Bokrecension: PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är en samling texter av Eyvind Johnson (1900–1976), sammanställd och försedd med förord av litteraturhistorikern Örjan Lindberger (1912–1905). 

Boken utkom år 1992.

* * *

Örjan Lindberger förklarar i förordet till PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT att det finns en anledning till att titeln på boken är skriven utan skiljetecken mellan orden: för Eyvind Johnson flöt områdena ihop, menar han. 

Av texterna i samlingen får man intrycket att detta stämmer: Johnson skriver på ett sätt som är nästan kåserande, en aning vindlande, med gott om inskjutna reservationer. Johnson är här en resonör. Det leder givetvis till att en rikedom av överväganden får plats i de löpande texterna. Varför titeln nödvändigtvis skall skrivas med versaler är dock förborgat för mig.

Men för att strukturera materialet är det ändå fördelat under titelns tre ämnesområden. Inte minst det personliga inslaget i texterna är påfallande. Johnsons personliga livsäventyr bildar fond till mycket av vad han i övrigt uttrycker i bokens texter: det är livet i Norrbotten och rötterna i blekingsk och värmländsk jord, det är resorna och vistelserna i Tyskland, Frankrike, Italien. 

Arbetaren och anarkisten som blev välkänd författare och omsider nobelpristagare i litteratur har ett vagabonderande drag hos sig.

* * *

En av de teser som Johnson återkommer till och varierar är hur författare måste utgå från sig själva: att vad de skriver är uttryck för deras egna erfarenheter, och därmed är varje roman i någon mening självbiografisk eller innehåller eller bygger på självbiografiska element. Johnson skriver:

”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder regler som gör dem till självbiografier.”

Och på ett annat ställe:

”Nästan all dikt – ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

Och på ytterligare ett annat ställe:

”All diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet.”

Och efter detta sist anförda citat fortsätter Johnson med att förklara att han inte anser att den helt sanna självbiografin heller är möjligt att skriva. 

— Men själv är jag inte övertygad om att en tes om romanernas självbiografiska fundament nödvändigtvis stämmer: jag har större tilltro till författarens föreställningsförmåga, än att utgå från att allt de skriver måste grundas i och på något sätt uttrycka deras egen värld, även om de egna förståelse- och erfarenhetshorisonterna i någon vidare mening givetvis måste utgöra gränser för vad det är möjligt att skriva om. Men nog får vi väl lov att tänka, att en författares fantasi – i åtminstone någon mening –kan sträcka sig ganska långt utanför den egna, personliga sfärens intryck?

* * *

En del av texterna i PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är däruti publicerade för första gången, andra är artiklar eller föredrag som tidigare kommit i tryck. Den bild av Johnson som man får genom texterna framstår som mycket sympatisk. 

Han förefaller jordnära och i politiskt avseende avgjort fientlig till alla totalitära rörelser, vare sig dessa nu placerat sig åt höger eller vänster. — Johnson står upp för vad vi skulle kunna kalla västerländska ideal, och menar att vi förvisso ska idka självkritik, men inte till den grad att vi inte tycker att denna kultur är värld att försvara. Då är risken, menar han, att vi istället får något som i själva verket är sämre än det vi faktiskt har.

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT bidrar med intressanta inblickar i Eyvind Johnsons självbiografi, hans ideologiska överväganden och hans syn på författandet. Inte minst för litteraturhistorikern torde texterna vara givande att fördjupa sig i. Men även den allmänintresserade hittar här saker att fästa sig vid: om hur en människa är förbunden med sina rötter, om hur en människa avgjort ställer sig på frihetens sida mot totalitära rörelser och om hur en människa som arbetar som författare ser på sitt eget hantverk.
– – –
Eyvind Johnson, PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT. Urval och förord: Örjan Lindberger. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992.

Något om Alice Munro, Nobelpriset och novellen som konstart

Jag har inte läst — vad jag vet — en enda rad av Alice Munro's noveller. Så får Nobelpriset i litteratur för mig återigen bli ett slags litteraturens supertips: motsvarigheten till en film som fått toppbetyg hos IMDb.

Men jag gillar novellen som konstart: förmågan att med extremt välavvägda meningar och i det begränsade formatet uttrycka sådant, som hade kunnat pladdras sönder i hel roman, men där författaren förmår att frammana samma bilder, samma känslor, samma intryck på en bråkdel av utrymmet som då hade nyttjats.

Därmed definitivt inte sagt, att det är något fel på romanformatet. Men novellens uppror mot det långdragna tilltalar mig.

