Bokrecension: Sverige under 1800-talet | Carl-Eric Ohlén

"Borggården i Kronobergs ruin", tecknad av C. S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen 1873:8.
Bild: Svenska Familj-Journalen 1873:8 via Projekt Runeberg

Sverige under 1800-talet är en filmbok sammanställd av Carl-Eric Ohlén (1906-1974), med ett förord av Lars Widding (1924-1994). Boken utkom år 1972.

* * *

Kan man vara nostalgisk över en tid som man aldrig upplevt? En tid som försvann hundra år innan man ens föddes? Ja, i någon mån. Det lyser ett skimmer över 1800-talet, fastän det är orättvist, med tanke på de iskalla villkor som gällde för den stora delen av Sveriges befolkning. Svältår, epidemier, fattigdom... Allt detta sätter sin prägel på den tid som skildras i Sverige under 1800-talet, men som märks så föga i dess bilder.

Sverige under 1800-talet är en filmbok, alltså en bok vars huvudsakliga syfte är att presentera en stor mängd bilder. Bilderna utgörs av stads- och landskapsvyer tecknade under 1800-talet, företrädesvis dess senare hälft.

Trots att man mycket väl är medveten om att livet på många sätt var svåruthärdligt för de människor som befolkade dessa städer och vidder, kan man inte låta bli att gripas av de teckningar som ryms i Sverige under 1800-talet. Deras air av förgångenhet ger intryck och berör: vi ser hus som sedan länge är rivna, hästskjutsar som inte längre existerar, och så ser vi byggnader som fortfarande står på sin plats, trotsande tidens frätande effekt: kyrkor, ruiner, slott. De är konkreta ankare in i en annan epok.

Till varje bild finns en kortare bildtext. I de flesta fallen är texterna citat ur 1800-talskällor. Låt oss säga att framför oss är en bild av en Göteborgsvy. Då står under den ett klipp om staden. Inte nödvändigtvis från samma år som bilden, men ändå, från 1800-talet.

Som källor till bilderna har en mängd olika tidskrifter används, kanske främst Ny Illustrerad Tidning, som utkom mellan åren 1865-1900. Ohlén har valt att presentera vyerna i stort sett från från norr till söder, så att den första bilden föreställer "Kajtumfallet i Luleå älf" och den sista bilden "Landshöfdingeresidenset i Malmö". Totalt rör det sig om fler än 230 teckningar.

* * *

Sverige under 1800-talet är en förledande bok, även om den inte är påtagligt idealiserande. Vi ser fabriker, vi ser slitande människor, men vi får skjuta till lite av vår egen föreställningsförmåga för att förstå slitets omfattning. Vi ser fjäll, men känner inte kylan i svårisolerade stugor. Vi ser segelfartyg, men inte riskerna med att vara en sjöman under denna tid.

Men samtidigt: den visar de miljöer som människor levde i, vare sig de nu var fattiga eller rika, borgare eller lantbrukare, ämbetsmän eller inte. Och det ligger ändå en skönhet i en värld som precis står i begrepp att gå in i den nymoderna tiden, som ännu inte upplevt världskrigen eller kärnvapen, men som dock börjat få det mycket bättre än vad man haft det: mitt emellan 1700-talet och 1900-talet.

Där, på 1800-talet, läggs grunden för det samhälle som vi fortfarande lever i, och som vi fortfarande bygger vidare på, vare sig det gäller politiska ideologier eller tekniska framsteg. Det är ändå inte helt fel att säga att vi alla är barn av 1800-talet, även i mer än en klichéartad betydelse.

Och under ytan ligger 1800-talet och ännu äldre tider fortfarande kvar, inte alls långt bort: i städernas gatunät, i skogarnas stigar, i hus utmed paradgatorna och i gårdarnas stenmurar. En del av detta 1800-tal, opåverkat av senare tiders inverkan, får vi skåda i ansiktet genom Sverige under 1800-talet.
– – –
Sverige under 1800-talet, Carl-Eric Ohlén. Förord av Lars Widding. Bokförlaget Bra Böcker AB 1972. 246 sidor.

