Till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten!
Det händer att jag läser den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll. Han ledde mig in på tanken och inspirerade mig att skriva er denna epistel. Hans snille äger jag inte, så mottag här ett brev från en dåre. För en dåre måste jag vara, då så många av er förstår något som är helt fördolt för mig. Jag syftar på er tro.
Men, för att inte metodister, katoliker, kopter, presbyterianer eller andra av de omkring trettiotusen olika kyrkornas medlemmar ska behöva inkluderas som adressater vill jag begränsa er till svenskkyrkliga kristna präster och dess bildade kristna menighet.
Vart skall jag gå för att få veta vad ni tror? Låt mig börja i er Kyrkoordning. I dess första kapitel och kapitlets första och enda paragraf står det bland annat så här:
”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, […] är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen [...]”
Det var klargörande! I dessa tre mycket gamla trosbekännelser ska vi alltså hitta vad Svenska kyrkan står för vad beträffar tron, denna undflyende tro, som jag försöker bli lite klarare över i denna epistel.
Vi tar och tittar lite närmare på den kortaste av dem, den Apostoliska trosbekännelsen, som ofta reciteras högt under söndagsgudstjänsten. Och såtillvida att vi inte skall uppfatta de svenskkyrkliga kristna prästerna och dess kristna menighet som hycklare, får vi anta att ni faktiskt menar det ni säger att ni tror på.
”Vi tror på Gud Fader allsmäktig,”
Detta är en passande inledning för en monoteistisk religions programförklaring. Ni bekänner här att ni tror på en gud. Men ni nöjer er inte därmed. Ni deklarerar även att denne gud är ”allsmäktig”, vilket måste förstås som att guden äger all makt, makten att göra som han behagar. Vi lär oss vidare att denne Gud för er är en Fader, och därmed får vi förstå att ni ser er som den gudens barn.
Det här var intressant!
Den gud ni i Svenska kyrkan säger er tro på skall följaktligen tänkas äga makt att till exempel gripa in och förhindra naturkatastrofer, krig, härjande sjukdomar. En allmakt som inte inbegriper förmågan att hindra sådant är knappast mycket till allmakt.
Den brinnande frågan hos varje tänkande människa måste då bli varför i hela världen denne gud inte ingripit mot sådant som de stora översvämningarna i Kina på 1930-talet, då nånstans mellan en och fyra miljoner människor miste livet. Eller mot mongolernas erövringar västerut på 1200-1300-talet, då nånstans mellan trettio och fyrtio miljoner människor dog. Eller mot spanska sjukans härjningar i början av 1900-talet, som orsakade nånstans mellan femtio och hundra miljoner dödsfall.
Man kan naturligtvis tänka sig att den gud som Svenska kyrkan bekänner är en ond gud. Att han uppskattar att se människor lida, eller att han helt enkelt inte bryr sig om en sådan sak som människors lidande.
Men med tanke på att ni, Svenska kyrkans bekännare, ser honom som sin fader och därmed er själva som hans barn, får man anta att ett normalt utslag av faderskärlek kombinerad med allmakt hade varit att inte låta miljoner och åter miljoner människor lida och dö i massmördarna Naturkatastrofens, Krigets och Sjukdomens händer.
Men likväl: Ni, Svenska kyrkans kristna präster och kristna menighet, bekänner denne allsmäktige ehuru märkligt overksamme gud som både existerande och som en fader. Någon hade kanske uppfattat det som synnerligen kallt att dyrka någon som hade kunnat hindra miljoners död, varav åtskilliga döda miljoner torde varit sådana som bekände honom som sin fader och sig själva som hans barn.
Hade en brandman haft i sin makt att rädda trettio barn ur ett brinnande dagis men istället låtit vattenslangen vara och istället vänt sig bort, hade den brandmannen tadlats. Men om en gud haft i sin makt att rädda miljoner, och istället låtit sin hand vila och istället vänt sig bort, ja, då bekänner man honom som sin far och sig själv som hans barn.
Varför skulle någon bedja till en sådan gud och förvänta sig svar, när denne gud lät miljoner barn, kvinnor och män lida och dö, människor som också måste ha bett men inte fick någon förnimbar hjälp, ja, faktiskt att det skedde dem som om han inte funnits alls?
Nå, här ser jag ändå inte att dårskapen inte synes vara på min sida. Men vi fortsätter.
”... himmelens och jordens skapare.”
