tisdag 30 september 2014

Bokrecension: Gösta Berlings saga | Selma Lagerlöf

Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs (1858-1940) debutroman. Den gavs först ut 1891. Jag har läst den i en digitaliserad upplaga från 1933.

* * *

I Gösta Berlings saga berättar Lagerlöf om livet kring sjön Löven i Värmland under ett år på 1820-talet. Det förekommer ett myller av personer, av grevar och grevinnor, präster och brukspatroner, torpare och tjänstefolk – och det är inte alltid alldeles lätt att hålla isär dem. Lagerlöf gör nedslag i flera av dessa personers liv och på så sätt påminner Gösta Berlings saga delvis om en tätt sammanhållen novellsamling.

Lagerlöf ger intryck av att hon återberättar sägner och berättelser hon hört som liten om det sällsamma livet kring sjön; det står ett skimrande sagoljus över många av berättelserna. Realism blandas med sagoinslag, skogsrået skildras med samma inlevelse som en felslagen skörd. En häxas förbannelse är lika påtaglig som faran med att gå över sjön när isen börjat smälta.

I mängden färgstarka figurer som förekommer står en person huvudet högre: Gösta Berling, ”den galne prästen”. Denne har blivit avsatt från sitt ämbete, och lever nu som kavaljer tillsammans med en mängd andra herrar på Ekeby gård. Livet som kavaljer går ut på att söka nöje i livet, att spendera sin tid på livets solsida, med dryckenskap, dans, spel och lek.

Men Gösta Berling är en komplex personlighet. Han har fått sin ära tagen ifrån sig, men står ändå som en hjälte i mångas ögon. Han är vacker och blir föremål för många kvinnors trängtan. Likväl vill det sig sällan annat, än att hans äventyr slutar i tragik med brustna hjärtan, med självmord, med sturskt värnande om heder och rykte.

* * *

Det år som Gösta Berlings saga berättar om innebär emellertid stora förändringar för Gösta Berling själv. Från en självmordsbenägen nyss avsatt präst via en något blasé libertin förvandlas han steg för steg till en ansvarstagande karl med ömt samvete och nästan sjukligt hänsynstagande.

Men inte bara Gösta Berling går igenom en förändring. Hela bygden skakas om, året då kavaljererna drivit sin matrona majorskan från gården och själva tagit över driften. Flera av de personer som bryter berättelsens yta är stadda i utveckling: de är icke klara, de är på väg.

Så har vi till exempel den tyranniske prästen som inser sin gnidenhet och istället vill hjälpa de mest utsatta. Vi har den onde djävulsgestalten Sintram, brukspatronen, som likt en Loke skjuter in pinnar i varje snurrande hjul: denne blir bara allt ondare i sin längtan att förstöra och ödelägga. Vi har den unga grevinnan som kastas ut av greven, och finner sig tillrätta med ett helt nytt slags liv.

* * *

Det kan vara värt att stanna upp inför Lagerlöfs språk i Gösta Berlings saga. Jag blir inte riktigt klok på det. Det är naturligtvis alldeles utsökt välformulerat. Men samtidigt emellanåt nästan olidligt svärmande: det är ingen ände på de myckna blommorna…  Eller på de många utropen Ack! Eller O!, till exempel:  ”O, detta söta sädesvin!”, ”O, du människobarn”, ”O, den häxan!”, ”O, forna tiders kvinnor”, ”O Eros!”

Lagerlöf sätter sig som en riktig berätterska, och för snarast ett samtal med läsaren, vilket innebär att berättarrösten i texten reflekterar över det hon förtäljer, och också markerar avståndet i tid till det hon berättar om, genom att berätta vad som hänt långt tidigare och vad som hända skall långt senare. De ideliga små utropen stärker möjligen illusionen av att man sitter och lyssnar till en gammal dam som berättar barndomens historier.

* * *

Det är inte alldeles lätt att få grepp om den galne prästen Gösta Berling: han är som sagt en komplex personlighet. Mer komplex än de original till kavaljerer som vistas på Ekeby gård. Tydligare framstår figurer som Sintram, den onde brukspatronen, och den gnidne prästen i Bro, som gömde sina skatter i kyrktornet.

Men Gösta Berling framstår ändå som en slags gestalt som ur forntidens sagor, fastän han är en antihjälte i 1820-talets Värmland. Det är lätt att trollbindas av det 1820-talets Värmland, att dras in i den sagoomvärvda epok, som Lagerlöf skapar. Därför kommer nog kavaljererna på Ekeby att leva vidare i mångas sinnen, långt efter att boken om deras liv och bygd är avslutad och lagd åt sidan.
– – –
Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1933. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

lördag 27 september 2014

Bokrecension: Alltför mänskligt | Lars Ljungberg

Alltför mänskligt: Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik är skriven av Lars Ljungberg (f. 1943) och utgör en doktorsavhandling i teologi. Boken utkom 1982.

* * *

Syftet med Alltför mänskligt är att belysa Hjalmar Söderbergs (1869-1941) kristendomskritik; det är alltså inte fråga om att analysera Söderbergs författarskap utifrån litteraturvetenskapligt perspektiv.

Vad Ljungberg istället gör, är att systematisera och kartlägga Söderbergs teologi — eller kanske snarare hans antiteologi, ty Söderberg var, som bekant, en av våra skarpaste kritiker av allting kristet.

Ljungberg redovisar Söderbergs uppfattningar i en mängd frågor som har med religiositet och kristendom att göra, men störst utrymme viks åt att lägga ut texten om Söderbergs syn på Jesus. Man kan notera att Ljungberg inledningsvis är förhållandevis neutral i sin framställning, men när Söderbergs Jesusbild ska presenteras mot den senare delen av Alltför mänskligt, är han stundtals uttalat kritisk och negativ.

Ljungberg menar, att Söderberg, liksom i princip samtliga teologer som någonsin uttalat sig om Jesus, på Jesus projicerar det han själv önskar: det vill i Söderbergs fall säga allt det, som han tycker är tadelvärt, liksom nyprotestanterna under 1800-talet och början av 1900-talet i sin jakt på den historiske Jesus lyckades producera en avmystifierad morallärare med märkligt borgerliga uppfattningar.

Det stämmer givetvis.

Men vad som är intressant är inte den subjektivitet som Ljungberg menar sig finna i Söderbergs författargärning när han skriver om Jesus, utan att det nytestamentliga materialet utan vidare lånar sig till en sådan gestaltning som Söderberg utför. Söderberg visar, att Jesus redan i evangelierna kan förstås som en allt annat än förgudligad och eterisk person, att Jesus i sin lära inte kom med något nytt, utan blott utgjorde ett mycket judiskt tillskott i en mycket judisk miljö.

Söderberg visar, att det inte finns en given Jesusbild — kyrkans Jesusbild — utan att kyrkans Jesusbild med fördel kan kontrasteras mot alternativa bilder, som det också finns fog att lyfta fram.

* * *

Söderberg vänder sig med emfas mot dem han kallar nyprotestanter. Dessa är de moderna teologer som avskalat Jesus allt anstötligt och allt övernaturligt. För Söderberg framstår det som ärligare att ta den traditionella kristologin för vad den är, och pietistiskt hålla sig till den, än att reducera Jesus till den nya varelse som nyprotestanterna väckt till liv med hjälp av textkritik och hänsynstagande till en ny världs nya krav. Söderberg kallar den formen av kristendom för:
"...en kött-, skinn- och benfri ansjovis."
En kristendom, menar Söderberg, som avskaffat helvetet och djävulen, torde, om den var intellektuellt ärlig, inte stanna där, utan med samma metod avskaffa även himmelen och Gud.

Det betyder inte att han uppskattar konservativ kristendom, fastän han menar den vara ärligare och inte lika opportunistisk eller fegt anpasslig. Med förakt vänder han sig ifrån dess moral, inte minst dess sexualsyn. Krav på en oföränderlig moralsyn genom årtusendena blir förljugen, enär han ser moralen som ständigt föränderlig. Och han anser, att kristendomen är "skapad av småfolk för småfolk" och kyrkan står för mörker och kvalmighet.

* * *

Det kan vara värt att notera något om Söderbergs syn på Jesus, eftersom den hör till det mer excentriska i Söderbergs religionskritik, och eftersom den väl fått mest plats i Ljungbergs avhandling.

I Söderbergs läsning blir Jesus, om man skalar bort mytologin och tillägg i de nytestamentliga beskrivningarna, "en proletär, judisk Messias, som misslyckas i det heliga kriget mot romarna ..." med Ljungbergs formulering. Han var "'vandringspredikant' och gerillaledare". De ord som bevarats som hans, stammar i stor utsträckning inte alls från Jesus, utan från judiska källor. Jesus har "inte haft någon ny lära."

Söderberg citeras av Ljungberg, när han skriver om vem Jesus var:
"En orientalisk djävulsbesvärjare. En helbregdagörare av en typ, som alla tider och folk har känt. En folklig predikant, tillhörande en allmoge vars grova vidskepelser han delade. En falks domedagsprofet — en bland de otaliga. En misslyckad Messias — en bland de många."
Jesus är alltså inte en gudomlig gestalt, inte huvudsakligen en morallärare, utan en helt igenom judisk och främst politisk upprorsman, om än med religiösa förtecken, där Messias-titeln inte har sådan biklang av något överjordiskt som blev fallet senare, och som inte förkunnar något nytt. Ett exempel på Jesu upprorsverksamhet spårar Söderberg exempelvis i berättelsen om hur han rensar templet på månglare.

Allt detta kontrasterar givetvis skarpt mot kristendomens syn på Jesus.

