningens spalter mot bland andra Verner von Heidenstam och Sven Hedin. Tidningens redaktör Valfrid Spångberg (1871–1946) finns också företrädd bland dem som delar med sig av minnen och berättar hur han försökte hantera Strindberg; någon gång blev det nödvändigt att övertala honom att stryka somt som han ville ha tryckt. Spångberg försökte dock undvika ändringar för att samarbetet med Strindberg inte skulle riskera att brytas.

Strindberg, berättar Spångberg, ville helst få in sina alster så snart som möjligt, om det än blev på undanskymt ställe på grund av platsbrist. Vänskapen med tidningen höll. Spångbergs omdöme blir:

”I all sin hänsynslöshet och all sin självkänsla var han den hänsynsfullaste och anspråkslösaste människa man kunde råka.”

I Dagens Nyheter fanns den 23 januari 1912 införd en skildring av det fackeltåg som passerat Strindbergs balkong på kvällen då denne fyllde 63 år, hans sista födelsedag, skulle det visa sig. Artikeln finns medtagen i denna samling. Det verkar ha varit en mycket stor uppslutning både av deltagare i tåget och av publik. Ut på balkongen träder Strindberg. 

”En storm av hurrarop lyfte sig från den fackelupplysta gatan, fanorna sänkte sig, facklor svängdes sprakande till hälsning, det viftades med hattar och näsdukar...”

Från balkongen kastade Strindbergs dotter ner blommor och ibland slängde Strindberg själv rosor ner på de passerande. 

* * *

Inte minst gripande blir vittnesmålen om Strindbergs allra sista tid och död. Hans svärson Wladimir Smirnoff (1876–1952) såg honom i kistan. Han noterade att ”det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt...”

På natten som föregick dagen då han dog vakade sjuksystern Hedvig Kistner (1881–1972) och hushållerskan Mina Boklund vid hans säng. Strindberg gick in och ut ur sömn i svåra smärtor orsakade av den magcancer som drabbat honom. Man gav honom morfin. 

Det är sent på natten och Hedvig är trött. Hon lägger sig på golvet invid sängen, insvept i Strindbergs egen päls. Strindberg vaknar till och undrar om hon gått, och när han får syn på henne och hon börjar resa sig ber han henne att ligga kvar. Och så säger han sina sista kända ord:

”Nej, lägg sig där hon låg nyss, bry Er inte om mig, jag finns ej mer.”

Sedan gick Strindberg in i sömnen och vaknade aldrig mer. Han dog på eftermiddagen påföljande dag. 

* * *

August Strindbergs författarskap är av förblivande värde, bland det yppersta på svenska språket. Men Strindberg har också den egenheten att han i sin komplexitet är intressant som person. Han verkar ha varit en person som levde nära sitt eget känsloliv, vare sig det nu rörde sig om vrede eller glädje. 

Strindberg i Blå tornet ger exempel på hur älskvärd han kunde vara, och fastän sparsam för egen del dock generös i förhållande till andra, såsom när han skänker sina barn och sin första hustru inkomsterna efter att han sålt rättigheterna till sina samlade verk till Bonniers. 

Strindberg i Blå tornet är värdefull som källmaterial för den allmänt Strindbergsintresserade, genom att den lilla skriften genom sina samlade texter skänker omedelbar kontakt med dem som personligen träffat honom och erfarit hans person under slutet av hans liv. Säkerligen skulle mångfaldiga volymer kunna fyllas med mer eller mindre utförliga vittnesbörd om möten med Strindberg. (Jag erinrar mig att Bo Bergman berättar om hur han vid något tillfälle möter giganten utomhus i Stockholm, utan att tilltala honom). Jag hade i vilket fall som helst läst mer!
– – –
Strindberg i Blå tornet. Ögonvittnesskildringar sammanställda av Torsten Eklund, Torsten Eklund (red.), Stockholm: Victor Petterssons Bokindustri AB, 1961. 60 sidor. Särtryck ur Stellan Ahlström och Torsten Eklund (red.), August Strindberg II. Mannaår och ålderdom. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1961. 

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. II) | Sven Hedin

Sven Hedin hälsas av studenter i Manchester år 1909.

Stormän och kungar. Senare delen är skriven av Sven Hedin. Boken utgavs år 1950.

* * *

Häromsistens skrev jag om första volymen av Sven Hedins Stormän och kungar. Nu har jag läst den andra och avslutande volymen, där Hedin fortsätter att berätta om stora män han haft med att göra genom sitt långa liv. Det är en gammal man som på sitt livs senhöst återigen ställer gamla bekanta framför sig, varav många redan då var döda. I denna volym viks dessutom ett kapitel åt en kvinna, nämligen hans kollega i Svenska Akademien Selma Lagerlöf.

I volym två berättar Hedin om ett trettiotal personer. Några av dem är kejsar Wilhelm II, marskalk Mannerheim, Gustaf V, Verner von Heidenstam, Paul von Hindenburg, Erich Ludendorff, Henry Ford, Robert Baden-Powell och dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. 

De flesta porträtten åtföljs av återgivanden av samtal han haft med de berörda personerna och i många fall åtskilliga längre eller kortare citat av eller ur brevväxling med dem.

Tendensen är som vanligt tyskvänlig. För Sven Hedin upphörde aldrig Tyskland att vara synonymt med kultur och civilisation, med den konsekvensen att de som utmanade och besegrade Tyskland motarbetade samma civilisation och kultur. 

Det stora hotet för mänskligheten var för Hedin inte fascism eller nazism, utan diktaturen i öst, det kommunistiska Sovjet. Därmed inte sagt att Hedin var nazist. Men hans okritiska kärleksrelation till det mesta som är tyskt gjorde honom sannolikt hart när blind för skadligheten hos rörelser, så länge de syftade till tysk återuppbyggnad eller storhet.

Vidare verkar Hedin bländas av sin egen begapelse i det som han uppfattar som stort, starkt och framstående. Så gnistrar hans porträtt av Henry Ford på det stora hela, fastän han samtidigt låter honom uttrycka en vidrig antisemitism: att judarna är nödvändiga för mänskligheten på samma sätt som lössen i hundens päls: de håller hunden alert. Det verkar inte förändra Hedins syn på Ford något nämnvärt: Ford förblir för Hedin en stor man som arbetade för mänsklighetens bästa. Hedin öser lovord över honom.

* * *

Genom sitt upplägg säger Stormän och kungar mindre om de som Sven Hedin skildrar än om Sven Hedin själv. Det handlar nämligen ofta om hur dessa nästan alltid utomordentligt förträffliga, trevliga, storartade, manliga människor trivs med Sven Hedins sällskap och hur de respekterar vad han uträttat opinionsmässigt eller som upptäcktsresande.

Detta blir i längden en smula tröttande läsning. Förvisso var Sven Hedin en världskändis på sin tid som genomfört stora bedrifter, men samtidigt verkar han ha ett behov av att framhäva hur nära han kom de många gånger världshistoriska aktörer som han lärt känna, och hur högt dessa höll bekantskapen med Sven Hedin själv.

I mångt och mycket blir Stormän och kungar en skuggbiografi över Sven Hedin, genom att han låter dem han berättar om relatera till hans resor och ibland vad de betytt för deras genomförande såsom mecenater eller på annat sätt uppmuntrande krafter.

* * *

Mest intressanta blir det när Sven Hedin inte skymmer sina skildrade personer med sin egen lekamen och detaljer kring deras personligheter får lov att träda fram.

Vi kan ta den gamle tyske kejsaren Wilhelm II som exempel, en onekligen komplex gestalt.

Sven Hedin fördjupar sin relation till monarken från det första samtalet på en nyårsfest i Berlins stadsslott 1903 över första världskriget till långt fram i tiden när Wilhelm II abdikerat och bor som landsflyktig på det nederländska slottet Doorn.

Besynnerligt nog tycks Hedin minnas enskilda replikväxlingar dem emellan; man bör inte utesluta att han har han fört anteckningar efter mötena för att fästa hågkomsterna på pränt. Om inte Hedin fabulerar förefaller de två männen utvecklat någon form av genuin bekantskap, om än inte vänskap.

Sven Hedin ser den tidigare monarken hugga ved i skogen. Han hör honom hålla en kristen predikan. I enskilt samtal vid en testund på Doorn med kejsaren och kejsarinnan låter Wilhelm den officiella masken falla och han dundrar, enligt Sven Hedin, över krigets elände och berättar om sitt liv. ”Han talade med oerhörd kraft och sprudlande temperament. Hans ord ljödo som hammarslag mot malm och hans ögon blixtrade.” Vid ett senare möte står Wilhelm inför sin 78-årsdag. ”Blicken var alltjämt ungdomlig, trotsig, vemodig, blixtrande allt efter ögonblickets stämning.”

Den sista kommunikation Sven Hedin har med Wilhelm II är ett brev från november 1940 från Wilhelm som Hedin genast besvarar. Några månader senare är den gamle kejsaren död. Sven Hedins omdöme om mannen är tydligt:

”Den propaganda, som allt sedan 1914 förgiftat människorna, skall efter hand förlora sin makt och framtiden skall en gång fälla en rättvis dom över kejsar Wilhelm.”

* * *

Sven Hedin skriver en mycket god svenska. Han har en stor litterär begåvning och var, som bekant, oerhört produktiv vad gällde att skriva böcker. Vad han skriver i Stormän och kungar är ordentligt färgat av hans ideal och hans sympatier; det går inte att missta sig kring var hans hjärta är beläget. Hur väl han än kan tala om någon engelsk Lord eller amerikansk gynnare är det ändå alltid det tyska som är hans resonansbotten och för honom är Tyskland, malträterat av fiender eller ej, det yppersta som tänkas kan i kultur- och nationsväg.

