Bokrecension: Tjärhandlaren | Aksel Sandemose

Tjärhandlaren (no. Tjærehandleren) är en roman av Aksel Sandemose (1899-1965). Boken utkom på norska första gången 1945.

Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson, i en upplaga från 1982.

* * *

Man kan säga att Tjärhandlaren har två huvudpersoner: tjärhandlaren Audun Hamre och distriktsläkaren Verner Vestad. De två herrarnas vägar kommer att korsas.

Audun Hamre är dock tjärhandlare främst till namnet. Egentligen lever han på att bestjäla kvinnor. Han solochvårar noggrant utsedda offer och återvänder långt efter att relationen tagit slut för att stjäla deras pengar.

Hamre är mycket medveten om vad han gör. Jag förstår det som att han själv reflekterar kring att han inte behöver någon filosofi för att skyla eller motivera sina handlingar: han går dit hans vilja tar honom.

Trots denna viljestyrning är Hamre mycket disciplinerad. Han är utomordentligt försiktig och har själv satt ett slutdatum för sina bedrägerier, då han ska köpa sig mark och bygga sig ett hus i skogen.

Distriktsläkaren Verner Vestad är en annan människotyp. Han kämpar på i sin verksamhet och är mycket självutgivande. När han hittar en större mängd gömda pengar hos en patient som nyss avlidit lämnar han in dem. Hans största problem är hans hustru. Hon är en mobbare, hon förminskar sin make, som hon väl egentligen anser sig vara för fin för.

Verner Vestad är en helgonlik martyr som till sist söker befrielse i otrohet, där han åtminstone hoppas möta lite vänlighet.

* * *

Den iskalle bedragaren Hamre var inte alltid sådan.

Hans son dog sju år gammal av kolosförgiftning efter att Hamres hustru lämnat barnet ensamt med stängt spisspjäll, när hon var ute och besökte en annan man. Händelsen gör hustrun till Hamres främsta fiende, tillsammans med den man som förförde hans mor och blev hans far.

Hamre är alltså en komplex person. Intelligent, men djupt skadad: han hämtade sig aldrig från sonens död, och förföljer hustrun år efter år. Han dämpar sig med alkohol, med nikotin och med sömnmedel.

Möjligen kan man psykologiskt förstå hans bedrägerier mot andra kvinnor som en hämnd mot det han upplever sig ha blivit utsatt för från kvinnosläktets sida: sonens död. Hamre tänker:

”Vi drivs allesammans, förbrytare eller inte, av mörka makter ut på det svarta gungflyet och ska drunkna där. Vi kommer från ett förflutet som bestämmer över oss. Det syndades mot mig en gång, och här sitter jag.”

Samtidigt kan han inte acceptera hur hans egen far förförde hans mor och blev hans dagars upphov. Också honom förföljer Hamre.

Otrohet. Svek. Det blir nyckelord i Tjärhandlaren. Det är en roman som är full av trasiga människor och människor som gör varandra trasiga.

* * *

Berättelsen är intressant uppbyggd. Sandemose följer inte ett strikt kronologiskt berättande, utan låter olika delar av historien komma oss till mötes tematiskt i olika kapitel.

Så handlar ett kapitel om Hamres moder och ett besök hos henne, ett annat om ett besök i en frikyrka, åter ett annat om det hus han låter bygga i skogen och hans tillvaro där. Delarna belyser var och en helheten, så att man vid bokens slut tycker sig fått en god bild av vad som utspelat sig under de år då historien utspelar sig, ja, av hur delarna hänger ihop.

Det är naturligtvis inte fråga om en munter historia. Människorna i romanen sträcker sig mot befrielse, harmoni, men trampar mest vatten där de står. Det här är inte feel good-litteratur, utan har större släktskap med en grekisk tragedi. Och denna tragedi når sitt slut, följdriktigt nog, strax efter att Tyskland invaderat Norge.

* * *

Tjärhandlaren är en bok om trasiga människor. Genom att läsa den lockas vi att se bortom deras trasighet, se de dolda orsakerna till såren och handlingsmönster – för att förklara, för att förstå.
– – –
Tjärhandlaren (no. Tjærehandleren), Aksel Sandemose. Övers. Cilla Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1982. ISBN: 91-7448-170-3. 127 sidor.