Söderberg förnekar inte Jesu historiska existens, som hans förebild Georg Brandes gjorde. Den Jesus som dock är kvar efter Söderbergs kritiska — och aningen spekulativa — läsning har inte mycket gemensamt med den traditionella, kyrkliga Jesusgestalten.

Kristendomen å sin sida uppstår istället, menar Söderberg enligt Ljungberg, av en slags synkretism mellan judiskt och hellenskt, efter att Jesus försvunnit ur bilden.

* * *

Det mest aparta i Söderbergs kristologi är nog emellertid Barabbashypotesen, något som Söderbergs vän Bo Bergman kallar "en rövarhistoria".

Söderberg menar nämligen att Jesus aldrig korsfästes, utan att han är identisk med den Jesus Barabbas, en upprorsman och dråpare, som Pilatus lät släppa fri efter att ha frågat judarna som församlats vem av de två som han skulle benåda.

Jag ska inte i detalj återge Söderbergs argument för denna hållning, men i korthet kan nämnas, att han bland annat baserar det på hur han betonar vissa Bibelord, en sen variant av Josephus historia om det judiska folket, och den etymologiska tolkningen att Barabbas betyder Faderssonen.

* * *

Hjalmar Söderberg var förvisso spekulativ i vissa av sina antaganden om den historiske Jesus. Ljungberg kritiserar en del av dessa antaganden, men jag väljer att istället läsa dem som kanske förvisso föga underbyggda utöver vad Söderberg anar liksom bakom texten, men ändå alternativa tolkningar, i en annars relativt hegemonisk förståelse av Jesus som predikare av en lära, korsfäst död och begraven och av de fromma ansedd som återuppstånden ur graven.

Att det inte nödvändigtvis stämmer att Jesus och Jesus Barabbas var en och densamme gör ur det perspektivet inte så mycket: för mig blir huvudsaken, att det inte är självklart att kyrkans traditionella läsningar är givna. Söderberg skriver själv angående sina slutsatser: "... någon visshet står knappast att vinna."

Jag reagerar mot Ljungbergs psykologiserande kring Söderbergs motiv att skriva om Jesus. Han förutsätter "en stark emotionell drivkraft" hos Söderberg att dekonstruera kyrkans Jesus. Och han menar med en William Bredberg att Söderberg var mer intresserad av att avskaffa kristendomen än att vinna sann kunskap om dess uppkomst.

Ljungberg menar vidare, att Söderbergs "rationalistiska intellektuellt-kritiska läggning" att "dominera och blockera eventuella impulser till genuin religiositet", vad nu det kan tänkas betyda, och att Söderberg hade sin "ensidiga förnuftinställning" att tacka för att han inte begrep "religionens emotionella sidor" vad nu det skulle ha haft för inverkan på den intellektuella kristendomskritiken. Och Ljungberg menar vidare, att Söderbergs polemik har "starka inslag av fanatism" vilket helt enkelt är felaktigt, eller i vilket fall inte leds i bevis.

* * *

Hjalmar Söderberg tillhör svensk litteraturs allra främsta stilister. Hans förmåga att formulera sig träffande eller rentav dräpande är oefterhärmlig. Därför blir också hans kritik av kristendomen, hans angrepp på dess stöttepelare, fullkomligt nedgörande.

Söderberg är inte skolteolog. Men han besitter stora kunskaper om kristendomen och dess historia. Han angriper teologerna och låter dem inte sitta ostörda i sin egen ankdamm. Han kommer med kärnfrisk prosa, sylvassa formuleringar och alternativa kristologiska teser som förvisso är avsedda att skaka om.

Det är sant att vissa av hans uppfattningar är spekulativa i större utsträckning än vad han kanske själv vill medge, åtminstone i de böcker där han framför dem. Barabbashypotesen är exemplet framför andra här.

Det gör å andra sidan intet för att omintetgöra den massiva och desto mer välunderbyggda kritik han i övrigt framför mot kristendomens alla yttringar. Barabbashypotesen står som ett alternativt inslag i den flora av Jesusmyter som existerar: den berikar, och begränsar inte Söderbergs kristendomskritik.

* * *

Alltför mänskligt — som lånar titel av Nietzsches Menschliches, Allzumenschliches — är en brett upplagd kartläggning av Söderbergs kristendomskritik. Den kan fungera väl som orientering i denna fråga, även om jag menar att Ljungberg tillskriver Söderberg motiv som inte äger skäl för sig i de källor som presenteras.

Det äger sin överblickbarhet att skåda en karta: men den som verkligen vill känna skogens doft och knastret från barren bör själv ge sig ut i terrängen — i detta fallet: skaffa sig Söderbergs texter, läsa dem, och njuta.
– – –
Allför mänskligt: Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik, Lars Ljungberg. Doxa 1982. ISBN: 91-578-0140-1. 146 sidor.

torsdag 25 september 2014

Utdrag: Själviakttagelsens underliga ande | ur Gösta Berlings saga

"Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle. 
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: 
– Se, det är trasor, bara trasor."
— Selma Lagerlöf, ur Gösta Berlings saga (1933)

onsdag 24 september 2014

Bokrecension: Germanerna | Tore Janson

"Varusschlacht", Otto Albert Koch (1909)
Germanerna: Myten, historien, språken är skriven av latinprofessorn Tore Janson (f. 1936). Germanerna nominerades 2013 till Augustpriset.

* * *

Germanerna är skriven i en bitvis något polemisk ton gentemot dem som önskat adoptera germanerna som sina personliga förfäder, genom vilket man månne tänkt sig att något av deras mystiska eller mytiska glans liksom genetiskt förts vidare till nutidens tyskar eller skandinaver eller talare av germanska språk. Det är som bekant en tankegång som utnyttjades av nationalsocialismen.

Janson gör boken igenom en poäng av att påpeka, att germanerna inte såg sig själva som en enhetlig grupp. Beteckningen ”german” är romarnas beskrivning av de folkslag de mötte öster om Rhen och norr om Donau. Germanerna själva förefaller snarare identifierat sig som franker, goter, langobarder, suioner, angler och så vidare.

Termen germaner fungerade alltså som en behändig geografiskt betingad generalisering och på samma gång en sammansmältning av grupper som talade samma språk men sinsemellan inte såg sig som en politisk eller etnisk gemenskap. Germanerna blev på så sätt en slags barbarisk motbild gentemot de civiliserade romarna.

Janson skriver:
”Romarna ansåg att [germanerna] hörde ihop, med goda skäl, men själva tyckte de förmodligen inte att de utgjorde någon avgränsad del av mänskligheten.”
Först framåt 500-talet upphör hänvisningar till germaner mer eller mindre i romerska källor, och man talar istället om de olika enskilda folken, som man tidigare klumpat ihop under samma begrepp. Då hade Västrom fallit samman, och det var inte längre lika självklart att sätta tydliga gränser mellan romare och barbarer.

* * *

Dock blir det av Jansons pedagogiska bok tydligt att de folk som talade germanska språk trots allt hade en del kulturella gemensamma drag, även om de inte själva såg sig identifierade sig som just germaner.

Den viktigaste gemensamma nämnaren är givetvis språket. De germanska språken kommer från urgermanskan, som man tror talades några hundra år före vår tideräkning. Det uppstod i sin tur, tror man, några tusen år tidigare ur indoeuropeiskan, liksom latinet och grekiskan på sitt håll.

Urgermanskan bör först ha varit ett pangermanskt språk. Janson antar att germanskan ännu på Caesars tid var sig så lik, att olika talar på olika platser kunde förstå varandra utan större problem. Med tiden utvecklas dock urgermanskan till de olika germanska språk vi har i dag.

Ytterligare gemensamma nämnare för germanerna kan nämnas. Janson nämner, att germanerna sannolikt inte hade några städer att tala om, på sin höjd byar. I allmänhet bodde man tydligen i kluster av gårdar. I varje gård bör, enligt arkeologin, omkring fem till tio personer ha bott.

Handelscentra fanns inte, men viss handel med skinn, bärnsten och annat skedde med romarna.

Stridigheter mellan de germanska grupperna synes ha varit vanliga. Janson menar, att det ”verkar ha pågått maktkamper mer eller mindre permanent”.

Möjligen använde man sig av särskilt utsedda ledare i dessa sammanhang, men i allmänhet verkar centralstyrning och konungsliga gestalter inte ha existerat i större utsträckning. Det fanns, med Jansons ord, inte ”[n]ågon gemensam politisk organisation”.

Germanerna var endast i undantagsfall skrivkunniga. Därför är deras historia känd främst utifrån romerska beskrivningar. I den mån germanerna skrev något själva, skedde det i korta formuleringar i runor, och först med kristendomens spridning kom skriftspråket på bred front.

Säkert hade man liknande religiösa bruk. Vi vet att offer var ett element i detta: germanerna förefaller ha offrat både djur och emellanåt människor. Dock finns inga tidiga spår av tempelbyggnader, och källorna tiger om prästerskap. Veckodagarnas germanska namn, som man tror tillkom på 300-talet, kan säga något om vilka gudar man aktade: Tyr (tisdag), Oden (onsdag), Tor (torsdag) och Frigg (Fredag).

Man tror också att det fanns ett utbyggt muntligt historieberättande, där man kanske i sångernas form bevarade händelser i minnet: historiska händelser om hjältar, men även om religiösa ting. Allitteration synes ha varit ett framträdande stilgrepp i dessa sånger eller verser.

Över stora geografiska ytor hade man dessutom en särskild kulturyttring, nämligen den för de germansktalande områdena speciella djurornamentiken.

