Bokrecension: Kluven | Dennis Cooper

Kluven är skriven av Dennis Cooper och utgör del två i den femdelade »George Miles cycle«. Del ett, Närmare, recenserade jag häromveckan. Även denna andra del är utgiven av Vertigo förlag.

Kluven är otrevligare läsning än Närmare. Sadismen är betydligt mer grafisk, och gränserna för vad som överhuvudtaget är möjligt att skriva om i våldsväg flyttas fram än längre. Som läsare äcklas jag av texten — något som är ytterst ovanligt. Och ett gott betyg, liksom när en skräckfilm faktiskt fortfarande förmår skrämma mig.

Kluven stryker inte heller den gaykulturen medhårs, som Tomas Hemstad skriver om i sitt utmärkta efterord. Här finns inget glitter, inga discokulor, inga regnbågsflaggor, inga svåra komma ut-processer. Men, här finns sexualmord, incest, pedofili. Här finns blod, stympningar, drifter, nihilism. Här finns ett hämningslöst textligt uttryck för våldsbejakande.

Varför? Vad är det för mening med en bok som denna, där huvudpersonen Dennis ger alltmer påtagliga uttryck åt sin lidelse för att döda unga män och pojkar under sexualakten, med en realism som lämnar Markis de Sade miltals efter i de fantasmer han ägnade sig åt att skriva ner? — Kanske en manifestation i sig, för att ingenting behöver undandras från konstens uttryck? Kanske att allting skall få lov att uttryckas litterärt?

För det är en mycket, mycket litterär text. Språket är omedelbart, rakt och utan överflödig blomsterprakt. De skildrade händelserna upplevs som mycket genuina: därmed lyckas också Cooper skapa det genuina äckel som jag känner — ett äckel som jag aldrig känt när jag läst de Sade eller någon annan i samma typ av litterära utmarker.

Och vad säger en bok som Kluven om dess läsare, som plötsligt sätts i omedelbar kontakt med kolsvarta, sadistiska motiv, som skapar bilder läsaren sannolikt aldrig haft i huvudet förut? Ja, för mig blir ändå resultatet en känsla av hoppfullhet: det går att skriva om allting. Konsten, den litterära konsten här, äger tillträde till rum där få levande människor någonsin kommer in i verkligheten: in i huvudet på någon som har det sadistiska sexualmordet som sin främsta drivkraft.

Kluven är knappast en bok för alla. Liksom inte heller välgjord skräckfilm är för alla. Men för dem som vill tänja på sina egna konceptuella gränser och sina egna uppfattningar om konstens eventuella tabun — träd in i Dennis Coopers värld.
– – –
Kluven, Dennis Cooper, Vertigo 2006. ISBN: 9185000-29-9. 155 sidor.

Bokrecension: Närmare | Dennis Cooper

Närmare är en roman skriven av Dennis Cooper. I Sverige gavs boken ut av Vertigo förlag.

Vertigo valde att ge ut Närmare under vinjetten »Överträdelsens klassiker«. Där kan den möjligtvis höra hemma. Närmare är en nattsvart bok, uppdelade i åtta kapitel, som var och en handlar om en homosexuell man, förutom unge George, som fått två av kapitlen. Alla av personerna är unga, i de sena tonåren, förutom Philippe, en man i fyrtioårsåldern.

* * *

George är något av en röd tråd i de någorlunda fristående avdelningarna: de flesta andra gestalterna vill inget heller än att ligga med honom. George själv är dunkel, ofta neddrogad – som de andra – och rör sig – som de andra – i en drömartad värld, bestående av sex, droger, död och verklighetsflykt. Och George har inget emot att bli objekt för de andras fantasier, som när han agerar livlös när nämnde man i fyrtioårsålderns lever ut sina koprofila idéer. George hamnar dessutom i ett sammanhang, där en äldre man blandar sex, misshandel och död, och sånär har ihjäl honom, innan han lyckas protestera och till den äldre mannens förvåning och ilska inte alls visar sig vilja bli avlivad.