Loke och Sigyn

"Loke och Sigyn" (1863) av Mårten Eskil Winge (1825-1896)

"Då kunde fängsel man vrida 

av Vales tarmar, 

ganska fasta voro 

fjättrarne snodda. 

I kedjor såg hon ligga 

under Kittellunden 

en led skepnad 

med Lokes drag. 

Där sitter Sigyn 

i sorg hos maken, 

föga väl till mods. 

Veten I än mer och vad?"

Völuspa, v. 34-35

Bild: Ett besök hos Viktor Rydberg

Ett besök vid Viktor Rydbergs grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Torsdagen den 10 juli 2014. 

"Dödens port öppnar sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjern för de inträdande; men utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit från Hades till jorden."

Kimon, ur Viktor Rydbergs Den siste atenaren

Idolbild: Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf (1858-1940)

Fotograferad 1906 av Anton Blomberg

Ödesgudinnorna

Bilden "Die Nornen Urd, Werdanda, Skuld, unter der Welteiche Yggdrasil" av Wilhelm Wägner (1882) är full av fornnordiska motiv. Vi har de tre nornorna, och i bakgrunden världsträdet Yggdrasil. Draken Nidhögg skymtar bland trädets rötter. Ratatosk, ekorren, klättrar på stammen och uppe till vänster har vi örnen Hräsvelg. Citatet som jag lagt till kommer från Valans spådom ur Eddan, Edvin Thalls tolkning.

Poesi: Ingenstans | Karin Boye

Karin Boye hittades död vid en sten på Nolhagaberget i Alingsås, lördagen den 26 april 1941. Hon hade då varit död i två eller tre dagar. I dag besökte jag platsen.

* * *

Ingenstans

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita extaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

— Karin Boye, ur "För trädets skull" (1935)

Bild: Der Bücherwurm | Carl Spitzweg

 "Der Bücherwurm" (detalj)

Carl Spitzweg 1808–1885

Bokrecension: Borås — som vi minns | Philip Josefson

Stadsparken, Borås. Vykort postgånget 1907.

Borås — som vi minns är författad av Philip Josefson (1903–1991), och illustrerad dels med äldre fotografier och dels med teckningar av boråskonstnären Sven Angborn (1925–2002).

Vad vi får del av i Borås — som vi minns är en samling nedslag i ett förgånget Borås. Fokus ligger någonstans kring senare delen av 1800-talet och 1900-talets första decennier. Boken trycktes 1974, så Josefson, som boråskännare, har haft goda möjligheter att intervjua personer som antingen rentav var med när det begav sig, eller som är barn till personer som haft särskilda roller att spela i Borås historia.

* * *

Borås har förändrats en hel del från seklets början fram till bokens utgivning — och än mer sedan dess. Borta sedan länge är de absolut flesta gamla träkåkar och ståtliga villor som redan Josefson skriver lätt drömskt om. De moderna staden gjorde sitt intåg, och äldre bebyggelse har fått rivas och försvinna, för att bara bli kvar i minnen, på foton, i teckningar.

Och det Borås vi har kvar i dag, är i mycket en produkt av 60-talsarkitektur. Alltså en arkitektur som i dag är lika föråldrad, som den arkitektur tillhörde det förgångna, som Josefson beskriver. Onekligen känns dock det tidiga seklets låga trähus i centrum mer pittoreska, än våra fyrkantiga betongbyggnader som i mycket dominerar stadens utseende i dag — kompletterat med en motorväg rakt genom alltihop. Borås domineras av asfalt och betong. Det kan inte ens Viskan — med ett namn som stammar från fornsvenskans ord för "den snabba" — eller Stadsparken ändra på.

Desto skönare då, att genom Josefsons beskrivningar, de gamla fotona och Sven Angborns vackra teckningar drömma sig tillbaka en stund.

* * *

Så vi får oss beskrivet ett alternativt Borås. Ett Borås — som det var. Med sina många färgerier utmed ån som ringlar sig genom staden. En stad som återhämtat sig efter 1800-talets två förödande stadsbränder, som fått till följd att gårdar växt upp i stadens utkanter.