Kreationismen som idé torde åtminstone i vårt land vara en sällsynt företeelse. Den oheliga blandning av biblicistisk religion och valda vetenskapliga rön som densamma består av är främst en amerikansk företeelse. Men likväl! Likväl, kära svenskkyrkliga kristna prästerskap och menighet! I er apostoliska bekännelse säger ni att ni tror att Gud, er Fader, har skapat himmelen och jorden!
Menar ni att han tagit av intet och av intet konstruerat mineralerna, vattnet, jorden, och alla de kemiska beståndsdelar som vår jord består av? När menar ni att han gjorde det? Och hur gjorde han det?
En skrift, kära vänner, från bronsåldern eller järnåldern som uttalar sig om geologi och andra vetenskaper är inte nödvändigtvis pålitlig. Vi skulle aldrig låta vår läkarvetenskap vila på rön från samma tid, om dessa rön motsades av vad vi senare uppdagat. Varför då låta geologin vederfaras något sådant?
Eller tänker ni er att han var den berömde Orörde Röraren, han som satte igång allt en gång i alltings början?
Nå, frågan gör sig påmind hos mig igen: hur vet ni det? Vad gör det mer rimligt att en evig Gud plötsligt börjar tillverka mineraler och kolatomer, än att tillvaron i sig är evig, i en serie av Big Bangs som slutar i Big Crunches och sedan börjar om igen? Det är inte en tanke som är lättare att omfatta, men den är inte mer orimlig.
Och en annan tanke som når mig ibland: om man förutsätter att en gudom sätter igång skapelsen av hela universum – sätter igång Big Bang, som man kanske får höra ibland – hur vet man då att den gudomen är just den gudom som ni talar om som er Gud? Varför inte en helt annan gud – någon av hinduernas gudar, till exempel?
”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,”
Här får vi lära oss att ni, Svenska kyrkans kristna präster och menighet, bekänner att det finns en Jesus, som, likt så många hedniska antika grekiska heroer, äger en gud som sin fader. Han är dessutom denne guds ende son.
Men ni bekänner inte enbart en tro på detta, utan även att denne Jesus är en Herre. Detta är ett märkvärdigt ord. Vi vänder oss därför till Svenska Akademiens Ordbok och läser där bokens första förklaring av just det ordet.
”person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt); härskare; behärskare”
Denna förklaring låter vi gälla, och drar därför slutsatsen att ni bekänner att Jesus är er härskare, vilket gör er själva till undersåtar, till de behärskade. Ni underkastar sig denne Jesus, som likt de antika grekiska heroerna äger en gud som fader. Ni skyr inte underkastelsen.
Ni som här bekänner Jesus som er härskare ser inte denne gudason som kommandes er till mötes som sujekt inför subjekt, som samtalspartner. Ni bekänner att ni underkastar er och låter er behärskas, att ni är beredda att ta emot order från honom, som är den som råder eller befaller.
Men order är dens kommunikation som icke bemödar sig om att argumentera! Hur mycket effektivare hade den kristna missionen under tvåtusen år icke varit, om Jesus en gång lärt sina lärjungar att argumentera för sin tro med sakskäl, snarare än att kräva underkastelse, emellanåt inte bara under Jesus själv, utan även under svärdet eller makten.
Ja, en enkel människa kunde rentav anta att inga starka argument fanns för den kristna saken, eftersom de kristna så föga använde sakskäl, och så mycket förlitade sig på andra medel, när tron spreds över världens länder: påstådda underverk, inblandning i känslolivet, hot om helvetesstraff, löften om hänsides härligheter maktspråk och i det yttersta: fängelse och svärdsspets.
Är jag verkligen en dåre om jag föredrar sakskäls anförande framför hot och känsloargument? Eller ligger dårskapen hos den som förödmjukar sitt ärende då han genomdriver det med just hot, med känsloargument?
Och så fortsätter vi.
”... vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria,”
Nu börjar det bli lite komplicerat. Nyss lärde vi oss att Jesus var ”enfödd” av gudafadern. Nu får vi lära oss att den helige Ande avlade Jesus, men att han föddes av Maria, som dessutom var jungfru.
Detta kan inte förstås på annat sätt än att den helige Ande gjorde Maria med barn.
Huruvida detta avlande skedde genom att en gudomlig spermie planterades in i Marias livmoder och sedan själv fick förena sig med Marias ägg, eller om Marias ägg som genom magi blev befruktat utan en spermies medverkan, ja, det är oklart.
