Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum

Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:

”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”

Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.

Citat: Esseldes stilråd till Selma Lagerlöf

Sophie "Esselde" Adlersparre, ca. 1860-1870. 

"Stryk allt, som inte är roligt eller nödvändigt!"

Sophie "Esselde" Adlersparres skrivråd till Selma Lagerlöf, som Lagerlöf behöll "i tacksamt minne". Citerat ur Lagerlöfs minnesteckning "Sophie Adlersparre (Esselde)".

Bokrecension: Järn och människor | Pär Lagerkvist

Franskt anfall

Första världskriget

Järn och människor är en tidig novellsamling av Pär Lagerkvist (1891–1974). Samlingen utkom 1915, när Lagerkvist alltså fyllde 23 år, tre år efter debuten med novellen "Människor" (1912).

Trots att vi i Järn och människor alltså möter en mycket Lagerkvist, är texten som sådan genuint lagerkvistsk. Visst finns viss utsmyckning, men på det stora är prosan kärv, huggen, lakonisk — och oändligt träffsäker. Det är inte beskrivningarna i sig som skapar känslor i relation till karaktärerna, utan just det som händer dem — uttryckt ofta på kortast möjliga sätt, så pregnant som det bara går.

Lagerkvist lär haft Gamla testamentet, Koranen, Eddan och de isländska sagorna som språkliga förebilder. Och efter att nyss ha ägnat mig lite åt just isländska sagor, kan jag bara nicka instämmande, åt att han verkligen lyckats göra deras uttryckssätt till sina egna. Det är inte dekorationerna som driver berättelserna. Det finns ingen snickarglädje mellan händelserna. Det är bara den ena råa, utsökta, poetiska tegelstenen bredvid den andra, alla med perfekt passform.

* * *

Samlingen innehåller fem noveller. Samtliga är skrivna som en reaktion på det stora Kriget, som ju bröt ut 1914. Alla berättelserna har på något vis med Kriget att göra; kanske kan man rentav säga, att Kriget är huvudpersonen, den agerande, den som förändrar, härdar och förstör människorna i novellerna. Ty det är inga blida öden Lagerkvist låter dem vederfaras. Järnet i titeln är vapnens järn, ett järn som sårar, dödar, skadar — människorna.

Och människorna skadar varandra, med järnet som verktyg. Många stycken i novellerna är särskilt gripande. I ett av dem är järnet särskilt närvarande. En äldre man, som förlorat sina söner i striderna, finner en samling uppspolade, sargade fiendesoldater på stranden. En av dem lever; mannen dödar honom. Ur samtliga deras kroppar river han vapensplittret för att ta det med till ammunitionsfabriken, där de återigen kan bli delar i hämndvapen.

Vi får inte veta var novellerna utspelar sig — även om en av titlarna, "Maurice Fleury", ger franska vibbar. Platserna är inte det viktiga. Nationaliteterna inte heller. Det är Kriget som sådant som skildras, och vad Kriget gör med människorna.

* * *

Järn och människor berör mig. Jag känner ångest när jag läser om krigets iskalla verkningar, järnets förstörande makt: hur dessa yttre ting omformar människornas inre, och gör dem också iskalla, gör dem också förstörande. Det är sällan jag erfar en så rent kroppslig reaktion när jag läser litteratur. Nu gjorde jag det. Och det måste vara ett gott betyg.
— — —
Järn och människor, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers förlag 1964. 108 sidor.

Riktig svenska (1941)

Kom över den sympatiska boken Riktig svenska: En handledning i svenska språkets vård, P. A. Norstedt & Söner 1941, skriven av Erik Wellander.

Man kan ju nu tro att en bok av det här slaget är hopplöst föråldrad. Språket är organiskt och förändras ständigt. Nå, diskussionen om huruvida man bör skriva "I" eller "ni" är månne arkiverad vid det här laget, men andra saker är aktuella fortfarande:

"Sträva därför alltid efter lättfattlighet och tydlighet i det enskilda uttrycket, efter reda, ordning och sammanhang i tankegången!"

(sid. 124)

liksom det anförda citatet av Karlfeldt:

"Endast det enklaste uttrycket är gott nog, i poesi som prosa."