* * *

Efter läsningen av Germanerna framstår de folkgrupper som en gång talade föregångarna till det språk vi talar i dag som ganska löst sammanhållna grupper, där man kunde uppgå i en annan, större grupp vid behov, och där genetiska släktförbindelser månne inte var av särskild vikt för att sammanhålla den givna gruppen.

Det synes inte fel att tala om de germanska grupperna som en egen kultursfär, fastän de själva aldrig såg sig som en avgränsad grupp med en särskild identitet. Och rent logiskt bör många av oss nordbor rent bokstavligt talat vara genetiska ättlingar till germanerna som språklig och kulturell grupp.

Men det innebär inte att det finns en obruten kulturell arvslinje bakåt från oss till dessa människor. Vi är inte germaner.

Germanerna som sådana upphör att existera ett halvtusende eller mer efter vår tideräkning, och utvecklas i olika riktningar till nya språk- och kulturgrupper, varav urnordiska kom att utgöra stammen för de nordiska språk vi talar i dag.

* * *

Det är alldeles uppenbart att Janson behärskar sitt ämne alldeles utomordentligt väl. Germanerna blir ett koncentrat av det nuvarande forskningsläget, men framställt på ett så läsarvänligt sätt, att boken faktiskt rentav är lättläst om man har bara ett minimum av intresse för ämnet. För den som önskar fördjupning finns i slutet av boken en utförlig litteraturlista.

Vad jag kan märka av i texten, är en viss kluvenhet. Dels märker jag viljan att till varje pris beskriva germanerna som en splittrad samling folk, utan enhet. Men dels finns där fakta återgiven som tyder på att de grupper som utgjorde germanerna likväl hade många gemensamma drag. Resultatet blir att jag känner mig något förvirrad: germanerna var alltså inbördes mycket olika, men hade samtidigt signifikanta likheter?

Detta skadar inte boken; måhända ligger problemet helt hos mig som läsare, som inte riktigt förmår tänka mig in i komplexiteten i germanernas inbördes förhållanden och spänningar.

Förutom att läsaren stiftar ingående bekantskap med dessa germaner, får hon sig också till livs en intressant historisk översikt, inte minst över den dunkla men intressanta folkvandringstiden och därtill en orientering i språkhistoria.

Germanerna må vara lika döda som romarna. Men genom sin vetenskapligt försiktiga skildring av dem, ger Janson dem åtminstone lite kött på deras bräckliga skelett; och så kan vi ana åtminstone en kontur av de heterogena germanerna – dem som romarna klassade som barbarer, men som i sitt språk bar fröet till den svenska vi talar i dag.
– – –
Germanerna: Myten, historien, språken, Tore Janson. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303468-3.

söndag 21 september 2014

Bokrecension: Krigsfångarna | Guido Knopp

Krigsfångarna (ty. Die Gefangenen) är skriven av tyske journalisten Guido Knopp (f. 1948), som specialiserat sig på Tredje Rikets historia. Boken utgavs i Tyskland år 2003, och år 2006 i Sverige, i översättning av Andrea Ängkvist Resch.

* * *

Vi är vana vid beskrivningar av hur nazister förövade brott mot mänskligheten, vi är vana vid skildringar av de helvetiska lägren dit människor kom för att dödas eller arbeta, av icke annan anledning att de var födda av det ena eller andra folkslaget, eller att det var på det ena eller andra sättet till personer eller åsikter, så att de misshagade regimen.

I Krigsfångarna får vi emellertid läsa främst om vad som skedde med de miljoner tyska soldater och civilpersoner som fängslades och deporterades av de Allierade under och efter kriget som till sist vältrat tillbaka över Tyskland och krossat Tredje Riket.

Boken ger anledning till viktiga funderingar kring frågor som kollektiv skuld och hämnd. Helt klart är att de Allierade ländernas folk, och inte minst de sovjetiska medborgarna, hade alla anledning att känna avsky mot allt tyskt. Det är rimligen naturligt, efter miljoner dödsfall i kampen mot nazismens aggressiva utbredning över världskartan.

Men samtidigt är det viktigt att fundera kring, huruvida det är rimligt att skulden för nazismens illgärningar skall åvila dess krigsmaskineris minsta, men flesta, kuggar: vanliga soldater som interneras i läger kusligt lika de koncentrationsläger som nyss befriats. Och därtill civilpersoner, som emellanåt fördes bort långt in i det sovjetiska territoriet, där de riskerades att dömas för sitt stöd för tyska krigsmakten genom sådant att de måhända varit skomakare, som därigenom sett till att de tyska soldaterna haft skor på fötterna, etc...

Hur långt går skulden att driva in, och av vem?

* * *

Av Guido Knopps bok, som i stor utsträckning vilar på berättelser av krigsfångar som med tiden kommit tillbaka till ett delat och i mycket främmande Tyskland, framgår det att det gjorde stor skillnad vilket land som krigsfångarna tillfångatogs av. Åtminstone efter kaoset lagt sig, när respektive land fick hundratusentals personer att ta hand om inom loppet av dagar och veckor.

Och värst synes krigsfångarna ha haft det i Sovjet, där många kom att bli kvar långt in på 1950-talet. Förhållandes lyckosamma synes de krigsfångar ha varit som hade förmånen att komma till läger i USA, där de fick bra med mat och tvingades arbeta med resonabla ting, som på olika bondgårdar. Det märks också på att dödligheten i de amerikanska lägren var jämförelsevis mycket låg: 477 av 370 000 fångar dog.

För dessa var det nog inte sällan en rent yttre försämring när de väl fick återkomma till hemmen i ett land som var så härjat av kriget som Tyskland, även om det naturligtvis måste varit en lisa för dem att återse sin familj och sina släktingar efter åratal i fångenskap.

Till det kommer emellertid den anspänning som det innebar, att komma nästan som främling till ett Tyskland man inte längre kände igen, med de svårigheter att finna arbete som emellanåt följde.

Inte minst blev detta verklighet för de fångar som suttit i läger i Sovjet, med hårt arbete och mycket enkel livsföring som vardag i tio-femton år. För dem hade tiden stått till. För Tyskland hade den fortsatt. Där krigsfångarna levt i krigets skugga allt intill sin frigivning, hade Tyskland i mångt och mycket försökt lägga de mörka åren bakom sig.

* * *

Särskilt förskräckligt blir det möjligen att följa de tyska krigsfångarnas öden i Sovjet. Ty Sovjet, den nya supermakten, behandlade inte sina fångar väl: de dog som flugor. Av de drygt 90 000 fångar som togs i samband med tyskarnas förlust vid Stalingrad kom endast runt 6000 att återvända till Tyskland, de sista av dem tretton år efter slaget.

Sovjeterna såg också till att fånga in mängder av tyska civilpersoner inom de ockuperade områdena mot slutet av kriget. Godtyckliga förhör hölls, och sedan transporterades de sammanpackade bort i boskapsvagnar till okända destinationer både inom och öst om Tyskland. Många av de fångna kvinnorna berättar om våldtäkter, vilket för kvinnornas del synes ha varit mer regel än undantag att utsättas för.

I de sovjetiska lägren rådde i synnerhet inledningsvis dödlig livsmedelsbrist, och fångarna svalt. Skulle en fånge ertappas med att ha stulit några morötter, kunde de dömas till tjugofem års straffarbete: attityden var således stenhård

* * *

Givetvis var det många av tyskarna som åtminstone inledningsvis hade det mycket svårt också i de tre västmakternas förvar, inte minst på grund av de väldiga volymerna som gav segrarmakterna svåra hanteringsproblem: britterna spred till exempel ut sina 3,5 miljoner tyska fångar över de brittiska besittningarna runtom i världen, såsom i Kanada och Australien.

Men så länge kriget ännu pågick fanns en slags balans: britterna visste, liksom tyskarna, att om man inte behandlade sina fångar korrekt, skulle det återverka på de egna fångarnas tillvaro i det andra landet.

* * *

Tyska krigsfångar användes som gratis arbetskraft för att bygga upp det som kriget malt sönder, ungdomar under 18 år, gamla farbröder, vanliga soldater fick bära hundhuvudet för den ondska som rapats fram från riksdagshuset i Berlin.

Givetvis måste känslan av berättigad hämnd varit stark hos många av de allierade, vrede måste ha varit överväldigande. Men samtidigt bröt man mot Genévekonventionen, som stadgade att krigsfångar efter krigets slut skulle återbördas så snart som möjligt efter krigets slut.

För att komma ifrån det kunde krigsfångar anklagas för brott, eller så kallades de helt enkelt inte krigsfångar. Den gratis arbetskraften från miljoner människor var för begärlig, vare sig det handlade om arbete i lantbruken eller livsfarlig minröjning.


* * *

Guido Knopp väljer att låta oss lära känna fenomenet krigsfångar genom att använda sig av en oräknelig mängd citat. Dessa är dels inarbetade i själva brödtexten, men förekommer också som rutor som bryter av texten. Frekvensen av dessa senare stör mig, eftersom det irriterar min koncentration på den i brödtexten pågående berättelsen.

Krigsfångar är skakande läsning. Och jag kan för mitt liv inte förstå, hur man efter att ha nedkämpat nazismen själva — i synnerhet i fallet Sovjet — använder sig av grymma bestraffningsåtgärder som inte kommer Tredje riket efter, mot civilpersoner (ibland antinazistiska aktivister) och soldater, i form av godtyckligt inspärrande, skenrättegångar, tortyr...