Man lämnar läsningen av Stormän och kungar med en vemodig känsla. Här står en man som ägnade sitt liv åt upptäcktsfärder och umgänge i de allra högsta societetssammanhangen, när han inte skrev på sina böcker. Han brevväxlade med personer som för alltid kommer att ha givna platser i historieböckerna. Och samtidigt anar jag — kanske fördomsfullt — att han, 85 år gammal, är en mycket ensam man. Hans älskade Tyskland är sänkt i vanära och därmed blir också Hedin genom sina ställningstaganden persona non grata i svenskt officiellt liv. Nästan alla hans högt uppsatta bekanta är sedan länge döda. Han själv står som åldring inför en ny tid, som han åser med mycket mörk pessimism.

I dag läser vi Stormän och kungar och lär oss om framstående personer från en annan tid. Men ännu mer om en man som ville vara deras vän, Sven Hedin själv.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Senare delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 498 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. I) | Sven Hedin

Sven Hedin

Stormän och kungar. Förra delen är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Verket utkom år 1950.

* * *

Man frestas att fundera kring huruvida inte Sven Hedin än i dag hade hyllats som uppburen svensk upptäckare om det inte varit för hans avgjorda tyskvänlighet. En tyskvänlighet som ställde honom klart på tysk sida inte bara under första utan också under andra världskriget. 

Men en icke tyskvänlig Sven Hedin skulle emellertid inneburit att man också fått subtrahera de historiska och biografiska omständigheter som skapade hans person: studierna i Tyskland, fosterlandskärleken, miljöerna han vistades i. En Englandstillvänd snarare än Tysklandstillvänd Sven Hedin hade på det stora hela inte varit Sven Hedin — utan någon helt annan. 

Mot bakgrund av detta förhållande trädde Sven Hedin in i skuggorna redan medan han fortfarande levde. 

Icke desto mindre samlade han sig, 84 år gammal, till att utge ett verk i två volymer om världsberömda eller på annat sätt bemärkta människor han mött under sitt långa liv. I den första volymen, som jag läst, ryms ett drygt trettiotal sådana personer, samtliga män, många högt eller mycket högt uppsatta inom sina respektive verksamhetsfält: monarker, militärer, ämbetsmän, företagare, kulturpersonligheter, upptäckare och andra.

Samtliga av dessa människor har Hedin träffat. Hans på sin tid välkända och ofta flera år långa upptäcktsfärder in i Asien som syftade till att kartlägga de sista ej kartlagda områdena på jorden utanför polerna och till att lösa andra geografiska problem gav honom tillgång till de flesta av dem som beskrivs; han har deras öron och åtskilliga av dem knyter han vänskapsband med.

* * *

De skildringar som utgör Stormän och kungar är inte bara berättelser om de människor som Hedin mött. Tillsammans blir de också fragment till en självbiografi över författaren själv. Han berättar om sina stundom livsfarliga äventyr genom att låta dem återspeglas i hur han blir bemött av dessa sin tids kändisar, vad de pratar om, vad de hjälper honom med, och omständigheterna kring att de träffades.

I detta läge har den åldrige Sven Hedin ingenting att förlora på att låta dem fritt berömma honom och framlyfta hans egen betydelse, både i skildringarna själva och i de många brev som han återger. Han skriver därom i sitt förord, att det nog kan stöta en och annan att han återger sådana lovord. Men han menar att minnesbilderna av hans möten med dessa människor hade förfalskats om han inte tagit med dem, och att han själv inte tagit skada av berömmet.

* * *

Man kunde med lätthet fylla en avhandling med material utifrån stoffet i Stormän och kungar. Det har jag ingen ambition att göra. Men några nedslag må ha sin plats.

Ett av hans första möten med en storman rör kung Carl XV. Som liten såg han kungen vid några tillfällen, och hans farbror Svante Hedin, en skådespelare, hade tydligen i sin brevsamling flera mer eller mindre vågade verser från kungen, ”olämpliga att återgiva i tryck”. Dessvärre brände Svante Hedin denna samling. 

Mest levande står ändå för Sven Hedin hans minne av hur han som sjuåring med sin far ser den döde kungen på lit de parade i slottet, där han slås av hur gammal den blott 46-årige monarken då såg ut.

En uppenbarligen mycket god relation hade vidare Hedin till många andra upptäcktsresande. En av dem var norrmannen Fridtjof Nansen. Deras vänskap överlevde en vass polemik dem emellan i brittiska Times rörande unionsfrågan. De skickar varandra sina respektive böcker och utbyter många brev.

Några ytterligare av dem som fått sina egna kapitel är Oscar II, Alfred Nobel, tsar Nikolaj II, S.A. Andrée, H.M. Stanley, Taschi Lama, Lord Curzon, Lord Kitchener of Khartum, med många flera. Ytterligare andra skymtar förbi på grund av sin koppling till de gestalter som är huvudpersoner.

Ofta ger Sven Hedin en karaktäristik av dessa stormän och monarker på ett eller annat område. Berömmet och prakten flödar, men han har väl i regel tagit med dem i sin uppteckning just för att han på något sätt beundrar dem eller åtminstone aktar dem, ja, anser dem vara något utöver det vanliga. 

Hedin beskriver också ofta deras egenheter och specialintressen, såsom Alfred Nobels tankekast i konversationer, Lord Kitcheners faibless för kinesiskt porslin, eller tsar Nikolajs enkelhet i klädedräkt och bemötande när han och Sven Hedin träffas. Ärkebiskop Nathan Söderblom verkar ha varit en riktigt rolig figur, av hans återgivna brev att döma och Sven Hedins omdöme.

Inte minst intressant är Hedins beskrivningar av hur det gick till i alla de olika miljöer där han vistades, vare sig det nu rör sig om i österländska hov, hos brittiska vicekungar i Indien, eller industrimagnater. Slående är den påfallande och sirliga artighet som överallt synes varit rådande i alla kontakter, och den vanligen påfallande stora förmåga till konversationer personerna besitter, när de talar bort timmar tillsammans med Sven Hedin, varvid han ofta får berätta om sina expeditioner.

* * *

Sven Hedin nådde genom sina omfattande upptäcktsfärder som geograf och kartograf  rakt in i sammanhang där för historieböckerna välkända personer vistades. Hans vittnesbörd om dem tillför kännedom om hur dessa människor upplevdes, ibland i vardagslag, vilket kanske är det allra mest intressanta. 

Hans porträtt är i allmänhet hövliga, som det sig bör om i allmänhet sedan länge döda, men han kan också kosta på sig kritik någon gång emellanåt. Således döljer han inte Oscar II:s avvisande vresighet när Hedin söker upp honom i syfte att vinna honom som sponsor, men denna anekdot presenteras i kontrast mot att kungen kort efteråt bytt sinnelag och förvisso förser Sven Hedin med medel som hjälper honom att genomföra sin då aktuella expedition.

Särskilt sagoskimrande är Hedins beskrivningar om sina vistelser i ett Indien, där han underhålls av och underhåller den brittiska eliten, såsom vicekung Curzon, som tillsammans med vicekung Minto och överbefälhavaren över den indiska armén Lord Kitchener of Khartum får några av de längre avsnitten i verket. Samvaron med sådana som de i Indien verkar hämtade ur någon slags halvt verklig värld, i palats och sköna trädgårdar.

* * *

Det krävs större kunskaper än mina för att kunna skärskåda Hedins berättelser om de trettioen män som han gör till huvudföremål för sin första volym av Stormän och kungar. I vad mån han förskönar och förtiger kan jag inte avgöra, lika lite som jag kan avgöra huruvida hans ibland framskymtande gliringar äger fog för sig. Det är möjligen ett arbete för den tänkte avhandlingsförfattaren jag hänsyftade på ovan. 

Klart är emellertid att Stormän och kungar. Förra delen är fylld av intressanta möten med intressanta personer, personer som i allmänhet haft stort eller mycket stort inflytande på världshistorien eller åtminstone nationell historia i de länder där de hörde hemma. Alltsammans är uttryckt på ett vackert språk, som alltid i Sven Hedins nästan alltid rejält omfångsrika böcker. 

Jag ser fram emot att läsa volym II och att ta del av fler av hans personliga intryck av människor han mött och sammanhang där han har vistats — människor och sammanhang som nu sedan länge hör förflutenheten till.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Förra delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 511 sidor.

Bokrecension: Richard Nixon | John A. Farrell

Richard Nixon. The Life är skriven av John A. Farrell (f. 1953), amerikansk författare och historiker. Boken utkom första gången 2017. Jag har läst en upplaga från 2023.

* * *

Ur historisk synpunkt har en dålig biografi som ärende att antingen fungera som en anklagelseakt eller som en hyllningsskrift. Ingendera av dessa brister vidlåder John A. Farrells tegelstenstjocka biografi över den så kontroversiella amerikanske presidenten Richard Nixon (1913–1994). 

Vad Farrell istället, som en föredömlig historiker, åstadkommit är en beskrivning av mannen Nixon, hans tid och förutsättningar, hans personlighet och göranden: vad jag kan se utan att vilja bevisa att Nixon var si eller så ond eller si eller så god. Det gör att Nixon i biografin möter oss som komplex och kontrastrik människa, inte som karikatyr. 

Onekligen var Nixon mycket intelligent. Farrell beskriver hur Nixon växer upp under relativt enkla omständigheter på en farm utanför Los Angeles och arbetar sig igenom skola, college och sedan vidareutbildar sig till jurist, för att snart komma in i politiken och göra karriär som kongressman, senator, vicepresident och omsider president. 

Nixon fick att hantera Vietnamkriget och dess avslutande, och att utföra den vådliga balansakt mellan den kapitalistiska världen och den kommunistiska. Farrell belyser hur Nixon nog i sin utrikespolitik gjorde några av sina största insatser, bland annat genom att värma upp de kyliga relationerna med Sovjet och Kina. 

* * *

Det är ändå som människa och som personlighet som Nixon fascinerar mig som läsare mest. Farrell ger exempel på exempel på Nixons komplexitet, som bland annat yttrar sig i hans behov av att bevisa sig och få bekräftelse, grundad – får man anta – i en omfattande osäkerhet. Han tillhörde inte den elit som hans vän och sedermera rival John F. Kennedy gjorde. Nixon trivdes inte med sociala samkväm. Han var grov i mun. Andra upplevde det som att han hade en mur runtomkring sig.