Bokrecension: Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 | Aksel Sandemose

Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 är en samling texter av Axel Sandemose (1899-1965) i översättning av Cilla Johnson. Urval, förord och efterord står Lars Andersson för. Antologin utkom 1981.

* * *

Aksel Sandemose var konträr. Skarp. Polemisk. Grinig. Vass. Texterna i antologin Moraliska tankar: Artiklar 1931-62 ger intryck av att vara skriven av någon med livligt temperament och rörligt intellekt. Så det får vi också lägga till listan.

Aksel Sandemose har den där särskilda begåvningen att uttrycka sig som svarta tuschstreck. Det han skriver är avskalat från flum och onödiga dekorationer. Han går direkt på saken, angriper den om man så vill, och lämnar både läsare och målet för angreppet tilltufsat efter sig.

Det är inte så att jag som läsare alltid drar samma slutsatser som Sandemose, inte alls, men nöjet att läsa honom kvarstår, även när han blir konträr också gentemot vad jag menar är rimligt.

Många av de ämnen som behandlas har av naturliga skäl sin samtids stämpel på sig: det handlar inte minst om att förhålla sig till nazismen, ockupationen, kriget, tillvaron som flykting. Dessa saker upplevde Sandemose i sin tid. De upplevelserna äger naturligtvis relevans också utanför sitt direkta sammanhang och frågor de väcker är odödliga.

* * *

Moraliska tankar: artiklar 1931-62 är den ena delen av två samlingsvolymer. Den andra heter Moraliska tankar: Epistlar 1945-65.

Artiklarna har varit införda i olika tidningar som Sandemose samarbetat med genom åren. Andersson har valt att organisera dem i fyra kategorier. En handlar om böcker, och artiklar skrivna före, under och efter andra världskriget får varsin kategori.

Några åsiktsmässiga linjer kan skönjas i texterna.

Sandemose kämpar för det fria ordet och för konstens frihet. Född dansk och med tiden naturaliserad norrman är han mycket fientlig mot nazismen, fascismen och ockupationen. Andersson berättar att Sandemose som ung var borgerligt sinnad, men sedan gjorde sig hemmastadd i en socialistisk sfär, även om hans ideologi till syvende og sidst ändå alltid var hans egen.

I texterna är det emellertid främst socialismen som skymtar fram, när det är fråga om partipolitik. Kanske ligger det också åtminstone delvis bakom den virulenta attack på Arthur Koestler som en av artiklarna utgör.

Som litteraturkritiker är Sandemose, som själv är autodidakt, sträng. Han söker kvalitet.

”Man kan jämföra läsning med guldvaskning. Det är inte många böcker som läggs ner i skattkistan. Efter trettio års läsning kunde titlarna få rum på en halv trycksida.”

Guldkornen vill han lyfta fram. Det andra vill han varna för.

”Liksom man i privatlivet måste försöka befria sig från det tomma struntprat som upptar ens tid, är det en mycket viktig uppgift att tala om för läsande människor vilka böcker som är idel nonsens.”

Man får intrycket av att Sandemose var en man med många åsikter.

* * *

Och visst finns det många snygga aforismliknande formuleringar i samlingen. Några exempel:

"För människoviltet finns bara tillfälliga fredningstider." 

"Barbariet lever sida vid sida med kulturen i samma människa." 

"Aldrig har någon sett dumheter dräpas. När de har levt sin tid, släpar de sig ut i öknen och dör i stillhet." 

"De bittraste tårarna har fällts över det ogjorda." 

"Det angår varken din barndoms lärare eller någon alls hur du skriver. Att man har sin fulla frihet på den punkten upptäcker ytterst få."

Rakt in i citatsamlingen med dessa – och fler!

* * *

Aksel Sandemoses formuleringskonst är utmärkt: den är laddad som ett vapen; den avfyras gång på gång i bröstet på dumheten, våldet, fascismen. Och jo, det händer att han träffar vid sidan av. Läsvärd är han konsekvent.
– – –
Moraliska tankar: Artiklar 1931-62, Aksel Sandemose. Övers. Cilla Johnson. Urval, förord, efterord: Lars Andersson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1981. ISBN: 91-1-811-482-2. 245 sidor.