Vad som är klart är att ni, svenskkyrkliga kristna präster och kristna menighet, under era gudstjänster ofta bekänner att sakförhållandet: den helige Ande gjorde Maria med barn, utan att hennes oskuld därmed förbrukades.
Det hade varit mycket intressant att höra någon av er förklara hur detta hänger ihop, hur ni tänker kring dessa ting:
Hur kan en jungfru bli havande? Finns det en gudomlig spermie med i ekvationen? Eller skedde förvandlingen direkt med ägget? Eller förkroppsligades ett foster i Marias livmoder på ett omedelbart sätt?
Ett mysterium, kanske ni säger. Ja, men om det inte finns förklaringar till det, hur kan man då tro det? Enbart för att någon sagt att det förhåller sig så – eller för att det är rimligt och trovärdigt att det förhåller sig så?
”... pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,”
Det här stycket har jag inte mycket att invända mot.
Pontius Pilatus är en historisk person, det vet vi även från utombibliska källor. Han är för övrigt upphovsman till en av de klokaste sentenserna i hela Nya testamentet. Han lär ha yttrat: ”Quid est veritas?” eller ”Vad är sanning?” Det kunde stå som tänkespråk över varje fritänkares skrivbord, som en given grundfråga i allt sökande i filosofi, religion, historia eller vad det vara månde.
Quid est veritas, frågade sig Pilatus. Samma sak frågar jag mig, när jag nu försöker förstå vad ni svenskkyrkliga kristna egentligen tror.
I stycket ur apostoliska trosbekännelsen ovan kommer trosbekännelsen i hög grad i kontakt med det historiskt rimliga.
Jesus från Nasaret kan mycket väl ha pinats under Pontius Pilatus, ha korsfästs, dött och begravts. Det finns ultraateister och antiteister som förnekar att Nya testamentet har något som helst historiskt källvärde. Jag delar inte den uppfattningen.
Nya testamentet skall precis som andra historiska skrifter som innehåller fantastiska och legendariska berättelser hanteras med strikt källkritisk metod.
Men till sist landar åtminstone jag i uppfattningen, att det är betydligt mindre långsökt att anta att Jesus från Nasaret funnits som historisk person och att han dessutom sannolikt avrättats, än att han helt enkelt inte funnits utan uppfunnits och modellerats på messianska förväntningar och legendariskt stoff.
”... nederstigen till dödsriket. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,”
Detta med att Jesus efter sin död steg ner i dödsriket är intressant.
I ett av evangelierna säger Jesus till rövaren som hängde bredvid honom att denne redan samma dag skulle vara med honom i paradiset. Uppenbarligen, om båda berättelserna skall tros, så tillbringade Jesus sin tid som död både i dödsriket och i paradiset. Att de två är samma plats förefaller osannolikt, sett till den kristna terminologin.
Men att han som död steg ner till ett dödsrike ringer också grekiskt-antikt. Judarna och grekerna verkar åtminstone haft om varandra delvis påminnande föreställningar om livet efter döden i form av ett dunkelt dödsrike.
Föreställningen om att Jesus nedsteg till dödsriket, precis som vissa grekiska hjältar, måste förefallit grekiska lyssnare under tidig kristen tid som fullt begriplig och rimlig, förutsatt att föreställningen utkristalliserats hos er kristna redan då.
Och så har vi den här stora saken, som de svenskkyrkliga kristna bekänner, nämligen att Jesus på den tredje dagen står upp igen ifrån de döda, ja, inte helt olikt en grekisk hjälte som lyckas ta sig upp ur dödsrikets dunkel och åter kommer till livet, ja, som Orfeus själv! Föreställningen måste också den fallit i beredd jord på grekiskt territorium.
Men nu är vi inte på grekiskt territorium, och ännu i dag bekänner ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet att Jesus efter att ha varit död sedan fredagseftermiddagen kom till liv igen på söndagsmorgonen. Han ska alltså varit död i – säg – fyrtiotvå timmar och sedan börjat leva igen.
Jag håller det inte för helt osannolikt att framstående läkare och kirurger en dag skall ha möjlighet att återuppliva en person som varit kliniskt död under en lång tid.