Sovjet led i kvantitet mest av de allierade, och offrade mest. Därför är grymheten måhända förståelig. Men den grymheten ställer dem icke som ideal högt över Nazityskland, utan i bredd med fienden.
– – –
Krigsfångar, Guido Knopp. Övers. Andrea Ängkvist Resch. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-92-7.

onsdag 17 september 2014

Bokrecension: Historien om Jesus | Georg Brandes

Historien om Jesus (da. Sagnen om Jesus) är skriven av den danske litteraturvetaren och kulturpersonligheten Georg Brandes (1842-1927). Jag har läst den auktoriserade översättningen av Emil Agge, som gavs ut på Federativs förlag 1925.

* * *

Mitt intresse för Georg Brandes väcktes av mitt intresse för Hjalmar Söderberg. Söderbergs religionskritik fick bränsle av Brandes, och därför ville jag undersöka Brandes egen religionssyn, och vände mig därför till hans Historien om Jesus, vari han ger en sammanfattning av sin Jesussyn.

Den för sin tid radikale Georg Brandes är väl idag mest känd för sina litterära biografier, och för att han introducerade Friedrich Nietzsches filosofi i Norden. Men Brandes var också insatt i religionshistoria, och var personligt långt ifrån någon vän av kristendomen. I ett privat brev formulerar han sig år 1872 så här:

"Vad man inte gärna medger högt, det medger jag här: det mest levande hat till kristendomen, av hela mitt hjärta ska jag instämma med Voltaires: 'Écrasons l'infâme'. Jag hatar kristendomen till märgen i mina ben."

Trots detta hat till märgen i sina ben är Historien om Jesus mycket balanserad. Brandes framför sina välgrundade argument och resonerar på ett klart vis om hur Jesusgestalten, såsom den beskrivs i Nya Testamentet (och förebådas i Gamla Testamentet), i mycket stor utsträckning är sammanfogad av myter, och att det ur källorna svårligen kan utdragas något som helst som säger något om den historiske Jesus.


* * *

Brandes tes är att Jesus aldrig har funnits, utan är en produkt av en judisk tankerörelse som begynner redan i den gammaltestamentliga Daniels bok.

På samma sätt som det vuxit fram en flora av information om den schweiziske nationalhjälten Wilhelm Tell, har det, menar Brandes, vuxit fram en mängd information om Jesus från Nasaret. Och på samma sätt som vi numera vet att Wilhelm Tell aldrig levde, utan har sitt ursprung i sagorna, så finner vi Jesu ursprung i en utbyggd judisk mytologi.

Genom ideliga bibelhänvisningar och korsreferenser till andra religioner och kulturer, visar Brandes på hur lite av unicitet som evangeliernas berättelser om Jesus äger. Själva den vikarierande offertanken: att någons skuld symboliskt kan överföras till och sonas av någon annan är allt annat än speciellt för kristendomen. Med mytologernas mytolog James Frazer säger Brandes, att tanken är allmän "hos raser, som stå lågt i social och intellektuell kultur".

* * *

Mycket av det material som vi finner i Nya Testamentet äger sina direkta motsvarigheter i andra sammanhang, icke sällan är de rentav i dessa sammanhang klarare uttryckta än i evangelisternas versioner. Till exempel visar han hur liknelser som Jesus berättar i själva verket är förvridna och ofta litterärt försämrade varianter på liknelser man hittar i äldre, judiska texter.

Ett exempel som anförs på just detta, är Jesu liknelse om en kung som bjuder in gäster till en fest. Gästerna vill emellertid inte komma, och slår i vissa fall rentav ihjäl budbärarna. Kungen säger då åt tjänarna att bjuda in vemhelst de träffar på gatorna. När festen begynt finner kungen en gäst som ej är festklädd. Honom befaller kungen tjänarna att binda och kasta ut i mörkret utanför.

En motsvarighet den judiska Talmud är betydligt mer stringent och tydlig. Där möter vi en kung som bjuder in gäster till en fest, utan att ha slagit fast tiden för densamma. En del gäster gjorde sig då i ordning så att de var beredda, andra slog sig till ro och gjorde sig ej i ordning. Hastigt kommer så budet att festen begynner, och blott de som var beredda blir välkomna.

I detta senare fall finns inte den bisarra vändningen med, där gästerna slår ihjäl budbärarna när de blir inbjudna till fest. Och inte heller det fruktansvärda straffet i slutet hittar vi: att den som hastigt blivit inbjuden från gatan och ej klätt sig i festkläder blir bunden och utkastad i mörkret.

* * *

Brandes gör det också tydligt, att i princip alla passionshistoriens olika moment och detaljer — Jesu lidande, död och uppståndelse — kalkerats på lösryckta motiv ur gammaltestamentliga skrifter. Oaktat att detta leder till ideliga absurda konsekvenser eller motsägelser evangelierna emellan.

Brandes skriver:
"Hela pinohistorien är så genomträngd av mytologi att det kan betraktas som omöjligt att utskilja någon historisk grund."
Brandes ser, att relationen Gud — Sonen äger sin förebild i babylonisk religiositet. Gudsmodern med barnet, så bekant från katolsk fromhet än i dag, hittar sin motsvarighet i Isis och Ishtars relation, liksom i Iris och Horus.

Tanken på apokalypsen, tidens slut, hittar vi också förebild till i babylonisk kultur. Själva Messiastanken konstrueras av profeten Daniel. Uppståndelsen av Osiris firades årligen i Egypten. Osiris kunde dessutom, sägs det, förvandla vatten till vin.

Brandes skriver på tal om synkretismen som förutsättning för den kristna idévärlden:
"De flesta tankar man med förkärlek brukar beteckna som kristna, föddes ingalunda ur kristendomens sköte, utan uppstodo vid folkblandningen i världsriket och främjades av den starkare samfärdseln."
Jesu vistelse i Egypten efter sin födsel, för att undgå den barnamördande Herodes (vilkens barnamord historien för övrigt inte alls känner till), äger sin parallell i barnamorden som ska ha föranstaltats av farao under israeliternas tid i Egypten.

Efter tillvaron på något år i Egypten ska Jesus med familj flyttat till Nasaret, en stad om vilken vi intet vet, och ej heller Gamla Testamentet, Josephus eller Talmud nämner. I själva verket kan nog byn som nu kallas Nasaret "fått sitt namn av en sentida sägen". En efterkonstruktion, således.

Och så fortsätter Brandes gå igenom material i evangelierna och Apostlagärningarna.

* * *

Brandes noterar därtill hur slarviga evangelisterna är när de försöker passa ihop sin Jesusmytologi med de gammaltestamentliga texterna. De förvränger citat, förväxlar dem eller missuppfattar. Evangelisterna tar "titt och tätt fel" helt enkelt.

Det gäller också kronologin, som exempelvis i Lukasevangeliet är helt omöjlig: som tidsmarkörer för Jesu födsel anges ett antal romerska ämbetsmän. Problemet är bara att deras livstider i verkligheten inte överlappar varandra. Vi märker således, att när evangelierna väl skriver om något historiskt som är kontrollerbart, så är det "i regeln fel".

* * *

Till stöd för ifrågasättandet av Jesu historiska existens anför Brandes att ingenting otvivelaktigt samtida är skrivet om denne världens Frälsare av Romarrikets många skribenter. De kända fall som brukar anföras (till exempel Plinius den yngres brev i andra århundradet efter Kristus) underkastar han strikt källkritik och ställer ifråga.

Brandes noterar också det ganska tydliga faktum, att ju längre tid som förflutit sedan Jesu påstådda jordiska vandring, desto mer utförliga blir evangelierna när de berättar om hans liv.

Det beror inte, förefaller han mena, på att de senare författarna haft mer historisk information om Jesus, utan tvärtom att när den historiske Jesus faller i glömska blir marken röjd för friare tillskriva honom de teologiska motiv och uppfattningar som författaren själv önskar.

Påbyggnaden blir särdeles tydligt i det sena Johannesevangeliet som innehåller mer mytologi, symbolik och teologi och mindre historiskt stoff än något av de andra evangelierna. Där de tidigaste evangeliet, Markusevangeliet förefaller se Jesus som "en med gudomliga krafter utrustad människa", har Jesus i Johannesevangeliet blivit Gud själv.

* * *

Framställningen av Jesusgestalten är inte homogen. Hans personlighet spretar beroende på vilka texter man läser, och därigenom blir de tendenser tydliga, skriver Brandes, som varit för handen när de olika författarna valt vad de ska skriva. Endera stunden markeras till exempel avståndet till judendomen, medan i mångt annat markeras Jesu läromässiga enighet med den judiska fariseismen.

I denna svartmålning av fariséerna, som stått sig till denna dag, där ordet används nedsättande, ser Brandes ett judehat, motiverat av senare kristna, som inte längre är så förtjusta i sitt judiska arv.

I själva verket ser Brandes Jesus som i allt väsentligt samstämmig med den fariseiska judendomen. Motsättningen ser han som konstlad. Att fariséerna skulle råkat i raseri för att Jesus botade på sabbaten torde vara helt ohistoriskt, för att nu nämna något. I Talmud hittar vi en sentens vi annars mest associerar med ett uttalande av Jesus, som alltså i själva verket alltså blott är ett eko: "Sabbaten är given till er, icke ni till sabbaten."

* * *

Brandes gör oss stora tjänster när han pekar på det gungfly som man ger sig ut på, så snart man försöker säga något om den historiske Jesus. "Den historiska grunden sviktar alltid under fötterna", skriver han, och det stämmer.

Fastän jag omedelbart ställer upp på flertalet eller nästan alla argument Brandes framställer, vill jag med Hjalmar Söderberg dock inte ta det sista steget, och frånkänna Jesus all historisk existens. Jag menar att det är rimligare och troligare att anta, att Jesusmytologin faktiskt har en historisk kärna, eller en kristallisationspunkt.