Men Närmare är också en bok om kärlek. Mitt i all hänsynslös sex och åtrå går en underström av kärlekslängtan hos flera av de unga männen. Ibland uttrycks den genom ett huvud lutat mot en axel, ibland genom en blick. Även i nattsvart mörker, finns det således utrymme för ömhet.

* * *

När jag läser Närmare tänker jag närmast på Markis de Sade. Där de Sade driver sina sexuella excesser längre än vad Cooper gör, är Cooper istället desto mer poetisk, verklig, mörk, allvarlig... Men de Sades De 120 dagarna i Sodom och möjligtvis en nedtonad version av Samuel R. Delanys Hogg gör sig ändå påminda som tänkbara nära släktingar till Närmare, även om jag tycker mig se en större realistisk genomslagskraft i detta verk: jag känner – så här skulle det kunna vara.

Särskilt befriande, är det att Cooper inte känner medlidande med sina gestalter: de får vara som de är, utan etiska omdömen, vare sig explicit eller implicit. De får leva sina liv på sina egna villkor. George får vara den passiva, åtrådda unge mannen. Och så var det bra med det. Gestalten David får leva i sin drömvärld, där han är centrum för en dyrkan som rockstjärna, fastän det inte har någon motsvarighet i verkligheten utanför hans eget huvud. Och så var det bra med det.

* * *

Språket är fräscht, tätt och lätt suggestivt, stilen är avskalad och orden i dialogerna känns genuina. Trots att så mycket av innehållet är av sexuell natur, blir boken aldrig pornografisk. Gestalterna är alldeles för blasé för något sådant. De mångtaliga samlagen och sexuella aktiviteterna skildras aldrig på ett sådant sätt, att det vore möjligt att anlägga en pornografisk erotisk på dem.

Den homosexuella promiskuösitet och obekväma sexualitet som skildras i boken torde vara en mardröm för politisk korrekthet inom området (tänk RFSL). Men, här har vi den ändå. Och det är sunt, att inte få sexualitetsskildringen serverad i gladpack, utan ibland rå, mycket rå, och mörk, mycket mörk. — I litteraturen finns inga gränser. Och må litteraturen tamejfan aldrig be om ursäkt för det.

Närmare är del ett i en kvintett. Jag vill absolut läsa de senare delarna. — Ett särskilt tack, naturligtvis, till Vertigo för att man hade stake att publicera ett nattsvart alster som detta i svensk språkdräkt.
– – –
Närmare, Dennis Cooper, Vertigo förlag 2004. ISBN: 91-85000-09-4. 142 sidor.

Mer de Sade från Vertigo

Markis de Sade
1740-1814
Porträtt av Charles Amédée Philippe van Loo från år 1760.

Fick i dag på posten Markis de Sades Juliette, del III och IV. Det är som medlem i Vertigos Stormtrupper, som jag före utgivning och till mycket förmånligt pris får tillgång till verket. Del I och II har jag fått mig tillskickat sedan tidigare.

Markis de Sades böcker är fascinerande, inte minst dessa två böcker – som jag hoppas följs av de delar som återstår, om Justine, Juliettes syster. Och förhoppningsvis i samma undersköna och exklusiva utförande: tygklädda, med ett band för att hålla ordning på var man är nånstans, och fin typografisk utformning. — I böckerna blandar de Sade sexuella eskapader med nihilistiskt filosofiska utläggningar i dialogerna på ett effektivt sätt. Jag börjar nu läsa Juliette, del I och II igen; jag började förut, men kom av mig. Det är dags igen, denna gången med märkpenna till hands.

Att ta tag i...

Stig Sæterbakkens Lämna mig inte har stått på hyllan ett tag nu. Men en recension i Aftonbladet från i början av maj gör att jag inte kan låta den stå där länge till. Läs recensionen.

Om relationen till Vertigo

Bland det första jag såg av Vertigo var De grekiska tragedierna; en utsökt inbunden, telefonkatalogstjock volym med tragedier av Aiskylos, Sofokles och Euripides. Naturligtvis helt oemotståndlig. Jag köpte den. Senare träffade jag på förläggaren Carl-Michael Edenborg på bokmässan, fick en diktsamling signerad och köpte Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Alla de associationer och den bildning som Teratologen avslöjar i Äldreomsorgen, och den oerhörda, täta dynamik som finns där, väckte min fascination för hans författarskap: Apsefiston kom att bli en helig skrift...