Men Jerusalem år 33 eller däromkring var inte i framtiden. Om Jesus började leva igen efter omkring fyrtiotvå timmar efter sin död bör hans kropp innan återuppväckandet ha påbörjat förruttnelseprocessen.
Bakterier i Jesu kropp hade börjat nära sig av kroppens inre organ. Hjärncellerna börjar dö inte långt efter att hjärtat slutat slå. Blodet har samlats i kroppens lägst liggande delar. Kroppen har antagit omgivningens temperatur. Och den bör ha genomgått likstelhet och den märks möjligen fortfarande av.
Så när Jesus börjar leva igen, efter att ha varit död och möjligen besökt både dödsriket och paradiset, kommer han tillbaka till en svårt skadad kropp, inte bara på grund av det som hänt kroppen i och med den långsamma avrättningen och tortyren som föregick döden, utan kroppen i sig själv har börjat brytas ner.
Jesus måste alltså, om han nu fortfarande är mänsklig efter återuppståndelsen, rulla tillbaka förruttnelseprocessen. Han måste få liv i hjärncellerna igen. Han måste rimligen återskapa det som förtärts av kroppens inre bakterier. Han måste få hjärtat att pumpa igen och låta blodet börja strömma i kroppen. Och så måste han skaka av sig eventuellt kvarvarande likstelhet.
Men vad jag förstår på er trosbekännelse, svenskkyrklige präst och menighet, är detta vad ni menar sker.
Den döda kroppen, som varit död i kanske fyrtiotvå timmar, får liv igen.
Ni ratar de alternativa förklaringar, som ligger närmare till hands för den som anlägger ett mer skeptiskt förhållningssätt, om man förutsätter att Jesus verkligen lades i graven: Dog verkligen Jesus på korset? Rövade någon eller några av hans lärjungar bort kroppen efter Jesu död, såsom det skall ha utkommit ett rykte om i samtiden? Hittade de första lärjungarna helt enkelt på att deras frälsare uppstått igen?
Så vitt vi vet – så vitt allt vi vet om verkligheten – så börjar inte det som är dött och har börjat att brytas ner återigen att leva. Det får anses som naturligt omöjligt. Och när vi utesluter det omöjliga från ekvationen, återstår kanske det osannolika som förklaring, som Sherlock Holmes menade. Det kan synas osannolikt att lärjungarna hittade på att Jesus uppstod från de döda. Men det är betydligt mer sannolikt än det omöjliga.
”... uppstigen till Himmelen, sittande på Gud Faders högra sida,”
Här kommer så ytterligare något enastående som ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet säger er tro på. Jesus har uppstigit till himmelen.
Termen vittnar om en helt föråldrad syn på kosmologi. Vi vet i dag att över oss finns förvisso en himmel, men något himmelrike märks inte av där. Annorlunda kunde man tro i en tid när inte observationer, satelliter och snillrika teorier förklarat kosmologin för oss. Då kunde man tänka sig, att ett rike faktiskt existerade där uppe.
För jag tror att det är ett misstag att se det som att intentionen när ”Uppstigen till himmelen” skrevs var att uttrycka någonting symboliskt, lika lite som evangeliets förklaring av Jesu högst påtagliga uppstigande till himmelen synes ha varit avsett att förstås metaforiskt.
Jesus stiger upp från det lägre till det högre – han
uppstiger. Och det han stiger upp ifrån är det lägre, från jorden, till det högre, himmelen. Från något, får vi förstå det som, ofullkomligt, till något fullkomligt.
Och där, i himmelen, förblir han, enligt de kristnas trosbekännelse. Han sitter på Faderns högra sida. Den raka förståelsen av detta är givetvis att läsa det som om det rört en antik grekisk myt: hade det där stått att Hera satt vid Zeus sida, hade vi förstått det som att författarens intention helt enkelt var att illustrera att Hera rent bokstavligt talat på Olympens berg satt bredvid Zeus. På höger sida, det som vi i dag uppfattar som hedersidan.
Men visst. Det är öppet för vidlyftiga spekulationer. Sådana spekulationer kan lätt dyka upp när en tidigare trodd utsaga hamnar i vanrykte som orimlig.
Men vad Jesus verkligen gjorde efter att han återuppstått och lämnade jorden och sina lärjungar som återuppstånden gudamänniska, som heros, kan vi inte veta utöver vad de kristna konfessionella texterna förklarar. Och de förklarar uppstigandet som en helt naturlig och bokstavlig resa till himlen, ovanför människorna.
