Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.