Samtidigt var Nixon beredd att gå långt ut i dunklet för att nå de mål han föresatt sig, något som till sist ledde till hans fall som president i och med händelserna i samband med Watergateskandalen, som han nog inte, enligt Farrell, kände till i förväg, men dock försökte tysta ner i efterhand. 

Det verkar som att vissa av Nixons underordnade var beredda att agera på vad de trodde var i presidentens intresse, och att en del av maktutövandet på så vis skedde outtalat. Farrell betonar att det inte var något unikt för Nixon-administrationen. Avlyssning av motståndare skedde nog även från annat håll. Men för Nixons del blev hans inblandning i inbrotten på demokraternas kampanjhögkvarter och ett tidigare inbrott hos en visselblåsares psykolog för djup för att han skulle kunna ta sig ur det på annat vis än att avgå.

Farrells biografi påvisar att Nixon saknat en detaljerad politisk ideologi. Först och främst var Nixon en pragmatiker, inriktad på agerande. — Ja, Nixon var för konservativa värden och värnade Gud, nation och familj. Han var inbiten antikommunist. Samtidigt var han inte blind för betydelsen av medborgerliga rättigheter och problemet med rasism i delar av USA. Åtminstone en tid var Martin Luther King, Jr hans vän. Nixon insåg också hur bisarr en sådan kommunistjakt som McCarthys var.

Så framträder, som sagt, en komplex man, mer komplex ju mer man lär sig om honom. En man djupt misstänksam mot eliten, och själv president. En man som brottas med hur man bör avsluta Vietnamkriget på ett så acceptabelt vis som möjligt – ur amerikanskt perspektiv och som behöver sömntabletter för att kunna sova om natten. Han är fördomsfri och förskräckligt fördomsfull. 

Och, tror jag nog jag kan säga: han är en man som led själsliga kval.

* * *

Richard Nixon. The Life är ett mammutarbete på över 740 sidor, varav drygt 120 sidor utgörs av tättryckta noter med förklaringar och de mest omfattande källhänvisningar jag tror jag mött i något sammanhang. 

Allt tyder på att Farrell genomfört ett nästan ogripbart omfattande arbete med att sätta sig in i, arbeta med och väga det befintliga källmaterialet i form av bland annat PM, biografier, brev, officiella dokument, inspelningar och egna intervjuer med ännu levande då aktiva personer av intresse.

Ur historievetenskaplig synvinkel torde därmed även den mest källkritiskt inriktade historiker vara mer än tillfredsställd över arbetssättet. Till det kommer att brödtexten är njutbar att läsa som litteratur. Jag medger att jag inte hängde med i teknikaliteterna vid någon genomgång av det amerikanska valsystemet. Men det är pedagogiskt skrivet, och det är ledigt och medryckande skrivet. Jag drunknar inte i detaljer, som annars hade varit lätt att göra i ett arbete av den här omfattningen. Det förvånar inte att verket nominerades till ett Pulitzerpris.

Kvar står jag så till sist med en nyanserad bild av den president jag egentligen inte visste särskilt mycket om förut. Jag kan skönja hur Nixon är en del i ett stort politiskt spel, där rent spel hos inte bara honom kan vara mer sällsynt än somliga tror och hoppas. Till det kommer att boken ger en fascinerande inblick i en sammansatt människans person och personlighet. 

Alltsammans komplicerar sammanfattningsvis helhetsbilden av den svårgripliga människan Richard Nixon.
– – –
John A. Farrell, Richard Nixon. The Life. United Kingdom: Scribe Publications, 2023. 737 sidor.

Bokrecension: Gustav Adolf den store | Nils Ahnlund

Gustav II Adolf

Gustav Adolf den store är skriven av historikern Nils Ahnlund (1889–1957). Boken utkom första gången 1932. Jag har läst verket i en nyutgåva från 1963, som försetts med ett efterord av historikern Ingvar Andersson (1899–1974).

* * *

Nils Ahnlund var professor i historia och från 1941 ledamot av Svenska Akademien. Särskilt fokus lade han i sin forskning på den tidiga stormaktstiden. Hans bok Gustav Adolf den store försöker ta ett helhetsgrepp på både Gustav II Adolfs person och tid. Verket utkom första gången redan 1932, men det utgavs på nytt 1963, med en efterskrift av historikern Ingvar Andersson.

Framförallt fokuserar Ahnlund i Gustav Adolf den store på tidens stora drag: hur Gustav II Adolf anslöt sig till lutheranernas sak i de tyska områdena, mot den katolska kejsarmaktens aktioner mot desamma. Ett annat drag som Ahnlund lyfter fram är hur Gustav II Adolf med tiden gick från att framstå som en snäv och intolerant lutheran till att inta en markerat mer tillåtande attityd gentemot vanliga katoliker. 

Men särskilt intressant, och det jag väl framförallt söker i en biografi, är dragen av människan Gustav Adolf, sonson till Gustav Eriksson Vasa. 

Gustav Adolf synes ha ärvt det berömda temperament som även hans farfar och fadern Karl IX hade: han var snar till uppbrusande vrede. Men av Ahnlunds porträtt ser vi också andra drag; som konung var Gustav Adolf förvisso monark i varje tum, men som människa finns det något tilltalande tillgängligt med honom, hans framträdande var, skriver Ahnlund, ”okonstlat”. Han lär haft lätt för att prata med var och en, oavsett samhällsställning.

Ja, Gustav Adolf kunde explodera, han ”kokade ofta över”, en hög färg i ansiktet sägs ha antytt att han kämpade med att svälja ner sin vrede. Han kunde skälla ut folk efter noter. Men kungen verkar också haft nära till glädje: en känslomänniska, helt enkelt. Någon uttrycker att han ständigt ler och någon annan att han ofta skrattar.

Ahnlund talar om kungens impulsivitet, men också om hans förmåga att överväga innan han agerar; han kunde hålla sig tillbaka, men också agera snabbt, och antyder därmed en inre lynnesspänning. Ahnlund påpekar också det inflytande som Gustaf Adolfs nära medarbetare, rikskanslern Axel Oxenstierna, måste haft, denna utpräglade sinnebild av balans och lugn. Gustav Adolf hade vidare lätt för att hålla tal från hjärtat och verkar ha ryckts med i dessa situationer och han uttalade sig ”med förbluffande öppenhet” i diskussioner. 

Detta sagt för att nämna något av det som Ahnlund lyfter fram hos Gustav Adolf som människa.

* * *

Nils Ahnlund skriver en gammaldags prosa. Texten måste ha upplevts sådan redan när den först utgavs 1932. De gamla pluralformerna på verben finns givetvis kvar, men hela meningsbyggnaden har något formellt, nästan kameralt, över sig, som onekligen åstadkommer en viss krispig torrhet som inte nödvändigtvis gynnar framställningen.

Hur väl Gustav Adolf den store överlag håller sig som historisk facklitteratur undandrar sig min bedömning, men jag kan konstatera att tendensen omisskännelig. Nils Ahnlund beundrar föremålet för biografin, och intar en mycket förstående attityd till sådant som Örebro stadga, som formulerades under riksdagen 1617. Då slogs fast att en person som inom riket propagerade för katolicismen kunde dömas till döden. Om någon konverterade till katolicismen kunde han landsförvisas. 

Allt detta sammanhänger givetvis delvis med situationen ute i Europa. Ahnlund skriver om stadgan, att den ”satte likhetstecken mellan landsförräderi och och övergång till katolicismen”. Ahnlund menar att processerna som följde främst var av politisk, snarare än religiös art, och antyder att katolikerna inte nödvändigtvis var bättre på sitt håll.

Men den intolerans som man här och i andra avseenden gav uttryck för hade förtjänt ett större utrymme och en djupare analys utan att det nödvändigtvis hade blivit fråga om anakronistiskt betraktelsesätt. Detta var tider då det tidvis förekom stor religiös intolerans. Det kan vi i bästa fall lära oss av.

* * *

Gustav Adolf den store är en relativt torr skildring av en märklig och mycket mänsklig monark. Sina starkaste sidor har boken när den talar om Gustav Adolf som person; där upplever läsaren att man något lär känna denna portalfigur i inledningen till stormaktstiden, även bortom ståten och propagandan om Lejonet från Norden. 
– – –
Nils Ahnlund, Gustav Adolf den store. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1963. 256 sidor.

Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting

Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.

Bokrecension: Ingen människa är en ö | Sture Linnér

Ingen människa är en ö är skriven av Sture Linnér (1917–2010). Boken utkom år 2007.

* * *

För att en bok som Ingen människa är en ö ska kunna sättas in i ett sammanhang är det rimligt att känna till något om vem Sture Linnér var. Därför först några ord om honom.

Sture Linnér är nog i dag mest ihågkommen som en stor vän av Grekland. Han kunde dess historia och kände dess nutid och var dessutom periodvis bosatt i landet. Linnér blev professor i grekiska språket och litteraturen. Och så var han gift med en grekisk kvinna, Clio. 

Kort sagt: Sture Linnér kunde Grekland. 

Men det är inte allt. Linnér kom också att ägna sig åt internationellt arbete. Dels i Röda korset, och dels för FN, där han under Kongokrisen blev Dag Hammarskjölds närmaste man. 

Redan av det nu sagda kan vi förstå att Sture Linnér hade mycket stora kontaktytor. Han träffade grekiska bönder under den tyska ockupationen. Han kände Dag Hammarskjöld personligen. Han var med på ett hörn under Vita rosens verksamhet genom att dela ut en del flygblad. Och han var kompis med Barbro ”Bang” Alving. 

I Ingen människa är en ö skriver Linnér några texter för att hylla en del av sina vänner och bekanta, personer som han uppenbarligen imponerats av i någon mån, eller personer som gjort stort intryck på honom. 