Detta bekänner ni, svenskkyrkliga präster och kristna menighet.
”... därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”
Ni bekänner också er tro att denne Jesus, som synes ha avrättats när kejsar Tiberius var det romerska rikets härskare och den blivande kejsaren Caligula var en ung man, och som skall ha genomfört en dödsrikesfärd innan hans döda kropp återigen började pumpa blod och återfå sin ledighet, ja, att denne Jesus skall komma tillbaka efter sitt mystiska försvinnande.
Vi får också veta vad han då ska ta sig för, nämligen att döma levande och döda. Den grekiska mytologins tre domare, Rhadamanthys, Minos och Aiakos – samtliga liksom Jesus gudasöner – nöjde sig med att döma de döda. Och dem träffade man på först i dödsriket.
Icke så med Jesus! Han skall komma tillbaka från himmelen i syfte att döma både levande och döda. Vi får därför tänka oss att de döda väcks ur sin sömn. På vilket sätt anges inte. Om 1100-talets och 1200-talets nu av tiden helt förintade människokroppar återigen skall tas i bruk, eller om det skall ske på annat vis, får vi inte veta.
Hur han skall döma dessa levande och döda anges inte heller i bekännelsen. Men att en dom skall förekomma bekänner ni. Att det skulle vara fråga om att helt enkelt föra alla människor till himmelen får vi ställa i fråga: det vore i så fall inte fråga om ett domsförfarande, utan om en transport.
”Vi tror ock på den Helige Ande,”
Så kommer vi till den tredje artikeln i apostoliska trosbekännelsen, som börjar med att tala om den helige Ande.
Mycken teologisk tankemöda har använts för att begripa sig på vad den Helige Ande är. Inte minst i relation till de två storheter som redan har bekänts i bekännelsen: Fadern och Sonen. Den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet hänvisas till Svenska kyrkans andra två huvudsymbola, alltså de två andra trosbekännelserna, där detta utvecklas på ett helt obegripligt och mycket förvirrande vis.
Den som säger sig förstå treenigheten ljuger. Den är helt enkelt en produkt av dimma för att ge intrycket av att kristendomen fortfarande är en monoteism, fastän man har tre enskilda personer i en och samma gudom. Exakt vad den Helige Ande gör eller är står vi därför i okunnighet om.
I somliga avkrokar av Svenska kyrkan menar man väl fortfarande att han förmår folk att brista ut i tungomålstal. Besynnerligt nog har jag aldrig hört talas om att detta tungomålstal – liksom i dess första omnämnande i Apostlagärningarna – skulle vara ett begripligt tal på ett språk främmande för den som uttalar det.
Andra, måhända mer sansade, präster och inom ämnet kunniga hävdar dock att dessa Andens frukter inte längre finns kvar och blott var något för den första tidens kristna.
Det är alltså oklart vad den Helige Ande gör eller är. Av andra sammanhang förstår vi att han är Gud. Men på vilket sätt förblir också det oklart. Men tror på honom – det gör ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet.
”... en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,”
Kyrkan är de troendes gemenskap. Denna bekänner man i Svenska kyrkan vara helig.
Helig är ett svårdefinierat ord. Men det antyder att kyrkan har med Gud att göra, att den är vigd åt Gud. Men kyrkan är inte bara vigd åt Gud, den är dessutom ”allmännelig”. Svenska Akademiens Ordbok säger om detta ord bland annat: ”i uttr. allmännelig kyrka o. d., som omfattar l. är afsedd att omfatta alla människor”. Här kommer en universalistisk ambition in i bilden! Allt skall omfattas av kyrkan!
Det nu gammaldags klingande ordet ”allmännelig” torde hursomhelst klinga bättre i svenskkyrkliga öron, än ursprungslatinets ”catholicam”, som än i dag i den svenska katolska versionen av apostoliska trosbekännelsen står kvar som – ”katolsk”. Hela stycket blir då: ”den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.”
Men åter till er, mina svenskkyrkliga kristna präster och dess menighet!
Ni bekänner en kyrka. Besynnerligt nog finns inte denna enda kyrka i sinnevärlden. Mängden kristna samfund tros vara över trettiotusen. Och det största enskilda samfundet, och ärligt talat det som kommer närmast en universalistisk kyrka, är den katolska kyrkan.