I vart och ett av de tjugotre kapitlen tar Josefsson upp ett särskilt tema — som en byggnads historia, eller något om idrottens historia, eller teaterlivets historia. Skildringen är aningens lismande. Det är mycket "fabrikören" hit och "majoren" dit. Men nog är det uthärdligt.

* * *

Några exempel på dessa Josefsons nedslag i den boråsiska historien. —

Vi kan börja med Stadsparken, oasen mitt i staden, som kanske lever upp som mest numera, under sommarmånadernas torsdagskvällar, då den fylls med folk i samband med dessa dagars evenemang, artisteri och uteliv.

Nå, parken kom officiellt till 1897. Men redan innan dess användes utrymmet som rekreationsområde. Där fanns små odlingsområden och en del lusthus. Men nu hade man det uttalade syftet, att skapa ett område för små naturnära promenader för stadsbefolkningen. Med tiden revs färgeriet Kilen och de bostäder som var kopplade till fabriken. Lusthuset på berget mitt i parken, som tillhörde en viss J. P. Pomp kom väl också att rivas ned. Och Josefson beskriver, hur man började hålla sig med musik i parken, och viss servering — vilket innan tillstånd gavs tydligen lett till en del debatt i stadsfullmäktige.

* * *

En gripande skildring ges också av Borås fattigvård i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vid Krokshallstorget, i närheten av dagens Centralen och än närmare Sven Ericson gymnasiet och biograf Röda Kvarn, fanns fattighuset. Det hade uppförts under förra delen av 1800-talet, och revs till sist 1930.

Belysningen skall ha varit dålig för de inneboende. "I fattighuset ruvade en skymning där hjonen rörde sig som skuggor", har en informant meddelat Josefson.

Det var en inte alldeles obetydlig mängd personer som fick sitt uppehälle genom fattigvården. Vid årets slut 1906 uppgick de till 115 stycken. Den egentliga fattigvården hade då börjat bedrivas på annan plats, men i fattighuset fick ändå de nästan medellösa möjlighet att bo till en mycket låg hyra.

Josefson citerar också ur en översikt av fattigvården i Borås 1905. Det berättas där, att man bland fattigvården funnit "11 män och 2 kvinnor" som varit arbetsföra, och alltså sattes de att göra dagsverken. De elva männen kom bland annat att under året tillverka sextiotvå likkistor. Och var de särskilt flitiga kunde de månatligen få del av "flitpenningar".

Och i synnerhet barnen som sköttes om av fattigvården, kom att utackorderas till landsbygden. Men även ett fåtal åldringar.

* * *

Jag tycker om att känna till lokalhistoria. Det ger mig en känsla av en fördjupande dimension i tillvaron. När jag går en lunchpromenad och passerar Stora torget, så ser jag inte enbart de affärer och skulpturer som står där nu. Jag kan fundera över obelisken som rests på torget på 1800-talet, men som flyttades till annan plats på 1940-talet, när fontänen skulle byggas. Och kanske kan man fundera över, att prygelstraff faktiskt utförts på samma plats, som flanörer i solglasögon nu traskar fram. Och Stora Brogatan, som passerar torget, kan man gott veta om, är stadens äldsta gata med bevarat namn.

Genom Philip Josefsons texter — ehuru emellanåt svårsmält hagiografiska — Sven Angborns teckningar och de många gamla fotografierna sätts ytterligare lite substans till historien. Det är, inte minst, guld värt, att en sådan som Josefson tog sig tid att nedteckna gamla minnen och detaljbilder av livet i hans egen stad, innan de för alltid skattat åt förgängligheten.

Philip Josefson och Sven Angborn vilar båda i sina respektive gravar sedan några år. Men genom texterna och teckningarna, har de lämnat ett värdefullt arv efter sig, förankrat bakåt i historien, som även kommer oss senkomna intresserade tillgodo.
— — —
Borås — som vi minns, Philip Josefson, teckningar: Sven Angborn, AB Borås Tidnings Tryckeri 1974. 104 sidor.