(sid. 125)

Så, som alltid: enkelhet! tydlighet! rakt på sak!

Citat: Caesar om att undvika sällsynta ord

"Undvik som ett klipprev i havet de ovanliga och sällsynta orden."

— Gaius Julius Caesar*

Rådet ges en gång av Caesar till Cicero, och avser hur man bör uttrycka sig i tal. Retoriken var ju som bekant något oerhört viktigt för de ledande klasserna i romerska riket. Kanhända vågar vi låta rådet gälla även text i skriftlig form.

* * *

* Citerad i Adrian Goldsworthy: Caesar: En biografi (2009), sid. 214.

Citat: Kort är gott

"Liksom det är utmärkande för en klok man att säga mycket i få ord, har en dumbom tvärtom gåvan att tala mycket utan att säga något."

— François de La Rochefoucauld
Maxim 142

Vi kan nog erkänna de orden som visa, även när det gäller skrivna ord.

Fragment: Äkta ord

jord, mossa, regn, träd, sten, skog, grus, göl, blod, — idel äkta ord...

* * *

Omedelbarhet, konkretion, tyngd. Motsatsen till ord som dessa, kan vara:

filosofi, arg, ande, religion, ljusår, information, vetgirig, metafysik, artificiell

som icke äger tyngd, blott undflyende, i någon mån obskurantik... — Så jag får väl göra vad jag kan för att skriva med ord som är äkta, tunga, omedelbara... Eller i vilket fall skriva med nån sorts medvetenhet om dem, eftersom jag ändå textligt leker alltför mycket, för att kunna vara något ideal troget... —

Citat: Hemingway - igen.

Lade ut Hemingway-citatet nedan för ett tag sen. Men det visade sig vara avhugget. Här är det mer komplett:

»Prose is architecture, not interior decoration, and the Baroque is over.«

Så sant som det var sagt. En text ska, enligt min smak, inte vara nedtyngd av metaforer, krimskrams och finurligt uttänkta labyrintformuleringar. Den ska vara karg, huggen, direkt. Hemingways stil är just sådan: karg, huggen, direkt.

En god författare skriver naket, utan att gömma sig i ord. En god författare skriver med enkla och slagkraftiga ord. Så gör Hemingway.

Sakral ton: Bibel 1917 och Bibel 2000

En text som säger samma sak som en annan text, kan ändå ha en helt annorlunda klang. Vi tar ett exempel från bibeln.

Uppenbarelseboken 13:1-6 lyder i Svenska kyrkans nu officiella Bibel 2000 sålunda:

»Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad draken för att han hade gett odjuret makten, och man tillbad odjuret och sade: 'Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?'« (Bibel 2000)

Om man istället ser på den tidigare officiella bibeln, från 1917, står det så här:

»Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet. Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret. Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade 'Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida mot det?'« (Bibel 1917)

– Jag menar att kyrkan gott kan kosta på sig att ha en sakral ton, både i liturgin i gudstjänsten, och i bibelstudiernas texter. Menar man att texten faktiskt är helig (hur absurt det än verkar för oss klassiska humanister), bör den få vara i så estetiskt skick som möjligt. Det är kring det gamla språket som bibeln vunnit sin plats som språkformare. Nu är bibeln här i samtida språkdräkt. Sen ett tag tillbaka. Och är därmed utan språkmagi. Äkta språklig patina förstärker det sakrala skenet. Det är en illusion. Men det är vackert. Det låter annorlunda med »sårat till döds« jämfört med mer samtida »dödligt hugg«. Det låter annorlunda med »stor myndighet« jämfört med »stor makt«. Det låter annorlunda med »vilddjuret« jämfört med »odjuret«.

Så, säger någon, att den höga stilnivån på texten skrämmer bort folk. Nåja, säger jag, som att folk spontanläser bibeln! De med intresse för bibeltexten, av religiösa eller humanistiska skäl, lär nog, genom sitt intresse, ta sig till en bibel ändå, och snarare trollbindas av språket, än avskräckas ifrån det. Allt behöver inte nödvändigtvis vara lättsmält, så länge det inte är svårsmält bara för svårsmälthetens egen skull. I bibeltexternas fall är det okej att vara något mer svårsmält för att nå högt ställda estetiska mål. Och den sakrala tonen.