Brandes anför mot detta en liknelse om hur man skalar bit för bit av en lök för att komma åt det som finns i mitten, endast för att finna att ingenting finns där.

Jag vill istället påstå, att Jesusgestalten är fullkomligt genomdränkt av mytologi, men att det känns som ett alltför vanskligt antagande att göra, att ingen person alls funnits, som kunnat tända Jesusrörelsens alltmer uppflammande och med tiden förtärande eld.

Eller: hellre än att jämföra Jesusrörelsen med en lök, vill jag jämföra med pärlan i ett ostron, där man under alla pålagringar finner ett litet, nästan obetydligt, sandkorn längst in. Även om det bär mig emot att jämföra kristendomen med något så vackert som en pärla.

Jesus hade nog inte mycket alls med den Jesus att göra som utmålas i evangelierna. Men det är rimligt att anta, att han levde ungefär när evangeliernas Jesus levde, att han hade något slags religiöst budskap, och att han sannolikt avrättades. Men så mycket mer vågar i vilket fall inte jag uttrycka, utan att behöva göra antaganden som är svåra att stötta med goda argument.

* * *

Sammanfattningsvis vill jag hävda att Brandes välformulerade Historien om Jesus är nyttig läsning. Både för oss som är religionskritiska, för att få nya infallsvinklar på ett bekant material, men också för dem som fortfarande tror att det är något särdeles unikt med kristendomens idéinnehåll som sådant. Kristendomen är sammansmältning och plagiat, sammanrört i en sjudande mytologisk soppa.
– – –
Historien om Jesus, Georg Brandes. Övers. Emil Agge. Federativs förlag 1925. 119 sidor.

måndag 15 september 2014

Mörk historiett: Ankomst

I rännstenen reflekteras ljuset från gatlyktorna. Ett fint regn blöter ner Georges rock när han strosar utmed hamnen. Han hör vågorna slå mot kajen. Lugna, jämna vågor. Enstaka fönster i höghusen är fortfarande upplysta, men de flesta är mörka, nedsläckta. Inte en människa syns till. George tittar ut över vattnet och ser långt bort ett fartyg. Det har strålkastarna tända, och kulörta lyktor speglar sig i havsvattnets blåsvarta mörker. Han kan precis uppfatta musik, svagt och ännu dämpat. Musiken kommer från fartyget.  
George har aldrig sett ett sådant fartyg i hamnen förut. Mest är det de rikas lyxjakter som kryssar fram där, pråmar med sopor, en och annan liten motorbåt och emellanåt, på dagen, små sällskap i plastkajaker. Det här är något helt annat. Han förstår att fartyget som närmar sig är mycket större än något han förut sett när han gått hem från jobbet dessa sena nätter. Då hör han ångvisslan. Två gånger vrålar den  i natten, högt och tydligt.  
George stannar och stirrar på skådespelet några hundra meter ut i floden.  Fartyget kommer från havet. Han urskiljer mer och mer av det, allteftersom det närmar sig. Det har fyra höga, bolmande skorstenar. Skrovet är blanksvart och ovanbyggnaden vit, med hundratals varmt upplysta fönster. 
Musiken hörs tydligare nu. En orkester spelar dansmusik. I det bländande strålkastarljuset ser George människor också, mängder av människor som står vid relingen runt hela fartyget, tätt sammanpackade. De verkar finklädda: han ser hattar och ljusa klänningar. 
En ilning far utmed ryggen på George. Han har sett det här skeppet många gånger förut, men nästan alltid i svartvitt. Han har sett det på film också. Och han har läst artiklar om det. Han ryser till och förstår att det han ser framför sig är en replik av världens mest kända skepp: Titanic lägger till i New Yorks hamn. 
Sen tänker han lite till. Det finns inga människor på kajerna. Det är på småtimmarna. Det finns inga andra båtar på floden. Bara detta väldiga kryssningsfartyg med sina många lyktor, lampor och strålkastare. Det finns helt enkelt ingen närvarande som kan ta emot vad som måste vara en rik mans slösaktiga jippo. Det stämmer inte. Iskall stirrar George mot fartyget som nu reser sig över hans siktlinje. Han känner kväljningar långt ner i magen. 
Fartyget orsakar inget vågskvalp. Det forsar inget vatten om fören, det virvlar inget skum efter aktern. Det är som om skeppet, väldigt som skyskraporna bakom Georges rygg, vore utan volym och kropp. Och han ser de hundratals människorna nu. Allesamman bär kostymer eller påkostade klänningar. De vinkar och ropar. Många av herrarna viftar med sina kubbhattar. I fönstren blickar åter hundratals ansikten ut, alla vinkar. 
George backar flera steg tills han stöter emot en parkbänk. Förstulna blickar som han kastar omkring sig avslöjar att han fortfarande är ensam. Fartyget har lagt sig jämsides kajen, nu bara något stenkast ut.  
Då kommer knallen. Som vid en kraftig åsksmäll eller vid en detonation när vägläggare spränger sig igenom ett berg bedövas Georges hörsel i något ögonblick. Knallen kommer från fartyget. Det skimrar nu, hela fartyget skimrar. Han ser på människorna: ansiktena förändras. De bleknar, sväller upp och svartnar sedan. Leendena är borta, ögonen stirrar och upplöses sedan till svarta hål. Köttet faller från kinderna, håret faller från skalpen. Han ser de vinkande människorna förvandlas till lik. Så faller allt samman i absolut tystnad. Fartyget och allt på det faller ihop och blandas med duggregnet och är borta. 
Huvudvärken kommer omedelbart och George sätter sig på den blöta parkbänken bakom sig. Det känns som om hjärnan sväller bakom ögongloberna och innanför öronen. Han tar sig om tinningarna med händerna. Så kommer mörkret. 
* * * 
Peter cyklar fort. Han måste hinna leverera paketet inom femton minuter för att få full ersättning. Blicken har han fäst långt bort mot korsningen. Därför ser han inte kroppen innan han nästan är framme vid den. Men synen får honom att trycka in handbromsen omedelbart, och att slå bak tramporna så att han glider på fastlåsta hjul flera meter på den våta hamnpromenaden. 
Cykelbudet vänder sig om mot bänken, rör sig långsamt tillbaka mot den. Han ser en kropp i mörk rock, han ser ett sönderfallet ansikte täckt av svarta blåsor och med djupa öppningar ända in till benet runt käkarna och de tomma ögonhålorna. Händerna som vilar i famnen är uppsvällda till dubbel normal storlek. 
Peter fiskar upp mobiltelefonen ur bröstfickan. Med blöta och kalla händer slår han 9 – 1 – 1 och trycker på den gröna luren.

söndag 14 september 2014

Bokrecension: Täcknamn Odessa | Frederick Forsyth

Täcknamn Odessa (eng. The Odessa File) är en thrillerroman skriven av den brittiske författaren Frederick Forsyth (f. 1938).

* * *

Täcknamn Odessa är skriven på ett lite märkligt vis. I ovanligt stor utsträckning ger den sken av att vara något som liknar en dokumentärroman: det förekommer flera gestalter i boken som funnits i verkligheten, och en hel del skildringar baseras på verkliga händelser. Samtidigt är historien helt fiktiv. Man kan kanske säga, att Forsyth i verklighetens väv sytt in sin egen berättelse, och tidvis använt de befintliga trådarna och stundtals använt sina egna.

I centrum för berättelsen står frilansjournalisten Peter Miller. Av en händelse får han en före detta koncentrationslägerfånges dagbok i sin ägo. Den judiske mannen som skrivit den har kort dessförinnan tagit sitt liv. Genom dagboken kommer Miller en monstruös SS-officer på spåren. Romanen utgör sedan berättelsen om hur Miller söker denne SS-officer — Eduard Roschmann, en man som för övrigt har funnits.

Men, romanen utspelar sig i början av 1960-talet. Tyskarna har i stor utsträckning tröttnat på nazijakter och vill det förgångna vara förgånget. Dessutom motarbetas Miller av den hemliga, maffialiknande sammanslutningen Odessa, som hjälper och organiserar de SS-män som, om de blev upptäckta, riskerades att ställas inför rätta.

Det blir en katt och råtta-lek över hela Tyskland, där Miller samlar ledtrådar och fogar samman fakta från olika källor, hela tiden iakttagen av såväl nazisterna i Odessa och den israeliska underrättelsetjänsten.

* * *

SS-Hauptscharführer Roschmann fanns som sagt i verkligheten. En gång var han kommendant för ghettot i Riga.

När Forsyth 1972 gav ut Täcknamn Odessa var Roschmann ännu på fri fot. Och på fri fot, om än stadd på flykt, dog han också några år senare.

Den legendariske nazijägaren Simon Wiesenthal, som också förekommer som en nyckelperson i romanen, lär ha uppmanat Forsyth att pådikta Roschmann en del egenskaper, för att spola fram honom från hans sydamerikanska gömställe, vilket möjligen i någon mån lyckades. Efter filmatiseringen av boken arresterades nämligen Roschmann i Argentina. Men Roschmann lyckades undvika att bli utlämnad, flydde till Paraguay och dog kort därefter i en hjärtinfarkt.

Forsyth är skicklig på att bevara illusionen av att vara dokumentär i sitt anslag, genom att trots utvikningarna hålla sig helt nära de verkliga förhållandena. Och inte minst genom sitt strama och formella språk. Och dessutom genom att då och då beskriva olika i romanen förekommande personers framtida öden.