Jag fann det för gott att gå med i Stormtrupperna. Därmed får jag alla Vertigos utgivna böcker hemskickade innan de ges ut i handeln, och då till kraftigt rabatterat pris. Och under de senaste åren har det blivit en hel del böcker, både genom utskicken och genom beställningar: texter av Marquis de Sades som är både provokativa, och filosofiskt omstörtande. Wittkopfs Nekrofilen, en liten bok, men en av de där böckerna man är glad att man skaffat, just för att man inte trodde att någon skulle våga skriva något sånt... Och så har vi ju udda titlar som Boken om homunculus, Hegemonin och den socialistiska strategin med mera. Och på listan »oerhört provokativa titlar« platsar naturligtvis även Samuel R. Delanys Hogg.

I hyllorna har jag numera även H. P. Lovecrafts Fallet Dexter Ward, erotiska vintageklassiker som Venus i päls, Samtal, Gamiani och Josefine Mutzenbacher. Gunnar Blås käftsmällsprosa finns givetvis representerad. Och Stig Sæterbakkens Osynliga händer får mig nästan att vilja börja läsa deckare. Och fler titlar utöver dessa.

Jag stödjer Vertigo genom att vara med i Stormtrupperna, men även genom att gå omkring och ogenerat göra reklam för förlaget rent allmänt bland bekanta. Och nu helt öppet här. För ett förlag med den uppkäftigheten, den mixen av litteratur som endast (men knappeligen) kan infångas inom begreppet »udda«, måste bara få finnas, växa, men aldrig bli gaggigt eller avtrubbat. För en fantast av udda litteratur är Vertigo ett måste.

De finns här: Vertigo.
Och förläggaren bloggar här: Vertigomannen vittnar.

Om Juliette och Sodom

Häromdagen kommenterade jag Juliette-diskussionen på Aftonbladet. Men jag skrev inget om hur jag själv upplever boken. Nå, det gör jag här.

Jag har de Sades Juliette och De 120 dagarna i Sodom. Båda givetvis utgivna på Vertigo förlag. Ingen av dem har jag läst ut, även om jag kämpar på med Juliette just nu. Båda böckerna är bastanta, mångordiga volymer och de är inte alldeles lätta att ta sig igenom. Det är som att springa en mycket lång löprunda i uppförsbacke. Det är jobbigt när man gör det, men rätt tillfredsställande när man är klar.

I Juliette varvas orgier med filosofiska utläggningar i en ovanlig mix. Boken har en antikristlig, ateistisk, frigjord, grym, detaljerad agenda. Mångordigheten, som jag av någon anledning ofta tycker mig uppleva i ursprungligen franskspråkiga böcker, stör mig gravt.

Men böckerna är nödvändiga. De är konst. Grymheterna som skildras i dem når inga verkliga offer. Bokens innehåll är fiktion, och kan därmed inte göra sig värdigt den indignerade kritik de nått. Jag kan hålla med Oscar Wilde: "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Men jag tycker inte att böckerna, det jag nu läst av dem, är särskilt välskrivna. Det känns i någon mån som om orgie läggs på orgie; att orgierna är omotiverat flerfaldigade. Hade böckerna varit tvåhundra sidor kortare var, hade de blivit mer koncisa och läsupplevelsen hade blivit starkare. Värdet ligger nu i stället i att de skildrar något skandalöst, att de utmanar läsaren, att det upprör somliga. I berättelsen kastas vi in i en värld dramatiskt annorlunda än världen vi känner här.Samtidigt som en bakomliggande filosofi – en njutningssökande, nihlistisk filosofi – hela tiden är närvarande.

Hur man än vrider och vänder på det, är det två mycket fascinerande verk.