Jag är anar att Bibel 2000 kommer att låta lika daterad om trettio år, som romanprosa från sjuttiotalet ibland låter för oss i dag. Men Bibel 1917 kommer bara att låta mer magisk...

Citat: Camus om klarhet och obskurantism

»Those who write clearly have readers. Those who write obscurely have commentators.«

– Albert Camus

– Vågar man kanske rentav applicera det citatet på världens sannolikt mest sönderkommenterade bok: Bibeln? – Ja, för klar är den knappast; tvåtusen års schismer vittnar för Bibelns obskuranta innehåll, åtminstone om texterna i den ska ses som en helhet.

Citat: Hemingway om prosa

Ernest Hemingway påminner oss om att konstruktionen är det viktiga, inte dekorationen:

»Prose is architecture, not interior decoration.«

– Hemingway

Citat: Küchen om att fatta sig kort

Jag finner stöd hos Maria Küchen för en av mina litterära huvudteser – att kort är gott:

»Alla som i någon mån skriver professionellt vet att det är svårare, men leder till skarpare texter, att tvingas fatta sig kort.«

Att skriva börjar här: Version 2.0, sid. 29

För tillfället läser jag Kurt Vonneguts Slaughterhouse Five. Jag har bara läst några sidor ännu, men den nästan telegrafiska prosan är mycket effektiv. Knappheten i ordmängd tvingar författaren att låta varje ord bära så exakt och så stor betydelse som möjligt: texten blir så härligt fri från slagg, den blir förädlad.

Marginalanteckning: Att ha och inte ha

Läser Hemingways Att ha och inte ha, som jag hittade hos Röda korset för fem kronor häromveckan. – Jag måste läsa mer Hemingway. Den berömda hårdkoktheten är framträdande; stilistiken är utsökt sparsmakad, ren och funktionalistisk. Läsaren slipper adverb och adjektiv staplade på varandra, läsaren slipper mer eller mindre konstlade metaforer, och läsaren slipper sentimentaliteter: ska någon dö, så dör han. Ska någon slås ner, så slås han ner.

Hemingway är författarbegåvning när den är som bäst.

Kort är gott

Ett citat från Martialis, Bok II, ur epigram 77:

»Det som du inte kan dra bort något ifrån är inte långt.«

Väl sagt. Martialis är själv lakonisk med orden. Och frågar du mig, är det vad som kännetecknar en god skribent, en god författare: knappheten med orden. Orden ska sparas, och endast de ord ska användas som är optimala i det specifika sammanhanget. Jag hatar texter som är yviga och klyschiga. Jag känner igen de från de upplästa texter som predikningar är, från dikter av inte alldeles skickliga diktare, från avhandlingar universiteten bajsar ur sig som vore de avföring och inget annat än avföring. Textarbete är ett för vackert hantverk för att missbrukas så att dess produkter mångfaldigas som McDonalds-hamburgare: identiska, slafsiga, och lämnandes en oapptitlig eftersmak.

Så texter ska kokas ner tills de nakna essentialerna är allt som är kvar. Som hus där man gett fan i snickarglädje och dekorationer som inte fyller annat syfte än att uppvisa prålighet och byggarens vulgära smak. — Där texten är naken avslöjas författaren som författare eller charlatan: förmår han eller hon välja orden och passa in dem med milimeterprecision, eller är de bara lagda på hög, som utrivna ur en ordbok?

Martialis menade att texter som inte kan kokas ner mer inte är för långa. Det är sant. Men det är också sant, att den som lägger något till en text utom det som har sin givna plats, begår ett brott mot den estetik som är den vackraste av alla: minimalismen.

Ur begravningsritual 1942

I min egenskap av begravningsentreprenör går jag ofta på ett antal kyrkliga begravningar i veckan. De borgerliga begravningarna ökar stadigt och hastigt i antal, men fortfarande är de kyrkliga begravningarna i majoritet. Av naturliga skäl intresserar mig de flesta aspekterna av ämnet begravningar, inte minst de kulturhistoriska. — I min bokhylla står en kyrkohandbok av år 1942, med en något annorlunda ordning än den ordning som brukas i dag. Jag återger några delar avseende begravningar ur densamma här nedan. Märk väl det högtidliga och vackra språkbruket.