Men man bör inte betrakta Täcknamn Odessa som en dokumentärroman. Forsyth tar sig friheter med materialet som gör att boken måste betraktas och klassificeras som skönlitterär: utan referenser är det omöjligt att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion. Och det tillhör givetvis författarens självklara friheter som diktare att utforma verket på det viset — i själva verket gör det boken stark.

* * *

Så vad är då Täcknamn Odessa? Först och främst en spännande thrillerroman som i ett högt tempo utspelar sig i ett Tyskland där gamla nazister fortfarande sitter på viktiga poster i samhället, och med en delvis parallell och delvis överlappande berättelse om ett egyptiskt raketprojekt som utgör ett svårt hot mot Israel: ett projekt där gamla nazister spelar viktiga roller.
– – –
Täcknamn Odessa, Frederick Forsyth. Övers. Claes Gripenberg. Bonniers 1974. ISBN: 91-0-038377-5. 285 sidor.

lördag 13 september 2014

Bokrecension: Stockholm 1851 | Thomas von Vegesack

Karl Jonas Love Almqvist
Stockholm 1851: Staden, människorna och den konservativa revolten är skriven av litteraturvetaren Thomas von Vegesack (1928-2012).

* * *

Man kan angripa det förflutna ur olika perspektiv. Ofta möter breda översikter som beskriver längre händelseförlopp, eller detaljstudier som fördjupar sig i något så långt det är möjligt. von Vegesack -har dock använt sig av en annorlunda och mycket intressant metod: han har valt ut ett särskilt år och en särskild plats, och beskriver sedan världen som fanns där ur samtidens människors perspektiv.

Detta skänker ett tvärsnitt av verkligheten, som ställer också oss som läsare på den platsen, vid den tiden, på ett särskilt påtagligt vis. Och särskilt utrymme i sitt breda panorama skänker von Vegesack åt politiska och kulturella, inte minst litterära, spörsmål.

En värld, drygt hundrafemtio år avlägsen, rullar ut sig över boksidorna: platsen är Stockholm, året är 1851 – ett i sig inte särskilt remarkabelt år.

Stockholm är då en ganska skitig och efterkommen stad, mycket mindre till ytan än än i dag. Likväl mycket trångboddheten omfattande. Där bor knappt hundratusen invånare och invånartalet hade sjunkit år för år, om det inte varit för en betydande inflyttning: mortaliteten är större än nativiteten. Nästan hälften av alla barn dör före fem års ålder.

Brottsligheten är alarmerande: var artonde person, skriver von Vegesack, åtalades för brott i huvudstaden, att jämföra med var hundranionde på landsbygden. Men i allmänhet förbyts dödsstraff i livstidsstraff: stadens bödel har under året, skriver Vegesack, verkställt blott två avrättningar.

För att roa sig kunde man besöka Tivoli och se på akrobater och annat spännande. Eller så kunde man måhända, i synnerhet som välsituerad, besöka en teater eller en konstutställning. Under året besöktes Stockholm även av en italienare med en luftballong, vilket väckte en hel del uppmärksamhet.

* * *

Tiden hör fortfarande det gamla Sverige till. Men tendenserna har börjat bli tydliga, att något nytt är på gång. Ännu finns ståndsriksdagen, ännu har inte järnvägarna spritt sitt nationsomfattande nät över landet, ännu förs en kamp mellan tryckfrihetsvänner och dem som vill värna makten mot kritik.

Men tecknen finns där: även om konservativa stötar motarbetar järnvägarna på grund av deras påstådda farlighet, så öppnas under året Slussen. Tekniken börjar finnas tillstädes, den behöver bara sättas i bruk, så snart folk börjat få upp ögonen för dess fördelar.


* * *

Men vad beskrivs då, vad är det vi möter i Stockholm av år 1851?

Detta är året då tidens främste svenske författare flyr landet. Karl Jonas Love Almqvist — författare till bland annat den för tiden smått skandalösa Det går an — hade fått misstankar på sig om att ha sysslat med förfalskningar och dessutom om att ha försökt begå ett giftmord. Händelsen skakar om det litterära skiktet i Sverige.

Pressen står i dragkamp med överheten. Åtal är inte ovanliga mot dem som anses ha vässat sina pennor så att de sticker alltför mycket. Och en av pressens främsta företrädare är den liberale mångsysslaren Lars Johan Hierta, en gång Aftonbladets utgivare – en tidning som han säljer under året.

Ett konkret exempel, som von Vegesack nämner, på när pressen hamnar i konflikt med de konservativa krafterna, är när en viss Adolf Pettersson i tidningen som han är nominell ansvarig utgivare för, Demokratien, skriver en satirisk artikel där han ifrågasätter huruvida Kristi himmelsfärd är förenlig med tyngdkraften.

Resultatet blev att Pettersson åtalades och dömdes till landsförvisning. Han ansökte om nåd av konungen efter att domen fallit och ännu en gång vid ett senare tillfälle, men förvägrades misskund. Omsider avled Pettersson i ett danskt fattighus.

Regerande konung 1851 är Oscar I, men i kulisserna står hans son Karl (XV) med maktlystnad i blicken. Monarken hade fortfarande stort inflytande över politiken, och inte minst prins Karl verkade i det fördolda för den då framgångsrika reaktionära politikens framskridande.

Riksdagen sammanträder inte, såsom nu, mer eller mindre ständigt, utan vart tredje år. 1851 är ett sådant år, och allehanda viktiga politiska frågor behandlas; i regel röstas reformer ner: man talar om allmän rösträtt, revidering av hela parlamentarismen, avskaffande av husaga, frihet för judar att bosätta sig utanför landets största städer — men tiden är ännu inte inne för dessa förändringar.

* * *

Thomas von Vegesack gör i Stockholm 1851 en enastående god insats för att skapa en viss insikt i hur det var att leva i eller besöka Stockholm under detta inte särskilt märkliga år.

Särskilt givande är det, att von Vegesack inte enbart uppehåller sig vid kungahus och politik, utan också fördjupar sig i hur staden såg ut och vad vanligt folk gjorde: även jag, som bor långt från Stockholm och alltså inte är närmare bekant med stadens olika delar, får genom von Vegesacks rekonstruktion en känsla av hur det faktiskt kunde vara att vandra genom staden när det begav sig.

Stockholm 1851 är ett lysande exempel på hur man kan skriva historia om en period som i sig inte är så speciell. Det är nämligen inte vad von Vegesack målar upp, så mycket som skärpan, stilen och urvalet som imponerar.
– – –
Stockholm: Staden, människorna och den konservativa revolten, Thomas von Vegesack. Norstedts 2005. ISBN: 978-91-1-303103-3.

måndag 8 september 2014

Bokrecension: Mörkerseende | Jonny Berg (red.)

Mörkerseende är en antologi skräckberättelser från Epok förlag. Redaktör för samlingen är Jonny Berg.

Medverkande författare är Frida Arwen Rosesund, Elisabet Jonsson, Patrik Centerwall, Lars Östling, Susanne Samuelsson, Stewe Sundin, Finn Cederberg, Markus Sköld, Pål Eggert, Malin Rydén och Jenny Milewski.

* * *

Temat för Mörkerseende är hemsökta hus, en alldeles förträfflig subgenre helt i min smak. Det visar sig att också antologin förvaltar temat på ett fint – och emellanåt liberalt – sätt. Alstren som presenteras i antologin synes i åtskilliga fall vara födda av mörkret och vi stjäl dem från det altare där de lagts som votivgåvor åt något sataniskt helgon.

Den litterära kvaliteten är genomgående god eller mycket god, men särskilt fängslas jag av några av berättelserna, som både vad gäller innehåll och form skänker mig särskild skräckblandad njutning. Alla texterna i Mörkerseende är läsvärda; jag har här dock valt att lyfta fram några av dem som i något avseende gjorde störst intryck på mig.

Inledningsnovellen ”De som bo under tjärnar” är skriven av Frida Arwen Rosesund. Den slår an något i mig, för den hanterar ett av dessa fängslande svarta ögon in mot jordens inre: skogstjärnen. Stillsamt skildrar Arwen Rosesund en ensam flickas utsatthet och hennes möte med något som månne är av denna världen, men ock hör hemma i en annan tillvaro.

”Dimma” av Elisabet Jonsson är möjligen den novell i samlingen som skakar om mig mest. Kanske för att den tar som utgångspunkt något helt vardagligt: en kvinna från hemtjänsten som letar efter en adress där hennes vårdtagare bor. Men texten vibrerar och verkligheten brister, mörker pyser fram i vecken, och det blir riktigt obehagligt. Inte minst om man, som jag, läser texten mitt i natten.

Patrik Centerwall väljer att skriva sin novell ”Jag låter mig röras” inte ur de hemsöktas synvinkel, utan ur gengångarens. Resultatet är onekligen intressant, och påminner mig om Oscar Wildes The Canterville Ghost. När spöket redan från början är känt, blir det istället de mänskliga invånarna i huset som är den okända faktorn, de som bär på hemligheter. ”Jag låter mig röras” äger en god portion humor, inte minst genom den katt som kan se och dessutom kommunicera små cynismer till spöket.

Markus Skölds rappt berättade novell ”Tjuvkika” ger vibbar av traditionell skräckfilm, när en säkerhetsvakt i en stor byggnad märker att det möjligen, kanske finns något märkligt på den utrymda trettonde våningen, som hissen gång på gång återvänder till utan passagerare.