Text: Ögonvittnesskildring av halshuggning på Fristad galgbacke 1863

Vedens härads afrättningsplats — Fristad galgbacke

Ibland blir historien särskilt närvarande.

I dag besökte jag Fristad galgbacke, egentligen "Vedens härads afrättningsplats", och kom att tänka på en text ur Lars Levanders klassiska bok Brottsling och bödel, som jag recenserade häromsistens. Texten visar sig beskriva den sista avrättningen på just Fristad galgbacke.

Det gäller halshuggningen av den 28-årige sjömannen Karl Johan Karlsson Hed, den 26 juni 1863.

Karlsson avrättades för mordet på byskoleläraren och knallen Karl Hedlund, från Brämhult — numera en stadsdel i Borås. Karlsson Hed kom från Kalmar. De närmare omständigheterna kring mordet är okända för mig.

Levander citerar Folkliv och Folkminne I, av Klas Olofsson. Det följande anges vara en ögonvittnesskildring. Jag har infört viss styckebrytning för läsbarhetens skull.

* * *

"Den livdömde kom, sittande jämte prästen, från häradshäktet. Länsman kom till mötes och red, klädd i uniform och med en lång stav i handen, före uppför den sandiga gången till stupstocken. Efter kom nu prästen, ledande den livdömde vid armen. Fången vinglade och gick ostadigt.

Då de kommit inom spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt domen. Fången faller på knä framför stupstocken. Prästen knyter en bindel för hans ögon, läser en bön över honom samt böjer och bringar honom ned mot stocken, på vilken fången utan motstånd lägger sitt huvud, och prästen ordnar och rättar till, så att halsen ligger an mot stocken.

Mästermannen, svartklädd med vita handskar, kom som en blixt, fick upp yxan, blank som silver, och högg av huvudet med ett hugg. Därpå gjorde han ett drag med yxeggen över stocken, där hugget fallit. Kroppen krympte till med ett rasslande, och det gjorde ett litet tjutande i huvudet. Därpå lade mästermannen yxan ifrån sig och tog upp en vit näsduk. Med denna drog han av handskarna, kastade näsduken med handskarna i graven och gick ut ur spetsgården.

Strax kom rackaren, tog den halshuggne i skankarna och välte ner honom i graven. Huvudet skrapade han ner med foten. Så hov han igen graven, tog yxan och gick."

* * *

Jag är obekant med när historien kom på pränt. Jag är obekant med vem som är sagesman. Det källkritiska läget är alltså minst sagt vanskligt.

Skriften som Levander citerar, Folkliv och folkminne I av Klas Olofsson, kan jag som tidigast hitta utgiven 1928. Då hade det gått 65 år sedan den sista avrättningen på Fristad galgbacke. Det är många år. Men det är samtidigt fullt möjligt, att en person som kanske varit i tjugoårsåldern och närvarat vid avrättningen låtit Olofsson skriva ner minnena av den där sommardagen. Möjligheten finns givetvis också, att det Olofsson skriver om i sin bok, sedan tidigare varit nedskrivet av sagesmannen eller annan person.

— Oavsett den faktiska tillförlitligheten i den citerade texten ovan, ger den emellertid en god uppfattning av hur det kunde ha gått till, även om vi inte med absolut säkerhet kan säga att det var just så det egentligen gick till.

* * *

Men i dag besökte jag alltså platsen, där vi vet att Karl Johan Karlsson Hed halshöggs den 26 juni 1863. Det var en fredag. I dag är avrättningsplatsen en glänta i skogen. Grusvägen som går strax förbi är knappt körbar med bil; jag promenerade den sista biten. Och där i gläntan finns en informationsskylt. Man har gjort i ordning en bänk att sitta på. Och mellan bänken och skylten finns ett hål i marken, inramad av stenväggar.

Någonstans där, stod stupstocken. Någonstans precis invid, måste graven ha varit, där bödelns hjälpreda sparkade ner huvudet och där bödeln själv hade kastat ner sina vita handskar.