I citatet nedan är ord som i originalet är skrivet med hårt mellanslag ersatt med kursiv stil.

»Klockringning bör, om möjligt, inleda och avsluta akten.
Särskild begravningsmusik, vilken alltid bör vara av kyrkligt värdig art, må kunna utföras före begynnelsepsalmen eller efter slutpsalmen. Där så kan ske, är det lämpligt att dämpad orgelmusik utföres, medan samling äger rum.

[...]

Jordfästningsakten begynnes, där så ske kan, med psalmsång.
Prästen säger:
I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.

Om griftetal hålles, får detta sin plats här.

Prästen fortsätter:
Låtom oss bedja.

[...]

Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, du som för syndens skull har förelagt människan att hon måste dö, du som ock, på det att vi icke till evig tid skulle förbliva i dödens våld, har lagt döden på din enfödde Son, Jesus Kristus, vilken ingen synd hade, och så genom hans död förvandlat vår död, att den icke skall vara oss skadlig.

Vi bedja dig: Vänd nu ditt faderliga ansikte till oss, och giv oss nåd att vi, var för sig, så begå denna begravning, att vi med allvar besinna huru ock våra kroppar, när du behagar hädankalla oss, skola åter varda jord, och märka det granneligen i vårt hjärta att vi i denna världen icke hava någon varaktig stad. Giv oss, barmhärtige Fader, nåd att söka det som evigt är och att alltid så vandra efter din heliga vilja, att vi på den yttersta dagen få uppstå till evigt liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

[...]

Prästen säger nu, i det han tre gånger låter mull falla på kistan:

[...]

Av jord är du kommen.
Jord skall du åter varda.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

[...]

Därefter beder prästen:

Herre Gud Fader i himmelen,
Herre Guds Son, världens Frälsare,
Herre Gud, du Helige Ande,
förbarma dig över oss.
I dödens stund,
på yttersta domen,
hjälp oss, milde Herre Gud.

Prästen säger:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om dödens allvar och evighetens hopp.

Prästen läser några hithörande bibelord, valda t.ex. bland de nedan anförda.

Vid valet av bibelord, vilka aldrig må vara färre än tre och ej gärna flera än fem, bör prästen taga skälig hänsyn till föreliggande omständigheter.

De valda bibelställena böra vid varje tillfälle giva uttryck åt både tröst och förmaning.

Efter bibelordens uppläsande fortsätter prästen med att läsa någon psalm eller några psalmverser, valda t.ex. bland de nedan anförda.

Där så befinnes lämpligt, må psalmsång här kunna förekomma.

Därefter beder prästen:

Fader vår [etc.]

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss [etc.]

Jordfästningsakten avslutas, där så ske kan, med psalmsång.

[---]

När gravsättning sker i omedelbart sammanhang med i kyrka eller gravkapell förrättad jordfästning, må prästen vid graven kunna bedja någon lämplig bön [...], eller läsa några för tillfället passande psalmverser [...]«

Språket är uppenbarligen mycket högtidligt och formellt och äger därigenom en för sammanhanget lämplig tyngd. Det ger en rituell språkestetik åt begravningen. Och vad är väl fortfarande så rituellt, som en begravning! Så när jag håller borgerliga begravningar, eftersträvar jag i mitt officiantskap vid dessa tillfällen också ett språkbruk som fungerar i en rituell situation. —

Det är min uppfattning att kyrkan i sina ritualer fjärmar sig från sitt estetiska ritualspråk för att den ska bli vardagligt tillgänglig: alldaglig. Frågar du mig som språkestet är det ett misstag: man banaliserar därmed det högtidliga, man knäcker nacken på det särskilt estetiska i själva språkbruket vid dessa tillfällen; man kan se det i kyrkohandboken, man kan se det i omformuleringar av psalmer; kyrkan gör det kanhända i avsikt att begripliggöra gamla uttryck, men idiotförklarar därmed dem som texterna är avsedda för: varför anpassa sitt språk efter en fjortonårings normala språkliga nivå, när man istället kan förfina fjortonåringens språkliga bredd?