Det blir till att läsa Alice Munro, och se vad hennes texter säger mig.

Bokrecension: Troll och människor | Selma Lagerlöf

Troll och människor är en samling texter av Selma Lagerlöf (1858-1940), som utkom i en första och en andra del. Det är den första delen, från 1915, som jag har läst. Samlingen innehåller noveller, självbiografiska  skildringar, tal och annat.

* * *

Första reflexionen jag gör, är kring Lagerlöfs språk. Det är ett lätt men nu lite gammaldags språk, som hör sagorna till. Det finns inga tillkrånglande termer, inga uppstyltade skildringar. Det är den levande berättelsens prosa, med oväntade vändningar och inte sällan med smått fantastiska inslag.

Jag ska göra några nedslag bland texterna.

Och till de allra starkast verkande — åtminstone på mig — hör novellen "Bortbytingen", där Lagerlöf berättar en klassisk sägen, om människobarnet som blir utbytt till trollunge. Bytet gör att familjelyckan bryts i stycken, men den sörjande modern kan inte upphöra med sin vård av det motbjudande trollbarnet. Hennes ömma vård resulterar naturligtvis i välsignelse längre fram, ehuru välsignelsens pris knappast kan skyla över det lidande bytet gett.

Berättelsens ton är hela tiden sagoberättarens.

Särskilt stark är är också novellen "Vägen mellan himmel och jord", som fungerar som en slags epilog till Gösta Berlings saga, där novellens överste Beerencreutz skall ha varit kavaljer hos majorskan. — Nåväl! Nu är Beerencreutz gammal och fattig och hyr rum på övervåningen i en gård.

En natt hör han så stegen av en soldat, som kommer in i stugan och vidare ända till hans säng. Men ingen soldat ser han. Han hör blott rösten, som utropar att han är döden, och att han skall komma åter "före nästa midnatt, överste". Därefter får läsaren följa överstens sista dag i livet, som bjuder på en del tillbakablickar i ett till synes rikt liv.

* * *

Selma Lagerlöf lever helt i sin tid vad gäller föreställningar om andra folkslag.

En föga smickrande bild av "tattare" — numera plägar vi säga "resandefolket" — tecknas i "En historia från Halland", där en familj drivs från sin nedärvda gård, på grund av en tattares gifte med änkefrun på platsen. Han kan inte hindra blodets rop på honom, att giva sig ut på vägarna. "Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom."

En föga smickrande bild av färgade tecknas tillika i den självbiografiska berättelsen "Två spådomar", där Lagerlöf berättar om ett möte med en spåman under en researchresa till Jerusalem.

"Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före syndafloden."

Något liknande vore otryckbart i en nyutgiven bok i dag. Men här visar den på vad typ av beskrivningar som var fullt gångbara 1915, när samlingen utgavs, och 1908, när den specifika texten skrevs. Berättelsen berättar i övrigt om Lagerlöfs egen stora kärlek till skrivandet och läsandet, och är alltså inte någon form av karaktäristik av hur hon känner för färgade människor, utan det passerar blott som en beskrivning av det intryck spåmannen gör på henne, innan han spått henne med framgång.

* * *

Trots frekventa omnämnanden av Gud och himmel, har Lagerlöf uppenbarligen öga för vidskepelse och mystik. På så vis står hon nog berättartraditionen i stuga och gård nära, när sagans spänning blandade sig med kyrkans förkunnelse om himmelrike och annat, till en enda synkretistisk och spretande helhet. Novellen "Vattnet i Kyrkviken" visar på detta på ett särskilt tydligt vis.

Där försöker prosten, som fått för sig att det vore ett tecken från Gud, om han kunde hindra nästa person att gå över isen på sjön, att han skall fortsätta som präst i en okristlig bygd. Detta eftersom han hört röster ur sjöns djup efter en bön.

Personen som hindras heter Gille, och menar sig dock stå på god fot med vattenväsendena — sjötrollen och självaste näcken — och vara under deras beskydd, så länge han intet dricker av sjövattnet. Prosten lurar i honom sjövatten, med tragisk utgång.

Så det mystika finns ofta närvarande i Selma Lagerlöfs författarskap. Själv säger hon, när hon uttrycker vilka hon står i tacksamhetsskuld till, i sitt tal i samband med att hon fick nobelpriset:

"...tänk på alla de gamla, som har suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar."

Också det talet finns med i Troll och människors första del.