Ja, ibland blir historien särskilt närvarande.

* * *

 Tillägg: Text: Tidning för Wenersborg Stad och Län  |  3 juli 1863

Citat: Nietzsche om korthet och aforistik

Friedrich Nietzsche

"Der Aphorismus, die Sentenz, in denen ich als der Erste unter Deutschen Meister bin, sind die Formen der »Ewigkeit«; mein Ehrgeiz ist, in zehn Sätzen zu sagen, was jeder andre in einem Buche sagt - was jeder andre in einem Buche nicht sagt."

"Aforismen, sentensen, i hvilka jag såsom först bland tyskar blifvit mästare, äro formerna för 'evigheten'; det är min ärelystnad att i tio satser säga, hvad hvarje annan säger i en bok, — hvad hvarje annan icke säger i en bok..."

— Friedrich Nietzsche

* * *

Citatet hämtat ur Afgudaskymning, kapitlet "Ströftåg af en otidsenlig", aforism 51. Övers. Ernest Thiel.

Brev: Kafka om vilka böcker man bör läsa

Franz Kafka 1906

"Ich glaube, man sollte überhaupt nur solche Bücher lesen, die einen beißen und stechen. Wenn das Buch, das wir lesen, uns nicht mit einem Faustschlag auf den Schädel weckt, wozu lesen wir dann das Buch?"

"Jag tror att man överhuvudtaget endast borde läsa sådana böcker, som slår och sticker en. Om boken som vi läser inte slår oss ur sadeln med ett knytnävsslag, varför läser vi den då?"

— Franz Kafka
Ur brev till Oskar Pollack 27 januari 1904

Fragment: Med anledning av läsningen av karolinska dagböcker

Ser ni stugan? Jag tänker mig att många, många av de karoliner (drängar, knektar, bondpojkar, arvlösa) som marscherade iväg för att dö vid Narva, vid Poltava, i Sibirien, i skogar och på fält i Karl XII:s armé — kom just från stugor som denna. Och jag tänker mig att många, många av de som blev kvar, där satt och längtade och undrade över dem som försvann. Och jag tänker mig att få, få av de som en gång marscherade iväg, en dag kom tillbaka till den stuga som den långa vandringen började vid.

* * *

Stugan på bilden finns i Jällby, Herrljunga kommun.

Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.

Ekelöf illustrerad

Dikt: Första natten i kyrkogården | Verner von Heidenstam

Första natten i kyrkogården

Nu tystnar klockeklangen och den sista spaden,
och inga grannar vaka i den tysta staden.
   Jag kan ej sova som de andra lugnt.
   Här ligger jag av alla övergiven.
   Det låga taket är så trångt och tungt.
   För människor är jag till fasa bliven.
Mitt öga ser ej mer, när dagen återvänder.
Jag kan ej bedja, kan ej knäppa mina händer.

Du jord, du maskars moder, har mot dig förbrutit
det hemska stoft, där livets yra purpur flutit,
   som grymt du kramar till din kalla barm?
   Var det ej nog, att år och krämpor härjat,
   att lutad blev min gång och svag min arm,
   och vissen sjönk den kind, som rosor färgat?
Omkring mig darra livets stackars minnen skrämda,
som fåglar i sin bur så tysta och förstämda.

O ångest utan nåd, ur mina arma flikar
jag trevar efter ljus och såras av de spikar,
   som på min hårda bädd mig innelyckt.
   Jag reser mig, jag välter bort de snåla
   och svarta plankor, som min panna tryckt
   bland mull och kvalm i dödens unkna håla.
Jag vill stå rak, jag vill på nytt se stjärnor tindra.
Ej port, ej mur min lätta gång kan längre hindra.