Menar ni då, kanhända, att det finns något som förenar alla dessa kristna inriktningar – en slags överkyrka? Nå, men i så fall hade man väntat sig större gemenskap mellan er. Men icke ens att ni äger nattvardsgemenskap med katolska kyrkan, som ni utgått ur! - Inte mycket enighet där, oavsett om den saken hänger på genuin ortodoxi från endera eller båda samfunden eller av gammal vana.
Men ni är inte en kyrka. Ni må komma överens om några minsta gemensamma nämnare. Men det kan även socialdemokrater och moderater. Ni kan kanske vara i samma rum. Men det kan också de flesta hyfsat civiliserade meningsmotståndarna.
Istället har ni genom århundradena bråkat med varandra. Är det något som har utmärkt kyrkans konkreta organisering genom seklerna så är det splittring, snarare än enhet. De större kyrkorna har kluvits eller ynglat av sig i sekter som ibland vuxit upp till egna samfund.
Men alla hårda ord till trots och de våldsamheter som stundom uppstått på grund av inomkyrkliga meningsskiljaktigheter bekänner ni här, svenskkyrkliga kristna präster och menighet, att ni utgör ett heligt samfund. Det är ett vågat förhållningssätt, ja, åtminstone har det varit det.
”... syndernas förlåtelse ...”
Så kom vi till synden! Kyrkan har den egenheten, som bland annat uttrycks genom söndagliga syndabekännelser under gudstjänsterna, att människan har att be Gud om förlåtelse för sin synd. Är inte det lite märkligt ändå?
Om jag slår en bekant på käften, varför tarvar det Guds förlåtelse? Det är rimligen en sak mellan honom och mig att reda ut, och rimligen är det till honom jag har att ställa min bön om förlåtelse och återupprättad bekantskap, inte till en Gud som inte träffades av slaget.
Men synd sägs vara det som skiljer människan från Gud. Synd skall vara det som inte Gud tycker om. Om jag syndar mot min nästa blir Gud arg, för han kan inte med synden, och det som är synd är mycket! — Katalogerna i både Gamla och Nya testamentet är fulla av aktiviteter som klassas som icke Gudi behagliga. Det är, som Luther insåg, helt enkelt omöjligt att inte synda, och därför är Guds nåd desto viktigare, ja avgörande, uttryckt genom Kristi försoningsdöd på korset.
Den slutsatsen leder till några tankar.
Primo, om jag nu till min natur är sådan att jag inte kan låta bli att synda, hur kan det då begäras av mig att jag skall be om förlåtelse? Vi skäller ju inte på en bil med sned hjulinställning för att den drar åt vänster eller höger. Bilen kan ju inte rå för det.
Secundo, om jag nu blivit försonad med Gud genom att Kristus tog mitt syndastraff på sig, hur kan det då begäras av mig att jag skall fortsätt att be om förlåtelse: räckte ändå inte nåden till, så att jag måste fortsätta falla på knä och känna skuld över min synd? Är den troende icke en gång för alla försonad med Gud? Om så – varför repetera böner om förlåtelse?
Men, ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet tror på syndernas förlåtelse, och det, underförstår vi som Guds förlåtelse för att vi är just så bräckliga som han en gång gjort oss. Han visste, om vi förutsätter att han är allvetande, att frestelsen att synda skulle bli för stor i Eden, men byggde i oss inte in en större motståndskraft än att människan kunde bli tubbad till olydnad. Det är märkligt.
”... och ett evigt liv.”
De kristna bekänner här att de tror på ett evigt liv. Ett liv som pågår utan att ta slut.
Och här vet jag att det finns en del skiljaktiga uppfattningar. En del menar att livet fortsätter efter döden, direkt på andra sidan. Andra menar att människan dör och är död och vaknar först vid Jesu återkomst när det är dags för domen.
Jag tror att den vanligaste kristna uppfattningen är att döden är en portal, på vars andra sidan livet fortsätter, men på ett märkvärdigt upphöjt vis. Något tal om helvete hör man sällan numera. Vad vet jag – det kanske är avskaffat efter att ha torterat sinnena på fromma miljoner i så många generationer. Men den kristne som inte tror att livet fortsätter efter döden är nog sällsynt. Och då i regel fortsätter som en himmelsk tillvaro.
Detta förutsätter övernaturligheter som vi inte har några som helst belägg för. Vi kommer här till läran om själen som sätet för den egentliga mänskligheten. Det är en urgammal föreställning om att människan inte bara består av sin organism, utan även om något annat, något osynligt och obevisbart – ett objekt enbart för tro.