* * *

Jag gillar Selma Lagerlöfs noveller; särskilt de noveller, där folktron bryter fram. Dessa finns det ett flertal av i samlingen Troll och människor. De självbiografiska glimtarna man får av Lagerlöf i andra texter är naturligtvis guld värda för att lära känna människan Selma Lagerlöf, både vad gäller hennes och tidens uppfattningar, och om hennes liv och kärlek till litteraturen. Visst, allt vad hon skrev, skulle inte skrivits i dag. Men man får förstå henne utifrån hennes egen tid och utifrån de föreställningar hon själv levde med.

Selma Lagerlöf tillhör de svenska författargudomligheterna. Och som sådan kommer hon att bli läst både ivrigt och länge än. Och hennes sagor och noveller kommer att fängsla människor som inte ens blivit födda ännu.
– – –
Troll och människor, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1915. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Den gamle och havet | Ernest Hemingway

Den gamle och havet är skriven av Ernest Hemingway (1899–1961). I volymen jag läst ingår, förutom texten titeln anger, dessutom novellerna "Snön på Kilimandjaro", "En kort tid av lycka för Francis Macomber", "Femtitusen lock" och "Världens huvudstad". Det var bland annat Den gamle och havet som åt Hemingway säkrade Nobelpriset i litteratur 1954.

* * *

Ämnet i Den gamle och havet är kanske bekant. Den åldrade fiskaren ger sig ut på havet igen, efter att dag in och dag ut fått återvända därifrån utan fångst. Den här gången hugger emellertid något stort och starkt på kroken, och en kamp som varar i flera dygn tar sin början. Det är en kamp mellan människa och natur, skildrad med plågsam intensitet; läsaren känner fiskarens smärta, likväl som fiskens frihetslängtan.

"Snön på Kilimandjaro" handlar om en man och kvinna med betjäning som fastnat med bilen i afrikanska öknen och väntar på räddningen. Dessvärre har mannen drabbats av kallbrand, och förruttnelsen stiger upp för benet — han är säker på att döden väntar.

"En kort tid av lycka för Francis Macomber" följer Mr. Macomber på jaktsafari i Afrika. Mycket i skildringen kretsar kring Macombers eventuella feghet i kontrast med jägaren Wilsons uppenbara mod, och Macombers relation till sin hispiga hustru Margaret.

"Femtitusen lock" berättar om boxaren Jack, som ska gå en ödesmatch.

"Världens huvudstad" berättar om Paco, en ung kypare på ett pensionat i Madrid, vars högsta dröm i livet är att bli matador. En dag får en kollega för sig att testa Pacos mod. Det tar en ände med förskräckelse.

* * *

Jag har sagt det förut, jag säger det igen: Hemingway är ett stilideal av Guds nåde. Man får leta efter utfyllnad av typen metaforer och verbal snickarglädje; det ligger inte för honom. Berättelserna är istället råa, rakt på. Meningarna är korta, huggna.

Och utan att behöva höja rösten, utan att någonsin bli sentimental kan Hemingway så på ett mycket effektivt sätt få fram de tragedier, som berättelserna innehåller — för alla berättelserna i Den gamle och havet är på ett eller annat sätt tragiska. Några synnerligen tragiska. Och själva handlingen får bära sig själv. Orden är aldrig komplicerade, förutom de facktermer som emellanåt är nödvändiga för att få berättelserna trovärdiga.

Inte heller handlingen är komplicerad. I regel är det ett huvudmotiv som skildras: den gamles kamp med fisken, förberedelserna för boxningsmatchen, den unges längtan efter att bli matador. Och läsaren får följa handlingen från dess begynnelse till dess slut.

* * *

Man bör läsa Hemingway för de spännande, koncisa texterna. Men man bör också läsa Hemingway som exempel på utsökt prosa.
— — —
Den gamle och havet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1954. 232 sidor.

Grattis Tomas Tranströmer!

"Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. Överallt lyser ljung
så lång ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här."

—Tomas Tranströmer,
ur "Kort paus i orgelkonserten"

Bokrecension: Barabbas | Pär Lagerkvist

Barabbas är skriven av Pär Lagerkvist. Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Dvärgen, som jag recenserade häromdagen.

Barabbas och Dvärgen kan kanhända sägas höra ihop, trots deras inbördes olikheter. Dvärgen är en elak djävel som inte tror på någonting alls, förutom råhet, styrka och manlig dådkraft. Barabbas är en man som söker tro, men inte finner den. Också han är utan tro.