Jag fladdrar sakta bort och når med nattens vindar
min forna gård, som sover under höga lindar.
   Här flöt mitt liv och sökte ro min själ.
   Här har jag sått och satt och hälsat vänner.
   Var liten buske känner mig så väl,
   som lammet i en hjord sin herde känner.
En lucka knarrar och från blecket frosten sopar.
Nu tändas ljus, och hör, en vredgad stämma ropar:

"Där smyger något mörkt på tassar eller vingar
och letar av och an på snön i vida ringar,
   en vilsekommen hund med lurvigt hår,
   som under parkens frusna grenar
   på skaren söker ett förlorat spår.
   Driv honom bort med slag och stenar!
Nu kryper han ihop, och som en syn ur sagan
försvinner han och flyr med lång och hemlös klagan!"

Verner von Heidenstam
ur Nya dikter

Bokrecension: Caesar | Adrian Goldsworthy

Ur Shakespeares pjäs "Julius Caesar".

Caesar: En biografi är skriven av Adrian Goldsworthy.

Caesar (ca. 100 f.Kr. – 44 f. Kr.) är onekligen en av världshistoriens mest fascinerande gestalter. Kanske bland annat för att han är så ohyggligt svår att få grepp om och bilda sig en konsekvent uppfattning om. Diktator? Geni? Både och?

Adrian Goldsworthy ger oss i mycket en hjältebeskrivning i sitt monumentalverk Caesar: En biografi. Däri får vi följa Caesar och världen omkring honom från dess att han föds i en visserligen aristokratisk men inte märkvärdigt högstående släkt, till dess att han har närmast oinskränkt makt över det legendariska romerska riket.

Det är fascinerande läsning. Inte bara för att vi får lära oss om när Caesar höll till var och gjorde vad och vann över vem, utan också för den kuriosakunskap som läsaren bibringas, till exempel hur ett romersk bröllop såg ut. För när det gäller Caesar kommer vi genom Goldsworthys skildring honom inte särskilt nära. Personen Caesar undflyr oss, och vi står kvar och tittar på konturerna: han kom, han såg, han segrade.

Men, trots detta, vad får man för intryck av Caesar i biografin? Ja, uppenbarligen hade han en fantastisk talang som fältherre. Visserligen drabbades han av en del motgångar, men i regel krossade han helt enkelt de arméer som ställdes upp emot honom, tillsammans med sina honom ofta ovanligt hängivna legionärer. I och med att Caesars exempellösa militära framgångar väckte ont blod i Rom bland andra aristokrater, som helt enkelt verkar ha blivit obekväma med att en ensam man fick så mycket ära, så tvingades han helt enkelt besegra också dem, dem som hade hans gamle vän, krigshjälten Pompejus, som härförare. Trots att Caesar var osedvanligt förlåtande, och gång på gång lät sina besegrade fiender undkomma med livet i behåll, stillades inte vreden.

När inbördeskriget tar slut och Caesar står som ensam segrare, gör han slut på den korrupta romerska republiken, och samlar allt fler av dess många ämbeten till sig själv, i vilket fall i praktiken. Inte heller det var bekvämt: det satte ju andra aristokrater och deras karriärsklättrande i skymundan. Så Caesar möter döden genom drygt tjugotalet knivhugg från sammansvurna senatorer.

* * *

Jag gillar Caesar. Hans bedrifter för att försvara sin dignitas och auctoritas — närmast att betrakta som antika varianter på hederstänkande — tyder på en extremt viljestark individ. Hans militära omdöme är av geniart, även om han synes ha underskattat vilken motvilja han väckte hos sina politiska motståndare. Augustus, hans adoptivson som omsider blir den förste kejsaren for hårt fram mot motståndarna, och vann också enväldet permanent. Caesar var en krigare, tätt bunden till sin armé. Sin ovanliga mildhet till trots, tvekade han inte att genomföra vastatio, ödeläggelse av ett geografiskt område, när han fann det påkallat. Han kunde vada i blod, men släppa politiska motståndare, i synnerhet vanliga soldater, fria när de besegrats. Caesar var Roms överstepräst, pontifex maximus (en titel som för övrigt innehas av påven i dag), men ger nästan inget uttryck för religiositet, såsom han framställs av Goldsworthy.

