 |
| Per Hallström |
* * *
En gammal historia är gammal på flera sätt. Dels är det längesen boken rent faktiskt skrevs: den utkom år 1895. Dels behandlar den en tid ännu längre bort i det förflutna, åtminstone till största delen. Romanen har utspelar sig nämligen huvudsakligen under några drömska dagar i början av juli år 1823. Redan i sin samtid var En gammal historia tillbakablickande.
På ytterligare ett vis är det en gammal historia det är fråga om. Det handlar nämligen om kärlek med förhinder: det eviga temat.
Två personer älskar varandra på ett svärmiskt vis. Det är redar- och rådmansdottern Anne-Marie och informatorn i huset, magister Andreas. Hinder för kärleken reser den matriarkala farmor Ulrika, ung under Gustaf III:s dagar.
Av någon anledning faller alla till föga för denna inte särskilt sympatiska figur; man söker hennes gillande på alla vis: bockar och niger för tyrannen. Det är alltså av yttersta vikt att få farmor Ulrika att godkänna att Anne-Marie och Andreas förlovar sig, trots att farmor redan utsett en etablerad apotekare till friare åt sondottern.
När man så ska fira farmor Ulrikas namnsdag med ett mytologiskt festspel av magister Andreas, mestadels avfattat på alexandriner, har man det hemliga syftet att genom spelets budskap beveka farmors hjärta att låta de två få varandra.
Nu blir det ju inte så. Farmor, tyrannen, ser vartåt festspelet drar, avbryter det och utnyttjar tillfället och högtidligheten att förklara sondottern och apotekaren förlovade.
Anne-Marie böjer sig, Andreas böjer sig. De blir båda olyckliga.
Vi får ett längre perspektiv på vad som hände sedan i bokens efterskrift. Det är ett barnbarn till Anne-Marie som i sin dagbok ger glimtar av mormoderns liv och som dessutom återger ett brev hon hittar från Andreas till Anne-Marie. Uppenbarligen kom ingen av dem över att så brutalt säras på.
* * *
Per Hallström leker med ett slags eteriska, nästan pastorala 1700-talsföreställningar: festdramat liksom hela den berättande delen om 1823 drar från 1700-talet och Gustaf III:s tid – vi möter skogsväsen, Dafne och Apollon. Men även personerna smakar av äldre epok än det slutande 1800-talets, när verket kom till. De är schabloner i en evigt återkommande berättelse om kärlek med förhinder.
Anne-Marie verkar förvisso ha lite blod, men Andreas är så vek att man undrar om han inte månde blåsa bort om en vårvind svepte fram mot honom. Farmor Ulrika, däremot, är genom sin sluga gemenhet också den mest realistiska figuren i romanen.
Hon är ur sagans värld – men också något mer: man kan ana hur hon agerar i vad hon uppfattar som släktens och även sondotterns intresse, när hon ser till att denna blir bortgift med en man som kan se till att hon hamnar i vettiga ekonomiska omständigheter.
Nog ser farmor Ulrika att Andreas äger begåvning; men det är ett för osäkert kort att satsa på för henne. Apotekaren är fix färdig; Andreas har möjligen en framtid som präst, möjligen som poet. Det skulle ta åratal innan han kan erbjuda Anne-Marie ett hem.
* * *
En gammal historia blev ett genombrott för Per Hallström. Boken upplevs i dag som lättläst, men tämligen träig. Dock är det samtidigt så att det under allt schematiskt pastischerande ändå finns något av nerv i berättelsen. Dessutom är prosan ett lysande exempel på 1800-talets formuleringskonst och grammatik! Sådär något år innan 1900-talet bryter in, är det gamla språket fullblommat, innan stavningsreformer.
Per Hallström är i dag föga läst, fastän han levde till 1960. Sven Delblanc skriver i standardverket Den svenska litteraturen (vol. II) om Hallström att han var: ”dömd att blomstra flyktigt och vissna länge.” Han beskriver också hans pessimism och konservatism.
Nog känns En gammal historia ålderstigen. Men jag har en förkärlek för litteratur som få längre läser. Så något mer av Per Hallström, en gång Svenska Akademiens ständige sekreterare, kan det säkert bli framöver.
– – –
En gammal historia, Per Hallström. Wahlström & Widstrand 1895. 181 sidor.
Inlägg
1 kommentarer:
Inte illa - 181 sidor för en så gammal historia! Har själv fått upp ögonen för herr Hallström sista veckan; "En skälmroman", också utspelande sig på 1700-talet, ligger visst på Litteraturbanken och väntar.
Skicka en kommentar