söndag 19 februari 2023

Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.

måndag 6 februari 2023

Bokrecension: Drömskepp i torrdocka | Hans Ruin

Hans Ruin
Drömskepp i torrdocka är skriven av Hans Ruin (1891–1980), finlandssvensk filosof och författare. Boken utkom första gången 1951. Jag har läst en upplaga från 1963.

* * *

Det är en sann konst att skriva enkelt och elegant samtidigt; sådan skrift är ett nöje att läsa. Att skriva konstlat eller tillkrånglat är en spridd sjuka inte minst inom akademiska sammanhang — som om något vore mer intelligent tänkt om det är mer svårförståeligt uttryckt. 

Nej, den sanna konsten för prosaister av alla slag är att inte försöka gömma tankeinnehållet bakom ord, utan att lyfta fram tankeinnehållet så tydligt som möjligt.

Hans Ruin var professor i filosofi och senare docent i estetik. Han var med andra ord ungefär så akademiskt marinerad som det är möjligt att bli inom den humanistiska sfären. Likväl försöker han i Drömskepp i torrdocka inte förvirra läsaren. Han skriver klart och enkelt, bildat och associationsrikt om det som han behandlar i de olika texterna. Det är alls inte banalt, men inte heller flyger han så högt att det blir svårt att följa honom med blicken.

Grundtonen är pessimistiskt melankolisk. Så här kan det låta:

”Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn.”

Och så här:

"Människans liv är kort — ett fjärilsliv. Men själv anar hon det inte. Hon tror sig bära seklerna på sin rygg, medan nya fjärilssvärmar blåses ut över fälten och de gamla singlar som torra löv till marken."

Hans Ruin tar oss med bakåt i tiden, genom sekler och millennier. Eller kanske bara några decennier. Han blir nostalgisk över en gammal snabbseglande skuta i en torrdocka, en skuta som nu endast har draguppdrag på Östersjön, långt från lyx och rubriker. Han berättar om den kväll av kortspel då hans farfar i Ryssland på 1850-talet vann en livegen piga, en piga som efter livegenskapens upphörande stannade i familjen och uppfostrade hans far. 

Men han skriver också om det helt nära, som när ett svalbo faller till marken med följden att fågelungarna däri alla dör, även den som överlevt fallet och som Ruin försökt ge skyddande skugga i väntan på dess föräldrars ankomst.

En längre serie med texter handlar om en resa med ett fraktskepp på Medelhavet, varunder Ruin får möjlighet att besöka såväl Malta som Cypern, såväl Grekland som Egypten, därtill Istanbul. Han hänförs av platsernas historia. Han hänvisar till Dante, till Homeros och till flydda dagar. Det är som att Ruin genom sin egen tids ytskikt ser ner genom djupet, långt tillbaka i tiden, till andra världar på samma orter. 

Sammanfattningsvis utgör Drömskepp i torrdocka en fin samling texter, exceptionellt språkligt välbalanserade. Dessutom smittar författarens fascination för det förflutna läsaren med en vilja att också för egen del utveckla den typ av djupseende som Ruin uppenbarligen lärt sig bemästra.
– – –
Hans Ruin, Drömskepp i torrdocka. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1963. 118 sidor.

fredag 3 februari 2023

Bokrecension: Land till salu | Halldór Kiljan Laxness

Land till salu (isl. Atómstödin) är skriven av Halldór Kiljan Laxness (1902–1998) och har på svenska även utgivits med titeln Atomstationen

Boken är översatt av Rannveig och Peter Hallberg. Första isländska upplagan utkom 1948. Den svenska upplaga som jag har läst är från 1955.

* * *

Land till salu är en märklig bok. Jag får ibland associationer till Genet och ibland till Nikanor Teratologen. Men mest är det märkligt och nebulöst: jag kan inte se igenom referenserna till isländska efterkrigstida förhållanden, även om de korta kommentarerna efter boken ger knuffar i rätt riktning. 

Berättare i romanen är en ung kvinna vid namn Uggla som kommer till Reykjavik från nordliga landsbygden. Hon arbetar som hembiträde hos en rik parlamentsledamot med bortskämda ungar och oförskämd hustru.

Men hon tar också orgellektioner hos Organisten, som visar sig vara något av en blandning av filosof och visdomslärare med bohemiska bekanta som dyker upp hemma hos honom. Uggla blir också politiskt engagerad och ansluter sig väl till kommunisterna.

De stora hoten i boken får identifieras som viljan att sälja ut Island åt amerikanarna för att dessa där skall ha ett fäste gentemot öst under det uppblossande kalla kriget, samt de rika och inflytelserikas tomma uppblåsthet kombinerad med deras makt och förmögenhet. Och över allt svävar hotet om atombombskriget.

* * *

Berättelsen är spretig. Det finns ingen linje genom den. Jag kan inte se en kärna. 

Men jag gillar hur Laxness leker med personskildringarna: hur odågorna som besöker Organisten kallas "gudarna", hur den prostituerade kvinna där kallas "Kleopatra". 

Jag gillar hur Ugglas far på landsbygden genom sina stilla religionsfunderingar som gift sig med landskapets miljö verkar för något annat än kristendom, trots att mannen håller på att bygga en kyrka. I detta har han med sig prästen där. Naturen är viktigare än den kristna guden. Och gud för Ugglas fader är den gud som blir kvar när man avfärdat alla andra:

"Vårt gud är det som är kvar när alla gud har räknats upp och man har sagt: nej, inte han, inte han."

Ugglas eget öde är vindkastat. Hon står upp för sig själv och blir inte kuvad av husfruns elakhet. Hon blir gravid med en polis som blivit polis blott för att lära sig brott, även om han också är ridderlig och väl åtminstone delvis åker i fängelse genom sammanhang som är dunkelt politiskt motiverade.

Jag gissar att en islänning omkring år 1950 hade fått ut fantastiskt mycket mer ur Laxness bok än vad jag förmår hitta där. För mig blir den intressant, men hemlighetsfull, oklar.
– – –
Halldór Kiljan Laxness, Land till salu. Övers. Rannveig och Peter Hallberg. Stockholm: Vingförlaget, 1955. 215 sidor.