En person som ständigt förekommer i biografin, är Cicero. Caesar lämnade visserligen en hel del text efter sig, men Cicero gjorde det i än högre grad. Cicero, denne eftertänksamme, vacklande, intellektuelle man, känd för sin vältalighet, verkar man kunna se mer än konturerna av: hans personlighet verkar komma till uttryck i det efterlämnade källmaterialet, på ett sätt som Caesars stramare texter inte tillåter — åtminstone som jag läser in förhållandet i Goldsworthys text. Cicero vill jag lära mig mer om.

* * *

Caesar: En biografi kan mycket väl anses vara ett utmärkt standardverk i ämnet. Personer med intresse för historia, och i synnerhet antikens historia, finner mycket intressant att hämta i boken.

Språket är populärt och rappt. Men jag har emellanåt svårt att hålla reda på alla figuranter, som dessutom ofta är släkt med varandra. Att de romerska aristokratsläkterna producerade mängder av kända personer och dessutom såg till att gifta ihop släkterna kors och tvärs, är emellertid knappast lätt att göra översiktligt, och Goldsworthy hanterar det bra, genom att tillåta sig att upprepa vad det nu var de olika personerna var bemärkta för eller i vilket släktskapsförhållande de stod till den ena eller andra...
– – –
Caesar: En biografi, Adrian Goldsworthy, Historiska media 2009. ISBN: 978-91-85873-91-3. 640 sidor, inklusive slutnoter, bibliografi, kronologi och register.

Citat: Heinrich Mann om böcker

"Ein Haus ohne Bücher ist wie ein Zimmer ohne Fenster."

— Heinrich Mann (1871-1950)

Bokrecension: Antikens historier | Alf Henrikson

"Mort de César", Vincenzo Camuccini, 1798. Detalj.

Antikens historier är ett praktverk av den outsinligt produktive Alf Henrikson, salig i åminnelse.

Det är värt att lägga märke till, att boken heter Antikens historier och inte Antikens historia. Det är nämligen inte fråga om en bok som utröner historiska processer och förlopp, utan en bok som samlar berättelser. Vägledande torde inte ha varit vad som verkligen hänt, utan det är de goda anekdoterna, historierna, som berättats och återberättats ända sedan de en gång kom till, som här har getts utrymme för. Det som finns i Antikens historier är vad som en gång färgade den bildade människans världsbild och uppfattning av antiken.

Antikens historier består egentligen av två volymer: En som rör antikens Grekland, och en som rör det romerska riket. I första hand. För de två kultursfärerna går ju som bekant in i varandra. — I pocketversionen, som jag har, ryms de båda volymerna inom samma pärmar.

* * *

Alf Henrikson var en man med rent ut sagt extrem bildning. Han skriver själv, att boken är resultatet av »trettiofem års intresse för de klassiska språken«, och att själva texten skrevs på tre år. Till yttermera visso var han en extremt skicklig stilistiker. Berättelserna om gudar, kejsare och filosofer är verkligen berättelser, och förfaller aldrig till torra uppräkningar. Inget damm hinner lägga sig på Henriksons historier, och fastän boken nu har över femtio år på nacken sedan den första gången gavs ut, är den alltjämt i stort dammfri, även om det även förekommer passager dock vittnar om dess egen tid. I synnerhet gäller detta hur Henrikson i mycket förbigår den utbredda homoeroticismen i den antika kulturen och mytologin, något som han knappast själv var omedveten om.

* * *

Nå, Henrikson är, trots sitt populärvetenskapliga återberättande, helt klart medveten om källkritiska problem. Han väger ofta källor mot varandra, och med stillsam humor kan han behandla utsagor som näppeligen kan vara sanna. Men för den sakens skull låter han inte bli att låta oss ta del av den legendariska och halvlegendariska historieskrivning som romare och greker emellanåt ägnade sig åt.

* * *

Med nödvändighet förekommer en mängd namn och platser i boken. I synnerhet mot slutet av det västliga Roms existens. Men tidigare än så bestämde jag mig för att låta bli att hänga upp mig på när jag inte hängde med. För en gångs skull lät jag överstrykningspennan vila, för att bara njuta av Henriksons berättande. Det känns rätt och riktigt, även om det också medför, att jag inte tillgodogör mig det rika materialet på samma sätt som jag kanske gjort annars. —

Själv är jag mest intresserad av romerska rikets glansperiod, från Caesar och kanske hundra år framåt, eller på sin höjd fram till den siste hedniske kejsarens, Julianus, tid på trehundratalet.