* * *

Många har beskrivit Pär Lagerkvist som en religiös människa utan tro, och man har påpekat det psalmliknande draget i hans dikter. Hos honom finns en djup andlighet, som aldrig slår över till tro. Vet man detta, är det omöjligt att läsa Barabbas utan att likställa romanens huvudperson med författaren själv.

Barabbas är mannen som dömts för röveri och skall korsfästas, men som friges — varvid Jesus från Nasaret korsfästs i hans ställe. Att Jesus dog för att frälsa mänskligheten blir alltså en mycket personlig erfarenhet för rövaren Barabbas.

Händelsen ger honom emellertid ingen ro. Trots att han blev åsyna vittne till Jesu död på Golgata, och trots att han såg mörkret falla över människorna som stod där, så kan han inte tro. Han söker sig till de tidiga kristna gemenskaperna, men som mannen som frigavs i mästarens ställe, blir han inte accepterad. Han förhör sig om Jesu lära, men det han får veta är torftigt: Älsken varandra, är till sist, tillsammans med föreställningen att Jesus är Guds Son som ska komma åter med sitt rike, det som han vet om kristen tro.

De kristna själva framstår som ytterst enkla människor. De verkar inte själva begripa varför deras mästare tvunget skulle dö. Deras samlingar skildrar Lagerkvist som halvt extatiska bönemöten, deras uppfattningar som dimmiga och — oåtkomliga.

Några under — förutom detta med mörkret på Golgata — får inte Barabbas uppleva. Men processen som skapar legender märker vi av i ett sammanhang där Barabbas utfrågas av en kristen om Jesu liv, och denne andre vill att Barabbas bekräftar, att de döda reste sig när Jesus dog. Barabbas svarar avmätt, att det väl kunde hända, fastän han själv inte sett något av det. —

Barabbas är en enstöring. En grubblare. En ensam människa. En religiös utan tro.

* * *

Barabbas är skriven med ett snävt och lakoniskt språkbruk, liksom Dvärgen. Somliga stycken är dialektala, för att förstärka närheten till de talande, och för att stryka under de talandes enkelhet. Ingenting är uppstyltat. Lagerkvist berättar som det är, och smyckar inte ut sina meningar mer än nödvändigt.

Trots sin korthet, är Barabbas ett verk som vackert och med melankoli skildrar en människa sökande efter tillhörighet och tro. Diktverket kan nog vinna anklang hos oss med intresse existentiella spörsmål, och i synnerhet hos oss med erfarenhet av kristen tro som inte bar.
– – –
Barabbas, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).

Bokrecension: Dvärgen | Pär Lagerkvist

Dvärgen är skriven av Pär Lagerkvist (1891–1974). Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Barabbas, som jag ska be att få återkomma till.

Det är svårt att recensera ett mästerverk. Dvärgen gavs ut 1944. Sju år senare belönades Lagerkvist med nobelpriset för sin författargärning, varav detta verk är en del. Men jag ska ändå skriva något om mina intryck av boken.

* * *

Pär Lagerkvist har en alldeles särskild stil. Någonstans jämfördes hans sätt att skriva med med språket i Gamla testamentet: korthugget, och inga onödiga beskrivningar. Och jag gillar minimalistisk språkbehandling, utan prunkande grannlåt. Men Lagerkvist drar det till extremen. Hans text är inte bara ren, den är rentav karg. Bara det skapar en effektiv obehagskänsla. En känsla av att man tillsammans med berättelsen är utlämnad. Ensam.

Samma känsla finns ju ofta även i Lagerkvists dikter, som jag annars är mer bekant med än hans prosa.

* * *

Dvärgen handlar om en allvarlig och fantastiskt bitter hovdvärg vid ett italienskt furstehov, rimligen någon gång under renässansen. Dvärgen berättar i dagboksform om sin tillvaro. Dvärgen upplever sig som fullkomligt alienerad från människosläktet, och ser sig som en alldeles egen ras. Människorna hatar han, och mest av allt hatar han veklighet, svaghet, fred. Mest av allt uppskattar han det rådbråkade, grova, krigiska, våldsamma.

Dvärgen är en person utan mycket medlidande med människorna. Sitt öde ser han som att tjäna fursten, som han högaktar, men inte förstår sig på. Mest tillgiven känner han sig Boccarossa, en grovhuggen legosoldat som lever bara för att kriga och plundra. Vid ett tillfälle snuddar dvärgen vid temat, att han bara älskar män, och kanske då bara en man som Boccarossa.