Till favoriterna i samlingen hör också Jenny Milewskis alltmer stegrande komposition ”Verket”, om ett hemsökt järnverk, som kommunen gjort om till något slags kulturcentrum. Dit kommer ett gäng män i avsikt att undersöka de påstådda paranormala aktiviteterna. Berättelsen går från ett preludium med en skrockande kommunaltjänsteman i sommarsolen till en final av hämndlystna avlidna i nattens mörker.

* * *

Särskilt uppskattar jag i skräckberättelser en realism och vardaglighet i berättartekniken likväl som i själva historien. Och skräckeffekten uppstår då, för mig, när realismen får sig en törn eller rentav faller över ända och mörkret läcker in i verkligheten och lägger sig som en sörja över det som nyss var just — vardag. Mörkerseende bjuder på mycket sådan effektfullt tilltufsad realism.
– – –
Mörkerseende, Jonny Berg (red.). Omslagsillustration: Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN: 978-91-87844-13-3.

söndag 7 september 2014

Bokrecension: Djungelboken | Rudyard Kipling

Illustration ur Djungelboken av John Lockwood Kipling, far till Rudyard Kipling.
Djungelboken är en novellsamling i två delar av den brittiske författaren Rudyard Kipling (1865-1936). Jag har läst boken i svensk översättning av Hanny Flygare i en utgåva från 1908. Originalet utkom första gången 1894, efter att novellerna tidigare publicerats i olika tidningar.

* * *

Rudyard Kipling föddes i Bombay, som då var en del av kolonialväldet tillika med hela Indien. Han fick en internationell uppväxt i Indien, London och nuvarande Pakistan. Kipling kom bland annat att arbeta som korrespondent för olika tidningar i Indien och närområdet, vilket måhända hjälpte honom att få en nyanserad syn på landets invånare.

Kipling ska ha varit språkintresserad, och nog lyser hans språkintresse igenom i Djungelboken där han gärna nämner djurens indiska artnamn, och även i dialoger förekommer termer som såvitt jag kan bedöma torde vara hindi.

* * *

Djungelboken består av femton äventyrsnoveller, varav flera handlar om Mowgli och hans tillvaro i djungeln från hans tid som spädbarn till yngling.

Det var många år sedan jag såg Disneys version av Mowglis liv och leverne, men jag kan med viss frimodighet nog ändå hävda, att Kiplings ursprungliga noveller innehåller betydligt mer av blod och kamp, och den viktorianska eran till trots i vilken boken skrevs är den nog mindre sminkad än den tecknade framställningen. Likväl vände sig både Kipling och Disney till barn och ungdomar med sina verk.

Av den viktorianska eran finns dock ett tydligt spår: av romantik finns nästan ingenting alls att notera. Det närmaste vi kommer är månne att Mowgli som yngling ur ett sädesfält betraktar en flicka, fastän det är rimligt att anta att hela anledningen till att han till sist bryter sig loss ur djungeln är just en vaknad upplevelse av behovet av intimitet med en annan människa.

Men låt oss börja från början. Mowgli blir som spädbarn tagen av tigern Shere Khan. Han blir emellertid räddad av en vargflock. När tigern kräver sitt byte tillbaka friköps han bland annat av pantern Bagheera, som kommer att bli Mowglis bäste vän under uppväxten.

Mowgli utvecklas och lär sig djurens språk. Den viktiga Djungelns lag som alla djungelns djur lyder under får han lära sig av björnen Baloo, som med aga och repetition får den unge gossen att bli rustad för ett liv som en framträdande och viktig gestalt i det vilda.

Kipling tar med läsaren på äventyr efter äventyr med Mowgli som huvudperson.

Mowgli dräper med list sin ärkefiende Shere Khan. Han hämnas på de bybor som velat döda hans biologiska föräldrar genom att helt enkelt förstöra byn med tillhjälp inte minst av elefanten Hathi och dennes söner. Och med enslingen Kaa, jätteormen, hjälper han djungelns djur att besegra en av sina största utmaningar hittills: en hord av mordiska vildhundar.

Till sist blir emellertid Mowgli, som i stigande grad förvandlats till en djungelns övermänniska, allt mer retlig och melankolisk, i synnerhet när inte djungelns djur omedelbart lyder hans påbud, och ett beslut växer fram, att djungeln måhända icke längre kan vara hans hem.

* * *

Djungelboken handlar inte enbart om Mowgli. Andra historier med större eller mindre fabelinslag hittar vi också. Till exempel kan vi nämna sälen som leder sina artfränder till en säker plats efter att människorna börjat jaga dem intensivt. En uråldrig krokodil vakar över sin by, där han dyrkas som en gud. En indisk aristokrat lämnar allt för att bli eremit. Och ett antal inuiter lider svårt av hungersnöd – i en historia som enbart mycket löst knyts till Sri Lanka.

Novellerna är inte alldeles lättrinnande; de flödar långsamt, på sida efter sida. Men det finns onekligen en särskild känsla i dem av idyllisk exotism. Kipling har kritiserats för hur han som en man av kolonialväldet skildrar människorna i kolonierna, men jag finner i Djungelboken inga märkvärdiga uttryck för förakt eller nedlåtenhet.

Djungelboken är en barn- och ungdomsbok. Men den är definitivt lika, om inte mer, njutbar för vuxna läsare.
– – –
Djungelboken, Rudyard Kipling. Övers. Hanny Flygare. P. A. Norstedt & Söners förlag 1908. 436 sidor.

onsdag 3 september 2014

Bokrecension: Anmärkningar om helfvetesläran | Christopher Jacob Boström

Christopher Jacob Boström
Anmärkningar om helfvetesläran: Våra Theologer och Prester allvarligen att förehålla är ett häfte författat av professorn i praktisk filosofi Christopher Jacob Boström (1797-1866).

* * *

Jag kan givetvis inte bedöma Boströms filosofi i sin helhet utifrån Anmärkningar om helfvetesläran. Men skriften ger likväl ledning vad gäller hans gudsbild och teologi.

Professor Boström är upprörd. Målet för hans upprördhet är att helvetesläran fortfarande finns kvar i Svenska kyrkan. Boström menar nämligen, att helvetesläran är oförenlig med kristendomen.
Men inte bara helvetesläran är enligt Boström oförenlig med kristendomen. Djävulen är det tillika, och därtill tron på en Gud som på något fysiskt sätt straffar — eller möjligen över huvud taget ingriper — ingriper i den sinnliga, det vill säga den fysiska, världen.

Det röjer sig alltså relativt snart, att den kristendom och den gud som Boström blir advokat för icke har mycket gemensamt med den kristna mytologi som utvecklas av Lilla katekesen eller andra texter som vid tiden ägde auktoritet i Svenska kyrkan.

Boströms gud med kristen fernissa är mer släkt med Platons idéer än med Luthers eller Paulus tankar. Gud är helt förnuftig och åtskild från den fysiska världen: Gud är något slags andligt världsförnuft som är kliniskt rent från all fysisk tillvaro.

Så i mångt och mycket hade Boströms nästan deistiska gudsuppfattning, såsom den kommer till uttryck i denna skrift, kunnat användas i polemik mot Svenska kyrkans traditionella teologi i sin helhet: dock är det helvetesläran som han inriktar sig på, därtill tubbad, enligt vad han själv skriver, av en moder som dräpt sitt barn i avsikt att hon skulle komma till himlen, ej helvetet.

Helvetesläran beskriver Boström som ”en rå, superstitiös, phantasiproduct”, en ”mensklig förvillelse”, samt ”irreligiös och ochristlig”, därtill ”oförnuftig”. Helvetesläran har icke med kristendomen att göra, utan har tvärtom hedniskt ursprung, ursprungligen persiskt, som sedan ska ha smugit in i judisk och därefter kristen mytologi.

Helvetesläran, menar Boström, äger icke grund för sig i vare förnuft eller erfarenhet, eftersom den går i klinch med vad han uppfattar som Guds själva väsende. Gud är, förklarar Boström, allgod. Allt som har förbindelse med honom är dessutom också gott. Därför kan inget ont stamma från honom. Och helvetet länder inte till något gott, utan bara till evig pina utan syfte till förbättring, blott bestraffning utan korrigeringsmöjlighet.

Därför är uppfattningen att Gud skapar ett helvete oförnuftig och därmed okristlig. Han förordar att helvetesläran ”genast bör helt och hållet bannlysas ur den christna religionsläran och undervisningen.”

Boström skriver:
”Till helfvetet således med hela den gamla barbariska djefla- och helfvetesläran; och dit äfven — hade vi så när sagt — med alla de råa och tanklösa varelser, som ännu i våra dagar förkunna henne.”
Efter att ha försäkrat att han med denna fördömelse är skämtsam, utvecklar han emellertid att han önskar att de som predikar helvetet må få allt gott och framför allt ”en större upplysning och en renare christendomskunskap …”:

* * *

Konsekvenserna av att se på den kristna guden som impotent i den fysiska tillvaron blir långtgående. Av samma skäl som helvetesläran är oförnuftig — nämligen att Gud inte kan vara orsak till något ont — kan Gud inte ligga bakom ondska som sker i den fysiska världen. Gud straffar helt enkelt inte fysiskt människorna. Han har inte omedelbart med den fysiska verkligheten att göra.

Uppdraget att straffa har överheten, som äger att utföra straffen i syfte att om möjligt korrigera och hjälpa missdådaren, eljest att döda honom, liksom för hans egen skull, enär hans sinnlighet så äger kontroll över honom, att han måste befrias från samma fysiska gestalt och gå vidare i existensformerna, som Boström för övrigt verkar obenägen att begränsa till blott en ytterligare existensform: den som salig i himlen.