Det är ofta människor som gjort motstånd eller som stått mot strömmen. Linnér skriver att de samtliga ”ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig”. Han menar också att dessa personer ”förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka”.

* * *

Så vilka är det som Linnér berättar om? De är av högst olika typer. 

Vi har generalmajoren Gösta Törngren. Då Linnér var inkallad på Gotland under andra världskriget fann han gemenskap över gradnivåer med den botaniskt intresserade och bildade militären, som en gång blivit degraderad och befordrad direkt efter vartannat av marskalken Mannerheim.

I ett annat porträtt berättar Linnér om en kambodjansk flicka som han en gång mötte i ett gästhem i Kambodja. Hon har lidit svårt under Röda Khmererna och satt nu och läste ett kambodjanskt urval av Aristoteles-texter. Linnér bestämde sig för att hjälpa henne och smugglade henne över gränsen till Thailand. Han skulle senare oväntat träffa henne igen i ett flyktingläger i Somalia. Där stod hon och delade ut mjölk i sin tjänst för Röda korset.

Givetvis berättar Linnér också om sin vän Dag Hammarskjöld, en person som det nog inte alltid var så lätt för utomstående att komma nära. Linnér verkar emellertid ha kommit in i Hammarskjölds privata sfär och blivit en vän på riktigt, samtidigt som de jobbade tillsammans. Linnérs hågkomster är naturligtvis ovärderliga. 

Värt att notera är ju att det först var tänkt att Linnér och Hammarskjöld skulle sitta båda två i det flygplan som kraschade, varvid Hammarskjöld dog. Generalsekreteraren hade dock precis innan avfärd uttryckt att det var onödigt att de båda lämnade Leopoldville. Linnér steg av, och det räddade hans liv.

Det är knappast långsökt att Linnér dessutom lärde känna Giorgos Seferis, nobelpristagare i litteratur 1963. Om denne man skriver han också inkännande och varmt. Likaså om Allan Edwall, vars teknik som skådespelare vi får stifta viss bekantskap med.

Och Linnér skriver också om ytterligare fler personer som han träffade under kortare eller längre tid av sitt liv.

* * *

Olika kapitel i Ingen människa är en ö är skrivna på olika vis. Ibland berättar Linnér sina minnen på mer traditionellt vis, ibland återger han långa avsnitt ur brev han skickat och fått. De senare gör ju att läsaren upplever att man kommer alldeles särskilt nära de porträtterade. Man läser ju faktiskt deras privata budskap till en vän. Dessutom citerar Linnér gärna ur dikter.

Porträtten skiljer sig från vanliga biografiska framställningar på så vis, att de förra i de flesta fall är vänporträtt. De är avsedda att vara hyllande, men de är likväl inte måttlöst, ogrekiskt berömmande. Linnér ska också ha en eloge för att han undviker att ställa sig själv i strålkastarljuset på narcissistiskt vis; han finns med, eftersom han själv är den röda tråden mellan skildringarna, och vi förstår att han många gånger varit viktig, men han är inte huvudsaken: det är hans vänner, de porträtterade, som är det centrala, och de människor som de var.
– – –
Sture Linnér, Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts, 2007. 167 sidor.

Bokrecension: Jag vill skriva sant | Jesper Högström

Tora Dahl

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen är skriven av Jesper Högström (f. 1965). Boken utkom år 2021.

* * *

Den som intresserar sig för litteratur från 1930- och 1940-talet i Sverige kommer med största sannolikhet att förr eller senare stöta på kritikern Knut Jaensson och författaren Tora Dahl. Det gifta paret, som då bodde på Parkvägen 10 på Lidingö, var nav i en umgängeskrets av författare och konstnärer, där många med tiden kom att bli mycket välkända. 

Man pratade litteratur, man festade, man söp, man skvallrade och hade en och annan affär. Man diskuterade allehanda frågor. Man blev ovänner och vänner.

Till den här kretsens mer fasta medlemmar hörde Gunnar Ekelöf, som tidvis mer eller mindre bodde på Parkvägen. Diktaren Erik Lindegren var också ofta sedd. Så även Artur Lundkvist. Harry Martinson och Moa Martinson likaså. Och så Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Thorsten Jonsson. Med många fler. Flera av gestalterna kom alltså att hamna i Svenska Akademien vad det begav sig.

Tora Jaensson, känd som Tora Dahl, kämpade med sina egna litterära ambitioner. Men hennes eget genombrott som författare skulle ännu ligga längre fram i tiden, även om hon också på denna tid får böcker utgivna. 

Men Tora Dahl skrev också dagböcker. Flera stycken. Och mellan åren 1939 och 1944 en hemlig sådan, där hon särskilt öppet skriver om sitt eget liv och umgänget på Parkvägen. Jag uppfattar det som att den fungerar både som ett litterärt experiment och som en fortlöpande självterapi. 

Den hemliga dagboken deponeras senare på Kungliga Biblioteket med instruktioner om att den skall förbli förseglad till 1994. Vid det laget var de flesta som nämns i den döda. Även Tora Dahl själv.

* * *

Vad Jesper Högström har gjort är att försöka rekonstruera Tora Dahls liv mellan åren 1931 och 1944, särskilt utifrån hennes dagböcker, men också utifrån andra källor, såsom samtida brev. Han har gjort detta på ett sätt som både, vad jag förstår, försöker vara källorna mycket trogna – de citeras ofta utförligt – och har ett skönlitterärt anslag. 

Det är inte en fackbok så mycket som ett litterärt konstverk, dessutom ett mycket realistiskt och lyckat sådant, som av allt att döma är porträttlikt.

Det är alltså fråga om ett historieberättande mer än ett redovisande. Högström kombinerar författarens litterära driv med historikerns arbetssätt. Han har kastat om viss kronologi men nämner också hur han uteslutit sådant som inte kunnat verifieras. Källförteckningen är omfattande.

Boken blir genremässigt en syntes av skönlitteratur och biografi. Vida delar speglar verkligheten, men även sådant som måste vara konstruerat eller rekonstruerat ger intryck av att passa in i sammanhanget, i verkligheten. Det är skrivet utifrån de mönster som man faktiskt ser i källorna. Det är litterärt fruktbart, men givetvis historiskt diskutabelt. 

Bokens syfte har, skriver Högström i ett utmärkt resonemang om sitt arbetssätt, varit ”att mana fram atmosfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt.” Detta har lyckats. 

Till avslöjandena i boken hör Tora Dahls utomäktenskapliga sexuella relationer. 

Knut Jaenson och Tora Dahl var förvisso gifta och levde tillsammans, men någon intim fysisk relation var det sällan fråga om. De var goda vänner. Men när Knut förälskade sig i någon kunde Tora flytta ut ett tag så att han fick pröva hur den nya relationen fungerade. Å andra sidan hade Tora sina egna romanser. Hon skriver i den hemliga dagboken om relationerna med Gunnar Ekelöf och med Erik Lindegren, båda modernistiska diktare.

* * *

Till mina stora litterära upplevelser hör Vilhelm Ekelund. I Tora Dahls kretsar var Ekelund högt aktad. Men han var inte någon man umgicks med: för det var han väl alltför svårnalkad och avskild. Men man talar om honom. Han verkar nästan vara med som en tyst närvaro, som en bild på väggen. Åtminstone är han en mycket naturlig och vördad referenspunkt.

Knut Jaensson anser ”att Ekelunds från antiken hämtade livsvisdom är det bästa som finns i svensk litteratur idag”. Han skriver: ”... man vördar Ekelund och tar då och då en styrketår ur hans journaler ...” Och Tora Dahl skriver: ”[b]åde Ekelund och Lagerkvist lyssnar ständigt efter de djupa livsflödena.”

* * *

Jesper Högström har skrivit en naken och intim berättelse om ett liv och flera liv under ett antal år, där inte mycket är dolt och där det inte moraliseras. Det är relationer. Det är kända författare och konstnärer som människor. Och det är mullret från omvärlden. Högström skriver en mycket vacker svenska där orden stillsamt och skonsamt fyller sidorna. Jag vill skriva sant är ett litterärt mästerverk om en kämpande, skrivande människa.
– – –
Jesper Högström, Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler förlag 2021. 390 sidor.

Bokrecension: Gränslösa | Daniel Hjorth

Gränslösa är en samling essayer av Daniel Hjorth (1931–1920). Boken utkom första gången 1995.

* * *

Essaysamlingens namn Gränslösa syftar på det löst sammanhållna tema som betecknar åtskilliga av texterna i boken: det handlar om människor som på något vis varit gränsöverskridande. Tyngdpunkten förefaller ligga på gestalter från Centraleuropa, verksamma bland annat under 1900-talets första hälft. 

Att läsa Gränslösa är att skåda ner i det förflutnas klara sjö: där rör sig ett myller av varelser, som ibland återkommer i olika sammanhang: människoödena korsar varandra här och där. Inte minst märks Thomas Mann och hans barn Erika och Klaus Mann. 

En annan gestalt, verksam nästan in i vår egen tid, är Bertolt Brecht, som får en allt annat än charmig avporträttering. Den tyskspråkiga sfären av kulturpersonligheter är rikt företrädd. Bland dem hör också en androgyn och könsöverskridande person som Annemarie Schwarzenbach hemma, med sina förälskelser och sin svåra narkomani.

Några fler inslag i boken må bli nämnda, för att ge en känsla av vad man som läsare kommer att möta.

Hjorth skriver om duellens historia, om den engelske gentlemannen, om den Nietzschebeundrande diplomaten Harry Graf Kessler. Den senare skriver om mötet med den svårt sjuke Nietzsche:

"Han hukade med sin alltjämt mäktiga gestalt och panna, tigande med stora sorgsna ögon i sitt hörn som en stor sjuk örn."