Det fördolda är den utrymmessfär som dvärgen verkar i. Genom hans små aktioner bringar han högt uppsatta personer i hovet i djupaste olycka. Och inte känner han något medlidande med dem för det. Han är helt enkelt känslodepraverad. Han har inga egentliga värderingar, förutom att värderingar är meningslösa. Gud och religion bryr han sig inte om, annat som medel att utnyttja för att styra den en gång vänsterprasslande furstinnan, som hamnar i en religiöst färgad depression efter en älskares död.

* * *

Jag förstår att man försökt tolka Dvärgen. På grund av tiden den skrevs i, så har Hitler ställts fram som modell. Det förefaller vara nonsens. — När jag läser Dvärgen ser jag istället något mycket djupt mänskligt i honom. Dvärgen är en ensam, utstött särling, som mist all tro på världen och mänskligheten. Han är den sanne nihilisten. Han har inga behov av köttsliga njutningar; det enda som finns kvar för honom är kampen och den starkes överlägsenhet över allt svagt.

Det är inte synd om dvärgen. Han trivs nog rätt bra i sin bitterhet. Och som läsare känner man ingen egentlig sympati för honom, även om man dock kan förstå honom och hans känslor.

* * *

Det är ett utmattande landskap att vandra igenom, det som Lagerkvist skänker oss i Dvärgen. Och det är det väl mycket medvetet. Lagerkvist är en stilist av Guds nåde, och med Dvärgen gav han även oss, en sentida publik, ett verk av bestående värde, helt oanfrätt av timlig förruttnelse.
— — —
Dvärgen, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).

Hemingways självmord

Ernest Hemingway tog sitt liv den 2 juli 1961. Han var då 61 år gammal.

Tidigt på söndagsmorgonen plockade Ernest Hemingway, klädd i morgonrock och pyjamas, fram favoritgeväret ur vapenskåpet och ställde sig vid entrén i sitt hus i Ketchum, Idaho. Där stoppade han mynningen på det dubbelpipiga hagelgeväret i munnen och tryckte av ett ensamt skott. Hustrun Mary låg och sov, men vaknade av smällen. Hon fann sin make i tamburen. Klockan 07.40 på morgonen hade läkaren hunnit dit, som bara hade att konstatera att Ernest Hemingway var död. På familjens begäran genomfördes ingen obduktion. Från kyrkans håll menade man att Hemingway inte varit vid sina sinnens fulla bruk när han tog sitt liv. Man kunde därför ge honom en katolsk begravning. Mary själv menade också inledningsvis, att skottet varit en olycka.

* * *

Hemingway tog sitt liv med ett gevär han kände väl. Han hade använt det vid skyttetävlingar på Kuba, vid ankjakt i Italien och på safari i Afrika. Efter att Hemingway använt det för att skjuta sig, lämnades det in till en vapenaffär. Där förstördes det mesta av det, och delarna begravdes på ett fält. Några småbitar av det lär dock fortfarande finnas kvar hos affärens ägare.

* * *

Så hade då Hemingway gjort som sin far och tagit sitt liv. Även en broder, en syster, och, på nittiotalet, en sondotter, gjorde detsamma.

Hemingway, nobelpristagaren, en av de största författarna i världslitteraturen, lämnade inget avskedsbrev.
– – –
Källor:
Wikipedia
Wikianswers
New York Times
Garden and Gun
Yahoo! Answers

Tips: Peter Englund om dagarna med Mario Vargas Llosa

Missa inte Peter Englunds skildringar av sina dagar tillsammans med Mario Vargas Llosa, inför utdelningen av Nobels litteraturpris. – Underhållande läsning från bakom kulisserna!

Del 1.
Del 2.
Del 3.

Bokrecension: Att ha och inte ha

Att ha och inte ha är skriven av Ernest Hemingway.

Boken utspelar sig någon gång på trettiotalet, och beskriver smugglaren och hårdföre allsysslaren Harry Morgans tillvaro, där han far omkring mellan Florida och Kuba med sin motorbåt och med olika mer eller mindre ljusskygga kompanjoner.

Den största behållningen med Att ha och inte ha är dess funktion som stämningssättare. Man sugs lätt in i Hemingways korthuggna sätt att skriva, som skänker berättelsen stor realism, och plötsligt liksom känner man nästan vågorna under en blodbestänkt motorbåt, eller stämningen i en hamn i Havanna. – Det är också en av de främsta anledningarna till att jag gärna läser äldre böcker: de beskriver med omedelbart aktualitet ett samhälle som inte längre finns.