Reflexion kring läsbarhet

Jag har kommit en bra bit på George H. Smiths Atheism: The Case Against God. Det är en knastertorr, abstrakt och mycket ingående filosofisk redogörelse över varför det inte är och inte kan vara rationellt att inkludera Gud i sin världsbild. Smith är briljant i sin polemik. Men prosan är nästan outhärdligt formell och akademisk. Förmodligen hade jag haft samma uppfattning även om jag fortfarande var student... – Så jag började läsa Jack Londons mörka Londonskildring The People of the Abyss. Där brusar prosan starkt som dånet av en vattuflod, för att travestera sången. – Just nu är jag i det läget, att Atheism riskerar att bli övergiven, för en andra gång, hur djäkla briljant jag än tycker att den är.

Men än har jag inte gett upp. — Emellertid: detta visar ändå på vikten av att skriva text på en stilmässig nivå som är uthärdlig. En text ska inte behöva vara en öken utan vattenhål att ta sig igenom. Den ska kunna uppnå fullgod akademisk nivå och ändå vara litteratur, inte telefonkatalogsmässig formulärprosa.

Marginalanteckning: Saramago

Läser Saramagos Evangelium enligt Jesus Kristus. Herregud, vilken tät prosa karln skrev! Texten omsluter läsaren som en yllefilt. Meningarna är oöverskådligt långa, och man färdas från första bokstaven till punkt. Man får vara glad om det finns en styckebrytning på varannan sida. — Men det funkar. Naturligtvis funkar det. Saramago är en författare par excellence, med ett nobelpris i litteratur som minnesmärke över detta. — Likaledes: hans stil, även bortom textbyggandet, är unik; han för ett samtal med läsaren, som hela tiden bjuds in i berättelsen: Saramago är en berättare.

Vindling om nedkokning

Romanepos (vi kokar ner:) roman (vi kokar ner:) novell (vi kokar ner:) poem.

Ett poems intensitet utvecklat över en romans yta skulle knappast vara möjligt att överleva. Och överlever man det, så är det knappast intensivt nog, inringande nog. Jag vill att poemen jag läser ska vara en tillvaro i sig – varje ord viktat och inpassat i texten med tiondelars millimetrars precision.

Som hos Ekelöf. Den käre, gamle Ekelöf... Som i poemet »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'«, där poängen och poängerna är käftslag... Det är så poem ska upplevas.

Jag tror inte på det yviga. Jag tror att det sköna sitter i det avskalade. Därför tror jag på poemet som en av skönhetens vackraste former.

Kort vindling om texttyper

Dionysisk text: det som ristas på avgrundens väggar.

Satanistisk text: i uppror mot konvenansen; som inte lyder.

Fair enough. Men också den balanserade texten, som vet vad den vill och genomför det, som skapar en enhet: appolonisk text: en början, en mitt, ett slut, en berättelse.

Kan vi hitta kombinationen – ursinne, uppror, – kosmos?

Text: Robert Musil – Mannen utan egenskaper

Jag har börjat maratonloppet att läsa Robert Musils Mannen utan egenskaper. Några kapitel hittills. Och det är givande läsning! Ett utdrag:

»Luft och jord bildar en myrstack, genomkorsad av kommunikationsleder i olika våningar. Luftbanor, markbanor, tunnelbanor, rörpostanläggningar för personbefordran, ändlösa rader av motorfordon förflyttar människorna horisontalt i alla riktningar, medan expresshissar pumpar dem vertikalt från ett plan till ett annat. Vid knutpunkten kastar man sig ur det ena transportmedlet och upp i ett annat, rycks utan betänkande med och sugs in i deras rytm som bildar en synkop, en paus, en liten klyfta på tjugo sekunder mellan två ivägbrusande hastigheter, och byter under dessa intervaller i den allmänna rytmen ett par brådskande ord med varann. Frågor och svar griper i varandra som kugghjul, varje människa har bara vissa bestämda uppgifter, yrkena är koncentrerade i grupper på bestämda platser, man äter under vägen, nöjena är förlagda till andra stadsdelar och i andra återigen står de torn där man finner hustru, familj, grammofon och själ. Spänning och avspänning, verksamhet och kärlek är noga skilda åt till tiden och omsorgsfullt avvägda efter grundliga laboratorieundersökningar.«

Mannen utan egenskaper, del I, sid. 34.
Först publicerad 1930.