Och Hjorth skriver också om det under första världskriget av tyskarna förstörda biblioteket i Löwen, strax utanför Bryssel. Och om dess upprepade återuppbyggande och fyllande med böcker. I en text uppehåller sig författaren vid exilryssar i mellankrigtidens Berlin, en text som samtidigt ger en smak av den erans dekadenta och ohöljt lockande Berlin.

Daniel Hjorths stil är lättläst och intagande, men ärligt talat något slängig. Det hade gagnat texterna om de genomgått en hårdare kontroll av en redaktör. Det är naturligtvis inte fråga om en brist från Hjorths sida, utan snarare får man intryck av att skrivandet och tryckandet gått i sådant flygande fläng att språkliga märkligheter han själv skulle justerat nu fått stå kvar som de gör.

* * *

Mängden intresseväckande böcker man som litteraturintresserad kommer i kontakt med i Gränslösa är legio. Egentligen borde jag ha noterat dem alla: nu får jag väl bläddra igenom och se vad jag råkar på. Till exempel vill jag gärna läsa Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh om folkmordet på armenierna. Måhända kan jag något träna upp min gamla skoltyska under året som kommer, så att det inte vore omöjligt att ta sig igenom den på originalspråket.

Essayerna är osviklig njutningslektyr. För en stund, flera stunder, får läsaren försvinna ner i det förflutna, och känna av hur starkt pulsen slog också för dem som levde före oss.
– – –
Daniel Hjorth, Gränslösa. Stockholm: Bonnier Alba, 1995. 250 sidor.

Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.

Bokrecension: Nietzsche | Maximilien Le Roy, Michel Onfray

Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté) är en grafisk biografi av Maximilien Le Roy (f. 1985), baserad på en text av Michel Onfray (f. 1959), i översättning av Jim Jakobsson. Boken utkom på franska första gången 2010, och på svenska 2011.

* * *

Den som något sysslar med det västerländska tankelivet under sent 1800-tal och 1900-talet kan svårligen undvika Friedrich Nietzsche. Han står som en portalgestalt som man måste förhålla sig till. Han utmanade vad många uppfattade som självklart, och han missbrukades som kanske få andra av eftervärlden, och har citerats med gillande av både reaktionärer och revolutionärer.

För egen del innebar mötet med Nietzsche något omvälvande. I dag är hans betydelse för mig kanske inte lika stor som den en gång var: jag har överlevt hans inflytande och sökt mig till andra skogskällor för klart, friskt vatten.

Det kan synas kontraintuitivt att det skulle finnas en grafisk biografi om den tyske professorn, diktaren, författaren: ett liv levt bland böcker och bokstäver är inte nödvändigtvis rikt på äventyr som lämpar sig för grafisk framställning. Om jag hade tänkt så, så hade jag motbevisats av Maximilen Le Roys känsligt utförda verk, som baserats på ett filmmanus av den franske filosofen Michel Onfray.

* * *

Nietzsche. Att skapa sig frihet är inte i första hand en bok om de tolkningar av verkligheten som Nietzsche formulerade, även om en parafras av dem givetvis flyter genom en stor del av framställningen. Och man anstränger sig i boken för att visa bort vulgärbilden av Nietzsche som stenhård och – framförallt – trycker man på hur han inte var antisemit, vilket bör vara bekant för var och en som något sysslat med hans texter.

Istället möter vi en svårt lidande Nietzsche, en människa lite utanför tillvaron, en ensamvarg riden av ångest och mött av oförstående. Boken ger nedslag i hans liv, kronologiskt sett från födseln till döden, efter ett decennium av sinnessjukdom. 

Vi får lära känna en Nietzsche som kämpar med att hitta en välmotiverad livsstrategi och tolkning av tillvaron. Ja, där finns det hårda, men också en mild och djupt kännande människa. Där finns lidandet. Om och om igen målas Nietzsche liggande i sängen, vriden i ångest, han, som gjort upptäckten att världen består av så många lögner: kristendomen är en av dem, den fria vilja en annan, moralsystemet ytterligare en annan.

Men där antyds också kärleken till Lou Salomé, och konflikten med systern Elisabeth Förster-Nietzsche. Och så nedbrytandet, sönderfallet, som tystar honom. Och döden, i systerns vård, vilken i boken tydligt framställdes som beredd att utnyttja broderns stigande berömmelse och efterlämnade skrifter för sina egna syften.

Nietzsche. Att skapa sig frihet är en fin introduktion till Nietzsches liv. Teckningarna är expressiva och betonar särskilt den lidande Nietzsche, hans kamp med detta lidande och hans kamp med tillvaron. Att läsa texterna och se bilderna blir förvisso en melankolisk skönhetsupplevelse.
– – –
Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté). Maximilien Le Roy, Michel Onfray. Övers. Jim Jakobsson. Höör: Agerings bokförlag, 2011.

Bokrecension: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma | Olof Lagercrantz

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz utkom 1994.

* * *

Olof Lagercrantz (1911–2002) och Gunnar Ekelöf (1907–1968) var vänner från mitten av 1930-talet till den senares död. Lagercrantz skildrar i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma vännen Ekelöf. Porträttet som träder fram är ömt utfört, utan försök att täcka över och försköna.

Det är alldeles uppenbart att Lagercrantz värdesatte vänskapen med Gunnar Ekelöf. 

Poeten framstår som påtagligt excentrisk. Vi förstår, att fastän han förlorade sin ärvda förmögenhet miste han aldrig sin air av överklass. Och där finns något lekfullt över honom: han leker med ord och leker med roller, skämtar grovt och kan samtidigt, inför främmande, vara bortvänd. Det är något av icke-anpassning över hans gestalt i Lagercrantz version, något samtidigt sårbart och egocentriskt. 

Något hjälplöst och något genialiskt. 

Lagercrantz beskriver otaliga möten och telefonsamtal med Ekelöf, ett och annat brev anförs. En bärande del är utdrag ur de anteckningar Lagercrantz fört efter att ha haft med Ekelöf att göra. De två samtalar om dikter och motiv, om människor. De verkar prata föga politik och föga om samtiden. Men de samtalar om högt och lågt och möts in i den sista sjukdomens lidande, cancern som till sist ändar Ekelöfs liv 1968. 

Genom Lagercrantz nedtecknade samtal med vännen får man en känsla av att man kommer helt nära människan Ekelöf, innanför den poetiska nimbus som riskerar att omhölja honom som Poeten, från vårt sentida perspektiv.

* * *

Jag får intrycket av att människan Gunnar Ekelöf i mångt och mycket harmonierar med den röst som hörs i hans dikter. Han framstår som en särling vars intressen är vända inåt och bakåt, inte utåt och framåt, ständigt bearbetande och skildrande livets och levandets villkor. 

Men bilden fördjupas också genom boken: alkoholen som både stöd och förstörande kraft finns med, rastlösheten också. Och besynnerliga sociala situationer som kunde uppstå kring Ekelöf.

Jag kan inte utifrån källkritiska överväganden avgöra hur rättvisande Lagercrantz bild är av Ekelöf, hur troget han återger den vänskap som de två männen odlade och vidmakthöll under decennier. Men den ger alla intryck av att vara djupt känd och äkta. 

Inte minst berättar Lagercrantz mycket finkänsligt om processen som Ekelöfs sjukdom och gradvisa hälsoförsämring innebar, en process som ändades med döden. Poeten och människan bryts inte sönder, fastän hans kropp förtvinar och metastaser sprider sig. Ekelöfs gestalt blir i dessa avsnitt ofta påtagligt kroppslig. Hans hustru smeker hans ben. Lagercrantz klappar honom och får alltid en klapp tillbaka. Hans ansikte magrar. — Det är omöjligt att inte bli gripen.

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma — titeln är ett citat ur Ekelöfs poesi — är ett värdigt minnesmonument över en lång vänskap och en stor diktare, och det känns som en ynnest att som läsare få lov att komma så nära, att man nästan inbillar sig att man kan höra Ekelöfs röst eller se honom röra sig i en sal, med huvudbonaden på som vanligt. 

Eller så ser man honom sjuk i sängen med nattmössan på huvudet, med ikonerna på väggen ovanför, böckerna i närheten, lågmält talande om motiv som för tillfället fångat hans intresse och nog skall komma att omsättas i dikt. 

— Ja, Lagercrantz gör genom sin bok vännen verklig också för generationer som fötts efter både att Ekelöf och han själv gått in i skuggornas värld.
– – –
Olof Lagercrantz, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994.

Bokrecension: Legenden om Bengtsson | Ivar Harrie

Frans G. Bengtsson

Legenden om Bengtsson är skriven av antikvetaren och tidningsmannen Ivar Harrie (1899-1973). Boken utkom år 1971.

* * *

Begreppet är utslitet, men det är fascinerande att läsa om gångna tiders kulturella gestalter: hur de verkade i sin samtid, hur de förhåll sig till varandra, vilka band och animositeter som en gång fanns. Det är världar som vi ställs inför, som vi i någon mån mist kontakten med, även om deras innevånare fortfarande nog inverkar på våra tycken och tankar.

En kulturell, litterär gigant var Frans G. Bengtsson (1894-1954). I dag är han väl mest känd för romanen i två delar om Röde Orm. Men han var mer. Och kring honom bildades en legend, en mytversion om vem han var och vad han stod för.

Det är om denna bild av Bengtsson och om Bengtsson som personlig vän som Ivar Harrie har skrivit sin biografi. Harrie ingick själv tidigt i den krets som Bengtsson tillhörde i Lund och de verkar behållit kontakten genom åren intill Bengtssons död. Harries perspektiv är personligt och intimt som vän, men också sakligt som medveten läsare.

Harrie tecknar en bild av Bengtsson i huvudsak genom hans litterära verk.

Stort utrymme lämnas åt Bengtssons poesi, en poesi som väl numera tillhör de mer undanskymda delarna av vad han skrev. Sedan kommer de mycket välgenomförda essayerna. Så de två stora böckerna om Karl XII. Och så till sist den på samma vis tvådelade romanen om Röde Orm. All hans prosa – och även poesin – utmärks av en särdeles säker stilkänsla.

