Bokrecension: Två förebildliga liv | Plutarchos

Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre är skriven av Plutarchos (c. 26 – c. 120) omkring år 100. Jag har läst verket i översättning av Stig Strömholm (f. 1931), som även försett texten med förord, inledning och kommentarer. Boken utkom år 2024.

* * *

Plutarchos hör till de antika grekiska författare av vars verk vi har en rejäl del kvar. Han är ju främst ihågkommen för sina dubbelbiografier, där han parallellställer en framstående grek och en framstående romare. Men han skrev även omfattande utredningar i allehanda frågor. 

Stig Strömholm har i här föreliggande bok översatt Plutarchos dubbelbiografi om den grekiske statsmannen Phokíon och den romerske politikern Cato den yngre.

Plutarchos framställer de båda männen som just förebildliga: syftet med biografierna är inte, som Strömholm framhåller, att skriva deras historia utan att ge läsaren exempel på förträfflighet. Båda herrarna är hårdnackade och tappra gestalter som står upp för sina ideal och för sitt försvar för sina respektive stater: Aten och Rom. De är båda obekväma men samtidigt på vissa vis överlägsna personer. De jagade inte popularitet, utan värnade i med- och motvind det de ansåg värt att värna. 

Själv fascineras jag sedan tidigare särskilt av Cato, som var en anhängare av den stoiska filosofin och mycket avgjord motståndare till Caesars strävanden efter allt större maktställning. För Cato var det den romerska republiken som var värd att försvara mot tyranniet. Plutarchos jämför honom med en frukt som visar sig vid fel säsong, varför han också fick samma öde som en frukt som så uppenbarar sig. Hans goda, friska ideal framträder så att säga i en tid av förruttnelse. Han var inte i synk med sin tids förfall.

Cato är alltså en fascinerande gestalt och Plutarchos ger oss en levande bild av honom, baserad, får vi förutsätta, på källor som sedan längre är förlorade för oss i dag.

Redan som barn i en romersk aristokratisk familj sägs det att Cato ”i sitt tal, sitt yttre och sina barnsliga lekar gav prov på ett sinnelag som var oböjligt, okänsligt och i allo stadigt.” Han avvisade smicker, skrattade sällan och var sen till vrede. Men när han väl blivit arg på någon ”var han oförsonlig”. Som äldre blev demonstrativ enkelhet något av ett signum för honom. Han gick barfota. Han visade sig utan toga på forum. Han red sällan, och gick hellre dit han skulle. 

Allra mest ”älskade han den form av godhet som består i en sträng rättrådighet, som inte låter sig böjas vare sig av mildhet eller vänskap.” Och han valde sina ord också i den offentliga debatten. Ett klassiskt uttalande av Cato som citeras av Plutarchos är det följande:

”Jag skall börja tala när jag inte kommer att säga sådant som förtjänar tystnad snarare än tal.”

Något som synes ha lagt Catos mer milda sida i dagen är den uppenbara sorg han visade när hans broder Caepio dog. Cato lär, enligt Plutarchos, i detta läge spendera för honom anmärkningsvärt stora summor på begravningen. Han reste också ett monument av marmor på torget i den stad där brodern dog. 

Cato blev djupt engagerad i det politiska livet i Rom. Han blev dock aldrig vald till statens högsta ämbete, konsul. Allmänt respekterad, fruktad och vördad synes han likväl ha blivit, både av dem som kämpade för samma sak som han och bland hans politiska fiender. Han blev känd för sin omutlighet och kämpade mot det utbredda systemet att personer som ville väljas till höga ämbeten mutade folket.

Och så fortsätter det i kapitel efter kapitel i Plutarchos framställning av Catos förebildliga liv. Cato slutar sitt liv genom självmord hellre än att rädda det genom att vädja till Caesars nåd, som han med all sannolikhet hade fått.

* * *

Plutarchos berättelse om Phokíon och Cato den yngre är levande litteratur fortfarande efter nära tvåtusen år. Phokíon vet jag ingenting om sedan tidigare, men Cato har varit en gestalt som jag vetat något om och som jag genom Plutarchos nu lärt känna än bättre. Och ja, det är som sagt inte fråga om historiska biografier, utan syftet är till synes att ge oss läsare exempel på lämpliga sätt att leva sina liv på. Och exemplen här är väl ägnade att inskärpa vikten av att agera omutligt, rättvist och troget höga ideal. 

Det kan vara värt att notera att Stig Strömholm i sitt förord gisslar vår samtid för att mer kittlas av synd och dekadens än av moralisk förträfflighet. Han anser att ”[l]äsning av Plutarchos är ett effektivt motgift mot denna puerila fördom.” Strömholm såg översättningsarbetet som en ”själslig hälsokur”, 

”där man befriar sig från den leda och det äckel som stora delar av det svenska – och för den delen västeuropeiska – kulturlivet ger upphov till, med  sitt instängda, självfixerade och självömkande kvalm, sin bildningsfattigdom, sin språkliga tafatthet och grovhet” 

och så vidare. Det är sannerligen uppfriskande att höra sådana klara verba, där samtiden ställs emot den blytunga men fjäderlätta humanistiska traditionen!

* * *

Att läsa Plutarchos är att ta del av antiken och av arvet från antiken i en av dess främsta uppenbarelseformer. Det är en tid som fortfarande i stor utsträckning är helt begriplig, även om perspektiven är delvis annorlunda för oss än vad de en gång var för den tidens människor, varav Plutarchos var en. 

Det är en enastående möjlighet att genom Plutarchos skrifter få stifta bekantskap med en värld som är så nära och så långt borta.
– – –
Plutarchos, Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre. Övers., förord, inledning, kommentarer av Stig Strömholm. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2024. 182 sidor.