Edenborgs höger

Åsa Linderborg skrev en positiv recension på Aftonbladet av Marquis de Sades Juliette som Vertigo förlag gett ut i höst. Det satte djävulen i en Kajsa Ekis Ekman som rasande skrev en replik på Linderborgs recension. Repliken är full av faktafel och osar av moralism. I dag skrev Vertigomannen själv, Carl-Michael Edenborg, en replik på repliken. Och det är en lysande text! Nästan så att man skulle klippa ut den och klistra in den i den egna upplagan av Juliette...

Följ debatten! – Om nu Ekis Ekman överhuvudtaget förmår skriva nåt efter Edenborgs välriktade höger.

Världens bästa pressmeddelande

Vertigo står för årets bästa pressmeddelande, som inleds: "FITT I HELVETE" och är en svidande uppsträckning av pressmeddelandets mottagare, för att de inte gett uppmärksamhet åt Vertigos produktion, utan istället ägnar sig åt masslitteraturen. – Pressmeddelandet avslutas:

"Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans. Är det så ni vill ha det?"

Inlägget och pressmeddelandet är väl värt att läsa i sin helhet. Se Vertigomannen vittnar.

Stormtruppsleverans!

Från Vertigo når mig en ny leverans med böcker som skadar tukt och sedlighet: den första svenska översättningen av Samuel L. Delanys Hogg, som inget amerikanskt förlag vågade publicera på närmare trettio år efter tillkomsten, och Marquis de Sades Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Båda böckerna har givetvis typiska Vertigo-omslag: Hogg – en ung mans ansikte med en fot i munnen. Juliette – en naken kvinna med ridspö framför ett hav av kuvade likaledes nakna människor.

Välkommen till mina bokhyllor, Vertigoböcker...

Rapport: Bokmässan 2009

Förra året kom jag aldrig i väg till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Nå, det gjorde jag i år, även om det var förenat med stor möda. Det tog mig en timme från det att jag kört av motorvägen till dess att jag faktiskt hittat nånstans att parkera.

Och som vanligt var det mycket folk. Jag skrev några ord i anteckningsboken därinne:

Rapport bokmässan: varmt, svag lukt av svett, högtalarröster i bakgrunden, folk, folk, folk – böcker och priser. Och så är det varmt.

Jag gick omkring ganska planlöst. Förutom Vertigo, var det inte många förlag jag på förväg bestämt mig för att besöka. Och eftersom priserna på böckerna ofta är marknadspriser var det inte många klipp jag kunde göra heller. –

Men jag såg Johan Hakelius där. Jag plockade upp hans nya bok Döda vita män, en bok i anglofilins tecken, och bad honom signera den. Han beklagade att det gröna bläcket han haft i en annan penna dessvärre tagit slut.


Vid Humanisternas monter köpte jag Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0. Jag tycker inte om titeln. Men som aggressiv ateist vill jag ha läst den. Där hos Humanisterna kunde man även i Unga Humanisters regi se till att bli avdöpt... Ett fint sätt att symboliskt bryta banden med det som man tvingades in i som liten, om man nu blivit barndöpt...


Och hos h:ström köpte jag en bok som varit slutsåld, trots att den är ny: den oefterhärmlige Nikanor Teratologens Att hata allt mänskligt liv.

Men frågan är hur jag gör nästa år. Är det verkligen mödan värt att ta sig dit och trängas med alla dessa andra tusen människor, när jag bekvämt kan skaffa information och böcker direkt genom datorn här hemma? Återstår att se.

Bokrecension: Osynliga händer

Osynliga händer är skriven av Stig Sæterbakken och utgiven av Vertigo förlag.

Låt oss börja med den fysiska boken. Formatet är utmärkt. Hårda pärmar, stilrent omslag föreställande en naken man visad bakifrån, hängd i en fot: en tydlig referens till den hängde mannen i tarotkortlekens arcana major. Texten är satt i Bodoni som ger en fransk, gammal känsla, fastän bokens innehåll är allt annat än gammalt.

Antihjälte i boken är polisinspektör Kristian Wold. I ett nästan ständigt regnande Oslo får han i uppdrag att gå igenom ett fall en sista gång innan man lägger ner det: en flicka som försvunnit. Men detta är inte så mycket en deckare som ett personporträtt av en trött polis, fast i ett förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som han försöker undvika så mycket som möjligt. Han förälskar sig istället i den försvunna flickans mor, och de inleder ett märkligt förhållande.