Men Harrie förhåller sig alltså även till bilden av Bengtsson. Bilden som fanns innehöll det hjältedyrkande, reaktionära, militaristiska. Harrie visar övertygande hur Bengtsson var betydligt mer komplex än föreställningen om en ärkekonservativ skriftställare med vurm för karoliner och kanoner.

Politiskt verkar Bengtsson, i Harries framställning, föga involverad, även om hans avsmak för det tyska tyranniet under andra världskriget är tydlig. Och rörande första världskriget skriver Harrie om Bengtsson: "Medan kriget pågick, hade han varit närmast antimilitarist, i varje fall rabiat motståndare till heroismen modell 1914." För Bengtsson låg de konstnärligt fruktbara fältslagen och dåden i det sedan länge förflutna. Inte i det nära, det pågående.

Fram växer bilden av det som Harrie kallar vintermänniskan, med en term lånad av Bengtsson själv. Den enslige, distanserade, strävande. Med en underbar formulering karaktäriserar Harrie sin vän som "ofta tankspridd, men sällan tanklös." Hans litterära konst av central i hans liv, och hans utarbetade litterära smak och hans litterära ideal fjärmande honom från det spekulativa och riktade honom mot det drivna, handlingsbetonade.

* * *

Legenden om Bengtsson är en väns bok om en avhållen vän. Harrie kan förvisso lyfta fram kritiska aspekter, men till största delen är det fråga om ett varmt porträtt av en ultraintellektuell litterär kulturpersonlighet.

Jag tror att Harries bok hjälper oss att komma närmare Bengtsson och kanske rentav att den hjälper oss se att Bengtsson fortfarande är en aktuell författare med tankar och stilideal som fortfarande drar till sig och bör kunna dra till sig ytterligare läsare. Inte minst just med tanke just på stilen: en så medveten, stark och till ytan självklar stil är något mycket svårt att åstadkomma.
– – –
Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1971.

Bokrecension: En bok om Vilhelm Ekelund | Axel Forsström & K. A. Svensson (red.)

En bok om Vilhelm Ekelund redigerades av Axel Forsström (1891-1962) och K. A. Svensson (1891-1978) och utgavs av Vilhelm Ekelund-samfundet på Gleerups förlag 1950.

* * *

Man hade planerat att ge ut en hyllningsbok i samband med Vilhelm Ekelunds 70-årsdag 1950. Emellertid avled Ekelund under tidiga hösten 1949, och istället utarbetade man en minnesskrift: En bok om Vilhelm Ekelund.

Bidrag skrevs av vänner och bekanta, med särskilt fokus på människan Vilhelm Ekelund: möten med honom, beskrivningar av honom, brev av honom.

Det är väl oundvikligt att boken under dessa tillkomstomständigheter är en smula obalanserat hagiografisk. Men samtidigt är det otvivelaktigt så att Ekelund varit viktig för dem som skriver om honom.

De drar sig minnes anekdoter och saker han sagt, eller som i vissa fall strävar efter att lägga ut texten och förklara hans tankar och livsfilosofi. Kanske är det inte minst som samling Ekelund-anekdoter och Ekelund-skisser vari bokens förblivande värde består.

Bland dem finns de gripande beskrivningarna. Barndomsvännen Ernst Norlinds beskriver sitt intryck av Ekelund: "Han var säkerligen en av de ensammaste mänskor som levat." Många uppehåller sig vid ryktet om hans uppflammande temperament, men i allmänhet försöker de också tona ner den sidan. Det verkar som om Ekelund alltid strävade mot lugnet och balansen – kanske, tänker man, för att han just hade ett så starkt affektliv att hantera. Rolf Ekman skriver:

"Ekelund bekämpar lidelserna och affekterna; han har dem inom sig själv, coh det är honom en tvingande nödvändighet att övervinna dem."

Många berättar om vilket starkt intryck Ekelund gjort på dem, både som människa och som författare. Från Ekelunds tid i Berlin berättar Carl Johan Björklund om hur dennes Antikt ideal (1909) betraktades "som ett slags bibel" av de ungdomar som läste honom. Björklund berättar också hur Ekelund kunde gå omkring i timmar i Berlin mellan de olika bokkärror där det såldes begagnade böcker, och här och där titta i en verk, stundom köpa något.

* * *

Man återkommer till hans tydligen påfallande blå eller blågrå ögon. Och hans inte högljudda men tydliga röst. Märkligt många som besöker Ekelund under hans år i Saltsjöbaden refererar till hans katter, främst persern Tusse, som familjen fått i gåva och fäst sig vid. Katten brukade följa med Ekelund på hans vinterfärder med sparkstötting på Mälarens is. Katten satt på sätet. Och Tage Aurell beskriver hur katten sällan dricker mjölk och ogärna grädde – "om det inte är kaffe eller te däri."

* * *

Som författare är Ekelund svår. Man måste – om man alls ska läsa honom – ta sig tid att lära känna hans sätt att uttrycka sig och hans sätt ladda de avskalade orden med sin mening. Det är nog sant som Jan Fridegård skriver om Ekelunds böcker, att "man får mera tionde gånger man läser dem än den första."

Men det är uppfriskande att boken om honom på det stora hela är tillgängligt skriven, liksom det även blir uppenbart att Ekelund som person värnade om det enkla i livet och i samtalen, något som också syns i breven som är allt annat än dunkla, utan vardagliga och omsorgsfullt trevliga.

Samtidigt bevaras hela tiden respekten för Ekelund och hans livsverk. Nils Heribert Nilsson skriver:

"Vilhelm Ekelund har dock aldrig avsett att vinna publik. Han är rådgivare blott för den andligt produktiva människan, men för denna i alla fack, i litteratur, i konst, i vetenskap. Den som här närmar sig honom, han blir bättre hjälpt än med fenandrin eller kokain, när tillvarons hela djävulskap hotar att gå honom hårt in på livet."

Och vi kan avsluta med Pierre Naerts ord som återges i boken; Naert var den första som doktorerade på Ekelund. I radio sade han efter Ekelunds död 1949:

"Vår tid är en masstänkandets, ytlighetens, nervositetens och den meningslösa effektivitetens tid; till denna tid har ingen mer att säga än Ekelund, självuppfostrans, meditationens, den själsliga harmoniens och enkelhetens apostel."

Orden har ännu sin aktualitet; kanske mer än någonsin förut.
– – –
En bok om Vilhelm Ekelund, Axel Forsström, K. A. Svensson (red.). Vilhelm Ekelund-sällskapet. Gleerups 1950. 261 sidor.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 | K. A. Svensson

Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 är skriven av bibliotekarien K. A. Svensson (1891-1978). Boken utkom 1950.

* * *

Ibland när man umgås mycket med en död författare eller personlighet uppstår det fenomenet att man nästan känner sig som bekant med personen i fråga. Efter att nu ha läst K. A. Svenssons bok om sin vän Vilhelm Ekelund uppstår något liknande: jag får en skenbekantskap med människan bakom de så skarpa iakttagelserna och gåtfulla formuleringarna.

Det möjliggörs genom Svenssons utmärkta arbete. Han lärde känna Ekelund i början av 20-talet, och från och med 1932 började han skriva ner vad Ekelund yttrat under deras samspråk. I boken har han därtill tillfogat hela eller delar av brev från Ekelund och andra, mer allmänna, hågkomster från möten med författaren.

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 ger oss inte främst nycklar till förståelsen av Ekelunds verk, men desto fler beträffande hans väsen och person, ja, hans personlighet, som var mycket komplicerad. Åtminstone så som den beskrivs av vännen K. A. Svensson.

Till det första som slår mig hör hur mycket Ekelund läste. Svensson, som var bibliotekarie i Hälsingborgs arbetarekommuns bibliotek, försåg Ekelund med de böcker som han hämtade eller beställde. Inte inte alldeles ringa del av Svenssons bok består således av korrespondens eller texter om vilka böcker Ekelund vill låna.

Genom bokrekvisitionerna och samtalen går det att utläsa vad som för tillfället särskilt intresserade Ekelund. Det kunde vara sådant som kinesiska författare, polarexpeditioner eller finländsk litteratur. Påfallande ofta beställer han biografiska böcker. Vissa författarskap talar han särskilt ofta om: Walter Scott, Goethe, Nietzsche, Emerson. Moderna svenska författare omnämns mer sällan.

De två samtalar också om Ekelunds egen produktion – mindre om dess innehåll än om dess praktiska inslag: hur många böcker som skall tryckas, till vilka gratisexemplar skall distribueras, och så vidare. Vännerna samtalar också om det som de själva läser; Ekelund är frikostig med bedömningar av författare och deras böcker.

* * *

Ekelund var alldeles uppenbart en excentrisk man. Men istället för att bara uppfatta honom som den arktiskt-profetiske diktarfilosofen, kan man genom Svenssons redogörelser rentav röras till en viss medkänsla med den synnerligen känslige författaren Ekelund: hans ständigt återkommande ekonomiska trångmål, hans tendens till isolering, hans lynne. Svensson talar om hans ”ytterliga ömtålighet, ytterliga sårbarhet”.

Och så andra rörande inslag, såsom kärleken till katter. Och hans bohemiska rum i villan i Danmark när han bodde där tillsammans med hustrun och dottern. Svensson skriver om ett besök där 1934, när Ekelund inte var vid full hälsa:

"Han låg däruppe i sitt rum, i sin naturomgivning: på golv och stolar små berg av papper och böcker, små djunglar av krukväxter. Den gamla bokhyllan med sina massor av gamla härjade böcker, överst tornande sig uppåt i toppar, var egentligen inte en möbel: den var natur, ett berg, ett Zauberberg, fullt av omätliga skatter för den invigde."

* * *

Svensson underlåter inte att ge oss en karaktäristisk av Ekelunds fysiska utseende. Han beskriver honom som lång, med påfallande små fötter och händer och en liten mun. Han hade helst ståkrage och på sommaren en panamahatt med nedfällt brätte och annars ett plommonstop. Och så överrock.