Hemingway har använt ett speciellt sätt att berätta sin historia i Att ha och inte ha. Han byter nämligen berättarperspektiv flera gånger. Ibland är det Harry Morgan som för ordet, ibland en kamrat till honom, och ibland blir det den allvetande berättaren som träder in. På så vis känns boken lätt experimentell. Den har sin bästa och mest fartfyllda del i den första hälften. Mot slutet kommer textpartier vars funktion jag inte riktigt ser; möjligtvis ska de fungera som markörer av att tid förflyter.

Hemingway beskriver en mycket rå och likgiltig tid. I en vacker passage beskriver han en självmordsepidemi:

»Somliga begynte sitt höga fall från ett fönster i sitt hem eller på kontoret; andra gjorde det stillsamt i sina tvåbilarsgarage med motorn i gång; andra anslöt sig till Colts eller Smith och Wessons inhemska tradition: dessa välkonstruerade redskap som befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar kräfta, räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur outhärdliga positioner genom en tryckning med fingret; dessa beundransvärda amerikanska hjälpmedel, så bekväma att bära, så pålitliga i sitt resultat, så väl ägnade att avsluta den amerikanska drömmen när den börjar bli nattmara, och vilkas enda nackdel är den obehagliga röra de efterlämnar åt släktingarna att ta hand om.« (sid. 202)

Hemingway tog själv sitt liv med hjälp av ett hagelgevär 1961.

Jag har tidigare mest läst några enstaka noveller av Hemingway, och började, men läste aldrig färdigt, For Whom The Bell Tolls i skolan en gång. – Att ha och inte ha ger mig vilja att ge mig på mer text av Hemingway.
– – –
Att ha och inte ha, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1979. ISBN: 91-0-043442-6.

Bokrecension: Evangeliet enligt Jesus Kristus

Evangeliet enligt Jesus Kristus är skriven av José Saramago, nyligen saligen hädangången.

Som jag antydde i ett tidigare inlägg, är Saramago sig lik: prosan är tät. Få andra författare hade nog klarat av att med det sättet att skriva hålla kvar läsarens uppmärksamhet över nästan fyrahundra sidor. Men Saramago är inte som andra författare. Det är så här han skriver, och han förmår det, även om läsbarheten hade varit större om han tillåtit sig något kortare meningar, något fler styckebrytningar och kanske ett och annat talstreck.

Evangeliet enligt Jesus Kristus tar myten om Jesus från Nasaret, såsom den finns beskriven i traditionen och i de bibliska evangelierna och skapar något eget av det. Pappfiguren Jesus som framträder där, får här liv, blir människa, får tankar, känslor. Och blir en gestalt som det är möjligt att relatera till.

En stor del av boken utspelar sig före det som tar sån plats hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Jesu undervisning till lärjungarna, passionsberättelsen, och Jesu död avhandlas i bokens senare delar.

Desto större plats tar Jesu föräldrar, Jesu uppväxt och hans relation till Gud. Hos Saramago blir Josef korsfäst med några upprorsmän, och Jesus bär därefter en tung känsla av skuld, som han ärver efter sin far: att fadern, när Jesus föddes strax utanför Betlehem, inte gjorde mer för att rädda de barn som Herodes befallde skulle dödas. Med tiden problematiseras denna skuld, och man frågar sig varför inte Gud själv förhindrade det inträffade. — Men Jesu tunga känslor driver iväg honom från Maria och sina många syskon, och han ägnar flera år under sin tonårstid tillsammans med en mystisk Herde, där Jesus går som vallpojke. Herden visar sig vara djävulen.

Med tiden blir Jesus kallad av Gud, får veta att Gud i Josefs säd blandat sin egen, och att Jesus således är Guds Son, med uppdraget att föröka Guds rike över hela världen; Gud har nämligen kommit till slutsatsen att det är futtigt att den gud som skapat hela världen endast ska styra över ett litet land och ett litet folk. Så Jesus får makt att göra underverk, och accepterar högst motvilligt i nån sorts amor fati viljan hos den löjliga, småaktiga och grymma gudsgestalt som visar sig för honom som hans egentlige fader. Det är så det verkar.