Nå, det finns nog ingen själ. För aldrig har någon presterat en begriplig eller trovärdig förklaring till vad själen är. Ju mer vi lär oss om hjärnan – eller åtminstone de som är begåvade nog att syssla med sådant – desto klarare synes det att medvetandet uteslutande har sitt säte där.
Vi vet långt ifrån allt om hur medvetandet fungerar, men det finns mig veterligen ingenting alls som tyder på att det skulle vara fäst vid en icke-materiell enhet som skulle påminna om det vi kallar själ.
Om till exempel våra minnen satt i själen: varför kan då den hjärnskadade få sina minnen förstörda? Tyder icke det på att minnena hör hemma i hjärnan snarare än i en andlig enhet som inte har med materia att göra? En människa som får ett slag i huvudet kan bli personlighetsförändrad. Tyder inte det på att personligheten sitter i hjärnan?
Så om medvetandet sitter i hjärnan, vilket är det rimliga att anta om man vill ha några sakskäl för sin uppfattning, vilken plats finns då för att något som kallas själ lämnar kroppen i dödsögonblicket, bär med sig vår personlighet, våra minnen, vår tro, våra tankar någon annanstans – oklart exakt vart?
Mig synes det därför nyttigt, om ni, svenskkyrkliga kristna präster och menighet som bekänner tron på ett evigt liv, förklarade vad ni egentligen menar med det – och kanske främst varför ni tror något sådan? För mig är det inte begripligt.
Till sist handlar rimligen tro på uppfattningar likt de som presenteras i apostoliska trosbekännelsen just om det, om tro. Om antaganden. Om antaganden man kan göra av olika skäl.
En del är kanske oreflekterat kristna på ungefär samma sätt som någon på ett oreflekterat sätt har andra uppfattningar om det ena eller det andra. Många tror för att man har fått lära sig att tro sedan barnsben. Andra tror för att de någonstans utmed livsvägen blivit övertygade om att det är rimligt att tro, eller – för en del – att det är orimligt att tro, men de tror ändå eftersom de känner sig tvungna av något slags känslobaserade skäl.
Ytterst sällan möter man nog en svenskkyrklig präst eller någon av dess menighet som säger sig en gång fördomslöst satt sig ner och läst allt de kunde komma över om just den religionen och sedan landat i slutsatsen att
jo, detta tror jag på, det låter rimligt. Jag vågar hävda, att om någon likväl säger sig ha gjort just så, så har han med stor sannolikhet inte bjudit sig själv tillräckligt tuggmotstånd i parallelläsningen, i form av historiska redogörelser, vetenskapliga rön, andra religioners historia och dylikt – som inte är utgivna på kristna förlag.
Nåväl. Jag tror faktiskt (åh, där var ordet!) att många av er svenskkyrkliga kristna inte alls tror på en hel del av det som ni bekänner i trosbekännelsen. Kanske ser någon trosbekännelsen som en historisk artefakt eller ett stycke poesi.
Men jag vill mena att i sådant fall bör trosbekännelsen förpassas in i fromma böcker i kyrkohistoria. Ty söndagsgudstjänsten är inte en utflykt till flydda år och tider, utan de troendes samling inför den gud som de tror på. Varför vanhedra den stunden genom att uttala tro på något som man egentligen inte alls tror på? Varför göra gudstjänsten till en utrymme för anakronistisk musealism? Varför hyckla en tro som man inte delar?
Och om ni nu faktiskt tror på det ni bekänner tro på, varför inte förklara för oss som står utanför varför ni tror på sådant som synes trotsa varje rimlig tanke som tänks från begynnelse till slut?
Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Detta är inte skrivet ensamt i syfte att raljera.
Om jag emellanåt blivit spetsig är det för att göra poänger skarpare, för ämnet tar jag på största allvar. Ni säger att ni tror på alla dessa besynnerliga ting. Jag kan inte förstå hur någon kan göra det, som allvarligt tänker över vad de faktiskt säger sig tro på.
Jag kan inte se hur er lära till sin rimlighet skiljer sig på något remarkabelt vis från andra läror från samma epok, läror skapade av människor som visste mindre om sin omvärld än vad varje skolgående tioåring gör i dag.
Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Tror ni verkligen på det ni säger att ni tror på?
Inlägg