Det onda som sker människor emellan stammar givetvis icke heller från Gud: han använder inte sådana medel. Ondska människor emellan kommer från människor, och har sitt ursprung i hennes ofullkomlighet, i hennes aktiva synd eller den i människans natur förefintliga arvsynden.

* * *

Det är inte alldeles lätt att se ett nära släktskap mellan Boströms teologi och den tidiga mer ortodoxa kristendomens dito, såsom den kommer oss till mötes i källorna. Fastän han skäller kristendomens helvetespredikanter för att vara influerade av hedendom har hans egna uppfattningar om gudomen i mina ögon mer gemensamt med greken Platons idévärld och gnosticism än med den kristendomens mytologi, såsom den med variationer uttryckts alltsedan det första seklet.

Men för Boström utgör inte bibeltexterna någon egentlig auktoritet: det däri som inte stämmer överens med hans gudssyn — till exempel en straffande gud — gallrar han ut som ”bevis på de gamla Judarnes hårdhet och barbari”.

Inte heller säger det något om helvetesläran att den går att spåra i Nya Testamentet: han utgår från att de som skrivit Nya Testamentet helt enkelt inte har reda på sin kristendom, när de ger uttryck för helvetesläran. Inte ens om det så hade varit så att Jesus själv lärt sådana föreställningar, betyder det att de är kristliga, eftersom Jesus då bure dessa föreställningar enbart ”såsom en man af sitt folk och sin tid, men icke såsom vår religions höge Stiftare …”

* * *

Boströms gudom är en gud som inte förmår interagera på ett fysiskt sätt med människorna. Gud verkar ur Boströms perspektiv uteslutande intresserad av människans förnuft, som väl för Boström snarast är identiskt med det icke-fysiska, andliga, själsliga i henne: det som överlever den fysiska döden.

Ty odödlighetstron bekänner sig Boström öppet till. För honom blir livet irrationellt, ” ändamålslöst och i sjelfva verket rent af orimligt”, utan antagandet att människan överlever sin egen död och att hon skall gå genom ”allt högre och högre lifsformer”.

Förnuftet är för Boström identiskt med det kristna: det skall ock ha varit detsamma för Kristus. Den enda källan till kunskap om de religiösa tingen, menar vidare Boström, står att finna genom bruk av förnuftet: för genom hennes sinnlighet, hennes ande, kan ingen kunskap nå henne.

* * *

Det är anmärkningsvärt att Boström förmår skapa sig en gud i filosofins avbild och med denna sin skapelse kvaddar en stor del av den kristna mytologin, men efter sin reformation likväl inte ens antyder möjligheten av att den gud som han förordar — som alltså inte på något sätt kan förnimmas på fysiskt vis — kanske helt enkelt inte existerar i en idévärld som vi bara kan anta, men inte erfara.

Boström har givetvis rätt i att helvetesläran är en vidrig sak som plågat dem som trott på den så länge den funnits. Men den gud som krävs för att avskaffa den — en transcendent, icke-fysisk varelse utan samvaro med den fysiska skapelsen — är väsensfrämmande för den historiska kristendomen, såsom den uttryckts sedan Jesu egen tid av majoritetskyrkan.

Den Gud som traditionellt identifierats av kyrkan har tvärtom i alla tider setts som mycket fysisk: man har sett honom i olyckor och katastrofer, i sjukdomar och missväxt, likväl som i ting som gått lyckligt och väl.

Först i den religionsfilosofiska nyprotestantismen (för att använda Hjalmar Söderbergs begrepp) har den historiska kristendomens gud på allvar utmanats av en gudsbild vars anhängares förkunnelse av densamma hade givit dem straff för hädelse i tider då kyrkans makt var större. Och i urkyrkans tid hade den månne skällts för gnosticism.

* * *

Boström reagerar mot en teologisk vidrighet genom att angripa den från sin teistiskt färgade filosofiska synpunkt. Därför torde hans attack beröra de berörda föga. Den kristendom dessa anar i hans polemik är icke deras kristendom: den som förkunnar helvetet förnekar rimligen att deras Gud skulle vara en eterisk, fysiskt passiv gudom, oförmögen att gripa in i världen på ett fysiskt vis.

När Boström sedan går vidare och antyder att själva kärnläran i kristendomen, den om Kristi ställföreträdande död, i själva verket borde reformeras, lär han tappat de helvetespredikanter som inte redan i avsmak lagt — vad de uppfattar som — hans villoläror ifrån sig.

Kvar står då blott ett monument över en filosofs kristet färgade gudom, ett sterilt altare. Att den gudomen är mer sympatisk än den traditionellt kristna guden lär ortodoxiens anhängare lämna utan avseende. Och jag, för min del, står lika främmande inför Boströms gud som inför Luthers eller Augustinus.
– – –
Anmärkningar om helfvetesläran: Våra Theologer och Prester allvarligen att förehålla, Christopher Jacob Boström. Esaias Edquist 1864. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

måndag 1 september 2014

Bokrecension: Svensk historia | Olle Larsson & Andreas Marklund

Gustav Vasa, Karl XII, Karl XIV Johan
Svensk historia är skriven av historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund. Boken är utgiven på Historiska media 2012.

* * *

Det är de stora dragens svenska historia under 500 år som Larsson och Marklund har skrivit. Läsaren möter de avgörande händelserna, de stora personligheterna, de betydande vägskälen. Eftersom formatet är begränsat måste givetvis avvägningar göras, men som koncentrat av fem sekler av svenska öden menar jag att Svensk historia fungerar utmärkt.

I själva verket borde det Larsson och Marklund skriver om i min fromma fantasi tillhöra varje svensks allmänbildning, åtminstone skulle jag gärna se att konturerna av det som format den svenska nationalstaten, och vilka personer som stått som huvudpersoner i de många olika draman som utspelat sig här, vore bekanta.

Därför är det icke att ta i från fötterna att anse, att ingen svensk gymnasieelev borde få godkänt i historia, utan att ha tagit sig igenom dessa två herrars pedagogiska och faktiskt emellanåt smålustiga bok. Svensk historia är nämligen mycket lättillgänglig och skulle göra sig utsökt som lärobok. En lärobok som är en introduktionskurs i den svenska historien.

* * *

Måhända hittar den redan historiskt intresserade inte många banbrytande nyheter. Men det finns likväl en stor vinst i att repetera vår historia, och att ta till sig de slutsatser som historieforskningen i dag samlar sig kring; för fastän att historia kan synas vara ett studium av det som stelnat i tiden, är den i mångt och mycket en produkt av sin tid: vad man väljer att fokusera på i det förflutna är en konsekvens av vilken värld man lever i nu, vad man tycker är intressant att lyfta fram, vad man väljer att förbigå i tystnad.

I mångt och mycket blir sammanställningen i Svensk historia likväl traditionell, om än i fräsch klädnad. I första hand berättar nämligen Svensk historia om kungar och krig. Åtminstone i de tider då kungarna hade makt och krigen var en realitet.

Ett avsevärt utrymme viks också åt religionens betydelse genom svensk historia; det är välkommet — för religionen som drivkraft bakom eller hämsko på samhällsutvecklingen kan icke nog betonas. Till exempel skrivs det angående reformationen:
"Sannolikt är övergången från katolicism till protestantism en av de största ekonomiska, sociala, kulturella och politiska förändringsprocesser som Sverige genomgått under historisk tid."
Som en parallell historieskrivning bredvid svenska statens framväxt kan man i Svensk historia hitta den svenska religionshistorien intressant skildrad, som en resa från religiös despoti till religionsfrihet.

Fastän ett syfte med boken enligt förordet verkar vara att få upp läsarens ögon för att nationsgränserna icke alltid är det avgörande i identitetsskapandet, är det likväl nationalstaten som är i fokus. Och det är inte konstigt: de senaste femhundra åren är nationalstatens tid. Hade undersökningsfältet inbegripit ytterligare femhundra år bakåt i tiden från Gustav Vasas tid, hade bilden blivit en annan.

* * *

Vad jag möjligen kan sakna i Svensk historia, eller vad jag möjligen hade önskat se mer av, är den enskilda människans livsvillkor i landet under de senaste femhundra åren. Givetvis är det svårt att motivera skildringar av enskilda, vanliga människor, både på grund av källäget, men också på grund av vilken underordnad betydelse vanligt folk som individer hade för de stora skeendena.

Men allmogen utgjorde en helt övervägande andel av befolkningen. Och jag hade gärna sett utförligare beskrivningar av hur de bodde, vad de åt, hur deras kultur såg ut och förändrades, vad deras arbetsliv innebar rent konkret. Som det är nu, framskymtar allmogen mest som antingen kanonmat eller som offer för diverse farsoter. Och emellanåt som missnöjda medborgare när skattepålagor blir alltför tryckande.

* * *

Larsson och Marklund har på ett utmärkt sätt sammanfattat femhundra år av svensk storhistoria. De gör halt först i vår egen tid, efter att ha skildrat 1900-talets historia mest detaljerat av alla de epoker som beskrivits i det föregående.

Man gör inte anspråk på att komma med nya, djärva teorier, utan syftet är just att sammanfatta hur historiker i allmänhet ser på svensk historia i nuläget. Önskar man gå bortom sammanfattningens hägn kan man med fördel begagna sig av den utförliga litteraturlista som författarna bifogat till boken.

Svensk historia innehåller det som det vore varje svensk nyttigt att känna till, åtminstone i grova drag. Men även den som tror sig veta vad som står i den, kan gott ta den till sig och få en nyttig repetition.
– – –
Svensk historia, Olle Larsson, Andreas Marklund. Historiska Media 2012. ISBN: 978-91-7545-163-3.