En minnesvärd scen i boken, är när Jesus, djävulen och Gud sitter i en båt på Genesarets sjö. Jesus får till sist veta vad Gud egentligen förväntar sig av honom. Gud, till det yttre lik djävulen som en broder, berättar om att människorna alls inte kommer att bli lyckligare av att hans rike ska sprida ut sig. Jesus kräver att få veta mer om lidandet. Och så följer fyra sidors uppräkning av några mestadels tidiga kristnas lidanden för Jesu skull:

»Gud suckade, och inledde litanian entonigt som om han hade föredragit att låta medlidandet och förbarmandet somna in, i alfabetisk ordning för att undvika att någon blev stött i kanten, Adalbert av Prag, dödad av ett sjuuddigt ljuster, Adrianus, slagen till döds med slägga över ett städ, Afra av Augsburg, död på bålet, Agapitus av Preneste, död på bålet, upphängd i fötterna, Agricola av Bologna, död korsfäst och genomborrad av spikar, AGueda av Sicilien, död med brösten avskurna, Alfegius av Cantuaria, ihjälklubbad med ett oxben, Anastasius av Salona, död i galgen och halshuggen, Anastasia från Sirimio, död på bålet och med brösten avskurna, Ansanus av Senna, död genom utslitande av tarmarna [etc.]« (sid. 334)

Gud fortsätter med att berätta om allt det självplågeri som dessutom följer på accepterandet av Jesu kyrka. Och om korstågen. Inkvisitionen. Men Jesus, högst ambivalent inför sitt uppdrag, fortsätter sin undervisning. Endast i dessa undervisningspartier blir Saramagos Jesusgestalt lika platt och intetsägande som de bibliska evangeliernas Jesusgestalt. Och han gör under.

Nå, Jesus i Saramagos berättelse är högst mänsklig. Han har tvivel. Han anklagar Gud, men accepterar hans överhöghet – trots lynnigheten och grymheten: han är trots allt Gud. Jesus är ingen eunuck; han tas emot och tröstas av den före detta prostituerade Maria från Magdala, och de lever som ett par, förälskade i varandra. En sådan värme som finns i deras relation, skildrad av Saramago, återfinns inte i de bibliska evangelierna. Den Jesus som Saramago målar upp: en prövad man som inte bara kämpat med djävulen fyrtio dagar i öknen, utan levt med honom i fyra år, och som pressat och gått i svaromål med Gud – den Jesus är en Jesus som det går att känna sig befryndad med. Det är den Jesus, som på korset, när han dör, vid insikten av att allt lidande som kommer att krävas för Guds rikes realiserande faktiskt kommer att bryta fram, utbrister: »Människor, förlåt honom, ty han vet inte vad han har gjort« (sid 390)

En from människa bör läsa Evangeliet enligt Jesus Kristus, kanske inte främst för det som den läsaren skulle uppfatta som hädiskt (en Jesus som har sex!), utan på grund av det idémässiga innehållet om Guds ansvar för lidande, Guds avsikter med lidandet och vem Gud kunde tänkas vara, om han skulle funnits. Och vi andra kan gott läsa boken både på grund av den goda berättelsen, det utsökta språket som Saramago balanserar så perfekt, och den inblick i dåtidens samhälle som Saramago berättar om, och, det är jag övertygad om, har goda insikter i. Inte minst kvinnosynen, såsom Saramago presenterar den, kunde få en egen essä.
– – –
Evangeliet enligt Jesus Kristus, José Saramago, Wahlström & Widstrand 1998. ISBN: 91-46-16356-5.

Marginalanteckning: Saramago

Läser Saramagos Evangelium enligt Jesus Kristus. Herregud, vilken tät prosa karln skrev! Texten omsluter läsaren som en yllefilt. Meningarna är oöverskådligt långa, och man färdas från första bokstaven till punkt. Man får vara glad om det finns en styckebrytning på varannan sida. — Men det funkar. Naturligtvis funkar det. Saramago är en författare par excellence, med ett nobelpris i litteratur som minnesmärke över detta. — Likaledes: hans stil, även bortom textbyggandet, är unik; han för ett samtal med läsaren, som hela tiden bjuds in i berättelsen: Saramago är en berättare.

VIF José Saramago

José Saramago är inte levande längre. Jag upptäckte honom nyss. För ett tag sen läste jag Blindheten och gillade den skarpt. Dödens nycker gillade jag inte lika mycket, men språkhanteringen hos Saramago är naturligtvis fenomenal i båda böckerna: den täta prosan, den märkliga, omedelbara dialogföringen.

Saramago hade starka politiska åsikter, långt åt vänster. Men jag lämnar politiken därhän (jag visste ändå inget om det, när jag läste hans böcker, och tänkte inte på texterna ur något politiskt perspektiv), och gläds över den litteratur som blir kvar.

Genom sin död aktualiserar Saramago sig själv. Nu blir det mer läst av honom.