Bokrecension: Vi pryder oss med horn | Aksel Sandemose

Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn) är skriven av Aksel Sandemose (1899-1965). Boken utkom första gången på norska 1936.

Jag har läst en svensk upplaga av boken tryckt 1973, i översättning av Gurli Hertzman-Ericson.

* * *

Rå mänsklighet komprimerad till sex själar på skutan "Fulton" med destination Island året 1914. Ombord finns skepparen (förmögen och seriös), styrmannen (ung och ännu oprövad), matroserna Gullhästen (stor och auktoritär), Bjarne (smidig och elak), kocken (brutal) och lättmatrosen Prästen (överkänslig och intellektuell).

Till det yttre händer föga: skutan går dit den ska och sedan vidare.

Det intressanta, med spänning bemängda, sker i relationerna mellan de ombord. Långsamt lär de känna varandra, och deras respektive personligheter framträder.

Sandemose låter ingen ljus människosyn lysa fram ur sina figurer. Människorna är oftast trasiga. Prästen ombord, högfärdig för sin utbildning och rädd för de andras våldskapital, är verkligen en präst, men en avstängd sådan, efter en affär med en alltför ung flicka. Han har drivits från ställe till ställe och till sist fått plats här som lättmatros: längst ner i hierarkin, trakasserad och misshandlad av de flesta. Men man känner inte mycket till sympati för honom: i sin förtryckta position är han fortfarande övertygad om sin egen överlägsenhet.

Var och en av herrarna ombord bär på sina historier och sin bakgrund.

I sin tid blev boken attackerad för sedeslöshet: de sexuella inslagen känns numera kanske råa, men inte nödvändigtvis särskilt chockerande. Prästens affär som fick honom avsatt? Nåja. Den antydda incestuösa affären mellan en av matroserna och hans syster i deras ungdom? Nåja. Prostitution, oro för könssjukdom? Nåja. – Men allt medverkar till att skänka känslan av att Sandemose inte förskönar sina romangestalter.

I övrigt överflödar våldsamheten. Men de lever ändå tillsammans ombord, i ett mikrouniversum. De anpassar sig. Det heter på ett ställe:

”… liksom råttan klarar sig människan under alla förhållanden.”

Likaså sjömännen i Sandemoses roman. Intill dess att någon av dem träffas av döden.

* * *

Vi pryder oss med horn är inte en idealiserande idyll av sjömanslivet. Sandemose hade själv erfarenhet av livet ombord och vet väl vad han talar om. Ombord på Fulton är det äta eller ätas. Hackordningen kunde vara skriven i sten: men den överbringas bara antydningsvis. Man vet sin plats.

Men det är ingen svartvit skildring av onda människor: tvärtom lär vi oss allteftersom berättelsen fortsätter alltmer om människorna ombord – vi får se deras känsliga sidor, deras djupa broderlighet sinsemellan i något fall, deras historier. Men allt det är omvärvt av storm, könslängtan, fylla, positionering, våld…

Romanen blir mycket suggestiv.

De sex själarna ombord på Fulton skulle kunna bli symboler för en mänsklighet: den mänsklighet som i den tid då romanen utspelar sig står väpnad mot sig själv i det första världskrig som då bryter ut, och återigen står den snart väpnad mot sig själv när romanen skrivs och Sandemose anar ett nytt stort krig, som ju också kom.

* * *

Prosan flyter fram över sidorna. Sandemose låter oss sömlöst flyta in i de olika figurernas medvetanden, och plötsligt märker vi som läsare att vi befinner oss inne i huvudet på någon av dem. I början och sluten av kapitlen finns ibland små historier insprängda, med större eller mindre koppling till huvudberättelsen, ibland synes de vara självbiografiska betraktelser.

Vi pryder oss med horn drabbar läsaren genom sin illusionslöshet, sin råhet, sin hopplöshet. Det är svårt att värja sig mot pessimismen som pulserar genom sidorna. Läsningen blir som att treva sig genom en natt på öppet hav, endast ställvis upplyst av någon lanterna.
- - -
Vi pryder oss med horn (no. Vi pynter oss med horn), Aksel Sandemose. Övers. Gurli Hertzman-Ericson. Forum 1973. ISBN: 91-37-05463-5. 215 sidor.

Bokrecension: Hand & Penna | Carin Bergström (red.)

Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet är skriven av sex forskare. Redaktör var historikern Carin Bergström (f. 1942). Boken utkom på Atlantis 1996 i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier.

* * *

Jag tycker om att läsa essäer. Essän skänker författaren möjlighet att vara vetenskaplig och konstnärlig på samma gång: den utmärkta essän är ju både vederhäftig och vacker samtidigt. I Hand & Penna finns flera olika sorters essäer. Någon är stramare, andra tillåter sig större frihet åt personlig stilkänsla.

Fokus är som undertiteln avslöjar några olika yrken under 1700-talet. Dessa yrken är de följande, följt av essäförfattaren:

• Bonde (historikern Peter Aronsson)
• Lantpräst (historikern Carin Bergström)
• Fogde (historikern Pär Frohnert)
• Landsbygdslärare före folkskolan (historikern Carin Bergström)
• Ämbetsmålare (konstvetaren Ing-Mari Danielsson)
• Lånbibliotekarie (litteraturvetaren Margareta Björkman)
• Stadsmusikant (historikern Greger Andersson)

Personligen intresserar mig särskilt kapitlet ”Lantprästen – en maktfaktor att räkna med” av Carin Bergström. Jag har ju ägnat mig en del åt kristendomens historia, och där passar en essä som denna alldeles utmärkt in.

Vi får således lära oss om prästens roll som myndighetsperson i socknen, inte minst när prästen nått kyrkoherdetiteln.

Socknen styrdes genom sockenstämman, som i sin tur hade kyrkoherden som ordförande.

Sockenstämman fick under 1700-talet ansvar för sådant som fattigvården. Det var en viktig sak i ett land där befolkningen ökade utan att det fanns tillräckliga arbetstillfällen. Stämman förväntades också se till att kyrkans lokaler hölls i gott skick, däribland den sockenstuga som numera inte sällan uppförts. Därtill fanns också frågan om att hålla församlingsborna vid god disciplin.

Prästerna var inte få. Bergström visar att det gick 560 invånare på varje präst i mitten av 1700-talet. För några år sedan var siffran drygt 2000 invånare per arbetsverksam präst, som jämförelse. Dessa 1700-talspräster fungerade som statsmaktens förlängda arm ut i bygderna: det var prästerna som i kyrkan förväntades läsa upp överhetens kungörelser – och så gick prästens andliga och världsliga uppgifter hand i hand.

Det kunde också vara så att ett sockenapotek sköttes om och förvarades i prästgården: inte minst blev det, berättar Bergström, prästfruns uppgift att sköta om detsamma. Prästen hade också att rapportera till Stockholm om ovanliga sjukdomar. Även klockaren kunde få hand om en del hälsovårdande inom socknen, såsom åderlåtningar.

* * *

Till de åtminstone för mig mer okända yrkeskategorierna hör lånbibliotekarien. Det gjordes nämligen under senare delen av 1700-talet ett antal försök att driva kommersiella lånbibliotek i Sverige, som litteraturvetaren Margareta Björkman skriver om. Mot en abonnemangskostnad fick kunden möjlighet att tillgodogöra sig lånbibliotekariens bokbestånd. Lånbiblioteken uppstod för övrigt ofta ur bokhandeln.

Björkman skriver om hur läskunnigheten visserligen var jämförelsevis hög i Sverige vid tiden, men att den läskunnigheten inte nödvändigtvis innebar att man kunde läsa ledigt i bok. Målgruppen för lånbibliotekarierna var således begränsad.

* * *

Hand & Penna visar på några facetter av 1700-talet. Naturligtvis hade många av medborgarna ännu sin utkomst av jorden, och då kanske inte främst som självägande skattebönder, utan som dagsverkare, torpare och så vidare.

Men vi kan likväl under epoken ana förändringen: kringvandrande lärare lärde folk att läsa, bondenäringen effektiviseras, fattigvården organiseras som en följd av ett ökat antal jordlösa människor i landet. Med mera. Vi ser engagemang som förebådar större, kommande förändringar under 1800-talet och därefter.
– – –
Hand & Penna: Sju essäer om yrken på 1700-talet, Carin Bergström (red.). Bokförlaget Atlantis i samarbete med Sällskapet för 1700-talsstudier 1996. ISBN: 91-7486-328-2. 284 sidor.