Samtidigt som Wold, till sist på sin fritid, utreder fallet med den försvunna kvinnan, undersöker han en lokal gangster. Efterforskningarna kring gangstern får Wold att vistas i ett Oslo av prostitution och pornografi. I ett nästan ständigt regnande.

Det här är en smutsig och mycket mörk text. Polisen är ingen svår, operaälskande ensamvarg. Han är en mördare, en tafatt och hjälplös människa. Texten hukar inte, utan tar läsaren med in i misären och en verklighet där allt är grått och smetigt och halvt falskt, halvt uppriktigt.

För lite dekadens: läs Osynliga händer.

Vi i Stormtrupperna...

Ja, vi i Vertigos Stormtrupper har så fått ett nytt paket på posten; den här gången innehöll den Stig Saeterbakkens Osynliga händer och Gustav Meyrinks Golem. Dessutom ett fint propagandamedel att gå omkring med.

Stormtruppernas vördade nestor, Vertigomannen, har gjort mycket reklam för Saeterbakken på sistone. Det bådar positivt. Tittar man till typografin så blir jag ännu mer positiv. Bodoni! Passar bra till den särskilda serie inom Vertigos utgivning som nu fötts: Vertigo Noir.

Meyrinks Golem passar bra in i min läsning, nu när jag har en Kafkaperiod.

Återigen, från Stormtruppernas djup: tack!

Hjärtligt tack från Stormtrupperna

Vertigos stormtrupper har återigen fått ett lass med böcker från förlaget. Vi tar tacksamt emot Magnus Ullléns Bara för dig: Pornografi, konsumtion, berättande, som verkar undersöka pornografin som fenomen i relation till samhället; samt Susanne Dodillets doktorsavhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet.

Det här är två rejäla luntor som utgör del ett respektive del två i Vertigos nystartade serie Vertigo Akademika. Så: då är det bara till att se fram emot att bredda sina kunskaper.

Tack, Vertigo.

Bokrecension: Klumpigheten redux

Klumpigheten redux är skriven av Gunnar Blå.

Klumpigheten redux består av tjugofem noveller. De håller sig på några sidor vardera. Allihop – så när som på en – handlar i någon mån om erotik. Men den stora mängden texter har inte som syfte att verka erotiskt på läsaren. Det är smutsigt och mycket rått. Det är död och förkolnad och svett och smärta och mycket bisarra sexuella skildringar som är kännetecknande för boken som helhet. Mannen som har sex med naturen. Bokstavligt talat. Mannen som har sex med sin kvinna som förkolnas inför hans ögon. Mannen vars kön inverteras. Mannen som upptäcker att kvinnan han haft sex med i själva verket var av porslin. Personerna som består av löstagbara delar. Mannen som läcker urin ur alla kroppens porer med sådan kraft att de orsakar massiv förstörelse omkring honom. Och mer.

Med i boken finns också fem regelrätt pornografiska noveller som skickats till en svensk pornografisk tidning. De är inte lika bräddad med fantasmer som övriga bidrag.

På ett sätt gillar jag det mycket råa i litteraturen. Det är sällan jag läser en text som jag faktiskt blir äcklad av. Men det hände i den här boken. Boken lyckas alltså väcka en nästan fysisk reaktion av avsmak i mig. Och det är bra. Jag vill att texterna ska beröra mig så mycket som möjligt.

Så visst går det att läsa den. Men märk väl: den är udda.

Klumpigheten redux är utgiven av Vertigo förlag.

Stormtrupperna bugar

Och så säger jag tack till Vertigo förlag för ett lass nya böcker. Stormtrupperna får all ny utgivning hemskickad till förmånliga priser. Den här gången fick vi Hegemonin och den socialistiska strategin – en politisk volym; Boken om homonculus och andra texter – en märklig text från 1500-talet om jättar och sjukdomar och annat; Florina – en erotisk bok.

Så, ser fram emot att läsa de här texterna.