Han var noga med maten och även om han senare i livet drack föga, var alkoholintagandet ett betydande inslag i samvaron innan dess. Och så rökte han cigarrer. Ekelund verkar vidare haft en ganska torr humor och benägen för fin, knappt märkbar, ironi.

* * *

Mer beklämmande är de uppfattningar som Ekelund ger uttryck för rörande judarna. Visserligen har det anförts att Ekelund använder motsatsparet greker-judar som en metafor för till exempel det  västerländska visavi det österländska men det finns tydlig antisemitism redovisad i Svenssons bok, även om Svensson också kontextualiserar den.

Den radikalt ickepolitiske Ekelund var inte nazist, även om vissa uttalanden är påfallande välvilliga visavi Hitler och nazismen, åtminstone tidigt under dessas förekomst i samtalen, och åtminstone sett i historiens backspegel. Men det är också uppenbart hur svårt Ekelund har att fördraga vännen Hejll som blivit svensk nationalsocialist. Ekelund menar att "det är hans hat som förlett honom."

Det finns en betydande ambivalens. Å ena sidan kan Ekelund säga: "Av alla vidrigheter är väl den där rashögfärden något av det vidrigaste”, eller tidigare: ”Judafolket är […] i allra högsta grad representativt för det geniala." Å andra sidan kan han komma med antijudiska gliringar.

* * *

Vilhelm Ekelund och K. A. Svensson umgås under många år, periodvis verkar de ses flera gånger i månaden. Oftast verkar de samtala om kulturella spörsmål, författare och böcker. Inte sällan anmäler Ekelund avvikande åsikter: Svensson säger något, och Ekelund genmäler något som går i en annan riktning.

Svensson nalkas Ekelund med respekt, men inte med böjd nacke: Svensson står inte inför den vitskäggige diktarfilosofen som inför en profet, utan som inför en aktad nära vän, vars egenheter han lärt sig att förhålla sig till. Porträttet i boken blir sammantaget en mycket mänsklig bild av Vilhelm Ekelund.
‒ ‒ ‒
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, K. A. Svensson. Gleerups 1950. 372 sidor.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund | Jonas Ellerström

Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke är skriven av Jonas Ellerström (f. 1958). Boken utkom 2017 på Bokförlaget h:ström – Text & Kultur i serien Litterära profiler.

* * * 

Vilhelm Ekelund kunde vara synnerligen folkskygg, paranoid och tillbakadragen. Hans texter betraktas ofta som svårtillgängliga i tilltagande grad. Hans författarskaps attraktionskraft är emellertid för en del inbitna läsare fortfarande mycket stor.

En av landets främsta Ekelund-experter, författaren, översättaren, förläggaren Jonas Ellerström, låter oss nalkas denne mycket specielle diktarfilosof i en biografi, som han träffande kallar en "kvalificerad introduktion" i förordet.

Han lyckas med det genom att på ett skickligt vis väva samman Ekelundtexter med Ekelunds biografi, inte minst utifrån en geografisk-topografisk aspekt: alltså, var Ekelund vistats och hur landskapet har sett ut på dessa platser.

Ellerström tar oss med genom Ekelunds liv, med särskild tyngdpunkt på åren fram till och med de delvis mycket svåra exilåren i Tyskland och Danmark, men ända fram till villan i Saltsjöbaden som blev Ekelunds sista hem, efter en lång rad olika vistelseorter.

Han beskriver hur Ekelunds livsinställning synes förändras med åren: från det hårda, trotsiga, nietzschanska, till något mer försonligt, stillsamt.

* * *

Fram växer för mig en andens upptäcktsresande. Ekelund vandrar gärna i den yttre naturen, men i lika hög grad utforskar han sitt eget inre. Instrument som bistår honom i utforskandet – ja, som väl är avgörande – är hans språk och formuleringskonst, själva skrivandet. Ekelund hittar fram till aforismen som sitt särskilda uttryckssätt. Ellerström skriver: "Aforismen blir för honom ett sätt att tänka ...".

Ellerström visar också hur Ekelund använder några av idéhistoriens främsta gestalter i detta utforskande. Dessa gestalter är inte så mycket målet för utforskandet, utan verktyg för utforskandet av det mänskliga och den egna anden.

"Kanske är det riktigast att säga att Ekelund ser sig som en utforskare – men mindre av texten än av sig själv genom texten.", skriver Ellerström med anledning av hur Ekelund läser Swedenborg.

Det är som att Ekelund livet igenom söker efter ett beständigt modus vivendi; att han strävar efter att formulera ett sätt att leva – som är äkta och bärande.

* * *

Ellerström visar tydligt hur viktig naturen var för Vilhelm Ekelund, inte minst havet. Ekelund är också sällsynt skicklig i att lyriskt beskriva naturen i sina dikter, så länge han ännu använde poesin som uttrycksmedel.

På samma sätt synes vandrandet varit centralt. Bara sjutton år gammal fotvandrar Ekelund med en kamrat från Lund till Stockholm. Längre fram finns omvittnat hur Ekelund gärna hade papperslappar en blyertspenna med sig under sina vandringar, och hur han skrev ner tankar, aforismer, som han sedan renskrev vid hemkomsten.

Ekelund vandrade uppenbarligen fram sina tankar; vandringen i landskapet måste ha stimulerat honom.

* * *

Mycket bildad var Ekelund uppenbarligen, men någon akademisk examen tog han inte. Han var visserligen inskriven vid Lunds universitet en tid, men där verkar han främst ha använt sig av dess bibliotek.

Också senare i livet var biblioteken viktiga nav i hans liv. Han läste mycket, ja, Ellerström skriver om hur Ekelund söker i böckerna. Jag får känslan av att läsandet precis som skrivandet torde varit en del i det terapeutiska diktarfilosofiska livsbetraktande utforskande som var ett sådant signum för Ekelund.

* * *

Vilhelm Ekelunds författarskap förblir relevant. Hans texter är landskap att vandra igenom; varje aforism en lund att betrakta och ta intryck av. Jag tror att enslingen Ekelund ännu har en röst, genom sina böcker, som förmår hjälpa människor att leva.

Jonas Ellerströms välskrivna bok skänker åt den seriöst nyfikne ingångar till den tankevärld som var Ekelunds; en tankevärld som äger kraft att påverka den allvarligt sökande läsaren-människan än i dag.

– – –

Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Jonas Ellerström. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur 2017. Serien Litterära profiler. Omslag: IMS/NordicPhotos (Författarbild); Johan Hammarström (Form och omslag). ISBN: 978-91-7327-238-4. 167 sidor.

Bokrecension: Bonniers | Åke Bonnier (d.ä.)

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 är skriven av Åke Bonnier (d.ä.) (1886-1979). Boken utkom år 1974.

* * *

Få svenskar har inte kommit i åtminstone någon kontakt med familjen Bonniers verksamheter. Särskilt Albert Bonniers förlag är och har länge varit en mycket inflytelserik institution inom kultursfären. Men numera ägs också åtskilliga tidningar och tidskrifter av Bonnierkoncernen, liksom andra företag inom media.

Men det började inte där. I släktkrönikan av Åke Bonnier (d.ä.) får vi följa med till den ringa begynnelsen och därifrån fram till år 1941.

Han börjar med Gerhard Bonnier (och dennes föräldrar), som föddes som Gutkind Hirschel i Dresden 1778, fortsätter med framförallt dennes söner Adolf Bonnier och Albert Bonnier, samt slutar med Albert Bonniers son Karl Otto Bonnier, som dör 1941.

Mest kända för eftervärlden i dag är väl Albert Bonnier och Karl Otto Bonnier, som genom bokförlaget gav ut så många av de mest berömda och inflytelserika svenskspråkiga författarna från det moderna genombrottet och framåt. Karl Otto Bonnier var författaren Åke Bonniers far.

Släktkrönikan tar givetvis också upp andra medlemmar i familjen under dessa år, men fokus ligger på bokförläggarna som nämnts ovan: de utgör krönikans kärna. Det är det ena benet som skildringen står på.

Det andra benet är mötena med kulturpersonligheter och författare. Åke Bonnier citerar ymnigt ur förlagets brev – både sådana som hans far och farfar själva skrivit och sådana som de mottagit. Det ger en synnerligen intressant inblick i hur förlagsverksamheten fungerade, och hur författarna förhöll sig till sina förläggare.

I boken möter vi vitterhetens och konstens jättar en efter en, somliga i brev, många av dem som personliga vänner till familjen: Viktor Rydberg, Emilie Flygare-Carlén, Zacharias Topelius, den stormande Strindberg, Gustaf Fröding, Ellen Key, Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson, Vilhelm Moberg.

Stämningen mellan författare och förläggare verkar i allmänhet varit god.

Åke Bonnier berättar att förlagstraditionen var sådan, att man inte såg det som sin uppgift att censurera författare. Jo, visst kunde man ge råd, men främst på estetiska grunder. Tvärtom kunde man se det som en äresak att även kunna ge ut texter som stred mot den frisinnade ideologi som till exempel var Karl Otto Bonniers.

Men naturligtvis hände det att de sa nej: Karl Otto Bonnier lär ha varit vankelmodig vad gäller att ge ut Sven Hedins Andra varningen, efter att ha gett ut föregångaren Ett varningsord i miljonupplaga. Han avböjer, men ångrar sig: då hade Hedin gått till annat förlag.

Naturligtvis är inte släktkrönikan menad som en kritiskt genomgång av förlagets verksamhet och släktens medlemmar. Det är snarare fråga om ett varmt och respektfullt inifrånperspektiv och det vore för mycket att vänta sig av huvudgestalternas ättling att lyfta fram negativa sidor hos sin far och farfar och så vidare.

Resultatet blir emellertid att personerna nu blir helgjutet präktiga och goda figurer. Det kan de ju ha varit. Men om icke, så hade framställningen vunnit i sälta på att låta Karl-Otto, Albert och de andra få åtminstone någon grad av svärta.