Bokrecension: Dödens nycker

Dödens nycker är skriven av José Saramago.

Dödens nycker är en skröna i romanform, där döden personifieras som en individ – skelett, kåpa, lie. Och en dag har hon bestämt sig på eget bevåg att inte låta människor dö i det land som just hon har fått ansvaret för att sköta om dödandet i. Så på nyårsdagen dör ingen. Inte heller dagen därefter. Eller de närmaste månaderna därefter. Folk kan inte längre dö. Som värst hamnar de i vegetabiliskt tillstånd, nån sorts icke-liv, men framför allt icke-död.

Som begravningsentreprenör blir det naturligtvis extra underhållande att läsa om begravningsbyråernas problem. De finner inget annat råd, än att anhålla hos regeringen om att det ska förordnas om att samtliga husdjur måste begravas via begravningsbyrå, nu när byråerna inte längre har några människor att begrava. Katolska kyrkan får teologiska problem. Sjukhusen skickar hem patienter som är så illa däran att de inte kan läkas på sjukhus, men som ändå inte dör. Ålderdomshemmen svämmar över av åldringar. Och i hemmen ligger de levande döende i sina sängar.

Till sist sätter emellertid en halvillegal verksamhet igång, där de döende som inte tillåts dö forslas till grannlandet; de dör så snart de kommit över gränsen.

Nå, halva boken handlar om omständigheterna kring en tillvaro där döden helt enkelt upphört att agera död. Därefter följer den andra delen. Döden verkar tröttna på att inte döda människor, och bestämmer sig för att istället börja skicka ut brev till dem vars tid är ute. I breven står det att de kommer att dö om åtta dagar. Nu går folket i det icke namngivna landet omkring och är oroliga för att få ett brev på posten från döden. Nå. Döden, i sin underjordiska håla, får en dag ett brev i retur. Det har inte kunnat levereras till adressaten. Hon skickar det igen och igen, men hennes övernaturliga metoder hjälper henne inte. Adressaten, en cellist, får inte sitt brev. Detta föranleder döden att själv ge sig i väg, ikläda sig mänsklig gestalt, och försöka ta reda på vad det är som gör att denne cellist inte får sitt brev.

Saramago skriver på ett säreget sätt. Som jag beskrev i recensionen om Blindheten är dialogerna skrivna i en följd. Ny replik får inte egen rad, inte heller ny mening – endast en stor bokstav efter ett kommatecken. Detta sätt att skriva skapar ett fint flöde i texten, men förvirrar också läsaren kring vem som egentligen säger vad.

Dödens nycker känns närmast som en blandning mellan en experimentell roman och en nydiktad saga. Jag märker att jag har svårt för den perspektivförskjutning som sker: först är döden något dolt, som helt enkelt inte längre dödar. Sen blir skildringen parodisk, döden blir ett benrangel som skriver brev till presidenten och tidningen, som talar med sin (tänkande) lie, och som ger sig ut på en bisarr jakt på cellisten som inte får sitt dödsbud.

Upplevelsen av boken blir därför, att den inte är enhetlig. Den första delen av boken håller ihop. Saramagos sätt att berätta, där berättarrösten är central och ibland börjar föra ett direkt resonerande samtal med läsaren, fungerar, och döden är fortfarande mystisk. Sen får man helt enkelt döden framställd i alltför humoristisk dräkt. – Naturligtvis är boken en humoristisk skildring av ett utomordentligt allvarligt skeende... Men – nej; den håller inte ihop i min läsning.
– – –
Dödens nycker, José Saramago, Wahlström & Widstrand 2008. ISBN: 978-91-46-21521-9.

Akademibloggen

Så har då (äntligen! – ha, ha, ha) Peter Englund börjat med sin Akademiblogg Att vara ständig. – Vi är nog många som sett fram emot att läsa Englunds tänkvärda, intelligenta texter igen!

Jean-Marie Gustave Le Clézio och Proust

Jag har ingenting läst av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag hade aldrig hört talas om honom, innan jag checkade upp vem som vunnit på Aftonbladets hemsida. Uppenbarligen är jag inte tillräckligt påläst på nobelprisvärdig litteratur...

Men, just det – jag läser Proust. Fastän han aldrig fick priset, så får han väl ändå anses vara finlitteratur. Men fan vilket språk! Jag brukar affekterat skriva mig varm för ett koncist och tillknäppt men innehållsrikt språk. Proust är inte koncis, men språket är så bra, att han fyller ut de täta styckena ändå – och det känns helt enkelt bra att läsa.