Ur "Klagan och tröst."
"Hvarför skall ängslan plåga ditt bröst?
Öppna ditt hjerta för nöje och tröst,
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!
Hurtigt på glaset luta,
lär dig att lefva och njuta!
Så lyder lagen vid Bacchi befäl . . .
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!"
Anna Maria Lenngren
* * *
Ur "Skapelsemorgon"
"Vill du se världen,
sådan den var i begynnelsen,
före siffrornas ankomst?
Sök en glänta
i skogen,
var som en blomma
bland blommor!"
Bo Setterlind
* * *
Ur "I denna hamn"
"en millimeter om dagen
kryper det röda skaldjuret rosten
tungt över relingen hänger
de döda matroserna
och över allt annat
fruktar tystnaden steg."
Stig Dagerman
* * *
Ur "Håkan på heden"
"Det blåser vind från östansjö;
han driver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäva vid din röst
och snäckans segel spänn!"
Erik Axel Karlfeldt
* * *
ur "Göken"
"Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
och sitta grå och ful
och uvna till i längtan och skugga."
Erik Axel Karlfeldt
* * *
Första natten i kyrkogården
Nu tystnar klockeklangen och den sista spaden,
och inga grannar vaka i den tysta staden.
Jag kan ej sova som de andra lugnt.
Här ligger jag av alla övergiven.
Det låga taket är så trångt och tungt.
För människor är jag till fasa bliven.
Mitt öga ser ej mer, när dagen återvänder.
Jag kan ej bedja, kan ej knäppa mina händer.
Du jord, du maskars moder, har mot dig förbrutit
det hemska stoft, där livets yra purpur flutit,
som grymt du kramar till din kalla barn?
Var det ej nog, att år och krämpor härjat,
att lutad blev min gång och svag min arm,
och vissen sjönk den kind, som rosor färgat?
Omkring mig darra livets stackars minnen skrämda,
som fåglar i sin bur så tysta och förstämda.
O ångest utan nåd, ur mina arma flikar
jag trevar efter ljus och såras av de spikar,
som på min hårda bädd mig innelyckt.
Jag reser mig, jag välter bort de snåla
och svarta plankor, som min panna tryckt
bland mull och kvalm i dödens unkna håla.
Jag vill stå rak, jag vill på nytt se stjärnor tindra.
Ej port, ej mur min lätta gång kan längre hindra.
Jag fladdrar sakta bort och når med nattens vindar
min forna gård, som sover under höga lindar.
Här flöt mitt liv och sökte ro min själ.
Här har jag sått och satt och hälsat vänner.
Var liten buske känner mig så väl,
som lammet i en hjord sin herde känner.
En lucka knarrar och från blecket frosten sopar.
Nu tändas ljus, och hör, en vredgad stämma ropar:
"Där smyger något mörkt på tassar eller vingar
och letar av och an på snön i vida ringar,
en vilsekommen hund med lurvigt hår,
som under parkens frusna grenar
på skaren söker ett förlorat spår.
Driv honom bort med slag och stenar!
Nu kryper han ihop, och som en syn ur sagan
försvinner han och flyr med lång och hemlös klagan!"
Verner von Heidenstam
* * *
Hemmet
Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?
Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.
Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
– vår egen värld – den enda
vi mitt i världen bygga.
Verner von Heidenstam
* * *
Trötta träd
Natt, som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt.
Stormen vilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute.
Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas ... blott brista.
Vågor, som härjat grunden, gören vida
gravarne, gören stort vårt fall!
En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss, som tröttnat att i storm stå, mot storm strida.
Mikael Lybeck
* * *
Gengångare
Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben –
vi ha vaknat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.
Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordanvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.
Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.
Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli –
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.
Dan Andersson
* * *
ur »Oktoberskymning«
»Nu tiga de alla,
mitt inres strängar.
Icke en punkt
som ömmar.
Icke en cell
som bävar.
Mitt bland mina minnen
är jag kall och tom.«
Ola Hansson
* * *
ur »Säg du till livet«
»Varför orda stort om Liv och Död?
Säg du.«
Lars Englund
* * *
ur »När jag, häromnatten«
»När de döda gömmer sig
måste man locka på dem:
tala varligt så att de förstår
att vi inte vill dem något ont.
Då händer det att de öppnar dörrarna
och vi får stiga in i deras rike.«
Bengt Nerman
* * *
ur »Sub luna«
»Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordlivets fulla mått.«
Erik Axel Karlfeldt
* * *
Svårmodets son
Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,
källans sorl förstumas, och kalken sluter
doftande blomman.
Viktor Rydberg
* * *
Ur »Kvällshimlen bär färg utav mörker och ros«
Räknar jag år
räknar jag sår
räknar jag mörka bekymmer.
Birger Sjöberg
* * *
Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.
Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.
Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.
Hjalmar Procopé
* * *
Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Gustaf Fröding
* * *
ur Vi människor
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.
Verner von Heidenstam
* * *
En skuggas dröm är människan.
Pindaros
* * *
ur Barnsliga frågor
Livet är en slumpvis placerad fläck
i det totala begreppet död.
Björn Julén
* * *
Epicurismen
Lägg av, min vän, den sorgedräkt
som din natur så illa kläder,
ditt kval det glada väsen häder,
som dig till liv och nöje väckt.
Känn, vem du är, och gör dig rätt,
lät upp ditt bröst för glädjens strömmar.
Din ålder ler, din Themir ömmar,
för dig är sällhetsvägen lätt.
Lät fanatismen tårar ge
åt världens jämmerfulla öken.
Lät bar förskräckas för de spöken
som deras svaga hjärnor se.
Lät lasten på en avgrund tro,
som under nöjets blomster brinner.
Du dygder har, du sanning finner.
Fly diktat kval, njut verklig ro.
Snart är din aftontimma när,
då blir bekvämt att visdom yrka.
När du att njuta saknar styrka,
tänk då, att nöjet brottsligt är.
Men om din middag dagen slöt,
och öppnade det mörka djupa.
Så tacka himlen, le, och stupa
ur nöjets ned i dödens sköt.
Johan Henrik Kellgren
Inlägg