* * *

Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 kan med fördel läsas av alla som intresserar sig dels för bokhandels- och bokförlagshistoria, och dels av dem som intresserar sig för det svenska kulturlivet under 1800-talet och framåt mitten av 1900-talet.

Vi som med glädje läser exempelvis August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg får genom Åke Bonniers beskrivningar och brevutdrag en fylligare bild av dessa författares personligheter och de rent praktiska omständigheterna kring publiceringen av deras verk.
– – –
Bonniers: En släktkrönika 1778-1941, Åke Bonnier (d.ä.). Albert Bonniers förlag 1974. Omslag: Herbert Lindgren. ISBN: 91-0-039375-4. 248 sidor.

Bokrecension: Bengt Lidforss | Nils Beyer

Bengt Lidforss

Bengt Lidforss: En levnadsteckning är skriven av journalisten och författaren Nils Beyer (1903-1994). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1987.

* * *

Bengt Lidforss är en traditionell biografi med begynnelse i sitt studieobjekts föräldrageneration och med slut i död, begravning och eftermäle. Arbetet bygger på omfattande källstudier, inte minst i privata brev, som det generöst citeras ur.

Biografin är utmärkt utförd, om än med en tydligt apologetisk tendens. Beyer uppskattar Lidforss.

* * *

Bengt Lidforss yttre levnadsöde är i mångt och mycket ett icke särskilt bekvämt sådant. Länge levde han ett påtagligt bohemiskt liv. Alkoholkonsumtionen var tidvis stor, och han kämpade till döddagar med ekonomiska bekymmer.

Förälskelser skakade honom, och det faktum att han var bisexuell gjorde inte livet kring sekelskiftet enklare. Därtill kommer hur illa han behandlades av det konservativa Sverige, när hans vandel adderades till hans vetenskapliga meriter när det var dags att få tjänster.

* * *

För sin tid var Lidforss radikal och han hade två huvudfiender.

Den ena var kristendomen, som han såg som en förljugen ideologi med förljugna företrädare.

Den andra var den reaktionära kapitalistiska bourgeoisien, som han såg som en bromskloss rörande arbetarklassens livsvillkors förbättring men också rörande frigörandet av dess potential, inte minst ur intellektuell synpunkt.

Värt att notera är att Lidforss själv kom från en gedigen borgerlig bakgrund: han var professorson, och fadern var en av dessa mycket konservativa, patriarkala män vars likar han ägnade livet åt att bekämpa. Faderns och sonens personliga relation verkar emellertid ofta ha varit god, om än rejäla slitningar förekom. Föräldrarna var nog tidvis synnerligen oroliga för sonens dåliga anseende och ständiga strider i tidningsspalterna och från talarstolar.

Lidforss radikalism hade tydliga gränser vänsterut. Han var socialdemokrat och tog avstånd från den tidens ytterlighetsvänster, som representerades av ungsocialister och anarkister.

* * *

Biografin rör framförallt människan Bengt Lidforss som person, som journalist och som polemiker. Beyer uppger själv att han inte går in djupare på Lidforss naturvetenskapliga forskningsmöda.

En djupt personlig sak som jag dock önskar att Beyer gått djupare in på – i den mån det nu är källmässigt möjligt – är Lidforss bisexualitet, något som ju var synnerligen känsligt under tiden. Men vid biografins utgivande 1968 var homosexuella relationer åtminstone avkriminaliserade.

Särskilt upplever jag det som att Beyer tassar osedvanligt försiktigt kring Bengt Lidforss och Vilhelm Ekelunds relation. Vi får veta att de hade en nära relation, men också att Ekelund tydligen misshandlat Lidforss svårt, varför är dock mer oklart.

* * *

Lidforss hatade kristendomen. Han lägger inga fingrar emellan när det gäller att kritisera eller avhåna kyrkliga företrädare när dessa framträder med anspråk i kulturdebatten.

En person som hamnade i skottlinjen var den konservative biskopen Gottfrid Billing. Denne var prokansler vid Lunds universitet och försökte lägga religiös-moralistiska hänsyn till vilka utnämningar som gjordes. Lidforss och de radikala ville naturligtvis inte att forskningen vid universitetet skulle hämmas av sådana överväganden.

Lidforss angrep gång på gång den konservativa biskopen; till exempel genom att samla citat ur dennes utgivna predikningar som skulle vittna om prelatens brist på stilkänsla.

Också Nathan Söderblom fick känna på Lidforss spetsiga penna. Lidforss kunde inte tåla luftiga argument med obskurant innehåll, eller att teologiska anspråk skulle komma lättare undan intellektuell granskning än vetenskapliga anspråk.

Generalangreppet på kristendomen gjorde Lidforss i Kristendomen förr och nu (1911). Genialiskt nog byggde den rejäla boken på de allra nyaste teologiska rönen från Tyskland, vilket gjorde att svenska teologer som gick i strid med Lidforss om boken samtidigt demonstrerade att de inte var med sin tid vad gäller hur teologin utvecklats på kontinenten. Lidforss använde teologin för att attackera teologin.

* * *

Biografin ger också en intressant tidsbild av kulturlandskapet i Sverige under decennierna kring förra sekelskiftet.

Åtskilliga författare och kulturpersonligheter har stått i någon form av relation till Bengt Lidforss.

Berömdast av dem är väl August Strindberg, med vilken Lidforss tidvis hade goda förbindelser, inte minst när Strindberg gav sig in på naturvetenskap. Vänskapen slets emellertid svårt. Dock var det givet att Lidforss under Strindbergsfejden stred för sin gamle vän mot Heidenstam och Böök, och mot den avlidne Oscar Levertin.

Hjalmar Branting var en annan person som Lidforss hade goda relationer till. Denne socialdemokratiske hövding talade på Lidforss begravning 1913.

Och giganten Georg Brandes skall som åhörare vid ett tal där det sades att det fanns få som Lidforss i Danmark ha utbrustit att det alls ingen fanns som han.

Om Lidforss är oförtjänt ställd i skuggan i dag, var han en central figur – hatad och beundrad – i sin egen tid.

* * *

Lidforss var intelligensaristokrat och elitist. Hans engagemang i arbetarnas villkor synes bland annat vara dikterat av att det var slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara begåvningar ur arbetarleden: att dessa hade det mycket svårare att ta sig fram än begåvningar och halvbegåvningar ur borgerligheten.

Det finns obehagliga drag i Lidforss åsiktsflora. Karln var antisemit och rasbiolog.

Beyer för en resonerande diskussion i frågan om antisemtismen. Han lyfter fram Lidforss förakt och avsky för den brölande tyska antisemtism som han mött under sina många år i sitt älskade Tyskland. Men samtidigt kan det omöjligt förnekas att Lidforss gärna spelade ut antisemitkortet, som Beyer också påpekar, när han gick till angrepp mot någon som händelsevis inte bara var hans motståndare utan även jude. I en person förenar så Lidforss antisemtism med anti-antisemitism. Att olika människoraser hade olika lynnen var för honom, biologen vid förra sekelskiftet, självklart.

* * *

Lidforss blev till sist professor, och det i Uppsala. Han avskydde uppenbarligen staden, och när han efter en kortare tid blev professor i Lund torde det varit med lättnad han återvände dit.

Det är mycket intressant att följa turerna kring Lidforss befordringar. Särskilt hur en legendflora utbildats kring den tidigare som bohemiske akademikern och hur denna tillåtits influera vid röstningar kring huruvida han skulle få docentstipendium.

Beyer skärskådar åtskilliga av dessa Lidforss-historier, och visar gång på gång hur anklagelserna varit utan grund. Fakta i fallet är emellertid att Lidforss förefaller varit en mycket omtyckt lärare som entusiasmerat sina studenter, och av allt att döma var hans vetenskapliga insatser av betydande slag inom sitt område.

* * *

Lidforss dog ung. Han blev bara fyrtiofem år, men hade lidit av ohälsa länge. När han avled hade han sedan ett tag vetat att hans dagar var räknade, eftersom han hade diagnosticerats med ett artärbrock, som hotade att närsomhelst brista. En tid av intensivt arbete hade föregått bortgången: han ville få så mycket klart som möjligt av sitt vetenskapliga arbete, där mycket endast fästs i hans tydligen osedvanligt goda minne och inte på pränt.

I begravningsprocessionen skall omkring tretusen personer ha gått med. Främst av dem alla gick muraren Anders Nilsson, en veteran i den skånska arbetarrörelsen. Femtiotvå röda fanor fladdrade.

* * *

Bengt Lidforss måste kallas ett snille.

Snillet kom tydligen till uttryck främst genom två kanaler: hans vetenskapliga arbete, och hans polemiska arbete. Jag har ingen aning om i vilken grad hans vetenskapliga arbete än i dag är av betydelse utöver dess historiska roll, men vi kan konstatera att hans utmärkta stil och frejdiga stridslust fortfarande i allra högsta grad är värd att ta del av.

Lidforss är en betydande gestalt i den unga arbetarrörelsens och socialdemokratins historia.

Hans livsöde är tragiskt men hans agitation i skrift och tal påverkade omgivningen. Ingen religiös mörkerman eller reaktionär opinionsbildare gick säker när de hamnat i Lidforss blickfång: hans penna naglade fast och hans ord avklädde varje fiende intill dess att de bara sprattlade patetiskt framför honom.

Och den typen av polemiker var väl inte vanliga då och är väl det inte heller i dag: polemiker som i med- och motvind hänsynslöst går till storms mot det oklart tänkta, det förnuftsvidrigt hävdade. Vi kan nog ha en hel del att lära oss av gamle Lidforss fortfarande, fastän han själv hade sidor som vi numera anser vara förnuftsvidriga. Han var hursomhelst, trots sin skarpa blick, en människa av sin tid.
– – –
Bengt Lidforss: En levnadsteckning, Nils Beyer. Norstedts faktapocket 1987. ISBN: 91-1-873281-X. 459 sidor.