Mytologin tar jag till mig, för att det ger så många nycklar till förståelsen av såväl den antika kulturen som i någon mån även vår nutida kultur. (Det kan till exempel vara mycket intressant att jämföra antika myter med kristna myter, och se alla beröringspunkter!)

— Men det är det pulserande livet i Rom, med legionärer, centurioner, kejsare, praetorianer, liktorer, intriger, busar och hjältar som fångar mig särskilt. Antiken, under sin glansperiod, är som ett enda pojkboksäventyr. Rått och ädelt om vartannat.

Denna period — likväl som de andra, näraliggande — illustrerar Alf Henriksons bok väl. Läs för din bildning, och läs för berättelsernas egen skull. Och läs för det vackra språkets skull!
– – –
Antikens historier, Alf Henrikson, Albert Bonniers förlag 2000. ISBN: 91-0-057394-9. 319 + 430 sidor, inklusive ett vidlyftigt register som också innehåller uppslagsord med förklaringar.

På Textival

Duvan på bilden har inget samband med texten nedan.
Den var emellertid på Järntorget vid samma tidpunkt som jag.

Jag tog mig till Textival i Göteborg – en bokmässa för »texterna utan mataffärsdistribution«, som det träffande står på en tygkasse jag köpte. Det var intressant. Inte för att jag gick på något av seminarierna eller någon happening: jag gjorde en blixtvisit. Men det var roligt att se alla förlag, som inte nödvändigtvis syns lika stort och brett och massmarknadsmässigt som Bon****s.

* * *

Redan utanför ingången till Lagerhuset, där Textivalen i synnerhet hålls, träffade jag på den högst sympatiske fabucjonas från Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier. Kul att träffa en fellow bokbloggare i verkligheten.

* * *

Och inne i Lagerhuset stod en massa bord, och på borden låg en massa böcker och tidningar och häften och informationsfoldrar. Det slutade med att jag kom hem med sju böcker:

Fredrika Spindler: Nietzsche: kropp, konst kunskap, från Glänta produktion.
Frank Heller: Den tusen och andra natten: En arabesk, från Alhambra.
Amin Maalouf: Korstågen enligt araberna, också den från Alhambra.
Friedrich Schlegel, m.fl.: Romantiska fragment från Vertigo.
Dennis Cooper: Närmare, också från Vertigo.
Arne Nilsson: "Såna" på amerikabåtarna från numera nedlagda Normal förlag, men jag köpte den från 'vul.go: bokkafé.
Dessutom fick jag en blank bok av B4 Press och ett ex av Göteborgs Fria Tidning.

Och så köpte jag alltså en tygpåse.

* * *

Vid en upprepning av Textival 2012, hoppas jag på en än större uppslutning av förlag, som står utanför giganternas upptagningsområde.

* * *

Och så var det hemskt fint väder. Sittandes där utanför ingången på en soffa i sten, cigarett mellan fingrarna och nyköpta, nischade böcker vid sin sida – så mår man rätt bra.

Fragment: Arbetsbeskrivning

Från mitt dagliga id:

* * *

ARBETSBESKRIVNING

Jag sitter hos de gråtande och ställer mina frågor, visar mina bilder, ger mina förslag. Jag pratar med präster och andra officianter, med florister och kockar, snickare, läkare och hembiträden. Jag monterar kistor och bäddar i dem. Jag lägger håret tillrätta på de dödas huvuden och lägger den ena handen över den andra. Jag justerar min slips och pratar långsamt och stramt. I fickan finns handskar av plast. I väskan ett brev från någons barnbarn. — Jag kommer hem och röker en cigarett, och vad jag ser i serier och filmer, kommer aldrig i närheten av min vardag. — Jag lever full av liv, med döden alldeles bredvid.

* * *