Sven Hedin
Stormän och kungar. Förra delen är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Verket utkom år 1950.
* * *
Man frestas att fundera kring huruvida inte Sven Hedin än i dag hade hyllats som uppburen svensk upptäckare om det inte varit för hans avgjorda tyskvänlighet. En tyskvänlighet som ställde honom klart på tysk sida inte bara under första utan också under andra världskriget.
Men en icke tyskvänlig Sven Hedin skulle emellertid inneburit att man också fått subtrahera de historiska och biografiska omständigheter som skapade hans person: studierna i Tyskland, fosterlandskärleken, miljöerna han vistades i. En Englandstillvänd snarare än Tysklandstillvänd Sven Hedin hade på det stora hela inte varit Sven Hedin — utan någon helt annan.
Mot bakgrund av detta förhållande trädde Sven Hedin in i skuggorna redan medan han fortfarande levde.
Icke desto mindre samlade han sig, 84 år gammal, till att utge ett verk i två volymer om världsberömda eller på annat sätt bemärkta människor han mött under sitt långa liv. I den första volymen, som jag läst, ryms ett drygt trettiotal sådana personer, samtliga män, många högt eller mycket högt uppsatta inom sina respektive verksamhetsfält: monarker, militärer, ämbetsmän, företagare, kulturpersonligheter, upptäckare och andra.
Samtliga av dessa människor har Hedin träffat. Hans på sin tid välkända och ofta flera år långa upptäcktsfärder in i Asien som syftade till att kartlägga de sista ej kartlagda områdena på jorden utanför polerna och till att lösa andra geografiska problem gav honom tillgång till de flesta av dem som beskrivs; han har deras öron och åtskilliga av dem knyter han vänskapsband med.
* * *
De skildringar som utgör Stormän och kungar är inte bara berättelser om de människor som Hedin mött. Tillsammans blir de också fragment till en självbiografi över författaren själv. Han berättar om sina stundom livsfarliga äventyr genom att låta dem återspeglas i hur han blir bemött av dessa sin tids kändisar, vad de pratar om, vad de hjälper honom med, och omständigheterna kring att de träffades.
I detta läge har den åldrige Sven Hedin ingenting att förlora på att låta dem fritt berömma honom och framlyfta hans egen betydelse, både i skildringarna själva och i de många brev som han återger. Han skriver därom i sitt förord, att det nog kan stöta en och annan att han återger sådana lovord. Men han menar att minnesbilderna av hans möten med dessa människor hade förfalskats om han inte tagit med dem, och att han själv inte tagit skada av berömmet.
* * *
Man kunde med lätthet fylla en avhandling med material utifrån stoffet i Stormän och kungar. Det har jag ingen ambition att göra. Men några nedslag må ha sin plats.
Ett av hans första möten med en storman rör kung Carl XV. Som liten såg han kungen vid några tillfällen, och hans farbror Svante Hedin, en skådespelare, hade tydligen i sin brevsamling flera mer eller mindre vågade verser från kungen, ”olämpliga att återgiva i tryck”. Dessvärre brände Svante Hedin denna samling.
Mest levande står ändå för Sven Hedin hans minne av hur han som sjuåring med sin far ser den döde kungen på lit de parade i slottet, där han slås av hur gammal den blott 46-årige monarken då såg ut.
En uppenbarligen mycket god relation hade vidare Hedin till många andra upptäcktsresande. En av dem var norrmannen Fridtjof Nansen. Deras vänskap överlevde en vass polemik dem emellan i brittiska Times rörande unionsfrågan. De skickar varandra sina respektive böcker och utbyter många brev.
Några ytterligare av dem som fått sina egna kapitel är Oscar II, Alfred Nobel, tsar Nikolaj II, S.A. Andrée, H.M. Stanley, Taschi Lama, Lord Curzon, Lord Kitchener of Khartum, med många flera. Ytterligare andra skymtar förbi på grund av sin koppling till de gestalter som är huvudpersoner.
Ofta ger Sven Hedin en karaktäristik av dessa stormän och monarker på ett eller annat område. Berömmet och prakten flödar, men han har väl i regel tagit med dem i sin uppteckning just för att han på något sätt beundrar dem eller åtminstone aktar dem, ja, anser dem vara något utöver det vanliga.
Hedin beskriver också ofta deras egenheter och specialintressen, såsom Alfred Nobels tankekast i konversationer, Lord Kitcheners faibless för kinesiskt porslin, eller tsar Nikolajs enkelhet i klädedräkt och bemötande när han och Sven Hedin träffas. Ärkebiskop Nathan Söderblom verkar ha varit en riktigt rolig figur, av hans återgivna brev att döma och Sven Hedins omdöme.
Inte minst intressant är Hedins beskrivningar av hur det gick till i alla de olika miljöer där han vistades, vare sig det nu rör sig om i österländska hov, hos brittiska vicekungar i Indien, eller industrimagnater. Slående är den påfallande och sirliga artighet som överallt synes varit rådande i alla kontakter, och den vanligen påfallande stora förmåga till konversationer personerna besitter, när de talar bort timmar tillsammans med Sven Hedin, varvid han ofta får berätta om sina expeditioner.
* * *
Sven Hedin nådde genom sina omfattande upptäcktsfärder som geograf och kartograf rakt in i sammanhang där för historieböckerna välkända personer vistades. Hans vittnesbörd om dem tillför kännedom om hur dessa människor upplevdes, ibland i vardagslag, vilket kanske är det allra mest intressanta.
Hans porträtt är i allmänhet hövliga, som det sig bör om i allmänhet sedan länge döda, men han kan också kosta på sig kritik någon gång emellanåt. Således döljer han inte Oscar II:s avvisande vresighet när Hedin söker upp honom i syfte att vinna honom som sponsor, men denna anekdot presenteras i kontrast mot att kungen kort efteråt bytt sinnelag och förvisso förser Sven Hedin med medel som hjälper honom att genomföra sin då aktuella expedition.
Särskilt sagoskimrande är Hedins beskrivningar om sina vistelser i ett Indien, där han underhålls av och underhåller den brittiska eliten, såsom vicekung Curzon, som tillsammans med vicekung Minto och överbefälhavaren över den indiska armén Lord Kitchener of Khartum får några av de längre avsnitten i verket. Samvaron med sådana som de i Indien verkar hämtade ur någon slags halvt verklig värld, i palats och sköna trädgårdar.
* * *
Det krävs större kunskaper än mina för att kunna skärskåda Hedins berättelser om de trettioen män som han gör till huvudföremål för sin första volym av Stormän och kungar. I vad mån han förskönar och förtiger kan jag inte avgöra, lika lite som jag kan avgöra huruvida hans ibland framskymtande gliringar äger fog för sig. Det är möjligen ett arbete för den tänkte avhandlingsförfattaren jag hänsyftade på ovan.
Klart är emellertid att Stormän och kungar. Förra delen är fylld av intressanta möten med intressanta personer, personer som i allmänhet haft stort eller mycket stort inflytande på världshistorien eller åtminstone nationell historia i de länder där de hörde hemma. Alltsammans är uttryckt på ett vackert språk, som alltid i Sven Hedins nästan alltid rejält omfångsrika böcker.
Jag ser fram emot att läsa volym II och att ta del av fler av hans personliga intryck av människor han mött och sammanhang där han har vistats — människor och sammanhang som nu sedan länge hör förflutenheten till.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Förra delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 511 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar